Vintertid – kapitel 13

Kapitel 13

De gick, och gick, och gick. Varje dag var det samma sak; upp i gryningen och efter ett snabbt morgonmål gick de fram till dagmålet, då de ofta åt en nyupptagen fisk från den flod som de oftast följde. Därefter gick de till strax innan solnedgång då de slog läger. Då brukade Mishi försvinna iväg en stund innan hon kom tillbaka med en nyfångad kanin, eller en fågel, eller något annat småvilt som de oftast åt som kvällsmål. Efter en natts sömn var det sedan samma sak nästa dag.

I början hade Tirandim valt att gå bakom Mishi och Risurra eftersom hon fortfarande inte var helt säker på att de inte tänkte ta henne till fånga och hon ville gärna ha möjligheten att fly om det verkade som om de var på väg tillbaka till byn.

Men redan efter två dagar kände hon att oron varit obefogad och gick istället först av dem. Det gjorde dessutom att hon ibland kunde stanna och ta en kort paus för att fråga i vilken riktning de skulle gå, liksom att hon nu bestämde tempot; hon hade varit tvungen att småspringa flera gången för att komma ifatt när hon hade gått sist.

Hon hade verkligen försökt att vara väluppfostrad och inte tjata om vart de skulle och när de skulle vara framme, men den fjärde kvällen – medan de väntade på att köttet skulle bli klart – kunde hon inte hålla sig längre.

”Hur länge till ska vi gå egentligen? Är vi aldrig framme någon gång?” hasplade hon ur sig. Risurra tittade på henne en stund innan han svarade. ”Men se där, den lilla krabaten har inte tappat talförmågan trots allt. Jag trodde att du hade svalt tungan på vägen.”

Även om han avslutade med ett finurligt leende som visade att han inte riktigt menade allvar kände sig Tirandim tvungen att sticka ut tungan åt honom. ”Svara inte på frågan då”, muttrade hon buttert.

”Seså, nu ska du inte vara sådan”, kom svaret från Risurra. ”Det passar sig inte för unga damer att vara buttra. Inte för äldre damer heller för den delen”, fortsatte han med en blick på Mishi. Till Tirandims förvåning gjorde detta att Mishi rodnade lätt och hon misstänkte att Mishi kanske inte varit så glad i att gå hela dagen heller, en gång i tiden.

Innan hon hade möjlighet att utforska den kommentaren fortsatte dock Risurra. ”Det är inte så långt kvar nu. Vi är ungefär en och en halv dag från Certdar, som är vårt mål. Kanske en dag om Mishi var den som bestämde vilken hastighet vi skulle gå i.”

Tirandim tittade förläget ned i marken; hon hade inte trott att det varit så uppenbart att hon försökt hålla ett lite lägre tempo eftersom det varit så jobbigt att hålla jämna steg med Risurra och Mishi när de gick före henne.

”Det är ingenting att skämmas för”, fortsatte Risurra. ”Vi förstår att du snabbt blir trött eftersom du har kortare ben än oss. Det var inte menat som kritik, men du ville veta ungefär hur långt det var kvar.”
Tirandim nickade, även om hon fortfarande kände sig lite förlägen över att hon saktat ned de andra två. ”Om du vill så kan Mishi bära dig så kommer vi antagligen fram lagom till kvällsmålen i morgon.”

Hon skakade på huvudet. Visserligen skulle det vara skönt att slippa gå, men hon skulle faktiskt snart fylla tolv år och då är man nästan vuxen och ingen bebis som behöver bli buren. Dessutom skulle det bli svårare att fly om de trots allt försökte lura henne.

Ytterligare en dag till fots, ytterligare en natt i läger och ytterligare en halv dag till fots. Sedan började de till sist se tecken på mänsklig aktivitet. Längs med floden gick nu en stig, som snart blev en enkel väg och skogen blev glesare och glesare tills de slutligen gick längs med ängar med enkla hus.

Längst bort i horisonten kunde hon också se konturerna av en stad. Hon slappnade av lite grann; de var definitivt inte i närheten av hennes by, och de människor de såg på avstånd vinkade glatt till mannen som de verkade känna igen.

Så var de då slutligen i Certdar – antog hon, eftersom hon aldrig varit där – och även om staden var mycket större än hennes by blev hon lite besviken. Hon hade förväntat sig en enorm stadsmur, och innanför den gigantiska hus i sten som sträckte sig hela vägen upp till himmelen.

Visserligen var staden inte helt oskyddad, men snarare än en mur var den omgiven av en enkel palissad i trä. Vid ingången stod en vakt, men han verkade inte försöka hindra någon från att gå in eller ut och han frågade dem inte ens vilka de var när de kom.

Innanför murarna låg ett antal enkla hus, som såg ut ungefär som husen i byn. Enda skillnaden var att de låg mycket tätare varandra, och att man hade lagt ut sten mellan husen som utgjorde en enkel gata. Efter att ha gått förbi ett trettiotal hus kom dock ett hus som såg väldigt annorlunda ut.

Inte bara var det byggt i sten, med två våningar och med en enkel vallgrav runt, utan det var väldigt stort. Tirandim var ganska säker på att det var så här ett slott såg ut. ”Är det här kungen bor?” frågade hon nyfiket.

Mishi kvävde ett skratt med handen samtidigt som Risurra svarade ”Nej, lilla vän. Det här är ett kloster. Det är där jag bor när jag inte är på vandring och det är här som det ska avgöras om Mishi ska få bli präst eller inte. ”

”Om du vill kan du få stanna här, men du behöver inte bestämma dig nu. Det enda du behöver bestämma just nu är om du helst vill ta ett bad först innan någon visar dig till ett rum där du kan få sova i en riktig säng.”

”Men, du då”, frågade Tirandim. ”Får jag inte träffa dig igen?”. Risurra log när han svarade ”Jag trodde du försökte fly från mig, så att jag inte skulle kunna ta dig tillbaka till din by?”

Orden var sagda utan att han lät arg, men Tirandim kände sig ändå skamsen över att hon missbedömt honom så. ”Förlåt”, stammade hon, ”det var väldigt dumt av mig.”

”Sch”, svarade Risurra. ”Jag förstår. Du var ensam, och rädd. Det är ok. Jag är inte arg på dig. Däremot kanske jag blir arg om du inte tar ett bad; du börjar få en väldigt speciell doft”, avslutade han halvt på skämt och halvt på allvar.

Det var faktiskt väldigt länge sedan Tirandim hade tvättat sig och hennes kläder hade fläckar av både smuts, gräs, grillat kött och blod och antagligen såg hon väldigt smutsig ut nu. Hon var glad att hon inte hade en spegel just nu eftersom hon verkligen måste se ut som en lortgris.

Hon nickade, ”Ett bad skulle vara trevligt”. Mannen ropade till sig en ung kvinna i artonårsåldern – ungefär jämngammal med Mishi – som han verkade känna sedan tidigare.

”Se till att den här unga damen får ett bad så att man kan se ansiktet som är gömt bakom all smuts. Och se till att hon blir ren och torr bakom öronen också. Du kan väl plocka fram lite rena kläder också medan hon badar? Någonting som passar en ung dam kanske?”

Kvinnan nickade och tog Tirandim i handen. Därefter ledde hon henne till kvinnornas bad; eller ledde är kanske fel ord. Tirandim var så uppslukad av allt folk, av hästarna på innergården, av soldaterna som övade och av hur stort och högt huset var att hon snarare blev dragen i handen till badet.
För Tirandim, vars erfarenheter av bad sträckte sig till ett dopp i tjärnen alldeles vid byn eller tvagning med kallt vatten i köket var detta en helt ny upplevelse.

När de kom in genom dörren till badet möttes de av ett gigantiskt rum med ett stort hål mitt i rummet fyllt med varmt vatten. Vattnet var så varmt att ånga strömmade ut i resten av lokalen, som utmed sidorna hade enkla bänkar där andra kvinnor och flickor hade lagt ifrån sig sina kläder.

Kvinnan som lett – eller snarare dragit – Tirandim hit tog fram en enkel trähink som hon ställde på en bänk. ”Så, ta av dig kläderna och lägg i den här hinken så ska jag be en av tvätterskorna att se om de går att få rena.” Tirandim gjorde som hon blev tillsagd och trots att hon stod naken i rummet frös hon inte eftersom ångan gjorde rummet varmt.

Kvinnan pekade på en pall bredvid bänken och bad henne sätta sig där. Väl sittandes tog kvinnan fram en tvål, fyllde en hink med vatten och tvålade in hela Tirandim; inklusive i håret så att det rann ned i ögonen. ”Aj, det svider” var kommentaren från Tirandim som möttes med ett barskt ”Sjåpa dig inte. Du är gammal nog att klara av lite tvål utan att gnälla.” Återigen kände Tirandim hur det hettade till i kinderna av rodnad; hon brukade inte klaga när hennes mamma hade tvättat håret på henne.

När hon väl var intvålad tog kvinnan fram en borste och började skrubba. Allt eftersom en ljusbrun sörja rann av henne började hennes hy anta en ljusröd ton av det kraftiga skrubbandet. Efter vad som kändes som en evighet verkade kvinnan dock nöjd.
Hon tog fram en hink med kallt vatten som hon hällde över Tirandim och därefter fick hon order om att hoppa i badet och vänta där tills kvinnan kom tillbaka. Tirandim gjorde som hon blev tillsagd och även om vattnet kändes väldigt varmt i början var det oerhört skönt när hon väl låg i badet. Hon kände hur hela kroppen slappnade av och en behaglig värme spred sig i hela kroppen.

Efter vad som kändes som en alldeles för kort stund kom kvinnan tillbaka, med en gigantisk handduk som var mjukare än någon handduk Tirandim använt tidigare och lite rena kläder.

”Seså, torka av dig nu och prova om de här kläderna passar.” Mycket motvilligt lämnade hon badet och gjorde som hon blivit tillsagt. Kläderna var mer funktionella än vackra, men de passade utmärkt och efter en stund var hon påklädd igen.

”Utmärkt. Följ mig”, kom orden ifrån kvinnan och Tirandim följde lydigt efter. Hon blev ledd över innergården igen, till ett hus på andra sidan och efter några trappor och korridorer kom de fram till en dörr. Kvinnan knackade på dörren, som öppnades av Mishi.

”Mäster, Tirandim är tillbaka från badet” ropade Mishi in i rummet. ”Utmärkt! Släpp in henne” kom svaret. Risurra stod på knä framför ett långsmalt bord, och på bordet låg en bok uppslagen. Han tittade upp och hälsade.

”Nämen, ser man på. Det fanns visst en söt flicka under all den där smutsen. Hade jag vetat det hade jag låtit Mishi bada dig långt tidigare” sa han med spelad förvåning.
”Men, du har ett beslut att fatta. Även om du gärna får stanna här skulle jag helst se att du följer med Mishi till Wamecacu. Hon har avslutat sin utbildning till präst, och nu när jag godkänt hennes läroresa är hon redo att återvända till Skaparens prästskola som ligger i just Wamecacu. Den ceremonin måste hållas där och jag kan inte delta utan måste stanna här och sköta mina plikter.”

”I Wamecacu kan du lära dig mer om Skaparens kyrka, och om du så önskar kan du även söka till Skaparens skola och utbilda dig till präst. Men, innan du bestämmer, låt mig ställa en fråga. Tror du på Skaparen?”

Tirandim ville svara ja, för att glädja Risurra, men hon kände att hon inte kunde ljuga för honom. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Jag vill gärna tro, men det låter för otroligt för att vara sant och jag har inte sett några bevis för hans existens.”

Risurra tittade på henne en lång stund, och Tirandim undrade om hon hade förargat honom. ”Tack för att du är ärlig”, kom hans svar. ”Många hade säkert svarat ja, eftersom de tror att det är det svar jag vill ha, men jag föredrar när folk är ärliga. Men, låt mig ställa en fråga till.”

”Du vandrade ensam, utan mat eller vatten och utan möjlighet att slå läger över natten i en skog där ganska få personer rör sig. Av de personer som ändå rör sig i skogen skulle de flesta ha ignorerat dig och låtit dig svälta ihjäl, och de få som inte skulle ha ignorerat dig var personer som ville dig illa. I hela den här stora skogen fanns två personer som inte ville dig illa, och som var redo att hjälpa dig. ”
”Inte för egen vinning, och inte med någon baktanke, utan enbart för att det är rätt att hjälpa de som behöver hjälp. Vem tror du att det var som såg till att vi var där i skogen när du behövde hjälp? Vem tror du såg till att våra vägar korsades? Vem gjorde så att du träffade de enda två personer som både ville och kunde hjälpa dig?”

Tirandim hade inte svar på den frågan. Hon tittade ner i golvet och mumlade som svar ”Jag vet inte.” En kort paus senare kom svaret från Risurra ”Men, ser du inte vad som hände? Skaparen såg att du behövde hjälp, och Skaparen såg till att jag och Mishi korsade din väg, så att vi skulle kunna hjälpa dig. Där har du ditt bevis; att du fortfarande lever och är fri är ett bevis på att Skaparen hjälper de som behöver det och som förtjänar det.”

Risurra tystnade och de stod alla tysta en lång stund. Ju mer Tirandim funderarede på Risurras ord, desto mer sanna framstod det. I resten av sitt liv kunde Tirandim peka ut den stunden som det tillfälle där hon började tro på Skaparen. Det var så självklart att han fanns, och att han hade hjälpt henne. Ett leende spreds över hennes ansikte.

”Du har rätt, mäster. Det är verkligen ett bevis för Skaparen och jag är tacksam att han skickade just dig och Mishi att hjälpa mig. Jag skulle gärna stanna här hos dig, men ännu mer vill jag lära mig mer om Skaparen och bli en präst som du och Mishi.”

Återigen tittade Risurras på henne med dessa ljusblåa ögon, och nu kunde Tirandim se att det var sanningen som dolde sig i dem. Han log sedan och sa ”Nja, om vi ska vara petiga så är Mishi inte präst än. ”
”Hon måste utses till detta av Skaparens högra hand, och han finns i Wamecacu. Därför måste Mishi resa dit, och hon tar gärna dig i sällskap.”

Mishi, som inte sagt något på hela tiden, nickade bifall och svarade sedan. ”Jag reser i gryningen. Jag kommer och väcker dig lite innan vi måste ge oss av. Nu borde du säga adjö till Risurra, eftersom vi inte hinner göra detta imorgon, och sedan gå och lägga dig så att du är pigg och utvilad när vi ger oss av.”

Efter det fick Tirandim en kort stund med Risurra där hon fick chansen att tacka för all hjälp och ge honom en avskedskram. Efter en natt i en skön säng var hon på morgonen utvilad när Mishi kom och väckte henne, och de gjorde sig redo för avfärd mot Wamecacu.

Tekniska problem

Det råder ett problem med länkar när man kör via mobiltelefon vilket gör att man inte kan klicka på någon länk.

Jag har därför stängt av förhandsgranskning och kör alla inlägg i full-storlek, men det innebär tyvärr också att kapitel-listorna inte fungerar i mobilläge.

Jag beklagar detta, men vad jag kan se så är det ingen inställning jag gjort som ställer till det och det spelar ingen roll om jag byter tema.

Vintertid – kapitellista 2

Här kommer en ny version av kapitellistan, men lite annorlunda strukturerat

För att enklare kunna gå mellan de olika kapitlen så ligger här en kapitellista

Original-version Omarbetad version
Kapitel 1 Kapitel 1 – reviderad version
Kapitel 2 Kapitel 2 – reviderad version
Kapitel 3 Kapitel 3 – reviderad version
Kapitel 4 Kapitel 4 – reviderad version
Kapitel 5 Kapitel 5 – reviderad version
Kapitel 6 Kapitel 6 – reviderad version
Kapitel 7 Kapitel 7 – reviderad version
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13

Kapitel 7 – ny version

I Ellas tredje kapitel så har jag skrivit om en hel del, och också lagt in ett kalenderhopp, samtidigt som jag flyttade ett kalenderhopp för Marmat från kapitel 5 till kapitel 8. Därmed så ska de vara bättre synkroniserade kalendermässigt.

KAPITEL 7

Det hade blivit sent kvällen innan. Ella hade väntat utanför Wasas rum i flera timmar eftersom hon ville prata med henne. Hon kunde inte riktigt släppa det här att Wasa aldrig nämnt sin syster och hon höll på att spricka av nyfikenhet. Efter att hon nickat till flera gånger medan hon satt och väntade hade hon gett upp och gått och lagt sig.

Nu vaknade hon av att det knackade på dörren. Hon hade inte hört någon klockringning så det kunde inte gärna vara morgon, och vem hade anledning att knacka på hennes dörr så här tidigt? Med en rysning steg Ella upp ur sängen – hur kunde det vara så otroligt kallt? – och letade upp sina tofflor innan hon hasade mot dörren som hon öppnade; redo att skälla ut vem det än var som hade väckt henne. Hon möttes av Wasa som med ett leende hälsade henne med ett “God morgon sömntuta.”

Ella gnuggade sig i ögonen; hur kunde Wasa vara här så tidigt, och hur kunde hon vara så pigg? Hon gäspade stort innan hon frågade; “Vad gör du här? Det kan väl inte vara morgon ännu?”.

Svaret från Wasa fick henne dock att vakna snabbt; “Då var det tur att jag gick för att hämta dig. Första ringningen inför lektionerna har redan varit och de flesta sitter nu och äter morgonmål. Om du skyndar dig på så hinner du plocka upp en smörgås på vägen.”

“Du brukar alltid klaga på att jag kommer för tidigt på morgonen så jag tänkte att du skulle få förbereda dig i ditt eget tempo idag.”

Ella visste inte riktigt vad hon skulle tro. Det här var första gången som Wasa hade ätit frukost utan henne. Dessutom hade hon försvunnit efter gårdagens lektion, och eftersom Ella hade väntat utanför hennes rum tills hon gick och la sig så måste hon ha sovit ännu mindre än Ella.

Hon nickade matt och började klä på sig, samtidigt som hon mumlade “Gå i förväg du”. Hon kunde se att Wasa inte förstod varför hon var så korthuggen och att hennes vän blev snopen av hennes avhuggna svar, men hon var morgontrött och morgonsur och hon kunde fortfarande inte förstå varför hennes väninna hade undvikit henne igår.

Oavsett vilket så lämnades hon ensam med sina bestyr och hon bytte snabbt kläder och gjorde sig redo för dagens lektion. På vägen till lektionen plockade hon dessutom på sig några bröd som hon tuggade på medan hon i raskt tempo rörde sig till lektionssalen.

Även idag möttes de av ett glatt “God morgon” från Sofyn, vilket fick Ella på ännu sämre humör. Det var verkligen ingen god morgon. Ella tog sin plats bredvid Wasa utan att säga någonting till henne, och hon kunde känna att någonting var fel; hennes väninna hade tagit illa vid sig av hennes avfärdande tidigare. Nu var hon dock tvungen att fokusera sig på lektionen. Det borde finnas tid för dem att prata efter lektionen.


Sofyn inledde “Som ni säkert minns från igår så finns de magiska elementen i allt och den första övningen handlar om att försöka hitta den här första tråden som ni kan känna. När man sysslar med magi behöver man inte säga någonting speciellt och inte heller göra några rörelser, men många upplever det som enklare att känna elementen om man rör händerna framför sig.”

“Ni väljer själva om ni vill använda händerna som hjälp, men om ni använder rörelser för att lära er känna magin kommer ni att få svårare att skapa magi i framtiden utan att använda era händer. För att göra det lite mer spännande så har jag infört ett tävlingsmoment. Den som först lyckas med att hitta sina trådar kommer att vinna en middag tillsammans med mig ikväll. Förutom att jag kan utlova bättre mat än ni kan få i matsalen så får ni chansen att i enrum få ställa frågor till mig.”

Den moroten väckte Ellas tävlingsinstinkt. Inte så mycket för den utlovade maten, utan för möjligheten att få ställa frågor till Sofyn. Om hon inte kunde ställa frågor om systern till Wasa så kanske hon kunde fråga Sofyn? Dessutom fanns det så mycket kring magi som hon ville fråga.

“Den första övningen är enkel”, fortsatte Sofyn. “Jag har förberett genom att förstärka en tråd av varje element i rummet, och dessa trådar går igenom era bänkar. Jag vill att ni alla blundar och försöker känna trådarna framför er. Tänk er att ni för första gången försöker känna en doft, eller förnimma en smekning; det är nu första gången ni ska försöka känna någonting som ni aldrig upplevt förut. Blunda och bara känn. Försök inte öppna ögonen; det kommer bara bli väldigt svårt att lyckas om ni tittar samtidigt.”

Sofyns röst fortsatte med samma instruktioner och den var väldigt rogivande medan Ella satt där med slutna ögon. Först förstod hon inte alls hur hon skulle kunna känna någonting, men efter ett tag blev det som Sofyn sa på något sätt självklart och hon försökte känna framför sig. Hon började med att sträcka fram en hand, men drog den snabbt tillbaka eftersom hon inte ville använda händerna om detta inte skulle behövas.

Det kändes som en evighet innan hon plötsligt tyckte att hon kände någonting. Hon kunde inte riktigt förklara det, men det kändes som en lätt upphöjning. Hon släppte känslan och försökte igen, och jo, där var någonting. Det kändes som om någonting stack upp, och inte bara en gång, utan två och sedan tre gånger.

Ella släppte känslan och försökte en tredje gång. Den här gången var det lättare att sträcka ut, och hon hittade snabbt tre upphöjningar. Det var en väldigt konstig känsla, ungefär som om hon för första gången i sitt liv kunde känna dofter.

Hela Ellas värld förändrades. Hon tänkte för sig själv att så här måste det vara för någon som varit blind hela sitt liv och som plötsligt kan se; uppfattningen krävde ingen ansträngning men hon hade aldrig försökt känna världen omkring sig på det här sättet. Hon var tvungen att öppna ögonen och titta, men precis som Sofyn hade varnat så kolliderade vad hon såg med vad hon kände. Ena stunden var upphöjningarna där och nästa stund var de borta igen.

Hon slöt ögonen igen och där kunde hon känna upphöjningarna igen. Hela hennes inre jublade över att känslan kom tillbaka och lika snabbt förbyttes det i besvikelse när hon återigen öppnade ögonen bara för att tappa den igen. Återigen slöt hon ögonen för att kunna lokalisera upphöjningarna och när hon väl hittade dem lät hon ögonen fortsätta vara slutna; hennes nyfikenhet skulle inte vinna en tredje gång.

Hennes tankar avbröts av Sofyn, som nu började tala igen. “Ni kan nu öppna ögonen igen. Eftersom jag är en erfaren magiker kan jag inte bara skapa trådar av olika element och se dem, utan jag kan också se när ni får den här första förnimmelsen; jag kan se hur era egna element sträcks ut och möter de element som jag placerat ut i rummet. Det gläder mig att se att ni alla fått en första känning av ett element.

“Ni har alla känt av detta på olika sätt och i olika utsträckning, men att kunna känna elementen är första steget på vägen till att lära sig magi. Jag vill att ni håller känslan för er själva eftersom det bara blir svårare om ni försöker känna samma saker som era kamrater.”

“Lite längre fram i den här kursen ska ni få dela med er av hur det kändes första gången, så kom ihåg den här känslan, men det är en framtida övning så just nu vill jag att ni är helt egoistiska och fokuserar enbart på er själva.”

“Som ni säkert vet så tappar man ibland känslan för tid när man gör någonting som man är verkligen koncentrerad på, eller någonting som man tycker är väldigt roligt. Ungefär som när man bara ska läsa några sidor till i den där boken innan man somnar och helt plötsligt är det nästan morgon. Precis så är det här.”

“Ni kanske tror att vi hållit på ett kort ögonblick, eller en klockringning, men faktum är att vi hållit på nästan hela dagen. Jag ville inte bryta för dagmål eftersom det var viktigt att ni fick ta er tid. Alla kunde hitta sina trådar, även om det tog olika lång tid för er. Jag kan också avslöja att ingen av er följde mina instruktioner utan öppnade ögonen minst en gång under övningen.”

Ella var inte den enda i klassrummet som rodnade vid den kommentaren. Hon hade varit så nyfiken på att få se trådarna att hon helt förträngt Sofyns instruktioner om att inte titta.

“Oroa er inte. Alla elever jag haft har gjort samma sak, och även jag öppnade ögonen under min första lektion. Jag hade snarare blivit orolig om ni inte hade tittat. Innan jag avslutar lektionen så vill jag påminna om att det är strikt förbjudet att träna på egen hand. Vinnaren, som kommer få äta middag med mig, var Wasa.”

Det var med blandade känslor som Ella fick lära sig att Wasa hade vunnit. Givetvis var hon glad för vännens skull, men samtidigt var hon avundsjuk; hon hade velat ha den där middagen med Sofyn. Dessutom innebar det att hon inte skulle kunna prata med Wasa idag heller. Hon hade hoppats att de skulle kunna reda ut det problem de verkade ha, men det samtalet fick helt enkelt vänta.


Det här borde ha varit en utmärkt dag, eftersom de skulle fortsätta lära sig om magi, men Wasa hade fortsatt hålla sig undan, och idag kom hon inte ens förbi. Ella gick förbi hennes rum på väg till morgonmålet men hennes knackning på dörren möttes av tystnad.

Dagens lektion inleddes med gårdagens övning. De fick upprepa övningen med att känna efter trådar och för varje försök gick det lättare för Ella, och efter en lång stund – hur lång? – avbröts övningen återigen av Sofyns röst. “Bra, nu har ni alla fått en första känsla för hur man känner av de trådar som finns omkring oss. Igår skapade jag tjocka trådar för att göra det lättare för er, men har jag minskat styrkan, och därmed också storleken på trådarna, allt eftersom övningen fortskridit. Det gläder mig att ni kunnat finna trådarna trots att de nu är väsentligt mindre än igår.”

“För att ni inte ska bli begränsade som magiker så behöver ni kunna finna trådarna även med ögonen öppna. Det är mycket svårare eftersom era ögon kommer säga en helt annan sak än er magiska känsel. Men, ju mer ni övar, desto lättare blir det att komma förbi det och efter ett tag kommer ni faktiskt kunna se trådarna också. Era sinnen blir sammanflätade. Vissa magiker lär sig detta redan efter någon vecka. Andra magiker kan behöva flera månvarv innan de kan se trådar. Men, när ni väl börjar se dem så kommer ni inte att kunna sluta se dem. De blir en naturlig del av er vardag, på samma sätt som er syn, er hörsel, er smak, er doft och er känsel är det.”

Att finna upphöjningarna med ögonen öppna var svårt; mycket svårare än Ella hade trott. Hennes sinnen kolliderade med varandra och trots att hon visste att upphöjningen skulle finnas där motsades detta av hennes ögon. Till slut lyckades hon dock, och ju fler gånger hon försökte, desto lättare blev det.

Även om det gick lättare så var det fortfarande en ansträngning och Ella kände sig lättad när Sofyn återigen avbröt dem. “Nu har ni tränat länge nog och jag ser att flera av är snart kommer att svimma av utmattning. Det tänkte jag att vi skulle undvika, så passa på att äta lite och gå sedan och lägg er. Ni kommer att behöva all er energi imorgon. Egentligen får man inte ta med sig mat från matsalen och äta på sitt rum, men ni har mitt tillstånd att bryta mot den regeln idag. Jag påminner också om den regel som ni aldrig får bryta mot. Ingen tränar på egen hand.”

Det var först när Ella lämnade salen som hon insåg hur trött hon var. Ambitionen att försöka prata med Wasa hade ersatts av hunger och trötthet. Hon plockade åt sig lite mat på vägen tillbaka till rummet och hon hann äta ungefär hälften innan hon somnade av utmattning.

När Ella kom till den dagens lektion noterade hon två saker; dels att bänkarna i salen hade skjutits ihop och nu bildade ett avlångt bord mitt i rummet. Dels att Wasa redan var där, trots att hon inte hade sett henne vare sig vid hennes rum eller i matsalen. Sofyn bröt sorlet i rummet.

“Nu tänkte jag att vi skulle lära oss att känna skillnad på trådar beroende på vilket element de består av. För att göra detta har jag förberett en övning. Jag vill att ni ställer er på valfri sida av långbordet.”

“Gör som ni brukar när ni känner efter den tråd som finns framför er på bordet, men istället för att bara notera att den är där ska ni försöka ta tag i tråden, att verkligen få ett grepp om den. Om det hade varit en tråd i en matta så är det som när man nyper åt tråden med fingrarna. Ni ska inte försöka flytta på tråden, eller lyfta den, utan enbart ta tag i den ordentligt.”

Ella gjorde som tidigare dagar och försökte känna var tråden fanns. Återigen var det någonting som tog emot, och hon kände att någonting fanns där. Men, även om det fanns någonting där kände hon inte att hon kunde ta tag i det; när hon försökte trycka på så kändes det som om upphöjningen flyttade på sig. Hon kände hur svettpärlor bröt ut på pannan av ansträngning och frustration.

Hon förnam Sofyn bakom sig precis innan hon hörde hennes röst i örat; “Du anstränger dig för mycket och knuffar bort tråden istället för att fånga den. Börja med att bara gå fram tills du känner tråden och stanna där. Nicka när du precis känner tråden.”

Ella släppte ansträngningen började om som Sofyn ville; när hon precis kunde känna tråden där, precis som om hennes sinne vilade emot som en lätt tryckning på tråden så nickade hon. Sofyn fortsatte. “Bra, försök nu omsluta tråden; tryck inte på den och använd inte styrka, utan bara omslut den. Rör vid tråden; framåt, bakåt och i sidled, men tryck inte på tråden. Känner du hur du kan röra dig utmed upphöjningen, utan att trycka på den?”

Ella gjorde som hon blev tillsagd och upplevde att om hon rörde försiktigt vid tråden så kunde hon så att säga glida längs med den. Hon nickade.

“Fortsätt nu glida utmed tråden utan att trycka på den. Det är ungefär som när din hand försiktigt omsluter ett ägg. Du trycker aldrig på ägget utan bara låter handen glida längs med ägget tills du omslutit det. Känner du hur du håller runt tråden istället för att peta på den?”

Ella nickade igen. “Nu när du håller runt tråden”, fortsatte Sofyn, “så kan du försiktigt känna på den. Tryck inte för hårt utan känn bara efter, ungefär som om du tvinnade en tråd mellan fingrarna.”

Hon kunde känna tråden. Nu kanske inte känna var rätt ord eftersom det inte var något föremål som hon höll i med fingrarna, utan snarare någonting som hennes magiska kraft höll i; på samma plats som hon visste att tråden var visade hennes ögon ingenting.

Men ändå, hon kunde verkligen känna någonting och hon tryckte försiktigt på tråden. Den kändes fuktig, ungefär som när man tar tag i våta skosnören eller som ett tunt rep som legat i vatten. “Det känns … blött”, sa hon halvt till sig självt och halvt till Sofyn.

“Korrekt”, kom svaret från Sofyn. “Det är elementet vatten som du håller i just nu och de flesta upplever det som fuktigt. Några få kan känna det som is eller snö, eller som en fuktig utandning utomhus på vintern, men blött är den vanligaste upplevelsen av elementet. Släpp nu tråden helt och upprepa tills du kan ta tag i tråden direkt, utan att behöva gnida längs med tråden.”

Övningen pågick ett bra tag till. Det var lika ansträngande som det varit igår, men återigen upplevde Ella att det gick lättare för varje gång. Hon kände en glädje och en stolthet över vad hon lyckats åstadkomma hittills. Visserligen var det inte mycket med magiska mått mätt; hon hade bara lokaliserat och flyttat en enkel tråd av vatten, men för Ella kändes det som om hon gått från att vara en helt vanlig person till att ha tagit de första stegen som magiker.

Övningen bröts av Sofyn, som med klar och tydlig röst förkunnade: “Bra! Ni kan alla släppa den tråd ni håller i och fokusera på mig igen. Ni har nu alla både hittat och känt på en tråd, och ni har alla upplevt hur elementet vatten känns. Jag började med vatten eftersom vi kvinnor ofta har lätt för vatten och då blir det ett bra element att börja med. ”

“Det får räcka för idag”, avrundade Sofyn. “Imorgon kommer vi att fortsätta med vatten, men senare ska vi känna på de övriga elementen. Särskilt eld och metall kommer att bli en utmaning för flera av er.”

“Dessutom påminner jag om det som jag sagt varje lektion; ni är absolut förbjudna att öva på egen hand. Ni har fortfarande för lite träning för att kunna skada någon, men för varje dag ökar den risken. Det är också viktigt att ni är helt utvilade imorgon och om ni ska spendera kvällen med att känna efter trådar i era rum kommer ni inte att orka med övningen i morgon.”

“Glöm inte heller att jag under träningen kunde se när ni faktiskt fick tag i en tråd och höll i den. Alla fullärda magiker här kan göra samma sak, så tro inte att ni kan öva på egen hand i smyg. Det är inte bara jag som kan bestraffa er om ni övar på egen hand, utan det är en plikt som tillkommer alla magiker som finns i byggnaden. En del av dem kommer med glädje att utdela värre straff än jag någonsin kan hitta på.”

Med den olycksbådande varningen avslutade Sofyn lektionen och efter ett välbehövligt kvällsmål gick Ella till sitt rum för att sova. Hon brukade inte vara den följsamma typen som gjorde exakt vad hon blev tillsagd, men hon var helt enkelt för trött för att orka göra någonting annat än att gå och lägga sig; till och med det kändes som en utmaning så trött som hon var.

Övningarna fortsatte i flera veckor, där de spenderade flera dagar med varje element. Precis som Sofyn sagt så var metall en rejäl utmaning, men däremot tyckte hon inte att eld var någon större utmaning så snart som hon vant sig av med reflexen att snabbt dra tillbaka när det kändes som om hon brände sig.

Under hela den här tiden var det dock en sak som gnagde i hennes medvetande och det var Wasa. Hon fortsatte vara osynlig och dök enbart upp för lektionerna. Flera gånger hade Wasa dessutom varit sen till lektionerna, vilket aldrig hade hänt tidigare. Ella började bli allvarligt oroad, men eftersom hon aldrig fick möjligheten att prata med Wasa kunde hon inte utröna vad problemet var.

Vintertid – kapitel 12

Här följer kapitel 12, och det är Marmat vi följer igen. Här fortsätter diskrepansen mellan Marmat och Ella. Redan i förra kapitlet hade Marmat ett kalenderhopp på några veckor, och här blir det några veckor till. Jag behöver därför synka ihop kalendrarna mellan Ella, Marmat och Tirandim så att de stämmer bättre.

Kapitel 12

De följande veckorna var intensiva för Marmat och dagarna följde ett väl inrutat schema; upp i gryningen, armhävningar, tvagning och morgonmål följdes sedan av privatlektioner med Sythen. Efter en kort paus för dagmål blev det sedan fler privatlektioner ända fram tills klockan ringde för kvällsmål.

Efter kvällsmålen hann han oftast med en kortare löptur innan han återvände till rummet för armhävningar och sedan sänggående. Detta gjorde att dagarna flöt ihop och Marmat hade inte längre koll på vilken dag det var.

Som på alla andra ställen i landet brukade fridagen vara en ledig dag, men inte för Marmat. Däremot verkade Sythen vara ledig vissa av dessa och då ersattes han av Hairal. Det var det enda som gav Marmat en känsla för ungefär vilken veckodag det var.

Privatlektionerna bestod till stor del av magiska övningar och även om magi för honom alltid var en kamp mot den magiska ström som han sträckte sig in i så började han få mer kontroll över sina färdigheter.

Han behövde inte längre nöja sig med att doppa sitt medvetande i strömmen utan han kunde nu styra och påverka den och han kunde nu påverka sin omvärld med magi; även om hans kunskaper, erfarenhet och styrka fortfarande var begränsad.

Ibland blandades övningar upp med lite teori, så att han bättre skulle förstå vad han gjorde och han fick tidigt lära sig om de fem elementen; vatten, eld, trä, metall och jord; liksom hur de kunde påverka varandra och världen omkring oss.

Han kunde dock inte förstå varför inte även luft var ett element; han hade ju sett hur hans motståndare förändrat luften omkring sig både som skydd och för att anfalla honom, och en lektion passade han på att fråga om detta.

”Du glömmer att elementen inte är exakt samma sak som det de är namngivna efter”, svarade Hairal som just då var hans lärare eftersom detta var en fridag. ”Elementet vatten är namngivet av att det ständigt finns runt oss, liksom att det är en nödvändig egenskap för liv. Har du någonsin varit utomhus när det är riktigt kallt ute?”

Marmat nickade, något förvånad över frågan, men med tanke på hur varmt det var i den här delen av landet kanske inte alla hade sett en riktig vinter med snö och is. ”Då kan du säkert minnas hur det kommer rök ur munnen när du andas?”, fortsatte Hairal.

Återigen nickade Marmat till svar; jo, det var vanligt och när han var mindre hade han tyckt att det varit roligt att leka att han var en skorsten när han varit ute i kylan. Hairal inväntade hans nick och fortsatte sedan.

”Röken bildas av att det är vatten i den luft som du andas ut, och när det vattnet kommer ut i lyften så fryser det till små isbitar. ”
”Vi kan även se vattnet i luften när vi kommer ut på morgonen efter en sval natt och det bildats dagg på marken. Detta är vatten från luften som kylts ner och landat på marken. Så när vi använder vatten för att påverka luften omkring så är det inte så konstigt som det kanske låter. ”

”Pojken du stred mot använde just vatten, kombinerat med jord och metall för att överföra metallens hårda egenskaper på luften runtomkring honom.” Det svaret besvarade Marmats fråga och han kände hur han därmed bättre kunde förstå hur han skulle kunna använda magi för att försvara sig från angrepp.

Under en annan lektion – Marmat var osäker på vilken veckodag det varit eftersom det var Sythen som varit hans lärare då, men det kunde ha varit en sköndag – kom de in på magikernas historia och Sythen hade då sagt att innan de splittrades i manliga och kvinnliga magiker, på den tiden då de arbetade tillsammans mot gemensamma mål, så hade Zoream varit en plats där magikerna utvecklade magiska vapen.

Detta hade förvånat Marmat eftersom Hairal hade varit väldigt tydlig med att han inte fick använda magi som vapen mot någon utan enbart för att skydda sig.

”Nu förstår jag inte riktigt”, inledde Marmat sin fråga. ”Hur kan detta ha varit en plats för magiska vapen? Hairal var väldigt tydlig med att jag aldrig fick använda magi som vapen, och då kan det väl inte ha funnits en plats där just detta gjordes?”

”Det är sant, men ändå inte”, svarade Sythen, vilket Marmat inte tyckte besvarade hans fråga, men Sythen fortsatte ”Så länge som du är en adept får du inte använda magi som vapen, men när du väl är klar med din grundträning väljer du en specialisering och för vissa specialiseringar och i vissa fall är det tillåtet att använda magi som ett vapen.”

”Ända sedan magikerna splittrades har det funnits en stor grupp som velat förbjuda magi som vapen helt, medan andra hållit fast vid att magi ska kunna användas även som vapen. För att slippa ännu mer splittring beslutades om den här uppdelningen och den har bestått ända sedan dess. När du är i slutet av din grundträning kommer du att få en presentation av alla specialiseringar, men inte just nu.”

”Ytterligare ett skäl att detta gäller för adepter är för att ni redan från början ska lära er hur farligt det är att använda magi som ett vapen. I början av splittringen, när de manliga magikerna låg i strid mot kungen så vann vi ofta våra strider, tack vare de vapen som vi hade här och som kunde låta en ensam magiker vinna mot hundratalet soldater.”

”Men, sedan hände någonting, även om ingen vet vad. Våra vapen slutade inte bara fungera, så att vi inte kunde använda dem i strid, utan de blev livsfarliga att använda. Många är de manliga magiker som förvandlades till brinnande facklor eller isstoder eller lerklumpar när de försökte använda sina vapen och när tillräckligt många dött slutade vi att använda dem.”

”Det gör att de magiker som är tillåtna att använda magi som vapen idag alltid använder sina egna krafter, och aldrig använder de magiska vapen som var hjälpmedel för att öka kraft och uthållighet i strid. I ren form är magi fortfarande ett formidabelt vapen och en tränad magiker kan mycket väl vinna mot både tio och tjugo soldater på en gång. ”

”Problemet är dock att man snabbt blir utmattad av att använda så mycket magi och när man är utmattad blir en magiker ett lätt mål för tränade soldater eftersom de flesta av oss helt saknar vapenträning.”

Ytterligare några veckor förflöt på samma vis och han kände sig ibland som ett korvskinn där man stoppade in kunskap på kunskap tills han höll på att spricka. Redan när träningen inleddes hade han förstått att han låg rejält efter och även om han numera behärskade magin tillräckligt väl för att kunna försvara sig genom att skapa en sköld i luften var han långt ifrån fullärd i grunderna.

Han insåg även att de andra inte hade väntat på att han skulle komma ifatt utan antagligen kommit ännu längre i sin magiträning nu. Inte heller upplevde han att han längre kunde förbättra sin sköld, och han var osäker på om den verkligen skulle hålla mot en vältränad krigare. Nästa gång han hade en lektion med Hairal passade han på att fråga om detta.

”Oroa dig inte, din sköld kommer att hålla, men det kommer att krävas en hel del ansträngning för att upprätthålla den. ”
”Vatten är inte ditt starkaste element och du kommer inte att bli mycket starkare i det elementet än du är nu”, kom svaret från Hairal.

”Men mäster”, för Marmat hade nu för vana att kalla Hairal just detta, ”vilket är då mitt starka element och varför har vi istället tränat med vatten?”. De hade haft fokus på just elementet vatten och Marmat hade därför trott att det kanske var där han var stark.

Svaret från Hairal bestod – som så ofta – av tre delar. Hairal verkade ha en viss förkärlek för att besvara varje fråga med tre olika svar. ”Vi har tränat vatten av tre skäl. Ett: det är ditt svagaste element och vi behöver få upp din styrka i det så nära max som möjligt för att du ska kunna använda magi som är kombinerat med vatten; annars skulle du inte orka med en del av övningar som kommer i framtiden.”

”Två: de andra adepterna har även de börjat med just vatten eftersom ingen av de adepter som började samtidigt med dig var särskilt starka i vatten. Enda undantaget är pojken som du stred mot som har en tydlig fallenhet för just vatten.”

Marmat inväntade del tre av svaret, även om han var ganska säker på att han redan visste den delen. ”Och slutligen tre så tjatade du i början av lektionerna om att du vill lära dig att skapa en sköld i luften, och därmed hade du rätt motivation för att börja med just vatten.”

”När det kommer till ditt starkaste element så vet jag inte riktigt än. Du verkar ha en fallenhet för både eld, metall och jord så någon av dem är det, men jag vet inte vilket förrän vi har gjort mer avancerade övningar med dessa element. Just eld brukar vi spara till sist eftersom dessa övningar ofta leder till olyckor.

”Dessutom”, lade Hairal till, ”är eld det element man oftast använder för att anfalla och jag var inte övertygad om att du kunnat avstå från att använda magi som ett vapen om vi hade inlett med detta element innan du hade fått en större förståelse för varför vi inte tillåter adepter att använda magi som ett vapen.”

Den kommentaren möttes av en klädsam rodnad från Marmat eftersom han de första veckorna faktiskt funderat mycket på hur magi skulle kunna användas som ett vapen. Han hade inte trott att han varit så genomskinlig dock, men både Hairal och Sythen hade läst honom som en öppen bok.

Det var därför inte så förvånande för Marmat att de därefter hade ett stort fokus på trä som nästa element, och fick han säga det själv blev han ganska duktig på att använda det elementet. Det tog inte många dagar innan det lilla skott som han hade fått när de inledde övningarna hade växt till ett nästan fullsteg högt träd. Kombinationer av vatten och trä kunde verkligen snabba på växtprocessen hos träd.

Mindre roligt var det när han skulle lära sig att vända på processen, och att se det vackra trädet skrumpna ihop när de gjorde dessa övningar var en plåga.
Som tur var hade han inte blivit förbjuden att öva på egen hand, så på kvällarna spenderade han fyra klockringningar på att låta trädet hämta sig från den omilda behandling det fått under dagen. Inte heller verkade Sythen särskilt förvånad när han kom på morgonen och fick se trädet lika friskt och ståtligt som dagen innan.

En vändag bröts dock mönstret. Istället för Sythen som alltid brukade komma, med undantag för några fridagar, var det nu Hairal som kom. Marmat undrade om han möjligen blandat ihop dagarna igen, men han var nästan säker på att den här veckans fridag var först imorgon.

”Inte är det väl fridag redan?” hörde han sig själv säga, vilket fick Hairal att le. ”Nej, det är helt korrekt”, kom svaret. ”Idag är det vändag så fridag är först imorgon. Däremot behöver du inte längre privatlektioner utan du har nu kommit ifatt de övriga eleverna och på visdag kommer du att börja läsa tillsammans med dem.”

Marmat gladdes åt att han kommit ifatt, men kände att han skulle sakna sina privatlektioner. Nu skulle han behöva konkurrera med övriga elever om lärarens uppmärksamhet och han skulle inte kunna göra allting i sitt eget tempo.

”Eftersom det här är sista veckan det här månvarvet så är det inga planerade lektioner på vändagen, utan istället förväntas eleverna spendera tid med varandra för att lära känna varandra bättre och för att bättre leva upp till den egenskap som namngivit den här dagen. De andra eleverna har haft flera månvarv på sig att lära känna varandra, men du har knappt träffat dem. ”
”Därför tänkte vi att det var en god idé om du deltar i deras aktiviteter idag. De har några olika lekar som använder magi, vilket kombinerar utbildning och nöje.”

Marmat kände sig lite splittrad; lekar var för barn och han var nästan vuxen nu. Egentligen skulle han hellre delta i vapenövningarna nu när han fick lite fri tid igen. Å andra sidan var det antagligen en god idé att lära känna de andra eleverna.

”Lekar, mäster?”, svarade han. ”Finns det inget bättre sätt att lära känna varandra?”. Till Marmats förvåning fick han ett muntert skratt som svar. ”Oroa dig inte. De lekar som används här skiljer sig stort från vanliga lekar. Även fullärda magiker deltar ibland i dessa lekar med stort nöje. Men kalla dem för övningar om du tycker att ordet lek är för barnsligt.”

Om även vuxna kunde delta ibland borde det inte vara allt för barnsligt, och även om Marmat aldrig skulle erkänna det kunde han ibland sakna de lekar han slutat delta i när han fyllde tretton år och ansåg sig för gammal för sådana barnsligheter. Han beslutade sig därmed för att tacka ja till erbjudandet.

Dessutom var det fridag imorgon, och utan lektioner borde han kunna använda sin lediga tid till lite vapenövningar på egen hand. Om han hade tackat nej hade hans klass-kamrater antagligen undrat varför han inte ville delta, och så här i början var det antagligen en bra idé att smälta in i gruppen.

Kapitel 6 – ny version

För Tirandim krävdes inte en lika stor omarbetning av kapitel 6, men det krävdes dock några justeringar.

Största utmaningen var dock att hitta ett lämpligt kraftuttryck för en elvaårig flicka i en värld som saknar både djävulen och helvetet, och som dessutom inte är bekant med “Skaparen”

KAPITEL 6

Tirandim frös så hon skakade; hur många gånger hade hon vaknat under natten och försökt få upp värmen i kroppen för att försöka få ytterligare en kort slummer? Visserligen befann hon sig fortfarande i den södra delen av landet, vilket innebar att även om det fortfarande var vinter så var det aldrig särskilt kallt på dagarna och det var sällan som de hade någon större mängd snö.

Men på nätterna var det så pass kallt att det bildades is på vattenpölarna, och Tirandim var inte klädd för att sova utomhus. Problemet var att hennes flykt från byn hade skett helt utan planering eller förberedelse och det enda hon hade med sig var de kläder hon hade haft på sig den olycksaliga dag då hon och hennes syster hade flytt från byn.

Förutom bristen på varma kläder som gjorde att hon – trots att hon var fullständigt utmattad – inte fick mer än en kort stund sömn innan kylan väckte henne så började hon känna av bristen på matsäck.

Nu var hon visserligen van vid knappa förhållanden; de hade haft det knapert sedan hennes far försvunnit och några gånger per månvarv brukade de få lägga sig med kurrande magar, men nu hade hon inte ätit ordentligt på fyra dagar. Eller var det fem dagar? Nej, Tirandim var ganska säker på att det gått fyra dagar sedan hennes flykt.

Hon hade passat på att dricka när hon passerat en bäck eller en flod, men däremot kunde hon inte ta med sig någon vätska utan var tvungen att passa på när hon hittade vatten någonstans.
Några enstaka bär som överlevt vintern stack fram nu när nästan all snö smält bort, men innan våren kom i blom skulle det inte finnas mycket ätligt att plocka i skogen. Inte heller hjälpte det att hon hade hittat några löv, som hon visste var ätliga.

Det var tillräckligt mycket för att i början stilla den värsta hungern, men hon fick inte i sig mycket näring. Inte heller hade hon direkt något hull att ta av och hon började känna sig yr av både brist på mat och brist på sömn.

Till råga på allt var hon inte säker på om hon färdades i rätt riktning. Hon hade aldrig lämnat byn under sin uppväxt och hon hade bara en vag känsla för vilken riktning som var norr; vilket borde vara rätt riktning mot Certdar. Det var dock hennes syster som hade vetat i vilken riktning de skulle gå och hennes fall ned i floden hade fått henne att tappa riktningen. Kanske hade hon kunnat hitta riktningen själv om hon bara hade fått gå lika länge i byskolan som systern hade gjort.

Så länge som hennes far hade bott med dem hade byborna, om än motvilligt, låtit Tirandim och hennes syster – hon kände hur tanken på systern fick tårarna att komma igen – delta i byskolan men så snart som fadern hade övergivit dem hade det varit slut på skolgången. Hennes mor hade gjort sitt bästa för att lära Tirandim i hemmet, men hon hade inte så mycket mer skolgång att lära ut i sin tur.

Det gjorde att Tirandim kunde läsa och skriva, åtminstone hjälpligt, men hon hade inte hunnit särskilt långt i vare sig geografi eller historia. Inte för att hon normalt sett saknade dessa kunskaper.
Hennes mål hade varit att bli en lika duktig sömmerska som sin mor, men just nu kändes det tröstlöst när hon inte ens visste i vilken riktning som Certdar låg, eller hur långt det var dit.

Inte heller var hon säker på varför hon skulle ta sig till Certdar. Det hade varit systerns plan, men de hade aldrig haft en möjlighet att prata om varför de skulle just dit. Det hela började kännas tröstlöst och hon kände sig redo att ge upp; att bara sjunka ihop i en liten hög och tyna bort där och då.

Medan hon låg där, oförmögen att ta sig till någonting så kände hon hur magen mullrade. Hon förstod inte riktigt varför; hon hade knappt ätit de senaste tre dagarna och allt vad hungerkänslor hette hade för länge sedan försvunnit. Det borde helt enkelt inte finnas någon anledning för hennes mage att bära sig åt.

Men strax därefter märkte även hennes medvetande vad hennes undermedvetna redan hade reagerat på; hon kände doften av rök och av kött som grillades över en öppen eld. Hennes mage knöt sig av hungersmärtor och munnen fuktades snabbt av saliv samtidigt som hon bestämde sig för att ta reda på var doften kom ifrån.

Tirandim rörde sig i riktning mot doften, på darrande ben och så tyst och försiktigt som hon kunde. Hon var ganska övertygad om att hon varit helt ljudlös när hon kom fram till en glänta och i den gläntan såg hon en lägereld med en kanin uppspänd över elden. Åtminstone såg det ut som en kanin från det här avståndet.

En man satt med ryggen mot henne framför elden och han verkade fokuserad på att snurra på köttet över elden. Eftersom hon enbart såg ryggtavlan på mannen var det svårt att säga hur gammal han var. Hans gråa hår, som föll fritt ned till axlarna, antydde att han var äldre än femtio år, men samtidigt var det ryggtavlan hos någon som uppenbarligen var vältränad och hemma i byn hade män i den åldern aldrig varit särskilt vältränade. Eller långhåriga heller för den delen.

Tankarna rusade genom Tirandims hjärna; skulle hon vänta tills mannen var tvungen att göra någonting annat och försöka ta maten då? Skulle hon ge sig till känna och hoppas på mannens goda vilja? Skulle hon försöka slå en sten i huvudet på mannen och stjäla köttet? Skulle hon kanske bara rusa fram och sno maten och hoppas på att mannen inte skulle orka följa efter.


Medan hon stod där och funderade så gav sig hennes mage till känna med ett ljudligt mullrande. Tirandim blev helt förskräckt; hela överraskningsmomentet skulle nu försvinna. Medan hon stod där, i valet och kvalet över om hon skulle smyga iväg igen kände hon en sval hand som tog ett stadigt grepp om hennes nacke.

En röst bakom henne, en kvinna så vitt hon kunde bedöma, vände sig mot mannen med orden “Här har vi visst en liten tjuv, mäster. Vad ska vi göra med henne?”.
Tirandim stelnade; hade de hört henne komma och hur kunde de veta att hon ville stjäla deras mat?

Mannen vred på huvudet. Fårorna i ansiktet visade vad hon gissat redan från hårfärgen; han var någonstans mellan femtio och sextio år gammal. I ansiktet fanns två blå ögon som verkade kunna se rakt in i henne.

“Seså, Mishi”, kom svaret från mannen vid elden. “Släpp den stackars flickan innan du skrämmer livet ur henne. Hon är knappast en tjuv; då hade vi inte hört henne på långt avstånd.” Tirandim rodnade lätt när hon hörde detta; hon hade ju faktiskt tänkt stjäla deras mat och hon hade trott att hon smugit sig ljudlöst mot lägerelden.

“Dessutom hörde både du och jag”, fortsatte mannen vid elden, “att hon är väldigt hungrig. Varför bjuder du inte in henne att dela vår enkla måltid istället”. Samtidigt som greppet om Tirandims nacke släppte hörde hon svaret från kvinnan “Ja mäster”.

Tirandim visste inte riktigt vad hon skulle göra; hennes instinkt sa henne att hon var på flykt och att hon borde utnyttja tillfället och fly. Samtidigt hade hon knappt ätit sedan den där ödesdigra natten och tanken på en nyligen grillad kanin fick hennes mage att ge ifrån sig ännu mer ljud samtidigt som saliven rann till i munnen.

“Nå, unga dam”, fortsatte mannen vid elden. “Jag vet inte vad du råkat ut för, men vid den store Skaparen svär jag att vi inte menar dig något illa. Seså, slå dig ner här”, sade mannen samtidigt som han försiktigt klappade marken bredvid sig, “och få lite mat i magen. Jag hör ju att du inte ätit på länge och kaninen räcker till oss alla tre.”

Tirandim rörde sig sakta mot elden. Hon var fortfarande inte övertygad om att de inte ville henne någonting illa. Hennes hunger i kombination med nyfikenhet på vem den där “Skaparen” var vann dock över hennes försiktighet.

Hon slog sig försiktigt ned bredvid mannen, men valde en ställning så att hon snabbt skulle kunna komma på fötter om det behövdes och hon försökte sätta sig så långt bort som möjligt utan att visa hur rädd hon var.

“Men lilla vän, du ser ju helt förstörd ut. Du har ju blod i halva ansiktet och om jag inte ser helt fel så har du brutit näsbenet. Det är bäst att du låter mig rätta till det, annars kommer det att läka helt snett. Tillåter du att jag fixar till det?”

Tirandim nickade, osäker på vad mannen skulle hitta på. Två kraftfulla händer tog tag i hennes näsa; en vid näsroten och en vid nästippen. En kraftig smärta for genom näsan när mannen ryckte hennes näsben på plats och det näsblod som haft uppehåll i några dagar återvände nu.

“AAAAAJ!! Kråkröv!”, skrek hon samtidigt som tårar vällde upp i ögonen av smärta. “Det gjodbbe omt! Slempropp!”. “Tsk, tsk”, svarade mannen, “du svär som en grönsakshandlerska. Det var enda sättet att få näsan att läka rätt. Annars skulle din näsa ha blivit helt sned. Det här hjälper dock.”

Med de orden tog mannen fram någon sorts salva som han smörjde in näsan med innan han la på ett nytt – och rent – bandage om hennes näsa. Smärtan klingade snabbt av; antagligen tack vare salvan.

“Här, ta en bit kött”, sade mannen samtidigt som han bröt av an bit kött från kaninen och räckte till henne. Tirandim åt fort; hon hade nog aldrig ätit så fort någon gång och delar av kaninen svalde hon utan att tugga, samtidigt som köttsafterna rann ned för hakan på henne.

“Du ska inte andas in maten. Prova att tugga nästa gång”, sa mannen med ett skratt. “Ta gärna en bit bröd och lite vatten också”, hörde hon från mannen samtidigt som han sträckte fram en bit bröd och ett vattenskinn mot henne. Girigt tog hon emot mat och dryck, och inte heller denna gång tog det särskilt lång tid innan hon hade ätit upp brödbiten och tömt skinnet på vatten.

Medan hon åt tittade mannen på henne med sorgsna ögon och även om hon inte förstod varför kände sig Tirandim allt mer säker på att han inte ville skada henne. “Stackars barn, så du ser ut”, sade mannen när hon hade slukat även brödet. Vad är det som hänt med dig?”. Innan hon hade en chans att svara höll han upp handen och fortsatte “Svara inte på det, utan ät tills du är mätt först. Du ser ut att behöva det.”

Tirandim tog med glädje emot ännu en bit kött och den här gången kunde hon tugga köttet så långsamt att hon kände smaken av det. Det smakade ljuvligt. Ytterligare lite mer kött, en brödbit till och lite mer vatten så var hon för första gången på flera dagar mätt. Till hennes förvåning var hon också oerhört trött. Hon borde inte bli trött nu; att somna bland personer som hon inte visste vilka de var kunde vara farligt, men hur hon än kämpade så kunde hon inte hålla sig vaken.

Tirandim mer eller mindre föll ihop på marken; oförmögen att hålla sig vaken. Någonstans i bakgrunden, i gränslandet mot sömnen hörde hon mannen säga någonting om “stackars barn” och att det nu var deras ansvar att se till att hon fick det hon behövde, men hon var för trött för att registrera vad som sades. Precis innan hon slocknade kändes det som om kylan försvann, som om någon dragit ett täcke över henne.

Kapitel 5 – ny version

Här är en omarbetad version av kapitel 5. Den stora skillnaden här är att jag skurit ned (rejält) på hur mycket tid som förflyter. Detta för att Ella, Marmat och Tirandim ska vara någorlunda synkroniserade tidsmässigt. Det gör dock kapitlet kortare.

KAPITEL 5

Marmat funderade på vad han skulle göra härnäst. Visserligen skulle han kunna prova fler utgångar, och se om han kunde komma härifrån. Oavsett vad han tyckte om att vara här, liksom om Hairal som tvingat honom hit, så trodde han inte att Hairal hade ljugit för honom.

Att prova ett antal utgångar bara för att bli besviken varje gång låg inte för honom. Istället beslutade han sig för att utforska de byggnader som låg på området tills han hittade någonting intressant. Enklast var att börja med den byggnad som låg mitt emot det hus som hans rum fanns i; att utforska närområdet först framstod som en bra plan.

Från utsidan såg detta ut hus precis som det han lämnat; släta väggar med en enkel dörr och slitsar till fönster. Antagligen var även insidan likadan, men för att vara helt säker gick Marmat fram och kände på dörren.

Den öppnades utan problem, men två saker skilde snabbt detta hus från det han kom ifrån; doften av sågspån och ljuden av trä mot trä och metall mot metall.

Insidan av huset påminde om det förra, med korridorer och trappor mot ytterväggarna men det förra huset hade haft en innergård med porlande vatten och lummiga träd.
Här var innergården istället en stor fyrkant täckt med sågspån. Denna fyrkant, som Marmat bedömde var cirka 20 gånger 20 fullsteg bestod av ett enkelt jordgolv med sågspån på.

Innergården var dock fylld med diverse ställningar med vapen, sköldar och rustningar. Ett antal personer – Marmat bedömde dem vara ett trettiotal, och de flesta i hans ålder – var inbegripna i olika vapenövningar med varandra.

Marmat bestämde sig för att stanna kvar och titta och försökte välja en plats där ingen skulle lägga märke till honom. Det dröjde dock inte länge innan en man med bestämda steg gick fram till honom.

“Du!”, sade mannen med en barsk stämma, “Vad gör du här?”. Mannen såg inte ut som en magiker; han var både långt mer muskulös än de magiker Marmat hittills stött på och han var klädd i ringbrynja och läderbyxor, med dubbla svärd på ryggen. Mannen som var i trettioårsåldern var svartmuskig, med ett renrakat ansikte. Hans ansikte var täckt av ett flertal ärr och han bar det halvlånga håret i en enkel tofs.

“Hör du inte vad jag säger pojk? Vad gör du här?” upprepades frågan, och Marmat insåg med en rodning att han stått och stirrat med halvöppen mun; han måste ha sett korkad ut där han stod. “Jag … jag …”, stammade Marmat i ett försök till svar innan han blev avbruten av mannen.

“Det här är ingen underhållning. De som är här deltar i träningen och de som inte ska delta i träningen är inte här.” Med den korta instruktionen överräckte mannen ett träsvärd till Marmat.
“Men … men … ” försökte Marmat svara; han hade egentligen tänkt säga att han var här hos magikerna och inte hade menat att störa deras träning när han blev avhuggen av mannen igen.

“Stå inte bara där som ett fån, utan visa mig vad du kan göra med ett svärd.” var den enkla instruktion som Marmat fick. För första gången på länge kändes det som om han hade lite tur. Hans stora dröm var att få bli soldat och att lära sig stridskonst och nu fick han en möjlighet att lära sig.

Det var en ovan situation för Marmat. Han hade aldrig hållit i ett svärd tidigare och han hade ingen vana av andra vapen än de pilbågar som de i byn använde vid jakt. Trots att svärdet var i trä kändes det tungt och otympligt.

“Men, ett svärd är väl bara som en stor kniv” tänkte Marmat för sig själv och gjorde ett utfall mot mannen med träsvärdet. Mannen gled dock enkelt undan och Marmat höll på att snubbla när det mål han gjort utfall mot inte längre fanns där. “Bättre kan du”, sade mannen med uppfordrande ton. “Anfall igen.”

Detta scenario upprepades även andra försöket, liksom tredje, liksom femte, liksom tionde. Den stora skillnaden var att Marmat inte snubblade lika mycket när målet flyttade på sig. Redan vid sitt tionde utfall hade han börjat svettas och han kände hur han började bli andfådd av ansträngningen.

“Nå, dina färdigheter i anfall var ingenting att hurra över. Låt oss se om du är lika dålig på att försvara dig som är i att anfalla.” Med de orden gick mannen iväg några fullsteg och hämtade ytterligare ett träsvärd; uppenbarligen ämnat för honom själv.

“Du väljer själv om du vill undvika attacken genom att flytta på dig, eller genom att parera med ditt svärd. Huvudsaken är att du inte blir träffad. Redo?” var den korta introduktion som Marmat fick. Han nickade till svar och blixtsnabbt svarade mannen med ett utfall riktat mot hans huvud.

I sista stund lyckades Marmat möta utfallet med sitt eget svärd. Han var glad att slippa få hugget i huvudet men glädjen var kortvarig då hans arm nästan domnade av kraften från slaget som han parerade. Det fanns dock ingen tid för vila eftersom nästa hugg kom direkt efter, och nästa, och nästa.

Efter vad som kändes som hundra slag – men som i verkligheten antagligen var närmare tio än hundra – var Marmat helt slut i armarna och han var tvungen att använda det sista av sin viljestyrka för att med båda händerna föra upp svärdet i försvarsposition igen.

Med båda armarna darrande av utmattning och med svetten rinnande ner i ögonen förberedde sig Marmat för det hugg som han redan nu visste att han inte skulle orka parera och som antagligen skulle slå honom medvetslös om det träffade i huvudet.

“Nåja. Du må sakna både erfarenhet och talang, men du verkar åtminstone inte vara viljesvag”, var inte en kommentar som Marmat hade förväntat sig från mannen. “Jag har ingen aning om ifall du har någon talang inom magi, men jag håller helt med Hairal om en sak; något soldatämne är du inte.”

Marmat tittade med förvåning på mannen. Han visste alltså vem han var och varför han var där? Varför hade han då låtit honom delta? Innan han kunde ställa sin fråga fortsatte mannen:

“Jag tycker att det är ett slöseri med tid om du ska delta i vapenövningar, men hellre det än att du ska drälla omkring utan någonting att göra. Vill du hellre delta i vapenövningar – trots att du saknar talang – får du göra det.”

“Du behöver arbeta på både din kondition och din styrka. Så länge som vi övar med träsvärd kan dessa användas för att möta attacken. Med riktiga svärd kommer eggen snart att vara förstörd om du parerar med eggen. Därför behöver din balans och din kondition förbättras så att du kan undvika huggen så långt som möjligt och enbart parera i yttersta nödfall.”

“Efter varje träningspass här förväntar jag mig att du springer så många varv som du orkar längs med insidan av muren, liksom att du gör hundra armhävningar varje morgon och kväll. Om de villkoren är acceptabla för dig kan du delta i våra vapenövningar.”

Marmat nickade, fast bestämd att motbevisa mannen och visa att han visst hade vad som behövdes för att bli en god soldat.

“Bra, då ses vi samma tid i morgon”, med en tydlig ton av avsked i rösten. “Förresten så är mitt namn Zhao. Du kan kalla mig det, eller mäster.”

“Ja, mäster”, svarade Marmat utan att tänka samtidigt som mannen vände ryggen mot honom och med bestämda steg gick mot nästa elev som behövde hans uppmärksamhet.

Efter lektionen gjorde Marmat som han blivit tillsagd och ägnade sig först åt en löptur . Senare, efter kvällsmålet gjorde han sina armhävningar.

Han var så trött efter all träning att han hade kunnat somna var som helst, men det kändes extra skönt att återvända till rummet och glida ned i sängen. Hans säng var bäddad med nytvättade lakan vilket kändes väldigt lyxigt. Samma ögonblick som han la huvudet på kudden somnade han.


Det var med blandade känslor han vaknade dagen därpå; glädje över att han nu fick vapenträning och äntligen fick lära sig någonting vettigt; smärta i form av träningsvärk och blåmärken från dagen innan; ett pirr i magen över vad som skulle hända idag; oro över om Zhao skulle ändra sig och inte låta honom delta mer.

Fast besluten om att följa instruktionerna klev han ur sängen för att göra sina armhävningar. De hade varit tunga igår, men det var ingenting emot hur de kändes nu. Träningsvärken gjorde dem jobbigare än igår och när väl träningsvärken började släppa så kändes armarna sladdriga och instabila. På något sätt lyckades han slutföra armhävningarna, även om han fuskade ganska rejält de sista tjugo.

Efter att ha tvättat av sig och nytt till nya underkläder begav han sig till matsalen för en rejäl frukost. Han åt mer än han brukade till frukost, men inte så mycket att han blev proppmätt. Han ville gärna inte vara allt för däst under träningspassen.

Dagens träningspass förflöt ungefär som gårdagens, men med några viktiga skillnader. Dels deltog han nu i flera träningspass och varje pass hade pauser mellan sig, inklusive en längre paus för dagmål. Dels blev han idag matchad mot andra elever vilket gjorde att han bättre kunde försvara sig. Dessa elever var fortfarande mycket bättre än han, men han var inte lika underlägsen som han hade varit mot Zhao. Han lyckades både undvika en hel del hugg och han fick dessutom in några halvträffar på sina motståndare.

Vid ett tillfälle under dagen tyckte han sig se Hairal i lokalen, men han var fullt upptagen med att undvika att bli träffad och när han senare såg sig om i lokalen såg han honom inte. Det kanske var han som hade sett i syne?

Den här dagen avslutades som den förra, men en löptur och hundra armhävningar innan han kröp ned i sängen. Inte heller idag tog det mer än ett ögonblick innan han somnade.

Vintertid – kapitel 11

I kapitel 11 återvänder vi till vår huvudberättelse (efter utvikningen i kapitel 10) och då till Ella.

Det här kapitlet stämmer inte tidsmässigt dock. Redan i kapitel 5 hade Marmat en lång tidsperiod (typ en månad) som förflöt samtidigt som Ella hade en dag. Det blir därmed konstigt att försöka “komma ifatt” tidsmässigt här.

Istället kommer jag försöka flytta fram Marmats “kalenderhopp” till kapitel 8 och flytta tillbaka Ellas “kalenderhopp” till kapitel 7, vilket i sin tur tarvar en viss omskrivning här.

Kapitel 11

Ella vaknade av att det knackade på dörren, vilket förvånade henne. Det hade gått tre veckor sedan de inledde övningarna i magi, och tre veckor sedan Wasa senast kom och hämtade henne för morgonmål.

Under dessa tre veckor hade hon – med varierande framgång – självt fått se till att vakna i tid för att hinna med morgonmål innan lektionerna började, och det hade flera gånger hänt att hon fått försöka klara sig på en smörgås som hon plockat upp på vägen till lektionerna.

Att hon inte alltid hann äta morgonmål var dock inte det stora problemet, utan istället undrade hon vad som hade hänt med hennes vän, Wasa. Hon kom alltid på lektionerna, men hon kom alltid i sista stund och försvann alltid direkt efter den sista lektionen, ungefär som om hon undvek Ella. Ella undrade om det var hennes fel, om hon kanske gjort Wasa ledsen över någonting.

Flera gånger hade hon väntat utanför Wasas rum efter att lektionerna var slut, med förhoppningen att hon skulle få en chans att prata med henne, men varje gång hade hon till slut varit tvungen att ge upp av trötthet och gå och lägga sig. Vad Wasa gjorde på kvällarna visste hon inte, men att hon inte var i sitt rum och sov var uppenbart från hur trött hon såg ut.

Wasa hade alltid varit strålande glad med skrattgropar i kinderna och ett leende som gick hela vägen från läpparna till ögonen, men på sistone hade hon hållit sig för själv och sett nedstämd ut. Dessutom började hennes ansikte anta en askgrå ton, ungefär som om hon sovit alldeles för lite eller jobbat allt för hårt. Eller både och.

Ella var ganska övertygad om att det inte var studierna som tyngde Wasa; hon hade alltid varit både flitig och haft lätt för sig och de få gånger som vännerna diskuterat problem med studierna hade det varit Ella som haft problem, och då oftast på grund av viss lathet när det kom till läxorna.

Därför kändes det så ovant att någon knackade på dörren att Ellas hjärta slog några extra slag. Hennes förhoppning var att Wasa återigen skulle komma och väcka henne och ta med henne till morgonmålen. Kanske allting skulle bli som vanligt igen.

Men, någonting var fel. Det var inte den vanliga rappa knackningen som brukade signalera Wasas energiska entré, utan det var en mycket svagare knackning. Dessutom var det väldigt mörkt ute och baserat på hur trött Ella kände sig skulle det dröja länge innan gryningens första klockringning.

Oavsett vem det var som knackade på dörren, eller varför, skulle Ella aldrig få svar på den frågan om hon bara låg kvar i sängen så hon tog på sig tofflorna och hasade till dörren. Inte ens när hon var så här trött skulle hon göra om misstaget att försöka gå barfota på det här iskalla golvet. Trots att de nu var inne i våren och snön helt försvunnit så blev stengolven fortfarande iskalla på natten.
Ella öppnade dörren och hennes glädje över att se Wasa vändes snabbt till oro när hon såg att vännen verkade väldigt nedstämd. Hennes ansikte var smutsigt och hon såg om möjligt ännu gråare ut än vanligt. I smutsen fanns spår av tårar och hennes ögon var rödgråtna.

”Kan jag få sova här i natt?” kom frågan från Wasa, vilket förvånade Ella. Visserligen hade de inte rumsarrest på nätterna, men när de hade anlänt och fått sina rum hade det noga angetts att noviser förväntades vara i sina egna rum på natten och att noviser som var ute och smög på natten kunde räkna med att bli bestraffade. Ella hade varit ganska säker på att om någon skulle bryta mot den regeln så skulle det vara hon, och inte Wasa.

Det kändes inte som rätt tillfälle att fråga Wasa vad hon gjorde här mitt i natten, eller vad hon sysslat med de senaste veckorna. Det fanns tid för de frågorna senare och just nu verkade Wasa mest behöva en vän som fanns där för henne.

”Javisst, självklart, kom in” blev därför svaret från Ella. När Wasa väl kommit in i rummet och Ella stängt dörren bakom dem vände hon sig mot Wasa och försökte låta bli att visa hur nyfiken eller orolig hon var, utan frågade istället ”Vill du prata om det?”

Vännen skakade på huvudet och svarade mumlande ”Inte just nu. Om du kan vänta till imorgon så ska jag förklara allt.” Eftersom morgondagen var en fridag och de alltid var lediga på fridagar så skulle de ha gott om tid för att prata då. Dessutom var Ella i ärlighetens namn egentligen för trött för att göra någonting annat än att sova just nu.
Även om det inte var några breda sängar de hade som noviser var det fortfarande en vuxensäng och bortsett från att det var lite trångt var det inte så svårt för två tolvåringar att få plats i samma säng, särskilt inte när en av dem är ledsen och gärna sover på den andres arm.

Ella vaknade av att solen sken in genom fönstret och av doften av morgonmål. Så här på fridagar fick de sova hur länge de ville, men de flesta ville fortfarande ha morgonmål så den serverades ända fram tills de började plocka fram dagmålet. Wasa låg fortfarande hopkurad mot henne, och Ellas vänstra arm hade somnat eftersom Wasa använt den som kudde.

Försiktigt lyckades hon få bort armen – med visst besvär då man inte har mycket styrsel på armar som somnat – utan att väcka Wasa och hon smög försiktigt ut ur rummet. Fridagar hade nämligen ytterligare en fördel; det var enda dagen på veckan som man kunde gå ner till matsalen i morgonrock och hämta upp morgonmål till rummet.

Normalt sett brukade Ella äta sina morgonmål därnere, eftersom hon föredrog sällskapet, men just idag tänkte hon överraska Wasa med morgonmål på sängen.

Kocken slängde ett frågande ögonbryn åt henne när hon lastade på mer än vanligt på morgonmåltallriken och särskilt när hon lastade på både bacon och korv, men till Ellas lättnad så sa hon ingenting. Ella var inte säker på om hon skulle kunna komma på en trovärdig lögn om varför hon för första gången tog kötträtter till morgonmålen.
Med en dignande bricka, full med bacon, korvar, ägg, gröt, frukter och två stora glas med mjölk, återvände hon till rummet där Wasa fortfarande sov. Hon ställde ifrån sig brickan på sidobordet och bestämde sig sedan för att väcka Wasa genom att försiktigt blåsa henne i örat. Ellas mamma hade väckt henne så ibland och hon hade alltid tyckt att det varit ett behagligt sätt att vakna.

Den första vindpusten gav ingen direkt reaktion, mer än att Wasa förde upp ena handen i sömnen, som om hon försökte vifta bort någonting från ansiktet. Inte heller på andra försöket vaknade Wasa, men tredje gången gillt så vaknade hon till sist och slog upp ögonen.

Wasa öppnade ögonen och blinkade några gånger innan hon gnuggade sig i ögonen och reste sig halvt om halvt i sömnen. ”God morgon, sömntuta” sa Ella med illa dold förtjusning. Annars brukade det alltid vara Wasa som hälsade på henne med den frasen. ”Är du hungrig? Jag har varit och hämtat morgonmål” fortsatte hon och pekade mot brickan.

Ljudet från Wasas mage avslöjade omedelbart att det var hon och hon kvävde en gäspning samtidigt som hon svarade att ”Jo, lite grann är jag väl det”. Ella räckte henne tallriken med korv, ägg och bacon tillsammans med en gaffel. Därefter drog hon fram en pinnstol till sidobordet och högg in på gröten som hon hade dränkt med honung och bitar av äpple.

De två vännerna åt i tysthet tills tallrikarna var tomma och Ella plockade undan disken innan hon satte sig med korslagda ben på sängens fotända.
”Nå? Du lovade att berätta allt idag. Jag har varit så orolig de senaste veckorna. Jag trodde att du kanske inte ville vara min vän längre” sa hon och fick kämpa mot en tår som ville leta sig fram i ena ögat.

”Nej, inget sådant”, kom svaret från Wasa. ”Kommer du ihåg vår första lektion i magi, när Sofyn nämnde min syster?”. Ella nickade till svar och Wasa fortsatte. ”Det påminde mig om varför jag kom hit, och jag bestämde mig för att inte skjuta upp letandet efter svar. Men, låt mig börja från början.”

”Min äldsta syster, Tomo, var tio år äldre än mig och jag har väldigt få minnen av henne eftersom jag bara vara två år när hon åkte hit för att träna sig till magiker. En gång per år brukade hon komma hem på besök och hennes historier härifrån fick mig att bestämma mig för att även jag skulle träna magi när jag blev gammal nog. Jag hade sett fram emot att få se henne lite oftare när jag väl kom hit, men för två år sedan kom det bud från magiskolan.”

En tår rann ner för Wasas kind när hon fortsatte. ”Brevet sa att Tomo hade råkat ut för en olycka i sitt forsknings-projekt och att hon tyvärr avlidit av sina skador. Kroppen hade blivit så illa tilltygad att de varit tvungna att kremera kroppen och allt vi fick med brevet var en kruka med hennes aska i. Min mor skickade flera brev hit, för att fråga vad som hade hänt, och vad min syster egentligen hade forskat på. ”

”När Tomo blev antagen som fullvärdig magiker för fyra år sedan hade hon valt att stanna kvar och forska på magins historia, och varken jag eller min mamma kunde förstå hur magins historia skulle kunna leda till olyckor; det låter väldigt ofarligt.”

Wasa tog en kort paus, för att samla sig innan hon fortsatte. ”Jag bestämde mig i vilket fall för att ändå söka hit så snart jag kunde med ambitionen att försöka få ett svar på vad som hade hänt. Min mor var inte särskilt glad över mitt beslut. Hon var orolig över att även jag skulle råka ut för någonting, men när jag väl bestämt mig för någonting så genomför jag det.”

Ella nickade som svar; det var en egenskap hos Wasa som hon hade lagt märke till flera gånger. Det var också en egenskap som hade gjort att hon faktiskt kommit upp i tid för morgonmål de flesta dagar. Hon kände att Wasa inte var riktigt klar med berättelsen och inväntade att hon skulle fortsätta.

”När Sofyn så nämnde att hon hade känt min syster påmindes jag om varför jag kommit hit, och jag bestämde mig för att prata med Sofyn och försöka få henne att förstå att jag och min mamma fortfarande väntade på ett svar om vad som hade hänt. Först försökte hon avstyra mig, men hon förstod ganska snart att jag inte tänkte ge mig.”

Jo, Wasa hade ofta den effekten på folk tänkte Ella för sig själv och hon misstänkte att det kanske inte hade gått riktigt så fort eller lätt som hon beskrev att övertala Sofyn.

”I vilket fall”, fortsatte Wasa, ”avslöjade Sofyn att hon inte visste så mycket om Tomos projekt, mer än att hon hade forskat på anledningen till vad som hade hänt när magigillet hade splittrats en gång i tiden, liksom varför de flesta magiska underverk från förr i tiden knappt fungerar numera.”

”Jag fick några ledtrådar av Sofyn, och tack vare dessa kunde jag sedan gräva mig vidare med hjälp av en del av de böcker som finns i biblioteket. De senaste veckorna har jag spenderat all ledig tid där, med många sena kvällar läsandes olika texter från tiden kring splittringen. Till slut kom jag fram till att det enda stället där jag kan hitta mina svar är i östra tornet och igår lyckades jag till slut hitta ett sätt att ta mig in där.”

Förfärat slog Ella händerna framför munnen. ”Men …”, stammade hon, ”men, där är det ju förbjudet att vistas. Du kan bli utslängd om någon vet att du varit där.” Wasa nickade.

”Jag vet”, svarade hon, ”men jag är inte orolig för mig själv. Det som oroar mig, och som fick mig att till slut anförtro mig till dig är att jag behöver hjälp för att hitta mina svar. Jag vill egentligen inte utsätta dig för risken, men jag behöver verkligen hjälp och du är den enda som jag litar på tillräckligt mycket för att våga fråga.”

Wasa såg lättad ut, nu när hon hade avslöjat sin hemlighet och Ella tittade på sin vän samtidigt som hon funderade på vad hon hade sagt. Visst, hon ville verkligen hjälpa sin vän, men var hon beredd att riskera sin framtid här på skolan?

Vad var viktigast; vänskapen eller hennes drömmar om att bli en magiker? Hon bestämde sig dock snabbt; vänskap var viktigare än hennes drömmar om att kunna använda magi. Vad skulle hon ha för glädje av magi om hon svek sin bästa vän nu när hon verkligen behövde hennes hjälp. Hon nickade försiktigt innan hon svarade.

”Ok. Jag ska hjälpa dig, men då måste du lova att vi är verkligt försiktiga. Jag vill inte bli utslängd härifrån, och ännu mindre vill jag att du ska råka ut för samma sak som din syster. Lovar du det?”

Wasas ansikte sprack upp i ett stort leende och hon kastade sig i famnen på Ella och gav henne en kram så intensiv att Ella trodde att hon skulle trycka luften ur henne. ”Tack, snälla, snälla”, kom svaret från Wasa. ”Givetvis lovar jag att vara försiktig. Du anar inte hur mycket det här betyder för mig.”

Ella anade dock mycket väl hur mycket det betydde.

Kapitel 4 – ny version

Kapitel 4 har väldigt små omarbetningar; faktiskt bara några språkliga justeringar. Det gör att jag funderar på om jag ska skriva om kapitlet helt. Det är helt enkelt lite av ett mellan-kapitel där det inte händer så mycket. Samtidigt tycker jag innehållet behövs eftersom det är ett smidigt sätt att få in lite av världens bakgrund och historia utan att det känns konstruerat eller långrandigt.

Men, som sagt, det är inte mycket tempo i det här kapitlet.

KAPITEL 4

Provet inleddes och Ella satt på helspänn allt eftersom Estsuldra drog namn och frågor från sina skålar. En del frågor var lätta, och Ella hoppades att hon skulle få en sådan. Andra frågor var svåra och flera av dem resulterade i minustecken på namnlapparna innan de lades tillbaks i skålen.

Wasa fick en svår fråga, som hon dock klarade utan problem, och Ella var glad att hennes kamrat hade klarat frågan. Så kom då ögonblicket som hon hade fruktat, när hon hörde sitt namn läsas och sedan frågan: “Den största byggnaden här består av tre torn som är sammanbundna. Vad används tornen till idag, och vad var deras funktion för femhundra år sedan?”

En fråga som Ella borde kunna, men hon var lite orolig att hon skulle missa någon viktig detalj. “Det västra tornet är det torn där alla noviser bor. Noviser får inte lämna det tornet annat än för lektioner och studier i biblioteket, såvida de inte har tillstånd för detta.”

“Historiskt var tornet för kvinnliga noviser, men sedan magigillets splittring för 500 år sedan har det inte funnits några manliga adepter. Det mittersta tornet innehåller mötesrum, lektionssalar och rum för fullvärdiga magiker. De som verkar här har permanenta rum medan övriga magiker delar på ett antal besöksrum.”

Då Ella visste hur högt Estsuldra värderade biblioteket lade hon även till: “I det mittersta tornet, även känt som huvudtornet eller kunskapens torn, finns vårt bibliotek som är världens största bibliotek. Där finns historia från gillets tusentals år sparat, liksom alla kända böcker som handlar om magi.”

Hon fortsatte, “Det östra tornet är oanvänt. Innan splittringen bodde manliga adepter här, men när gillet splittrades stängdes alla dörrar till det östra tornet igen och bortsett från några få magiker som har fått tillstånd har ingen varit där på 500 år. Att ge sig in i det östra tornet utan tillstånd är straffbart och skulle en novis ens försöka blir hon omedelbart utsparkad.”

En isande kyla spred sig i Ellas mage medan Estsuldra verkade begrunda svaret. Hade hon missat någonting? Hon vågade knappt andas och orden “Det är korrekt. Ett plus på Ellas namnlapp” var en oerhörd lättnad och det krävdes all hennes viljestyrka för att hon inte skulle jubla av glädje.

Dagen, och provet, fortsatte och Ella kände en besvikelse varje gång som någon fick en fråga som hon kunde svaret på. Hon hade velat ha den frågan. Å andra sidan kände hon en lättnad varje gång som någon fick en fråga som hon inte kunde svaret på. Hon ville verkligen inte bli hemskickad.

Några av flickorna i klassen hade redan fått sina tre plus, och fått gå in i den salen där nästa kurs skulle hållas. Däribland Wasa som hade fått sina tre frågor och klarat dessa utan problem. En stackars flicka hade hittills fått tre minustecken och gråtandes hade hon lämnat salen för det rum som Ella hoppades slippa besöka.

Efter vad som kändes en evighet ropades Ellas namn upp igen, och det var dags för hennes andra fråga. “Hur kommer det sig att utbildningen i magi är här i Sadalino och inte i huvudstaden Wamecacu?”. Det här var en fråga som Ella var säker att hon kunde svaret på och hennes svar kom utan betänketid.

“Magin är olika närvarande i olika delar av landet. Huvudstaden ligger i en region där magin är icke närvarande och där det krävs en fullt tränad magiker för att kunna använda den. I Sadalino är det tvärtom, att magin ligger så nära att det ibland händer att helt otränade personer börjar använda magi av misstag. Därför var Sadalino väldigt lämplig som plats för blivande magiker.”

Återigen kändes det som en evighet innan Estsuldra nickade och konfirmerade hennes svar. “Korrekt. Ytterligare ett plus för Ella. Du kanske inte slarvade med läxorna så mycket som jag trodde.” Kommentaren fick Ella att rodna lite lätt eftersom hon faktiskt hade slarvat en del. Däremot glömde hon sällan någonting som hade sagts på en lektion utan det var sådant som de skulle läsa in på egen hand som hon hade kunskapsluckor inom.

Nu hade hon i alla fall två korrekta svar, och hon hade inte misslyckats med någon fråga. Det innebar att hon nu hade tre chanser att få ett rätt svar; det borde hon väl klara? Utfrågningen fortsatte och fler och fler fick sitt tredje korrekta svar och kunde därmed lämna salen. Två stackare till kom upp i tre felaktiga svar och skickades därmed in till det andra rummet, det rum som Ella verkligen inte ville besöka.

En av dem var en flicka i femtonårsåldern som var en av de första som Ella hade lärt sig namnet på. Lyali, som hon hette, hade alltid verkat så arg och Ella var helt säker på att hon tyckte illa om henne. Hon kunde inte förstå varför, eftersom Ella aldrig hade pratat med henne och inte gärna kunde ha sårat henne på något sätt, men att Lyali inte gillade henne tyckte hon var tydligt från hur ofta hon tyckte att Lyali gav henne arga blickar.

Även om hon tyckte lite synd om Lyali så var hon samtidigt lättad att hon inte skulle behöva ha fler lektioner med henne. Hon skämdes lite grann över att hon kände denna lättnad.

Hon kunde dock inte se an framtiden med tillförsikt riktigt än, utan hon var tvungen att klara den tredje frågan först och nu var de bara två personer kvar i rummet. Den andra personen – vad var det nu hon hette? var det Aerina? – klarade sin tredje fråga och Ella var nu ensam i rummet med Estsuldra.

“Ja, du, Ella. Jag trodde faktiskt att du skulle misslyckas, men det verkar som om jag kanske misstog mig på dig. Ska vi ta en fråga, och se hur det går?” Ella nickade försiktigt och kände hur klumpen i magen återvände.

Efteråt kunde inte Ella minnas vare sig frågan eller svaret, men på något sätt hade hon lyckats svara rätt. Inte heller kunde hon minnas hur hon lämnade salen, utan hennes nästa minnesbild var från den nya lektionssalen där hon tittade på en full sal, med en ledig plats.

Hon blinkade och nöp sig själv i armen, som för att säkerställa att hon verkligen var här. En ledig plats fanns som sagt; längst fram och bredvid Wasa igen. Hon misstänkte att hennes väninna hade hållit just den platsen åt henne, vilket gladde henne.

Tacksamt sjönk hon ned på platsen och undslapp sig en suck av lättnad. Hon kände den varma luften i sitt högra öra när Wasa försiktigt viskade till henne “Fick du svåra frågor? Jag blev så orolig när det tog sådan tid för dig.”

Ella vände sig mot Wasa och gav henne ett försiktigt leende samtidigt som hon försiktigt kramade hennes hand. Hon skakade lätt på huvudet för att svara nej på frågan. Helst hade hon velat prata om den oro som hon hade känt under provet, men då hon såg att deras lärare nu var på väg in i salen nöjde hon sig med ordlös kommunikation. Det fanns tid att diskutera provet senare.

Det enda Ella visste om sin lärare innan den här lektionen var hennes namn – Sofyn – eftersom Estsuldra hade nämnt det innan provet. Till hennes glädje verkade Sofyn väldigt annorlunda från Estsuldra.

Medan Estsuldra alltid sett sträng och bister ut mötte Sofyn dem med ett varmt leende och hennes glädje såg inte påklistrad ut utan speglades även i hennes ögon. Sofyn var dessutom väsentligt yngre, kanske i trettioårsåldern och klädd i en guldskimrande fotsid klänning som framhävde hennes former. Hon var på många sätt rena motsatsen till Estsuldra som alltid varit grå, sträng och tråkig.

Ella hoppades att Sofyn inte bara skulle vara en motsats utseendemässigt utan att hon även skulle vara Estsuldras motsats på det personliga planet.

“God morgon” hördes det från Sofyn vilket möttes av ett samstämmigt “God morgon” ifrån klassrummet. “Jag hade givetvis hoppats att jag skulle få glädjen att undervisa en hel klass; alla som gick kursen i magins historia hos Estsuldra. Tyvärr kunde jag inte övertyga henne om att ett prov var onödigt.” inledde Sofyn lektionen med.

“Men, vi är i alla fall en stor grupp fortfarande och jag ser fram mot den tid som vi kommer att ägna åt grunderna i praktisk magi tillsammans. Jag vill vara tydlig med att mitt upplägg är väldigt annorlunda.”

“Inte bara är mina lektioner helt fria från läxor utan jag är tvungen att förbjuda er från att öva på egen hand. Om det är någon del som ni vill repetera måste jag – eller någon annan lärare – vara närvarande under dessa övningar. Vi har haft lite för många elever som skadat sig, eller andra, när de i sin iver gett sig på sådant som de inte behärskar.”

“Har alla förstått?” avslutade Sofyn introduktionen med, och möttes av ett antal nickande huvuden i ett klassrum vars uppmärksamhet nu helt var riktad mot henne. “Bra! Jag har nämligen bara två regler för mina lektioner. Ett: ingen pratar på mina lektioner såvida jag inte ställer en fråga. Två: ingen övar magi på egen hand. Följ de reglerna så kommer vi att ha en underbar tid tillsammans.”

“Nu förstår jag givetvis att ni vill börja med övningar i magi, direkt, men innan vi börjar är det viktigt att ni har en viss förståelse för vad magi är och hur det fungerar. Har alla här kunskap om de fem element som magin är uppbyggd av?”

Ungefär halva klassen nickade vilket möttes av ett höjt ögonbryn från Sofyn. “Hm, jag trodde Estsuldra hade gått igenom den delen. Nåja, då börjar vi från nollpunkten. Magi finns runt omkring oss; den är en del av allt och finns överallt. Däremot är den starkare på vissa ställen och svagare på andra, och vissa delar är lättare att påverka än andra.”

“Magin är uppbyggd av fem element: jord, trä, eld, vatten och metall. Egentligen är namnen lite felaktiga eftersom det magiska elementet trä inte är samma trä som vi bygger hus av, men de har fått namn efter vilka styrkor och svagheter som de har.”

Sofyn tog en kort konstpaus för att säkerställa att ingen såg ut som ett levande frågetecken innan hon fortsatte: “Elementen är olika starka beroende på årstid. Vi har nu precis lämnat vintern då vatten är som starkast och när det väl är vår på riktigt kommer trä att vara som starkast.”
“Under sommaren har eld sin starka period och under hösten är metall som starkast.” Frågan “Vilka här tror att vatten är starkast just nu?” möttes av ett antal uppsträckta händer och ungefär lika många räckte upp handen på frågan “Och vilka tror att trä är starkast nu”, däribland Ella.

Några i klassen hade dock inte räckt handen på något av alternativen, och då Wasa var en av dem vände sig Sofyn mot henne med varm röst; “Du räckte inte upp handen på något av svaren. Vilket element anser du är starkast just nu?” på vilket svaret från Wasa kom blixtsnabbt: “Det starkaste elementet just nu är jord eftersom jord alltid är starkast i övergångarna mellan årstider.”

Ett förnöjt leende spred sig över Sofyns läppar samtidigt som hon nickade. “Helt korrekt, unga dam. Du måste vara Wasa; jag kände din storasyster när hos studerade här.” Till Ellas förvåning rodnade Wasa och tittade ner i bänken.

Om Ella hade haft en storasyster som läst här skulle hon ha varit oerhört stolt över detta och antagligen nämnt det så ofta som möjligt, men Wasa hade inte ens på en rak fråga om syskon sagt någonting om en syster. Ella höll på att spricka av nyfikenhet, men var tvungen att vänta med frågan till ett bättre tillfälle.

Sofyn harklade sig och fortsatte: “Det är alltså korrekt att jord är som starkast mellan årstiderna och man skulle kunna säga att jord binder, vilket är sant på flera sätt. Jord är nämligen det element man använder för att binda ihop andra element när man sysslar med sådan magi som kräver flera element eller flera personer.”

“De övriga fyra elementen har flera egenskaper. Trä är lämpat för sådant som växer, vilket förklarar namnet, och man kan använda det för att få växter att frodas. Men man kan lika gärna vända på förloppet, och få en växt att skrumpna ihop.”

“Jag vet inte om ni observerat det, men våra trädgårdar är helt befriade från ogräs; detta har åstadkommits genom att vända på kraften i det magiska elementet trä. Om vi går vidare till eld kan det elementet användas för uppvärmning, för att skapa bränder eller för att förstöra någonting. Men det kan även användas för att återskapa livsgnistan hos levande varelser.”

“Det är dock viktigt att komma ihåg att detta enbart fungerar på människor och djur. Inte på växter och träd, där eld alltid är destruktivt. Vatten i sin tur kan användas för att kyla, för att lugna ned, för att lindra feber och sjukdomar. Det kan dock även vändas och användas för att skada och döda. Här vill jag passa på att nämna att vi enbart sysslar med positivt användande av magi; skadlig magi är ingenting som vi lär ut eller tillåter.

“Slutligen har vi då metall som används för att påverka mineraler och sten, för att skydda och stärka döda material. Bäst effekt av metall får man oftast om man kombinerar det med eld, och för att kombinera olika element måste de bindas med jord. Att olika element har olika styrkor och olika användningsområden kanske inte låter så viktigt; det är väl bara att använda det element som är mest lämpat, eller hur?”. Sofyn väntade på några nickar från klassrummet innan hon gick vidare.

“Tyvärr är det inte så enkelt. Precis som med mycket annat här i livet har vi olika styrkor och svagheter. En del av er kommer att vara som starkast i vatten, andra i trä, någon kanske i metall eller eld. Det vanliga är att kvinnor är som starkast i vatten eller trä och att män är som starkast i eld eller metall.”

“Det som är allmängiltigt är dock att de absolut starkaste magikerna är de som är starkast i jord, eftersom all riktigt avancerad magi kräver att man kombinerar och förenar. De flesta av kommer att ha ett element som ni är starka i, men bli inte besvikna om ni även där är svaga jämfört med magiker för femhundra år sedan; de kunde utföra magiska underverk som vi idag enbart kan drömma om.”

“Dessa element finns runt omkring oss hela tiden, och de finns i olika styrkor med olika möjlighet att påverka i allt och alla. Tänk er de fem elementen som trådar i olika färger. Då är världen runt omkring oss en matta vävd av dessa trådar. De är så tunna att vi inte kan se dem på avstånd, utan vi kan bara se bilden de bildar. Men, med träning kan ni komma närmare trådarna.”

“I början kan ni bara känna någon enstaka tråd någon enstaka gång, ungefär som när man för fingret över en matta och känner att en av trådarna i mattan är lite tjockare än de andra, men ju mer ni tränar desto fler trådar kommer ni att kunna känna och en riktigt erfaren magiker är som en van vävare som tittar noggrant på en matta; då kan man se alla trådar som bygger upp mönstret.”

“Ni kommer även att kunna väva ihop trådar och skapa egna mönster i den väv som omger oss, men till skillnad från en mattvävare så utgår vi aldrig från ingenting, utan vi utgår från det mönster som vi ser – eller känner – omkring oss och påverkar, omformar och ändrar det.”

“Med det är dagens lektion avslutad. Imorgon kommer vi att ägna oss att försöka hitta den här första tjocka tråden som ni kan känna av, men till dess får ni nöja er med den här introduktionen. Jag vill avslutningsvis betona det jag sade i början. Ingen av er får ägna er åt magiska övningar på egen hand. Bryt mot den regeln och ni kommer att tycka att Estsuldras straff var milda i jämförelse.”

Ella kände en rysning gå genom kroppen med Sofyns avslutande kommentar. I ett ögonblick gick hennes bild av Sofyn från en vänlig storasyster till en sträng förälder som det var bäst att lyda. Åtminstone just nu.

Med det var lektionen slut och Ella rörde sig i tystnad. Hon hade att mycket att tänka på och hon noterade inte att Wasa dröjde sig kvar i lektionssalen. Senare under kvällen skulle hon börja undra vart Wasa tagit vägen.

Kapitel 3 – ny version

Det här är en omarbetat version av kapitel 3 där jag dels plockat det evinnerliga vaknandet, men framförallt jobbat med att få bort vissa delar som var ologiska (som att vakterna lät dem behålla sina vapen) och att få upp lite mer tempo. Det här blir då tredje versionen av det här kapitlet eftersom det finns en ursprunglig version som inte överlevde första genomläsningen.

KAPITEL 3

Det var mörkt. Hon var hungrig och frusen. Kylan gjorde det svårt att sova mer än någon timme i taget och hon var så trött. I flera dagar hade hon suttit inspärrad i det förrådshus som ibland användes som fängelse i byn tillsammans med sin syster och sin mor.

Till igår, åtminstone. Då hade de släpat iväg hennes mor till torget mitt i byn där byborna – under applåder och jubel – hade fäst ett rep runt hennes hals och dragit upp henne i luften. Bilden av modern hade etsat sig fast i minnet hos henne; hur hennes ansikte blivit blåare och blåare; hur hon utan resultat sparkat med benen i ett försök att komma loss; hur hon in i det sista kämpat emot döden. Hon och hennes syster hade släpats med och tvingats titta på.

Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken på henne, men samtidigt kunde hon inte tro att det var sant; att hennes mor var död och att det varit deras grannar som dödat henne. Att byborna såg ner på hennes familj var ingen hemlighet. De hade varit utstötta sedan hennes far – det kräket – hade lämnat dem för att återvända till Zoream och de andra värdelösa magiker som bodde där. De var inte populära innan dess, men då hade de åtminstone lämnats ifred.

Magiker var inte populära i byn, och med all rätt. De var trots allt mörkermän som inte gjorde ett vettigt handtag. Istället levde de gott på den skräck som byborna kände inför deras krafter. De krävde – och fick – ett tionde av alla som bodde i området och ingen vågade säga emot dem.
Byborna hade fruktat honom och så länge som hennes far – det kräket – hade delat bostad med dem hade de övriga byborna lämnat dem ifred. Hon hade hört att hela regionen en gång i tiden varit ett magiskt protektorat där manliga magiker hade styrt och ställt som de velat och där de hade kunnat ta vad de velat.

Deras mor, som hade varit en enkel vävares dotter hade tillhört det som hennes far hade tagit när han bodde i byn. På den tiden bodde de i det fina huset i mitten av byn istället för det ruckel som de kallat hem de senaste åren.

Det var först när hennes far hade lämnat dem som hon hade förstått hur illa sedda magiker var, eller vilken dålig människa hennes far hade varit. Trots att de blivit tvungna att flytta till ett ruckel, och trots att de vissa dagar inte haft någonting annat än torrt bröd att äta så hade hennes mor varit mycket gladare sedan hennes far lämnat dem utan att förklara varför.

Under de senaste hundra åren hade magikernas makt i området minskat, och hennes far hade varit den sista magikern som lämnat området. Så länge som han var kvar upprätthölls den fruktan som fanns för magiker, men, efter att han smitit med svansen mellan benen så hade resten av byn blivit allt mer fientlig.

Hennes mor – som var en oerhört duktig sömmerska – hade haft allt svårare att få jobb och det senaste året hade de inte haft några beställningar alls på sömnadsjobb. Ju längre tid som gått sedan hennes far försvunnit, desto mer hade bybornas fiendskap växt.
Eftersom ingen längre oroade sig över att hennes far skulle återvända var det inte heller någon som av rädsla försökte hålla sig väl med dem. Snarare riskerade den som visade dem någon vänlighet att råka ut för vrede från övriga bybor.

Trots detta hade hennes mor lyckats ställa mat på bordet; Tirandim hade inte riktigt förstått hur och hon ville inte lyssna på det elaka prat som hävdade att hennes mor sålde sällskap till män i byn. Det var inget bra liv, och de övriga byborna undvek dem bäst de kunde, men de hade hankat sig fram och fientligheten i byn hade stannat vid onda blickar och elaka kommentarer bakom deras ryggar.

Hennes mor hade flera gånger sagt att de kanske borde lämna byn och bosätta sig någon annan stans, men de saknade vänner i grannbyarna och skulle antagligen bli lika dåligt behandlade där.

De flesta verkade ändå förstått att varken Tirandim eller hennes syster hade haft någon skuld i hur hennes far agerade. De verkade rikta sin bitterhet mot hennes mor, men då enbart i form av elaka ord och menande blickar.

Tills för en vecka sedan, det vill säga. Mitt under kvällsmålet hade byns äldste, tillsammans med de män som var ansvariga för byns frivilliga vaktkår, stövlat in och förklarat att de var under arrest. Det hade inte funnits något sätt för dem att undkomma och de halvt letts och halvt släpats till det provisoriska fängelse där hon var nu och där de spenderat sina nätter.

Dagarna hade de spenderat i byns värdshus där byborna hållit en rättegång mot dem. Om man nu kunde kalla det rättegång, tänkte hon bittert. Det hade varit uppenbart att de varit dömda på förhand, och trots att hennes mor flera gånger försökt få byborna att förstå att de inte kunde lastas för vad andra hade gjort, så hade ingen velat lyssna på vad hon sagt.

Hon kunde förstå att byborna hatade magiker; det gjorde hon också. Men, hon kunde inte förstå varför hon, hennes syster eller hennes mor skulle ha en skuld i hans agerande. De var väl ändå lika mycket offer för den ondska som är magi som alla andra i byn?

Hennes ögon var vana vid det mörker som rådde i rummet. Bristen på fönster och ljus utifrån gjorde det svårt att bedöma om det var natt eller dag. Det var helt tyst i rummet och tyst utanför. Antagligen var det fortfarande natt.

Lite ljus sipprade in under dörren och det ljuset var tillräckligt för att kunna se konturer och hennes blick sökte efter systern. Hon kände hur hjärtat nästan stannade när systern inte var där. Det var sagt att rättegången mot systern skulle börja idag, så hon borde fortfarande ha varit kvar i rummet.

Hade de tagit systern någon annanstans? Levde hon fortfarande? Hon kände sig nästan förlamad av oro och rädsla, samtidigt som hela kroppen skakade. En del av skakningarna berodde på kylan, men det var inte bara kylan som fick henne att darra som ett löv.

I samma stund, när hon trodde att det inte skulle kunna bli värre öppnades dörren till rummet. Var det hennes tur att dö nu? Hon ville verkligen inte dö än; hon hade inte ens börjat leva än. Skulle hon kunna göra ett flyktförsök? En spänning byggdes upp i kroppen när hon gjorde sig redo för ett desperat försök att fly ut genom dörren; det fick bära eller brista.

Spänningen släppte i samma stund som hon såg siluetten i dörren; det var inte den av någon av deras vakter utan den av en ung kvinna. Ett litet hopp tändes i hennes hjärta. Kanske hennes syster fortfarande levde?

Hon hörde systerns välbekanta röst som viskade åt henne att komma, och att skynda sig på. För första gången på länge så kände hon en glädje och hade det inte varit så mörkt i rummet hade man kunnat se glädjen som fortplantade sig i hennes ansikte i form av ett stort leende. “Vad är det som händer?” frågade hon sin syster.


Systern hyssjade henne och viskade så lågt att hon knappt hörde; “Jag förklarar sen! Följ mig nu!”. Hon hade massvis med frågor till systern; vad hade hänt med vakten? Hur kunde de vara fria? Varför hade hon inte varit i rummet när hon vaknade?

Men allvaret i systerns röst fick henne att låta bli frågorna. Åtminstone för tillfället; det borde finnas tillfälle att ställa dem senare. Istället följde hon i tystnad efter sin syster ut ur förrådshuset. Hon noterade att det inte fanns några vakter utanför heller, och att den första gryningen precis kommit och att det därmed inte skulle vara mörkt länge till.

De smög ut ur byn, vilket underlättades av att fängelset låg i utkanten av byn och de behövde inte smyga många fullsteg innan de var inne i skogen där de kunde börja springa. Hennes syster höll henne hårt i handen. I den andra handen höll hon en enkel tygpåse. Tirandim var tvungen att springa så snabbt hon kunde för att kunna hålla jämna steg och undvika att ramla omkull.

De fortsatte springa allt medan natten övergick till dag. Vid det här laget hade alla i byn vaknat och deras flykt borde ha blivit upptäckt. Hon flämtade av ansträngning och det blev svårare och svårare för henne att hänga med.

Hon flämtade av ansträngning och det blev svårare och svårare för henne att hänga med. Till slut kunde hon enbart koncentrera sig på att sätta det ena benet framför det andra, steg efter steg efter steg. Hennes hjärta slog snabbt och hårt men hon hade fortfarande krafter kvar. Hon hade kunnat fortsätta springa ett tag till.

I ett ögonblick sprang hon och i nästa ögonblick flög hon genom luften. Hon kunde se hur marken kom närmare och närmare, men hon hann inte föra upp armarna som skydd. Istället var det hennes ansikte — och då särskilt näsan — som fick ta smällen. Smärtan var så kraftig att hon en kort stund tappade medvetandet.

När hon öppnade ögonen igen var det systerns oroliga ansikte hon möttes av. Systern hade vänt henne på rygg och även om smärtan hade klingat av lite grann så gjorde det fortfarande rejält ont. Särskilt från näsan som dessutom kändes helt täppt. Hon hade en smak av blod i munnen och hon kände efter med tungan om alla tänder var kvar. Det var en lättnad att blodet verkade ha kommit från näsan.

Systern rev av en bit av sin klänning; en klänning som redan innan hade ett antal revor från deras språngmarsch genom skogen. Tirandim hade ingen möjlighet att studera sin egen klänning, ryggliggande som hon var, men den såg antagligen lika skadad ut.

Området de var i var sankt, så det var inga större problem för systern att hitta vatten att fukta trasan med, även om de inte kunde dricka det vattnet. Hon blötte tygtrasan med detta innan hon torkade av det värsta i Tirandims ansikte.

Av tygtrasan gjorde hon sedan ett enkelt bandage som hon lindade runt Tirandims näsa och ansikte. “Jag skulle gärna låta dig vila lite, men vi måste ta oss så långt bort från byn som möjligt. Orkar du gå en bit till?”, frågade systern. Tirandim nickade, och de gav sig av i ett raskt tempo. De sprang inte längre, men de höll fortfarande en hög fart.

De fortsatte färdas tills solen stod som högst på himlen. Det brukade betyda att det var dags för dagmål och hon kände sig också rejält hungrig. Hennes syster satte sig ned och signalerade åt henne att göra samma sak.

Ur den bruna påsen, som systern haft med sig sedan flykten tog hon fram en bit bröd, en liten bit ost och lite korv. Dessutom tog hon fram två enkla fickknivar. Hon delade korven i två delar och överräckte korvhalvan tillsammans med kniven till Tirandim: “Ät upp. Jag vet inte när vi kan få tag i mat nästa gång.”

“Var har du fått maten och knivarna ifrån?” frågade hon samtidigt som hon började äta. Hon hade inte förväntat sig det svar hon fick: “Jag fick det av vakten, men jag vill inte prata om det just nu.” Svaret förvirrade henne; varför skulle vakten ge dem mat och knivar och varför ville hennes syster inte prata om det?

“Men…” hann hon påbörja nästa fråga innan systern med kall röst avbröt henne med ett “Inte nu!”. Systern brukade aldrig snäsa av henne på det här sättet, och det var en kyla i hennes röst. Hon kunde känna att någonting var väldigt fel, men det var tydligt att det inte skulle hjälpa att ställa fler frågor.

Resten av måltiden åts därför i tystnad och de reste sig för att fortsätta flykten. Tirandim stoppade ned kniven i fickan. Det var inte mycket till kniv, men det var bättre än ingenting. De hade kommit en rejäl sträcka från byn nu, vilket hade gjort att de vågat stanna för att äta och de behövde inte längre hålla samma höga tempo.

Även om deras situation fortfarande var svår kändes det som om de hade lämnat det svåraste bakom sig. Kanske skulle hon och hennes kunna starta ett nytt liv i Certdar som var den stad som hennes syster sagt att de var på väg till.

Det var då hon hörde det; röster och hundskall en bit bort. Hon blev alldeles kall inombords; hade byns jägare lyckats spåra dem ända hit? Hon tittade på sin syster och hon kunde se samma skräck i hennes ansikte. “Spring!” var allt hennes syster sa, och sprang var vad de gjorde.

Egentligen hade de ingen chans; två flickor utan vana av skogen eller jakt och inte klädda för att springa i terräng mot byns jägare som spenderade större delen av sitt arbete i skogen. De var vana att ta upp jakten på olika villebråd. Men, de vägrade båda inse hur liten chans de egentligen hade och de sprang allt de orkade.

Hennes syster verkade acceptera hur allvarligt läget var innan hon själv gjorde det. Helt plötsligt upptäckte hon att systern hade stannat. Osäker på vad hon skulle göra stannade även Tirandim.

“Spring!”, ropade systern. “Jag ska försöka hindra dem så att du kan komma undan.”. Hon stod där rådvill; hur skulle hon kunna lämna sin syster där? Hon skulle inte ha en chans mot jägarna och de skulle snart släpa tillbaks henne till byn. Hon såg att systern hade tagit fram sin kniv. De små fickknivar som systern hade plockat fram ur påsen hade fungerat bra mot bröd och korv, men hur mycket nytta skulle de göra mot jägare med pilbågar och jaktknivar?

“Spring!”, skrek systern åt henne. Hennes röst hade en beslutsamhet blandad med panik och det fanns en bestämdhet i rösten som gjorde att hon inte kunde säga emot. Så hon sprang.

I bakgrunden hörde hon röster som skrek. Hennes systers röst var en av dem, men hon kunde inte höra vad de skrek och hon kunde inte avgöra vad som hände. Hon kunde inte göra annat än att springa så snabbt som hon orkade.


Smärtan över moderns öde, blandat med oro över vad som skulle hända med systern fick hennes ögon att tåras igen, och tårar blandat med svett gjorde det svårt att se igen.
Därför såg hon inte stupet förrän det var för sent. I det ena ögonblicket sprang hon allt hon orkade och i nästa ögonblick föll hon handlöst några fullsteg ned i en flod. Vattnet var iskallt och det var knappt att hon lyckades ta sig till ytan igen.

All snö som smält och runnit ned från bergen en bit bort hade gjort att skogens bäckar och vattendrag var fyllda till brädden och hon kunde knappt hålla sig över vattenytan när floden forsade fram i hög hastighet. Hon var kall och trött och hon insåg att hon inte skulle klara sig länge i floden. Desperat försökte hon simma in till kanten, men floden var för stark; hon orkade inte.

“Ska det ta slut så här?” tänkte hon och hon kände hur kampviljan var på väg att lämna henne. Hon hade nästan gett upp när hon såg ett nedfallet träd lite längre fram. Med lite tur borde hon kunna få tag i trädet och kanske ta sig in till stranden.

Hon använde all sin viljestyrka för att trycka bort trötthet och kyla. Hon hade en uppgift nu; att få tag i en gren på trädet. Hennes första försök var misslyckat. Hennes hastighet i floden var allt för hög och även om hon lyckades ta tag i grenen så kunde hon inte hålla fast.

Hennes andra försök var inte lika misslyckat och hon lyckades nästan hålla kvar innan hon slutligen tappade greppet. Nu hade hon lyckats sänka sin hastighet så mycket att hon borde kunna få ett bra grepp om nästa gren. Samtidigt så var det hennes sista chans. Om hon inte lyckades få ett bra grepp om den grenen så skulle det vara för sent; hon skulle svepas med i floden och drunkna.

Trots kylan, trots smärtan och händer som blödde efter två misslyckade försök så lyckades hon få ett ordentligt grepp om grenen. Långsamt, långsamt drog hon sig upp med grenen mot trädets stam, och sedan vidare upp på stammen. Väl där lyckades hon sedan dra sig in till stranden och när hon äntligen kommit upp ur floden var hon helt utmattad.

Helst skulle hon vilja ligga kvar på stranden och kanske sova några timmar, men hon visste att det skulle vara en dödsdom. Hon var dyngsur och kall och hon skulle frysa ihjäl om hon inte gjorde någonting.

Med en ansträngning reste hon sig upp och gick några meter in i skogen. Om jägarna följt efter skulle de inte se henne här. Hon tog av sig sina dyngsura kläder och försökte krama ur så mycket vatten som möjligt.
Samtidigt försökte hon hela tiden röra på sig för att försöka få upp värmen i kroppen. Några av träden hade fortfarande kvar höstens löv, och de gav henne en möjlighet att torka av sig lite grann i alla fall.

Att ta på sig sina blöta kläder igen var inte lätt; de var kalla och klibbade mot kroppen men hon kunde inte gå omkring naken i skogen. Då skulle hon snabbt frysa ihjäl. Istället hoppades hon på att kläderna skulle torka när hon rörde på sig och hon började gå i den riktning som hon trodde att Certdar låg.

Framåt kvällen var kläderna fortfarande inte helt torra, men de var inte så fuktiga att de kylde ned henne längre. Hon tänkte att det kanske skulle vara bättre att gå även på natten, men hon var så trött att varje steg kändes som det sista hon orkade ta. Det skulle trots allt vara bättre att försöka hitta någon sovplats nu än att ramla ihop i en liten hög senare under natten.

Hon hittade ett omkullvält träd vars rötter erbjöd ett visst skydd mot vinden och en lövhög som fanns kvar sedan hösten tillsammans med mossa som var någorlunda torr erbjöd lite skydd mot kylan. Utmattad efter att sprungit och gått hela dagen föll hon i sömn. Det var den utmattades sömn och det gjorde att hon slapp drömmar.