Censurivrarna har vunnit — serier är nu officiellt skadliga

I mitten av 80-talet fastnade jag för s.k.[1] vuxenserier och jag köpte de flesta av de tidningar som Horst Schröder gav ut[2]. Av dessa var tidningen Pox min favorit; jag fastnade för de lite mörkare berättelser som fanns där, och tidningen var lite mer avantgarde än resten av tidningarna.[3]

Dessa serier, varav en del innehöll naket, erotiska segment eller till och med bilder av nästan pornografisk karaktär, ledde till att Folkaktionen mot Pornografi (FMP)[4] anmälde tidningen för skildring av vÃ¥ldspornografi. Schröder vann rättegÃ¥ngen och frikändes, men FMP vann ändÃ¥ i slutändan eftersom kostnaderna — tillsammans med att flera butiker vägrade sälja Schröders tidningar — tog knäcken pÃ¥ förlaget.

Efter att den svenska marknaden för s.k. vuxenserier därmed hade blivit lustmördad av FMP gick det några år då jag inte läste serier alls (mer än stripparna i dagstidningen då). I slutet av 90-talet fastnade jag dock för den japanska konstformen Anime[5] och därmed också för Manga.

Detta intresse ledde till att jag köpte ett antal Anime-filmer på dvd (och min absoluta favoritfilm är fortfarande 火垂るの墓 (Hotaru no hakaeldflugornas grav)) och att jag senare fastnade även för Manga eftersom jag ville läsa förlagan till en del av de serier som jag fastnat för på DVD. Detta intresse ledde även till att jag gick med i Mangakai som på den tiden var Sveriges äldsta och största förening för intresserade av Manga och Anime.[6] Föreningen grundades en gång i tiden av Simon Lundström som numera är en av Sveriges ledande översättare och kunskapare inom området Anime och Manga. Simon var dessutom ordförande under den period som jag satt i föreningens styrelse. Tyvärr har jag inte haft någon egentlig kontakt med varken Simon, eller någon av de andra som jag lärde känna under min tid i föreningen. Några av dem har jag stött på i andra sammanhang, men jag har ärligt talat extremt dålig koll på vad som hänt i Sverige när det kommer till Manga och Anime de senaste åren, och det är flera år sedan jag senast köpte en manga-pocket.

Nutid

Vilket för oss till nutid, men ytterligare en kort tillbakablick först. När tryckfrihetsförordningen ändrades 1998 (lag 1998:1438 om jag förstått det hela rätt) så blev det olagligt att inneha barnpornografi. I grunden en vettig ändring eftersom ett fotografi eller en film med barnpornografi inte kan uppstå utan att ett barn utsätts för grova sexuella övergrepp.

Problemet är bara att denna lag appliceras även på tecknat eller digitalt framställt material. Om någon ritar en bild på en 14-årig flicka som har sex med en 14-årig pojke så är det barnpornografi; trots att här inte finns något offer och trots att åldersbedömningen är väldigt godtycklig. Det innebär att det är olagligt att inneha den bilden. Ur det perspektivet är det antagligen bra att jag inte har kvar specialnumret av Pox som utgavs i samband med rättegången, eftersom åtminstone en av de teckningarna borde klassas som barnporr enligt lagen. [7]

Tyvärr har vi nu fått ett exempel på detta. Arbetarbladet rapporterar att en översättare av japansk Manga och Anime fällts för innehav av barnporr. Eftersom jag vet vem översättaren i fråga är så vet jag också att det inte kan röra sig om några grova bilder, utan snarare om lite naket där åldern på de tecknade personerna kan vara lite svåra att fastställa. Den som vill läsa mer om de specifika bilderna rekommenderas att gå in på facebook-gruppen Stop comics censorship in Sweden!. Passa gärna på att gå med i gruppen också.

Just denna händelse skriver även Motpol om, och för ovanlighetens skull ska jag dessutom länka till Aftonbladet kultur som har en alldeles utmärkt artikel om ämnet. Jag väljer att citera en passage från den utmärkta artikeln hos Aftonbladet:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Idén att en pornografisk bild i sig utgör ett övergrepp skapades av porrmotståndarna Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon på tidigt 80-tal och har nått in i svensk lagstiftning via lobbyingorganisationen Ecpat.

Egentligen skulle jag vilja gilla Ecpat, och stöda deras arbete, men just det här visar att Ecpat inte handlar om att skydda barn från övergrepp, utan om att de vill vara moralpoliser som ska bestämma vad som ska vara tillåtet att skildra i tecknad form.

Det riktigt otäcka är dock inte att man kan bli fälld för att man innehar en bild som någon moralist ogillar. Inte heller är det otäckaste att en riktigt sjysst kille blir fälld för innehav av barnpornografi (även om det i sig är riktigt otäckt). Det otäcka är vad som är nästa steg? I dagsläget omfattar förbudet inte skriven text (utan illustrationer), men jag ser det inte som otroligt att lagen kan utökas till det. Ni inser vad som händer då? Då blir böcker som Lolita förbjudna, men även en hel del klassisk litteratur. Bland annat skulle det då bli förbjudet att inneha en bibel, eftersom den beskriver sexuella handlingar som inbegriper någon som är under 18 år.

Exempel från bibeln (första mosebok, 19:e kapitlet) :

Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta.

DÃ¥ sade en dag den äldre dottern till den yngre: “VÃ¥r far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn pÃ¥ vanligt vis. Vi ger vÃ¥r far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. SÃ¥ skaffar vi barn genom vÃ¥r far.” När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och lÃ¥g med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp.

Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: “I natt lÃ¥g jag med vÃ¥r far. Vi ger honom vin att dricka i kväll ocksÃ¥, sedan kan du gÃ¥ in och ligga med honom. SÃ¥ skaffar vi barn genom vÃ¥r far.” De gav sin far vin att dricka den kvällen ocksÃ¥, och den yngre systern lÃ¥g med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. SÃ¥ blev Lots bÃ¥da döttrar havande genom sin far.

Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.

Detta skulle inte gå att framställa varken på film eller i tecknad form med dagens lagstiftning. Utökas lagstiftningen till att gälla skriven text skulle det därmed vara innehav av barnpornografi om man har en bibel hemma. Men, det är klart, vi ska väl inte banga för lite bokbål bara för att vi kallar oss en demokrati?

Problemet är att det finns många som vill väl, men resultatet blir så fel. Det var samma sak när det kom förslag på censur av nätet. Man vill skydda barnen, men det slutar med att ingen blir skyddad och att vi alla får ännu färre friheter och rättigheter. Om du följer länken till min tidigare artikel måste jag dock avråda från att göra den googling som jag skriver om i den. Du bryter nämligen mot lagen och kan fällas för innehav av barnpornografi om du gör den. Bara som en varning så att jag inte skickar någon i fängelse av misstag.

Det är också därför jag helt valt att undvika illiustrationer i den här posten. Jag är ärligt talat rädd för den här lagen, och vad den innebär, och jag vågar inte välja några illustrationer av rädsla att jag omedvetet ska bryta mot lagen. Ett samhälle där medborgarna behöver känna rädsla över vad de tycker, tänker och uttrycker är inte det samhälle jag vill ha. Tyvärr är det så samhället ser ut nu.

Sammanfattning

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?`


Uppdatering: Läs även Liberatis utmärkta artikel, Per Petterssons sammanställning och Johan Ingerös artikel.

Uppdatering 2: Läs gärna även sagor från livbåten som går igenom själva domen och analyserar och argumenterar utifrån den. Definitivt läsvärt. Även Niklas skriver om fallet; inte helt oväntat då censur brukar vara ett rött skynke för liberaler.

Uppdatering 3: Expressens ledare lyfter frÃ¥gan, och i samma tidning förklarar My Bergström varför “porrmanga” inte hotar vÃ¥ra barn. Läs även Per Hagwall.



[1] Jag skriver “sÃ¥ kallade” eftersom det antyder att serier generellt skulle rikta sig till barn. Serier, liksom böcker, filmer, pjäser, etc, är alla olika kulturformer. Ingen av dem riktar sig som form till en specifik grupp utan det är innehÃ¥llet som avgör mÃ¥lgrupp. En barnfilm riktar sig till barn (men kan uppskattas av vuxna ocksÃ¥), liksom en barnbok riktar sig till barn och en barnserie riktar sig till barn.

[2] Tyvärr gjorde jag mig av med mina tidningar i samband med en flytt.

[3] Det var först när tidningen Inferno gavs ut som jag fick en ny favorit. Det var också då jag fastnade för Sandman som är en av de absolut bästa serier som någonsin gjorts.

[4] Ytterligare en moralkonservativ grupp som får moralpanik över det mesta, och som gärna vill bestämma vad andra ska tycka och tänka. De är numera nedlagda, men du kan läsa om deras tokerier här.

[5] Eftersom mina första Anime-filmer beställdes frÃ¥n Usa, och dÃ¥ jag i början läste in mig pÃ¥ ämnet pÃ¥ amerikanska webb-siter, uttalar jag fortfarande Anime med engelsk betoning, dvs med tyst e. Jag är väl bekant med att ordet pÃ¥ japanska uttalas inklusive e (eftersom det med katakana skrivs アニメ dvs a – ni – me ) men min hjärna är felprogrammerad pÃ¥ det ordet. Jag gör fel även pÃ¥ sake som jag uttalar saké eftersom det var sÃ¥ jag fick lära mig ordet en gÃ¥ng i tiden.

[6] Jag har ärligt talat ingen aning om föreningen är aktiv längre. Webbsidan har inte uppdaterats på länge, men å andra sidan har de förnyat domänen så någon typ av verksamhet verkar fortfarande finnas.

[7] Det är också i samband med denna lag som jag slutgiltigt blev Republikan. En av de drivande bakom lagändringen var drottningen, vilket är ett flagrant åsidosättande av Torekov-överenskommelsen.

Tidernas bästa spel

Ett av mina stora intressen är datorer och tv-spel, och genom Ã¥ren har jag spelat igenom ett antal spel. Det är dock sällan jag skriver om det pÃ¥ bloggen. Innan politiken började ta upp all min fria tid skrev jag dock en del recensioner av spel (pÃ¥ siten spelforum.nu — som exempel min recension pÃ¥ Hearts of iron) och eftersom sommaren brukar vara lÃ¥gsäsong för politiken tänkte jag fylla ut med ett — eller flera — inlägg kring spel.

Jag börjar en tio-i-topp-lista, över de 10 spel som jag anser är de bästa som gjorts. Många spel släpps dessutom med uppföljare, och expansioner, och jag var tvungen att göra en avgränsning här. Jag har valt att bedöma separata spel utifrån sig själva. En expansion (som kräver originalspelet installerat) räknar jag in i spelet, men inte fristående spel i en serie. Spelserien kan dock ge bonuspoäng om det väger jämnt mellan två titlar.

Fokus i den här artikeln är vilka spel som är mina topp-10, och varför. Det blir alltså inga recensioner av spelen. Om någon av titlarna fångar ditt intresse så finns det en hel drös med recensioner på nätet. Google är din vän kort sagt.

Efter topplistan kommer jag även ta upp några titlar som föll på mållinjen. För varje titel anger jag plattform, dvs vilka maskiner som spelet finns till, liksom vilken plattform jag helst spelar på. Men, låt oss börja listan bakifrån:


10. Soul Calibur

Plattform(ar): Namco System 12, Dreamcast, Xbox live arcade (XLA)
Plattform jag föredrar: Dreamcast

Jag har aldrig varit nÃ¥gon större fantast av fighting-spel, och den som letar efter titlar som Street Fighter 2 — eller liknande — pÃ¥ min lista kommer att bli besvikna. Men, en av de titlar som det talades mest om till Dreamcast när jag köpte den var just Soul Calibur, och jag bestämde mig för att chansa; trots att jag egentligen inte är sÃ¥ förtjust i fightingspel.

Soul Calibur
Skärmdump av Soul Calibur. Klicka för större version

Eftersom spelet hamnade på min topp-10 kan man dra slutsatsen att jag inte blev besviken. Det som fick mig att fastna var att kontrollerna var lätta att komma in i (även om det som i alla fightingspel kräver en hel del övning om man ska bli riktigt bra, och någon som spelat mycket fightingspel lär garanterat spöa mig i Soul Calibur) men också att grafiken var imponerande, att musiken var bra, och att det var ett riktigt bra karaktärsgalleri.

Som en sidonot: för de flesta spel där Dreamcast är en av plattformarna kommer jag ocksÃ¥ att ange just Dreamcast som favoritplattform. För mig var — och är — Dreamcast den bästa spelkonsollen i förra generationen (dvs Sega Dreamcast, Nintendo Gamecube, Sony PS2, Microsoft Xbox) och det var en tung dag när Sega la ner produktionen och slutade tillverka spelkonsoller.


9. Jagged Alliance 2

Plattform(ar): PC (Windows och Linux)
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Strategispel är en favoritkategori för mig, men jag hade tidigare inte fastnat för strategispel på gruppnivå (dvs där man kontroller specifika individer) men detta spel var ingången i den genren för mig.

I grunden är det ett ganska enkelt spel; hyr in legoknektar och ta över olika städer i en bananrepublik (eller en monarki i det här fallet) för att på så sätt samla ihop pengar som används till ny utrustning och till att hyra fler legoknektar. Till slut är man redo att ge sig på huvudstaden och befria landet.

Mer än hälften av tiden sitter man i omgångsbaserade strider, där man ska orsaka fienden så mycket skada som möjligt samtidigt som man försöker hålla liv i sin trupp.

Spelet har över 10 år på nacken nu, men i samband med den här artikeln installerade jag spelet igen och det håller fortfarande riktigt väl.


8. Heroes of Might & Magic 3

Plattform(ar): PC (Windows och Linux), Macintosh, Gameboy Color
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att välja här, dvs om jag skulle välja Heroes of Might & Magic (HoMM) 2 eller 3. Tvåan har lite bättre huvudberättelse, men trean är mer balanserat och har några trupper som jag verkligen gillar.

Det blev trean till sist. HoMM 1 är en bra start på serien, men når bara upp till knähöjd på tvåan. Fyran i serien är ett fullständigt misslyckande och det enda spelet i serien som jag inte lagt några veckors speltid på. Femman är en bra nytändning, men når inte riktigt upp till tvåan eller trean.

HoMM-serien är definitivt en variant av strategispel som jag gillar, och det är ett bra exempel pÃ¥ 4X (eXplore, eXpand, eXploit, eXterminate) där man bÃ¥de utforskar, skaffar resurser, bygger ut och krigar. Jämfört med — exempelvis — civilization är fokus mycket mer pÃ¥ striderna här, och man kan utan problem sitta i en timma med en riktigt svÃ¥r strid för att kunna vinna den.

Trots att jag tycker att HoMM3 är roligare än HoMM2 sÃ¥ har jag faktiskt spenderat mer tid pÃ¥ HoMM2. Mycket beroende pÃ¥ att jag plockade ner en massa hemmagjorda kartor (HoMM har alltid haft ett aktivt community) och spelade dessa. Plus att HoMM3 “krockade” med nÃ¥gra andra spel som jag ville spela.

Som en sidonot: det fanns en planerad version till DreamCast också, men den släpptes aldrig


7. Master of Orion 2

Plattform(ar): PC (MS-Dos/Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Under min studietid stötte jag på ett för mig okänt spel; Master of Orion (MOO). Trots en hel del brister fastnade jag för spelet och när uppföljaren MOO2 kom köpte jag givetvis detta, vilket retrospektivt var en bra investering med tanke på hur mycket jag spelat det.


Klicka för större version

Även detta är ett 4X-spel, här dock med lite mindre fokus på striderna och där forskning och diplomati kommer till. Liksom många andra 4X finns det två svagheter i spelet:

  1. Spelet är väldigt beroende av en bra start. Får man inte fart på sin koloni redan från början så kommer man ohjälpligt efter (såvida man inte spelar på lätt svårighetsnivå)
  2. När man börjar få många planeter (i fallet med MOO2, i andra spel kan det vara städer, regioner, länder, etc) så blir det väldigt mycket micro management. Man får lägga väldigt mycket tid på att få fart på sina nya planeter och att underhålla de gamla, och efter ett tag låter man helt enkelt en del av riket vara orört.

Även om striderna inte är lika viktiga här som i HoMM sÃ¥ innehÃ¥ller striderna den komponent som verkligen lyfter spelet; möjligheten att designa sina egna skepp. Istället för att vara lÃ¥st till ett antal färdiga skepp kan man istället designa den typ av skepp som man själv vill ha. Jag brukar alltid ha ett antal olika “stinger”-skepp, dvs smÃ¥, snabba skepp med 2-3 vapen pÃ¥. Dessa kan man bygga en masse och orsaka en hel del roligheter med.


6. Monkey Island

Plattform(ar): PC (Dos/Scumm-VM), Amiga, Atari ST, FM Towns, Macintosh, Sega Mega-CD (plus alla plattformar som SCUMM-VM finns på)
Plattform jag föredrar: PC (Scumm-VM)
Spelet finns även i enhanced edition:
Plattform(ar) enhanced edition: PC (Windows), Macintosh, iPhone, Xbox360, PS3
Plattform jag föredrar: PS3

Här var det ett svÃ¥rt val mellan Monkey Island 1 (The secret of Monkey Island) och Monkey Island 2 (LeChuck’s revenge) men det utföll till ettans fördel av flera skäl:

  1. Jag spelade det först.
  2. Humorn är snäppet bättre. Även om “the monkey wrench” i tvÃ¥an fick mig att skratta sÃ¥ att tÃ¥rarna rann sÃ¥ skrattade jag ännu mer när Guybrush ramlar ner frÃ¥n klippan i ettan (ett skämt som är helt oförstÃ¥eligt om man inte spelat en massa äventyrsspel frÃ¥n Sierra Online)
  3. Storyn hÃ¥ller ihop lite bättre och det är ett riktigt bra slut. I tvÃ¥an är slutet lite mer “internt skämt mellan LucasFilms fans” typ.

Bilden ovan är frÃ¥n originalversionen, och jag spelade det själv pÃ¥ en PC en gÃ¥ng i tiden. Första gÃ¥ngen med “internal speaker” (vilket inte är en höjdare, alla som hade PC innan ljudkorten blev standard vet vad jag menar) och andra gÃ¥ngen med mitt nyinköpta Soundblaster Pro.

Egentligen är det lite förvånande att det inte är fler äventyrspel på min topp-10. Mellan 82 & 92 var just äventyrsspel min favorit-genre, men det var en genre som inte klarade av att spelen utvecklades. De blev färre och färre och sålde sämre och sämre, och numera är det väldigt få äventyrsspel som släpps.

Det som kommit pÃ¥ sistone är dels ett nytt spel i Monkey Island serien, liksom ett nytt spel om Sam & Max, men ocksÃ¥ remakes pÃ¥ Monkey Island 1 & 2, och bilden ovan är frÃ¥n remaken. Det innebär — förutom bättre grafik — att vi fÃ¥tt tal även i Monkey Island 1, vilket lyfter spelet.

För remaken gäller även här att ettan är snäppet bättre än tvåan. Dessutom avråder jag från iPhone-versionen. Det är snyggt, men styrningen är meckig på en iPhone. Då spelar jag hellre på PS3:an, bekvämt tillbakalutad i tv-soffan.

Som ett tillägg: Scumm-VM är en tilläggsmjukvara som lÃ¥ter dig spela gamla klassiska äventyrsspel frÃ¥n LucasArts utan att behöva krÃ¥ngla med inställningar. MÃ¥nga av dem är släppta för DOS och kräver en hel del krÃ¥ngel om man ska köra dem “pÃ¥ riktigt”.


5. Jet Set radio

Plattform(ar): Dreamcast, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Dreamcast

I min barndom spelade jag en hel del konsoll-spel (ColecoVision och IntelliVision var mina favoriter) men efter några år på Commodore 64 övergick jag helt till datorer, och länge var jag nöjd med att spela enbart på min PC (som jag skaffade efter c64:an).

Men, så blev jag nyfiken på Segas nya konsoll, Sega Dreamcast, och framförallt ville jag ville prova det rollspel som utlovades; Shenmue. I väntan på det provade jag Jet Set Radio, där det enda jag visste var att de hade en ny typ av grafik (det som kallas cell-shading).


Klicka för större version

Jag fastnade direkt. Det var första gången på länge som jag spelade ett spel som inte var strategi (eller rollspel) och där jag verkligen nötte spelet. Det fick mig att återupptäcka hur kul actionspel kan vara och hur kul det är när man verkligen lär sig ett spel och blir bra på det.

Dessutom fick det mig att minnas hur kul det kan vara med konsoller, och numera har jag drygt 10 olika konsoller stående (dock är det bara fyra av dem som är permanent inkopplade). Däremot avråder jag er ifrån att prova GBA-versionen eftersom styrningen inte är någon höjdare i den versionen (vilket du kan läsa mer om här).


4. Tempest 2000

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh, Atari Jaguar, Sega Saturn, Playstation 1
Plattform jag föredrar: Atari Jaguar

Ok, den här var svårplacerad. Tempest från Atari är en riktigt klassisk titel, en titel som använde vektor-skärm på ett strålande sätt och som bara pumpade ut action. Ett briljant spel som var ett tekniskt mästerverk när det kom.

Tempest 2000, skapat av legenden Jeff Minter till Ataris sista försök att ta sig tillbaks in i konsollbranschen, Atari Jaguar (en underbar maskin för övrigt), lyckas behålla den känslan och gör det ännu bättre med ett tempohöjande ljudspår; med powerups som lyfter spelet; med nya banor och fiender; med en undarbar vektorgrafik som bara skriker teknik.

Samtidigt har det inte riktigt samma hållbarhet som topp-3. Man kan mycket väl spela Tempest 2000 i en hel helg, och sedan bli sugen på att spela igen en vecka senare. Men att nöta det dag ut och dag in känns inte riktigt aktuellt. Det är inte ett sådant spel som man kan välja om man bara ska spela ett enda spel det närmaste året, vilket faktiskt gäller för topp-3.

Det var nära dock, och ett tag hade jag spelet på plats 1, men jag insåg att det var nostalgin som talade där och varma minnen från timmar i arkadhallen när jag var yngre. Det är fortfarande ett förbannat bra spel dock, och tillsammans med Aliens vs Predators är det skäl nog att skaffa ett Atari Jaguar (även om både PC-versionen och Sega Saturn versionen är bra).


Klicka för större version

Dessutom är Tempest (inklusive Tempest 2000 och den svåråtkomliga Tempest 3000 som jag inte lyckats få tag i än) en av de speltitlar som jag samlar på (även om den samlingen inte är den mest prioriterade; den hade kunnat vara större om jag varit beredd att lägga 2000 kronor på ett ovanligt exemplar, men nu är jag inte det) och du ser samlingen i fotot ovan.

3. Baldurs gate 2

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

När vi kom upp till topp-3 så blev det svårt, och det är i princip dagsform som avgör vilket jag rankar som bäst. I vissa fall har ålder fått fälla avgörandet; om jag tycker att två spel är lika bra (men på olika meriter) så är det det äldre spelet som vinner.

Baldurs gate är i mitt tycke den bästa rollspelsserie som gjorts. Det finns några som nästan når upp till samma nivå, där Planescape:Torment kommer närmast, men ingen slår Baldurs Gate som spelserie, och Baldurs Gate 2 (inklusive expansionen Throne of Bhaal). Inget annat rollspel har givit mig lika många timmar av glädje. Inget annat rollspel har varit lika komplett, med ett underbart persongalleri, briljant interaktion med NPC (Non-Player Characters) och med lika stort omspelningsvärde. Under flera år ominstallerade jag spelet en gång per år bara för att kunna spela igenom ytterligare en gång.

Visst, det finns massvis med rollspel som är snyggare, som har bättre stridssystem, där själva grundstoryn är bättre, etc. Men inget av dem matchar Baldurs Gate när det kommer till karaktärsgalleriet och interaktionen mellan karaktärerna. Det som kommer närmast är just Planescape:Torment.

Jag skulle nästan kunna ge min högra arm för en fortsättning på Baldurs Gate 2 (där man spelar som nybörjar-gud) eller en remake med en modernare motor.

“Go for the eyes Boo, GO FOR THE EYES!!”


2. Civilization

Plattform(ar): PC (MS-Dos / Windows), Macintosh, Amiga, Atari ST, Super NES, PlayStation
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

För att vara helt ärlig; anledningen till att ettan kom etta och inte Civilization är helt och hållet nostalgiska skäl. Hade jag kört spelserier skulle dessutom Civilization-serien ha vunnit, eftersom både Civ 1 och Civ 2 är grymt bra.

Jag rankar dock Civ 1 snäppet högre än Civ 2 eftersom jag verkligen tokspelat Civ 1 och lärde mig varenda lite detalj och vartenda litet knep som fanns. Till slut var spelet inte någon större utmaning ens på svåraste nivån med maximalt antal motståndare.

Men, låt oss börja från början. På den här tiden (91) hängde jag en hel del på olika BBS:er, och framförallt s.k. Warez-BBS:er (som en sidonot; som politiskt aktiv bör jag väl tillägga att det inte var olagligt, på den tiden) och jag tankade ofta ner nya releaser för att prova dem. Just Civilization hade jag inte hört talas om (detta var före webben, nyheter om spel kunde man få via tidningar eller UseNet) och jag tankade ner och installerade det.

Jag fastnade direkt för det, och köpte därför spelet (och sÃ¥ finns det de som pÃ¥stÃ¥r att bolagen förlorar pÃ¥ piratkopiering … ) och nÃ¥gra dagar senare hade jag fÃ¥tt spelet, läst manualen och satt igÃ¥ng ordentligt.

Efter det spelade jag Civilization dagligen i drygt ett år. Det första halvåret brukade jag vakna runt 3 på eftermiddagen; satte igång datorn och civilization och sedan spelade jag tills jag höll på att svimma av hunger. En kort matpaus och sedan spelade jag tills jag stupade i säng av trötthet runt 7-8 på morgonen.

Mitt spelande kostade mig tre läsperioder (dvs 3/4 av ett läsÃ¥r) och var en anledning till att jag fick klara mig utan studiemedel i en termin medan jag “lästa ikapp”.

Jag har aldrig fastnat för ett spel på samma sätt igen (som tur är) och jag har aldrig spelat ett spel så intensivt som just Civilization. Tvåan var bra, men fick mig inte att fastna på samma sätt och både trean och fyran tyckte jag var sådär. Trean är faktiskt riktigt kasst om jag ska vara ärlig.


1. Boulderdash

Plattform(ar): Arkad, Atari 400/800, Apple II, MSX, ZX Spectrum, Commodore 64, ColecoVision, NES, BBC Micro, Acorn Electron, PC (Dos), Amstrad CPC, Amiga, iPhone, Gameboy Color, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Commodore 64, Gameboy Advance (originalet följer med i spelet Boulder Dash EX)

Som jag nämnde redan på Civilization så är nostalgi en viktig faktor här. Jag fastnade stenhårt för Boulder Dash på commodore 64 tiden, och det faktum att det kom en massa hemmagjorda banor minskade inte mitt intresse.

Man kan se det som fusk, men jag har valt att väga in dessa hemmagjorda banor i spelets värde; jag ser dem helt enkelt som expansioner. Detta förlänger spelvärdet enormt. Dessutom är spelvärdet i grundspelet så bra att jag de senaste 26 åren (spelet släpptes 1984) återvänt till spelet gång på gång, och varje gång som det släpps en ny version eller konvertering eller uppföljare så köper jag den. Helt osett.


Klicka för större version

Mitt stora samlarobjekt när det kommer till gamla spel är just Boulderdash. Även här samlar jag med viss måtta. Jag har sett några riktigt ovanliga versioner på eBay, men de ligger ofta på 400-600 kronor och riktigt så mycket är jag inte beredd att lägga. Inte just nu i alla fall.

Även om jag inte spelat Boulder Dash lika intensivt som Civilization; även om Boulder Dash inte har samma djup som Baldurs Gate 2; även om det är det äldsta spelet i topp-10 så tycker jag att Boulder Dash fortfarande håller, och att det förtjänar sin plats.

En annan dag kanske ordningen på topp-3 hade sett annorlunda ut, men mina topp-3 skulle vara desamma.


Nästan med på listan

Det är givetvis en massa titlar som inte kom med, men som fortfarande är bra spel. Bland annat har jag inte berört mitt riktigt stora samlarintresse; spel på cartridge till commodore 64.


Klicka för större version

Det släpptes över 10.000 titlar till Commodore 64 och de flesta av dem på kassett. Något tusental släpptes även på diskett, och några hundra på cartridge. Just cartridge till c64 är mitt stora samlarintresse och i början köpte jag allt jag hittade på cartridge, men numera köper jag bara spel som jag tycker är bra och/eller som kommer med kartong och manual.

Ingen av dessa titlar är dock som enskilt spel tillräckligt bra för att komma med på topp-10, utan den här samlingen handlar om att samla på titlar till den bästa maskin som någonsin tillverkats; commodore 64. (Det som ligger närmast att ta sig in är annars Gorf, men det har lite för dålig hållbarhet.)

Några andra titlar som nästan tog sig in på topp-10:

  • Might & Magic VI
    • Det var det spel som fick mig att fastna för rollspel pÃ¥ datorn igen och jag har lagt massvis med timmar pÃ¥ det. SÃ¥ här i efterhand inser jag dock att spelmotorn var ganska kass och att det mest är en “dungeon crawl”. DÃ¥ tyckte jag att det var kul dock, och det är lite roligt eftersom handlingen i Might & Magic 6,7,8 liksom i HoMM 2, 3, 4 hänger ihop.
  • Shogun: Total War
    • Total War serien är pÃ¥ mÃ¥nga sätt briljant, men ingen av titlarna (Shogun, Medieval, Mediaval 2, Rome, Empire, Napoleon) kvalar in pÃ¥ listan. Framförallt är strategidelen av spelen svaga, medan taktikdelen oftast är briljant. Det ska bli intressant att se om nästa titel, Shogun 2, kan ta sig in pÃ¥ topp-10. Som spelserie skulle jag antagligen ha med Total War dock.
  • Tetris
    • Nja. Det var kul i nÃ¥gra mÃ¥nader, men jag tycker man tröttnar ganska fort. Kul som exempel inom kognitiv psykologi dock.
  • Warcraft 2
    • Warcraft 2 är pÃ¥ mÃ¥nga sätt ett briljant RTS (Real Time Strategy) som satte fart pÃ¥ hela det segmentet. Problemet är bara att RTS inte är riktig strategi och om ett spel inte är strategi eller rollspel ska det vara verkligt speciellt för att komma med pÃ¥ min topp-10. WC2 är inte tillräckligt speciellt för detta.
  • Starcraft
    • Samma sak som med WC2. RTS är inte riktig strategi. Handlingen (med mellanspelen) är briljant dock.
  • Splinter Cell
    • För mig är detta kronjuvelen inom genren Stealth och det är ett utmärkt FPS. Det är bara inte tillräckligt bra för att kvala in pÃ¥ topp-10.
  • The Sims
    • Sims är verkligen ett spel som man kan fastna i, och under nÃ¥gra mÃ¥nader spelade jag det en hel del. Jag tycker dock att man tröttnar för snabbt. Det finns inte den hÃ¥llbarhet som krävs för topp-10.
  • Lemmings
    • Jag spelade aldrig Lemmings pÃ¥ c64 (det släpptes efter att jag bytte till PC) men spelet var kanonkul pÃ¥ PC. När jag gÃ¥tt tillbaks till spelet senare (bland annat pÃ¥ PS3) sÃ¥ känner jag dock inte att spelet lyckas fÃ¥nga mig igen och jag tröttnar ganska snabbt.
  • Sim city
    • Detta spelade jag pÃ¥ c64:an, men fastnade inte för det dÃ¥. Däremot fastnade jag för det pÃ¥ PC, men även detta är ett spel som inte riktigt hÃ¥ller i längden. Det är kul i nÃ¥gra mÃ¥nader, men inte mer.
  • Need for Speed Underground
  • Shenmue
    • Den titel som fick mig att köpa en Dreamcast, och spelet var ett försök att förnya rollspelsgenren, men ettan nÃ¥r inte ända fram och tvÃ¥an blev framstressad och slutar mitt i.
  • KOTOR/Jade Empire/Dragon Age/Mass Effect 1/2
    • Det har släppts massvis med bra rollspel där nÃ¥gra av de bästa titlarna de senaste Ã¥ren är KOTOR (Knights of the old republic 1 & 2), Jade Empire, Dragon Age och Mass effect 1 & 2. Alla är väl värda att spela, och ligger precis under topp-listan, men de nÃ¥r inte riktigt ända fram. Karaktärerna är inte riktigt lika bra som i Baldurs gate, och interaktionen är inte lika djup. Dragon age och Mass Effect ligger dock ganska nära topp 10.

Nu börjar läsplattorna bli intressanta

Läsplattor, dvs en förenklad form av en dator anpassad just för att läsa texter, har funnits ett tag och Amazon har med sin Amazon Kindle tagit ett stort steg mot att förändra köp- och läsbeteenden bland bokläsare i — framförallt — Usa.

Samtidigt fungerar Kindle inte helt optimalt i Sverige, och en del användare är missnöjda både med läsbarheten och att den upplevs som för seg. Men, det är ett steg i rätt riktning och jag tror att vi kommer att få hur elektroniska böcker kommer att ta marknadsandelar från tryckta böcker, även i Sverige.

Men, intressantare är ändå Bonniers Bonnier Mag +. Den är fortfarande i prototyp-stadie, så det lär dröja innan vi får se den marknaden.

Mag+ from Bonnier on Vimeo.

Det som är intressant med denna är att den är mer genomtänkt och fungerar bättre för tidningar. Därmed tror jag att den skulle vara alldeles utmärkt för bibliotek, där man skulle kunna ta med sin läsplatta och tanka ner böcker/tidningar/magasin, eller kanske till och med göra det via nätet.

Jag ser det som ett intressant — och bra — sätt att vitalisera bibliotekens roll i samhället, och lÃ¥ta dem gÃ¥ före in i informationssamhället. FrÃ¥gan är bara vilket bibliotek som kommer vara först med en dylik lösning.

Kultursamråd i Folkpartiet

Det här inlägget har en ganska FP-intern karaktär, så den som inte är medlem i FP och/eller inte har åsikter om Folkpartiets kulturpolitik kan sluta läsa här.


För er som är kvar; partiets samråd utgick från att antal punkter, som du kan läsa i dokumentet
Samråd om kulturpolitiken (PDF).

Utifrån detta skrev jag ner mina kommentarer kring detta. Jag publicerar mina svar av två skäl:

  1. Dels tycker jag att många av frågeställningarna är intressanta, och förtjänar att lyftas
  2. Dels ger det en bild av vad jag tycker i vissa kulturfrågor

Jag tror att mina svar ska vara förståeliga även om man inte läst dokumentet ovan, men jag rekommenderar att man läser det ändå. Om inte annat för att det är intressant. Eftersom dokumentet legat upplagt på Folkpartiets webbsidor ett bra tag tror jag inte att någon har invändningar mot att jag lägger upp det även här.

Kapitel 2: Barn och ungdomar

  • Det är positivt att Folkpartiet lyfter kultur- och musikskolorna som fyller en viktig funktion. Den frÃ¥ga jag tycker att man ska lyfta här är dock om denna verkligen är tillgänglig för alla. Skulle man kunna tänka sig att kultur- och musikskolorna borde ha ett mindre utbud (ett basutbud) som är gratis för alla, men att detta givetvis fÃ¥r kompletteras med avgifter för sÃ¥dant som ligger utanför basutbudet.
  • Vi har inom grundskolan sett vilken positiv effekt det givit att ha olika aktörer. Skulle man kunna bredda utbud (och former) inom kultur- och musikskolan genom att uppmuntra fler aktörer som erbjuder detta. Skulle en kultur- och musik-check (eller nÃ¥got annat system där brukaren styr) kunna leda till en sÃ¥dan mÃ¥ngfald av aktörer?
  • Jag saknar helt diskussionen kring nätet som kulturförmedlare och kulturplattform. Nätet ger bÃ¥de möjlighet att nÃ¥ ut med smalare kulturformer till fler liksom att utjämna geografiska skillnader. Att i en kulturskola kunna ägna sig Ã¥t filmskapande kanske är möjligt i en storstad, men blir svÃ¥rare i en landsortskommun där för fÃ¥ barn har detta intresse. Genom att ha workshops, föreläsningar, etc, via nätet skulle fler barn kunna fÃ¥ tillgÃ¥ng till detta. Nätet som kulturförmedlare skulle även kunna handla om att musik- och kulturskolan erbjuder möjlighet att spela in föreställningar/konserter/utställningar/etc och att lägga ut dem pÃ¥ nätet. Vore det inte spännande om det pÃ¥ musikskolan.se fanns möjlighet att fÃ¥ se olika framträdanden som gjorts av musikskoleelever?
  • Vidare saknar jag en hel del kulturformer i detta kapitel. Även film, drama och spel är kulturformer. Hur kan man via kulturformen spel (som mÃ¥nga barn och ungdomar uppskattar) fÃ¥ en ingÃ¥ng in i andra kulturformer? Kan vi knyta ihop olika kulturformer; exempelvis drama med rollspel (och dÃ¥ särskilt lajv, dvs levande rollspel) ?

Kapitel 3: Kulturskaparnas villkor

  • Här är ett rent faktafel där det anges att “Genom illegal fildelning gÃ¥r upphovsmannen miste om frukterna av sitt arbete och äganderätten kränks”. Det finns nämligen inga fakta som talar för att upphovsmännen faktiskt förlorar pengar pÃ¥ den fildelning (legal eller illegal) som sker idag, utan snarare verkar det vara tvärtom, dvs att upphovsrättsinnehavarna tjänar pÃ¥ det. Givetvis kan partiet fortfarande vara motstÃ¥ndare till illegal fildelning av principiella skäl, men dÃ¥ bör argumentation utgÃ¥ frÃ¥n det och inte frÃ¥n inkorrekta fakta.
  • Dessutom mÃ¥ste frÃ¥gan om integritetsperspektivet in här. Vid en konflikt mellan upphovsrätt och integretiet; vad har dÃ¥ företräde? I dagsläget (med exempelvis Ipred-lagen) har Folkpartiet ensidigt tagit
    ställning för upphovsrätten och mot integriteten, vilket för mig framstår som ett väldigt konstigt ställningstagande av ett liberalt parti.

Kapitel 5: Läsning

  • Ett problem i dagsläget är den variation i kvalitet, tillgänglighet och utbud som finns i biblioteksverksamheten. Vi vet att vissa kommuner är jätteduktiga pÃ¥ att arbeta med dessa frÃ¥gor och med resultatet att man har en hög utlÃ¥ningsfrekvens. Andra kommuner, däribland min egen, är dÃ¥liga pÃ¥ det och har väldigt dÃ¥liga siffror för utlÃ¥ning. Hur kan vi pÃ¥ nationell nivÃ¥ stötta de kommuner som har problem här, och hur kan vi stötta de barn och ungdomar som bor i en kommun som inte tar sitt ansvar?
  • Vad som skulle kunna hjälpa i viss mÃ¥n i ovanstÃ¥ende fall, och som dessutom har flera värden, är att se hur pÃ¥ vi kan anamma ny teknik och modern kommunikation. Skulle det vara möjligt att ha utlÃ¥ning även över nätet där man skulle kunna ladda ner böcker i ljudboksformat eller textformat, och hur löser vi i sÃ¥dana fall frÃ¥gan kring Ã¥terlämning? Skulle kan kunna köra nÃ¥gra pilotprojekt med läsplattor, exempelvis Amazon Kindle som blivit en stor framgÃ¥ng i Usa och som kraftigt ökat Amazons försäljning av böcker.

Kapitel 6: Kultur som soft power

  • Här menar jag att det är viktigt att ett eventuellt stöd handlar om att stötta utövare och inte att staten ska gÃ¥ ut och marknadsföra. Det är alltsÃ¥ ok — och till och med bra — om staten förmedlar internationella kontakter, bidrar med olika former av stöd, etc, men staten ska inte ha en central “propagandabyrÃ¥” som gör reklam för svenska kulturutövare.
  • Vi fÃ¥r inte heller glömma nyttan av internationellt utbyte där vi ger svenska kulturutövare möjligheten att utöva sin kulturform i andra länder samtidigt som vi ger utländska kulturutövare möjligheten att göra samma sak i Sverige.

Kapitel 7: Kulturens finansiering

  • Här ser jag ingen risk i att det politiska systemets makt minskar pÃ¥ kulturomrÃ¥det utan jag ser det som positivt och eftersträvansvärt.
  • För att fÃ¥ in fler finansiärer bör det finnas möjlighet till skatteavdrag för bidrag till kulturen, och kultur och idrott bör ha samma villkor och regler.

Kapitel 9: Folkbildning

  • Ny teknik och nya kommunikationsformer har flera betydelser, varav jag tagit upp tvÃ¥ exempel (ett i kapitel 2, ett i kapitel 5) tidigare. Rent generellt innebär utvecklingen en demokratisering av kunskap, där mer kunskap blir tillgänglig för fler. Nackdelen är dock att bruset blir större, dvs risken att fÃ¥ felaktig information ökar; vilket vi bland annat kan se i den mytbildning som skapats kring vaccinering.
  • Rent generellt ger nätet en möjlighet att sprida kunskaper och erfarenheter till bredare kretsar. Man behöver inte längre bo i en storstad för att kunna gÃ¥ en kvällskurs i japanska, utan via nätet skulle det kunna bli tillgängligt för alla.

En bok för alla

Svenska dagbladets kulturdel rapporterade för nÃ¥gra dagar sedan att “En bok för alla” var hotat. Detta eftersom kulturdepartementet vill dra in det stöd som gÃ¥r till vuxenlitteratur.

Som förväntat gick diverse holier-than-thou bloggar i taket. Detta dÃ¥ de fortfarande lever i villfarelsen att viss kultur är finare än annan och därför förtjänar stöd, och dels eftersom de — som bättre vetande — anser sig ha en rätt att vilja vilka kulturformer som är fina nog att fÃ¥ stöd.

I just det här fallet rör det sig om litteratur, och dÃ¥ framförs nÃ¥gon sorts pseudo-argument om att En bok för alla behövs för att öka läsandet i landet. Vilket nys! Det bästa sättet att öka läsandet är genom att fÃ¥ fler intresserade av att läsa. För det behövs inga satsningar pÃ¥ “fin” litteratur, utan det behövs satsningar pÃ¥ läsning öht. En start skulle kunna vara om färre kändisar pÃ¥ frÃ¥gan “vilken bok läste du senast” svarade “jag har inte läst en bok sedan jag slutade skolan”.

Det handlar alltsÃ¥ om ett attitydarbete, om att förknippa läsande med avkoppling, med lust, med glädje. Inte om att förknippa det med “viktig” litteratur eller “fin” litteratur. För — det ska man vara medveten om — när debattörer som Rosemari (i länken ovan) uttrycker sig pÃ¥ följande vis

Även om det idag finns ett stort utbud av pocketböcker till rätt bra pris är det ändå inte samma sak. En bok för alla ger ut annat är de bästsäljande deckarna och En bok för alla ger ut klassiker och annat också. En bok för alla behövs.

sÃ¥ säger hon egentligen att det är skillnad pÃ¥ litteratur och litteratur; och i förlängningen att den som gillar att läsa deckare, eller annan litteratur som inte är fin nog för Rosemari, inte har tillräckliga kunskaper för att själv välja vad hon eller han vill läsa. Detta eftersom hon — i sann holier-than-thou-anda — vet bättre.

Vilket för oss tillbaks till frågan om hur man ökar läsande. Återigen; det handlar om att koppla läsande till positiva omdömen, exempelvis lust (inte köttslig sådan; nota bene) och det gör man inte genom att stigmatisera vissa former av litteratur.

Skitsamma i om folk läser deckare, eller om ungdomar läser Biggles eller Harry Potter — eller vilka böcker som rÃ¥kar vara favorithatobjekt för “kultureliten” just nu. Det viktiga är att man läser och att man tycker att det är roligt. Tids nog blir man nyfiken pÃ¥ andra böcker och genrer ocksÃ¥.

Sedan blir man lite fundersam när man läser sådant här. Om det är så En bok för alla behandlar sina författare så har de faktiskt inget existensberättigande (mer om detta i Östran). Som slutkläm väljer jag att citera en passage ur bloggen ovan:

För min egen del har kontakten med En bok för alla inneburit följande : Mina texter är stulna, jag har i efterhand erbjudits en oförskämd struntumma, vid presentationen av boken var jag inte ens inbjuden och har inte fått ett enda förlags- och beläggexemplar sända till mig frivilligt, dock ett ex av boken efter det första upprörda telefonsamtalet, inget mer.