Ett av mina stora intressen är datorer och tv-spel, och genom åren har jag spelat igenom ett antal spel. Det är dock sällan jag skriver om det på bloggen. Innan politiken började ta upp all min fria tid skrev jag dock en del recensioner av spel (på siten spelforum.nu — som exempel min recension på Hearts of iron) och eftersom sommaren brukar vara lågsäsong för politiken tänkte jag fylla ut med ett — eller flera — inlägg kring spel.

Jag börjar en tio-i-topp-lista, över de 10 spel som jag anser är de bästa som gjorts. Många spel släpps dessutom med uppföljare, och expansioner, och jag var tvungen att göra en avgränsning här. Jag har valt att bedöma separata spel utifrån sig själva. En expansion (som kräver originalspelet installerat) räknar jag in i spelet, men inte fristående spel i en serie. Spelserien kan dock ge bonuspoäng om det väger jämnt mellan två titlar.

Fokus i den här artikeln är vilka spel som är mina topp-10, och varför. Det blir alltså inga recensioner av spelen. Om någon av titlarna fångar ditt intresse så finns det en hel drös med recensioner på nätet. Google är din vän kort sagt.

Efter topplistan kommer jag även ta upp några titlar som föll på mållinjen. För varje titel anger jag plattform, dvs vilka maskiner som spelet finns till, liksom vilken plattform jag helst spelar på. Men, låt oss börja listan bakifrån:

10. Soul Calibur

Plattform(ar): Namco System 12, Dreamcast, Xbox live arcade (XLA)
Plattform jag föredrar: Dreamcast

Jag har aldrig varit någon större fantast av fighting-spel, och den som letar efter titlar som Street Fighter 2 — eller liknande — på min lista kommer att bli besvikna. Men, en av de titlar som det talades mest om till Dreamcast när jag köpte den var just Soul Calibur, och jag bestämde mig för att chansa; trots att jag egentligen inte är så förtjust i fightingspel.

Skärmdump av Soul Calibur. Klicka för större version

Eftersom spelet hamnade på min topp-10 kan man dra slutsatsen att jag inte blev besviken. Det som fick mig att fastna var att kontrollerna var lätta att komma in i (även om det som i alla fightingspel kräver en hel del övning om man ska bli riktigt bra, och någon som spelat mycket fightingspel lär garanterat spöa mig i Soul Calibur) men också att grafiken var imponerande, att musiken var bra, och att det var ett riktigt bra karaktärsgalleri.

Som en sidonot: för de flesta spel där Dreamcast är en av plattformarna kommer jag också att ange just Dreamcast som favoritplattform. För mig var — och är — Dreamcast den bästa spelkonsollen i förra generationen (dvs Sega Dreamcast, Nintendo Gamecube, Sony PS2, Microsoft Xbox) och det var en tung dag när Sega la ner produktionen och slutade tillverka spelkonsoller.

9. Jagged Alliance 2

Plattform(ar): PC (Windows och Linux)
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Strategispel är en favoritkategori för mig, men jag hade tidigare inte fastnat för strategispel på gruppnivå (dvs där man kontroller specifika individer) men detta spel var ingången i den genren för mig.

I grunden är det ett ganska enkelt spel; hyr in legoknektar och ta över olika städer i en bananrepublik (eller en monarki i det här fallet) för att på så sätt samla ihop pengar som används till ny utrustning och till att hyra fler legoknektar. Till slut är man redo att ge sig på huvudstaden och befria landet.

Mer än hälften av tiden sitter man i omgångsbaserade strider, där man ska orsaka fienden så mycket skada som möjligt samtidigt som man försöker hålla liv i sin trupp.

Spelet har över 10 år på nacken nu, men i samband med den här artikeln installerade jag spelet igen och det håller fortfarande riktigt väl.

8. Heroes of Might & Magic 3

Plattform(ar): PC (Windows och Linux), Macintosh, Gameboy Color
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att välja här, dvs om jag skulle välja Heroes of Might & Magic (HoMM) 2 eller 3. Tvåan har lite bättre huvudberättelse, men trean är mer balanserat och har några trupper som jag verkligen gillar.

Det blev trean till sist. HoMM 1 är en bra start på serien, men når bara upp till knähöjd på tvåan. Fyran i serien är ett fullständigt misslyckande och det enda spelet i serien som jag inte lagt några veckors speltid på. Femman är en bra nytändning, men når inte riktigt upp till tvåan eller trean.

HoMM-serien är definitivt en variant av strategispel som jag gillar, och det är ett bra exempel på 4X (eXplore, eXpand, eXploit, eXterminate) där man både utforskar, skaffar resurser, bygger ut och krigar. Jämfört med — exempelvis — civilization är fokus mycket mer på striderna här, och man kan utan problem sitta i en timma med en riktigt svår strid för att kunna vinna den.

Trots att jag tycker att HoMM3 är roligare än HoMM2 så har jag faktiskt spenderat mer tid på HoMM2. Mycket beroende på att jag plockade ner en massa hemmagjorda kartor (HoMM har alltid haft ett aktivt community) och spelade dessa. Plus att HoMM3 “krockade” med några andra spel som jag ville spela.

Som en sidonot: det fanns en planerad version till DreamCast också, men den släpptes aldrig

7. Master of Orion 2

Plattform(ar): PC (MS-Dos/Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Under min studietid stötte jag på ett för mig okänt spel; Master of Orion (MOO). Trots en hel del brister fastnade jag för spelet och när uppföljaren MOO2 kom köpte jag givetvis detta, vilket retrospektivt var en bra investering med tanke på hur mycket jag spelat det.

Klicka för större version

Även detta är ett 4X-spel, här dock med lite mindre fokus på striderna och där forskning och diplomati kommer till. Liksom många andra 4X finns det två svagheter i spelet:

1. Spelet är väldigt beroende av en bra start. Får man inte fart på sin koloni redan från början så kommer man ohjälpligt efter (såvida man inte spelar på lätt svårighetsnivå)
2. När man börjar få många planeter (i fallet med MOO2, i andra spel kan det vara städer, regioner, länder, etc) så blir det väldigt mycket micro management. Man får lägga väldigt mycket tid på att få fart på sina nya planeter och att underhålla de gamla, och efter ett tag låter man helt enkelt en del av riket vara orört.

Även om striderna inte är lika viktiga här som i HoMM så innehåller striderna den komponent som verkligen lyfter spelet; möjligheten att designa sina egna skepp. Istället för att vara låst till ett antal färdiga skepp kan man istället designa den typ av skepp som man själv vill ha. Jag brukar alltid ha ett antal olika “stinger”-skepp, dvs små, snabba skepp med 2-3 vapen på. Dessa kan man bygga en masse och orsaka en hel del roligheter med.

6. Monkey Island

Plattform(ar): PC (Dos/Scumm-VM), Amiga, Atari ST, FM Towns, Macintosh, Sega Mega-CD (plus alla plattformar som SCUMM-VM finns på)
Plattform jag föredrar: PC (Scumm-VM)
Spelet finns även i enhanced edition:
Plattform(ar) enhanced edition: PC (Windows), Macintosh, iPhone, Xbox360, PS3
Plattform jag föredrar: PS3

Här var det ett svårt val mellan Monkey Island 1 (The secret of Monkey Island) och Monkey Island 2 (LeChuck’s revenge) men det utföll till ettans fördel av flera skäl:

1. Jag spelade det först.
2. Humorn är snäppet bättre. Även om “the monkey wrench” i tvåan fick mig att skratta så att tårarna rann så skrattade jag ännu mer när Guybrush ramlar ner från klippan i ettan (ett skämt som är helt oförståeligt om man inte spelat en massa äventyrsspel från Sierra Online)
3. Storyn håller ihop lite bättre och det är ett riktigt bra slut. I tvåan är slutet lite mer “internt skämt mellan LucasFilms fans” typ.

Bilden ovan är från originalversionen, och jag spelade det själv på en PC en gång i tiden. Första gången med “internal speaker” (vilket inte är en höjdare, alla som hade PC innan ljudkorten blev standard vet vad jag menar) och andra gången med mitt nyinköpta Soundblaster Pro.

Egentligen är det lite förvånande att det inte är fler äventyrspel på min topp-10. Mellan 82 & 92 var just äventyrsspel min favorit-genre, men det var en genre som inte klarade av att spelen utvecklades. De blev färre och färre och sålde sämre och sämre, och numera är det väldigt få äventyrsspel som släpps.

Det som kommit på sistone är dels ett nytt spel i Monkey Island serien, liksom ett nytt spel om Sam & Max, men också remakes på Monkey Island 1 & 2, och bilden ovan är från remaken. Det innebär — förutom bättre grafik — att vi fått tal även i Monkey Island 1, vilket lyfter spelet.

För remaken gäller även här att ettan är snäppet bättre än tvåan. Dessutom avråder jag från iPhone-versionen. Det är snyggt, men styrningen är meckig på en iPhone. Då spelar jag hellre på PS3:an, bekvämt tillbakalutad i tv-soffan.

Som ett tillägg: Scumm-VM är en tilläggsmjukvara som låter dig spela gamla klassiska äventyrsspel från LucasArts utan att behöva krångla med inställningar. Många av dem är släppta för DOS och kräver en hel del krångel om man ska köra dem “på riktigt”.

5. Jet Set radio

Plattform(ar): Dreamcast, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Dreamcast

I min barndom spelade jag en hel del konsoll-spel (ColecoVision och IntelliVision var mina favoriter) men efter några år på Commodore 64 övergick jag helt till datorer, och länge var jag nöjd med att spela enbart på min PC (som jag skaffade efter c64:an).

Men, så blev jag nyfiken på Segas nya konsoll, Sega Dreamcast, och framförallt ville jag ville prova det rollspel som utlovades; Shenmue. I väntan på det provade jag Jet Set Radio, där det enda jag visste var att de hade en ny typ av grafik (det som kallas cell-shading).

Klicka för större version

Jag fastnade direkt. Det var första gången på länge som jag spelade ett spel som inte var strategi (eller rollspel) och där jag verkligen nötte spelet. Det fick mig att återupptäcka hur kul actionspel kan vara och hur kul det är när man verkligen lär sig ett spel och blir bra på det.

Dessutom fick det mig att minnas hur kul det kan vara med konsoller, och numera har jag drygt 10 olika konsoller stående (dock är det bara fyra av dem som är permanent inkopplade). Däremot avråder jag er ifrån att prova GBA-versionen eftersom styrningen inte är någon höjdare i den versionen (vilket du kan läsa mer om här).

4. Tempest 2000

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh, Atari Jaguar, Sega Saturn, Playstation 1
Plattform jag föredrar: Atari Jaguar

Ok, den här var svårplacerad. Tempest från Atari är en riktigt klassisk titel, en titel som använde vektor-skärm på ett strålande sätt och som bara pumpade ut action. Ett briljant spel som var ett tekniskt mästerverk när det kom.

Tempest 2000, skapat av legenden Jeff Minter till Ataris sista försök att ta sig tillbaks in i konsollbranschen, Atari Jaguar (en underbar maskin för övrigt), lyckas behålla den känslan och gör det ännu bättre med ett tempohöjande ljudspår; med powerups som lyfter spelet; med nya banor och fiender; med en undarbar vektorgrafik som bara skriker teknik.

Samtidigt har det inte riktigt samma hållbarhet som topp-3. Man kan mycket väl spela Tempest 2000 i en hel helg, och sedan bli sugen på att spela igen en vecka senare. Men att nöta det dag ut och dag in känns inte riktigt aktuellt. Det är inte ett sådant spel som man kan välja om man bara ska spela ett enda spel det närmaste året, vilket faktiskt gäller för topp-3.

Det var nära dock, och ett tag hade jag spelet på plats 1, men jag insåg att det var nostalgin som talade där och varma minnen från timmar i arkadhallen när jag var yngre. Det är fortfarande ett förbannat bra spel dock, och tillsammans med Aliens vs Predators är det skäl nog att skaffa ett Atari Jaguar (även om både PC-versionen och Sega Saturn versionen är bra).

Klicka för större version

Dessutom är Tempest (inklusive Tempest 2000 och den svåråtkomliga Tempest 3000 som jag inte lyckats få tag i än) en av de speltitlar som jag samlar på (även om den samlingen inte är den mest prioriterade; den hade kunnat vara större om jag varit beredd att lägga 2000 kronor på ett ovanligt exemplar, men nu är jag inte det) och du ser samlingen i fotot ovan.

3. Baldurs gate 2

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

När vi kom upp till topp-3 så blev det svårt, och det är i princip dagsform som avgör vilket jag rankar som bäst. I vissa fall har ålder fått fälla avgörandet; om jag tycker att två spel är lika bra (men på olika meriter) så är det det äldre spelet som vinner.

Baldurs gate är i mitt tycke den bästa rollspelsserie som gjorts. Det finns några som nästan når upp till samma nivå, där Planescape:Torment kommer närmast, men ingen slår Baldurs Gate som spelserie, och Baldurs Gate 2 (inklusive expansionen Throne of Bhaal). Inget annat rollspel har givit mig lika många timmar av glädje. Inget annat rollspel har varit lika komplett, med ett underbart persongalleri, briljant interaktion med NPC (Non-Player Characters) och med lika stort omspelningsvärde. Under flera år ominstallerade jag spelet en gång per år bara för att kunna spela igenom ytterligare en gång.

Visst, det finns massvis med rollspel som är snyggare, som har bättre stridssystem, där själva grundstoryn är bättre, etc. Men inget av dem matchar Baldurs Gate när det kommer till karaktärsgalleriet och interaktionen mellan karaktärerna. Det som kommer närmast är just Planescape:Torment.

Jag skulle nästan kunna ge min högra arm för en fortsättning på Baldurs Gate 2 (där man spelar som nybörjar-gud) eller en remake med en modernare motor.

“Go for the eyes Boo, GO FOR THE EYES!!”

2. Civilization

Plattform(ar): PC (MS-Dos / Windows), Macintosh, Amiga, Atari ST, Super NES, PlayStation
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

För att vara helt ärlig; anledningen till att ettan kom etta och inte Civilization är helt och hållet nostalgiska skäl. Hade jag kört spelserier skulle dessutom Civilization-serien ha vunnit, eftersom både Civ 1 och Civ 2 är grymt bra.

Jag rankar dock Civ 1 snäppet högre än Civ 2 eftersom jag verkligen tokspelat Civ 1 och lärde mig varenda lite detalj och vartenda litet knep som fanns. Till slut var spelet inte någon större utmaning ens på svåraste nivån med maximalt antal motståndare.

Men, låt oss börja från början. På den här tiden (91) hängde jag en hel del på olika BBS:er, och framförallt s.k. Warez-BBS:er (som en sidonot; som politiskt aktiv bör jag väl tillägga att det inte var olagligt, på den tiden) och jag tankade ofta ner nya releaser för att prova dem. Just Civilization hade jag inte hört talas om (detta var före webben, nyheter om spel kunde man få via tidningar eller UseNet) och jag tankade ner och installerade det.

Jag fastnade direkt för det, och köpte därför spelet (och så finns det de som påstår att bolagen förlorar på piratkopiering … ) och några dagar senare hade jag fått spelet, läst manualen och satt igång ordentligt.

Efter det spelade jag Civilization dagligen i drygt ett år. Det första halvåret brukade jag vakna runt 3 på eftermiddagen; satte igång datorn och civilization och sedan spelade jag tills jag höll på att svimma av hunger. En kort matpaus och sedan spelade jag tills jag stupade i säng av trötthet runt 7-8 på morgonen.

Mitt spelande kostade mig tre läsperioder (dvs 3/4 av ett läsår) och var en anledning till att jag fick klara mig utan studiemedel i en termin medan jag “lästa ikapp”.

Jag har aldrig fastnat för ett spel på samma sätt igen (som tur är) och jag har aldrig spelat ett spel så intensivt som just Civilization. Tvåan var bra, men fick mig inte att fastna på samma sätt och både trean och fyran tyckte jag var sådär. Trean är faktiskt riktigt kasst om jag ska vara ärlig.

1. Boulderdash

Plattform(ar): Arkad, Atari 400/800, Apple II, MSX, ZX Spectrum, Commodore 64, ColecoVision, NES, BBC Micro, Acorn Electron, PC (Dos), Amstrad CPC, Amiga, iPhone, Gameboy Color, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Commodore 64, Gameboy Advance (originalet följer med i spelet Boulder Dash EX)

Som jag nämnde redan på Civilization så är nostalgi en viktig faktor här. Jag fastnade stenhårt för Boulder Dash på commodore 64 tiden, och det faktum att det kom en massa hemmagjorda banor minskade inte mitt intresse.

Man kan se det som fusk, men jag har valt att väga in dessa hemmagjorda banor i spelets värde; jag ser dem helt enkelt som expansioner. Detta förlänger spelvärdet enormt. Dessutom är spelvärdet i grundspelet så bra att jag de senaste 26 åren (spelet släpptes 1984) återvänt till spelet gång på gång, och varje gång som det släpps en ny version eller konvertering eller uppföljare så köper jag den. Helt osett.

Klicka för större version

Mitt stora samlarobjekt när det kommer till gamla spel är just Boulderdash. Även här samlar jag med viss måtta. Jag har sett några riktigt ovanliga versioner på eBay, men de ligger ofta på 400-600 kronor och riktigt så mycket är jag inte beredd att lägga. Inte just nu i alla fall.

Även om jag inte spelat Boulder Dash lika intensivt som Civilization; även om Boulder Dash inte har samma djup som Baldurs Gate 2; även om det är det äldsta spelet i topp-10 så tycker jag att Boulder Dash fortfarande håller, och att det förtjänar sin plats.

En annan dag kanske ordningen på topp-3 hade sett annorlunda ut, men mina topp-3 skulle vara desamma.

Nästan med på listan

Det är givetvis en massa titlar som inte kom med, men som fortfarande är bra spel. Bland annat har jag inte berört mitt riktigt stora samlarintresse; spel på cartridge till commodore 64.

Klicka för större version

Det släpptes över 10.000 titlar till Commodore 64 och de flesta av dem på kassett. Något tusental släpptes även på diskett, och några hundra på cartridge. Just cartridge till c64 är mitt stora samlarintresse och i början köpte jag allt jag hittade på cartridge, men numera köper jag bara spel som jag tycker är bra och/eller som kommer med kartong och manual.

Ingen av dessa titlar är dock som enskilt spel tillräckligt bra för att komma med på topp-10, utan den här samlingen handlar om att samla på titlar till den bästa maskin som någonsin tillverkats; commodore 64. (Det som ligger närmast att ta sig in är annars Gorf, men det har lite för dålig hållbarhet.)

Några andra titlar som nästan tog sig in på topp-10:

• Might & Magic VI
  • Det var det spel som fick mig att fastna för rollspel på datorn igen och jag har lagt massvis med timmar på det. Så här i efterhand inser jag dock att spelmotorn var ganska kass och att det mest är en “dungeon crawl”. Då tyckte jag att det var kul dock, och det är lite roligt eftersom handlingen i Might & Magic 6,7,8 liksom i HoMM 2, 3, 4 hänger ihop.
• Shogun: Total War
  • Total War serien är på många sätt briljant, men ingen av titlarna (Shogun, Medieval, Mediaval 2, Rome, Empire, Napoleon) kvalar in på listan. Framförallt är strategidelen av spelen svaga, medan taktikdelen oftast är briljant. Det ska bli intressant att se om nästa titel, Shogun 2, kan ta sig in på topp-10. Som spelserie skulle jag antagligen ha med Total War dock.
• Tetris
  • Nja. Det var kul i några månader, men jag tycker man tröttnar ganska fort. Kul som exempel inom kognitiv psykologi dock.
• Warcraft 2
  • Warcraft 2 är på många sätt ett briljant RTS (Real Time Strategy) som satte fart på hela det segmentet. Problemet är bara att RTS inte är riktig strategi och om ett spel inte är strategi eller rollspel ska det vara verkligt speciellt för att komma med på min topp-10. WC2 är inte tillräckligt speciellt för detta.
• Starcraft
  • Samma sak som med WC2. RTS är inte riktig strategi. Handlingen (med mellanspelen) är briljant dock.
• Splinter Cell
  • För mig är detta kronjuvelen inom genren Stealth och det är ett utmärkt FPS. Det är bara inte tillräckligt bra för att kvala in på topp-10.
• The Sims
  • Sims är verkligen ett spel som man kan fastna i, och under några månader spelade jag det en hel del. Jag tycker dock att man tröttnar för snabbt. Det finns inte den hållbarhet som krävs för topp-10.
• Lemmings
  • Jag spelade aldrig Lemmings på c64 (det släpptes efter att jag bytte till PC) men spelet var kanonkul på PC. När jag gått tillbaks till spelet senare (bland annat på PS3) så känner jag dock inte att spelet lyckas fånga mig igen och jag tröttnar ganska snabbt.
• Sim city
  • Detta spelade jag på c64:an, men fastnade inte för det då. Däremot fastnade jag för det på PC, men även detta är ett spel som inte riktigt håller i längden. Det är kul i några månader, men inte mer.
• Need for Speed Underground
  • I mitt tycke ett av de bästa racingspelen, och jag har spelat det hundratals timmar. Men, det kan också bero på att att jag står med i spelets credits som en av de jobbat på spelet under mina två månader i Vancouver. Ska jag betrakta spelet någorlunda objektivt så passar det inte på topp-10.
• Shenmue
  • Den titel som fick mig att köpa en Dreamcast, och spelet var ett försök att förnya rollspelsgenren, men ettan når inte ända fram och tvåan blev framstressad och slutar mitt i.
• KOTOR/Jade Empire/Dragon Age/Mass Effect 1/2
  • Det har släppts massvis med bra rollspel där några av de bästa titlarna de senaste åren är KOTOR (Knights of the old republic 1 & 2), Jade Empire, Dragon Age och Mass effect 1 & 2. Alla är väl värda att spela, och ligger precis under topp-listan, men de når inte riktigt ända fram. Karaktärerna är inte riktigt lika bra som i Baldurs gate, och interaktionen är inte lika djup. Dragon age och Mass Effect ligger dock ganska nära topp 10.

  ---

Folkpartisterna Mathias Sundin och Camilla Lindberg har dragit igång ett utmärkt initiativ; ett väljarkontrakt för de riksdagskandidater som lovar att rösta emot datalagringsdirektivet om de kommer in i riksdagen.

Mer information hittar du här, på kampanjens hemsida där du också kan följa vilka kandidater som skrivit under.

Eftersom integritetsfrågor är en viktig del i min personvalskampanj, och då jag är motståndare till både FRA & Ipred så har jag givetvis skrivit under. Jag är (i skrivande stund) inte upplagd på sidan (pga lite scanner-strul fick jag inte iväg dokumentet förrän idag) men fram till dess kan du se det undertecknade dokumentet här.

Och ja, min handstil är så svårläst att jag valde att skriva med kapitäler så att det skulle gå att läsa också.

För nästan ett år sedan skrev jag ett inlägg om Ipred, piratkopiering och rättssäkerhet, där jag bland annat tog upp varför svensk spelindustri har vunnit på piratkopieringen; detta eftersom de stora företagen inte skulle ha funnits om det inte varit för just piratkopiering.

Jag var nöjd med den artikeln, och tyckte den var ganska väl täckande. Detta tills jag — via opassande — hittade Thomas tvivlarens utmärkta inlägg 80+64+4 = 0. Denna artikel är nämligen den typ av djuplodande och uttömmande artikel som jag hade velat skriva.

Så, istället för att försöka toppa det inlägget så länkar jag helt enkelt dit.

Och apropå rubriken: jag är alldeles för mycket matematiker för att ange en rubrik som inte är matematiskt korrekt. Jag använder istället bit-wise AND som operator eftersom uttrycket då blir korrekt.

Läsplattor, dvs en förenklad form av en dator anpassad just för att läsa texter, har funnits ett tag och Amazon har med sin Amazon Kindle tagit ett stort steg mot att förändra köp- och läsbeteenden bland bokläsare i — framförallt — Usa.

Samtidigt fungerar Kindle inte helt optimalt i Sverige, och en del användare är missnöjda både med läsbarheten och att den upplevs som för seg. Men, det är ett steg i rätt riktning och jag tror att vi kommer att få hur elektroniska böcker kommer att ta marknadsandelar från tryckta böcker, även i Sverige.

Men, intressantare är ändå Bonniers Bonnier Mag +. Den är fortfarande i prototyp-stadie, så det lär dröja innan vi får se den marknaden.

Mag+ from Bonnier on Vimeo.

Det som är intressant med denna är att den är mer genomtänkt och fungerar bättre för tidningar. Därmed tror jag att den skulle vara alldeles utmärkt för bibliotek, där man skulle kunna ta med sin läsplatta och tanka ner böcker/tidningar/magasin, eller kanske till och med göra det via nätet.

Jag ser det som ett intressant — och bra — sätt att vitalisera bibliotekens roll i samhället, och låta dem gå före in i informationssamhället. Frågan är bara vilket bibliotek som kommer vara först med en dylik lösning.

Jag funderade ett tag på om jag skulle beröra frågan alls, men eftersom jag skrev om inledningen[1] på Pirate Bay-rättegången så känns det lämpligt med en kommentar nu när vi nått en första slutpunkt (men däremot inte den sista; “Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. but it is, perhaps, the end of the beginning.” för att citera Churchill).

Det finns flera saker man kan konstera om de fällande domarna i Pirate Bay-målet (aftonbladet) och de är i korthet:

1: Tingsrättens ledamöter saknar helt den tekniska kompetens som behövs för att kunna bedöma om ett brott begåtts. Hade de haft basala kunskaper om internet, peer-to-peer och torrent-trackers så hade de insett att det inte kan vara ett brott att driva en katalogtjänst av det här slaget.

I det här sammanhanget är DN:s artikel extra intressant och då särskilt kommentaren från Roger Wallis:

2: Vilket för oss in på följdeffekterna. Tingsrättens domslut innebär nämligen att det går utmärkt att — som Roger påpekar ovan — stämma bredbandsleverantörer. Men, inte bara de, utan det går även utmärkt att stämma Google (som i det här exemplet katalogiserar torrents (dvs precis det som Pirate Bay-killarna fälldes för)) eller YouTube som ofta har upphovsrättsskyddat material liggande (och de förmedlar ingen katalogtjänst, utan har de facto upphovsrättsskyddat material på sina servrar; även om de plockar bort det om de uppmärksammas på det).

“You broke teh internet!” kort sagt.

3: Dessutom är ju påföljden horribel. Johan Ingerö har en utmärkt jämförelse mellan olika straffpåföljder:

Detta att jämföra med ett “brott” (där citationstecknen reflekterar min syn på fildelning, jag ska inte uttala mig om Ingerös ståndpunkt) som helt saknar offer och där de som “utsätts” faktiskt vinner ekonomiskt på det hela.

Sedan finns det givetvis folk som Dick Harrison inte förstått någonting alls, men man kanske inte ska förvänta sig mer av någon som tycker att det är ok att sextrakassera sina kvinnliga doktorander.

Han säger bland annat:

Vi får verkligen hoppas att det inte blir vägledande, sett till de effekter som jag räknar upp i punkt 2. Sedan har jag inte missat ironin i att en professor i historia applåderar de värsta ludditer vi sett sedan katolska kyrkans härjningar på medeltiden.

• Opassande: Tingsrätten har bestämt — TPB är cheferna över internet och oss alla
• Copyriot: Har antipiraterna en egen releasegrupp i tingsrätten?
• Henrik Alexandersson: TPB: I dag börjar kriget om framtiden på allvar
• Deep edition: Domen är en fällande dom mot demokratin

• Svensk polis i Hollywoods ledband

• Det riktigt otäcka är angreppet på rättssäkerheten och den personliga integriteten
• En rejäl sörja är vad det är
• Biltullar, mediavridning och pirate bay
• Det handlar fortfarande om rättsäkerheten

Det var länge sedan jag skrev om piratkopiering — min senaste seriösa artikel är från november 2006, även om jag skrev en mer lättsam artikel i september 2007 — och det har inte berott på ointresse eller okunskap.

Det är ett ämne som jag tycker är väldigt intressant, men jag har valt att ha mitt fokus på Sundbyberg och det finns så många andra som skriver bra om ämnet, däribland opassande.se. Eftersom vi är ganska få som skriver om Sundbyberg och då jag — helt oblygt — tillhör den grupp som kan politiska frågor i Sundbyberg bäst så har jag valt det fokuset.

Men, samtidigt har jag länge funderat på att skriva ytterligare en artikel om piratkopiering, Ipred och rättssäkerhet, och den kommer här.

Grundförutsättningar

Jag kommer i den här artikeln inte att ta ställning för eller emot kopiering; jag kommer varken att inta en upphovsrättsfundamentalistisk position eller en information-vill-vara-fri-position.

Istället kommer jag att konstatera att så länge som vi har upphovsrätt så kommer vi att ha piratkopiering och så länge som vi har piratkopiering så kommer vi att ha både de som vill att det ska vara utan straff-påföljd och med, och vi kommer att ha personer och organisationer som kommer att argumentera utifrån sina åsikter och förutsättningar.

Bakgrund

Lite bakgrund om mig själv först. Jag tillhör de som växte upp med hemdatorer och som minns alla skräckkampanjer kring piratkopiering. Jag minns när kassettbanden skulle slå ut musikindustrin, jag minns hur piratkopiering på kassett sågs som ett hot mot spelindustrin. Jag har varit med och sett hur den s.k. scenen vuxit fram och jag har själv varit en aktiv deltagare i den när commodore 64:an (c-64:an) var den dominerande hemdatorn.

Jag har kopierat filmer, skivor och spel; det sistnämnda i tusental. Som en aktiv deltagare i piratscenen på c-64:an var jag medlem i en av de elit-grupper som fanns och jag har skyfflat piratkopior en masse. När det var som mest aktivt skickade jag ut ca 100 disketter per vecka och varje diskett innehöll mellan 5 & 10 piratkopierade spel.

Jag är dessutom en storkonsument av musik, film och spel. Mina samlingar av dvdfilmer, spel till olika plattformar och skivor tar upp ca 5 bokhyllor och under årens lopp har jag lagt mer pengar på att köpa media i olika former än vad en genomsnittlig svensk lägger ut på en livstid. När jag flyttade för två år sedan så slängde jag 4-5 papperskassar fullproppade med originalfilmer på VHS.

Jag köper i korthet inte argumentet att branschen skulle förlora pengar på piratkopiering och precis som DN påpekade för ett år sedan så handlar piratkopiering i väldigt liten utsträckning om att det skulle vara gratis, eller att man inte vill betala. Eller, så kan vi ta rapporten från KTH som visar att fildelare köper mer musik.

Piratkopiering och spelbranschen

Innan jag övergår till huvudämnen, låt oss göra en kort djupdykning i den svenska spelbranschen. Hur många här känner till DICE, eller Digital Illusions CE? De flesta är säkert bekanta med att de är Sveriges mest framgångsrika spelföretag, att de numera ägs av Electronic Arts och att de ligger bakom den framgångsrika spelserien Battlefield.

Vad färre antagligen känner till är att deras första titel var Pinball Dreams, ett flipperspel till Amigan. Ännu färre lär ha koll på att de killar som utvecklade spelet hade sin bakgrund i scenen på Amigan och innan dess c-64:an, i gruppen The Silents. Visste du till exempel att denna grupp hade två s.k. copy-partyn i Alvesta; hel-helgsträffar med tre syften; knäcka spel, kopiera spel och tävla i demoprogrammering.

Utan piratkopieringen på c-64:an så hade det inte växt fram en pirat-scen, en pirat-scen som utvecklades till en demo-scen; en demo-scen som utgör rötterna för detta spelbolag. Utan piratkopiering inget Battelfield.

Eller, ta exemplet Starbreeze. De ligger bland annat bakom spelen The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay och The Darkness. Detta företag har sina rötter i PC-gruppen Triton som i sin tur verkade på PC-scenen; en scen som inte skulle ha funnits utan piratkopieringen. Det var piratkopieringen som byggde upp den infrastruktur som möjliggjorde demoscenen.

Så när anitpiratbyrån faller ut i hätska utfall mot scenen så får man inte glömma att det är just scenen som var en viktig förutsättning för många av de bolag som de företräder.

Disclaimer: Jag har inte varit aktiv på PC-scenen på 15 år — och min senaste kontakt med scenen var den demoscen som fortfarande lever på c-64:an för några år sedan — så jag vill inte uttala mig om hur den utvecklats sedan dess, men jag tycker att denna historiska tillbakablick är viktig.

Men, jag ska inte dyka allt för djupt i huruvida piratkopiering är positivt eller negativt. Som jag skrev i början så är inte poängen med den här artikeln att ta ställning i den frågan, utan att peka på problemen med Ipred i relation till rättssäkerheten.

Ipred och rättssäkerhet

Det stora problemet med rättsfall kring piratkopiering av filmer, spel och musik är att det är digitala distributionsvägar och digitala spel. Visst finns det fortfarande i vissa länder en piratkopiering som sker på tryckta media, men de fall som kan bli aktuella i Sverige handlar om digital distribution.

Digital distribution har nackdelen att det då handlar om digitala spår, vi pratar om att använda skärmdumpar och loggfiler som spår. Jag har tidigare tagit upp exempelvis bevismaskinen som kan användas för att skapa “bevis” för piratkopiering.

Bilden ovan (klicka för större version) är skapad i just bevismaskinen och tycks indikera att antipiratbyrån (det är ip-adressen för www.antipiratbyran.se som visas) håller på och tankar ner en upphovsrättsskyddad fil.

Och det är just det som är problemet med om någon annan än polisen tar fram bevisen när det är digitala bevis; det går inte att säkerställa att bevisen är korrekta. Det är både enkelt att fabricera bevis, och då antipiratbyrån är part i målet så har de givetvis ett intresse av att få fram bevis även om dessa inte finns.

Loggar och skärmdumpar borde inte ha värde i en rättegång så länge som det inte är polisen — och enbart polisen, dvs utan “hjälp” från antipiratbyrån — som ansvarar för insamlandet och hanteringen av bevis.

Men, just nu ser det — tack vare Ipred-lagen — ut som om dessa “bevis” skulle vara tillräckliga för att få ut information om vem som har en ip-adress, och dessa “bevis” kan ligga till grund för att polisen ska få beslagta datorer och andra “bevis”.

Noll rättssäkerhet

Just därför finns ingen rättssäkerhet i hanterandet. Om man tycker att piratkopiering ska vara förbjudet så ska det hanteras av rättsväsendet. Bevisinsamlandet ska skötas av polisen och det ska hanteras som vanliga brottsmål, inte som sker nu.

Extra illa är dessutom att IP-adressen anses som knuten till en abbonnent. Det innebär att — tills rätten säger annorlunda — så har jag ansvar för vad andra gör på någon av mina datorer; jag har ansvar för vad som försiggår på mitt öppna trådlösa nätverk; jag har ansvar för om någon som hälsar på mig kopplar upp sig på mitt fasta nätverk (ja, jag har nätverksuttag i de flesta av mina rum, undantaget är köket) ; jag har ansvar för om jag konfigurerat min server fel så att andra kan skapa nedladdningar på den.

Så, även om man är motståndare till piratkopiering och även om man lider av vanföreställningen att “kopiering är stöld” så kan man inte vara för Ipred-lagen; inte om man värnar om rättssäkerheten.

Och ja, det gäller även för mina partikamrater som dumt nog röstade igenom detta i riksdagen. Gör om; gör rätt!

Till och från blåses det upp stormar av moralpanik kring datorspel. Dessa kan ta sig uttryck i två former:

1. De kan vara beroendeframkallande och passiviserar användaren. Den vinklingen skrev jag om för cirka två år sedan.
2. De kan göra spelaren våldsamma och skapar en effekt som hade gjort Pavlov grön av avund.

Den sistnämnda vinkeln kommer ofta upp i samband med våldsamma spel, och favorithatobjektet för de puritaner som krigar mot den här typen av spel tycks vara GTA-spelen (Grand Theft Auto). Nu senast är det Expressen som slår på stora trumman om hur en artonåring mördade en taxichaufför enbart pga av att han spelat GTA4 (ett väldigt bra vuxenspel för övrigt).

Expressens slutsats är dock lite förvånande eftersom de skriver:

Ok, så killen som knappast hade spelat spelet särskilt mycket (eftersom han inte ägde det) begick alltså ett mord pga att han spelat spelet? Är det bara jag som tycker att det känns som ett bakvänt resonemang?

Sedan följer artikelns verkliga clou:

Expressens “expert” är Owe Sandberg. Owe fucking Sandberg; denna charlatan som alltid tillfrågas när tidningar skriva larmartiklar om datorspel. Det faktum att Owe Sandberg tjänar pengar på att framställa spel (och spelande) som farligt tycks alltid undgå de “journalister” som skriver dessa artiklar. (För mer om Owe Sandberg rekommenderar jag den här artikeln hos Copyriot)

Tyvärr verkar dock Thailändska myndigheter ha fallit till föga för landets egna puritanska krafter, och GTA4 är numera förbjudet i landet. Synd att politiken ska suga så mycket i ett land som i övrigt är väldigt trevligt.

I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att ny kultur alltid leder till moralpanik. När jag växte upp var det videofilmerna som skulle göra massmördare av oss alla. Innan dess var det serietidningar, rock’n'roll, Jazz, med flera (inte nödvändigtvis i den ordningen) som skulle fördärva ungdomen.

Eller kommer ni ihåg moralpaniken om att skivor (framförallt då hårdrock) innehöll subliminala meddelanden som man kunde höra om man spelade upp skivan baklänges? Vilket betingar citatet ovan och nedan (båda från Denis Leary)

(och den som händelsevis tog anstöt av ovanstående har ingen humor; bara så att vi klargjort den delen)

Poängen — jo det finns en sådan — är att friska människor går inte ut och slår ihjäl folk för att de spelat ett spel, eller sett en film, eller läst en serietidning, eller lyssnat på en skiva, eller gått på en konsert, eller läst en bok, eller läst biblen, eller läst annan valfri religiös bok. Sjuka människor kan göra det, men de hade hittat en utlösande faktor i vilket fall som helst

Ska vi förbjuda sådant som utlöser reaktioner hos sjuka människor är det bättre att börja med att förbjuda religiösa böcker. Bara bibeln har orsakat fler mord än alla spel tillsammans. Religiös litteratur leder till fler dödsfall per dag än all “skräpkultur” tillsammans orsakar på ett år.

Och ändå föreslår jag inte att religiös litteratur ska förbjudas; varför? Därför att friska människor tar inte skada. För friska människor — som uppskattar den typen av litteratur — så leder de oftast till ett bättre liv. Precis som spel leder till ett bättre liv för oss som uppskattar den kulturformen. Precis som filmer leder till ett bättre liv för oss som uppskattar den kulturformen. Etcetera. Etcetera.

Men i korthet; spel är inte farliga. Sluta slåss mot väderkvarnar och kom in i matchen.

Flera personer har bett mig kommentera riksdagens beslut kring FRA och/eller frågat varför jag inte skrivit någonting om det. Om jag börjar bakifrån; huvudanledningen till att jag inte skrivit någonting är för att jag inte haft tid. Våren har varit hysteriskt fullbokad, vilket haft en väldigt negativ effekt på mitt bloggande.

Det handlar alltså inte om att jag skulle följa någon partipiska eller något sådant; det här är min blogg, om jag inte delar partiets ståndpunkter lär jag framföra det.

Innan jag går in på mina åsikter, låt oss bena upp frågan lite grann.

Finns det säkra krypton?

Ny var det några år sedan jag läste om kryptering på en akademisk nivå, men som jag minns det finns det ingenting som heter oknäckbara krypton. En googling gav vid handen att min minnesbild verkar korrekt. En kryptering med en nyckel som transporteras helt säkert och som är 2^N (2 upphöjt till N) bitar är knäckbart oavsett hur stort N är. Däremot växer den beräkningskraft som krävs för att knäcka krypteringen.

Vid symmetrisk kryptering, dvs då avsändare och mottagare använder samma nyckel (som då måste föras över på något säkert vis) och med en nyckel-längd på 128 bitar så får man 2^128 (2 upphöjd till 128) möjliga nycklar, eller ett väldigt, väldigt stort tal (ca 3,4 * 10^38). För att knäcka kryptot med s.k. “brute force” (dvs ren kraft) så behöver man i genomsnitt prova hälften av nycklarna, dvs 2^127 nycklar (ca 1,7 * 10^38). Låt oss anta att man med en normal dator kan prova 10 miljoner nycklar per sekund. Då skulle det ta 17014118346046923173168730371588 sekunder, dvs 539514153540300709448526,45774951 år. Om vi istället skulle ha tillgång till datorkraft som kan tugga sig igenom 100 miljoners miljarder nycklar per sekund så skulle det istället ta ca 1701411834604692317316 sekunder, eller (ca) 53951415354030 år.

Därför brukar man säga att dylika krypton är tillräckligt säkra, dvs det krävs så mycket datorkraft att det inte är rimligt att anta att kryptot knäcks. Men, det är fortfarande inte oknäckbart. Med den utveckling som sker av datorer så är det inte orimligt att anta att man inom några år kommer att kunna knäcka den här typen av krypton på rimlig tid (med reservation för att jag faktiskt inte är specialiserad på krypton och kan ha missat någonting)

Men, vi pratar då om att den som lyssnar (exempelvis FRA) skulle välja att lägga alla sina resurser på ett enda meddelande under en längre period. Eftersom man inte kan avgöra om meddelandet var värt det innan man knäcker kryptot så är det inte rimligt att anta att FRA skulle plocka just det här viktiga meddelandet som betyder liv och död.

Dock, det är korrekt att det inte finns någonting som heter oknäckbara krypton. Man trodde tidigare att s.k. kvant-krypton skulle kunna erbjuda detta. Men, i maj i år visade forskare vid Linköpings Universitet att även dessa kan knäckas. Samtidigt så föreslår de sådana förändringar som skulle göra kryptot oknäckbart igen (tills nästa forskare kommer med en snilleblixt åtminstone).

Poängen är dock inte om det finns oknäckbara krypton eller ej, utan huruvida det finns krypton som kräver så pass mycket datakraft för att knäcka dem att det inte är rimligt att avkoda på ren chans eller att avkoda ens en liten del av de som skickas från “intressanta” adresser.

Liberalens val

Det är inte helt ovanligt att liberaler hävdar att “om man är liberal så måste man tycka det här”. Jag gör det själv ibland och ofta är det lätt att anta ett binärt perspektiv där man måste tycka på ett visst sätt.

Dock så är liberalismen en bred ism, med många olika tolkningar och åsikter. Därför köper jag att en del liberaler hävdar att man kan ställa personlig integritet mot säkerhet, att man måste väga nytta mot skada. Jag delar inte den åsikten; det finns en anledning till att jag citerar Franklin längst upp på sidan:

För mig finns det ingen nytta som kan väga upp en kränkning av den personliga integriteten. Det är därför jag är emot kameraövervakning på offentliga platser, emot avlyssning utan brottsmisstanke (finns det en brottsmisstanke anser jag dock att man har förverkat sina rättigheter), emot husrannsakan utan skälig misstanke om brott som leder till fängelse, emot drogtester som inte är frivilliga, osv.

Men, jag kan köpa att man inte måste dela den uppfattningen och fortfarande kalla sig liberal. Då måste vi dock analysera vad vinsten är genom denna övervakning och i vilken utsträckning den personliga integriteten kränks.

Argument för

Det förs även fram en del argument för FRA:s spaning. Låt oss snabbt ta en titt på dessa innan jag går till mina åsikter och slutsatser.

• De flestas mail kommer inte att läsas
  • Det är korrekt, det sker en massa filtrering innan man kommer till den nivån där mail kommer att börja läsas, men eftersom vi inte vet vilka filter som FRA kommer att använda eller vilka mönsteranalyser som de kommer att göra så kan vi inte vara säkra på att våra mail inte läses.
• Om informationen inte har säkerhetsmässigt värde så kommer den att förstöras.
  • Detta är tyvärr skitsnack. Det vi lärt oss om övervakning är att konfidentiell information kommer att spridas. Några av de som får ta del av den information som FRA sniffar fram kommer att sprida delar av den; det kan handla om affärshemligheter, snaskiga detaljer om kändisar, osv, men det kommer att läcka. Inte för att de som jobbar på FRA är sämre människor, utan för att de är precis som alla oss andra.
• Det är nödvändigt för nationens säkerhet
  • Tyvärr stämmer inte detta heller. Som jag redovisat tidigare så kommer man inte att kunna knäcka en stor del av det som är krypterat. Det är alltså mycket info som aldrig kommer FRA till del, och framförallt är det sådan information som de hävdar att de behöver som inte kommer att komma fram (eftersom den är krypterad).
• Även om man inte kan avkoda meddelandet så kan man använda sig av mönster i form av vilka som skickar till vilka.
  • Inte heller sant. Det är inga problem att surfa anonymt, eller att skicka meddelanden från en anonym adress till en annan. Innan FRA ens börjat se ett mönster kommer de som skulle behöva spana på att ha bytt till andra anonyma adresser.

Sammanfattning

Jag tänker inte börja slänga anklagelser om att det enbart finns två liberaler bland de borgerliga ledamöterna i riksdagen, men jag tycker att det är förvånande att enbart två personer verkar dela min syn på konflikten mellan personlig integritet och säkerhet.

Mer förvånande är dock att varken regeringen, de borgerliga riksdagsledamöterna (med två undantag) eller alla borgerliga tjänstemän verkar ha någon som helst koll på IT-frågor. Finns det verkligen ingen i regeringen som har kunskap om kryptering? Hur lyckas FRA dupera så många intelligenta personer på en gång? Är det verkligen ingen som försökt sätta sig in i frågan?

Dessutom finns ett systemfel i hur gruppledarna i riksdagen agerar. Det är mycket tal om “vår regering” och “vi får inte fälla regeringen”, men då har man ju vänt på hela processen. Det är regeringen som ska lyda riksdagen; inte tvärt om. Om riksdagen bara ska rösta igenom regeringens förslag så behöver vi ju ingen riksdag. Det skulle räcka med att de samlades precis efter valet och röstade fram en regering. Sedan kunde riksdagsledamöterna åka hem igen.

Extra salt i såren är att en borgerlig regering väljer att klä skott för ett idiotförslag som har socialdemokratisk stämpel. Om regeringen hade gått och sagt att man har fri röstning i den här frågan, att man vill att alla ledamöter ska rösta som de själva vill och att det inte kommer att finnas en partipiska så hade inte sossarna kunnat låtsas som om de var emot förslaget. Då hade det varit socialdemokraterna som röstade igenom förslaget medan en majoritet av de borgerliga hade röstat emot.

Överhuvudtaget är det mellanting som vi har mellan partival och personval ett problem. Man kan inte ha både och utan vi måste välja färdväg. Antingen har vi rena partival (och då behövs knappast lika många i riksdagen) eller så har vi rena personval (där man som väljare kan ställa “sin” politiker till svars). Både och fungerar inte. Detta tarvar dock en egen artikel vid tillfälle.

Jag har fått en del kommentarer på mitt tidigare inlägg om obefogade påhopp. Jag hade tänkt släppa ämnet, men eftersom flera personer tycks ha missförstått vad jag skrev om skillnaden mellan “hackers” och “crackers” så måste jag ha uttryckt mig ovanligt dåligt.

Jag vill därför förtydliga och betona att ingen av de texter (eller bloggar, eller personer) som jag kritiserar får denna kritik på grund av okunskap i skillnaden mellan “hacker” och “cracker”. Som jag skrev så är det en ovanlig kunskap, och den delen av mitt inlägg var ämnad som en sakupplysning om att det är en skillnad. Om någon känner sig kritiserad, påhoppad eller uthängd på grund av just denna del vill jag be om ursäkt; det var aldrig min mening.

Däremot står jag fast vid att Nina Unesis inlägg i övrigt var okunnigt, generaliserande och fördomsfullt. Sedan kan man givetvis, som Nina gör, välja att blunda för kritiken och skriva ett plumpt försök till humor som visar att hon inte förstått vad det handlar om. Problemen med Ninas första inlägg var nämligen att:

1. hon pekar ut en grupp där förövarna ska finnas, utan att ha någon som helst kunskap om vem eller vilka som ligger bakom
2. hon generaliserar grovt kring data-teknologer, och då gärna med de vanliga fördomarna om att det rör sig om unga finniga män som saknar det mesta av social kompetens
3. hon väljer att peka ut två tekniska högskolor; antingen för att hon tror att dessa D-teknologer är mer kriminella än andra D-teknologer, eller för att hon tror att D-linjen bara finns på dessa högskolor

Sedan är det givetvis dessutom inkorrekt att D-teknologer skulle få jobb tack vare socialdemokratisk politik 2002-2006. D-teknologer (liksom datavetare, data-ingenjörer, osv) har alltid haft lätt att få jobb, med undantag av åren 2002-2005. Hela IT- och telekombranschen gick på knäna efter IT-bubblan och det har aldrig varit så svårt att få jobb som IT-professionel som just 2002 och i viss mån 2003. Denna nedgång är givetvis inte den förra regeringens fel, men lika litet är den nu ljusnande branschen inom IT-sektorn den förra regeringens förtjänst.

Nu ser branschen ut ungefär som den gjorde i slutet av det förra milleniet, med den skillnaden att vi har ett antal årskullar som aldrig kom ut på arbetsmarknaden och som fortfarande har svårt att få jobb inom det segment de är utbildade för eftersom arbetsgivaren hellre tar någon som nyss blev klar när de plockar in juniora utvecklare.

LO:s propagandablogg LO ung (där man länge försökte framställa det som om texterna kom från vanliga LO-medlemmar) är en blogg som jag slutade läsa när jag tröttnade på deras dåligt underbyggda texter och rena påhopp.

Via Magnus Persson blev jag dock tipsad om ett av de senare inläggen. Nina Unesi går där till angrepp mot teknologer på Chalmers/KTH och hävdar på fullt allvar att denna grupp ligger bakom attacken mot LO:s hemsida.

Låt mig först betona att jag tar avstånd från sabotage som kampanjmetod och jag tycker det är tråkigt när någons hemsida (eller blogg) blir kapad eller förstörd. Detta är dock inte hackning, och ordet hacker används oftast felaktigt för den som egentligen är en cracker (eller möjligen Black Hat Hacker om man vill härleda varifrån kunskapsbasen som används härstammar).

Hackers, den riktiga sorten, finns det gott om på Sveriges högskolor, och däribland på D-linjen (som jag antar att Nina syftar på med sitt svepande “KTH/Chalmers”) som finns på alla Sveriges tekniska högskolor, liksom på andra datavetenskapliga utbildningar såsom Datavetenskap, Systemvetenskap, Data-ingenjör, osv.

De är dock procentuellt vanligare bland de datakunniga som är autodidakta (självlärda) och många av de datavetenskapliga studenter som ägnar sig åt hacking har just en en autodidakt bakgrund, och en del har en bakgrund inom scenen eller demoscenen (en distinktion som inte gjordes innan 90-talet).

Nina uppvisar alltså en förvånansvärd kunskapsbrist, både om Sveriges högskolor, studenter på D-linjen liksom om skillnaden mellan hacking och cracking. Just den sistnämnda kunskapen är ganska ovanlig, och kunskapsbristen är förlåtlig. Jag slarvar själv med uttrycken ibland och säger att “en hemsida är hackad” när jag egentligen menar att den är knäckt (eller crackad, eller förstörd, eller saboterad).

Nu förväntar jag mig inga briljanta inlägg på LO-bloggen, men kan man inte förvänta sig en grundläggande kunskapsnivå om det man ska skriva om – i det här fallet våra tekniska högskolor – så att läsaren slipper konfronteras med spekulationer och rena faktafel?

Uppdatering 1:

Hittade två bloggar som jag normalt sett inte läser (knuff är en behändig tjänst) som skriver om attacken. Båda tar till ganska rejäla överdrifter.

• Kulturbloggen tar till överord och ser attacken som ett hot mot demokratin.
• Johan Sjölander jämställer med översittare och rökare (och har gått på myten om att datorkunniga är finniga tonåringar som alla saknar flickvän).

Ingen av dem har dock förstått skillnaden mellan att hacka och att förstöra.

Uppdatering 2:

För den som missade hur LO:s sida såg ut kommer här en skärmdump (klicka på bilden för större storlek)