Kryssa Mattias

Om du inte hämtat ditt exemplar av Sundbybergsspelet än så finns det fortfarande exemplar kvar i vår valstuga på Stationsgatan.

Fördelen med att hämta spelet i valstugan — förutom att du får chansen att prata med trevliga folkpartister — är att du får spelet i A3-format, vikbart på mitten och med en laminering som gör att det håller lite längre.

För den som föredrar spelplanen i elektronisk form, så att man kan skriva ut den själv så kan du klicka på nedanstående bild:

Jag tillhör de som anser att politik bör diskuteras utifrån fakta, och retoriskt brukar det ibland slå över; jag använder ofta för mycket logos och för lite pathos i min argumentation.

Utifrån dessa fakta kan man sedan argumentera, dra slutsatser och landa i olika ställningstagande. Så länge som man utgår från samma faktabas kan man föra en intellektuellt hederlig diskussion där man kan få en viss förståelse för varför någon tycker på ett visst sätt.

Men, om en sådan debatt ska kunna ske måste man utgå från absoluta fakta, och inte relativa fakta. När man relativiserar siffror, dvs ställer dem i relation till andra siffror, så gör man en värdering; man går in i slutsatsdelen av argumentationen men framställer det som om man är kvar i faktadelen.

Som ett exempel så har jag tidigare skrivit om att fattigdomen inte ökat. Det är nämligen vad fakta säger; antalet fattiga har inte ökat. Men, detta passar inte in i de rödgrönas argumentation, eftersom de då inte kan framställa det som om vi fått det sämre under alliansen. Istället använder man relativ fattigdom. Men, relativ fattigdom är inte neutrala data, det är inte fakta, utan det är siffror som relativiserats för att säga någonting annat. Man har alltså tagit en slutsats, ett ställningstagande, en argumentation, och kallat det för fakta.

Ett annat exempel; de “progressiva” bloggarna går just nu i spinn över att bloggen storstad relativiserat statsskulden. Hur stor statsskulden är säger i sig inte så mycket, men det är en ren faktauppgift; den är inte överlastad med åsikter och tyckanden utan säger svart på vitt hur stor statsskulden är. Därmed fungerar dessa siffror alldeles utmärkt som underlag i en diskussion, eftersom det är rena fakta som inte borde behöva diskuteras.

Men, dessa fakta visar en bild som Socialdemokraterna ogillar; den visar nämligen hur statsskulden minskat under alliansen — trots lågkonjunktur — och hur den ökade 2002-2006 när Socialdemokraterna styrde i högkonjunktur. Det innebär att om man tillmäter statsskulden ett värde i en politisk diskussion kring ekonomiskt ansvarstagande (vilket man givetvis kan ha olika åsikter om) så visar den att alliansen sköter ekonomin bättre än socialdemokraterna gjorde.

Det Marika (som driver bloggen storstad) då gjort är att relativisera statsskulden så att siffrorna ska läsas på ett annat sätt; hon går in i slutsatsdragandet och argumenteringen men framställer det som om hon är kvar i faktadelen. Vilket jag menar är intellektuellt ohederligt.

Statsskulden ökar när staten har ett underskott, och minskar när staten har ett överskott. Över en konjunkturcykel ska staten dessutom ha ett visst överskott, men det innebär att man enstaka år kan ha ett underskott utan att för den delen missköta ekonomin. Enligt traditionell Keynesiansk ekonomi är det dessutom positivt om budgetunderskottet ökar i lågkonjunktur eftersom staten då bör låna pengar för att elda på konjunkturen. Även om Keynes idéer till viss del är utfasade så anses det fortfarande sunt att göra vissa stimulanser i lågkonjunktur; det var bland annat därför Socialdemokraterna införde ROT-avdrag under förra lågkonjunkturen.

Men, vad händer då om man kopplar ihop statsskuld och BNP? Jo, det innebär att när man får en lågkonjunktur så får man en dubbel effekt; dels så kan staten ta ett underskott (dvs öka statsskulden) och dels kan BNP sjunka (eller dess tillväxt minska/avstanna). Mäter man då statsskuld som del av BNP så ger det dubbel effekt. Det som Socialdemokraterna i grunden tycker är positivt — att stimulera ekonomin i lågkonjunktur — ser då ut som om det vore negativt.

Låt mig ta ett annat exempel på relativa data som visar vad jag menar. Låt oss anta att Adam & Eva båda tjänar 15.000 kronor i månaden (efter skatt) och att båda röker. Adam röker ca ett paket om dagen vilket kostar 50 kronor om dagen, eller 1500 kronor på en månad. Eva röker hälften så mycket, dvs för 750 kronor per månad.

Om vi då jämför Adam & Eva med absoluta tal så röker Adam dubbelt så många cigaretter som Eva, och han lägger dubbelt så många kronor per månad på rökandet. Relativt, så lägger Adam 10% av sin disponibla inkomst på rökningen, och Eva 5%. Adam är alltså dubbelt så hälsovådlig som Eva.

Men, låt oss anta att Eva går ner på halvtid. Hennes disponibla inkomst blir då hälften (ja, jag räknar bort olika tröskeleffekter i skattesystemet) dvs 7.500 kronor per månad. Eva väljer dessutom att skära ner på andra kostnader, dvs hon minskar inte sin rökning.

I absoluta tal så röker Adam fortfarande dubbelt så mycket som Eva, men i relativa termer så röker de lika mycket. Vilken är då den rimliga slutsatsen att dra? Är det att Eva är lika hälsovådlig som Adam? Eller är det att relativa termer bör användas med stor försiktighet?

Så, om vi återvänder till statskulden; varför skulle då sossarna vilja använda en relativ term här istället för en absolut? Drabbar det inte dem lika hårt? Nej, det beror på att de borgerliga har fått ta ansvaret för de två stora lågkonjunkturerna sedan oljekrisen. Först fick man städa upp efter sossarnas inflationspolitik under åren 92-94, och nu senast har alliansen fått ta ansvar under finanskrisen.

Så, med det i bakhuvudet, låt oss ta en titt på Marikas graf över statsskulden som del av BNP:

De röda fälten är borgerliga regeringar, och då ser det ju lite illa ut; det ser faktiskt ut som om de borgerliga inte kan sköta ekonomin. Men, låt oss titta på BNP-utvecklingen mellan 1990-2010:

Här ser vi två tydliga dippar i BNP:n, dels 92-94 när den borgerliga regeringen var tvungna att städa efter sossarna, och dels 2008-2010 när den borgerliga regeringen tvingades hantera finanskrisen. Jag har valt att ta med även Finlands och Danmarks utveckling för att visa att Sverige inte var de enda som hade nedgångar i BNP.

Slutligen kan vi titta på statsskulden 1990-2010:

Det vi ser är att den ökar 92-94, liksom 2003-2006. Vi ser också hur den under den här mandatperioden faktiskt minskat (även om den ökar mellan 2008 & 2009). Men, om man då gör som Marika, och relativiserar så får det tre effekter:

1. Under perioden 92-94 så förstärker statsskuldens ökning och BNP:s nedgång varandra så att det ser värre ut än vad det är.
2. Det döljer det faktum att statsskulden ökade under förra mandatperioden.
3. Det får det att framstå som om statskulden ökat den här mandatperioden när den egentligen minskat.

Sedan kan man givetvis argumentera för att statsskulden borde ha ökat mindre under lågkonjunkturen 92-94 (eller mer) och man kan argumentera för att BNP-tillväxt är viktigare än minskad statskuld, eller vad man nu vill argumentera för. Men, allt detta är argument och argument bör bottna i fakta.

Fakta är att statskulden minskat den här mandatperioden, och att den ökade förra mandatperioden. Man kan ha olika åsikter om vad dessa fakta betyder, och man kan dra en massa olika slutsatser. Men, att framställa det som att det relativa begreppet “statsskuld som del av BNP” är fakta (eller mer relevant i en diskussion) och att det absoluta begreppet “statsskuld” inte är det; det är intellektuellt ohederligt och ger sken av att verkligheten ser ut på ett annat sätt än den verkligen gör.

På samma sätt är det ohederligt att tala om sysselsättning när man menar sysselsättningsgrad. Sysselsättning är en absolut term, och fakta är att den ökat under alliansen (trots finanskris). Utifrån den absoluta termen sysselsättning kan man sedan argumentera, och då — exempelvis — hävda att eftersom sysselsättningsgraden sjunkit så har inte sysselsättningen ökat tillräckligt, men då ska man göra just det och inte komma med argument som saknar verklighetsanknytning. Allt annat är intellektuellt ohederligt.

Så, låt oss skilja på fakta (dvs absoluta siffror) och slutsatser/jämförelser/argumentation (dvs relativa siffror). En diskussion som utgår från fakta är en diskussion där båda sidor kan lära sig från varandra. En diskussion som utgår från åsikter blir mest plakatpolitik av det hela.

I veckans “Mitt i” tidningar, som kom idag, publiceras en SIFO-undersökning av hur Stockholmarna tänkt rösta i riksdagsvalet. Klicka på nedanstående bild att se hela grafiken:

Tyvärr anger inte “Mitt i” om undersökningen gjorts bland boende i Stockholms stad, eller i Stockholms län (inklusive Stockholms stad). Men, eftersom resultaten är publicerade även i “Mitt i Sundbyberg” så antar jag att man mätt i hela länet.

Dock bör man ha i åtanke att frågan som ställts är hur man ska rösta i riksdagsvalet. Därmed blir det lite svårt att säga någonting om de olika kommunalvalen, eller om landstingsvalet, mer än att siffrorna ser bra ut för alliansen och för Folkpartiet.

Målsättningen för Folkpartiet i Sundbyberg är att återta de mandat vi tappade i senaste valet, och alltså komma tillbaks upp på 8 mandat, vilket inte borde vara omöjligt med de här siffrorna i ryggen.

Samtidigt har DN publicerat en Synovate-undersökning som visar hur de boende i Stockholms stad tänkt rösta i kommunalvalet (klicka på bilden för att se hela) :

Även här ett tydligt borgerligt övertag, men återigen svårt att säga någonting om landstinget eller om Sundbyberg; eftersom man mätt hur de svarande skulle rösta i kommunalvalet i Stockholms stad. Vi kan räkna med att de extremt starka siffrorna för MP är väldigt specifika för Stockholms stad, men det siffrorna pekar på är — återigen — att alliansen borde vinna i både landstinget liksom i Sundbybergs stad.

Dessutom ser vi även här en indikation på att Folkpartiet kan gå framåt i kommunalvalet, och att vår ambition om (minst) 8 mandat faktiskt är möjlig att uppnå.

Mer om opinionssiffrorna i Stockholm kan du läsa hos Rasmus (liberal).

Igår levererades vår valstuga. Det är första gången som FP har en valstuga sedan jag flyttade till Sundbyberg och huvudskälet till att vi valde att återgå till att ha en valstuga är att vår valanalys efter valet 2006 visade att just valstugan var någonting som många saknade, och då vi inte hade någon permanent plats var det många som hade problem att hitta oss.

Tyvärr har det nu blivit ganska trångt på Stationsgatan, mycket beroende på att Vänsterpartiets valstuga är gigantiskt stor och därmed går ut på kullerstenen. Hade den varit en meter kortare på bredden hade man kunnat placera den mellan trädet och lyktstolpen, där den egentligen skulle ha stått.

Här följer några bilder från lossningen av stugan. Klicka på bilderna för en större version.

eller när media tycks glömma att oberoende inte betyder samma sak som socialdemokrat.

Som vi redan etablerat så är svenska journalister rejält vänstervridna, vilket i sin tur innebär att om media är vriden åt något håll så är det vänster. Men eftersom de röda gärna drar snyftvalser och vill framställa sig som underdogs så hävdas gång på gång att media är höger och att det pågår någon borgerlig konspiration för att kontrollera media.

Därför är det kanske inte så förvånande att dyngspridarna på Alliansfritt kom i extas när de noterade (för något avslöjande är det givetvis inte när man använder sig av allmänt kända fakta) att TV4:as retorikexpert har en bakgrund i Folkpartiet.

Läser man i artikeln i DN så framställs det som om TV4 hade frågat Camilla om hon hade en partipolitisk koppling och att hon då svarat nej. Skulle så vara fallet bör givetvis Camilla klandras för att hon inte varit ärlig mot uppdragsgivaren, men det gör henne inte mer (eller mindre) partisk som bedömare.

Nu tror jag dock inte att TV4 brytt sig om vilka åsikter Camilla haft som privatperson utan enbart om huruvida Camilla kunnat leverera professionella och korrekta bedömningar av det retoriska i talen (som faktiskt kan bedömas oavsett vad man tycker om innehållet). Påståendet att TV4 skulle ställa krav på “neutrala” bedömare när det kommer till politiken klingar ganska falskt när man vet att de anställt Lena Sundström. Lena är allmänt känd som tokvänster, och hon har aldrig gjort en enda saklig eller opartisk rapportering när det kommer till politik eller samhällsfrågor i hela sitt liv.

Så, då måste man ställa sig frågan; varför är TV4 så noggranna i det här fallet? Varför är de så noggranna att de ställer krav på att en retorikexpert inte får ha politiska åsikter? Det gör de inte; det de ställer krav på att experten inte får ha borgerliga sympatier.

TV4 har nämligen alltid varit en av sossarnas ivrigaste supportrar, vilket inte är så konstigt. Det är tack vare Socialdemokraterna som TV4 kunnat få den starka position som de har i dagsläget. De har så pass länge fått vara landets enda nationella reklam-kanalen; en reklamfinansierad förlängning av SVT kort sagt. TV4 drivs säkerligen enligt ekonomiskt sunda principer, och däribland ingår att man inte biter den hand som föder en. När nu sossarna utstöter primalskrik över att de vågat hyra in någon som inte är sosse så räddar de sitt eget skinn genom att snabbt sparka Camilla.

Dessutom får en av de bloggare som är avlönad av de rödgröna ett “scoop” också, så kan de fortsätta låtsas som om de är relevanta i samhällsdebatten.

Men, jag hade antagligen inte bloggat om det slutat där. Som jag nämnt tidigare så kan Camilla klandras om hon inte informerat TV4 om sina politiska uppdrag, och när hon nu lämnat partipolitiken bakom sig så borde hon ha lämnat sina uppdrag.

Men, efter att ha gett sig på Camilla, så gav de sig på en partikamrat till mig här i Sundbyberg, Martina Skowronska. Precis som SvD skriver så bedömde hon de retoriska kvaliteterna i talen under Almedalsveckan, och hon var samtidigt medlem i Folkpartiet.

I fallet med Camilla så fördes det fram att problemet var att hon hade uppdrag för Folkpartiet, men Martina har inga uppdrag för oss. Detta eftersom hon är en ny medlem och vi är i slutet på en mandatperiod; om Martina själv vill är jag överygad om att vi kan hitta några uppdrag som hon skulle klara av galant efter valet, men så här nära inpå valet så ger vi inte uppdrag till nya medlemmar. Inte ens om de är så smarta och framåt som Martina är.

Sedan hade jag — som valledare — räknat med att kunna dra nytta av henne i valrörelsen, men den aktiva delen av denna börjar inte förrän i slutet av denna vecka. Hittills är det mest valledningen och de medlemmar som har toppuppdrag som satts i arbete. Så när Martina säger att hon inte har (eller inte haft) uppdrag för Folkpartiet så är det helt korrekt.

Därför tar jag också anstöt när bloggen “Röda Berget” skriver:

Eftersom jag inte är bekant med hur (S) i Malmö fungerar skulle jag aldrig få för mig att recensera hur de planerar sin valrörelse, men som sosse kan man tydligen göra vilka antaganden som helst.

Men, hur är det då; är inte Martinas analyser präglade av hennes partimedlemskap? Låt oss till att börja med notera att jag faktiskt tror att de flesta kan hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll; det är därför jag faktiskt inte är särskilt oroad över att journalister i så hög utsträckning är vänster; anledningen till att jag tar upp det är för att punktera myten om att media är höger.

Men, låt oss studera Martinas analys av Björklunds tal. Som Folkpartist borde hon ju hylla hans tal, om det nu vore så att hon inte kan hålla isär sina roller. Men vad skriver hon då?

Ja, det är ju verkligen opartiskt lovordande av Björklund … Men, låt oss fortsätta:

Allvarligt; den som påstår att Martina låter sitt personliga ställningstagande inom partipolitiken påverka sitt arbete har uppenbarligen inte läst hennes analyser. Det är sakliga analyser av den retoriska delen, utan osakliga tyckanden.

Men, är då inte retorik en bedömningssport? Ett område utan några egentliga vetenskapliga kopplingar och där bedömaren mest spelar på volley utan någon egentlig analys?

Nej, verkligen inte. Retorik är en vetenskap, även om den givetvis inte innehåller absoluta sanningar på samma sätt som matematiken. Inom matematiken kan vi säga att 1+1 = 2 (givet vissa axiom) men inom samhällsvetenskapen saknas den typen av absoluta sanningar, vilket givetvis gör dem svårare.

Om vi slår upp retorik hos Wikipedia (som inte heller är källan till all kunskap, man måste vara källkritisk när man läser artiklar hos Wikipedia eftersom de ibland innehåller felaktigheter) så beskrivs retorik som:

Retorik handlar om att övertyga (men inte om att övertala), dvs om att framföra ett budskap på ett sådant sätt att lyssnaren blir övertygad. Budskapet i sig är ointressant, utan retorisk analys handlar om att analysera om hur väl talaren framförde sitt budskap (oavsett vad budskapet är). Därför kan en Folkpartist mycket väl analysera den retoriska delen hos en vänsterpartist och vice versa; så länge som man har integritet i sin yrkesroll.

En retorisk analys görs utifrån partesmodellen (dvs arbetsgång), utifrån disposition (dvs talets delar) och utifrån Elocutio (dvs språklig utformning). Framförallt kan det vara värt att poängtera vad retorisk analys är:

Så, när man påstår att en retorisk analys handlar om tyckande — att det skulle vara en bedömningssport — så visar man inte bara sin okunskap om området utan man uppvisar ett enormt förakt för den vetenskap som retorik faktiskt är. Det är ett kunskapsförakt på rent Gargantuanska nivåer.

Att TV4 vek sig för sossekritik kan man som sagt förstå; de är inte beredda att bita den hand som föder dem. Men, att SvD inte vågar stå upp för att en retorisk analys handlar om yrkeskunskap och inte om vaga tyckanden tycker jag är oerhört svagt. Jag har alltid sett SvD som den fria borgerliga rösten i mediavärlden (DN är alldeles för sossig för att kunna axla den manteln) och att då vika sig för socialdemokratiska krokodiltårar är svagt, så oerhört svagt. Skäms!

Alla goda ting är tre, så jag tänkte avsluta (och knyta ihop) med en tredje observation. Det tredje exemplet på att många sossar ser just socialdemokratin som norm; att alla som inte är sossar är partiska och “särintressen” står denna gång LO för.

De hade bokat in Linda Bengtzing till en familjedag där hon skulle underhålla de besökande. När de upptäckte att hon uppträtt på ett Center-arrangemang valde de dock att avboka.

Råkar man inte hålla med sossarna till 100% så är man tydligen opålitlig, kan inte skilja på personliga värderingar och sin yrkesroll, och är ett farligt särintresse som ska hindras på alla möjliga sätt.

Alla dessa tre exempel tecknar en otäck bild; en bild där socialdemokrater vägrar acceptera att man kan tänkas sympatisera med eller rösta på ett annat parti. De övriga partierna i den rödgröna alliansen verkar de motvilligt acceptera, men de är nog lite suspekta ändå.

Vilket är en oerhört tragisk syn på verkligheten. Jag bedömer inte någon utifrån deras politiska engagemang. Jag är bekant med ett antal personer från de rödgröna som är både trevliga, smarta och intressanta att prata med (ja, även vänsterpartister). Jag tror inte att de delar den världsbild som LO och Alliansfritt Sverige målar upp; där alla borgerliga är onda personer som har en hemlig plan för världsherravälde (vilket ger lite ZOG-vibbar). Men, det är beklagligt när två dominerande aktörer på den politiska scenen agerar på det här sättet.

Man kanske inte ska vänta sig mer från LO; de har trots allt ägnat de senaste 20 åren åt att köra över sina egna medlemmar och att köra Negative campaigning och för varje val så har deras övertramp blivit grövre och grövre.

Inte heller Alliansfritt Sverige har direkt gjort sig kända som några som vill diskutera politik (när skrev de senast om de rödgrönas politik? har det ens hänt?) utan de har ägnat det senaste året åt dyngspridning (gärna utblandat med lögner om Folkpartiets politik; eftersom de tycks hata Folkpartiet och Centerpartiet extra mycket) och de är Bloggosfärens fanbärare för Negative campaigning, smutskastning och osakliga påståenden.

Men, samtidigt tycker jag att det är tråkigt med den här utvecklingen. Framförallt när man ser hur de “progressiva” nätrötterna hakar på. Jag hade hoppats att bloggosfären hade kunnat sätta en högre nivå, och när till och Tokmoderaten tycker att det gått för långt, då har man verkligen sjunkit lågt. Vilket inte är menat som kritik mot Fredrik Antonsson, men hans varudeklaration är faktiskt:

Läs även Per Altenberg om valrörelsen som spårade ur, Andreas Froby om rörelsen som inte kan skilja på politik och personer, Frank Thorén Hall om LO åsiktsdiskriminerar och Helena von Schantz om fackföreningarna och demokratin.

Läs även Per Pettersson som skriver om varudeklaration.

Egentligen har jag inte riktigt tid att skriva ett blogginlägg just nu, men det har varit ett sånt extremt gnällande om Björklunds uttalande i dag, där en del kommentarer varit så fullständigt åt fanders, att jag kände att jag var tvungen att skriva några ord.

Tidsbristen gör dock att jag klipper och klistrar lite från ett mail som jag skrev på en maillista där jag är med:

Det finns flera delar i det hela:

1. Frågan kring religionsfrihet. Den applicerar faktiskt inte alls här. Religionsfrihet ger ingen rätt att se ut hur man vill, var man vill. Däremot skulle det vara applicerbart om det handlade om en offentlig plats.
2. Skolan som arbetsplats. Rektorn har givetvis rätt att ställa rimliga klädkrav på de anställda. Att kräva att de anställda visar ansiktet i kontakten med elever, andra anställda och föräldrar är på inget sätt orimiligt.
3. Skolan som skola. För vuxna elever är kravet inte heller problematiskt. Däremot ser jag ett problem om det hamnar i konflikt med skolplikten och minderårigas okränkbara rätt till en utbildning.
4. Hantering. Jag tycker Björklund skött det hela mindre bra, av flera skäl:
   1. Det är svårt att undvika att se att detta förs fram så nära valet. Även om förslaget givetvis inte är främlingsfientligt så går det lätt att inse att det kan uppfattas så.
   2. Förslaget har sin grund i den DO-anmälan som lämnats in när en (vuxen) kvinnlig elev påstod sig vara diskriminerad för att hon inte fick ha Niqab på sig i klassrummet. Det är problematiskt att DO tagit 1,5 år på sig och fortfarande inte kommit med ett utslag, och om DO finner att det är diskriminering så krävs en lagändring. Men, Björklund skulle givetvis ha väntat till _efter_ DO:s utslag.
   3. Så länge det handlar om att stärka rektors rätt att införa förbud är det positivt, men Björklund verkar spinna iväg på att införa ett generellt förbud också. Det ogillar jag starkt.

Sedan kan man givetvis vara både för och emot förslaget av olika skäl. Det har dock varken med religionsfrihet eller liberalism att göra.

Det finns massa media som skrivit om det redan, men om någon mot all förmodan inte har aning om vad jag skriver om så kan man läsa mer hos — exempelvis — SvD

DO:s extremt långa behandling av ärendet kan man läsa om hos Lotta Edholm.

Och för ovanlighetens skull kan jag länka till någon på vänsterkanten också: alliansfritt. Diskussionstråden är stor humor i vissa delar.

Uppdatering:

Läs gärna dagens ledare i DN som är inne på samma spår som jag är, dvs att ett lagförslag hade varit befogat om DO hade fällt Stockholms stad för diskriminering, men att eventuella förslag till lagändringar bör vänta tills efter att DO kommit med sitt utlåtande.

Svenska dagbladet tar i en artikel upp att lokalpolitikerna i Stockholm är okända, dvs att väldigt få väljare känner igen stadens toppolitiker.

Inledningsvis har jag några invändningar mot upplägget:

1. Är det verkligen utseendet som är det viktiga? Vore det inte mer relevant att fråga vem Sten Nordin är, än att visa en bild på honom?
2. Man bortser både från de politiker som finns i landstinget (som är politiker för hela länet, och inte bara Stockholms stad) liksom de politiker som finns i andra kommuner i länet.
3. Vi har fortfarande partival i Sverige, och även om jag är anhängare av utökat personval så är det viktiga att väljarna vet vad partierna står för så länge som det är partival.

Men, bortsett från de invändningarna så håller jag om att det är ett problem att så få politiker är kända bland väljarna. Däremot håller jag inte riktigt med om analysen i artikel nummer två på temat; dolda makthavare hotar demokratin.

Det är ett problem med dolda makthavare, men våra folkvalda är inte dolda. En dold makthavare är istället en politiker med makt som saknar väljarmandat och som inte kommunicerar med väljarna.

Ur ett Sundbybergsperspektiv tillhör jag de dolda makthavarna till första halvan; jag är inte invald av väljarna någonstans men jag har stort inflytande på Folkpartiets politik i Sundbyberg. Under 2007 var jag dessutom politiskt ansvarig för kultur-, idrotts- och fritidsfrågor i Sundbyberg (plus vissa myndighetsfrågor) och hade givetvis ett stort inflytande på den typen av frågor i Sundbyberg. Det är en plattform som jag aldrig hade väljarstöd till, utan det var partiet som satte mig där (sedan menar jag givetvis att det var en välförtjänt utnämning, annars hade jag inte tackat ja)

Däremot har jag aldrig försökt gömma mig, och jag försöker kommunicera via de kanaler som jag har tillgång till. Sedan finns det politiker som verkligen är osynliga för väljarna, samtidigt som de har makt. Dessa kallas ibland för grå eminenser, men det behöver inte handla om trotjänare utan kan lika gärna vara yngre förmågor som har stor möjlighet att påverka men som inte har officiella uppdrag.

I vilket fall; att ha makt utan att vara känd, utan att granskas och utan att väljarna vet vem det är; det är ett problem. Men, det är inte fallet här. De personer som berörs i artikeln är gruppledare för sina partier och de är borgarråd eller oppositionsråd. Medierna skulle kunna granska dem, om de ville.

Och det är där som jag menar att analysen brister. Den media som finns i Stockholm (SvD & DN som rikstidningar, Metro som gratistidning) har inget större intresse av lokal politik. De skriver sällan om lokala frågor, och ännu mer sällan om lokala politiker. Skulle de skriva om en lokal fråga är det oftast Moderaterna eller Sossarna som citeras (att det finns fler partier i Stockholms län tycks sällan vara relevant för media).

Går man ut till andra kommuner i länet blir det ännu sämre. I fallet Sundbyberg skrivs det ytterst sällan om kommunen, och den här mandatperioden är det framförallt kuppen i Sundbyberg som det skrivits om (och även då var det framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna som kom till tals) och sedan några kortare artiklar när det blivit politiskt bråk.

Vilket jag på sitt sätt kan förstå; både SvD och DN är rikstidningar och en stor del av deras läsare är helt enkelt inte intresserade av vad som händer lokalt i Stockholms län. Men, det innebär att vi inte har någon lokal media som skriver om lokala frågor. Jämför man med Linköping, där jag spenderade mina första 30 år, fanns där Corren som lägger ett antal sidor på lokala frågor, där till och med Mjölby har sin egen sida i tidningen.

Det vi har i Sundbyberg är “Mitt i Sundbyberg”, en gratistidning som kommer ut en gång i veckan och där 80% av tidningen är annonser. Det är inga djuplodande reportage i den tidningen, och de skriver sällan om politik. Givetvis är det bättre än ingenting, men som politiker i Sundbyberg har du inte media att vända dig till på samma sätt som i kommuner utanför Stockholms län.

Därmed borde en analys om osynliga politiker i Stockholm handla mer om medias roll. Om politikerna här är okända beror det mer på att media inte rapporterar tillräckligt mycket om politiken i Stockholm, än om att politikerna inte skulle försöka nog.

Även Peter Andersson skriver om artiklarna.

Vården i Stockholm har länge hållit hög kvalitet; jag skulle till och med vilja påstå att vår vård är i världsklass kvalitetsmässigt. Det har dock länge funnits två problem; köerna och psykiatrin.

Att vår vård är bra hjälper inte så länge som man står i kö; i väntan på behandling. Det är därför som jag är så glad att Folkpartiets kamp lett till vårdval och minskade köer, och med ytterligare en mandatperiod kan vi fortsätta minska köerna samtidigt som vi upprätthåller kvaliteten.

Men, ett sorgebarn har länge varit psykiatrin (och där ömmar jag extra mycket för barn- och ungdomspsykiatrin, liksom psykiatri för unga vuxna) där kvaliteten helt enkelt varit för låg.

Därför blir jag så glad när Birgitta Rydberg skriver om just Psykiatrin och om hur Folkpartiet har förslagen som behövs för att stärka psykiatrin.

Jag måste dessutom säga att Birgitta går från klarhet till klarhet som Folkpartiets gruppledare i landstinget. För ett år sedan var jag ganska negativ till Birgitta eftersom hon dels var emot ett sprutbytesprogram och dels för att landstinget skulle ägna sig åt omskärelser. Just omskärelse är vi fortfarande inte överens om, men i sprutbytesfrågan var Birgitta en drivande kraft bakom att Stockholms läns landsting nu inför ett sådant och att även denna del av vården präglas av evidens.

Evidens är dessutom en aspekt som Birgitta tar upp i sin artikel, där hon skriver:

Vilket även det gör mig glad. Jag är en stark anhängare av mer evidens inom politiken, och då särskilt inom vården. Vården ska inte syssla med åtgärder som inte har någon positiv effekt bortsett från placebo (eller ännu värre; som är skadliga). För kroppsliga sjukdomar har vi till exempel homeopatin som inte hör hemma i modern sjukvård.

Kort sagt, ett väldigt glädjande besked så här inför valrörelsen; Folkpartiet fortsätter att ha den bästa politiken för landstinget.

Uppdatering: Läs gärna Jessica Ericsson som skriver tänkvärt och insatt om psykiatrin.

Jag har tidigare skrivit om folkhälsofascism och hur kommuner som arbetsgivare tycker sig ha rätt att hindra de anställda från att snusa eller röka på arbetstid.

Precis som då tycker jag att det finns begränsningar som är rimliga, exempelvis att man inte får röka i offentliga lokaler; att man inte får nyttja tobak i situationer där man arbetar med barn och ungdomar; att man inte ska kunna ta rökpaus när man själv vill.

Därför har jag heller inga problem med landsting som förbjuder de anställda att röka annat än på lunchen (och då ombytta till privata kläder) och jag tycker inte att det är problematiskt att patienter tvingas gå ut från sjukhuset för att kunna röka (även om jag tycker att det ska kunna finnas vissa undantag).

Det jag har problem med är när landsting — som i artikeln i SvD — anser sig ha rätt att förhindra folk från att snusa, eller när man förbjuder försäljning av tobak på sjukhuset. Som jag påpekat tidigare är snus alldeles utmärkt som rökavvänjning och eftersom snusets skadeverkningar är begränsade är det inget folkhälsoproblem om folk snusar.

Jag tänker därför här och nu utöka min personvalsplattform för landstinget. Om jag blir invald lovar jag att rösta nej till alla förslag om att införa snusningsförbud i landstingets lokaler; detta oavsett om förbudet är riktat mot anställda/personal eller mot patienter/anhöriga. Jag lovar dessutom att rösta nej till alla förslag om att förbjuda försäljning av snus i butiker lokaliserade i landstingets lokaler.

I sammanhanget vill jag påminna om läkareden:

Det står ingenting om att agera folkhälsopolis eller att försvåra livet för patienter, anhöriga eller kollegor. Ett generellt tobaksförbud är inte i linje med en god folkhälsopolitik och det kränker ett antal liberala principer. Låt de som vill snusa göra det och ägna er åt verkliga hälsoproblem istället.

Och för formens skull; som nikotinist och kedjesnusare är jag givetvis partisk i frågan. Det ändrar dock inte att jag har fakta på min sida.

För drygt fyra år sedan skrev jag ett inlägg om mediernas påstådda högervridning där jag pekade på att det inte finns några data som stöder den myten.

Men, eftersom det snart är val så var det kanske inte oväntat att ett antal sossar skulle börja dra snyftvalser om hur synd det är om dem. Först var det överste Nätrot himself (ni vet, han som tycker att enbart progressiva bloggar är relevanta) som grät ut om hur mycket större resurser som de borgerliga har. Detta kan enkelt vederläggas genom att titta på hur mycket som LO stöttar med (ytterligare en fyra år gammal artikel som blev obehagligt aktuell).

Därefter följde Johan Westerholm upp med en artikel om att media är högervriden. En upprinnelse till den diskussionen var den här tråden hos tokmoderaten där jag postade en syrlig kommentar om att ifall media var vriden åt något håll så var det åt vänster. Men, låt oss gå igenom hur resonemanget kring medias påstådda högervridning förs, och hur enkelt det är att vederlägga påståendet.

Ledarsidorna

De rögrönas argument: Eftersom en majoritet av svenska dagstidningar har borgerliga ledarsidor så är svensk media borgerlig.

Analys: Det är korrekt att av dagspressen (som inte är samma sak som media, men låt oss hålla oss till morgon- och kvällstidningar som utkommer 3 gånger per vecka eller oftare, bara för argumentationens skull) har en överväldigande majoritet ledarsidor med borgerlig prägling (vilket väl om något tyder på att de borgerliga partierna har en bättre näringslivspolitik, men vi kan ta den diskussionen någon annan gång).

Men, för att detta ska vara relevant så ska något av följande villkor vara uppfyllt:

1. En majoritet läser ledarsidan
2. Ledarsidans politiska färg avspeglar sig i resten av tidningen

Om vi börjar med den första punkten; hur många läser vad i en dagstidning? Om vi går till boken Det nya Sverige (hela boken finns att ladda ner som PDF för den som så önskar) så finns på sidan 336 en tabell som visar hur stor del av läsarna som läser olika delar i en tidning. Denna tabell domineras av lokala nyheter som läses av 87 procent (och 35 procent läser alla artiklar inom kategorin). Sedan går siffrorna nedåt.

För kategorin “ledare och kommentarer” så är det 41 procent som läser denna kategori (och 12 procent som läser allting inom kategorin). I sammanhanget kan det vara värt att notera att “ekonomi” läses av 41 procent och “inrikespolitik” av 61 procent, men jag återkommer till de två siffrorna senare.

När vi nu har avfärdat punkt 1, eftersom de flesta faktiskt inte läser ledarsidan, så kan vi gå till punkt 2; är journalister viljelösa mähän som låter ledarredaktionen bestämma hur de ska skriva sina artiklar?

Det finns inga data som styrker den tesen, och i sammanhanget kan det vara värt att klippa in två citat. Citat ett är från Kent Asp, en känd forskare när det kommer till medier:

Det andra citatet hämtar jag från en ledare i SEKO-tidningen (26/4 2006). SEKO är som bekant ett av sossarnas fackförbund:

Så. påståendet om att journalister skulle låta ledarsidan diktera att de ska ha en viss partipolitisk spinn på sina artiklar kan vi avfärda; åtminstone så länge som ingen presenterar bevis för att det skulle vara annorlunda.

Journalisterna

När argumentet kring ledarsidorna faller (och som ni ser är det ganska enkelt att visa att det argumentet inte håller) så ger man sig på journalisterna. Man hävdar att journalister i allmänhet är högervridna, och att detta skulle påverka nyhetsartiklarna. Hur är det då med journalisternas partisympatier?

Om vi då väljer att titta på rapporten Journalistkårens partisympatier (rapporten “Rättvisa nyhetsmedier” från 2006 bemötte jag redan 2006, se den första länken i inlägget) som Johan själv länkar till (jag utgår alltså från samma faktaunderlag som Johan gör sina påståenden från) så ser man på sidan fem (5) en tabell över journalisternas partisympatier.

Där kan vi utläsa att 2005 hade 33% av journalisterna sympatier för de borgerliga partierna och 67% hade sympatier för de rödgröna. Aj då, Johan, det är ju precis tvärtemot vad du hävdar. Detta blev ju då lite prekärt för Johan; den rapport han hänvisar till säger precis tvärtom mot vad han hävdar. Men, då tar Johan till standardknep 1A när statistiken säger någonting annat än det man vill att den ska säga, man väljer ut en delmängd.

Så, delmängden som väljs ut är journalister “som dagligen arbetar med politisk eller ekonomisk nyhetsrapportering”. Nu kan det i sammanhanget vara värt att dra sig till minnes siffrorna från tidigare:

Utan att förklara varför ekonomijournalister skulle vara extra relevanta (trots att lika få läser ekonomidelen som ledarsidan) så väljs just ekonomijournalister ut. Men ok, vi följer Johans tankespår (även om hans sortering är tveksam) och tittar på dessa siffror som vi då hittar på sidan 14.

Inom gruppen politik är 61% rödgröna och bara 39% föredrar alliansen. Inom gruppen ekonomi är 61% rödgröna även här, och 39% gillar alliansen bäst. Sammanvägt blir siffrorna för politik och ekonomi 60% för de rödgröna och 40% för alliansen (och anledningen till att det inte blir samma siffror har med avrundning att göra)

Så, inte ens med den här begränsningen fick Johan igenom sin poäng. Dessutom börjar vi få ett problematiskt litet urval att arbeta med. Medan gruppen “alla journalister som svarat” är 913 stycken, så är den här gruppen 113 stycken. Det innebär att minsta avvikelse i urvalet kommer att ge genomslag på procentsiffrorna. Hade en sosse till svarat på enkäten så hade de rödgröna ökat med en procentenhet och hade en moderat till svarar på enkäten så hade alliansen ökat med en procentenhet.

Rapporten anger ingenting om konfidensgrad eller konfidensintervall och det är svårt att se hur stickprovet här skulle vara statistiskt relevant. Men ok, vi köper siffrorna ändå, trots att underlaget egentligen är för litet för att dra slutsatser. Trots detta får Johan inte rätt; siffrorna talar fortfarande emot hans test.

Men, skam den som ger sig? Om man tar en ännu mindre delmängd så kanske Johan kan hitta stöd för sin tes? Han går då istället till gruppen “journalister som dagligen arbetar med politisk och/eller ekonomisk nyhetsrapportering i Stockholm” och de siffrorna hittar vi på sidan 15.

Woot! Success! Här visar det sig att 53% har sympatier för alliansen och 47% för de rödgröna. Då måste väl Johan ha rätt?

Nej, faktiskt inte. Den här gruppen består av 47 personer. Om gruppen ändras med en enda person så sticker siffrorna iväg. Ett svar till från en journalist med rödgröna sympatier och siffrorna ändras. Här är det 25 (av 47) som angett alliansen som preferens och 22 som angett de rödgröna. Lägger vi till 1 rödgrön journalist blir siffran för de rödgröna 48%. Två till och siffran blir 49% och tre till och siffran blir 50%. Samma sak om färre journalister med allianssympatier har svarat.

För att kunna använda ett så här litet urval måste vi säkerställa att i den här lilla gruppen (“journalister som dagligen arbetar med politisk och/eller ekonomisk nyhetsrapportering i Stockholm”) så spelar politiska preferenser inte in överhuvudtaget när det kommer till benägenhet att svara.

Det går helt enkelt inte att dra de slutsatser som Johan drar; inte om vi vill kunna uttala oss med någon egentlig konfidens.

Radio / TV

Om vi dessutom lämnar dagspressen, och tittar på media i ett större sammanhang; hur ser det ut där? Har de borgerliga ett övertag där kanske?

Kort svar: Nej. Tittar vi på public service (SVT+SR) så ser vi (sidan 16) att sympatierna för de rödgröna där ligger på 71% och för alliansen på 29%. För de kommersiella kanalerna ligger siffrorna på 39% för alliansen och 61% för de rödgröna. Vi kan ta vilket media som helst; det är fortfarande en övervikt för journalister med rödgröna sympatier. Det finns inte en enda siffra som styrker påståendet att journalister eller media skulle vara högervridet. Inte en enda.

Sammanfattning

Vi kan alltså avfärda argumentet kring ledarsidar, och det enda sättet att hitta några siffror som antyder att journalister är högervridna är genom att välja ett så litet underlag att det inte går att dra några slutsatser alls.

Tror man att journalister låter sin politiska färg påverka arbetet; så att artiklarna får en partipolitisk prägel är det alltså mer korrekt att hävda att media är vänstervriden.

Jag tror däremot på journalisternas integritet och yrkesskicklighet, och citerar återigen Kent Asp:

Att media är högervriden är alltså en myt. VSB.