Kryssa Mattias

Den här veckan är det lokal demokrativecka i Sundbyberg, vilket innebär att kommunen åtagit sig att försöka främja lokalt inflytande och demokrati.

Jag är lite kluven till projektet. Å ena sidan tycker jag att det är positivt att man försöker stärka medborgardialogen, men å andra sidan finns risken att det mest blir plakatpolitik av det hela och sedan när veckan är slut så återgår man till de vanliga rutinerna. Dessutom tycker jag att en hel del av aktiviteterna är väldigt halvhjärtade och att det ofta blir tydligt att det är just plakatpolitik man vill syssla med; att man gärna vill framstå som lyssnande och framsynta men att man helst skulle slippa ha kontakt med medborgarna.

I vilket fall, en av kampanjerna är att kultur- och fritidsnämnden har öppet sammanträde på torsdag, vilket innebär att man kan komma och lyssna. Tyvärr får man inte delta i diskussionerna utan man får enbart möjlighet att lyssna passivt. En annan aktivitet är att kommunen arrangerar en chatt mellan 15.00 och 16.00 varje vardag den här veckan. Jag kommer att delta på torsdag, och då går det att ställa frågor direkt till mig för den som så önskar.

För den som — liksom jag — tycker att 15-16 är en ovanligt dålig tid eftersom man då oftast är på jobbet (själv utnyttjar jag möjligheten att flexa ut tidigt från jobbet för att kunna delta) så påminner jag om att jag på min blogg har en funktion för att chatta direkt med mig, vid de tillfällen då jag är online. Vilket oftast är på helger och kvällstid (och det syns direkt om jag är online eller ej)

Dessutom har min chatt fördelen att den inte är filtrerad; det går alltså att ställa vilka frågor man vill. Sedan finns det givetvis frågor som jag inte kan besvara, eller frågor som jag inte vill besvara, men min ambition är att besvara de frågor jag får.

Uppdatering: Även SvD skriver om bristen på studentbostäder.

En av de första frågor som jag var engagerad inom när jag hade flyttat till Sundbyberg var frågan om studentbostäder. Eftersom jag har en bakgrund inom studenpolitiken (den studentfackliga, så som den bedrivs av bland annat teknologkårerna) och dessutom hade suttit två år i styrelsen för Stångåstaden (Linköpings kommunala bostadsbolag, som även har ett stort antal studenbostäder) var det en naturlig fråga för mig.

Därför blev jag väldigt glad när Nina Lundström i september 2002 (vilket rent formellt tillhör mandatperioden 98-02 eftersom fullmäktige byts den 1/11 efter val och nämnderna byts 1/1 året efter) lade ett yrkande om att “kommunen skulle inventera sitt markinnehav för att se om det gick att omvandla tomma lokaler till studenbostäder”. Detta eftersom vi då hade gott om tomma affärslokaler och ont om studentbostäder.

Tyvärr omvandlades inga lokaler, men ett resultat blev att ca 70 bostäder i kvarteret banken skulle omvandlas till studentbostäder allt eftersom tidigare hyresgäster flyttade ut. Inte riktigt den mängd studentbostäder som vi hade önskat, men i alla fall ett litet steg på vägen.

Vår ambition var större än detta, och det svar som Folkpartiet hade fått 2002 indikerade att det skulle tillkomma fler studentbostäder i framtiden. Eftersom Socialdemokraterna dessutom hade gått ut i valrörelsen 2002 och lovat satsa på studentbostäder så hade man kanske kunnat tro att det skulle tillkomma fler de närmaste åren.

Mitt intryck under åren 2003-2005 var dock att det faktiskt inte tillkom några studentbostäder alls, så 2006 följde jag upp frågan genom att ställa en interpellation i fullmäktige. Det interpellationssvaret är antagligen det kortaste svar som någonsin lämnats i fullmäktige, och det besvarade inte de frågor jag ställde. Det enda man kunde utläsa ur “svaret” var att det inte hade skapats några studentbostäder och att Socialdemokraterna inte var intresserade av att svara på frågan om varför.

Föregående mandatperiod

Det var därför lite extra kul när vi vann valet 2006. Äntligen skulle det kanske kunna bli lite ordning på torpet och Folkpartiet skulle kunna bidra till att det skapades studentbostäder i Sundbyberg. Tyvärr tappade vi makten 2007 när två moderata ledamöter i fullmäktige valde att svika väljarna genom att gå över till Socialdemokraterna och tvinga igenom ett maktskifte i kommunen. (Vilket jag inte tänker skriva mer om just nu, det finns ett antal inlägg om detta för den som är intresserad).

Återigen såg det ut som om studentbostäder var ett förlorat område, men eftersom vi hade ett tidigare löfte från Socialdemokraterna — plus att de även i valrörelsen 2006 gått ut och lovat studentbostäder — följde vi upp frågan i opposition.

Därför interpellerade Folkpartiet återigen om detta i september 2009, men vi fick fortfarande inget svar på vad som hade hänt med löftena om studentbostäder och det verkade snarare som om utvecklingen hade gått bakåt, dvs under de två senaste mandatperioderna hade det försvunnit fler studentbostäder än vad som tillkommit.

Nuvarande status

Så därför lyfter vi frågan igen. Det är en viktig fråga för mig, men också en viktig fråga för Sundbyberg. Sundbyberg är en del av Stockholmsregionen och regionen behöver personer med högskoleutbildning. Bristen på studentbostäder gör regionen mindre intressant för blivande studenter och vi riskerar att tappa den kompetens som vi — och regionens företag — behöver. Därför interpellerade jag om frågan igen innan sommaren, och nedanstående klipp på YouTube tar upp denna interpellation.

Interpellation har inte besvarats i fullmäktige än, utan den kommer antagligen upp på höstens första fullmäktigesammanträde, i september. Att det råder en allvarlig brist på studentbostäder i regionen är inget påhitt från vår sida, bland annat tas det upp i gårdagens DN. Sundbyberg har — som en del av regionen Mälardalen — en del av ansvaret för att det skapas studentbostäder. Men, här har utvecklingen de senaste tre mandatperioderna gått åt helt fel håll.

Min förhoppning är att min interpellation ska få sossarnas samarbetspartier i fullmäktige — Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet — att vakna och utöva lite påtryckning på Socialdemokraterna. Uppenbart är att om frågan enbart avgörs av Socialdemokraterna så kommer det inte att skapas några studentbostäder i Sundbyberg den här mandatperioden. Heller.

Att ord har makt kommer knappast som en överraskning. Det är därför politiker ofta väljer ord för att förmedla en uppfattning genom själva valet. Ett exempel är när Socialdemokraterna började kalla jobbskatteavdraget för “pensionärsskatt”. Det var givetvis en helt felaktig beskrivning, men man lyckades sätta en helt annan bild av vad jobbskatteavdraget handlade om än dess egentliga syfte.

På samma sätt är det med många ordval; genom att kalla RUT-avdraget för pigavdrag så ger man det en negativ stämpel; genom att kalla a-kassan för en försäkring så kan man låtsas som om systemet är självförsörjande; kallar man en inkomstskatt för värnskatt så kan man låtsas som om man värnar vissa grupper.

Vissa ord har använts så länge att de satt en världsbild, eller en värderingsgrund som man förmedla. Ett tydligt exempel är när det kommer till skatter och bidrag. Jag blir lika förvånad — och irriterad — varje gång som sänkta bidrag beskrivs som att “man tar från de som har det sämst” eller när en skattesänkning beskrivs som att “man ger till de rika”.

Det finns två sätt att se på individen kontra samhället; antingen så består samhället av individer, där individerna äger rätten till det de skapar. Eller så är samhället det överordnade, där allting som skapas tillfaller samhället som i sin tur fördelar detta efter behov. Det sistnämnda skulle kunna beskrivas som “Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, dvs en kommunistisk syn på samhället där individen är ointressant.

Problemet är bara att denna världsbild tycks ha satt sig hos många personer i Sverige, där “rika ska sättas åt” och där förmåner förvandlats till rättigheter; det viktiga är inte om man behöver ett bidrag utan att man “har rätt till det”.

Vad är skatt?

Om vi börjar med skatter, vad är detta? Om man ser enbart till negativa rättigheter, och då specifikt rätten till egendom, så skulle man kunna se all skatt som stöld. Någon annan tar en del av dina pengar.

Samtidigt menar jag, som liberal, att det inte finns enbart negativa rättigheter utan även positiva sådana, vilket i sin tur ger att det i ett samhälle finns ett socialt kontrakt där vi gemensamt finansierar sådant som behöver finnas i ett samhälle där alla ska ha samma möjligheter. Vi avstår en del av våra pengar för att alla ska ha rätt till utbildning, vi avstår en annan del för att alla ska ha rätt till sjukvård och vi avstår en tredje del för att den som för tillfället är satt på obestånd (exempelvis genom sjukdom eller arbetslöshet) ska kunna få ett värdigt liv.

Det finns alltså en underförstådd överenskommelse om att vi under delar av livet avstår en del av våra inkomster för att sedan under andra delar av livet kunna dra nytta av andras inkomster. Därför håller jag inte med om påståendet “skatt är stöld” men jag tycker samtidigt att det är viktigt att påpeka att när vi betalar skatt så tar staten (eller landstinget, eller kommunen) en del av våra pengar för att kunna finansiera sådant som vi är överens om att finansiera gemensamt, så att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter.

Därför kan en skattesänkning — per definition — aldrig ge pengar till någon utan det handlar istället om att ta mindre pengar från skattebetalarna. Det är också därför som det är oärligt att kalla jobbskatteavdraget för pensionärsskatt, eftersom ingen får höjd skatt. Däremot sänks skatten på arbetsinkomster.

På samma sätt kan man inte — om man vill vara ärlig — kalla en skatt för värnskatt, eftersom det inte är någon som “värnas” genom att de tvingas avstå ännu mer av sina pengar. Värnandet sker istället genom hur skattepengarna används, så man skulle kunna tala om ett “värnbidrag” om man under en lågkonjunktur ökar ett specifikt bidrag.

Ett bidrag är aldrig en rättighet

De bidrag som under åren införts i Sverige, exempelvis föräldrapenning, sjukpenning, a-kassa, pension, etc, är förmåner som införts för att skapa ett bättre samhälle. Men, de är just förmåner och inga rättigheter. För vissa av dessa bidrag har vi gjort vägval i samhället. När ATP infördes valde de som röstade då mellan ett bidragssystem (dvs ATP) eller ett system där man själv sparade ihop sin pension. Vi valde då att låta pensionerna vara bidrag, dvs de som arbetar betalar skatter som i sin tur finansierar pensionerna för de som gått i pension.

Nu är systemet omgjort, eftersom det höll på att kollapsa, och vi sparar själva ihop en större del av vår pension. Men, basen i pensionssystemet är fortfarande ett bidrag som finansieras av skattebetalarna.

På samma sätt är a-kassan ett bidrag. De avgifter som tas in räcker inte för att täcka utgifterna, utan staten skjuter till pengar. A-kasan blir därmed ett omställningsbidrag för att man ska slippa hamna på bar backe medan man letar ett nytt jobb och blir självförsörjande igen. Om nivåerna i a-kassan sänks så “tar” man inte pengar från någon utan istället ger man mindre i bidrag.

Detta är viktigt att komma ihåg. Våra bidragssystem är rimliga bidrag om man ska ha ett medmänskligt samhälle där vi hjälper varandra och där alla har samma möjligheter, men det är fortfarande bidrag. Det är inga rättigheter och de pengar jag tidigare betalat in i skatt finns inte på ett särskilt konto märkt “Mattias Lönnqvist” utan de perioder jag levt på bidrag (exempelvis de två år där jag var arbetslös större delen av tiden) så fick jag bidrag som finansierades av de som just då arbetade. På samma sätt betalades min skolgång av de som då arbetade, och när jag väl går i pension (som sisådär en 30 år) så kommer delar av min pension att betalas av de som då arbetar.

Mer om bidrag

Detta gäller analogt för alla typer av bidrag. Jag tycker att vi ska ge mycket i bistånd, gärna mer än en procent av BNP och jag blev oerhört besviken när alliansen minskade biståndet med 1 miljard (även om man kallade det för avskrivning av ett lån), men det är fortfarande ett minskat bidrag, dvs att man ger mindre pengar. Alliansen “tog” inte pengar från någon, utan man gav mindre. Jag skulle gärna sett att man gav mer istället, men det var ingen som blev bestulen.

Sammanfattning

Det är viktigt att komma ihåg att när vi betalar skatt så tar staten en del av våra pengar. Vilket jag tycker är helt ok, men det är fortfarande mina pengar som jag blir av med. Likaledes är det viktigt att komma ihåg att alla bidrag är pengar som vi får, pengar som tidigare tillhört någon annan.

Därför kan en skattesänkning per definition aldrig ge pengar till någon eftersom det handlar om att staten (landstinget, kommunen) tar ifrån individerna mindre pengar.

Sänker man ett bidrag så tar man inte heller pengar från någon, utan man ger mindre.

Låt oss inte glömma — eller gömma i felaktig terminologi — att det är skattebetalarna, dvs individerna, som finansierar våra gemensamma åtaganden. Staten (landstinget, kommunen) har inga egna pengar utan det är vi som skattebetalare som finansierar verksamheten. Det är också därför jag gillar budgetdisciplin eftersom jag ogillar när någon slösar med mina pengar.

I veckans “Mitt i Sundbyberg” lyckades jag och Henrik Persson få in en insändare om landsvägen och det trafikkaos som råder (och har rått) där. Inledningsvis insändaren för den som inte läst den redan:

Om du har problem att läsa insändaren så kan du klicka på bilden.

Både jag och Henrik sitter i stadsbyggnadsnämnden, och vi satt även där förra mandatperioden. Då var dock jag ordinarie och Henrik ersättare och den här mandatperioden har vi bytt så att Henrik är ordinarie. (Ska man vara riktigt noggrann så ersatte jag Nina Lundström 1/1 2008 och hon tog istället över ansvaret för Kultur- och fritidsfrågor som jag hade ansvarat för tidigare)

Jag har skrivit om Landsvägen och tvärbanans sträckning tidigare, bland annat i samband med det pressmeddelande som vi skickade ut i början av 2008; ett pressmeddelande som ledde till en artikel i “Mitt i Sundbyberg” men tyvärr inte till några åtgärder från Socialdemokraterna.

Vilket är pudelns kärna. Att undvika trafikstörningar när tvärbanan byggs är helt omöjligt och tvärbanan tillför så mycket att det är värt en del störningar. Men, störningarna hade kunnat bli mindre och trafikkaoset hade kunnat bli ett begränsat kaos istället för en total trafikinfarkt. Om man bara hade gjort någonting, men det gjorde man inte. Åtminstone så räknar inte jag “stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa” som en åtgärd.

Men, de byggde åtminstone inga cykelbanor på delar av Landsvägen som de ursprungligen tänkte. Däremot försökte de länge förrvärra kaoset genom att bygga ett gigantiskt bergrumsgarage. Förutom det trafikkaos som detta skulle ha lett till — både när det var klart och under själva byggnation — så skulle det ha pågått sprängningar i området under en lång tid, och kommunen skulle ha gått in med ett antal miljoner för att stötta projektet.

Allt som allt ett väldigt tveksamt projektet som enbart stoppades tack vare att Lorryprojektet drabbades av en likviditetsbrist. Hade sossarna fått som de velat så hade man hållit på och sprängt hela förra året.

Under mina tre år som ordinarie ledamot i stadsbyggnadsnämnden (och FP:s gruppledare i nämnden) så förde jag vid ett antal tillfällen fram att vi behövde göra trafikanalyser för att kunna planera trafiken och minska risken för trafikinfarkter, men fick nej på detta. Nu har man åtminstone tagit fram en trafikplan (som är ute på remiss) som förhoppningsvis kan lösa en del problem, men det har tagit Socialdemokraterna över tre år att komma till den punkten.

Vilket är synd, särskilt för de kommuninvånare och näringsidkare som drabbas av att Socialdemokraterna inte är beredda att utöva politiskt ledarskap.

På senaste fullmäktige diskuterade vi bland annat förslaget på ny upphandlingspolicy (som nu är återremitterat för andra gången pga de svagheter som finns i den) och det absoluta krav på praktikplatser som finns med i denna.

En replikväxling uppstod då mellan mig och Bengt Sjöholm (KD) om vad jag egentligen sa. Jag har därför klippt ihop replikväxlingen, inklusive mitt inledande anförande här:

Efter att ni konstaterat att jag hade rätt och Bengt Sjöholm fel så vill jag passa på att be om ursäkt för kvaliteten. Jag provade ett nytt verktyg för att kunna spela in webbsändningen direkt från skärmen, men bildkvaliteten blev inte särskilt bra och det ligger med en reklamruta (eftersom jag inte vill betala för programmet förrän jag utvärderat det ordentligt)

Disclaimer: Jag har på bloggen varit (och är) tydlig med att jag framför mina personliga åsikter, och att dessa inte nödvändigtvis sammanfaller med mina offentliga roller. Detta för att vara tydlig med att Folkpartiets åsikter framförs på Folkpartiets hemsida (eller vår blogg) och mina åsikter framförs här.

I just det här inlägget kommer jag huvudsakligen att föra fram mina åsikter som hyresgäst, och jag kommer att göra en tydlig skillnad på hur jag ser på bolaget beroende på om det är politikern Mattias eller hyresgästen Mattias som uttalar sig. Detta för att det är en väldigt tydlig skillnad. I vissa fall tycker politikern Mattias samma sak som Folkpartiet i Sundbyberg, och ibland tycker hyresgästen Mattias samma sak som politikern Mattias. Men, det är skillnad mellan dessa tre.

Förvaltaren ur ett politiskt perspektiv

Under de år som jag varit politiskt aktiv i Sundbyberg har det kommunala bostadsbolaget Förvaltaren förändrats och förbättrats. När jag flyttade hit var bolaget ganska dåligt skött, med höga kostnader, en dålig avkastning på det bundna kapitalet och var ett högriskprojekt med alla de kommersiella fastigheter man hade.

De senaste åren har det dock blivit mycket bättre. Förvaltaren har ombildat bostäder vilket frigjort kapital till investeringar i form av bl.a. renoveringar. Man har skurit ner sina kostnader och har nu en ekonomisk kostym anpassad till verkligheten. Dessutom har man gjort sig av med stora delar av sitt bestånd av kommersiella fastigheter.

Det finns dock mer man borde göra. Till att börja med borde man göra sig av med alla sina kommersiella fastigheter, inklusive Hallonbergens centrum. Förvaltaren borde ägna sig åt bostäder enbart och inte som sossarna vill; ägna sig åt en massa annan verksamhet. Förutom att sälja alla kommersiella fastigheter borde man göra sig av med sina bredbandsbolag och enbart ha kvar ett enda bolag; bostadsverksamheten.

Sedan är det min bestämda uppfattning att Förvaltaren på bostadsmarknaden fortfarande är en för dominerande aktör, och att man borde fortsätta ombilda bostäder. Ingen stadsdel borde ha mer än 50% hyresrätter.

Men, i korthet så är Förvaltaren numera ett välskött bolag med kompetent personal, och om man ska ha kommunala bostadsbolag så börjar Förvaltaren nu likna ett bolag som är värt att behålla. När man väl gjort sig av med all kringverksamhet blir det dessutom ett riktigt bra bolag. Detta skulle kunna jämföras med det Förvaltaren som i raskt takt rörde sig mot konkurs i början av 90-talet.

Förvaltaren ur ett hyresgästperspektiv

Jag flyttade till min lägenhet i Rissne 2007. Jag hade tidigare bott hos en privat hyresvärd i centrala Sundbyberg, men flyttade eftersom lägenheten var för liten och Förvaltaren var de som snabbast kunde ordna fram en trea åt mig. Det tog inte många månader i deras kö om man — som jag — var beredd att flytta till Rissne. Vilket så här i efterhand förvånar mig lite, eftersom jag tycker att Rissne är ett väldigt trevligt område, även om det inte finns så mycket restauranger eller butiker här.

Jag trivs dessutom tillräckligt väl i området för att inte börja leta en ny bostad, trots att det finns ganska mycket hos Förvaltaren som jag stör mig på som hyresgäst. Dessutom är jag lite snål och väldigt lat och vill därför inte flytta “i onödan”. Men, det innebär inte att jag är nöjd med Förvaltaren som hyresvärd, och det finns mycket hos dem som jag stör mig på.

Det började redan innan jag flyttade in. Den hyra som jag blev informerad om (som jag tyckte var lite saftig, men som jag var beredd att acceptera) visade sig inte stämma alls. Istället hade de skickat information om vad hyran skulle bli om jag gjorde alla de tillval som de tyckte att jag borde göra; nya golv, nya tapeter, etc. Om jag godtog den standard som redan fanns i lägenheten (och som var god standard) så blev hyran 10% lägre. Gissa vad jag valde?

I samband med att jag skulle skriva på kontraktet så passade jag på att fråga om man kunde få hjälp att montera en bänkdiskmaskin. Jag trodde jag skulle få svårt att klara mig utan en sådan, och bara någon vecka tidigare hade jag dessutom köpt en ny sådan eftersom min gamla gått sönder. Då — och först då — blev jag informerad om att det redan fanns en diskmaskin i lägenheten. Ok, det var ju kul, men om Förvaltaren bara hade informerat om detta så hade jag inte behövt köpa en ny bänkdiskmaskin; en bänkdiskmaskin som nu hade använts i en vecka och som jag därför tvingades sälja med en ganska kraftig förlust.

Vilket för oss till det stora problemet med att bo hos Förvaltaren; information. Som jag nämnt ovan — i politikersegmentet — har Förvaltaren jobbat mycket med att bli ett bättre bolag, och det märker man även som hyresgäst. Men, deras attityd till information (och till hyresgäster) är fortfarande densamma. Hyresgästerna ska vara jävligt glada att de får äran att bo hos Förvaltaren och om Förvaltaren informerar om någonting så ska detta ses som en ynnest. Att skicka ut information i god tid, eller att föra en dialog med de boende är under Förvaltarens värdighet.

Vilket jag tycker är tråkigt. Förvaltaren berömmer sig gärna om att få goda värden när man gör nöjd-kund-undersökningar, och det kanske man får också. Problemet är bara att jag inte är den enda som skiter i att skicka in dessa undersökningar eftersom jag redan vet att Förvaltaren tänker ignorera klagomål och förbättringsförslag. Jag lämnar gärna feedback som kund, men då vill jag veta att feedbacken faktiskt används också. Så är tyvärr inte fallet hos Förvaltaren. Är man dumdristig nog att ringa och klaga på någonting så får man ett väldigt frostigt mottagande. Däremot ska i ärlighetens namn tilläggas att felanmälningen tidigare fungerade riktigt bra; hur den fungerar nu vet jag inte eftersom jag inte använt den på ett tag.

Om vi fortsätter med information, låt mig ta några exempel till:

• När Förvaltaren ska in i lägenheten och göra arbeten så får man alltid information om detta sent. Nu har de visserligen installerat nyckeltuber i dörrarna, men tidigare innebar detta alltid en massa krångel med hur man skulle lösa tillträdet just för att framförhållningen blev för dålig.
• Tidigare hade vi en återvinningsstation på Mjölnerbacken, så att det var relativt enkelt att återvinna papper, glas, etc. Denna drog man helt plötsligt in, utan att gå ut och informera om detta ordentligt. Hur man ska lösa återvinningen om man jobbar dagtid och inte har tillgång till bil har de fortfarande inte informerat om. Nu löste jag problemet genom att köpa en bil, men alla har inte den möjligheten.
• För ungefär två år sedan gjorde man om kösystemet så att många tappade sin kötid. Jag har förståelse för att det gamla systemet hade problem, men då hade man väl kunnat informera i god tid innan man gjorde om systemet eller — ännu hellre — låtit kötiden stå kvar tills nästa gång man flyttade istället. Men, inte Förvaltaren; här skickade man istället ut information när förändringen var gjord och utan dialog med de boende. Jag har dessutom försökt föra upp den här frågan med Förvaltaren som politiker, men de slår bara dövörat till om man försöker påpeka att de kanske hade kunnat sköta frågan lite smidigare. Återigen blir det tydligt att Förvaltaren inte ser på hyresgästerna som kunder utan som några jobbiga typer som man inte vill ha kontakt med.

För oss som bor på Mjölnerbacken och som parkerar i parkeringshuset blev det dessutom extra tydligt hur dåliga Förvaltaren länge varit på att just förvalta, då parkeringshuset länge var i väldigt dåligt skick. Nu är det några andra som sköter det, och jag hoppas att det ska leda till att vi kanske får se lite underhåll av parkeringshuset också. Det skulle verkligen behövas.

Tyvärr verkar underhåll vara ytterligare en svag punkt för Förvaltaren. Just på Mjölnerbacken har det yttre underhållet varit bedrövligt i år. Plogningen har alltid fungerat dåligt, och i år var man väldigt sena med att ta bort grus och sand efter sommaren. Man skyllde då på problem med en upphandling. Även underhållet av grönytor är väldigt dåligt just nu, och jag tror inte att de klippt gräset alls i år. Även här skyller man på en misslyckad upphandling.

Men hallå? Förvaltaren borde väl ha tillräcklig kompetens för att göra en upphandling? Yttre underhåll är inte direkt en komplicerad upphandlingsprocedur (och måste ett allmännyttigt bostadsbolag verkligen upphandla?) och de som drabbas är de boende, där man nu informerar i trapphusen om att det ska lösa sig någon gång i framtiden. Jaha, tack för det liksom.

Så, nej, som hyresgäst är jag faktiskt inte särskilt nöjd med Förvaltaren. Som politiker är det inte min roll att gå in och försöka detaljstyra bolaget (och det är dessutom i formen ett aktiebolag, med aktiebolagslagen som styrande så jag kan inte ens om jag skulle vilja) och som jag angett tidigare så finns det mycket med Förvaltaren som jag är nöjd med; som politiker alltså.

Däremot hoppas jag att min politiska blogg ska uppmärksamma någon hos Förvaltaren på hur flera hyresgäster upplever bolaget. Jag är definitivt inte ensam i min kritik — flera hyresgäster jag pratat med är skitförbannade på exempelvis ändringen av kösystemet — men däremot har jag inte direkt fört anteckningar på hur många det är.

Det här är definitivt inte Sveriges mest inflytelserika politiska blogg, och inte heller Stockholms. Men nu när Fredrik Antonsson (tokmoderaten) svikit Sundbyberg för Tyresö så kanske jag kan kriga om titeln Sundbybergs mest inflytelserika politiska blogg. Och med den titeln hoppas jag kunna påverka Sundbybergs största hyresvärd; Förvaltaren. Åtminstone lite grann.

… den här gången heller. Men, låt mig backa några år.

När jag flyttade till Sundbyberg i december år 2000 var jag ganska övertygad om att jag aldrig skulle behöva skaffa bil. Med kollektivtrafik och jobb inom tunnelbaneavstånd såg jag helt enkelt inte behovet.

Inte blev mitt behov större när jag 2004 började arbeta på gångavstånd från hemmet, och inte heller när jag blev konsult 2007 (med hemmakontor i Frösunda) såg jag något behov av bil. Det var först hösten 2008 som jag upplevde ett behov av att ha tillgång till bil mer regelbundet.

Jag jobbade då i Södertälje och efter att ha blivit stående på centralstationen i ett antal timmar vid ett antal tillfällen, utan någon som helst möjlighet att ta mig ut till kunden började jag allvarligt att överväga att skaffa bil. Särskilt eftersom resultatet av att jag inte kunde ta mig till Södertälje var att kunden inte fick den tjänst som efterfrågades och att jag inte kunde fakturera de timmar jag behövde.

Det jag behövde då var primärt en pendlarbil, för att köra till Södertälje på morgonen och hem på kvällen. Dessutom ville jag kunna åka och storhandla och några gånger per år (midsommar, julen och några tillfällen till) ville jag ha möjligheten att kunna åka lite längre sträckor (Linköping, Mjölby, etc).

Helst ville jag ha en elbil, mycket eftersom jag ogärna använder fossila bränslen för transporter (bortsett från sträckor som är så långa att de kräver flyg, där anser jag att det inte finns så mycket att välja på). År 2008 fanns det dock inga verkliga alternativ, utan jag valde till slut att skaffa en Toyota Prius (dvs en hybrid) istället. Hade jag köpt bil så skulle jag i ärlighetens namn inte haft råd med den, men då hade jag istället möjligheten att ta den som en tjänstebil med bruttolöneavdrag, och då blev kostnaden finansiellt överkomlig (även om det fortfarande inte var direkt billigt)

Bortsett från en del strul (som Toyota till slut fixade) så var jag oerhört nöjd med bilen, och jag hade gärna haft den längre än jag hade. Men, eftersom jag bytte arbetsgivare 2011 kunde jag inte behålla bilen; det blir effekten av att ha en tjänstebil.

Eftersom jag då inte längre pendlade till Södertälje hade jag först tänkt mig klara mig utan bil. Men, dels hade jag vant mig vid att ha bil, dels var det flera tillfällen då jag var tvungen att hyra bil eftersom jag inte hade fått ihop min kalender annars, så jag bestämde mig för att skaffa bil igen.

Bilpool

Ursprungligen var dock planen att jag skulle klara mig med att vara med i en bilpool. Jag anmälde mig till Sunfleet och var ganska nöjd med det; tills jag hade behov av bil. Tyvärr hade jag inte kollat upp vilka bilar som fanns i bilpoolen i Sundbyberg och när det visade sig att det inte fanns någon som helst möjlighet att nyttja bilarna mellan 08.00 och 17.00 på vardagar så blev det hela väldigt värdelöst.

Dessutom var det bara marginellt billigare än att hyra bil, och de bilar som fanns kvällstid och helger var inte bilar som intresserade mig. Ärligt talar tycker jag inte att en Volvo V70 är en miljöbil, även om den går på etanol.

En bil som fungerar?

Eftersom det faktiskt hänt en del sedan 2008 bestämde jag mig för att inventera elbilsmarknaden; vad som fanns och vad som kunde fungera för mina behov. Det gick dock väldigt snabbt för mig att konstatera att elbil inte fungerar med mina behov. Jag har nämligen två behov:

1. Kortare pendlingsresor

För det här behovet finns ett antal bilar som skulle kunna fungera, dvs elbilar med en räckvidd på drygt 100 kilometer. Det täcker gott och väl mina resebehov under en vanlig arbetsdag. Istället är det infrastrukturen som fallerar för mig.

Om det ska fungera behöver man ställa bilen på laddning över natten. Det kräver i sin tur tillgång till eluttag i närheten av bilen. Jag har ingen parkering i närheten av min bostad så jag kan inte dra en sladd från lägenheten utan är istället beroende av ett eluttag på parkeringsplatsen. Bor man på Mjölnerbacken — som jag gör — finns inte det alternativet. Det är helt enkelt inte möjligt att använda en elbil som pendlarbil för mig.

Hade jag haft tillgång till eluttag så hade det funnits några olika bilar att välja på, exempelvis Nissan Leaf, Mitsubishi i-Miev och Peugeot iOn med flera — om de är tillgängliga i Europa än. Om någon av dem finns i Sverige, så hade den fungerat för kortare pendling, men det hade då förutsatt att det funnits ladduttag på min parkering. Vilket det som sagt inte finns.

2. Längre resor

Eftersom det redan fallerat på punkt 1 så var det egentligen ingen poäng med att kolla hur väl olika bilar uppfyller punkt 2, men bara för att inventera marknaden så kollade jag även detta.

Jag har varken råd eller lust att äga flera bilar. Jag var därmed tvungen att hitta en bil som uppfyllde även mitt behov av lite längre resor. Då fungerar inte bilarna i punkt 1 eftersom de har en räckvidd på drygt 100 km. Det en bil behöver klara minimum för mig är 300 km. Om jag ska längre än så kan jag i sådana fall planera in ett stopp i Mjölby eller Linköping.

För att kunna ta mig ner till Lund skulle jag dock helst behöva att bilen klarar 400 km, eftersom jag annars behöver mer än ett stopp på vägen. Ännu trevligare är givetvis om bilen skulle klara 700 km, eller om det fanns snabbladdarstolpar längs med motorvägarna.

Men, sätter man 300 km som minimum så finns det faktiskt en elbil som klarar mina krav, och det är Tesla Roadster. De anger själva att den ska klara 340 km på en laddning (men här anger de 225 miles som faktiskt är 394 km) och den uppfyller dessutom någonting som var ett önskemål (men inte ett krav) på en ny bil; det är en cab.

Problemet är bara att bilen kostar en mille, och det är långt, långt, långt mycket mer än jag har råd (och är beredd) att lägga på en bil.

Hybrider och liknande

Ett alternativ är då en hybrid, typ Toyota Prius men det är fortfarande primärt en bensindriven bil, även om den snittar på en halv liter milen och den går inte att köra mer än någon mil på el. Dessutom är de ganska dyra i nyskick och även begagnad så går de på en del. Dessutom är livslängden på batterierna ungefär 10 år så ska man köpa begagnat gäller det att man säljer den igen innan bilen blivit så gammal. Men, jag gillar som sagt Prius och hade kunnat tänka mig en sådan om de inte varit så pass dyra som de är.

Ett bättre alternativ är då Opel Ampera (som är den europeiska modellbeteckningen på Chevrolet Volt). Det är en elbil, där batteriet räcker ca 60 km. Fördelen är att den även har en liten bensinmotor som går igång och laddar batteriet när det börjar bli tomt, och med full tank så kommer man ca 500 km.

Den hade då kunnat fungera som ren elbil för punkt 1 ovan (dvs arbetspendling) förutsatt att det funnits möjlighet att ladda bilen på parkeringen och som dessutom inte hade varit begränsad i räckvidd och därmed tillåtit även längre resor.

Hade den här bilen legat inom mina ekonomiska ramar och om jag hade kunnat lösa problemet med laddning på parkeringen och om bilen hade funnits tillgänglig att köpa, hade jag definitivt köpt den. Men, nu finns det (som sagt) inga eluttag på min parkeringsplats, och jag är i dagsläget inte beredd att lägga över 400.000 på en bil. I framtiden kanske jag tillåter mig själv en större budget, men den här gången låg maximal kostnad på 125.000 kronor.

Det bidde ingen elbil

Så, då blev det ingen elbil den här gången heller. I grunden är jag positivt inställd till elbilar och jag skulle gärna köpa en i framtiden. Dock behövs det i sådana fall en vettig infrastruktur där man kan ladda bilen på parkeringsplatsen och där man kan hitta laddstolpar för snabbladdning längs med Europavägarna.

Dessutom behövs det en bil med vettig räckvidd (eller med extra bensinmotor, som i fallet med Opeln ovan) så att man slipper ladda bilen en gång i timmen på längre resor.

Därmed förvandlade jag även mitt önskemål om en cab till ett krav. Ska jag bli tvungen att köpa en begagnad bensinare så vill jag åtminstone ha en bil där man kan fälla ner taket på sommaren. Det slutade med att jag köpte en Opel Tigra Twintop, 2005 års modell med nedfällbart plåttak. En bil som jag hittills (jag har bara haft den i en vecka) är nöjd med, men det är ingen miljöbil direkt.

Lärdom

Och vad kan man lära sig av det? Jo, att det inte räcker med att vilja vara miljövänlig, utan det måste också finnas rimliga förutsättningar att vara det. I dagsläget är tyvärr elbilar enbart för dem med väldigt begränsade behov eller med väldigt tjocka plånböcker.

Vilket jag tycker är väldigt synd.

Jag skriv tidigare om rättvisemärkt och då framförallt med fokus på varför Sundbyberg inte borde bli en s.k. fairtrade city. Men, jag tog även upp viss kritik mot rättvisemärkt i sig.

Några dagar senare nämnde jag fair trade igen, dock mer som en passus i ett inlägg som mest hade fokus på annat.

Nu blev jag dock tipsad om rapporten “Profits and poverty: Certification’s troubled link for Nicaragua’s organic and fairtrade coffee producers”. Normalt sett brukar jag läsa rapporter som jag länkar till, men eftersom rapporten kostar $40 så går jag direkt på sammanfattningen:

Det är intressant, eftersom det visar att de kaffebönder som valt att delta i fair trade inte vunnit på det, utan det har istället varit en förlustaffär. Alla de svenskar som köpt rättvisemärkt kaffe med tanken att man ska hjälpa fattiga bönder har istället bidragit till att dessa bönder fått en ännu sämre ekonomi.

Tipset om rapporten fick jag hos Nonicoclolasos och jag kom till den artikeln genom att följa en länk hos Peace, love and capitalism.

Jag läser i SvD att Kristdemokraternas Skånedistrikt vill tillåta adoption även för homosexuella. Det ser jag som positivt eftersom det innebär att KD:s familjepolitik skulle bli lite modernare och lite rimligare.

Men, inte helt oväntat så stöter förslaget på patrull hos andra Kristdemokrater. Yvonne Andersson, som sitter i riksdagen för KD, säger så här:

Argument, eller någon form av evidens för sitt ställningstagande tycks hon inte anse sig behöva. Men, hur konsekvent är hon då i sin linje? Är hon motståndare även till adoption för ensamstående?

Tydligen, och det är positivt att hon åtminstone är konsekvent i sitt ställningstagande, även om jag inte delar hennes åsikt. Men, det hade varit intressant om SvD dragit konsekvensfrågan lite längre. Rimligtvis bör då Yvonne även tycka:

• Att gifta par inte ska få skilja sig innan alla barn fyllt 18 år.
• Att ensamstående föräldrar ska tvingas gifta sig; annars tas barnet från dem.
• Att ogifta mödrar ska fråntas barnet vid födseln.
• Att ensamstående som skaffar barn genom insemination ska fråntas barnet.

Det blir väldigt många barn som ska tvångsomhändertas och sedan adopteras ut i “riktiga” familjer, dvs familjer med en man och en kvinna som är gifta med varandra (eller möjligen lever under sambo-förhållande)

Och det känns ju som en fräsch och modern familjepolitik — om vi hade levt på 1800-talet, dvs.

Det blir lite blandat i det här inlägget, men på något sätt kändes det fel med rubriken “gott och blandat”. Därav den något otympliga rubriken.

Kommunal propaganda

Nyligen kom Svenskt näringslivs årliga undersökning om företagsklimatet i landets kommuner. Man kan givetvis ha olika åsikter om hur viktig och relevant denna undersökning är. Jag tycker själv att det är en viktig indikator, men jag är samtidigt medveten om att inte alla delar den bilden.

Samtidigt har näringslivsrankingen varit ett viktigt argument från de styrande i kommunen, en signal om hur duktiga man är. Att vi backade 2008 (som rörde 2007) var man snabba att skylla på det borgerliga styret 2007, och kommunens hemsida brukar gärna lyfta fram hur duktiga vi är.

Men, i den senaste undersökningen — den som kom 2011 men rör året 2010 — så rasade Sundbyberg i rankingen. Från plats 10 till plats 26, som dessutom är en plats sämre än den ranking som vi hade 2008 (för året 2007). Om nu det borgerliga styret misslyckades under 2007 så måste det rödgröna styret ha misslyckats ännu mer 2010.

Låt mig dock återgå till rubriken här; om propaganda. När Sundbyberg nu misslyckas kapitalt i årets ranking så borde det väl vara räfts- och rättarting på kommunens hemsida? Inte direkt. På kommunens hemsida lyckas man framställa det som en framgång att vi nått plats 26. Bland annat skriver man:

Men hallå? Hur kan man framställa det som att kommunen lyckats bra när vi backat 16 placeringar på listan? Läser man enbart på kommunens hemsida skulle man nästan kunna tro att vår ranking förbättrats när sanningen är att vi rasat på listan.

Det enda positiva i sammanhanget är att Miljöpartiet erkänner att det är deras fel.

Fair trade

För några veckor sedan skrev jag en artikel om fair trade och fair trade city; en artikel som jag fick en del positiv respons på.

Jag tänker inte återupprepa mig, eftersom artikeln är ganska färsk, men jag noterar inlägget på SvD brännpunkt om just Fair trade city. I sammanhanget tycker jag att det är värt att uppmärksamma att det inte enbart är Timbro som har kritik mot rättvisemärkt.

Tröskeleffekter

En lite luddig rubrik kanske. Det jag är ute efter är att föra ett resonemang kring när vi gör justeringar för vissa grupper, men därigenom skapar tröskeleffekter som gör att vi permanentar en struktur som vi egentligen var ute efter att åtgärda.

Ursprunget till den här texten var länsförbundets senaste ordförandeträff där ordförande för de olika kommunföreningarna i länet samlades för informationsutbyte och diskussioner. Inbjuden var även Erik Ullenhag i egenskap av ny ordförande för länsförbundet. Erik höll ett intressant anförande, och det är alltid en fröjd att lyssna på Ullenhag; faktum är att jag är övertygad om att vi skulle dubbla våra siffror i nästa val om vi körde enbart reklamfilmer med Erik.

Men, ett av de ämnen som Erik kom in på var den timglas-struktur som finns i svenskt näringsliv där vi har många småföretag och gott om riktigt stora företag. Det som saknas är medelstora företag; de där företagen som kommit förbi småbolagsstorleken men som inte ännu är nästa Ericsson eller nästa Ikea eller nästa H&M.

Nu är detta givetvis en komplex fråga, och det går inte att peka ut en åtgärd, men ett problem som finns är de tröskeleffekter som vi politiker skapat. Ett exempel är det undantag från LAS som finns för små bolag, där man får undanta två personer från turordningsreglerna vid nedskärningar. Det är ett alldeles utmärkt undantag som varit viktiga för småbolag. Men, så fort bolagen passerar den magiska gränsen i antalet anställda så har de inte längre det undantaget. Finns det någon som tror att detta motiverar de bolag som är precis på gränsen till att växa mer?

Det finns andra exempel. I dagsläget måste du upprätta en jämställdhetsplan om du har 25 anställda eller fler (innan den 1/1 2009 var gränsen 10 anställda). En arbetsgivare som har 24 anställda får då en tröskeleffekt om man anställer en person till eftersom man då ska lägga tid och kraft (och pengar) på att upprätta en jämställdhetsplan.

Min åsikt, generellt, är att vi har för många regler, lagar och förordningar för företag och att vi borde skära ner i denna flora. Men, minst lika viktigt är att titta över dessa tröskeleffekter. Om någon lyckas starta ett företag och komma upp i 24 anställda så vill vi givetvis att den företagaren ska bli motiverad att anställa ännu fler; 25 eller 50 eller 100 eller ännu fler. Då behöver vi gå igenom vilka regler som skapar tröskeleffekter.

Detta bör vi dessutom ha i åtanke när vi skapar nya lagar eller ändrar befintliga. Nu senast var det Miljöpartiet som ville avskaffa sjuköneansvaret för företag med färre än 10 anställda. Detta är i sig ett jättebra förslag, och det glädjer mig att MP vill förbättra för småföretagare. Men, vi får en ny tröskeleffekt. Med 10 anställda ska man inte bara betala sjuklönen för denna nya anställda, utan även för de 9 anställda som man tidigare sluppit kostnaden för. Om anställningen i sin tur beror på sjukdomar så blir kostnaden dubbel.

Där Miljöpartiet hade ett bra förslag i sin budget (trots tröskeleffekter) så hade Vänsterpartiet istället ett dåligt förslag med tröskeleffekter. Vänsterpartiet vill avskaffa jobbskatteavdragen (ja, alla fyra) med gigantiska skattehöjningar för de flesta som arbetar. Dock skulle man inte ha skattehöjningar för inkomster på 25.000 eller mindre (med reservation för att jag kan minnas siffran fel).

Givetvis går ett sådant system att skapa rent praktiskt, men det blir gigantiska tröskeleffekter. Den som tjänar precis under gränsen har ingen som helst motivation att jobba mer eller förhandla fram en högre lön, och den som ligger över gränsen är snarast motiverad att sänka lönen.

Det innebär både tröskeleffekter, ökat svartjobbande och ett evinnerligt rundande av skattesystemet genom fringisar och andra löneförmåner. I slutändan kommer det att leda till att staten får in mindre i skatt, så allting som Vänsterpartiet hade tänkt finansiera genom sin ändring av skatterna fryser inne eftersom det inte finns några pengar till det.

Vilket också är någonting som man bör ha i åtanke varje gång som man diskuterar ändringar i skattesystemet; vilka sidoeffekter får det? Ibland ser man — exempelvis — beräkningar på att vi skulle kunna ha “gratis” kollektivtrafik genom att höja landstingsskatten. Vad dessa beräkningar alltid saknar (förutom att de baseras på inkorrekta siffror) är hur det påverkar skatteutjämningssystemet. Om Stockholms läns landsting höjer landstingsskatten med 1 krona så går inte hela höjningen in i landstingets budget utan en del försvinner ut i andra delar av landet.