Kryssa Mattias

Liberal fritidspolitiker i Sundbyberg

De som är beredda att ge upp väsentliga friheter för att få
lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet.
(Benjamin Franklin)

  • Nya inlägg

  • Senaste kommentarer

  • Senaste Trackbacks:

  • Allmänt

  • Andra bloggar

  • Liberaler

  • Mer från/om mig

  • Politik

  • Politiska bloggar i Sundbyberg

  • Kampanjer

    • Stöd Israel
  • Ekonomiskt stöd

  • Länkregistrering

  • Technorati

  • Networked blogs

  • Licensvillkor

  • Creative Commons License
    Alla texter och alla bilder är licensierade under en Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell- Dela Lika 2.5 Sverige Licens.
  • Fotograf: Erica Lejonroos

    Om jag får bestämma så ska du bestämma! Politik handlar inte om att bestämma över andra, utan att ge alla de verktyg de behöver för att kunna styra sitt eget liv.



    Jag är liberal, fritidspolitiker och aktiv i folkpartiet i Sundbyberg. På den här bloggen företräder jag enbart mig själv, dvs det som skrivs här är mina personliga synpunkter och åsikter.



    Creative Commons License

    Remiss om trängselskatt

    skrivet av Mattias den 6 november 2013

    Uppdatering 2013-11-11: Jag missförstod Kristdemokraternas yrkande så jag har uppdaterat texten något. Dessutom förtydligade jag några delar. Ändringar markerade med kursivt fet är tillägg och ändringar markerade med strykning är just strykningar.

    På måndagens kommunstyrelse (KS) var det ett antal remisser som skulle behandlas. Nu är det givetvis så att Sundbyberg enbart är en remissinstans bland flera, och bara för att vi påpekar någonting i ett remiss-svar så innebär det inte att vi får igenom det. Men, jag tycker likväl att vi som politiker har ett ansvar för att lyfta fram hur olika förslag påverkar medborgarna i vår kommun.

    En av dessa remisser handlade om förändringar av trängselskatten i Stockholm, där den bärande idén i förslaget är att Essingeleden ska beläggas med trängselskatt långt innan förbifarten är klar. Jag är i grunden positiv till trängselskatt på Essingeleden, men då måste det finnas rimliga alternativ för trafik som passerar Stockholm från norr till söder eller vice versa. Det är inte rimligt att vi som bor i Sundbyberg ska behöva betala trängselskatt för att åka till Södertälje, Mjölby, Malmö eller var vi nu är på väg.

    När förbifarten väl är klar är det en bra ändring, eftersom det då finns alternativ till Essingeleden, men innan dess är alternativen antingen kraftiga omvägar (med ökad tidsåtgång och miljöbelastning) eller tåg. Tyvärr är tåg inte alltid ett fungerande alternativ, vilket alla som jobbat i Södertälje är smärtsamt medvetna om. Därför ville jag och Folkpartiet ha in en skrivning om detta. Vårt förslag var följande formulering:

    “De föreslagna förändringarna av trängselskatten skapar en situation där boende i Sundbyberg tvingas betala trängselskatt för att resa till kommuner söder om Sundbyberg; oavsett om dessa kommuner är Södertälje, Linköping eller Malmö. Innan genomfarten är tillgänglig finns inga alternativ för våra invånare — såvida man inte inkluderar alternativ med kraftigt förlängda restider och därmed med ökade koldioxidutsläpp. Från Sundbybergs perspektiv är det därför helt orimligt att införa trängselskatt på Essingeleden innan förbifarten är klar och i bruk.”

    Den formuleringen fick vi inte igenom. Det enda parti som stödde vårt ställningstagande (även om de formulerade det i en egen skrivelse) var Kristdemokraterna. Övriga partier röstade på styrets (dvs utan KD, alltså S+MP+C) förslag, som innebär att Sundbyberg tycker att det är ok att boende i Sundbyberg ska straffbeskattas om de vill resa söderut i Sverige.

    Dessutom fanns en annan aspekt som vi ville lyfta, även om den inte stod med explicit i remissen. En poäng med att ändra trängselskatten är för att få in mer pengar, och dessa pengar ska sedan kunna användas till infrastruktursatsningar i länet. Det i sig är positivt; Stockholm både växer och har en kollektivtrafik (och infrastruktur) som är gravt eftersatt, så det behövs verkligen satsningar.

    Problemet är — och då kommer vi till den del som inte uttrycks explicit i remissen — att staten vill betrakta dessa pengar som en del av statens delfinansiering för infrastruktur. Detta är problematiskt av flera skäl, där de två viktigaste är:

    1. Stockholmsregionen får ofta lägre delfinansiering av infrastrukturprojekt än andra delar av landet. Lösningen på detta är inte att minska statens finansieringsgrad, utan den borde snarare öka.

    2. Om trängselskatten ska ingå som en del av statens finansiering så betalar vi som bor i Stockholms län dubbelt; först genom trängselskatten och sedan genom kommunal eller landstingskommunal finansiering (dvs över skattsedeln)

    Därför ville vi ha in en skrivning om detta. Det är nu, innan beslut fattats som vi bör framföra att trängselskatten ska hanteras av regionen och inte av staten. Vi ville därför komplettera med följande stycke:

    “Det är dock viktigt att dessa intäkter inte ingår i statens delfinansiering vid investering i ny kollektivtrafik, utan att de beräkningsmässigt ingår i regionens delfinansiering. Annars betalar boende i Stockholms län dubbelt upp; först genom trängselskatter och sedan genom landstingskommunala och kommunala skatter. Stockholms län har under många år blivit kraftigt missgynnade när det kommit till statliga investeringar i infrastruktur och en modell där trängselskatten ingår i statens delfinansiering skulle ytterligare förstärka den snedvridning som finns mellan Stockholms län och övriga delar av landet.”

    Denna skrivning höll KD med om, men de valde att inte ställa sig bakom vårt förslag utan hade istället ett eget, men vi fick inte med något annat parti på detta. Det är tråkigt att styret minus KD (dvs S, MP, KD, C) inte ville betona att Sundbybergare inte ska betala dubbelt. Jag tycker personligen att den åsikt som Folkpartiet framförde inte var särskilt kontroversiell, och jag hade trott att hela styret (och inte “bara” KD) skulle ansluta till vår linje. Men, tydligen inte.

    Slutligen hade vi ytterliga två stycken som vi ville ha in i svaret:

    “För att kollektivtrafiken ska kunna vara ett attraktivt alternativ till bilen behöver den förbättras i samklang med att förändringar av trängselskatten genomförs, det vill säga förändringen av trängselskatten bör tydligare kopplas till en förbättrad infrastruktur i regionen. Det gör att vi återigen måste poängtera hur viktigt det är att de ökade intäkterna från trängselskatten faktiskt går till Stockholmsregionen genom att låta dessa utgöra en del av den delfinansiering som landstinget och SL står för. Stockholmsregionen står inför stora — och unika — utmaningar och en finansieringsmodell där trängselskatten ingår i statens delfinansiering innebär att regionen inte kommer kunna möta de utmaningar som vi står inför. Det innebär en minskad tillväxt för regionen, och i förlängningen minskar det även tillväxten i landet då Stockholms län är en viktig motor i Sveriges ekonomi.

    Även med de aspekter som vi tagit upp hittills i vårt yttrande är detta fortfarande inte tillräckligt. Stockholms län bör leda utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle där kommunikationerna inte blir beroende av fossila bränslen. Sundbybergs stad anser därför att satsningar måste göras på förbättrade cykelstråk i hela regionen, och på en samordning av cykelstråken mellan de kommuner som ingår i Stockholms län.”

    Det första stycket av dessa två är egentligen enbart en förstärkning av vårt tidigare stycke om att trängselskatten ska betraktas som Stockholmarnas pengar och inte som statens pengar. Vi tyckte dock att detta var så viktigt att vi ville utveckla och förstärka.

    Det andra stycket handlar om minskad miljöbelastning och att göra cykeln till ett mer attraktivt val. Just den delen var vi överens med styret om, men de hade en — i vårt tycke — mycket svagare skrivning här.

    tillhör kategorin Kommunstyrelsen, Sundbyberg, Trafik | Kommentering avstängd

    Provval och framtiden

    skrivet av Mattias den 18 oktober 2013

    Idag börjar provvalet till landstinget för yttre länet i Stockholm. Det innebär att folkpartimedlemmar i alla kommuner i Stockholms län — utom Stockholms stad — kan rösta fram vilka personer de vill ska representera Folkpartiet i landstinget.

    Jag har i år valt att ställa upp i alla tre provvalen (riksdag, landsting och kommun) men har redan från början varit tydlig med att det är landstinget som är mitt fokus och det är där som jag tror att jag kan bidra mest; både till Folkpartiet, till liberalismen och till väljarna. Även om resultatet i provvalet till riksdagen var en besvikelse är det därför inte svårt att ta nya tag till det här provvalet.

    Jag har skrivit här om var jag står politiskt i landstingsfrågor, men provvalet handlar inte enbart om politiska åsikter — trots allt är vi alla liberaler och bland kandidaterna finns många frågor där vi är överens — utan också om vilka man tror blir en bra representant för Folkpartiet och för vår politik.

    Varför Mattias

    Som ett förtydligande först; med den här uppräkningen menar jag inte att övriga kandidater skulle sakna en (eller flera) av dessa egenskaper. Det jag säger är att jag har dem. Men, varför ska man då rösta på mig i provvalet? Vad är det som gör att jag är värdig din röst? Jag skulle vilja ange åtta (8) skäl för detta:

    1. Hög arbetskapacitet
    2. Hög arbetsdisciplin
    3. Intresse och nyfikenhet
    4. Snabblärd
    5. Kampanjvillig
    6. Debattglad
    7. Utåtriktad
    8. Snäll och glad

    Om jag då går in lite mer i detalj på varje punkt; låt mig börja med arbetskapaciteten. Jag har en väldigt hög arbetskapacitet som gjort att jag under många år orkat med både ett heltidsarbete inom IT-branschen (och under många år som konsult i den branschen) samtidigt som jag på ett bra sätt kunnat utföra olika politiska uppdrag. Jag har under åren orkat med att vara ordförande för Folkpartiet Sundbyberg i fem år, jag har suttit i kommunstyrelsen med olika utskott och samtidigt i flera andra nämnder, jag har varit ansvarig för området kultur och fritid för Folkpartiet Sundbyberg i flera år, etc. Samtidigt har jag hunnit med att gå på olika politiska utbildningar (ledarskap, landstingspolitik, etc) och att ovanpå detta hinna med att göra någonting mer än “bara” jobb och politik. När jag får förtroendet att representera Folkpartiet så levererar jag. Jag sitter inte av uppdrag, och vid de få fall där jag känt att jag inte riktigt hunnit med har jag tagit ett steg tillbaka och låtit någon som kunnat utföra uppdraget bättre ta över.

    Om vi fortsätter med arbetsdisciplin så hänger den ihop med kapaciteten. Jag vill alltid göra mitt bästa och jag skulle aldrig ta ett uppdrag för att det är “fint” eller för att det skulle “främja karriären”. Jag kandiderar till de uppdrag där jag känner att jag kan göra en skillnad, och jag kandiderar där jag känner att jag kan tillföra någonting. När det kommer till landstingsfullmäktige så vet jag efter en mandatperiod som ersättare att jag kan tillföra någonting, och att jag kommer slutföra uppdraget.

    För den som oroar sig över risken att jag ska bränna ut mig så vill jag vara tydlig med två saker:

    1. När jag hade studieuppehåll (94-95) för att jobba på studentkåren i Linköping var jag ytterst nära att gå in i väggen. Sedan dess känner jag väl igen signalerna, och jag tillåter mig själv att koppla av ibland.
    2. Sedan jag blev diagnosticerad med Diabetes (typ-2) för två år sedan har jag lagt om både kost och motion. Det gör att jag har mycket mer energi idag, och jag känner mig piggare och mer alert. Min arbetsbelastning har blivit en tillgång snarare än en börda.

    Egenskaperna intresse och nyfikenhet kommer in på så sätt att jag tycker att landstingsfrågor är roliga, och det finns massvis kvar för mig att lära. En stark drivkraft för mig har alltid varit att lära nytt, och landstingsfrågorna ger mig den möjligheten. Jag är ingen erfaren landstingspolitiker som kan alla frågor som ett rinnande vatten, men jag har lärt mig massvis den här mandatperioden och jag kommer att lära mig ännu mer nästa mandatperiod. Om jag får förmånen att representera Folkpartiet.

    Ska man ägna sig åt landstingsfrågor är det också viktigt att man är snabblärd, vilket jag är. Detta eftersom man hela tiden måste lära nytt, lära om, läsa på, läsa in. Folkpartiets landstingskansli har jätteduktiga medarbetare, men det går inte att förlita sig på deras kompetens enbart. Detta gäller i ännu högre grad för oss som är fritidspolitiker som då har mer begränsat med tid för inläsning.

    Men, politik handlar inte bara om att vara påläst och duktig. Skulle det vara enda faktorn skulle Folkpartiet vara rejält mycket större än vi är idag. Man måste också nå ut med sin politik, och där spelar min kampanjvillighet in. När Folkpartiet har kampanjer av olika slag så ställer jag upp, och jag deltar i utåtriktad verksamhet. Det är viktigt att vi som ställer upp som kandidater rör oss ute bland våra väljare; det räcker inte med att vi är duktiga i sammanträdesrummen.

    Även om det är viktigt att kampanja räcker det inte med enbart det. Vi måste synas i många sammanhang, och där ingår debatter i olika former. Även om det givetvis finns många Folkpartister som är duktigare än jag på att debattera tycker jag att jag blivit en ganska bra debattör efter mina år i Fullmäktige i Sundbyberg. Men, du behöver inte ta mig på mitt ord här; utan gör din egen bedömning.

    Att jag är utåtriktad har jag redan berört under kampanj, men att vara utåtriktad handlar inte bara om kampanjer, utan om hur man kommunicerar med väljare och medborgare mellan val. Här är jag aktiv i sociala media (även om jag skulle behöva återgå till ett mer regelbundet bloggande, men mer om det senare när jag skriver om framtiden) och jag är tillgänglig både via telefon och epost. Ingen ska behöva vänta längre än tre dagar på ett svar via epost, och för den som så önskar har jag till och med en chatt-funktion på min blogg där jag svarar på olika frågor.

    Så, slutligen, hur kan snäll och glad vara ett argument? Det är enkelt; politik tar mycket tid och kraft. Det blir mycket trevligare om man på interna möten bidrar till att sprida en god stämning. Jag är gärna besvärlig om jag har en avvikande åsikt, och jag är beredd att slåss för den, men jag vill göra det på ett sådant sätt att jag inte skapar dålig stämning i en grupp. De Folkpartisammanhang som jag varit med i har under alla år präglats av att vi haft ett gott klimat men högt i tak. Detta är givetvis inte min förtjänst, men jag tror att jag bidragit till detta.

    Framtiden

    Så, var vill jag landa med allt detta? Min förhoppning är att jag ska få ett tydligt stöd i provvalet, ett stöd som ger mig möjligheten att stå på valbar plats på valsedeln, och att kunna kombinera detta med en personvalskampanj fokuserad på landstingsfrågor. Detta skulle då i sin tur leda till att jag skulle kunna fokusera mer på landstingsfrågor under nästa mandatperiod. Jag har inte ambitionen att lämna kommunalpolitiken helt, men jag skulle vilja lägga mer tid på landstingsfrågor och mindre tid på kommunala frågor än jag gör idag, samtidigt som jag vill fortsätta kunna vara en tillgång för min kommunförening och min kommun.

    Om jag kan uppnå detta tänkte jag också omfokusera bloggen och låta den ha fokus på landstingsfrågor, med en mer regelbunden uppdateringsfrekvens än idag. Det problem som jag haft är att många av de kommunala frågor som jag jobbat med hittills helt enkelt inte kunnat omvandlas till intressanta inlägg på bloggen.

    Men, för att nå den framtiden behöver jag ha stöd i det provval som pågår just nu. Om du är medlem i Folkpartiet och bor i Stockholms län (men inte Stockholms stad) hoppas jag att jag kan få ditt stöd i provvalet.

    tillhör kategorin Landstinget, Sundbyberg | 2 kommentarer »

    Budget 2014 (med plan 2015 & 2016)

    skrivet av Mattias den 27 juni 2013

    Tidigare har budgeten för Sundbyberg alltid tagits i slutet av året; oftast i november men någon enstaka gång i december. I år gjordes dock schemat om, och budgetfullmäktige hölls redan i juni. Jag är oerhört tveksam till om detta verkligen är en förbättring, men nu valde minoritetsstyret att flytta på mötet så då får vi som opposition anpassa oss till det.

    Budgetfullmäktige äger rum en hel dag (från 09.00 till strax efter 22 i det här fallet, och då gick det ovanligt fort) och skulle jag återrapportera allt som hände skulle jag få spendera en vecka bara på att skriva. Istället tänkte jag göra några korta nedslag med korta videoklipp från mötet. För den som vill läsa hela Folkpartiets budgetförslag så finns det här (inklusive en kort sammanfattning)

    Jag har valt att fokusera på några specifika områden, och jag kommer att ta dem i den ordning som jag prioriterade dem på fullmäktige. Varför de fick den prioritet de fick kommer jag gå in på under varje specifik punkt.

    Kultur- och fritid

    Det område som jag la mest tid och kraft på var kultur- och fritidsnämnden (som då även innehåller idrott). Skälet till detta är ganska enkelt; jag sitter som andra vice ordförande nämnden (och är därmed oppositionens representant i presidiet) och jag var talesperson för Folkpartiet i dessa frågor på budgetfullmäktige. Dessutom ansvarade jag för underlag och förslag på det här området när vi tog fram vår budget. Det är kort sagt “mitt” område, och det är frågor som jag ägnat mig åt sedan 2007 (även om jag inte var ansvarig i Folkpartiet för dessa frågor 2008 & 2009) och därmed kan jag dem ganska bra.

    Som Folkpartiets talesperson fick jag dessutom förmånen att hålla vårt inledningsanförande. Det är ett lite längre anförande (4 minuter istället för 3) där jag kan måla med lite bredare penseldrag utan att behöva gå in på detaljer. I korthet blir det en fyra minuters sammanfattning av varför Folkpartiets budget är den bästa när det kommer till kultur och fritid:

    Efter att alla partier haft sina inledningsanföranden kommer den allmänna debatten, där alla ledamöter i fullmäktige kan gå upp och säga det de vill. Här har alla ledamöter två inlägg, på vardera tre minuter. Eftersom fyra minuter är lite för kort för ett inledningsanförande ägnade jag en del av mitt andra inlägg till att komplettera med det som jag inte riktigt hann med i inledningsanförandet:

    Jag inledde dock det inlägget med att prata om sådant som vi var överens om. Noterbart är att den teknik som används för att spela in (och sända) våra fullmäktigemöten har vissa problem. Det är inte direkt första gången som kameran visar fel bild, även om det den här gången var en ganska kort stund. I mitt tredje (och sista) anförande utvecklade jag våra resonemang om lokaler kontra verksamhet; yta kontra innehåll:

    Förskolenämnden

    Normalt sett skulle jag kanske inte satt Förskolenämnden som prioritet 2; det är fortfarande ett ganska nytt område för mig och jag är “bara” ersättare i nämnden. Men, eftersom vår ordinarie ledamot i nämnden, IngMarie Bohmelin, inte sitter i fullmäktige så fick jag förmånen att vara partiföreträdare även här, och då fick även området en högre prioritering från mig.

    Fördelen med att vara partiföreträdare är att man dessutom får två inlägg förutom inledningsanförandet. Det gör att man kan hinna med sådant som man inte riktigt hann med i sitt första inlägg. Här fick jag då möjligheten att fortsätta argumentera för att vi borde anställa två genuspedagoger till förskoleverksamheten.

    I det tredje inlägget kunde jag sedan utveckla vad begrepp som minskade barngrupper och färre barn per pedagog egentligen innehåller; hur dessa två hänger ihop. Jag anmärkte även på att minoritetsstyrets svar på vår kritik i huvudsak gick ut på att verksamheten är bra; vilket inte är ett tillräckligt svar på de förslag som vi förde fram:

    Allmänpolitisk debatt

    När det kommer till nämnderna i sig brukar jag dock räkna kommunstyrelsen till den viktigaste. Det är den enda nämnd som kommunallagen kräver att man har, och det är det närmaste en regering som finns i kommunen. Att sitta i kommunstyrelsen var mitt drömuppdrag 2006 och det var med stor glädje som jag tackade ja till att vara ersättare där, och det är ett uppdrag som jag prioriterar högt i min kalender. Däremot är jag inte partiföreträdare här, utan av naturliga skäl är det vår gruppledare Johan Storåkers som företräder partiet här. Därför kommer den debatten “bara” trea på min prio-lista.

    Eftersom jag ansvarade för att ta fram de siffror som vår budget baserades på, där vi först räknar fram vilket reformutrymme vi kan tänkas ha, fokuserar mitt första inlägg ganska hårt på just siffror och de svårigheter som vi hade som opposition eftersom minoritetsstyret gav oss ett väldigt dåligt underlag. Det blir ganska mycket siffertuggande i mitt inlägg, men just eftersom det handlar om de siffror som bygger upp en budget är det svårt att undvika. I inlägg två valde jag att följa upp kring investeringsbudgeten eftersom kommunen har ett väldigt stort åtagande de närmaste åren.

    I just det här fallet valde jag dessutom att ha med den replikväxling som blev på mitt inlägg. I de flesta fall har jag inte tagit med replikväxlingen, eftersom jag inte tycker den tillför så mycket, men i det här fallet tycker jag att det blev en ganska intressant replikväxling mellan mig och Jonas Nygren, som är kommunstyrelsens ordförande.

    Stadsbyggnads- och miljö

    När vi tappade makten 2008, pga två ledamöter i fullmäktige som svek väljarna, gjorde vi en skiftning inom partiet. Vår dåvarande gruppledare, Nina Lundström, och jag bytte då ansvarsområden med varandra där Nina tog över kultur och fritid och jag tog över stadsbyggnads. 2010 fick jag återigen ansvar för kultur och fritid och ungefär samtidigt lämnade jag över ansvaret för stadsbyggnadsfrågor till Henrik Persson. Men, om man drivit frågor inom ett visst område i flera har man givetvis ett intresse för området, så jag fortsätter hålla mig á jour även om det numera är Henrik som driver våra frågor här.

    Här blev också en tydlig koppling till investeringsbudgeten eftersom en stor del av investeringarna ligger i just denna nämnd. Här blev det dessutom en replikväxling med Jan Jogell (stadsbyggnadskommunalråd) som jag dock inte har med. Men, i korthet verkar det finnas en viss samsyn kring att vi behöver göra någonting åt snödeponin i kommunen som fungerar dåligt.

    Slutligen följer jag upp med en fråga kring strandpromenaden där jag fortfarande inte tycker att jag fått något vettigt svar kring när den kan tänkas öppna igen och hur länge som styret tycker att det är ok att den inte är tillgänglig. Jag går dessutom in på varför Folkpartiet är emot den planerade ombyggnationen av Duvboskolan.

    Skolan

    Den sista nämnden i min prioriteringslista var skolan, och det kan kanske framstå som lite märkligt att en Folkpartist inte har den frågan högst. Men, det har att göra med att jag inte ägnat mig åt skolfrågor särskilt mycket. Dessutom är vår gruppledare partiets företrädare i de här frågorna, så min roll blir mer att stötta honom genom mitt inlägg.

    Avslutning

    Som avslutning; detta var bara några korta nedslag i debatten. För den som vill se hela debatten — inklusive alla replikväxlingar — så finns debatten på kommunens hemsida. Men, ha då i åtanke att det mötet tog över 13 timmar och även om vi hade två pauser (lunch och middag) så är det ganska mycket att lyssna igenom om man tänkt se hela fullmäktige.

    tillhör kategorin Kommunfullmäktige, Kultur och fritid, Stadsbyggnads och Miljö, Sundbyberg | 1 kommentar »

    Moderna cykelparkeringar

    skrivet av Mattias den 25 juni 2013

    Sundbybergs kommunfullmäktige tog nyligen en ny budget; denna gång för 2014. En av de saker som en budget innehåller, men som tyvärr diskuteras väldigt lite i kommunfullmäktige är investeringsbudgeten.

    Det är egentligen lite konstigt. Styrets budget innehåll investeringar på nästan 2 miljarder över tre år och vår budget innehöll investeringar på några hundra miljoner mindre. Detta har ingen inverkan på driftsbudgeten på kort sikt, eftersom det finansieras via eget kapital och lån, men med stora åtaganden kommer lånen att växa; vilket ger finansiella kostnader, dvs räntekostnader; vilket i sin tur påverkar framtida driftsbudgetar.

    Men, jag börjar komma från ärendet. Som opposition kan man antingen fokusera på enbart driftsbudgeten, vilket är den prioritering som både M, V och SD gjorde. De hade antagligen olika resonemang för detta, men det innebär att man godtar den långsiktiga planering som styret gör.

    Eller så fokuserar man på både drifts- och investeringsbudget, vilket kräver mer arbete. Från Folkpartiet ville vi visa att vi hade egna — och andra — idéer om vad kommunen ska investera i. Det gjorde att vi skar bort en del investeringar (exempelvis ca 150 miljoner på ombyggnad av Duvboskolan) för att istället göra andra satsningar (exempelvis en skola på Duvmossen vilket är en bättre och billigare lösning på lokalbristen för Duvboskolan)

    En av de investeringar som jag och Henrik Persson la in i investeringsbudgeten redan till budgeten för 2013 (som då togs 2012, då vi båda satt i stadsbyggnadsnämnden) var en satsning på någon form av övervakad cykelparkering. Vi valde att fokusera på en ganska enkel (och billig lösning) som egentligen är en förenklad variant av den som finns i nedanstående videoklipp:

    Den går att förenkla ned till en klart lägre kostnad än de hade i Washington, och det skulle antagligen gå att driva den (inledningsvis) med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Efter några år kan man utvärdera och se om det är värt att permanenta, och då stiger givetvis kostnaden för arbetskraft eftersom arbetsmarknadspolitiska åtgärder enbart bör användas under en begränsad tid.

    Men, vill man vara riktigt ambitiös, och verkligen ha ambitioner, så är denna lösning från Japan verkligen intressant. (Videon är på japanska, men innehållet går att förstå ändå.)

    Tekniskt borde den inte vara något problem i centrala Sundbyberg, även om man måste välja lokalisering så att man inte krockar med tunneln för tunnelbanan, men det borde inte vara några större problem. Däremot är antagligen investeringskostnaden ganska hög.

    Tyvärr är det väldigt svårt (för att inte säga omöjligt) att få socialdemokraterna att våga prova någon form av ny teknik. Genom åren har vi från Folkpartiet kommit med ett antal förslag som sågats av det enkla skälet att det är för modern teknik. Men, efter valet 2014 borde vi kunna få ändring på det.

    tillhör kategorin Stadsbyggnads och Miljö | Kommentering avstängd

    Hur svårt kan det vara?

    skrivet av Mattias den 24 juni 2013

    Ja, hur svårt kan det vara att avskaffa tv-licensen?

    För några månader sedan lät det positivt, med diskussioner om att man skulle hitta en annan finansieringsmodell, men sedan kom propositionen om public service där den gamla vanliga modellen föreslogs.

    Jag blev givetvis besviken, men hade inte tänkt skriva om frågan igen. Jag har bland annat lagt två motioner till Folkpartiets landsmöte (2009 & 2011) där den sistnämnda blev delvis bifallen, så det kändes som om jag redan hade utrett och förklarat varför tv-licens är en korkad lösning.

    Men, så dök det upp korkade artiklar som gjorde att jag kände att jag var tvungen att återigen skriva om ämnet. Dels på Aftonbladet kultur där skribenten inte ens förstår skillnaden mellan skatt och en tjänst, och sedan slår Aftonbladet till med årets mest korkade artikel. Den är så outstanding dålig att de antagligen lär behålla titeln året ut.

    Men, innan jag går upp i varv allt för mycket och börjar låta som genomsnittlig skribent på Flashback; låt oss bena upp problemen med tv-licensen. Jag kommer gå in mer i detalj på varje punkt, men först en kort sammanställning.

    1. TV-licensen är en gammalmodig konstruktion.
    2. Om det är en tjänst så är det negativ avtalsbildning
    3. Om det är en skatt är det en regressiv skatt
    4. TV-licens på datorer är så korkat att klockorna stannar

    Gammalmodig konstruktion

    TV-licensen är en gammalmodig konstruktion från den tid då de flesta inte hade tv, och då det inte fanns någon tv-marknad. Om man skulle kunna se tv i Sverige krävdes dels en tv och dels krävdes det att staten började sända tv.

    Ja, rent teoretiskt skulle man givetvis ha kunnat införa en fri marknad, men det var inget troligt alternativ i dåtidens Sverige, utan det alternativ som stod till buds var att staten skulle ordna det. Då är det rimligt att man begränsar avgiften till de som har en tv. Då slipper de som inte tittar på tv att betala, och eftersom en tv enbart kunde användas just till att se på tv blev det en rimlig konstruktion.

    Men, det här argumentet föll redan på 80-talet. Då började satellitkanaler och kabel-kanaler att dyka upp. Man kunde nu se på tv utan att någonsin titta på just SVT. TV:n kunde dessutom kopplas ihop med videobandspelare eller tv-spel, vilket gjorde att en del tv-apparater aldrig användes för att ta emot tv.

    På 90-talet föll det ännu mer då TV4 började sända i luften, och man nu kunde använda en tv som just tv utan kabel, utan satellit, och utan att titta på SVT alls. Slutligen pulveriserades argumentet fullständigt på 00-talet då tv digitaliserades och en tv nu inte alls kunde ta emot tv, utan det var digital-tv-boxen som gjorde detta.

    Negativ avtalsbildning

    Negativ avtalsbildning är när man påtvingas en tjänst utan att ha bett om den, och tvingas betala för den oavsett om man använder den. TV-licensen är just detta. Det spelar ingen roll om du vill ha tjänsten, eller om du vill använda den, eller om du ens kan använda den. Du ska betala ändå.

    Det hade varit enkelt att omvandla tv-licensen till ett abonnemang. De som vill ha (och betala för) SVT kunde då enkelt göra det. Övriga skulle inte kunna se kanalerna. Det är en toksimpel ändring som görs med några enkla knapptryckningar. De som ville ha SVT kunde då betala för den, och vi övriga skulle slippa.

    Regressiv skatt

    Man skulle givetvis kunna betrakta det som en skatt. Trots allt så stöttar vi ju tryckt media genom presstöd, så det är inte helt orimligt. Men, det är dock en regressiv skatt, dvs skatten är högre ju mindre du tjänar. Skattetrycket på en låginkomsttagare blir då orimligt högt, och man slipper inte ens om man inte har någon skattepliktig inkomst.

    En lösning hade då kunnat vara att lägga det på skattsedeln med samma konstruktion som begravningsavgiften. En låg skatt som betalas på alla skattepliktiga inkomster.

    Korkat!

    Men nej, valfrihet ska vi tydligen inte ha. Och nej, att det finns enkla lösningar ska vi ignorera. Och nej, trots att det helt saknas argument för en påtvingad tv-licens så ska vi behålla ett system som infördes innan de flesta av oss ens föddes.

    Istället för att inse att omvärlden förändrats och att gamla lösningar blivit helt arkaiska så hittar man istället på nya krystade sätt att tvinga på folk tv-licensen genom att licensbelägga datorer och surfplattor istället. Det är en av få saker som är mer korkade än copyswedes kassettskatt.

    Sammanfattning

    Det är enkelt att sammanfatta i det här fallet:

    Det finns INGA rimliga argument för att bevara tv-licensen så som den ser ut nu. Det som stör mig mest (som Folkpartist) är att Folkpartiet är emot tv-licensen och vill avskaffa den i dess nuvarande konstruktion, men Moderaterna spjärnar emot.

    Jag misstänker att det är ganska många av Moderaternas väljare som inte är helt nöjda med hur Moderaterna agerar i den här frågan.

    tillhör kategorin Sverige | Kommentering avstängd

    Så var det det här med evidens igen

    skrivet av Mattias den 24 april 2013

    Jag har tidigare skrivit en del om evidens i sjukvården, dvs att sjukvård ska baseras på sådant som vi vet fungerar och inte på diverse mumbo-jumbo. Bland annat skrev jag det här inlägget strax innan valet 2010.

    Till och från poppar det dock upp olika förslag och studier kring alternativmedicin. Just ordet alternativ är ganska bra ord eftersom det tydliggör att det är sådant som inte fungerar. Igår uppmärksammade Sveriges radio att Mittuniversitetet nu ansluter sig till charlatanerna genom att delta i en helt ovetenskaplig undersökning där “man vill undersöka hur homeopati som tilläggsbehandling fungerar […]”

    Tyvärr (?) ger en sådan studie ingenting, eftersom vi redan vet att homeopati inte fungerar. Studien hade möjligen kunnat bli intressant genom att ha en grupp till som får ett annat placebo än homeopati. Då hade studien förstärkt det forskningsunderlag som visar oss att homeopati inte fungerar.

    Dessutom stör det mig att ett universitet ägnar sig åt sådant här dravel. Det är nästan så att man ställer sig frågan om inte deras status som universitet borde återkallas.

    Även Anna Starbrink och Birgitta Rydberg skriver bra om detta. Väl värt att läsa.

    tillhör kategorin Landstinget, Sjukvård | 2 kommentarer »

    Detaljplaner och bygglov

    skrivet av Mattias den 23 april 2013

    En fråga som kan framstå som ganska torr och tråkig på papperet, men som är klart intressantare än namnet anger är bygglovsärenden. I korthet hänger det ihop så här:

    1. Ett område har en detaljplan. Denna detaljplan anger vad som får byggas där, och vad som inte får byggas där. Om ett område är detaljplanelagt som B (Bostäder) får man inte bygga byggnader ämnade för H (Handel) eller K (Kontor). Detta i korthet, mer info på Wikipedia

    2. När någon sedan vill bygga i ett område så lämnar man in en bygglovsansökan. Denna prövas mot detaljplanen. I Sundbybergs fall provas detta av Stadsbyggnads- och miljönämnden. Om ett bygglov är enligt detaljplan så ska det bifallas (med vissa begränsningar) och är det inte enligt detaljplan så ska det avslås. Detta är ren myndighetsutövning och politiker ska inte blanda in politik här. Mer om bygglov på Wikipedia

    3. Ibland kan bygglov ges trots att detaljplanen inte följs. Detta om avvikelsen mot detaljplan anses som ringa. Här finns ingen exakt definition, och ett antal fall har tröskats igenom rättsliga instanser för att bedöma om någonting är en ringa avvikelse eller ej.

    4. Slutligen är det inte alltid nämnden som fattar beslut. Vissa bygglov kan exempelvis delegeras till tjänstemän. Detta för att skynda på processen och för att minska antalet bygglov som nämnden som måste behandla.

    Ett exempel på allt ovanstående är nu uppe i Exploateringsutskottet, där förslaget från styret är att man ska ge stadsbyggnadsnämnden i uppdrag att ändra en detaljplan i Duvbo. Bakgrunden är denna:

    I maj 2005 togs ett bygglov i Duvbo på delegation. Låt oss kalla adressen ifråga för X-vägen, för att hålla frågan på en generell nivå istället för att gå in på ett specifikt ärende. Här är det problematiskt att bygglovet ens kunde tas på delegation, då Duvbo är ett s.k. riksintresse och att därmed striktare detaljplan finns här. Just för områden som är riksintressen borde inga bygglov (eller rivningslov) tas på delegation utan alla sådana borde gå upp i nämnden.

    När jag satt i stadsbyggnads (förra mandatperioden) drev jag (och Folkpartiet) just den linjen; att alla bygg- och rivningslov i Duvbo borde tas i nämnden och att delegationen borde återtas. Tyvärr bifölls inte min linje.

    Problemet här — förutom att delegation gör att våra politiker inte har koll på vilka bygglov som är aktuella — var att bygglovet var felaktigt. Efter att byggnationen var klar överklagades bygglovet, och bygglovet revs upp. Vi hade därmed ett svartbygge på X-vägen, och felet låg hos Sundbybergs kommun som utfärdat ett felaktigt bygglov.

    Vi hoppar framåt i tiden, till maj 2009. Då kom bygglovet upp igen; denna gång dock i nämnden där det borde ha behandlats redan från början. Nämnden valde då att bevilja bygglov, eftersom de ansåg att avvikelsen mot detaljplan var “ringa”. Det fanns ett parti som röstade nej till detta, och till och med reserverade sig mot beslutet, och det var Folkpartiet. När jag läste detaljplanen kunde jag inte hålla med om att avvikelsen var ringa, och bygglovet borde därmed avslås. Det var också den linje som jag drev i nämnden, men inget annat parti anslöt sig till Folkpartiets linje.

    Därmed beviljades bygglov, och tillbyggnaden slutade därmed vara ett svartbygge. Kommunen hade dessutom räddat ansiktet eftersom det var kommunens fel att den här situationen hade uppstått.

    Men, låt oss hoppa framåt i tiden igen. Även detta bygglov överklagades nämligen, och nu har det avgjorts i högsta instans. I maj 2012 konstaterade Mark- och miljööverdomstolen att jag hade haft rätt; det här var inte en ringa avvikelse från detaljplanen och kommunen hade inte rätt att ge bygglov. Därmed fanns inget bygglov, och tillbyggnaden på X-vägen var nu återigen ett svartbygge.

    Det här är då ganska illa för kommunen. Man har inte bara gjort bort sig och gett ett felaktigt bygglov, utan man har gjort det två gånger i rad. Det är dessutom illa för den medborgare som sökt bygglov. Hen har nu två gånger fått bygglov, och tillbyggnaden är sedan länge klar. Om det fortsätter räknas som ett svartbygge måste denna medborgare nu riva tillbyggnaden och återställa byggnaden, någonting som givetvis kostar (och som kan vara svårt att få banklån för eftersom det inte ökar värdet på huset)

    Då är kommunens plan istället att man ska ändra detaljplanen. Om denna ändras så att tillbyggnaden är enligt detaljplan så kan ett nytt bygglov utfärdas; ett bygglov som inte borde kunna avslås i rättslig instans eftersom det nu är i enlighet med detaljplan.

    Men, då är problemet att en detaljplan ska givetvis inte ändras för att täcka upp för tidigare misstag. Man kan givetvis ändra detaljplanen för Duvbo, men då är det viktigt att Duvbos unika profil bevaras. Jag tror (och hoppas) att man kan göra en detaljplaneändring som säkerställer Duvbos profil, men då ska ändringen ske utifrån det perspektivet; inte utifrån att kommunen ska försöka korrigera för tidigare misstag.

    Med tanke på hur illa Socialdemokraterna skött den här frågan tidigare är jag osäker på om de kan ro i land detta. Jag tycker dock att det kan vara värt att ge stadsbyggnadsnämnden en chans att korrigera tidigare misstag, men jag kommer att hålla ögonen på den här frågan. Jag är minst sagt irriterad över hur illa det här bygglovet skötts hittills och hade man bara lyssnat på Folkpartiet så hade vi inte varit i den här besvärliga situationen.

    tillhör kategorin Stadsbyggnads och Miljö, Sundbyberg | Kommentering avstängd

    Tio år av saknad

    skrivet av Mattias den 24 december 2012

    Jag försöker hålla mitt privata liv — dvs livet utanför politiken — borta från bloggen så mycket som möjligt, och det är inte min ambition att dränka er i inlägg av privat karaktär (eller, med tanke på min uppdateringsfrekvens så försöker jag inte dränka er med inlägg öht) men ibland dyker händelser upp som går utanpå allting annat.

    En sådan händelse, som under en period faktiskt fick mig att fundera på att ge upp politiken eftersom det inte kändes roligt längre, skedde för exakt tio år sedan.

    Som en bakgrund; jag flyttade till Stockholm i november 2000 men varje jul återvände jag till Linköping för att fira jul med mina föräldrar och mina bröder. Julen 2001 kändes extra positiv eftersom den kom som ett positivt avbräck till att jag några dagar innan fått beskedet att jag blivit uppsagd pga arbetskraftsbrist. Hela 2002 präglades av detta eftersom jag då gick arbetslös, och som akademiker i IT-branschen kändes det väldigt ovanligt, med tanke på att branschen tidigare skrikit om arbetskraft.

    En tråkig höst 2002 blev då ännu tråkigare på vintern när min mor diagnosticerades med leukemi, men både hon och jag var övertygade om att hon skulle besegra denna, så när jag åkte ned till Linköping för julfirande så var det övertygelsen om att mamma skulle få komma hem under julen och att vi skulle kunna fira jul tillsammans. När jag besökte henne på sjukhuset den 22:a så var hon pigg och glad och vi såg alla fram mot att hon skulle få komma hem den 23:e, och vi diskuterade även hur hon skulle kunna sitta i köket med ett glas vin och titta på när resten av oss fixade julmaten.

    Den 23:e drabbades hon dock av en infektion. Eftersom hon gått på cellgifter i några veckor hade hon ingen motståndskraft och hon blev riktigt dålig. Det var givetvis en besvikelse, men vi besökte henne en kort stund den 23:e och vi bestämde oss för att vi på julafton skulle packa ihop lite julmat och ta med det till sjukhuset för att försöka göra det bästa av situationen.

    Tyvärr blev det inte så. Tidigt på julaftons morgon (runt 4 på morgonen om jag minns rätt) ringde de från sjukhuset eftersom mamma akut blivit mycket sämre; hon var inte längre kontaktbar. Min far åkte dit direkt och själv satt jag hemma och väntade vid telefonen för att få besked; jag både trodde och hoppades då på positiva besked.

    Beskeden var dock inte positiva. Senare på morgonen (runt halv sex om jag minns rätt) ringde pappa och berättade att mamma inte klarat sig och att hon avlidit. Det enda som fanns att göra var att sätta sig i en taxi till akuten för att ta ett sista adjö av mamma.

    Resten av julafton försökte vi upprätthålla ritualerna, med julmat och julklappar, men det blev mest ett mekaniskt repeterande av gamla rutiner. Varje gång som det var en present till mamma eller från henne så påmindes vi om det som hade hänt, och det planerade dopet av min brorson som skulle ha skett i början av januari byttes mot en begravning istället.

    Sedan dess har julen tappat en del av den glädje som den hade för mig. Jag försöker fortfarande få ut det som är positivt är julen, och jag tycker fortfarande att det är kul att ge bort presenter, men det känns alltid som om någonting saknas.

    Därför vill jag be er att ägna julen åt att spendera tid med nära och kära, så länge som ni kan. Livet är bräckligt och man vet aldrig när någon man älskar rycks bort från en.

    Den här dikten av Atle Burman tycker jag på ett bra sammanfattar vad jag känner, så här tio år senare:

    Det säjs att bara tiden går
    så ska den läka alla sår
    som sorgsna hjärtan gömmer.
    Visst är vårt minne ofta kort
    men att en när och kär gått bort
    är nåt man aldrig glömmer.

    En tröst för den som lämnats kvar
    är hoppet som ens hjärta har
    trots tårarna man gråter.
    För himlens eget löfte är
    att älskar man varandra här
    så möts man en gång åter.

    På väg ner till julfirandet passade jag i år på att besöka graven, Där samlades vi tre bröder, med tillhörande brorsbarn, för en julhälsning till mamma (om bilden blir beskuren kan du klicka på den) :

    20121224-135547.jpg

    Med det lovar jag också att återgå till politik på den här bloggen. Samtidigt vill jag passa på att tillönska er en riktigt god jul. Glöm nu inte att julen inte handlar om traditioner, det handlar inte om mat och det handlar framförallt inte om presenter. Det viktiga med julen är att umgås med personer som är viktiga för en.

    tillhör kategorin Personligt | Kommentering avstängd

    Valkampanj i Helsingfors

    skrivet av Mattias den 1 november 2012

    Fredagen den 12:e oktober (tidigt på morgonen) åkte jag till Helsingfors för en studieresa i det finska kommunalvalet. Jag åkte i samband med en utbildning som Folkpartiets landstingskansli anordnat och syftet var att besöka vårt systerparti SFP (Svenska Folkpartiet) och att lära oss mer om kampanjverksamhet.

    Vi inledde på Svenska Folkpartiets kansli i Helsingfors där vi bland annat fick lyssna till deras partisekreterare Johan Johansson. Se bild nedan:

    Dag ett ägnades mycket åt att lära oss om det politiska systemet, och ett av besöken var till riksdagshuset i Helsingfors. Bilden nedan är därifrån.

    Det finska valsystemet är väldigt spännande, bland annat eftersom de har ett väl fungerande personvalssystem. I och med att alla röstar på en person behövs inte valsedlar för olika partier utan man skriver numret på den kandidat man vill rösta på, och partiernas platser fördelas till de som fått flest röster. Det gör att man slipper den typ av sabotage som ibland finns i Sverige, där ett partis röstsedlar byts ut. Det innebär också att det är väljarna som väljer vilka som ska företräda dem och inte partierna. Mycket sympatiskt.

    Dagen avslutades med ett besök i SFP:s valstuga som öppnades just den dagen. Även om en del saker skiljer mellan svensk och finsk valkampanj så är det också mycket som är lika.

    Dessutom fick vi på väg tillbaka till hotellet i praktiken se att en tunnelbana utan spärrar är en dålig idé eftersom det — bland annat — gjorde det oerhört mycket krångligare för oss som besökte staden.

    Dagen därpå gav vi oss och hjälpte till i kampanjandet. Själv fick jag förmånen att åka med Nils Torvalds som sitter i EU-parlamentet för SFP. Vårt första besök var i en liten ort utanför Helsingfors som heter Lappträsk:

    För mig som valledare (och ordförande) för FP Sundbyberg var det oerhört imponerande att de i en by med 3000 invånare hade en SFP-avdelning på runt 30 medlemmar (vilket skulle motsvara att FP Sundbyberg hade 400 medlemmar, vilket vi inte har) och över 20 av dessa ställde upp i valet och de hade mer än halva avdelningen där och kampanjande.

    Därefter åkte vi vidare till Lovisa. Här höll Nils ett tal eftersom det var lite större publik än i Lappträsk och det var en trevlig stad, även om det var väldigt kallt.

    Innan vi åkte tillbaka till Helsingfors så stannade vi i som ligger strax utanför Helsingfors.

    Sibbos vänkommun i Sverige är Kumla och vi träffade här några besökare från FP Kumla. Vi hade träffat dem redan på fredagen och jag lärde mig en hel del från hur de arbetade i Kumla, även om det kändes lite udda att åka till Finland för att lära sig hur i en kommunförening nära oss (geografiskt) arbetade.

    Slutligen tillbaka till Helsingfors efter en lång, men givande dag.

    På söndagen blandades ett besök på Svenska kvinnoförbundets barnfest i Helsingfors (där vi hjälpte till med det praktiska) med lite turistande i Helsingfors som är en väldigt trevlig och vacker stad.

    Jag tog med mig många erfarenheter hem, och en del av dem går kanske att använda i en Svensk valkampanj också. Tyvärr besökte vi inte Kyrkslätt som är Sundbybergs vänort, men det skulle vara kul att åka dit när de har riksdagsval 2015.

    tillhör kategorin Liberalism, Politikern | Kommentering avstängd

    31/5 – Tobaksfria dagen

    skrivet av Mattias den 31 maj 2012

    Idag är det den s.k. tobaksfria dagen. Låt mig inleda med att påpeka att jag tycker att det är positivt om vi kan minska rökningen (åtminstone sådan rökning där man inhalerar, dvs primärt cigarett-rökning) eftersom det är en stor hälsorisk och om vi kan minska nyrekryteringen av rökare så kan vi kraftigt minska rökningen och dess negativa effekter på hälsan.

    Men, problemet är att kampen mot rökning förvandlats till en allmän kamp mot tobak, där man framför att all tobak är skadlig och helst borde all tobak förbjudas. Nu är det givetvis så att tobak — exempelvis i form av snus — inte är någon hälsoprodukt, men som jag skrivit tidigare så finns det inga folkhälsoskäl för att angripa snuset.

    Det är givetvis positivt att minska även snusningen, men eftersom snus är en (av flera) väl fungerande metoder att sluta röka och då snus dessutom minskat nyrekryteringen av rökare så är det ur ett folkhälsoperspektiv väldigt enkelt: snuset minskar rökningens skadeverkningar och då bör kampen mot rökning vara just mot rökning. När vi väl fått bort rökningen — eller om det i framtiden finns evidens för att snusning skulle ha kraftiga negativa hälsoeffekter — kan det vara relevant att fortsätta med snus och sådan rök som inte inhaleras, men just nu bör vi fokusera på att minska cigarettrökningen och ingenting annat.

    Förutom att vi lägger resurserna fel om vi fokuserar på all tobak snarare än cigaretter så riskerar vi att få bakslag. Detta eftersom tobakshatarna numera är så fanatiska att man på allvar föreslår förbud mot snus under arbetstid. Att arbetslokaler ska vara rökfria är givetvis positivt (och jag hade önskat att så varit fallet även i slutet av 80-talet då jag jobbade inom verkstadsindustrin i en lokal där många rökte mest hela tiden) och i många yrken kan det även vara relevant med att arbetstiden ska vara rökfri (exempelvis av hänsyn till allergiker, då röken sätter sig i hår och kläder) men snusning är en solitär handling i den meningen att det inte påverkar någon annan. Att införa ett förbud mot snus på arbetet är därmed ingen hjälp, utan gör helt enkelt folk förbannade.

    För att göra det hela enkelt: cigarettrökning är ett problem och det är positivt att minska rökningen och förhindra nyrekrytering av cigarettrökare. Rök som inte inhaleras (ex.vis cigarrer) är huvudsakligen ett problem om någon annan utsätts för röken, men cigarrer är inget folkhälsoproblem. När det kommer till snus är det positivt om vi kan minska snusnigen, men det finns ingen grund för attackerna.

    Så länge som tobaksfria dagen fortsätter vara en kampanj mot alla former av tobak så kan jag inte ställa mig bakom den. Jag skulle gärna stötta en rökfri dag, eller en rökfri vecka, men det finns ingen bra anledningen att ha en tobaksfri dag. Därför kommer jag att uppmärksamma dagen med att ta en cigarr på balkongen ikväll; oavsett väder.

    tillhör kategorin Sverige | 1 kommentar »