Tio år av saknad

Jag försöker hÃ¥lla mitt privata liv — dvs livet utanför politiken — borta frÃ¥n bloggen sÃ¥ mycket som möjligt, och det är inte min ambition att dränka er i inlägg av privat karaktär (eller, med tanke pÃ¥ min uppdateringsfrekvens sÃ¥ försöker jag inte dränka er med inlägg öht) men ibland dyker händelser upp som gÃ¥r utanpÃ¥ allting annat.

En sådan händelse, som under en period faktiskt fick mig att fundera på att ge upp politiken eftersom det inte kändes roligt längre, skedde för exakt tio år sedan.

Som en bakgrund; jag flyttade till Stockholm i november 2000 men varje jul återvände jag till Linköping för att fira jul med mina föräldrar och mina bröder. Julen 2001 kändes extra positiv eftersom den kom som ett positivt avbräck till att jag några dagar innan fått beskedet att jag blivit uppsagd pga arbetskraftsbrist. Hela 2002 präglades av detta eftersom jag då gick arbetslös, och som akademiker i IT-branschen kändes det väldigt ovanligt, med tanke på att branschen tidigare skrikit om arbetskraft.

En tråkig höst 2002 blev då ännu tråkigare på vintern när min mor diagnosticerades med leukemi, men både hon och jag var övertygade om att hon skulle besegra denna, så när jag åkte ned till Linköping för julfirande så var det övertygelsen om att mamma skulle få komma hem under julen och att vi skulle kunna fira jul tillsammans. När jag besökte henne på sjukhuset den 22:a så var hon pigg och glad och vi såg alla fram mot att hon skulle få komma hem den 23:e, och vi diskuterade även hur hon skulle kunna sitta i köket med ett glas vin och titta på när resten av oss fixade julmaten.

Den 23:e drabbades hon dock av en infektion. Eftersom hon gått på cellgifter i några veckor hade hon ingen motståndskraft och hon blev riktigt dålig. Det var givetvis en besvikelse, men vi besökte henne en kort stund den 23:e och vi bestämde oss för att vi på julafton skulle packa ihop lite julmat och ta med det till sjukhuset för att försöka göra det bästa av situationen.

Tyvärr blev det inte så. Tidigt på julaftons morgon (runt 4 på morgonen om jag minns rätt) ringde de från sjukhuset eftersom mamma akut blivit mycket sämre; hon var inte längre kontaktbar. Min far åkte dit direkt och själv satt jag hemma och väntade vid telefonen för att få besked; jag både trodde och hoppades då på positiva besked.

Beskeden var dock inte positiva. Senare på morgonen (runt halv sex om jag minns rätt) ringde pappa och berättade att mamma inte klarat sig och att hon avlidit. Det enda som fanns att göra var att sätta sig i en taxi till akuten för att ta ett sista adjö av mamma.

Resten av julafton försökte vi upprätthålla ritualerna, med julmat och julklappar, men det blev mest ett mekaniskt repeterande av gamla rutiner. Varje gång som det var en present till mamma eller från henne så påmindes vi om det som hade hänt, och det planerade dopet av min brorson som skulle ha skett i början av januari byttes mot en begravning istället.

Sedan dess har julen tappat en del av den glädje som den hade för mig. Jag försöker fortfarande få ut det som är positivt är julen, och jag tycker fortfarande att det är kul att ge bort presenter, men det känns alltid som om någonting saknas.

Därför vill jag be er att ägna julen åt att spendera tid med nära och kära, så länge som ni kan. Livet är bräckligt och man vet aldrig när någon man älskar rycks bort från en.

Den här dikten av Atle Burman tycker jag på ett bra sammanfattar vad jag känner, så här tio år senare:

Det säjs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.

På väg ner till julfirandet passade jag i år på att besöka graven, Där samlades vi tre bröder, med tillhörande brorsbarn, för en julhälsning till mamma (om bilden blir beskuren kan du klicka på den) :

20121224-135547.jpg

Med det lovar jag också att återgå till politik på den här bloggen. Samtidigt vill jag passa på att tillönska er en riktigt god jul. Glöm nu inte att julen inte handlar om traditioner, det handlar inte om mat och det handlar framförallt inte om presenter. Det viktiga med julen är att umgås med personer som är viktiga för en.

RE: {start, boot, turn}

Den något kryptiska rubriken ska utläsas som restart, reboot, return och står för ett återupplivande av bloggen som nu legat i träda i ett halvår.

Normalt sett brukar jag försöka hålla mitt privatliv borta från bloggen, men sex månaders frånvaro tarvar en förklaring. Efter fullmäktigemötet i oktober blev jag tvungen att uppsöka akuten pga smärtor i vänster arm. Det positiva med det besöket var att de kunde konstatera att jag inte hade några problem med hjärtat, men däremot var mitt blodtryck skyhögt (180 över 140) och även blodsockret var högt (15 mmol/l).

Blodtrycket berodde på stress (det var en lång och stressig dag där jag gick på 100% från 08.00 till 22.00, och att sitta och vänta på akuten är inte direkt avslappnande), kaffe och snus och efter att ha dragit ner på alla tre är mitt blodtryck nu ok, även om det sticker iväg om jag stressar; vilket är en anledning till att jag håller ett lägre tempo och valt att prioritera ner vissa aktiviteter.

Blodsockret å andra sidan beror på att jag nu fått typ-2 diabetes. Detta var i sig inte oväntat, eftersom det ligger i släkten, men jag hade räknat med att det skulle dröja till 50-årsåldern innan det bröt ut. Detta har lett till att jag lagt om min livsstil en del, och både tränar regelbundet liksom försöker få in vardagsmotion i mitt normala schema.

Det tog nÃ¥gra mÃ¥nader att lägga om livsstilen, men nu känns det som om jag etablerat nya — och bättre — vanor, och att jag därmed kan Ã¥teruppta sÃ¥dant som jag tycker är roligt; exempelvis att blogga.

Som inledande ambition tänkta jag försöka blogga en gång per vecka, med målsättningen att öka med tiden, men jag har valt att ta det lite lugnt så här i början; jag vill av naturliga skäl inte riskera att stressa upp mig och få problem med blodtrycket igen. Min diabetes kräver redan en medicin (metformin) och eftersom jag dessutom har s.k. Metabolt syndrom så äter jag även Simvastatin. Då jag inte vill äta mer medicin än som är absolut nödvändigt så vill jag gärna hålla blodtrycket under kontroll utan att äta medicin för det också .

Och med det tycker jag att jag skrivit tillräckligt mycket om mitt privatliv och i framtida inlägg kommer jag att Ã¥tergÃ¥ till att skriva om politik. Jag vill dock poängtera att detta inlägg är ämnat som information; jag vill inte — och förväntar mig inte — att nÃ¥gon ska tycka synd om mig. Visst, det är aldrig roligt att utveckla en kronisk sjukdom, men diabetes är en ganska “snäll” sjukdom för att vara kronisk, och sÃ¥ länge man tar hand om sin kropp sÃ¥ kan man leva ett fullgott liv med diabetes.

Mer fransk jul

Att ta mig ner till Frankrike var — som jag skrev i mitt förra inlägg — en viss utmaning, men när jag till slut kom ner sÃ¥ var det en trevlig jul. För alla bilder i inlägget gäller att man kan klicka pÃ¥ dem för en större version.

Det första man kan konstatera är att i Arles slipper man både snö och minusgrader. Visserligen var det lite kallt de första två dagarna, eftersom Mistralen då låg på. Då blåser det ganska kallt, och man vill helst hålla sig inne.

Men, när vinden väl släppt var det riktigt skönt ute, och på kvällen var det perfekt väder för ett glas vin och en cigarr, så helt plötsligt blev det cigarr-säsong igen; vilket bara i sig var värt hela resan. På flygplatsen i Bryssel köpte jag in mig både på en god whisky (en Old Pulteney WK499 som är cask strength) och några kubanska cigarrer. På bilden nedan avnjuter jag en Hoyo de Monterrey Epicure No 2) som är prisvärd.

Är man i Frankrike måste man förutom god mat, god dryck och goda cigarrer avnjuta lite kultur. Jag besökte därför 53ème Salon International des Santonniers au cloître. Det är en utställning med figurer till julkrubbor som är väldigt populärt i Provences.

Nedan följer flera bilder från denna utställning:

Slutligen måste man givetvis gå på marknaden när man är i Arles. Det är samma marknad varje vecka, med ungefär samma varor och samma försäljare, men det hör till. Nedan två bilder från denna marknad.

En lite ovanligare jul

Den här julen var det planerat att jag skulle fira i Arles, tillsammans med min far och min ena bror. Normalt sett föredrar jag att ha ordentliga marginaler när jag reser, men eftersom julafton var en fredag sÃ¥ fick torsdagen (dvs den 23/12) bli resdag. Hade jag tagit ledigt även pÃ¥ onsdagen — som jag först funderade pÃ¥ — hade arbetsveckan bara blivit en dag, eftersom mÃ¥ndagen gick Ã¥t till budgetfullmäktige.

Jag valde att resa med Brussels airlines eftersom priset var bra och då det kändes tryggt att resa över Bryssel. Dessutom flyger Brussels airlines från Bromma vilket är smidigt för mig som bor i Sundbyberg. Flyget från Stockholm till Bryssel var visserligen något försenat, men eftersom jag i alla fall hade fem timmar mellan planen i Bryssel så fanns det ingen anledning till oro.

Fem timmar är ganska lång tid, men jag tog saker och ting i godan ro. Jag hade både tid att äta, att leta upp vilken butik som hade bäst sortiment på både alkohol och cigarrer, och att njuta en halvliter Hoegaarden i lugn och ro. Jag hann till och med konstatera att ingen av butikerna på flygplatsen hade Bulgari Aqua deostick, vilket var lite av en missräkning.

Visserligen snöade det lite grann i Bryssel, men flygplatsen flaggade inte upp några större förseningar och när det väl var dags att borda mitt plan mot Marseille så angavs att vi skulle bli 10 minuter sena. Gott så, och jag räknade med att vara i Marseille runt angiven tid, dvs strax efter 11 på kvällen. Då skulle jag kunna fira jul i Arles i lugnt tempo.

Men, vi blev sittande i planet, med information om försening efter försening. Tydligen har man pÃ¥ Bryssels flygplats ingen som helst förberedelse för lite snö — och lÃ¥t oss vara ärliga här; det var ett ganska milt snöfall, nÃ¥got snökaos var det aldrig frÃ¥ga om — sÃ¥ de blev tydligen helt handlingsförlamade.

Strax efter midnatt, dvs lagom till dÃ¥ julafton hade startat kalendermässigt, kom sÃ¥ den information som jag inte ville ha; Belgarna klarade inte av ett lätt snöfall utan de stängde flygplatsen och ställde in alla flyg som väntade pÃ¥ att fÃ¥ lyfta — däribland mitt. Visserligen kan jag se ironin i det hela; EU har framfört kritik mot att ett antal flygplatser i Europa inte klarat av snöfallen, men sÃ¥ fort det kommer en snöflinga i EU:s huvudstad Bryssel sÃ¥ fÃ¥r man panik och stänger flygplatsen. Jag skulle dock ha föredragit att inte utsättas för denna ironi.

Så, vi skyfflas av planet, utan någon egentlig information om vart vi ska, mer än att vi ska ta oss till Brussels airlines biljettdisk. Efter att ha irrat runt ett tag, frågat mig fram och konstaterat att mitt bagage lär jag inte få tag i den närmaste timmen i vilket fall så kommer jag till slut fram till biljettdisken, eller snarare kön till densamma.

På bilden ovan (klicka för en större version) så är klockan strax före ett på natten (julaftons morgon) och jag står inte ens i kön, utan i sidokön för att få komma in i kön. Vid det här laget insåg jag inte riktigt hur lång tid jag skulle behöva stå i kö; i sådana fall hade jag nog lagt mig i ett hörn och sovit några timmar istället.

Så jag väntar, och köar, och väntar, och köar.

Efter en timmes köande så är klockan två på natten, och ni ser kön i bilden ovan. Vid det här laget har vi fortfarande inte fått någon som helst information, utan alla står i kö eftersom det är det alternativ som finns. Senare fick jag veta att vid det här laget är det 4 kassor öppna, och varje kassa behöver några minuter per person som de ska hjälpa. Det finns inga transporter från flygplatsen; tågen har slutat gå och det finns inga taxibilar. Alla affärer är stängda, så det går inte att handla mat, eller vatten, eller kaffe. Eftersom jag reser ensam kan jag inte heller lämna kön för att vila benen, utan jag får fortsätta stå, och stå, och stå.

Andra hade fördelen att de kunde turas om, eller så hade de bara gett upp och lagt sig att sova. När jag senare lärde känna folk i kön och kunde få dem att hålla min plats så att jag kunde leta upp mitt bagage (och göra ett välbehövligt toalettbesök) såg jag folk som sov i stolar, i soffor, på golvet, på garagebanden, på sitt bagage, etc.

Så jag väntar, och köar, och står, och väntar, och köar, och står. Klockan hinner bli både tre på morgonen (bilden ovan), liksom fyra på morgonen (bilden nedan). Det är fortfarande långt kvar till biljettdisken, och jag är både trött, hungrig, törstig och ganska irriterad.

Någonstans före fyra börjar det komma lite information i vilket fall. Bland annat får vi veta att det är bättre att vi åker hem (tack för det, det skulle jag gärna ha gjort om jag kunnat) och återkommer senare, men framförallt så delar de ut lite vatten. Visst, vattnet räcker inte så långt, och jag skulle gärna ha tagit en macka och en kaffe, men det är en liten tröst i alla fall. Så jag fortsätter stå i kö.

Klockan blir fem pÃ¥ morgonen, och som man kan se pÃ¥ bilden ovan är det fortfarande lÃ¥ngt kvar i kön. Vid det det här laget har det dykt upp lite mer personal, sÃ¥ de har öppnat nÃ¥gra fler luckor och det flyter pÃ¥ lite bättre. Det är dock inget bra tempo i kön direkt. SÃ¥ jag väntar … och väntar … och väntar …

På bilden ovan är klockan nu sex på morgonen. Jag har stått i kö i fem timmar, men det börjar åtminstone närma sig slutet. För första gången på flera timmar känns det som om den här jävla kön äntligen ska ta slut.

Slutligen, strax före sju (därav finns det ingen bild från klockan sju, jag tog en bild i timmen så länge som jag stod i kö) kom jag fram till en biljettlucka för att försöka boka om mina biljetter. Det bästa de kunde erbjuda var en ny biljett 21.10 på kvällen; alla tidigare flighter var fullbokade, liksom flyg till andra städer (exempelvis Nice, som hade varit ett alternativ för mig). Dessutom erbjöd de en matkupong medan jag väntade på flyget.

DÃ¥ brast det nästan för mig, men jag lyckades hÃ¥lla mig relativt lugn när jag förklarade att jag hade stÃ¥tt i kö i över sex timmar och att jag mÃ¥ste fÃ¥ sova nÃ¥gra timmar och jag förväntade mig att de skulle ordna nÃ¥gonstans att sova. DÃ¥ — men först dÃ¥, dvs efter att jag krävt det — fick jag en voucher pÃ¥ ett dagrum pÃ¥ ett hotell i närheten, sÃ¥ jag Ã¥kte dit och sov nÃ¥gra timmar.

Julafton — del tvÃ¥

Så, efter att ha sovit i några timmar (typ 6 timmar) så vaknade jag på mitt hotellrum, se bild nedan, av ett SMS från Brussels airlines som förklarade att de klena Belgarna hade gett upp pga vädret och ställt in resterande flyg den dagen (inklusive mitt). Bara för formens skull tittade jag ut genom fönstret och konstaterade vad jag redan trodde; det låg lite (med betoning på lite) snö på marken och det var uppehåll i snöandet. Det som kallas för helt vanligt vinterväder, men större delen av Europa tycks vara av oerhört klent virke när det kommer till snö och kyla.

Efter en dusch och en jullunch (en hamburgare med pommes) sÃ¥ hade jag egentligen tänkt Ã¥ka ut till flygplatsen för att försöka boka en ny biljett, men det gick inte att fÃ¥ tag i en taxi (pÃ¥ grund av vädret … veklingar) sÃ¥ jag satt i telefonkö i en timma istället. Som tur var kollade jag med hotellet vad det skulle kosta att ringa genom dem, och valde det “billiga” alternativet att ringa med mobilen istället.

Till slut fick jag tag i någon, och kunde boka om min biljett (igen) till den 26/12, kl 21.10. Då var jag ganska lack, eftersom jag inte alls var sugen på att spendera hela julhelgen i Bryssel. Istället bestämde jag mig för att försöka ta mig ner med tåg. Dock kändes det som för sent att resa redan på julafton (klockan började närma sig fem på kvällen, och även om jag gillar Paris så kände jag inte för att spendera natten där) så jag bestämde mig för att stanna över natten i Bryssel och sedan åka vidare på juldagens morgon.

Juldagen

Jag var igång tidigt, och lyckades till och med få en taxi till Bruxelles Midi Brussel Zuid, som är den tågstation som snabbtågen går från. Jag bokade en biljett med Thalys från Bryssel till Paris (till det facila priset 90 euro) och skulle åkt från Bryssel vid 08.37. På bilden nedan äter jag frukost på stationen.

Inte mycket till frukost kanske, och jag hade säkert kunna få bättre frukost på hotellet, men jag föredrog att vänta på stationsområdet. Nedanstående bild visar det café som jag åt på, och det ligger då i vänthallsområdet (som var i tunnlar, utan uppvärmning, så det var nästan som att sitta utomhus).

Inledningsvis hade jag tänkt åka med det första tåget, dvs 07.37, men efter att hotellpersonalen hävdat att taxin skulle ta en timma (pga vädret, suck) så köpte jag biljett till 08.37 istället. Helt i onödan visade det sig, eftersom jag var på stationen 07.20, men då gick det inte att boka om. Ytterligare väntan alltså, men jag började bli ganska van.

Jag noterade dock att det var en del förseningar, dock inte så farligt långa på snabbtåget till Paris. På bilden nedan står jag på perrongen och väntar på 08.37-tåget. Det som inte syns är att det är försenat, dock bara 15 minuter vilket inte kändes så farligt.

Till slut kom jag på tåget, och något försenade kom vi iväg. Äntligen var jag på väg bort från Bryssel, och med lite tur borde jag kunna vara i Arles tidig eftermiddag. Skulle det bli krångel i Paris skulle jag ha tid att leta efter alternativa tåg, eller i värsta fall skulle jag kunna åka tillbaks till Bryssel på annandagen och hoppas att flyget skulle gå som planerat. Bilden nedan är inifrån snabbtåget. Andra klass, men komfortmässigt mellan första och andra klass på X2000.

Längs med vägen drog vi på oss några nya förseningar, så istället för att komma fram 09.59 som planerat så kom vi till Paris Nord (som är en av flera tågstationer i Paris) ca 10.40. Ingen katastrofal försening dock, och på bilden nedan har jag precis klivit av tåget.

Eftersom Paris har flera tågstationer var jag nu tvungen att ta mig från Paris Gare Nord till Paris gare de Lyon. Det var dock den del av resan som var smidigast. Det var bara att gå ut från stationen, greppa en taxi och 15 minuter (och 12 euro) senare var jag framme vid nästa stationen. Taxichaffisen talade för lite engelska för att jag skulle kunna fråga om vädret, men trafiken i Paris verkade flyta på bra (även om jag hört att det varit problem på CDG-flygplatsen).

Mot Avignon

Nästa steg i resan var nu att ta mig från Paris till Avignon. Eftersom tågen till Marseille i vilket fall går igenom Avignon, och då Avignon är något närmare Arles än Marseille så blev nästa hållpunkt just Avignon. Att köpa biljet på tågstationen var inga större problem. Det fanns ett antal biljettautomater av samma stuk som de SJ använder, så jag bokade en biljett med TGV (som ska vara snabb-tåg) från Paris 11.16 som skulle anlända i Avignon 13.56. Inte heller denna biljett var helt billig, utan kostade 101 euro.

Tyvärr är skyltningen pÃ¥ Gare de Lyon bedrövlig. Mitt tÃ¥g skulle gÃ¥ frÃ¥n spÃ¥r 17, och de enda spÃ¥r jag sÃ¥g var skyltade A-M. Inte heller sÃ¥g jag nÃ¥gon att frÃ¥ga, och samtidigt sÃ¥ gick tiden. Jag köpte min biljett 11.01, och tÃ¥get skulle gÃ¥ 11.16, där jag inte kunde hitta perrongen och informationsskylten sa pÃ¥ förseningsraden “a tot a l’heure” (med reservation för stavningen) vilket mina begränsade franska-kunskaper (i Frankrike informerar man pÃ¥ franska och enbart pÃ¥ franska) tolkade som att tÃ¥get var i tid. SÃ¥, när jag till slut lyckades lokalisera perrongen sÃ¥ fick jag springa som en tok.

Nu är min kondis redan frÃ¥n början ganska kass, men tvÃ¥ dagar med lite sömn och mycket köande gjorde inte förutsättningarna bättre. I vilket fall lyckades jag till slut — med andan i halsen — slänga mig pÃ¥ rätt tÃ¥g 11.15.55 och jag drog en lättnadens suck.

Medan jag satt där och hämtade andan så började jag undra varför tåget aldrig åkte. Efter att ha plockat några ord i utropen (som sagt, i Frankrike informerar man på franska och enbart franska; kan man inte franska får man skylla sig själv) och frågat runt lite grann så kom jag fram till att tåget var försenat, och rejält försenat. Först skulle det bli en timme sen, sedan två timmar, sedan en okänd försening. Då suckade jag djupt, och började betvivla att jag någonsin skulle komma fram.

Men, sedan satte tåget igång i vilket fall, och vi lämnade Paris ungefär en halv timma försenat. Utanför låg visserligen lite snö, men med svenska mått mätt var det väldigt lite snö. Fotot nedan är taget när vi åkt ungefär i 30 minuter.

Vi åker vidare, och efter ett tag kommer ett meddelande som jag så här i efterhand lyckats dekryptera till att vi måste lämna snabbspårvägen och istället åka de vanliga spåren, med den lägre hastighet och de försningar som de skulle innebära. Antagligen skulle vi bli 2,5 timmar försenade till Avignon, dvs anlända 16.30 istället för 14.00. Vid det laget har jag slutat bry mig; så länge jag kommer fram så är jag nöjd.

Vi passerar Lyon, som ni kan se på bilden nedan (ok, lite svårt att se att vi är i närheten av Lyon) och vid det laget börjar jag känna ett visst lugn. Jag inser nämligen att jag faktiskt kan få chansen att spendera en del av julhelgen på den plats där jag skulle ha varit redan på kvällen den 23/12.

Slutligen börjar jag närma mig Avignon, och trots att resan från Paris tog fyra timmar istället för två, och trots att jag satt granne med en Farbror som tvättade sig någon gång förra året, och trots att han hade med sig en matsäck som stank något otroligt, så känner jag mig ganska nöjd. Jag kommer att komma fram; trots att de klena sydeuropéerna inte tycks ha sett snö sedan andra världskriget och får fullständig panik av ett lätt snöfall.

Och till slut är jag faktiskt framme i Avignon, se bilden ovan, där min far hämtar upp mig. Runt 17.00 är jag till slut i Arles, vilket är 1,5 dygn senare än jag borde ha varit framme. Jag har fått lägga ut nästan 3000 kronor extra på att ta mig fram, och jag har färdats med både flyg, buss, taxi och tåg, men jag är framme och jag kan fira jul.

Äntligen! För att citera en känd radiopersonlighet.

Hvad vilja Mattias?

Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mÃ¥l och mina drivkrafter. Eller, för att citera frÃ¥gan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan fÃ¥r man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mÃ¥ngfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland sÃ¥ Ã¥ngrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

  1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
  2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
  3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga dÃ¥) men under andra perioder har det inte funnits sÃ¥ mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt sÃ¥ har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara bÃ¥de bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hÃ¥lla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotstÃ¥ndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar Ã¥t dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när nÃ¥gon känt sig sÃ¥rad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

MÃ¥l och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sÃ¥dant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag hÃ¥ller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hÃ¥lla med en avsändare baserat pÃ¥ avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

SÃ¥, i sammanfattning, för att besvara frÃ¥gan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

  • Lyfta frÃ¥gor som jag tycker är viktiga
  • Berätta om vad som händer i Sundbyberg
  • FÃ¥ fler att rösta pÃ¥ Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
  • Lyfta omrÃ¥den där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
  • Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
  • Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
  • Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Tidernas bästa spel

Ett av mina stora intressen är datorer och tv-spel, och genom Ã¥ren har jag spelat igenom ett antal spel. Det är dock sällan jag skriver om det pÃ¥ bloggen. Innan politiken började ta upp all min fria tid skrev jag dock en del recensioner av spel (pÃ¥ siten spelforum.nu — som exempel min recension pÃ¥ Hearts of iron) och eftersom sommaren brukar vara lÃ¥gsäsong för politiken tänkte jag fylla ut med ett — eller flera — inlägg kring spel.

Jag börjar en tio-i-topp-lista, över de 10 spel som jag anser är de bästa som gjorts. Många spel släpps dessutom med uppföljare, och expansioner, och jag var tvungen att göra en avgränsning här. Jag har valt att bedöma separata spel utifrån sig själva. En expansion (som kräver originalspelet installerat) räknar jag in i spelet, men inte fristående spel i en serie. Spelserien kan dock ge bonuspoäng om det väger jämnt mellan två titlar.

Fokus i den här artikeln är vilka spel som är mina topp-10, och varför. Det blir alltså inga recensioner av spelen. Om någon av titlarna fångar ditt intresse så finns det en hel drös med recensioner på nätet. Google är din vän kort sagt.

Efter topplistan kommer jag även ta upp några titlar som föll på mållinjen. För varje titel anger jag plattform, dvs vilka maskiner som spelet finns till, liksom vilken plattform jag helst spelar på. Men, låt oss börja listan bakifrån:


10. Soul Calibur

Plattform(ar): Namco System 12, Dreamcast, Xbox live arcade (XLA)
Plattform jag föredrar: Dreamcast

Jag har aldrig varit nÃ¥gon större fantast av fighting-spel, och den som letar efter titlar som Street Fighter 2 — eller liknande — pÃ¥ min lista kommer att bli besvikna. Men, en av de titlar som det talades mest om till Dreamcast när jag köpte den var just Soul Calibur, och jag bestämde mig för att chansa; trots att jag egentligen inte är sÃ¥ förtjust i fightingspel.

Soul Calibur
Skärmdump av Soul Calibur. Klicka för större version

Eftersom spelet hamnade på min topp-10 kan man dra slutsatsen att jag inte blev besviken. Det som fick mig att fastna var att kontrollerna var lätta att komma in i (även om det som i alla fightingspel kräver en hel del övning om man ska bli riktigt bra, och någon som spelat mycket fightingspel lär garanterat spöa mig i Soul Calibur) men också att grafiken var imponerande, att musiken var bra, och att det var ett riktigt bra karaktärsgalleri.

Som en sidonot: för de flesta spel där Dreamcast är en av plattformarna kommer jag ocksÃ¥ att ange just Dreamcast som favoritplattform. För mig var — och är — Dreamcast den bästa spelkonsollen i förra generationen (dvs Sega Dreamcast, Nintendo Gamecube, Sony PS2, Microsoft Xbox) och det var en tung dag när Sega la ner produktionen och slutade tillverka spelkonsoller.


9. Jagged Alliance 2

Plattform(ar): PC (Windows och Linux)
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Strategispel är en favoritkategori för mig, men jag hade tidigare inte fastnat för strategispel på gruppnivå (dvs där man kontroller specifika individer) men detta spel var ingången i den genren för mig.

I grunden är det ett ganska enkelt spel; hyr in legoknektar och ta över olika städer i en bananrepublik (eller en monarki i det här fallet) för att på så sätt samla ihop pengar som används till ny utrustning och till att hyra fler legoknektar. Till slut är man redo att ge sig på huvudstaden och befria landet.

Mer än hälften av tiden sitter man i omgångsbaserade strider, där man ska orsaka fienden så mycket skada som möjligt samtidigt som man försöker hålla liv i sin trupp.

Spelet har över 10 år på nacken nu, men i samband med den här artikeln installerade jag spelet igen och det håller fortfarande riktigt väl.


8. Heroes of Might & Magic 3

Plattform(ar): PC (Windows och Linux), Macintosh, Gameboy Color
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att välja här, dvs om jag skulle välja Heroes of Might & Magic (HoMM) 2 eller 3. Tvåan har lite bättre huvudberättelse, men trean är mer balanserat och har några trupper som jag verkligen gillar.

Det blev trean till sist. HoMM 1 är en bra start på serien, men når bara upp till knähöjd på tvåan. Fyran i serien är ett fullständigt misslyckande och det enda spelet i serien som jag inte lagt några veckors speltid på. Femman är en bra nytändning, men når inte riktigt upp till tvåan eller trean.

HoMM-serien är definitivt en variant av strategispel som jag gillar, och det är ett bra exempel pÃ¥ 4X (eXplore, eXpand, eXploit, eXterminate) där man bÃ¥de utforskar, skaffar resurser, bygger ut och krigar. Jämfört med — exempelvis — civilization är fokus mycket mer pÃ¥ striderna här, och man kan utan problem sitta i en timma med en riktigt svÃ¥r strid för att kunna vinna den.

Trots att jag tycker att HoMM3 är roligare än HoMM2 sÃ¥ har jag faktiskt spenderat mer tid pÃ¥ HoMM2. Mycket beroende pÃ¥ att jag plockade ner en massa hemmagjorda kartor (HoMM har alltid haft ett aktivt community) och spelade dessa. Plus att HoMM3 “krockade” med nÃ¥gra andra spel som jag ville spela.

Som en sidonot: det fanns en planerad version till DreamCast också, men den släpptes aldrig


7. Master of Orion 2

Plattform(ar): PC (MS-Dos/Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Under min studietid stötte jag på ett för mig okänt spel; Master of Orion (MOO). Trots en hel del brister fastnade jag för spelet och när uppföljaren MOO2 kom köpte jag givetvis detta, vilket retrospektivt var en bra investering med tanke på hur mycket jag spelat det.


Klicka för större version

Även detta är ett 4X-spel, här dock med lite mindre fokus på striderna och där forskning och diplomati kommer till. Liksom många andra 4X finns det två svagheter i spelet:

  1. Spelet är väldigt beroende av en bra start. Får man inte fart på sin koloni redan från början så kommer man ohjälpligt efter (såvida man inte spelar på lätt svårighetsnivå)
  2. När man börjar få många planeter (i fallet med MOO2, i andra spel kan det vara städer, regioner, länder, etc) så blir det väldigt mycket micro management. Man får lägga väldigt mycket tid på att få fart på sina nya planeter och att underhålla de gamla, och efter ett tag låter man helt enkelt en del av riket vara orört.

Även om striderna inte är lika viktiga här som i HoMM sÃ¥ innehÃ¥ller striderna den komponent som verkligen lyfter spelet; möjligheten att designa sina egna skepp. Istället för att vara lÃ¥st till ett antal färdiga skepp kan man istället designa den typ av skepp som man själv vill ha. Jag brukar alltid ha ett antal olika “stinger”-skepp, dvs smÃ¥, snabba skepp med 2-3 vapen pÃ¥. Dessa kan man bygga en masse och orsaka en hel del roligheter med.


6. Monkey Island

Plattform(ar): PC (Dos/Scumm-VM), Amiga, Atari ST, FM Towns, Macintosh, Sega Mega-CD (plus alla plattformar som SCUMM-VM finns på)
Plattform jag föredrar: PC (Scumm-VM)
Spelet finns även i enhanced edition:
Plattform(ar) enhanced edition: PC (Windows), Macintosh, iPhone, Xbox360, PS3
Plattform jag föredrar: PS3

Här var det ett svÃ¥rt val mellan Monkey Island 1 (The secret of Monkey Island) och Monkey Island 2 (LeChuck’s revenge) men det utföll till ettans fördel av flera skäl:

  1. Jag spelade det först.
  2. Humorn är snäppet bättre. Även om “the monkey wrench” i tvÃ¥an fick mig att skratta sÃ¥ att tÃ¥rarna rann sÃ¥ skrattade jag ännu mer när Guybrush ramlar ner frÃ¥n klippan i ettan (ett skämt som är helt oförstÃ¥eligt om man inte spelat en massa äventyrsspel frÃ¥n Sierra Online)
  3. Storyn hÃ¥ller ihop lite bättre och det är ett riktigt bra slut. I tvÃ¥an är slutet lite mer “internt skämt mellan LucasFilms fans” typ.

Bilden ovan är frÃ¥n originalversionen, och jag spelade det själv pÃ¥ en PC en gÃ¥ng i tiden. Första gÃ¥ngen med “internal speaker” (vilket inte är en höjdare, alla som hade PC innan ljudkorten blev standard vet vad jag menar) och andra gÃ¥ngen med mitt nyinköpta Soundblaster Pro.

Egentligen är det lite förvånande att det inte är fler äventyrspel på min topp-10. Mellan 82 & 92 var just äventyrsspel min favorit-genre, men det var en genre som inte klarade av att spelen utvecklades. De blev färre och färre och sålde sämre och sämre, och numera är det väldigt få äventyrsspel som släpps.

Det som kommit pÃ¥ sistone är dels ett nytt spel i Monkey Island serien, liksom ett nytt spel om Sam & Max, men ocksÃ¥ remakes pÃ¥ Monkey Island 1 & 2, och bilden ovan är frÃ¥n remaken. Det innebär — förutom bättre grafik — att vi fÃ¥tt tal även i Monkey Island 1, vilket lyfter spelet.

För remaken gäller även här att ettan är snäppet bättre än tvåan. Dessutom avråder jag från iPhone-versionen. Det är snyggt, men styrningen är meckig på en iPhone. Då spelar jag hellre på PS3:an, bekvämt tillbakalutad i tv-soffan.

Som ett tillägg: Scumm-VM är en tilläggsmjukvara som lÃ¥ter dig spela gamla klassiska äventyrsspel frÃ¥n LucasArts utan att behöva krÃ¥ngla med inställningar. MÃ¥nga av dem är släppta för DOS och kräver en hel del krÃ¥ngel om man ska köra dem “pÃ¥ riktigt”.


5. Jet Set radio

Plattform(ar): Dreamcast, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Dreamcast

I min barndom spelade jag en hel del konsoll-spel (ColecoVision och IntelliVision var mina favoriter) men efter några år på Commodore 64 övergick jag helt till datorer, och länge var jag nöjd med att spela enbart på min PC (som jag skaffade efter c64:an).

Men, så blev jag nyfiken på Segas nya konsoll, Sega Dreamcast, och framförallt ville jag ville prova det rollspel som utlovades; Shenmue. I väntan på det provade jag Jet Set Radio, där det enda jag visste var att de hade en ny typ av grafik (det som kallas cell-shading).


Klicka för större version

Jag fastnade direkt. Det var första gången på länge som jag spelade ett spel som inte var strategi (eller rollspel) och där jag verkligen nötte spelet. Det fick mig att återupptäcka hur kul actionspel kan vara och hur kul det är när man verkligen lär sig ett spel och blir bra på det.

Dessutom fick det mig att minnas hur kul det kan vara med konsoller, och numera har jag drygt 10 olika konsoller stående (dock är det bara fyra av dem som är permanent inkopplade). Däremot avråder jag er ifrån att prova GBA-versionen eftersom styrningen inte är någon höjdare i den versionen (vilket du kan läsa mer om här).


4. Tempest 2000

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh, Atari Jaguar, Sega Saturn, Playstation 1
Plattform jag föredrar: Atari Jaguar

Ok, den här var svårplacerad. Tempest från Atari är en riktigt klassisk titel, en titel som använde vektor-skärm på ett strålande sätt och som bara pumpade ut action. Ett briljant spel som var ett tekniskt mästerverk när det kom.

Tempest 2000, skapat av legenden Jeff Minter till Ataris sista försök att ta sig tillbaks in i konsollbranschen, Atari Jaguar (en underbar maskin för övrigt), lyckas behålla den känslan och gör det ännu bättre med ett tempohöjande ljudspår; med powerups som lyfter spelet; med nya banor och fiender; med en undarbar vektorgrafik som bara skriker teknik.

Samtidigt har det inte riktigt samma hållbarhet som topp-3. Man kan mycket väl spela Tempest 2000 i en hel helg, och sedan bli sugen på att spela igen en vecka senare. Men att nöta det dag ut och dag in känns inte riktigt aktuellt. Det är inte ett sådant spel som man kan välja om man bara ska spela ett enda spel det närmaste året, vilket faktiskt gäller för topp-3.

Det var nära dock, och ett tag hade jag spelet på plats 1, men jag insåg att det var nostalgin som talade där och varma minnen från timmar i arkadhallen när jag var yngre. Det är fortfarande ett förbannat bra spel dock, och tillsammans med Aliens vs Predators är det skäl nog att skaffa ett Atari Jaguar (även om både PC-versionen och Sega Saturn versionen är bra).


Klicka för större version

Dessutom är Tempest (inklusive Tempest 2000 och den svåråtkomliga Tempest 3000 som jag inte lyckats få tag i än) en av de speltitlar som jag samlar på (även om den samlingen inte är den mest prioriterade; den hade kunnat vara större om jag varit beredd att lägga 2000 kronor på ett ovanligt exemplar, men nu är jag inte det) och du ser samlingen i fotot ovan.

3. Baldurs gate 2

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

När vi kom upp till topp-3 så blev det svårt, och det är i princip dagsform som avgör vilket jag rankar som bäst. I vissa fall har ålder fått fälla avgörandet; om jag tycker att två spel är lika bra (men på olika meriter) så är det det äldre spelet som vinner.

Baldurs gate är i mitt tycke den bästa rollspelsserie som gjorts. Det finns några som nästan når upp till samma nivå, där Planescape:Torment kommer närmast, men ingen slår Baldurs Gate som spelserie, och Baldurs Gate 2 (inklusive expansionen Throne of Bhaal). Inget annat rollspel har givit mig lika många timmar av glädje. Inget annat rollspel har varit lika komplett, med ett underbart persongalleri, briljant interaktion med NPC (Non-Player Characters) och med lika stort omspelningsvärde. Under flera år ominstallerade jag spelet en gång per år bara för att kunna spela igenom ytterligare en gång.

Visst, det finns massvis med rollspel som är snyggare, som har bättre stridssystem, där själva grundstoryn är bättre, etc. Men inget av dem matchar Baldurs Gate när det kommer till karaktärsgalleriet och interaktionen mellan karaktärerna. Det som kommer närmast är just Planescape:Torment.

Jag skulle nästan kunna ge min högra arm för en fortsättning på Baldurs Gate 2 (där man spelar som nybörjar-gud) eller en remake med en modernare motor.

“Go for the eyes Boo, GO FOR THE EYES!!”


2. Civilization

Plattform(ar): PC (MS-Dos / Windows), Macintosh, Amiga, Atari ST, Super NES, PlayStation
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

För att vara helt ärlig; anledningen till att ettan kom etta och inte Civilization är helt och hållet nostalgiska skäl. Hade jag kört spelserier skulle dessutom Civilization-serien ha vunnit, eftersom både Civ 1 och Civ 2 är grymt bra.

Jag rankar dock Civ 1 snäppet högre än Civ 2 eftersom jag verkligen tokspelat Civ 1 och lärde mig varenda lite detalj och vartenda litet knep som fanns. Till slut var spelet inte någon större utmaning ens på svåraste nivån med maximalt antal motståndare.

Men, låt oss börja från början. På den här tiden (91) hängde jag en hel del på olika BBS:er, och framförallt s.k. Warez-BBS:er (som en sidonot; som politiskt aktiv bör jag väl tillägga att det inte var olagligt, på den tiden) och jag tankade ofta ner nya releaser för att prova dem. Just Civilization hade jag inte hört talas om (detta var före webben, nyheter om spel kunde man få via tidningar eller UseNet) och jag tankade ner och installerade det.

Jag fastnade direkt för det, och köpte därför spelet (och sÃ¥ finns det de som pÃ¥stÃ¥r att bolagen förlorar pÃ¥ piratkopiering … ) och nÃ¥gra dagar senare hade jag fÃ¥tt spelet, läst manualen och satt igÃ¥ng ordentligt.

Efter det spelade jag Civilization dagligen i drygt ett år. Det första halvåret brukade jag vakna runt 3 på eftermiddagen; satte igång datorn och civilization och sedan spelade jag tills jag höll på att svimma av hunger. En kort matpaus och sedan spelade jag tills jag stupade i säng av trötthet runt 7-8 på morgonen.

Mitt spelande kostade mig tre läsperioder (dvs 3/4 av ett läsÃ¥r) och var en anledning till att jag fick klara mig utan studiemedel i en termin medan jag “lästa ikapp”.

Jag har aldrig fastnat för ett spel på samma sätt igen (som tur är) och jag har aldrig spelat ett spel så intensivt som just Civilization. Tvåan var bra, men fick mig inte att fastna på samma sätt och både trean och fyran tyckte jag var sådär. Trean är faktiskt riktigt kasst om jag ska vara ärlig.


1. Boulderdash

Plattform(ar): Arkad, Atari 400/800, Apple II, MSX, ZX Spectrum, Commodore 64, ColecoVision, NES, BBC Micro, Acorn Electron, PC (Dos), Amstrad CPC, Amiga, iPhone, Gameboy Color, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Commodore 64, Gameboy Advance (originalet följer med i spelet Boulder Dash EX)

Som jag nämnde redan på Civilization så är nostalgi en viktig faktor här. Jag fastnade stenhårt för Boulder Dash på commodore 64 tiden, och det faktum att det kom en massa hemmagjorda banor minskade inte mitt intresse.

Man kan se det som fusk, men jag har valt att väga in dessa hemmagjorda banor i spelets värde; jag ser dem helt enkelt som expansioner. Detta förlänger spelvärdet enormt. Dessutom är spelvärdet i grundspelet så bra att jag de senaste 26 åren (spelet släpptes 1984) återvänt till spelet gång på gång, och varje gång som det släpps en ny version eller konvertering eller uppföljare så köper jag den. Helt osett.


Klicka för större version

Mitt stora samlarobjekt när det kommer till gamla spel är just Boulderdash. Även här samlar jag med viss måtta. Jag har sett några riktigt ovanliga versioner på eBay, men de ligger ofta på 400-600 kronor och riktigt så mycket är jag inte beredd att lägga. Inte just nu i alla fall.

Även om jag inte spelat Boulder Dash lika intensivt som Civilization; även om Boulder Dash inte har samma djup som Baldurs Gate 2; även om det är det äldsta spelet i topp-10 så tycker jag att Boulder Dash fortfarande håller, och att det förtjänar sin plats.

En annan dag kanske ordningen på topp-3 hade sett annorlunda ut, men mina topp-3 skulle vara desamma.


Nästan med på listan

Det är givetvis en massa titlar som inte kom med, men som fortfarande är bra spel. Bland annat har jag inte berört mitt riktigt stora samlarintresse; spel på cartridge till commodore 64.


Klicka för större version

Det släpptes över 10.000 titlar till Commodore 64 och de flesta av dem på kassett. Något tusental släpptes även på diskett, och några hundra på cartridge. Just cartridge till c64 är mitt stora samlarintresse och i början köpte jag allt jag hittade på cartridge, men numera köper jag bara spel som jag tycker är bra och/eller som kommer med kartong och manual.

Ingen av dessa titlar är dock som enskilt spel tillräckligt bra för att komma med på topp-10, utan den här samlingen handlar om att samla på titlar till den bästa maskin som någonsin tillverkats; commodore 64. (Det som ligger närmast att ta sig in är annars Gorf, men det har lite för dålig hållbarhet.)

Några andra titlar som nästan tog sig in på topp-10:

  • Might & Magic VI
    • Det var det spel som fick mig att fastna för rollspel pÃ¥ datorn igen och jag har lagt massvis med timmar pÃ¥ det. SÃ¥ här i efterhand inser jag dock att spelmotorn var ganska kass och att det mest är en “dungeon crawl”. DÃ¥ tyckte jag att det var kul dock, och det är lite roligt eftersom handlingen i Might & Magic 6,7,8 liksom i HoMM 2, 3, 4 hänger ihop.
  • Shogun: Total War
    • Total War serien är pÃ¥ mÃ¥nga sätt briljant, men ingen av titlarna (Shogun, Medieval, Mediaval 2, Rome, Empire, Napoleon) kvalar in pÃ¥ listan. Framförallt är strategidelen av spelen svaga, medan taktikdelen oftast är briljant. Det ska bli intressant att se om nästa titel, Shogun 2, kan ta sig in pÃ¥ topp-10. Som spelserie skulle jag antagligen ha med Total War dock.
  • Tetris
    • Nja. Det var kul i nÃ¥gra mÃ¥nader, men jag tycker man tröttnar ganska fort. Kul som exempel inom kognitiv psykologi dock.
  • Warcraft 2
    • Warcraft 2 är pÃ¥ mÃ¥nga sätt ett briljant RTS (Real Time Strategy) som satte fart pÃ¥ hela det segmentet. Problemet är bara att RTS inte är riktig strategi och om ett spel inte är strategi eller rollspel ska det vara verkligt speciellt för att komma med pÃ¥ min topp-10. WC2 är inte tillräckligt speciellt för detta.
  • Starcraft
    • Samma sak som med WC2. RTS är inte riktig strategi. Handlingen (med mellanspelen) är briljant dock.
  • Splinter Cell
    • För mig är detta kronjuvelen inom genren Stealth och det är ett utmärkt FPS. Det är bara inte tillräckligt bra för att kvala in pÃ¥ topp-10.
  • The Sims
    • Sims är verkligen ett spel som man kan fastna i, och under nÃ¥gra mÃ¥nader spelade jag det en hel del. Jag tycker dock att man tröttnar för snabbt. Det finns inte den hÃ¥llbarhet som krävs för topp-10.
  • Lemmings
    • Jag spelade aldrig Lemmings pÃ¥ c64 (det släpptes efter att jag bytte till PC) men spelet var kanonkul pÃ¥ PC. När jag gÃ¥tt tillbaks till spelet senare (bland annat pÃ¥ PS3) sÃ¥ känner jag dock inte att spelet lyckas fÃ¥nga mig igen och jag tröttnar ganska snabbt.
  • Sim city
    • Detta spelade jag pÃ¥ c64:an, men fastnade inte för det dÃ¥. Däremot fastnade jag för det pÃ¥ PC, men även detta är ett spel som inte riktigt hÃ¥ller i längden. Det är kul i nÃ¥gra mÃ¥nader, men inte mer.
  • Need for Speed Underground
  • Shenmue
    • Den titel som fick mig att köpa en Dreamcast, och spelet var ett försök att förnya rollspelsgenren, men ettan nÃ¥r inte ända fram och tvÃ¥an blev framstressad och slutar mitt i.
  • KOTOR/Jade Empire/Dragon Age/Mass Effect 1/2
    • Det har släppts massvis med bra rollspel där nÃ¥gra av de bästa titlarna de senaste Ã¥ren är KOTOR (Knights of the old republic 1 & 2), Jade Empire, Dragon Age och Mass effect 1 & 2. Alla är väl värda att spela, och ligger precis under topp-listan, men de nÃ¥r inte riktigt ända fram. Karaktärerna är inte riktigt lika bra som i Baldurs gate, och interaktionen är inte lika djup. Dragon age och Mass Effect ligger dock ganska nära topp 10.

Sommar, sol & värme

Jag börjar känna mig lite gnällig med alla inlägg om (S)undbyberg, så här är ett helt opolitiskt inlägg som en hyllning till sommaren. Bilden ovan (klicka för en större version) är taget på min balkong, och till höger i bilden ser ni blåklinten som jag planterade i våras som nu börjar blomma.

Även bilden nedan (klicka för större version) är från balkongen, och de vita blommorna är (enligt uppgift, jag är inte riktigt kompatibel med trädgårdskunskap) tobaksplantor.

För min del kunde det gärna vara sommar året om (ja, ja, det tangerar väl gnäll, egentligen) eller åtminstone 9 månaders sommar, följt av höst i november, vinter i december och vår i januari. Typ.

Jag avslutar med ytterligare en bild frÃ¥n balkongen, och konstaterar att inlägget faktiskt blev helt fritt frÃ¥n politik. Yay me 🙂

Glad midsommar

Idag är det midsommar, och i brist på tid att skriva ett längre inlägg klipper jag helt enkelt in ett videoklipp från förra årets midsommar.

Och glöm nu inte att äta massvis med färskpotatis och jordgubbar; helst östgötska sådana.

Fyraårsjubileum

Idag, den 6:e maj 2010, är det fyra år sedan min blogg hade premiär med sitt första publika inlägg.

Innan dess hade jag haft en testperiod på en vecka, med diverse testande och inställningspillande.

Från början var det meningen att min blogg skulle fungera som personvalsplattform i valet 2006, men jag valde att fortsätta blogga även efter valet. Det första året handlade mycket om vårt arbete i majoritet i Sundbyberg, men efter det beklagliga maktskiftet 2007 (då två moderater bytte sida och blev socialdemokrater) har det mestadels handlat om oppositionsarbete på bloggen; åtminstone på kommunal nivå.

PÃ¥ landstingsnivÃ¥ och riksdagsnivÃ¥ har Folkpartiet ingÃ¥tt i majoriteten, men eftersom jag inte velat fungera som partimegafon sÃ¥ har jag växlat mellan att lyfta fram det som Alliansen i allmänhet — och Folkpartiet i synnerhet — gjort bra, och att kritisera där man hade kunnat göra bättre.

Mycket av min kritik har handlat om personlig integritet, och då särskilt FRA-lagen och Ipred-lagen, men det har även funnits annat som jag kritiserat; bland annat landstingets beslut att erbjuda omskärelse av småpojkar.


Jag väljer medvetet att inte länka till en massa inlägg; dels för att jag är lite lat idag, men framförallt för att jag inte vill förvandla inlägget till en länksamling eller en “best of” postning.

Nu ser jag framför mig ytterligare en fyraÃ¥rsperiod, som inleds pÃ¥ samma vis; med fokus pÃ¥ de kommande valen. Den här gÃ¥ngen hoppas jag komma in bÃ¥de i kommunfullmäktige, liksom i landstinget. Dessutom hoppas jag — genom mÃ¥nga kryss i riksdagsvalet — kunna lyfta integritetsfrÃ¥gorna och bidra till att Folkpartiet Ã¥tergÃ¥r till att vara en liberal brandfackla i denna frÃ¥ga.


Slutligen vill jag tacka alla de som under de här fyra åren läst, kommenterat och länkat till mig. Att bedriva en blogg kan vara både jobbigt, frustrerande och tidskrävande, men varje gång som jag får feedback på mitt skrivande så känns det som att det är värt varenda sekund som jag lagt på det.