Vintertid – en mini-uppdatering

Ni har säkert noterat att det slutat komma kapitel. Det har att göra med att arbetet är klart för det här varvet.

Det som sker nu är att texten håller på att läsas av en lektör som kommer att skicka mig sina synpunkter. När jag fått dessa synpunkter tar jag beslut om vad jag vill göra då.

Det troliga är att jag arbetar om kapitlen då. Det kan vara allt från små justeringar till att stora delar skrivs om.

Hur mycket arbete det blir, och hur jag ska gå vidare beslutar jag då. Under tiden kommer jag inte att publicera några ändringar.

Däremot har jag påbörjat några kapitel som en form av fortsättning på boken. Typ bok 2. Jag får se hur väl dessa passar in i sammanhanget när jag återvänder till vintertid.

Därför kommer bloggen ligga i dvala i några veckor.

Vintertid – de nya kapitlen

Nu när alla nya kapitel är upplagda så är alla upplagda i en lista. Jag har ed även de gamla kapitlen för den som vill jämföra.

Original-version Omarbetad version
Kapitel 1 Kapitel 1 – reviderad version
Kapitel 2 Kapitel 2 – reviderad version
Kapitel 3 Kapitel 3 – reviderad version
Kapitel 4 Kapitel 4 – reviderad version
Kapitel 5 Kapitel 5 – reviderad version
Kapitel 6 Kapitel 6 – reviderad version
Kapitel 7 Kapitel 7 – reviderad version
Kapitel 8 Kapitel 8 – reviderad version
Kapitel 9 Kapitel 9 – reviderad version
Kapitel 10 Kapitel 10 – reviderad version
Kapitel 11 Kapitel 11 – reviderad version
Kapitel 12 Kapitel 12 – reviderad version
Kapitel 13 Kapitel 13 – reviderad version
Kapitel 14 Kapitel 14 – reviderad version
Kapitel 15-17 Kapitel 15 – reviderad version
Kapitel 16 – reviderad version
Kapitel 17 – reviderad version
Kapitel 18-19 Kapitel 18 – reviderad version
Kapitel 19 – reviderad version
Kapitel 20 Kapitel 20 – reviderad version
Kapitel 21 Kapitel 21 – reviderad version
Kapitel 22 Kapitel 22 – reviderad version
Kapitel 23 Kapitel 23 – reviderad version
Kapitel 24-29 Kapitel 24 – reviderad version
Kapitel 25 – reviderad version
Kapitel 26 – reviderad version
Kapitel 27 – reviderad version
Kapitel 28 – reviderad version
Kapitel 29 – reviderad version
Kapitel 30 – nyare kapitel
Kapitel 31 – nytt kapitel
Kapitel 32 – nytt kapitel
Kapitel 33 – nytt kapitel
Kapitel 34 – nytt kapitel
Kapitel 35 – nytt kapitel
Kapitel 36 – nytt kapitel
Kapitel 37 – nytt kapitel
Kapitel 38 – nytt kapitel
Kapitel 39 – nytt kapitel
Kapitel 40 – nytt kapitel
Kapitel 41 – nytt kapitel
Kapitel 42 – nytt kapitel
Kapitel 43 – nytt kapitel
Kapitel 44 – nytt kapitel
Kapitel 45 – nytt kapitel
Kapitel 46 – nytt kapitel
Kapitel 47 – nytt kapitel

Kapitel 47

Kapitel 47 är mer som mellankapitlen, dvs 10, 20, 30, 40 och är tänkt som en cliffhanger/avrundning inför nästa bok.

KAPITEL 47

Xuolian stod i sitt gamla arbetsrum, ett rum som saknade både fönster och dörrar och som enbart han visste vägen in i. Han tittade på allt damm som hade samlats. Hade han varit borta så länge? De ljuskällor som han hade skapat för länge sedan fungerade i alla fall fortfarande.

I handen höll han fortfarande Omställaren. Hans plan hade alltså inte fungerat. Synd. Om han hade kunnat samla all magi hos sig själv och samtidigt sätta sig själv utanför tid och rum så hade han blivit så kraftfull att alla hade varit tvungna att buga inför honom. Även gudarna.

Men, om han nu inte kunde bli den enda guden, den som satte skräck i alla andra och som styrde världen i all evighet så kunde han åtminstone bli en gud. Han var bara tvungen att komma fram med en annan plan och han hade fortfarande Omställaren.

Han funderade på vad han skulle göra med trashanken som han tagit med hit. Först hade han tänkt döda honom på något plågsamt sätt. Det var så länge sedan han känt njutningen av att fullständigt krossa någon annan, men den här mannen kunde fortfarande vara till nytta.

Just nu behövde han information. Vad hade hänt med hans värld under de år han varit borta? Hur många år hade han varit borta? Vad hade hänt med hans magiker och hans magigille? Visst, det hade funnits de i rådet som hävdade att de hade lika mycket att säga till om som han, men innan han gått in i Besökaren hade han sett till att de dött. De fick till sist lära sig vad det kostade att gå emot honom.

Just nu babblade den här idioten alldeles för mycket och han kände sig fortfarande ringrostig. Han roade sig med en form av magi som hade varit förbjuden då och som ingen hade känt till att han visste. Han frös mannen som en stod. Med lite tur kom han ihåg hur man skulle vända på effekten när han ville prata med honom.

Innan dess tänkte han ta en tupplur. Han förstod inte hur han kunde vara så trött.

Läs mer

Kapitel 46

Tirandims sista kapitel. Definitivt ingen “slutstrid” här, men det gick inte att fÃ¥ in henne i samma handling som Ella och Marmat var i.

Antagligen vore det bra att skifta ordningen sÃ¥ att det alltid är Tirandim – Ella – Marmat istället. DÃ¥ fungerar slutet bättre.

KAPITEL 46
Det var två veckor kvar av vinterlovet och Tirandim och Illmani hade fått veta att det inte fanns fler lektioner planerade just nu, men att de förväntades träna på egen hand. Ofta gjorde de vapenövningar eftersom Illmani behövde bli bättre på dessa.

Ibland övade de övertalning och förförelse som var de delar som Tirandim kände sig sämst på. På kvällarna satt de ofta i sängen mitt emot varandra och övade med tavelramen innan de gick och la sig.

En sådan kväll när de satt och övade så lutade sig Illmani framåt och Tirandim som var den som skulle följa gjorde samma sak. De satt där näsa mot näsa och Tirandim tänkte återigen på hur lika de var. Särskilt nu när Illmanis näsa var bruten på nästa samma ställe. Eftersom de satt så nära gick det inte att undvika att titta varandra rakt in i ögonen.

Hon visste inte vad hon förväntat sig, men inte det; plötsligt lutade sig Illmani fram lite mer samtidigt som hon vred på huvudet så att deras näsor inte skulle krocka. Därefter kände hon Illmanis läppar mot sina när hon gav henne en kyss.

Hon ryggade tillbaka: “Vad gör du?”

Illmani suckade. “Nu har jag i flera mÃ¥nvarv gett dig antydningar om att jag gillar dig väldigt mycket men du har aldrig svarat pÃ¥ dem.”

“Men jag gillar dig ocksÃ¥. Du är min bästa vän.”

Ã…terigen en suck frÃ¥n Illmani. “Ja, men jag menar mer än sÃ¥. Jag har ju sagt att jag gillar flickor och inte pojkar. FörstÃ¥r du verkligen inte vad jag menar?”

Tirandim slog händerna för ansiktet samtidigt som hon rodnade. “Men. Jag har aldrig. Tänkt pÃ¥ oss pÃ¥ det sättet.”

“Nej, jag förstÃ¥r det. FörstÃ¥r du hur svÃ¥rt det är att dela rum med dig, att dela säng med dig, att dela liv med dig när du inte märker hur jag känner.”

“Men”, stammade Tirandim.

“Sch”, svarade Illmani och la ett finger mot hennes läppar. “Nu har jag sagt och visat vad jag känner. Jag vill ha mer än vänskap med dig. Kan du inte fundera pÃ¥ det Ã¥tminstone? Om du imorgon säger att du bara vill vara vänner sÃ¥ nöjer jag mig med det. Du är den bästa vän nÃ¥gon kan ha och om det är allt jag kan fÃ¥ sÃ¥ lovar jag att aldrig nämna det igen. Men lova att du tänker pÃ¥ det?”

Tirandim nickade, osäker på vad hon skulle svara.

Hon försökte sova men inte ens ljudet av Illmanis andning när hon sov kunde ge henne ro. Inte ens de där små snarkningarna och grymtningarna som hon alltid förnekade att hon hade när Tirandim påpekade dem kunde ge henne ro. Hon gled försiktigt ur sängen och ryste till när hon mötte kylan i rummet.

Tofflorna stod under sängen som vanligt och efter att ha letat fram dem och en morgonrock gav hon sig ut i korridoren. Om hon tog en promenad kanske hon kunde få lite ro sen. Vad kände hon egentligen för Illmani. Det var inget tvivel om att Illmani var den mest omtänksamma, generösa och förstående person som hon hade träffat.

Hon hade haft överseende med alla hennes egenheter och stöttat henne när hon känt sig osäker eller rädd och hon hade alltid förlåtit henne när hon gjort någonting dumt. Till och med den där gången när hon väckt henne tidigt på hennes födelsedag.

Det var heller inget tvivel om att Illmani var viktig för henne. Hon var där när hon vaknade och hon var där när hon somnade. Att umgås med Illmani gjorde henne lycklig, men var det inte det som var vänskap.

Hur långt hade hon gått egentligen? Hon tittade sig omkring och såg att hon var vid köket. Så här dags var det helt tomt och det var första gången som hon varit vid köket samtidigt som det var tyst. Hon fortsatte att gå runt, medan hon grubblade. Till slut såg hon hur solen började gå upp och om någon såg henne irra omkring i korridorerna så här så skulle de undra vad som var fel, så hon gick tillbaka till deras rum.

Hon tog av sig morgonrocken och tofflorna och gled ned under det varma täcket igen.

Hon satt och tittade på Illmani när hon sov och hon kunde känna värmen från hennes kropp och tryggheten i att känna den. När hon satt där och studerade Illmanis ansikte så visste hon till slut vad svaret var. Helst ville hon väcka henne nu och berätta, men hon skulle få vakna av sig själv.

Långt senare, åtminstone fem klockringningar hade gått sedan det blev, vaknade Illmani.

“Du ser trött ut? Har du inte sovit bra?”

Tirandim skakade på huvudet.

Den där tonen som brukade smyga sig in i Illmanis röst när hon var orolig över Tirandim kom tillbaka när hon ställde nästa frÃ¥ga: “Har du sovit alls i natt?”

Återigen skakade Tirandim på huvudet.

“Men kära hjärtat. Det var inte min mening att hÃ¥lla dig uppe …”

Den här gÃ¥ngen var det Tirandims tur att tysta Illmani genom att lägga sitt finger mot hennes mun. Hon tittade in i hennes ögon när hon sa: “Jag har ett svar Ã¥t dig.”

“Och det är?” frÃ¥gade Illmani och för första gÃ¥ngen tyckte hon att Illmani lät osäker.

Hon svarade på samma sätt som hon blivit frågad, genom att luta sig fram och ge Illmani en kyss.

Läs mer

Kapitel 45

Marmats sista kapitel och hans “slutstrid”. Vi kan väl konstatera att Marmat menar väl men det blir inte sÃ¥ bra.

KAPITEL 45
De hade gÃ¥tt och krupit — mestadels krupit kändes det som i hans knän — när de till slut kom fram till en stor grotta. Väggarna och taket var alldeles för släta för att den här grottan skulle ha uppstÃ¥tt naturligt.

“Är det här … ?”

“Ja, det var en del av de underjordiska rum som skapades av magigillet när Siniwi fortfarande användes. Jag lyckades hitta en väg in för tio Ã¥r sedan och sedan dess har jag väntat pÃ¥ rätt tillfälle.”

De fortsatte in i grottan och längst bort stod inte bara en, eller två, utan tre stycken Besökare.

“Du har tre stycken”, frÃ¥gade Marmat.

“Ja, fast det har jag ingen nytta av. En person kan bara använda en i taget, och som du säkert märkt är vi inte tre personer. Men tvÃ¥ är tillräckligt eftersom de kvinnliga magikerna använder tvÃ¥.”

En bit ifrån Besökarna stod någonting som såg ut ett staket, fast det var bara midjehögt och gjort i solid metall. Dessutom såg det ut att vara nedstucket i stenen under.

“Vad är det där”, frÃ¥gade Marmat och pekade pÃ¥ staketet.

“Det där har inget namn, men det är det som kommer hindra att vi blir indragna i Besökaren. När vi väl aktiverar den kommer Xuolian att försöka dra in oss. Han har inte mycket kontroll där inne, men varje gÃ¥ng nÃ¥gon använder magi tycks han vakna till och försöker dra in den som aktiverar Besökaren. Jag vet inte om flickan är den enda som han dragit in, men jag vill inte hamna där inne. Det här staketet ger oss möjlighet att ta spjärn.”

“Men, slÃ¥ dig ned och vänta. Vi kan i alla fall inte göra nÃ¥gonting förrän de kvinnliga magikerna sätter igÃ¥ng.”

De väntade ett bra tag, men till slut kunde de höra via hornet att Ella och Sofyn hade hittat en besökare och att de var redo att påbörja.

“Res dig upp pojk. Nu sätter vi igÃ¥ng.”

De lyssnade på kvinnorna och vid ett tillfälle pratade de om att länka med varandra. Marmat förstod inte vad de menade, så han frågade.

“Det är en teknik sÃ¥ att tvÃ¥ magiker kan kombinera sin styrka. Vi ska ändÃ¥ inte använda den tekniken eftersom vi mÃ¥ste sköta varsin Besökare. Lyssna istället pÃ¥ vilka flöden de använder och gör exakt som dem, fast lite lÃ¥ngsammare. Om de säger att vi ska flöda in jord sÃ¥ gör vi det lite efter att de gjorde det. FörstÃ¥tt?”

Marmat nickade. Han hade förstått och han var redo. Neirvad påstod att det här var farligt, men Marmat såg mest fram mot att äntligen få aktivera en Besökare. Det här hade han sett fram emot ända sedan han första gången läste om dem.
De följde kvinnorna steg för steg. Först skapade de en smal tråd av jord, och varje gång som kvinnorna ökade i styrka gjorde de samma sak. När de repeterat detta ett antal gånger hörde de från hornet:

“Konstigt. Är ni fler personer nu Eidra?”
“Nej, det är fortfarande bara jag och Wasa. Varför frÃ¥gar du?”

Det var Sofyn och Eidra som pratade med varandra. Var de upptäckta?

“Det kändes som om nÃ¥gon mer började använda magi mot Besökaren. Det kändes som en svag ryckning i trÃ¥den.”

Han tittade på Neirvad med frågande blick, men han bara ryckte på axlarna.

“Ska vi avbryta”
“Nej. Vi fortsätter. Men var extra vaksam.”

Det verkade som om kvinnorna hade tänkt fortsätta så även Marmat och Neirvad fortsatte. Återigen följde de vad kvinnorna gjorde, men ett kort ögonblick senare. Efter ett tag kände Marmat hur någonting ryckte i hans tråd. Det var lite samma känsla som den där första gången som han hade fått magin, men den här gången tog inte strömmen bara hans barkbåt utan den försökte ta med sig hela honom.

“Det du känner”, sa Neirvad, “är hur Xuolian känner att det kanaliseras in magi. Han försöker dra in oss i hans värld, trots att han egentligen vet att det bara leder till att vi ocksÃ¥ fastnar. Om det bara varit du och jag hade han kunnat lyckas, men nu är vi sÃ¥ mÃ¥nga att han inte orkar dra in oss allihop. Han kommer dock att försöka fler gÃ¥nger och en del av rycken kommer vara rejält hÃ¥rda.”

Han kunde höra hur kvinnorna diskuterade riskerna och det lät ett tag som om de tänkte avbryta, men de fortsatte och Marmat och Neirvad svarade med samma sak. Nu började besökaren att skina. Det som varit ett valv gjort i ett material som såg ut som silver började lysa, lite grann som de ljuskulor som de hade fått träna på i början.

Samtidigt som han kände en vÃ¥t känsla i sin trÃ¥d hörde han hur Ella sa “Vatten”. De hade alltsÃ¥ upptäckt nästa element som skulle användas.

“Hur skulle vi ha gjort om de sagt vatten utan att vi känt det?” frÃ¥gade Marmat.

“DÃ¥ hade vi märkt att vi lÃ¥g rejält efter och ökat vÃ¥r styrka i jord sÃ¥ att vi kom ifatt.”

Nu använde kvinnorna vatten in i Besökaren och de fortsatte att följa efter. Varje gång kvinnorna ökade sin styrka gjorde även de det. Flera gånger ryckte det till i Marmats tråd, men han hade fortfarande inte behövt ta stöd mot staketet. Besökaren blev ljusare och ljusare ju mer de skickade in.

De hörde hur kvinnorna bytte till eld och Marmat kunde känna hur hans Besökare skickade samma signal. Den ville ha eld nu och de svarade med eld i samma utsträckning som kvinnorna.

Han kunde höra hur kvinnorna diskuterade hur de skulle kunna ta spjärn och han var glad att Neirvad redan hade planerat den delen för dem. Kvinnorna diskuterade om de skulle avbryta, och Marmat var glad att de valde att fortsätta.

Styrkan i eld ökade mer och mer och Besökaren sken ljusare och ljusare. Det var nu så starkt att Marmat inte kunde titta rakt på skenet utan istället tittade han strax nedanför den. Då kunde han fortfarande se sina trådar, även om han inom sig visste att han inte behövde sina ögon för att se sin magi.

Plötsligt förändrades Besökaren. Valvet runt omkring slutade skina och det var Ã¥terigen ett valv i nÃ¥got silveraktigt material. Själva dörren — Ã¥tminstone var det sÃ¥ den svarta skivan beskrivits i böckerna — lyste upp med ett kraftigt sken. Det var ett starkt sken, men inte tillräckligt starkt för att blända dem.

Genom skenet, genom dörren, kunde Marmat nu se in i en annan värld och det var en värld helt annorlunda än någonting han sett. Han kunde se ett rum med rundade väggar, golv och tak och allting var genomskinligt. Det var som en glasbubbla. I mitten av det rummet låg en kvinna. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern och hon var lika vacker som Wasa.

Bakom väggarna av glas kunde han se fler rum. Alla sÃ¥g ut som glasbubblor och i ett av rummen sÃ¥g han en man som lÃ¥g pÃ¥ golvet. “Är det?” frÃ¥gade han.

“Ja, det där är Xuolian. Mannen som pÃ¥ egen hand orsakade splittringen av magigillet.”

Han kunde känna hur Besökaren nu svarade med två element. Den svarade med både trä och metall. Han tittade förvirrat på Neirvad.

“Lyssna pÃ¥ kvinnorna och vilket element de väljer. Sedan gör du tvärtom.”

Kvinnorna valde trä så Marmat valde Metall. Han kunde känna hur någon drog i den tråden, men det var inte lika starka ryck som tidigare. Det var som någon som höll på att drunkna som desperat höll fast i det rep som hade slängts ut.

En tanke dök upp i hans bakhuvud; men hur skulle de få tag i Omställaren? Det var väl den de var ute efter. Han sköt dock bort den tanken. Just nu behövde han allt sitt fokus på den magi som krävdes.

Allt eftersom kvinnorna ökade sin styrka i trä ökade han och Neirvad i metall. Återigen kom inga ryck, men tyngden från flödet blev värre och värre och han var glad att han kunde ta spjärn mot staketet.

Han hörde hur kvinnorna kom överens om att göra ett ryck i sina trådar och han hörde hur Neirvad sa åt honom att göra samma sak. En svag röst i hans inre sa åt honom att inte göra samma sak, men hade han kommit så här långt ville han fullfölja.

“Tre” hörde han frÃ¥n hornet precis när han ryckte till. Han kunde se hur kvinnan rörde sig — eller drogs — över golvet i en riktning som tog henne bortÃ¥t. Samtidigt kunde han se hur Xuolian drogs i snabb takt mot, mot deras Besökare.

“Nej, nej, nej! Det här är alldeles fel” tänkte Marmat och släppte sin magi. Han hade sett en lÃ¥da som stod en liten bit bort och han kastade sig mot den och tog skydd bakom den. Precis dÃ¥ slocknade Besökaren och en man reste sig upp frÃ¥n golvet precis framför den.

Genom en springa i lådan kunde han se Besökaren, och mannen som precis hade rest sig. I handen hade han det konstiga föremålet, det som måste vara Omställaren. Hur hade det kunnat gå så fel?

Han kunde se hur Neirvad gick fram till mannen och föll på knä framför honom. Hans röst lät så mycket kallare när han talade till mannen:

“Mästare. Du är fri nu. Det är dags för nästa steg i planen.”

Mannen, som såg ut att vara mellan fyrtio och femtio hade ett bestämt anlete inramat av kolsvart hår som gick ned över axlarna. Han bar en tunika i ett lila material och med ett glimrande bälte runt midjan. Hans ögon var mörka och såg kalla ut.

“Res dig. Du har rätt. Det är dags för nästa steg. Men inte här.”

Med det skapade mannen magi som Marmat aldrig hade sett förut. Mönstret i sig var inte så avancerat, men kraften i hans trådar var enorm. Marmat hade aldrig sett någon skapa ens hälften så starka trådar, särskilt hans flöde i jord.

Med det öppnade han, rev han, ett hål i luften. Genom hålet kunde Marmat se ett rum där dammet låg i högar över allting. Utan ett ord klev mannen och Neirvad igenom hålet som slöts bakom dem.

Senare kunde Marmat inte minnas hur han kom därifrån, eller hur han på något sätt hade fått med sig en Besökare, eller hur han hade lyckats undvika upptäckt. Det han mindes var att han red i sporrsträck på en häst samtidigt som en Besökare var fastsurrad på hans andra häst. Vad hade han gjort? Hade han hjälpt till att släppa Xuolian fri?

Läs mer

Kapitel 44

Det här är Ellas sista kapitel och Ellas “slutstrid” för den här boken.

KAPITEL 44

Sofyn tog av sig snöskorna och skapade en kula av ljus som belysningen innan hon gick in genom dörrarna och nedför den trapp som fanns innanför dem.

“StÃ¥ inte där och sov nu, Ella. Du ville väl se vad som fanns här?”

Det kändes lite otäckt att gÃ¥ ned för trappan. Hur mÃ¥nga hundra Ã¥r sedan var det sedan nÃ¥gon var här senast? Hon svalde klumpen i halsen och följde efter Sofyn. Hon funderade pÃ¥ om hon ocksÃ¥ skulle skapa en ljuskula nu när hon hade sett hur Sofyn gjorde — varför hade de inte fÃ¥tt lära sig sÃ¥dana pÃ¥ sina lektioner — men det kändes tryggare att lÃ¥ta Sofyn vara den som bestämde. Hon hade inte haft nÃ¥gonting emot att vara den som ledde de gemensamma utflykterna med Wasa men just nu kända hon sig väldigt liten.

Trappan ned var väldigt lång; Ella tappade räkningen på antalet trappsteg redan vid femtio. När de till sist kommit hela vägen ned stod de i ena änden av en lång korridor. Ella kunde inte se slutet på korridoren. Längs med båda väggarna såg hon ett antal dörrar. Hon hörde hur Sofyn aktiverade hornet igen.

“Eidra? Det här kan ta en stund. Det här stället är enormt och det finns väldigt mÃ¥nga rum som vi mÃ¥ste söka igenom om vi inte har tur och hittar Besökaren i ett de första rummen.”

Någon sådan tur hade de inte. Efter att de öppnat tjugo dörrar och sökt igenom tjugo rum hade fortfarande inte hittat någonting av intresse. Vissa av rummen gick snabbt att söka igenom. De var antingen tomma eller fyllda med bråte. Andra rum hade var fyllda med lådor där flera av dem var tillräckligt stora för att kunna rymma en Besökare. Dessa lådor var de tvungna att öppna innan de kunde avfärda dem.

Ytterligare tjugo rum senare stannade Sofyn upp och tog av sig ryggsäcken.

“Det här verkar ta ett tag. Plocka fram lite mat sÃ¥ äter vi dagmÃ¥l nu. Jag ska prata lite kort med Eidra sÃ¥ att hon vet vad som händer.” —

Efter att de ätit lite ost och lite torkat kött packade Sofyn ned det som var kvar i ryggsäcken och de fortsatte leta. Återigen kom de till ett rum med en massa lådor, där flera av dem var stora nog att rymma en Besökare. Vid det här laget började Ella tappa modet. Skulle de någonsin hitta en besökare?

Hon suckade djupt innan hon började öppna lådorna och tillsammans med Sofyn gick de igenom lådorna i rummet. Nu var det bara en låda kvar och den innehöll väl heller ingen besökare?

Först kunde hon inte tro sina ögon och hon gnuggade dem misstroget. “Är det?” frÃ¥gade hon Sofyn.

“Minsann. Jag tror att vi hittat ytterligare en Besökare Ella.”

Gemensamt fick de upp den ur lÃ¥dan — hur skulle de kunna transportera upp den här? — och ställde den mitt i rummet. Sofyn drog fram en lÃ¥da och ställde den bredvid besökaren innan hon aktiverade sitt horn och ställde det pÃ¥ lÃ¥dan.

“Eidra. Är ni redo?”

“Har ni hittat en besökare?”, hördes Eidras röst genom hornet.

“Ja, det har vi. Har du hunnit visa Wasa hur en magiker kan länka med en annan magiker?”

“Vad tror du vi ägnat oss Ã¥t medan vi väntat? Wasa har övat varje dag och vi är redo.”

“DÃ¥ börjar vi. Eidra, om du börjar med den svagaste strÃ¥le av jord som du kan och rikta den mot besökaren.”

Sofyn inväntade svar från Eidra innan hon gjorde samma sak på sin sida.

“Planen är den här”, sa Sofyn lika mycket till Ella som till Eidra och Wasa. “Vi har nu tvÃ¥ väldigt svaga trÃ¥dar av jord riktade. Det är inte tillräckligt mycket för att aktivera den. Ella och Wasa ska nu länka med mig respektive Eidra. DÃ¥ är vi fler som kan hÃ¥lla emot om nÃ¥gonting försöker dra in oss i besökaren. Anledningen till att ni länkar med oss är ocksÃ¥ att om vi behöver avbryta sÃ¥ är det jag eller Eidra som tar det beslutet.”

“Om vi lyckas”, frÃ¥gade Ella, “Hur vet vi vilken Besökare som Tomo kommer ut frÃ¥n?”

“Det jag tror”, svarade Sofyn, “efter att ha läst de texter som du och Wasa grävde fram, är att Tomo borde komma ut ur den besökare som vi aktiverade först. Det är därför Eidra började. Men, om jag skulle ha fel sÃ¥ har vi plats för Tomo i vÃ¥r släde.”

Ella skapade sin tråd av jord och länkade upp med Sofyn som inväntade att Wasa skulle göra samma sak med Wasa.

“Jag kommer nu att öka min styrka steg för steg. Varje gÃ¥ng som jag säger att jag ökat styrkan sÃ¥ vill jag att Eidra svarar när hon gjort samma sak. Var hela tiden beredd pÃ¥ att avbryta om vi är pÃ¥ väg att bli indragna.”

Tiden gick långsamt för Ella. Även om hon bidrog med sin magi genom länkningen så gjorde hon ingenting utan hon lyssnade på hur Sofyn och Eidra ökade sin styrka steg för steg.

“Konstigt”, sa Sofyn helt plötsligt. “Är ni fler personer nu Eidra?”

“Nej, det är fortfarande bara jag och Wasa. Varför frÃ¥gar du?”

“Det kändes som om nÃ¥gon mer började använda magi mot Besökaren. Det kändes som en svag ryckning i trÃ¥den.”

“Ska vi avbryta” frÃ¥gade Eidra.

“Nej. Vi fortsätter. Men var extra vaksam.”

Efter att Sofyn ökat styrkan ytterligare några gånger så kände Ella hur någonting hände. Det var någon som drog i deras gemensamma tråd. Det var ingen stark ryckning, lite grann som när fisken nafsar på betet utan att riktigt hugga.

“Nu börjar det bli farligt. Kände du det där Eidra?” frÃ¥gade Sofyn.

“Ja, ska vi avbryta?”

“Nej, vi fortsätter. När nu Wasa och Ella visat oss ett sätt som vi kanske kan befria Tomo sÃ¥ mÃ¥ste vi göra allt vi kan. Glöm inte att Tomo varit fast därinne i flera Ã¥r.”

Flera gånger till ökade Sofyn styrkan och flera gånger till nafsade det i tråden. Nu började Besökaren skina som om någon tänt ett ljus inuti den och helt plötsligt kände Ella en våt känsla genom sin tråd.

“Vatten”, sa hon förundrat.

“Ja, Ella”, svarade Sofyn. Vi har fÃ¥tt det första svaret frÃ¥n Besökaren om vad vi behöver använda för att aktivera nästa steg. Var alerta. Nu börjar vi stegen att aktivera Besökaren.”

När både Sofyn och Eidra svarade med att skicka in vatten i Besökaren bad de Ella och Wasa att länka upp även den tråden och nafsningarna kom nu i båda trådarna. Flera gånger ryckte det till ordentligt men inte så hårt att hon tappade balansen. Allt eftersom Sofyn och Eidra ökade mängden vatten lyste Besökaren upp allt mer.

Nu hade Besökaren slutat att svara med vatten och den svarade istället med Eld. Sofyn använde hornet för att stämma av med Eidra innan de fortsatte genom att båda skapa varsin tråd av eld. Även denna gång bad Ella att länka med henne och Wasa att länka med Eidra.

Varje gång de ökade styrkan i eld svarade Besökaren med att lysa upp ännu mer samtidigt som det fortsatte rycka i trådarna. Flera gånger ryckte det till rejält och Ella tog ett halvt steg framåt innan hon återfick balansen och kunde ta ett steg tillbaka.

“Eidra”, sa Sofyn till hornet. “Kan ni ställa er sÃ¥ att ni kan ta spjärn mot nÃ¥gonting?”

“Det har vi redan gjort. Det är därför jag pratar sÃ¥ högt, sÃ¥ att du ska höra oss.”

“Ella. Ta tre steg bakÃ¥t och ställ dig snett bakom lÃ¥dan där sÃ¥ att du har nÃ¥gonting att ta spjärn emot om rycken blir kraftigare”.

Hon gjorde som hon blev tillsagd och Sofyn gjorde likadant bakom en annan låda.

“Vill du avbryta Sofyn?” kom frÃ¥gan frÃ¥n Eidra via hornet.

“Nej! Vi är skyldiga Tomo att försöka.”

Med det fortsatte Sofyn och Eidra att steg för steg öka styrkan i eld tills Besökaren nu sken så starkt att den var svår att titta på. Flera gånger hade de fått kraftiga ryck från tråden av eld och om inte Ella hade tagit stöd mot lådan hade hon tappat balansen och åkt omkull.

Nu förändrades Besökaren. Det valv som Besökaren bestod av slutade skina och återgick till en silveraktig färg igen. Den svarta spegeln, mitt i Besökaren slutade vara svart och tändes upp. Det var ett kraftigt sken, men genom spegeln kunde de nu se ett rum; ett genomskinligt rum som om det vore gjort av glas. På golvet låg en ung kvinna. Ella hade aldrig sett Tomo men den här kvinnan var så lik Wasa att det måste vara hennes syster.

Sida 224
Det var inte bara ett rum, utan genom glasväggen kunde hon se ytterligare ett rum. I det rummet låg en man på golvet med ett underligt föremål som hon aldrig hade sett i sin ena hand. Från tråden av eld kände hon nu både trä och metall. Hur kunde det komma sig? Den lilla erfarenhet de hade av hur magiska föremål instruerade användaren om nästa element hade alltid svarat med ett element. Det hade även besökaren gjort. Först hade den svarat med vatten och sedan hade den svarat med eld.

“Sofyn”, hördes Eidras röst genom hornet. “Jag känner bÃ¥de trä och metall genom Besökaren. Vad ska vi svara med.”

“Svara med trä”, hörde hon Wasa säga. “Min syster sa alltid att trä var hennes favorit.”

“Gör som Wasa föreslÃ¥r”, sa Sofyn. Skicka in en svag trÃ¥d av trä sÃ¥ gör jag samma sak.

Även denna gång fick Wasa och Ella instruktioner om att länka ihop med den nya tråden och när de gjorde det kände de ingen ryckning från tråden. Det var som om den inte ville dra in dem i Besökaren.

“Sofyn”, sa Ella. “Det där mÃ¥ste vara länken till Tomo. Vi borde öka trä sÃ¥ mycket som vi kan och sedan försöka dra ut henne.”

“Jag har ingen bättre plan”, svarade Sofyn. “Eidra gör som Ella föreslÃ¥r och säg till när du ökat trä som mycket som du orkar.”

På sin sida gjorde Sofyn samma sak. Hon ökade trä steg för steg och för varje ökning följde Ellas länkning med. Ingen av gången möttes de av att ryck eller hugg, utan vad som än fanns bakom tråden av trä ville inte dra in dem i Besökaren.

“Nu kan jag inte öka mer”, hördes Eidras röst genom hornet. “Vad gör vi nu?”

“Ryck till i trÃ¥den pÃ¥ samma sätt som du gör när du använder magi för att flytta pÃ¥ tunga föremÃ¥l. Jag räknar till tre och sÃ¥ drar vi samtidigt. Är du med?” svarade Sofyn.

“Ja”

“Ett, tvÃ¥, tre” räknade Sofyn och pÃ¥ tre drog hon och Ella allt de orkade i sin trÃ¥d. De kunde se hur Tomo flyttades genom glasrummet, mot den spegel som var en del av Besökaren. Det ena ögonblicket kunde de se Tomo precis vid spegeln, i nästa ögonblick höggs deras trÃ¥dar av och besökaren slocknade ned. Det var nu Ã¥terigen en kolsvart spegel i ett valv av nÃ¥got silverliknande material.

“Vad hände”, ropade Sofyn mot hornet. “Förlorade vi henne?”

“Tomo är här”, kom svaret frÃ¥n Eidra. “Vi fick loss henne.”

Ella kände sig helt utmattad, men tillsammans med Sofyn — och en hel del magi — lyckades de fÃ¥ upp Besökaren frÃ¥n rummet, genom korridoren och upp för trappan.

De gick och hämtade sina hästar och sin släde och med viss försiktighet körde de in dem bland ruinerna. De hade inte sett en levande varelse hittills, men de fortsatte vara försiktiga.

Efter att ha lastat in Besökaren i släden återvände de till Sadalino. Ella skulle missa de första dagarna på det nya skolåret men hon var ganska säker på att Sofyn skulle godta hennes försening. Hon såg fram mot att äntligen få träffa Wasas syster.

Läs mer

Kapitel 43

Kapitel 43 leder tillbaka till Tirandim. Till skillnad från Ella och Marmat så är hon inte på väg mot någon slutstrid så hennes två sista kapitel blir lite tamare.

KAPITEL 43

Det var första dagen på vinterlovet och de flesta elever hade lämnat skolan. Både Tirandim och Illmani hade dock fått instruktioner om att de inte kunde åka iväg utan att de skulle vänta på sitt rum.

Eftersom det gått tre klockringningar sedan Tirandim vaknade så hade hon tröttnat på att vänta på att Illmani skulle vakna och hon använda sin vanliga strategi; hon kittlade henne tills hon vaknade.

“Stopp! Ha ha! Sluta! Jag är vaken! Jag är vaken!!”

“Lovar du?”

“Ja, jag lovar. Men varför väcker du mig den här gÃ¥ngen. Vi har inga lektioner och det är inte min födelsedag. Nej! Säg inte att det är din födelsedag och att jag glömt det?”

“Nej, din dummer. Du vet ju att min födelsedag är om tvÃ¥ mÃ¥nader. Det är lÃ¥ngt kvar, men med tanke pÃ¥ hur lÃ¥ngsamt du stickar sÃ¥ kanske du borde börja pÃ¥ din present nu”

“Men varför väckte du mig dÃ¥?”

“Därför att Johrun sa att han skulle komma och hämta oss efter morgonmÃ¥let och det har snart varit. Du vet hur han blir om du fortfarande ligger och sover.”

“DÃ¥ är det väl bäst att vi stiger upp och klär pÃ¥ oss, även om det är väldigt kallt i rummet.”

“Och kallare lär det bli om ni inte stiger upp nu” hörde de frÃ¥n andra sidan dörren. Jag kommer tillbaka om en klockringning. DÃ¥ ska ni vara pÃ¥klädda.”

Johruns röst fick dem att snabbt stiga upp och klä på sig. Däremot fuskade de med morgontvagningen och de nöjde sig båda med att sätta upp håret i en tofs. Därmed var de redo och strax därefter signalerade en klockringning att Johrun skulle kliva in genom dörren.

“Vi kommer att ge oss av pÃ¥ en resa. Ni behöver inte packa nÃ¥gonting utan ombyten kommer att finnas där. Ta med er varsin kappa sÃ¥ ger vi oss av.”

En resa? Det lät både spännande och oroväckande. Tirandim undrade om de skulle få rida dit och hon blev glad när Johrun ledde dem i riktning mot stallet.

Väl där stod tre hästar sadlade och klara. Johrun klättrade upp pÃ¥ en av dem och bad dem följa efter. —

De red större delen av dagen och Wamecacu låg nu långt bakom dem. Solen var på väg att gå ned när de till slut kom fram till en liten stuga.

“Ställ in hästarna i stallet och gÃ¥ in i stugan när ni är klara. Jag kommer och hämtar er om en vecka.”

Med det lämnade Johrun och red tillbaka mot Wamecacu. De tittade på varandra, men vad annat kunde de göra än att göra som de blivit tillsagda?

De ledde in hästarna i stallet, tog av sadlarna och gav dem en snabb ryktning innan de gick in i stugan. Det var en väldig liten stuga med ett matbord och fyra stolar i mitten. Längs med väggarna stod fyra sängar och det fanns ett kök i rummet bredvid. På en av stolarna satt Ayura och på en stol satt en kvinna som de aldrig träffat förut. Hon var i trettioårsåldern med rött hår i stora lockar. Hennes ansikte var blekt, med fräknar över hela ansiktet och hon hade gröna ögon. Samma gröna färg hade hennes klänning.

“Tirandim och Illmani”, sa Ayura. “Det här är Iada. Hon kommer att träna er i magiskt försvar. Det ni behöver veta är att Iada är magiker.”

Tirandim ryckte till. Magiker? “Men de är ju fienden” hörde hon sig själv säga.

“Det är korrekt att magiker är vÃ¥ra fiender och dÃ¥ särskilt manliga magiker. Men det är för vad de gör och inte vad de göra. Illmanis syster blir bara vÃ¥r fiende om hon börjar använda magin för att skada oss. Iada är en av fÃ¥ magiker som är pÃ¥ vÃ¥r sida och hon använder bara magi när hon mÃ¥ste. Dels när hon är bland andra magiker sÃ¥ att de inte ska misstänka nÃ¥gonting och dels när hon hjälper oss att träna i magiskt försvar. Det skulle vara svÃ¥rt för oss att träna pÃ¥ det om vi inte hade nÃ¥gon att träna mot. Eller hur?”

Tirandim nickade även om hon fortfarande var lite tveksam. Skulle hon alltså dela bostad med en magiker? Hon trodde att hon hade sluppit det när hennes far hade lämnat dem.

“Bra. Nu är dock sent. Det finns stuvning i köket och efter att vi ätit ska vi sova. Vi börjar tidigt imorgon.”

Morgonen kom och det var kallare än vanligt. För första gången på länge så hade hon inte delat säng med Illmani och hon saknade hennes kroppsvärme.

“Upp med er nu” hördes Ayuras röst. “Nu sätter vi igÃ¥ng med träningen.”

Efter att de hade klätt på sig gick de ut på fältet utanför och Ayura instruerade:

“Vi kan inte magi och vi ska inte heller kunna magi. Men, vi mÃ¥ste kunna försvara oss. En fördel som magiker har är att de kan se när andra magiker använder magi. En del beskriver det som trÃ¥dar, andra som tunna glittrande floder i minifomat, andra som skinande band i olika färger. Det spelar dock ingen roll vad man ser det som.”

“Det som spelar roll är att de kan se varandra använda det och det ger dem en större chans att försvara sig. Jag vill att ni börjar med att ta av er era ringar och stoppa dem i fickan.”

“Bra, titta nu pÃ¥ vad Iada gör.”

Tirandim kunde inte se någonting alls, men helt plötsligt flög en sten genom luften och landade ett fullsteg från dem.

“Kunde ni se vad hon gjorde?” frÃ¥gade Ayura.

“Nej”, svarade Tirandim. “Allt jag kunde se var att en sten flög genom luften och landade här.”

“Precis. Ni hade alltsÃ¥ ingen chans att försvara er förrän precis när ni sÃ¥g stenen. Ta nu pÃ¥ er ringarna igen.”

Hon förstod inte varför, men hon tog på sig ringen igen.

“Igen, Iada”, kom instruktionen frÃ¥n Ayura.

Den här gången såg det helt annorlunda ut. Hon kunde se hur skimrande band växte ut från Iada och hur dessa band sträckte sig mot en sten. Stenen lyftes upp och följde fler skimrande band, band som gick mot henne. Instinktivt slängde hon sig undan precis innan stenen träffade den plats där hon nyss stått.

“Utmärkt Tirandim. Du kunde nu se hur Iada använde magi och du kunde se att hon siktade pÃ¥ dig. Bortsett frÃ¥n när ni inte har ringar pÃ¥ er sÃ¥ har jag bett Iada att alltid försöka träffa er. Nu ökar vi svÃ¥righetsgraden lite grann”

Övningarna fortsatte. För varje anfall som Iada gjorde mot dem sÃ¥ skickade hon fler och fler stenar och varje attack gick fortare och fortare. Tirandim hade fullt sjÃ¥ att hänga med och hon blev bÃ¥de svettig och andfÃ¥dd. Dessutom var hennes vita klänning inte längre vit utan den var snarare grÃ¥fläckig pÃ¥ grund av alla fläckar hon fÃ¥tt när hon slängt sig undan.”

Precis dÃ¥ hörde hon en smäll av en sten som träffade nÃ¥gonting och därefter Illmanis röst “Aj! Din grÃ¥sugga! Du träffade mig!”

Tirandim vände sig om och såg Illmani med händerna knäppta om näsan. Hon kunde se blodet som rann genom händerna och hur det hade börjat droppa ned på Illmanis klänning.

“Ska jag hela henne?” kom frÃ¥gan frÃ¥n Iada.

“Nej. Vi använder traditionella metoder. Det kan vara en nyttig pÃ¥minnelse för Illmani om hur farlig magi kan vara.”

Ayura tog fram ett förband och band om Illmanis skada.

“Jag tror att vi tar en paus för mat nu.”

Efter maten fortsatte övningarna. Tirandim upplevde det som att det var lite lättare nu. Kanske hade Iada minskat tempot något efter Illmanis skada.

Dagen därpå skulle de fortsätta sin träning, men först ville Ayura kontrollera hur Illmanis näsa såg ut. Tirandim visste att hon inte skulle skratta, men hon kunde inte undvika ett kort skratt.

“Vad är det?” frÃ¥gade Illmani? “Är det sÃ¥ roligt att jag är skadad?”

“FörlÃ¥t. Det är inte det. Det är bara det att nu är vi ännu mer lika varandra.”

Illmani gick fram till en spegel och tittade efter.

“Du har faktiskt rätt. Nu är vi nästan spegelbilder av varandra. Jag mÃ¥ste säga att jag nog blev ännu vackrare sÃ¥ här.”

Träningen fortsatte lika intensivt dag två. Den här gången använde inte Iada stenar mot dem utan hon slungade små bollar av mot dem. De lyckades ducka tillräckligt väl för att att undvika skador, men de klänningar de bytt om till idag hade inte bara jord och smuts på sig utan stora brännmärken efter att eldbollarna kommit otäckt nära.

Dag tre fick de istället undvika någon form av sköldar i luften, vilket Iada ökade svårighetsgraden på. När de duckade undan skölden så flyttade hon den dit de duckade istället. Efter flera smällar där Tirandim nästan tappat andan började hon finta i vilken riktning hon slängde sig vilket gjorde att hon oftast kunde undvika att bli träffad.

Under dag fyra bytte Ayura fokus. De fick ett antal knivar av trä och Ayura förklarade att det var för att undvika allvarliga skador. Deras uppdrag var att försöka träffa Iada. I början gick det inget bra alls och Iada plockade med lätthet deras knivar. Men, även här fungerade finter bra för att få Iada att blockera på rätt ställe. Störst framgång hade Tirandim med metoden att använda två knivar där den andra kniven kastades strax efter den första och hon fick in flera träffar.

Den femte dagen fick de repetera de tidigare övningarna och strax efter dagmålet återvände Johrun som utlovat och de red tillbaka till Wamecacu.

Om de hade trott att de skulle få koppla av när de var tillbaka på sitt rum så trodde de fel. Johrun hade en ny övning åt dem när kan kom till deras rum dagen därpå.

Han hade med sig en tom tavelram och bad flickorna att sätta sig mitt emot varandra med ramen mellan dem.

“Jag vill att ni turas om att härma varandra. Illmani kan börja och du gör nu enkla rörelser som Tirandim ska härma. MÃ¥let är att ni ska kunna härma varandra sÃ¥ väl att den som ser ska tro sig se nÃ¥gon och dess spegelbild.”

I början gick det inget bra alls. Visst kunde hon härma Illmanis rörelser, men hon var alltid ett hjärtslag efter. Efter ett tag började hon lära sig att läsa av Illmani bättre och hon kunde ibland se vad Illmani skulle göra precis innan hon gjorde det.

När Johrun kom tillbaka senare på dagen bad han dem att visa hur långt de kommit.

“Inte pjÃ¥kigt. Det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n bra, men fortsätt träna pÃ¥ det här varje kväll tills det sitter.”

För att vara Johrun så kändes det som beröm.

Läs mer

Kapitel 42

Kapitel 42 och troligen det näst sista med Marmat. Jag skriver troligen eftersom jag inte skrivit kapitel 45 än. Näst sista för den här boken ska jag kanske säga. Eller menar jag näst sista ever ? 😉

KAPITEL 42

Morgonen därpå begav sig Marmat till stallet. Även här i södern märktes vintern av. De fick inte mycket snö, men ett tunt lager täckte marken och när han andades ut kom det rök från munnen. Han rös till av kylan. Efter nästan ett år här hade han vant sig vid behagligare klimat, men eftersom han var uppväxt i kallare klimat hade han med sig lite varmare kläder.

Igår kväll hade han i förbigående nämnt till några av sina klasskamrater att han gärna ville se mer av regionen runtomkring Zoream eftersom han knappt varit utanför murarna sedan han kom hit. Ingen verkade tycka att det var särskilt konstigt, särskilt med tanke på att de flesta visste att Marmat ofta var ute och red när han var ledig.

Som utlovat fanns en packning och två hästar redo åt honom när han kom till stallet. Han hade memorerat den vägbeskrivning som han hade fått av Sythen. Han kastade ett sista ögonkast på skolan när han red ut genom porten. Sythen hade sagt att det kunde bli farligt, men han hoppades att han skulle återvända om tre veckor.

I början kunde han hålla ett bra tempo. Genom att han hade två hästar kunde han växla mellan dem och rida stora delar av sträckan i galopp, men till slut orkade inte hästarna hålla det tempot och han växlade ned till trav.

Dag två var han tvungen att avvika från den stora vägen och börja följa stigar genom skogen. Detta sänkte farten ytterligare. Han hade hoppats komma fram till Siniwi på fyra dagar, men nu såg det ut som om det skulle ta honom fem dagar istället. Då skulle han fortfarande ha en vecka på sig i Siniwi och ändå hinna tillbaka innan vinterlovet var slut.

Dag fyra öppnade skogen upp sig och han kunde se det område som varit Siniwi. Han var förvånad över att naturen inte tagit tillbaka området. Bortsett från att de hus som han såg en bit bort verkade vara i väldigt dåligt skick såg det inte ut som ruiner. Inga träd växte på det som tidigare varit bördiga fält och vägarna såg fortfarande ut att vara i gott skick.

Ungefär 3000 fullsteg från det som varit Siniwi låg ett ruckel av någonting som en gång i tiden varit ett värdshus. Han valde detta som sin bas för utforskande. Att rida in i Siniwi när han inte visste om någon var där verkade dumdristigt. Stallet var i dåligt skick, men med lite magi stöttade han upp väggar och tak så att det inte skulle rasa ihop och han lämnade hästarna där. Inne i stallet fanns ett loft där det det en gång i tiden funnits hö. Det höet hade för länge sedan ruttnat bort, men det var ett bra ställe att lämna packningen på.

Sedan begav han sig in mot staden, eller det som hade varit en stad en gång i tiden. Fördelen med snö är att det är lättare att se om någon annan rört sig i området och han såg inga spår av mänsklig aktivitet. Däremot såg han spår både av hare och räv. Det kunde möjligen vara väldigt små vargar också, men han hoppades på räv.

Han smög sig från hus till hus, i förhoppning om att kunna söka skydd bakom en vägg om han skulle se någon. När han var i färd att smyga sig iväg till nästa hus hörde en röst genom det fönster som han precis hade passerat.

“Du är inte riktigt sÃ¥ osynlig som du tycks tro.”

Marmat snurrade runt men han kunde inte se någonting.

“Jag är antagligen den minst farliga personen häromkring. Klättra in genom fönstret sÃ¥ kan vi talas vid.”

Hur skulle han göra? Skulle han göra som rösten sa? Tänk om det var en fälla. Å andra sidan så hade personen redan sett honom och om han bara kunde se honom så skulle han nog kunna övermanna honom. Han klättrade in genom fönstret och blundade hårt en kort stund för att låta ögonen anpassa sig till mörkret därinne.

Rummet var helt tomt och det lilla ljus som fanns strömmade in genom det fönster som han klättrat in genom, men det lyste enbart upp en liten del av rummet. I ett hörn såg han en man. Mannen såg ut att vara i femtioårsåldern även om det var svårt att säga exakt i det här ljuset. Han såg både smutsig och sliten ut och han hans kläder var på god väg att falla sönder.

Det lilla hår han hade kvar låg i testar på huvudet och det såg ut som om han inte hade några tänder kvar eftersom läpparna var insjunka i munnen.

“Jag har väntat pÃ¥ att du ska dyka upp”, sa mannen.

“Väntat? Vem är du och hur kan du veta vem jag är?”

“Mitt namn är Neirvad. Min förre adept Sythen har antagligen nämnt mitt namn?”

Marmat nickade, men han hade fortfarande inte fått svar på sin fråga så han väntade.

“Svaret pÃ¥ frÃ¥gan hur jag kunde veta att du är pÃ¥ väg är för att jag fortfarande kan tjuvlyssna pÃ¥ Sythen. En gÃ¥ng i tiden vann han en tävling som jag anordnade, pÃ¥ den tiden som jag fortfarande var lärare i Zoream. Priset var ett graverat horn som den dumskallen fortfarande har pÃ¥ piedestal i sitt rum. Antagligen för att det är det enda han nÃ¥gonsin vunnit.”

Han noterade att Neirvad inte enbart hade ett horn fäst i bältet, utan tvÃ¥. Han pekade pÃ¥ dem och frÃ¥gade: “Men du har tvÃ¥ horn”

“Det är korrekt, och jag kanske förklarar vad det andra hornet är till för senare. Men först; varför tror du att Sythen skickade dig hit?”

Mannen verkade redan veta sÃ¥ mycket att han inte sÃ¥g nÃ¥got skäl att ljuga för honom. “För att hitta en Besökare sÃ¥ att Väktarna kan undersöka den.”

“Det är nästan korrekt”, svarade Neirvad, “men inte helt korrekt. Sythen vet redan hur man ska aktivera Besökaren och vad han ska ha den till. Hans mÃ¥l är att släppa ut Xuolian och ta kontroll över Omställaren.”

“Xuolian? Är det … ?”

“Ja. Det är den magiker som försökte ta all magi för sig själv. Som använde Omställaren för att försöka göra sig själv till Gud. Det misslyckades och han har suttit fast där i 500 Ã¥r. Sythens plan är att utnyttja att Xuolian kommer att vara svag och förvirrad precis när han släppts ut och dÃ¥ döda honom och ta kontroll över Omställaren. Om han lyckas använda den för att ta all den kraften själv kommer han bli lika kraftfull som Xuolian försökte bli. DÃ¥ behöver han inte väktarna eller de magiska vapnen.”

Mannen gjorde en paus, som för att lÃ¥ta det sjunka in, innan han fortsatte: “Säg mig. Tror du att det vore bra om Sythen var envÃ¥ldshärskare och där Väktarna styrde över landet med järnhand?”

Marmat visste inte riktigt hur han skulle svara, men han skakade på huvudet.

“DÃ¥ har du alltsÃ¥ sett samma sak som jag sett. Det som fick mig att Ã¥ngra att jag rekryterade Sythen och som fick mig att lämna Zoream. Sythen är grym och saknar bÃ¥de talang och fantasi. I flera Ã¥r har han försökt fÃ¥ kontroll över Väktarna, men jag har fortfarande nÃ¥gra allierade kvar där och de har lyckats stoppa honom hittills.”

“Vad … vad föreslÃ¥r du att jag ska göra? Jag kan inte bara Ã¥ka tillbaka till Zoream.”

“Mitt förslag är att du och jag tillsammans ska öppna Besökaren och ta ut Omställaren. Xuolian kan vi lämna kvar där. Sedan använder vi omställaren för att Ã¥terställa magin. Män och kvinnor kan Ã¥ter samarbeta om magi och vi kan Ã¥terställa de magiska under som fanns. Det kommer att ta tid och mycket läkning men om vi söker en fredlig väg kanske vi kan fÃ¥ se ett gemensamt magigille Ã¥teruppstÃ¥ under vÃ¥r levnadstid. Ja, kanske inte min levnad men Ã¥tminstone din.”

All information från Neirvad gjorde Marmat förvirrad. Den stämde inte alls med vad Sythen hade sagt, men han kunde inte se några lögner i det mannen sa. Vissa delar visste han ju redan innan. Han hade flera gånger reagerat över Sythen brist på respekt för liv och han verkade njuta av att skada och döda levande varelser. Han önskade att han kunde prata med någon om detta, men vem? Han var ensam här och han måste fatta ett beslut.

Om han tackade nej till Neirvads förslag skulle han antagligen vara tvungen att strida mot honom. Han såg inte mycket ut för världen, men Marmat hade för länge sedan lärt sig att med magi så spelade fysisk styrka ingen roll. Dessutom var det för mycket med Sythen som han ogillade.

“Jag vill inte lova nÃ¥gonting förrän jag hört din plan”, svarade han. “Men jag säger i alla fall inte nej.”

“Det är tillräckligt, för nu”, svarade Neirvad.

“Du undrade varför jag hade tvÃ¥ horn. Jag ska förklara varför och hur det hänger ihop med min plan. Det andra hornet är länkat till tvÃ¥ horn som de kvinnliga magikerna har. De vet hur man ska aktivera dem, men de har inte förstÃ¥tt att man kan aktivera det sÃ¥ att det enbart fungerar Ã¥t ett hÃ¥ll. Jag kan lyssna pÃ¥ dem när de pratar med varandra, men de vet inte att jag lyssnar pÃ¥ dem.”

Marmat tyckte att det var lite nesligt att tjuvlyssna pÃ¥ andra sÃ¥där tills han pÃ¥minde sig själv om att han gjort samma sak med tittkulan. Hur kunde han döma andra för nÃ¥gonting som han gjort själv. Han nickade och väntade pÃ¥ att mannen skulle fortsätta.”

“Eftersom jag kunnat lyssna sÃ¥ vet jag att tvÃ¥ kvinnliga magiker precis är pÃ¥ väg till Ghatas med förhoppningen att hitta ytterligare en Besökare. De har redan en Besökare i Sadalino. Om de lyckas är planen att aktivera bÃ¥da samtidigt för att därigenom rädda en kvinnlig magiker, Tomo, som suttit fast där i flera Ã¥r. Min plan är att lyssna pÃ¥ dem när de jobbar för att exakt samtidigt aktivera en Besökare här och pÃ¥ det sättet komma Ã¥t Omställaren medan de har fokus pÃ¥ att rädda den här kvinnan.”

“Men”, frÃ¥gade Marmat, “kommer de inte märka att du aktiverar besökaren samtidigt?”

“Kanske, kanske inte. Jag sa aldrig att det var en perfekt plan. Den borde fungera men ingenting är säkert när man leker med elden.”

“Och varför behöver du mig? Skulle du inte lika gärna kunna göra det här pÃ¥ egen hand? Du är ändÃ¥ en fullvärdig magiker och du borde vara starkare än jag.”

“Det är jag inte sÃ¥ säker pÃ¥. Av vad jag hört sÃ¥ är du stark, kanske den starkaste eleven pÃ¥ över hundra Ã¥r, och din styrka i jord är större än vad jag kan uppbÃ¥da. Men, det är inte det främsta skälet till att jag vill ha med dig.”

“Dels behöver jag allierade mot Sythen och om du Ã¥tervänder med en Besökare lär han inte förstÃ¥ vad som hänt förrän han fÃ¥r ut Xuolian och han inte längre har Omställaren. Utan Omställaren kan han inte fÃ¥ den styrka han behöver och om han försöker utmana dig kommer du att vinna.”

“Om du lyssnade noggrant pÃ¥ vad jag sa sÃ¥ nämnde jag att de ska aktivera tvÃ¥ Besökare samtidigt. Vi behöver göra exakt samma sak. Jag har tvÃ¥ besökare men jag orkar inte aktivera bÃ¥da samtidigt. Där kommer du in i bilden. Eftersom det krävs ganska mycket jord för att fÃ¥ igÃ¥ng Besökaren ville jag ha nÃ¥gon som är stark i jord och som ogillar Sythen. DÃ¥ är du helt perfekt. SÃ¥, vad säger du? Är du villig att prova min plan?”

Marmat nickade.

“Bra, jag har gömt tvÃ¥ besökare en bit bort. Under de Ã¥r som jag varit här har jag skapat tunnlar mellan olika hus. Följ efter mig sÃ¥ tar vi oss dit under jord. DÃ¥ riskerar vi inte att nÃ¥gon av de andra ser oss.”

Läs mer

Kapitel 41

Kapitel 41, och det här är näst sista kapitlet med Ella (för den här boken 🙂 )

Hur jag vet det? För att jag redan skrivit det sista kapitlet, men ni fÃ¥r vänta pÃ¥ det tills Marmat och Tirandim är ifatt …

KAPITEL 41

Det var en kylig vintermorgon så här första dagen på vinterlovet. Den första snön hade fallit för flera veckor sedan och på morgnarna var det så kallt i rummet att Ella gärna låg kvar i sängen så sent som möjligt.

Alla dagar utom idag. Idag var det nämligen dags för resan till Ghatas. En resa som hon hade sett fram emot i flera månvarv. Visserligen var det en besvikelse att hon inte skulle få resa med Wasa, men det hade varit Sofyns krav; att en av dem reste med Sofyn till Ghatas och att en av dem stannade kvar här.

Logiskt förstod hon argumentationen. Det var hon och Wasa som hade tagit fram planen och den byggde på att Besökaren skulle aktiveras på två ställen samtidigt. Känslomässigt var en annan sak. Det hade snart gått ett år sedan hon och Wasa möttes första gången, men det kändes som om de känt varandra hela livet. Alla prövningar hade stärkt deras vänskap och även om hon bara skulle vara borta tre veckor så kände hon redan nu en saknad.

Hon hade precis klätt på sig när det knackade på dörren och hon släppte in Wasa i rummet.

“Nämen? Har du sÃ¥ brÃ¥ttom att komma bort frÃ¥n mig att du redan stigit upp och klätt pÃ¥ dig? Du som alltid ligger och drar dig tills jag mer eller mindre tvingar dig ur sängen.”

Hon kände hur hon började bli arg. Hur kunde Wasa tro att hon ville slippa henne. Precis då sträckte Wasa ut tungan och hon förstod att Wasa bara retades.

“Retas inte sÃ¥ där. Det är svÃ¥rt nog att resa iväg ändÃ¥. Men, jag behöver gÃ¥ ned till stallet och möta Sofyn. Följer du med?”

“Självklart. Det var därför jag kom tidigt till ditt rum.”

De slog följe genom de kylslagna korridorerna. En gång i tiden hade byggnaden värmts med magi, men numera använde de stora eldar i källarvåningen som drev runt varmt vatten i byggnaden. Eftersom dessa tändes samtidigt som köket började förbereda frukosten dröjde det fram till dagmålet innan det kändes varmt igen.

Eftersom de skulle resa till häst och då det var en lång resa hade Ella klätt på sig ordentligt. Dessutom hade hon med sig tjocka vantar, en pälsmössa och en extra varm ytterrock. Det kändes fel att ha på sig dem inomhus även med tanke på hur pass svalt det var. Eftersom de höll ett högt tempo fick de snart upp värmen.

Till slut kom de fram till stallet där Sofyn stod och väntade på dem. Tillsammans med Sofyn stod den äldre kvinna som de sett tillsammans med henne den där första gången i det hemliga rummet.

“Det här är Eidra”, sa Sofyn. “Som ni säkert förstÃ¥tt är även hon med i anmödrarna. Hon kommer vara den som hjälper Wasa här och hon har den ena av vÃ¥ra tvÃ¥ horn. Det andra hornet har jag.”

Det var första gången som de träffade Eidra. De hade sett henne den där gången som de hade hittat den hemliga ingången men all deras kommunikation med anmödrarna hade skett via Sofyn. Ella hade fått bilden att inte ens anmödrarna visste vilka andra medlemmar var, vilket antagligen var ett sätt att skydda gruppen. Det måste vara besvärligt att fatta beslut och hon undrade hur de löste det.

Eidra var mycket äldre än Sofyn, närmare sextio än femtio. Hon hade ett brunrött som slutade vid nacken och med stråk av grått i håret. Till skillnad från de flesta andra fullvärdiga magiker hade hon en blå bomullsklänning utan dekorationer. Hade det inte varit för åldern hade hon kunnat bli misstagen för en elev.

Om Ella hade sett henne någon annanstans hade hon trott att det varit en bondes hustru. Hon hade inga smycken och hennes händer hade de valkar som man kunde se hos någon som ofta arbetade med händerna.

“Är du redo att ge dig av”, frÃ¥gade Sofyn

“FÃ¥r jag ta farväl av Wasa först?”

“Ja, men dra inte ut pÃ¥ det. Ge mig din packning sÃ¥ packar jag ned det i släden sÃ¥ länge.”

Ella lämnade över all packning utom mössan, vantarna och ytterrocken. Dessa tänkte hon ha på sig. Sedan gav hon Wasa en lång hård kram. De viskade sina farväl till varandra och det kändes som alldeles för snart när de hörde Sofyns harkling.

“Vi behöver ge oss av. De flesta sitter i matsalen och äter morgonmÃ¥l, men även om det är vinterlov sÃ¥ kommer det att pratas om att en lärare och en elev gav sig iväg gemensamt.”

Hon ville inte, men hon släppte taget om Wasa och följde efter Sofyn. På vägen tog hon på sig jackan, mössan och vantarna och de lämnade stallet. Utanför stod en släde som drogs av fyra hästar i spann. Släden hade utan problem rymt fem eller sex personer, men nu upptogs en del av släden av deras packning. Sedan fanns tillräckligt med utrymme för att ta med sig Besökaren tillbaka. Om de kunde hitta någon.

Medan hon klättrade in i släden och drog en fäll över sig funderade hon på vem som skulle köra släden. Till hennes förvåning klättrade Sofyn upp på förarplatsen och smackade iväg hästarna.

Eftersom Sadalino låg i den norra delen av landet hade de kalla vintrar och mycket snö. Därför skottade man inte undan snön från vägarna utan när den första snön kom byttes alla vagnar mot slädar och man skottade istället upp snö på vägarna genom staden.

De kunde höra ringningen som signalerade att morgonmålet nu var över precis när de lämnade staden och körde ut genom stadsmuren.

Resan till Ghatas var lång, kall och oerhört tråkig. Eftersom Sofyn hade fokus på att köra släden och inte besvarade Ellas frågor hade hon ingen att prata med på resan. Att titta på vinterlandskapet var inte så värst spännande. I början hade hon tittat på all snö, och hur landskapet övergick från öppna fält kring de bondgårdar som låg kring staden, till att bli allt mer skogslandskap.

Redan i slutet av dagen såg de inte längre spår av andra människor och de reste genom skogar som såg helt orörda ut. En del av träden dignade rejält under de snömassor som hade kommit och hon såg till och med ett träd som hade knäckts under vikten av snö.

Det enda spåret av att de följde någon form av väg var att de reste i ett band av snö mellan två skogar. Det såg inte ut som om någon hade rest den här vägen sedan det senaste snöfallet och hästarna fick kämpa igenom snön.

Även om hon kunde förstå att Sofyn hade sitt fokus på släden och hästarna så kunde hon väl säga någonting någon gång ibland i alla fall? Den tredje dagen av resan ställde hon frågan rakt ut till Sofyn när de hade stannat för dagmål.

“Är du fortfarande besviken pÃ¥ mig?”

“Nej. Jo. Kanske lite. Varför frÃ¥gar du?”

“Du har inte sagt mer än ett enstaka ord sedan vi reste. Inte ens när vi stannat för att äta. Du brukar alltid ha nÃ¥gonting att säga, till och med när du var arg pÃ¥ mig.”

“Det beror inte pÃ¥ dig. Vi vet väldigt lite pÃ¥ Ghatas. Bara att det under lÃ¥ng tid beskrivit som farligt. Det bor ingen i närheten av Ghatas och den närmaste byn ligger fem dagsmarscher bort. Anledningen till att jag är sÃ¥ tyst är för att jag är uppmärksam pÃ¥ om nÃ¥gonting signalerar fara.”

Ella nickade. Det lät inte orimligt, men hon hade fortfarande tråkigt. Det kunde hon inte säga till Sofyn, men hon behövde ha någonting att göra.

“Kan jag hjälpa till? Jag kan inte köra släden, men jag kanske kan hjälpa till att hÃ¥lla utkik?”

“Om du har trÃ¥kigt sÃ¥ kan du säga det.”

Var hon så genomskinlig? Hon hade faktiskt väldigt tråkigt. Att bara sitta still och titta på all snö måste vara det tråkigaste hon gjort i hela sitt liv. Till och med tråkigare än Estsuldras lektioner.

“Ja, jag har trÃ¥kigt. Det skulle du ocksÃ¥ ha. Finns det inte nÃ¥gonting jag kan göra?”

Sofyn verkade begrunda frÃ¥gan en stund innan hon svarade. “Jag ska visa en form av magi som vi använder för att känna efter om det finns nÃ¥gonting levande i den riktning som man riktar magin. Du väver ihop trÃ¥dar av vatten, trä och eld pÃ¥ det här sättet.”

Ella studerade trådarna tills hon kände att hon kunde återskapa dem.

“Prova nu själv och rikta dem en bit bort frÃ¥n mig. Känner du nÃ¥gonting annorlunda?”

“Nej. Ingenting”

“Bra, jag hade blivit orolig om du känt nÃ¥gonting”, sa Sofyn med ett leende. “Prova nu att röra trÃ¥darna mot mig tills du känner nÃ¥gonting.”

Hon gjorde som hon blivit tillsagd och förde trådarna långsamt i riktning mot Sofyn. När hon började komma i närheten av henne kände hon en svag värme i riktning mot Sofyn och ju närmare hon kom desto varmare kändes.

“Det blir varmt?”

“Helt riktigt. Det magin gör är att den lÃ¥ta dig känna om nÃ¥gonting finns där du riktar magin. Ju större levande varelse, desto varmare. Ju närmare, desto varmare. Ju mer rakt pÃ¥ du riktar, desto varmare. I början kommer du att tro att allting du känner av är stort som människor — eller mer — men ju mer du övar desto bättre blir du pÃ¥ att känna av storlek och avstÃ¥nd. Oroa dig inte över att varna för ofta, utan det är bättre att du varnar för att du känt en igelkott än att du lÃ¥ter bli att varna när du känner en varg. Har du förstÃ¥tt?”

Ella nickade. Det lät som uppgift som hon kunde fokusera på och då kanske hon inte skulle ha så tråkigt.

“Ta med en fäll frÃ¥n släden och sätt dig bredvid mig sÃ¥ kan du hÃ¥lla utkik. När du känner att du klarar av att bÃ¥de hÃ¥lla utkik och ställa frÃ¥gor samtidigt sÃ¥ lovar jag att lyssna.”

Medan de reste vidare så sökte Ella av marken framför dem. Hon lät magin pendla från den ena sidan till den andra. Vid några få tillfällen tyckte hon att hon kände värme och Sofyn kände då av i samma riktning. Varje gång hade det varit ett mindre djur som gömde sig under snön.

Resten av resan var inte alls lika tråkig. Nu hade hon någonting att göra och när hon väl började få lite rutin på att känna av efter liv kunde hon småprata med Sofyn som verkade uppskatta att hon nu inte behövde göra mer än att köra släden.

De hade nu rest i sju dagar. På grund av snön höll hästarna ett något lägre tempo än de gjorde på sommaren, men det borde fortfarande motsvara tolv eller tretton dagsmarscher. När de slog läger på kvällen frågade hon Sofyn om de inte borde vara framme nu.

“Jo. Vi kommer fram imorgon. Innan vi gÃ¥r och lägger oss tänkte jag visa en annan form av magi. Den pÃ¥minner om de sköldar som vi övat med tidigare, men den är mycket större och bildar en kupol omkring oss. Den gör att vi fÃ¥r ett visst skydd, men ocksÃ¥ att vi märker om nÃ¥gon försöker ta sig in. Varken du eller jag är tillräckligt stark för att skapa en sÃ¥ stor kupol som räcker hela natten och för att slippa gÃ¥ upp mitt i natten och Ã¥terskapa den tänkte jag att vi skulle länka ihop oss.”

“Men, det har jag inte fÃ¥tt lära mig hur man gör. Hur ska det gÃ¥?”

“Jag vet att inte du lärt dig det än, Ella. Jag är din lärare om du glömt bort det. Det ingÃ¥r i kurserna nästa Ã¥r sÃ¥ du mÃ¥ste lova mig att du lÃ¥tsas som om det är ny kunskap för dig när du har den lektionen. Lovar du?”

“Jag lovar.”

“Vi börjar med att öva pÃ¥ en enkel trÃ¥d. Titta pÃ¥ den här trÃ¥den av vatten som jag precis tagit fram. Jag vill nu att du tar fram en likadan trÃ¥d, lika stark, och lägger den bredvid min. Flytta den nu lÃ¥ngsamt närmare och närmare min trÃ¥d tills du känner hur de stöter emot varandra.”

Det kändes konstigt när hon stötte emot Sofyns tråd. Det var som om trådarna stötte bort varandra och drog till sig varandra samtidigt.

“Nu vill jag att du lyssnar pÃ¥ hela instruktionen innan du gör nÃ¥gonting. Jag säger till när du ska göra nÃ¥gonting. Jag vill att du ska släppa din trÃ¥d, men inte pÃ¥ det här sättet som man tappar en trÃ¥d när snabbt släpper magin, utan lÃ¥ngsamt, lÃ¥ngsamt som när man släpper nÃ¥gon som man tycker om. PÃ¥ samma sätt som du till slut, motvilligt, släppte taget om Wasa när vi reste. Försök nu.”

Det var svårt. Hon hade släppt trådar förut, men då hade det varit som när man släppt en pinne. Mer omedelbart. Hon såg hur hennes tråd försvann utan att någonting hände.

“Försök igen. Ingen lyckas pÃ¥ första försöket, men om du behöver fler än tio försök sÃ¥ blir jag lite besviken pÃ¥ dig.”

Andra försöket misslyckades det också, liksom tredje och fjärde. På femte försöket kändes det annorlunda, som när man lägger ned ett bestick försiktigt på bordet men tappar det precis innan man lagt ned. På det sjätte försöket lyckades hon till sist och till sin förvåning kunde hon se hur hennes tråd var kvar, sammanflätad med Sofyns, trots att hon hade släppt.

“Bra Ella! Du är den första elev jag haft som lyckats sÃ¥ snabbt, sÃ¥ kom nu ihÃ¥g att du mÃ¥ste lÃ¥tsas som att du inte kan det här när ni har den lektioner. Som du kan se sÃ¥ finns din trÃ¥d kvar, och det är du som kanaliserar magin, men det är jag som styr. Titta här.”

Sofyn började flytta omkring deras gemensamma tråd. Ella kunde känna hur en del av magin kom från henne, men att hon inte styrde den.

“Det finns sätt för en magiker att ta tillbaka kontrollen när man väl släppt den, men det är mycket svÃ¥rare och den lektionen har vi inte riktigt tid med nu. Du fÃ¥r helt enkelt lita pÃ¥ mig här. Jag kommer nu fortsätta att skapa trÃ¥dar, en i taget. För varje ny trÃ¥d vill jag att du gör samma sak igen, att du skapar en exakt likadan trÃ¥d och länkar med mig.”

Allt eftersom du länkade upp tråd efter tråd kunde Ella se hur Sofyn skapade en enorm sköld som täckte hela deras läger. Till slut knöt hon av trådarna och Ella kände hur hon inte längre skickade ut magi. Det var en väldigt annorlunda upplevelse att kanalisera all den magin, men inte vara den som kontrollerade den.

Det var med fjärilar i magen som Ella somnade den natten. Imorgon skulle de äntligen komma fram till Ghatas.

Efter morgonmålet, men innan de gav sig av den sista biten tog Sofyn fram sitt horn och hade ett samtal med Eidra. Hon förklarade att de skulle vara framme innan dagmålet och att hon och Wasa borde ta sig till Besökaren i händelse att de hittade någonting. Efter samtalet med Eidra vände hon sig mot Ella.

“Vi är alldeles i närheten av Ghatas. SÃ¥ pass när att vi kan gÃ¥ den sista biten. Om det finns nÃ¥gon där borde det vara enklare att undgÃ¥ upptäckt om vi lämnar hästarna här.”

“Men”, frÃ¥gade Ella. “Hur ska vi fÃ¥ med oss Besökaren tillbaka?”

“När — eller om — vi hittar den och om det verkar som om Ghatas är tomt kan vi gÃ¥ tillbaka hit och hämta hästarna och släden. Till dess fÃ¥r de stÃ¥ här. Länkar du upp med mig sÃ¥ att jag kan skapa en ny kupol runt dem?”

Innan de skapade kupolen tog Sofyn fram varsitt par snöskor åt dem och hon packade en ryggsäck med lite vatten och mat. Därefter länkade Ella upp med Sofyn och efter att de skapat en ny kupol gav de sig av.

Ella visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig. Ghatas hade varit övergivet länge, men hon hade inte förväntat sig det här. När de kom fram till det som skulle vara Ghatas såg det ut som ett antal stenar som hade en massa snö på sig. Hon såg ingenting som såg ut som en stad. Inga byggnader. Inga spår av att människor en gång i tiden hade bott här.

“Är det här Ghatas”, frÃ¥gade hon med tvivel i rösten.

“Ja. Kom ihÃ¥g att staden varit övergiven i nästan femhundra Ã¥r. Dessutom var det en del strider här under splittringen. Kom. Vi behöver ta oss till mitten. Där borde huvudbyggnaden ha legat och där kan vi leta efter en ingÃ¥ng till källarvÃ¥ningen. Det var där de förvarade alla föremÃ¥l.”

De sökte sig mot mitten av det som hade varit en stad. Hela tiden sökte Ella efter liv med den magi som Sofyn lärt henne, men hon hittade ingenting. Till sist kom de fram till det som borde varit mitten. Det hon kunde se var en kulle med en massa snö på.

“Jag ser ingenting här”, sa Ella med besvikelse i rösten.

“Titta inte pÃ¥ vad som finns”, svarade Sofyn. “Titta pÃ¥ vad som inte finns. Ser du hur det växer träd överallt bland ruinerna, men pÃ¥ den här kullen växer inte ett enda träd. Varför tror du att det är sÃ¥?”

“Jag vet inte”, svarade Ella olyckligt. Hon hade sett fram emot Ghatas sÃ¥ mycket och just nu var hon sÃ¥ besviken.

“Skärp dig nu Ella. Jag vet ju att du är begÃ¥vad och snabbtänkt. Det växer ingenting pÃ¥ den här kullen för att det inte är en kulle. Det är vad som är kvar av huvudbyggnaden mitt i staden. Här nÃ¥gonstans borde vi kunna hitta en nedgÃ¥ng.”

Sofyn började använda en blandning av vatten och eld för att smälta snön på kullen och efter en stund kunde även Ella se att hon hade rätt. Det var ingen kulle utan ruinerna av ett torn. Efter ytterligare en stund såg de två stora järndörrar på vad som verkade vara en passage in i byggnaden.

Men, hur skulle de komma in? Dörrarna var stora och verkade tunga. Det fanns ingen chans att de skulle kunna öppna dem. Hon kände hur modet försvann, men precis då använde Sofyn återigen magi och dörrarna svingades utåt. Det var nog tur att Sofyn var med ändå. Utan henne skulle Ella ha gett upp för länge sedan.

Ã…terigen tog Sofyn fram sitt horn och kontaktade Eidra. “Vi har hittat en nedgÃ¥ng och vi ger oss ned för att undersöka. Ni bör ta er till östra tornet och göra er redo. Om vi hittar en Besökare sÃ¥ vet vi inte hur mycket tid vi har.”

Läs mer

Kapitel 40

Kapitel 40 är ett nytt kapitel och ett “mellan-kapitel” pÃ¥ samma sätt som 10, 20 och 30, dvs det handlar inte om nÃ¥gon av mina huvudpersoner.

KAPITEL 40

Chanossa tittade ut över Sadalino från sitt arbetsrum. Magikernas byggnad låg mitt i staden och tornen reste sig tio gånger så högt som någon annan byggnad i staden. Som ledare för rådet och därmed den som hade mest att säga till om bland de kvinnliga magikerna hade hon det finaste och största rummet, längst upp i det mittersta tornet.

Även om hon var ledare för rÃ¥det och även om hon borde fÃ¥ information om allting som försiggick i Sadalino, i skolan och i deras byggnader var det uppenbart att en del information aldrig nÃ¥dde henne. Hon hade hört rykten om noviser som hade blivit upptäckta i det östra tornet — den del av byggnaden som var helt förbjuden för dem — men ingen hade rapporterat nÃ¥got sÃ¥dant till henne. Innebar det att hennes källor hade fel? Eller fanns det nÃ¥gon — eller nÃ¥gra — som agerade i det fördolda? Som dolde saker för henne?

Det verkade som om det fanns organisationer här i hennes byggnad som var hemliga för alla utom dem som var med. Ett antal rykten under de år som hon varit ledare pekade på det, och anteckningar från tidigare ledare för rådet antydde samma sak. Dessutom var det någonting konstigt med dessa anteckningar. Det fanns ingenting i anteckningarna om detta som var äldre än hundra år. Istället hade anteckningarna som var äldre än så stora segment helt utan text. Det var som om någon raderat det som stod där på magisk väg.

Hon hade flera gånger försökt att återställa den texten men utan någon som helst framgång. Det var väldigt frustrerande. Inte bara verkade det finnas hemliga organisationer här, utan någon av dem hade för hundra år lyckats få en av de sina som ledare för rådet och den personen hade raderat all sådan information.

Eftersom det fanns arkiv över vilka som ingÃ¥tt i rÃ¥det — även om det inte hade dokumenterats vem som var ledare för rÃ¥det — hade hon till slut lyckats pussla ihop ett namn. Det mÃ¥ste ha varit en person som hette Qiancia som hade blivit invald i rÃ¥det vid den tidpunkten. Hon hade försökt hitta mer information, men det fanns ingenting skrivet om — eller av — Qiancia efter den tidpunkten, och vem som än varit ledare för rÃ¥det dÃ¥ hade varit väldigt sparsam med vad hon skrev ned i anteckningarna.

Så. Tydligen hade hon minst en hemlig organisation bland sina magiker och det verkade som om hon hade noviser som besökte det förbjudna östra tornet samtidigt som några försökte dölja detta för henne.

Argh! Frustrationen fick henne att gnissla tänder. Hur skulle hon kunna styra magikerna om hon inte hade tillräckligt med information? Dessutom började deras relation till kungamakten att gnissla. De hade alltid haft en balans där kungens äldsta son studerade hos kyrkan och där den äldsta dottern studerade hos dem. Men nu hade även kungens yngsta dotter börjat studera i kyrkan. Det var inte alls bra.

Till råga på allt hade Estsuldra nästan sparkat ut Lyali från skolan. Estsuldra borde ha rådfrågat henne först. Då hade hon sagt nej eftersom de behövde ha goda förbindelser med kungahuset. Till skillnad från de manliga magikerna hade de inte magiska krigare och väldigt få av hennes magiker hade kunskaper i att använda magi för strid. De behövde ha kungen på sin sida.

Hon tackade sin lyckliga stjärna att Sofyn hade räddat situationen. Hon visste inte varför Sofyn hade valt att hjälpa Lyali, men det påstods ibland att hon var alldeles för snäll mot sina elever och hon hade fått flera uppmaningar att faktiskt bestraffa de elever som bröt mot reglerna. Men, den här gången var hon glad att Sofyn hade varit för snäll och därmed räddat kvar Lyali.

Det gick inte att ta risken att någon annan lärare skulle försöka samma sak som Estsuldra; även om Estsuldra var ökänd bland lärarna för att vara alldeles för strikt med reglerna. Hon hade därför skickat ut ett direktiv till lärarna om att lärare var tvungen att ha hennes godkännande innan de skiljde någon från sin utbildning. Då borde åtminstone den risken vara avvärjd i framtiden.

Ã…terigen gjorde hon ett försök — var det tredje gÃ¥ngen den här veckan — att Ã¥terställa texten som försvunnit och Ã¥terigen misslyckades hon. NÃ¥gon dag, tänkte hon, ska jag lyckas fÃ¥ fram vad som stod skrivet.

Läs mer