Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

Mål och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

• Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
• Berätta om vad som händer i Sundbyberg
• Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
• Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
• Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
• Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
• Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Ett av mina stora intressen är datorer och tv-spel, och genom åren har jag spelat igenom ett antal spel. Det är dock sällan jag skriver om det på bloggen. Innan politiken började ta upp all min fria tid skrev jag dock en del recensioner av spel (på siten spelforum.nu — som exempel min recension på Hearts of iron) och eftersom sommaren brukar vara lågsäsong för politiken tänkte jag fylla ut med ett — eller flera — inlägg kring spel.

Jag börjar en tio-i-topp-lista, över de 10 spel som jag anser är de bästa som gjorts. Många spel släpps dessutom med uppföljare, och expansioner, och jag var tvungen att göra en avgränsning här. Jag har valt att bedöma separata spel utifrån sig själva. En expansion (som kräver originalspelet installerat) räknar jag in i spelet, men inte fristående spel i en serie. Spelserien kan dock ge bonuspoäng om det väger jämnt mellan två titlar.

Fokus i den här artikeln är vilka spel som är mina topp-10, och varför. Det blir alltså inga recensioner av spelen. Om någon av titlarna fångar ditt intresse så finns det en hel drös med recensioner på nätet. Google är din vän kort sagt.

Efter topplistan kommer jag även ta upp några titlar som föll på mållinjen. För varje titel anger jag plattform, dvs vilka maskiner som spelet finns till, liksom vilken plattform jag helst spelar på. Men, låt oss börja listan bakifrån:

10. Soul Calibur

Plattform(ar): Namco System 12, Dreamcast, Xbox live arcade (XLA)
Plattform jag föredrar: Dreamcast

Jag har aldrig varit någon större fantast av fighting-spel, och den som letar efter titlar som Street Fighter 2 — eller liknande — på min lista kommer att bli besvikna. Men, en av de titlar som det talades mest om till Dreamcast när jag köpte den var just Soul Calibur, och jag bestämde mig för att chansa; trots att jag egentligen inte är så förtjust i fightingspel.

Skärmdump av Soul Calibur. Klicka för större version

Eftersom spelet hamnade på min topp-10 kan man dra slutsatsen att jag inte blev besviken. Det som fick mig att fastna var att kontrollerna var lätta att komma in i (även om det som i alla fightingspel kräver en hel del övning om man ska bli riktigt bra, och någon som spelat mycket fightingspel lär garanterat spöa mig i Soul Calibur) men också att grafiken var imponerande, att musiken var bra, och att det var ett riktigt bra karaktärsgalleri.

Som en sidonot: för de flesta spel där Dreamcast är en av plattformarna kommer jag också att ange just Dreamcast som favoritplattform. För mig var — och är — Dreamcast den bästa spelkonsollen i förra generationen (dvs Sega Dreamcast, Nintendo Gamecube, Sony PS2, Microsoft Xbox) och det var en tung dag när Sega la ner produktionen och slutade tillverka spelkonsoller.

9. Jagged Alliance 2

Plattform(ar): PC (Windows och Linux)
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Strategispel är en favoritkategori för mig, men jag hade tidigare inte fastnat för strategispel på gruppnivå (dvs där man kontroller specifika individer) men detta spel var ingången i den genren för mig.

I grunden är det ett ganska enkelt spel; hyr in legoknektar och ta över olika städer i en bananrepublik (eller en monarki i det här fallet) för att på så sätt samla ihop pengar som används till ny utrustning och till att hyra fler legoknektar. Till slut är man redo att ge sig på huvudstaden och befria landet.

Mer än hälften av tiden sitter man i omgångsbaserade strider, där man ska orsaka fienden så mycket skada som möjligt samtidigt som man försöker hålla liv i sin trupp.

Spelet har över 10 år på nacken nu, men i samband med den här artikeln installerade jag spelet igen och det håller fortfarande riktigt väl.

8. Heroes of Might & Magic 3

Plattform(ar): PC (Windows och Linux), Macintosh, Gameboy Color
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att välja här, dvs om jag skulle välja Heroes of Might & Magic (HoMM) 2 eller 3. Tvåan har lite bättre huvudberättelse, men trean är mer balanserat och har några trupper som jag verkligen gillar.

Det blev trean till sist. HoMM 1 är en bra start på serien, men når bara upp till knähöjd på tvåan. Fyran i serien är ett fullständigt misslyckande och det enda spelet i serien som jag inte lagt några veckors speltid på. Femman är en bra nytändning, men når inte riktigt upp till tvåan eller trean.

HoMM-serien är definitivt en variant av strategispel som jag gillar, och det är ett bra exempel på 4X (eXplore, eXpand, eXploit, eXterminate) där man både utforskar, skaffar resurser, bygger ut och krigar. Jämfört med — exempelvis — civilization är fokus mycket mer på striderna här, och man kan utan problem sitta i en timma med en riktigt svår strid för att kunna vinna den.

Trots att jag tycker att HoMM3 är roligare än HoMM2 så har jag faktiskt spenderat mer tid på HoMM2. Mycket beroende på att jag plockade ner en massa hemmagjorda kartor (HoMM har alltid haft ett aktivt community) och spelade dessa. Plus att HoMM3 “krockade” med några andra spel som jag ville spela.

Som en sidonot: det fanns en planerad version till DreamCast också, men den släpptes aldrig

7. Master of Orion 2

Plattform(ar): PC (MS-Dos/Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Under min studietid stötte jag på ett för mig okänt spel; Master of Orion (MOO). Trots en hel del brister fastnade jag för spelet och när uppföljaren MOO2 kom köpte jag givetvis detta, vilket retrospektivt var en bra investering med tanke på hur mycket jag spelat det.

Klicka för större version

Även detta är ett 4X-spel, här dock med lite mindre fokus på striderna och där forskning och diplomati kommer till. Liksom många andra 4X finns det två svagheter i spelet:

1. Spelet är väldigt beroende av en bra start. Får man inte fart på sin koloni redan från början så kommer man ohjälpligt efter (såvida man inte spelar på lätt svårighetsnivå)
2. När man börjar få många planeter (i fallet med MOO2, i andra spel kan det vara städer, regioner, länder, etc) så blir det väldigt mycket micro management. Man får lägga väldigt mycket tid på att få fart på sina nya planeter och att underhålla de gamla, och efter ett tag låter man helt enkelt en del av riket vara orört.

Även om striderna inte är lika viktiga här som i HoMM så innehåller striderna den komponent som verkligen lyfter spelet; möjligheten att designa sina egna skepp. Istället för att vara låst till ett antal färdiga skepp kan man istället designa den typ av skepp som man själv vill ha. Jag brukar alltid ha ett antal olika “stinger”-skepp, dvs små, snabba skepp med 2-3 vapen på. Dessa kan man bygga en masse och orsaka en hel del roligheter med.

6. Monkey Island

Plattform(ar): PC (Dos/Scumm-VM), Amiga, Atari ST, FM Towns, Macintosh, Sega Mega-CD (plus alla plattformar som SCUMM-VM finns på)
Plattform jag föredrar: PC (Scumm-VM)
Spelet finns även i enhanced edition:
Plattform(ar) enhanced edition: PC (Windows), Macintosh, iPhone, Xbox360, PS3
Plattform jag föredrar: PS3

Här var det ett svårt val mellan Monkey Island 1 (The secret of Monkey Island) och Monkey Island 2 (LeChuck’s revenge) men det utföll till ettans fördel av flera skäl:

1. Jag spelade det först.
2. Humorn är snäppet bättre. Även om “the monkey wrench” i tvåan fick mig att skratta så att tårarna rann så skrattade jag ännu mer när Guybrush ramlar ner från klippan i ettan (ett skämt som är helt oförståeligt om man inte spelat en massa äventyrsspel från Sierra Online)
3. Storyn håller ihop lite bättre och det är ett riktigt bra slut. I tvåan är slutet lite mer “internt skämt mellan LucasFilms fans” typ.

Bilden ovan är från originalversionen, och jag spelade det själv på en PC en gång i tiden. Första gången med “internal speaker” (vilket inte är en höjdare, alla som hade PC innan ljudkorten blev standard vet vad jag menar) och andra gången med mitt nyinköpta Soundblaster Pro.

Egentligen är det lite förvånande att det inte är fler äventyrspel på min topp-10. Mellan 82 & 92 var just äventyrsspel min favorit-genre, men det var en genre som inte klarade av att spelen utvecklades. De blev färre och färre och sålde sämre och sämre, och numera är det väldigt få äventyrsspel som släpps.

Det som kommit på sistone är dels ett nytt spel i Monkey Island serien, liksom ett nytt spel om Sam & Max, men också remakes på Monkey Island 1 & 2, och bilden ovan är från remaken. Det innebär — förutom bättre grafik — att vi fått tal även i Monkey Island 1, vilket lyfter spelet.

För remaken gäller även här att ettan är snäppet bättre än tvåan. Dessutom avråder jag från iPhone-versionen. Det är snyggt, men styrningen är meckig på en iPhone. Då spelar jag hellre på PS3:an, bekvämt tillbakalutad i tv-soffan.

Som ett tillägg: Scumm-VM är en tilläggsmjukvara som låter dig spela gamla klassiska äventyrsspel från LucasArts utan att behöva krångla med inställningar. Många av dem är släppta för DOS och kräver en hel del krångel om man ska köra dem “på riktigt”.

5. Jet Set radio

Plattform(ar): Dreamcast, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Dreamcast

I min barndom spelade jag en hel del konsoll-spel (ColecoVision och IntelliVision var mina favoriter) men efter några år på Commodore 64 övergick jag helt till datorer, och länge var jag nöjd med att spela enbart på min PC (som jag skaffade efter c64:an).

Men, så blev jag nyfiken på Segas nya konsoll, Sega Dreamcast, och framförallt ville jag ville prova det rollspel som utlovades; Shenmue. I väntan på det provade jag Jet Set Radio, där det enda jag visste var att de hade en ny typ av grafik (det som kallas cell-shading).

Klicka för större version

Jag fastnade direkt. Det var första gången på länge som jag spelade ett spel som inte var strategi (eller rollspel) och där jag verkligen nötte spelet. Det fick mig att återupptäcka hur kul actionspel kan vara och hur kul det är när man verkligen lär sig ett spel och blir bra på det.

Dessutom fick det mig att minnas hur kul det kan vara med konsoller, och numera har jag drygt 10 olika konsoller stående (dock är det bara fyra av dem som är permanent inkopplade). Däremot avråder jag er ifrån att prova GBA-versionen eftersom styrningen inte är någon höjdare i den versionen (vilket du kan läsa mer om här).

4. Tempest 2000

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh, Atari Jaguar, Sega Saturn, Playstation 1
Plattform jag föredrar: Atari Jaguar

Ok, den här var svårplacerad. Tempest från Atari är en riktigt klassisk titel, en titel som använde vektor-skärm på ett strålande sätt och som bara pumpade ut action. Ett briljant spel som var ett tekniskt mästerverk när det kom.

Tempest 2000, skapat av legenden Jeff Minter till Ataris sista försök att ta sig tillbaks in i konsollbranschen, Atari Jaguar (en underbar maskin för övrigt), lyckas behålla den känslan och gör det ännu bättre med ett tempohöjande ljudspår; med powerups som lyfter spelet; med nya banor och fiender; med en undarbar vektorgrafik som bara skriker teknik.

Samtidigt har det inte riktigt samma hållbarhet som topp-3. Man kan mycket väl spela Tempest 2000 i en hel helg, och sedan bli sugen på att spela igen en vecka senare. Men att nöta det dag ut och dag in känns inte riktigt aktuellt. Det är inte ett sådant spel som man kan välja om man bara ska spela ett enda spel det närmaste året, vilket faktiskt gäller för topp-3.

Det var nära dock, och ett tag hade jag spelet på plats 1, men jag insåg att det var nostalgin som talade där och varma minnen från timmar i arkadhallen när jag var yngre. Det är fortfarande ett förbannat bra spel dock, och tillsammans med Aliens vs Predators är det skäl nog att skaffa ett Atari Jaguar (även om både PC-versionen och Sega Saturn versionen är bra).

Klicka för större version

Dessutom är Tempest (inklusive Tempest 2000 och den svåråtkomliga Tempest 3000 som jag inte lyckats få tag i än) en av de speltitlar som jag samlar på (även om den samlingen inte är den mest prioriterade; den hade kunnat vara större om jag varit beredd att lägga 2000 kronor på ett ovanligt exemplar, men nu är jag inte det) och du ser samlingen i fotot ovan.

3. Baldurs gate 2

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

När vi kom upp till topp-3 så blev det svårt, och det är i princip dagsform som avgör vilket jag rankar som bäst. I vissa fall har ålder fått fälla avgörandet; om jag tycker att två spel är lika bra (men på olika meriter) så är det det äldre spelet som vinner.

Baldurs gate är i mitt tycke den bästa rollspelsserie som gjorts. Det finns några som nästan når upp till samma nivå, där Planescape:Torment kommer närmast, men ingen slår Baldurs Gate som spelserie, och Baldurs Gate 2 (inklusive expansionen Throne of Bhaal). Inget annat rollspel har givit mig lika många timmar av glädje. Inget annat rollspel har varit lika komplett, med ett underbart persongalleri, briljant interaktion med NPC (Non-Player Characters) och med lika stort omspelningsvärde. Under flera år ominstallerade jag spelet en gång per år bara för att kunna spela igenom ytterligare en gång.

Visst, det finns massvis med rollspel som är snyggare, som har bättre stridssystem, där själva grundstoryn är bättre, etc. Men inget av dem matchar Baldurs Gate när det kommer till karaktärsgalleriet och interaktionen mellan karaktärerna. Det som kommer närmast är just Planescape:Torment.

Jag skulle nästan kunna ge min högra arm för en fortsättning på Baldurs Gate 2 (där man spelar som nybörjar-gud) eller en remake med en modernare motor.

“Go for the eyes Boo, GO FOR THE EYES!!”

2. Civilization

Plattform(ar): PC (MS-Dos / Windows), Macintosh, Amiga, Atari ST, Super NES, PlayStation
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

För att vara helt ärlig; anledningen till att ettan kom etta och inte Civilization är helt och hållet nostalgiska skäl. Hade jag kört spelserier skulle dessutom Civilization-serien ha vunnit, eftersom både Civ 1 och Civ 2 är grymt bra.

Jag rankar dock Civ 1 snäppet högre än Civ 2 eftersom jag verkligen tokspelat Civ 1 och lärde mig varenda lite detalj och vartenda litet knep som fanns. Till slut var spelet inte någon större utmaning ens på svåraste nivån med maximalt antal motståndare.

Men, låt oss börja från början. På den här tiden (91) hängde jag en hel del på olika BBS:er, och framförallt s.k. Warez-BBS:er (som en sidonot; som politiskt aktiv bör jag väl tillägga att det inte var olagligt, på den tiden) och jag tankade ofta ner nya releaser för att prova dem. Just Civilization hade jag inte hört talas om (detta var före webben, nyheter om spel kunde man få via tidningar eller UseNet) och jag tankade ner och installerade det.

Jag fastnade direkt för det, och köpte därför spelet (och så finns det de som påstår att bolagen förlorar på piratkopiering … ) och några dagar senare hade jag fått spelet, läst manualen och satt igång ordentligt.

Efter det spelade jag Civilization dagligen i drygt ett år. Det första halvåret brukade jag vakna runt 3 på eftermiddagen; satte igång datorn och civilization och sedan spelade jag tills jag höll på att svimma av hunger. En kort matpaus och sedan spelade jag tills jag stupade i säng av trötthet runt 7-8 på morgonen.

Mitt spelande kostade mig tre läsperioder (dvs 3/4 av ett läsår) och var en anledning till att jag fick klara mig utan studiemedel i en termin medan jag “lästa ikapp”.

Jag har aldrig fastnat för ett spel på samma sätt igen (som tur är) och jag har aldrig spelat ett spel så intensivt som just Civilization. Tvåan var bra, men fick mig inte att fastna på samma sätt och både trean och fyran tyckte jag var sådär. Trean är faktiskt riktigt kasst om jag ska vara ärlig.

1. Boulderdash

Plattform(ar): Arkad, Atari 400/800, Apple II, MSX, ZX Spectrum, Commodore 64, ColecoVision, NES, BBC Micro, Acorn Electron, PC (Dos), Amstrad CPC, Amiga, iPhone, Gameboy Color, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Commodore 64, Gameboy Advance (originalet följer med i spelet Boulder Dash EX)

Som jag nämnde redan på Civilization så är nostalgi en viktig faktor här. Jag fastnade stenhårt för Boulder Dash på commodore 64 tiden, och det faktum att det kom en massa hemmagjorda banor minskade inte mitt intresse.

Man kan se det som fusk, men jag har valt att väga in dessa hemmagjorda banor i spelets värde; jag ser dem helt enkelt som expansioner. Detta förlänger spelvärdet enormt. Dessutom är spelvärdet i grundspelet så bra att jag de senaste 26 åren (spelet släpptes 1984) återvänt till spelet gång på gång, och varje gång som det släpps en ny version eller konvertering eller uppföljare så köper jag den. Helt osett.

Klicka för större version

Mitt stora samlarobjekt när det kommer till gamla spel är just Boulderdash. Även här samlar jag med viss måtta. Jag har sett några riktigt ovanliga versioner på eBay, men de ligger ofta på 400-600 kronor och riktigt så mycket är jag inte beredd att lägga. Inte just nu i alla fall.

Även om jag inte spelat Boulder Dash lika intensivt som Civilization; även om Boulder Dash inte har samma djup som Baldurs Gate 2; även om det är det äldsta spelet i topp-10 så tycker jag att Boulder Dash fortfarande håller, och att det förtjänar sin plats.

En annan dag kanske ordningen på topp-3 hade sett annorlunda ut, men mina topp-3 skulle vara desamma.

Nästan med på listan

Det är givetvis en massa titlar som inte kom med, men som fortfarande är bra spel. Bland annat har jag inte berört mitt riktigt stora samlarintresse; spel på cartridge till commodore 64.

Klicka för större version

Det släpptes över 10.000 titlar till Commodore 64 och de flesta av dem på kassett. Något tusental släpptes även på diskett, och några hundra på cartridge. Just cartridge till c64 är mitt stora samlarintresse och i början köpte jag allt jag hittade på cartridge, men numera köper jag bara spel som jag tycker är bra och/eller som kommer med kartong och manual.

Ingen av dessa titlar är dock som enskilt spel tillräckligt bra för att komma med på topp-10, utan den här samlingen handlar om att samla på titlar till den bästa maskin som någonsin tillverkats; commodore 64. (Det som ligger närmast att ta sig in är annars Gorf, men det har lite för dålig hållbarhet.)

Några andra titlar som nästan tog sig in på topp-10:

• Might & Magic VI
  • Det var det spel som fick mig att fastna för rollspel på datorn igen och jag har lagt massvis med timmar på det. Så här i efterhand inser jag dock att spelmotorn var ganska kass och att det mest är en “dungeon crawl”. Då tyckte jag att det var kul dock, och det är lite roligt eftersom handlingen i Might & Magic 6,7,8 liksom i HoMM 2, 3, 4 hänger ihop.
• Shogun: Total War
  • Total War serien är på många sätt briljant, men ingen av titlarna (Shogun, Medieval, Mediaval 2, Rome, Empire, Napoleon) kvalar in på listan. Framförallt är strategidelen av spelen svaga, medan taktikdelen oftast är briljant. Det ska bli intressant att se om nästa titel, Shogun 2, kan ta sig in på topp-10. Som spelserie skulle jag antagligen ha med Total War dock.
• Tetris
  • Nja. Det var kul i några månader, men jag tycker man tröttnar ganska fort. Kul som exempel inom kognitiv psykologi dock.
• Warcraft 2
  • Warcraft 2 är på många sätt ett briljant RTS (Real Time Strategy) som satte fart på hela det segmentet. Problemet är bara att RTS inte är riktig strategi och om ett spel inte är strategi eller rollspel ska det vara verkligt speciellt för att komma med på min topp-10. WC2 är inte tillräckligt speciellt för detta.
• Starcraft
  • Samma sak som med WC2. RTS är inte riktig strategi. Handlingen (med mellanspelen) är briljant dock.
• Splinter Cell
  • För mig är detta kronjuvelen inom genren Stealth och det är ett utmärkt FPS. Det är bara inte tillräckligt bra för att kvala in på topp-10.
• The Sims
  • Sims är verkligen ett spel som man kan fastna i, och under några månader spelade jag det en hel del. Jag tycker dock att man tröttnar för snabbt. Det finns inte den hållbarhet som krävs för topp-10.
• Lemmings
  • Jag spelade aldrig Lemmings på c64 (det släpptes efter att jag bytte till PC) men spelet var kanonkul på PC. När jag gått tillbaks till spelet senare (bland annat på PS3) så känner jag dock inte att spelet lyckas fånga mig igen och jag tröttnar ganska snabbt.
• Sim city
  • Detta spelade jag på c64:an, men fastnade inte för det då. Däremot fastnade jag för det på PC, men även detta är ett spel som inte riktigt håller i längden. Det är kul i några månader, men inte mer.
• Need for Speed Underground
  • I mitt tycke ett av de bästa racingspelen, och jag har spelat det hundratals timmar. Men, det kan också bero på att att jag står med i spelets credits som en av de jobbat på spelet under mina två månader i Vancouver. Ska jag betrakta spelet någorlunda objektivt så passar det inte på topp-10.
• Shenmue
  • Den titel som fick mig att köpa en Dreamcast, och spelet var ett försök att förnya rollspelsgenren, men ettan når inte ända fram och tvåan blev framstressad och slutar mitt i.
• KOTOR/Jade Empire/Dragon Age/Mass Effect 1/2
  • Det har släppts massvis med bra rollspel där några av de bästa titlarna de senaste åren är KOTOR (Knights of the old republic 1 & 2), Jade Empire, Dragon Age och Mass effect 1 & 2. Alla är väl värda att spela, och ligger precis under topp-listan, men de når inte riktigt ända fram. Karaktärerna är inte riktigt lika bra som i Baldurs gate, och interaktionen är inte lika djup. Dragon age och Mass Effect ligger dock ganska nära topp 10.

  ---

En del av oss måste ju jobba, och kan därmed inte delta i politikerdagiset Almedalen.

Men, bara för att bevisa att man har mycket trevligare på min balkong så spelade jag in det här lilla klippet.

Jag börjar känna mig lite gnällig med alla inlägg om (S)undbyberg, så här är ett helt opolitiskt inlägg som en hyllning till sommaren. Bilden ovan (klicka för en större version) är taget på min balkong, och till höger i bilden ser ni blåklinten som jag planterade i våras som nu börjar blomma.

Även bilden nedan (klicka för större version) är från balkongen, och de vita blommorna är (enligt uppgift, jag är inte riktigt kompatibel med trädgårdskunskap) tobaksplantor.

För min del kunde det gärna vara sommar året om (ja, ja, det tangerar väl gnäll, egentligen) eller åtminstone 9 månaders sommar, följt av höst i november, vinter i december och vår i januari. Typ.

Jag avslutar med ytterligare en bild från balkongen, och konstaterar att inlägget faktiskt blev helt fritt från politik. Yay me

Idag är det midsommar, och i brist på tid att skriva ett längre inlägg klipper jag helt enkelt in ett videoklipp från förra årets midsommar.

Och glöm nu inte att äta massvis med färskpotatis och jordgubbar; helst östgötska sådana.

Idag, den 6:e maj 2010, är det fyra år sedan min blogg hade premiär med sitt första publika inlägg.

Innan dess hade jag haft en testperiod på en vecka, med diverse testande och inställningspillande.

Från början var det meningen att min blogg skulle fungera som personvalsplattform i valet 2006, men jag valde att fortsätta blogga även efter valet. Det första året handlade mycket om vårt arbete i majoritet i Sundbyberg, men efter det beklagliga maktskiftet 2007 (då två moderater bytte sida och blev socialdemokrater) har det mestadels handlat om oppositionsarbete på bloggen; åtminstone på kommunal nivå.

På landstingsnivå och riksdagsnivå har Folkpartiet ingått i majoriteten, men eftersom jag inte velat fungera som partimegafon så har jag växlat mellan att lyfta fram det som Alliansen i allmänhet — och Folkpartiet i synnerhet — gjort bra, och att kritisera där man hade kunnat göra bättre.

Mycket av min kritik har handlat om personlig integritet, och då särskilt FRA-lagen och Ipred-lagen, men det har även funnits annat som jag kritiserat; bland annat landstingets beslut att erbjuda omskärelse av småpojkar.

Jag väljer medvetet att inte länka till en massa inlägg; dels för att jag är lite lat idag, men framförallt för att jag inte vill förvandla inlägget till en länksamling eller en “best of” postning.

Nu ser jag framför mig ytterligare en fyraårsperiod, som inleds på samma vis; med fokus på de kommande valen. Den här gången hoppas jag komma in både i kommunfullmäktige, liksom i landstinget. Dessutom hoppas jag — genom många kryss i riksdagsvalet — kunna lyfta integritetsfrågorna och bidra till att Folkpartiet återgår till att vara en liberal brandfackla i denna fråga.

Slutligen vill jag tacka alla de som under de här fyra åren läst, kommenterat och länkat till mig. Att bedriva en blogg kan vara både jobbigt, frustrerande och tidskrävande, men varje gång som jag får feedback på mitt skrivande så känns det som att det är värt varenda sekund som jag lagt på det.

Idag var det visst första april igen, och det stora nöjet är då att leta upp april-skämt.

Nu har det inte hunnit vara första april så länge än, men det här är garanterat ett april-skämt:

DN: Nytt FN-organ ska begränsa ditt internetanvändande.

Jag uppdaterar inlägget när jag hittat fler skämt, men nu börjar det bli dags att sova efter att ha lagt ett antal timmar på att skriva en ansökan om projektstöd för Folkpartiet i Sundbyberg.

Uppdatering 1:

Jag trodde först att det här debattinlägget på politikerbloggen var ett aprilskämt, men det verkar vara sant.

Artikeln i SydSvenskan, om Alkohol och lyx på tågen är jag lite osäker på. Det skulle kunna vara ett aprilskämt, men det skulle även kunna vara sant.

Jag hade hoppats att debattartikeln i DN, om en ny sockerskatt skulle vara ett aprilskämt, men den verkar också — tyvärr — sann. Just sockerskatt var faktiskt ett av de första inlägg som jag skrev på min blogg, för snart 4 år sedan (den sjätte maj, 2006, skrev jag mitt första offentliga inlägg och då öppnade bloggen officiellt efter lite testkörning).

André Assarson har också uppmärksammat artikeln i DN, och även han försöker se sockerskatten som ett aprilskämt först.

Även Seved Monke uppmärksammar DN:s aprilskämt och hans spontana reaktion verkar vara samma som jag hade när jag först läste den; det otäcka är att det finns de som gärna skulle reglera och kontrollera nätet, och som gärna gör nätet till syndabockar till allt ont i världen.

Bloggen Futuriteter spekulerar i om en debattartikel på SvD möjligen är ett aprilskämt (dock helt utan humor). Tyvärr är — som Futuriteter konstaterar — varken debattartikeln eller Ipred ett aprilskämt. Som aprilskämt skulle Ipred-lagen vara lite humor; men i verkligheten ger det bara en besk smak i munnen.

Besök även aprilskämt.sesom samlar ett antal riktiga aprilskämt. Just Google translate for animals tycker jag är riktigt roligt.

Jag tänkte stänga av allt vad politik heter under helgen, så jag avslutar veckan med ett kulturtips.

Via Operaloggen hittade jag höstens program på operan i Malmö, som har flera intressanta uppsättningar på gång.

Själv tänkte jag försöka åka ner och se någon föreställning av Madama Butterfly som både har intressanta vokalister, men som dessutom dirigeras av min bror. För att vara petig så är det delat dirigentskap så jag kommer inte att boka biljetter (eller resa) förrän jag vet vilka föreställningar han dirigerar.

Finns det tid (och möjlighet) är jag dessutom lite sugen på att se Hemligheter. Nyskrivna verk är alltid lite av en chansning, men den verkar spännande.

Dessutom måste jag se till att komma iväg på någon föreställning på Operan här i Stockholm under året. Jag har presentkort som jag måste använda, men det är så tråkigt att gå på opera själv bara.

Jag funderar på att gå på Figaros bröllop som är en av mina favoriter.

För att ta det i ordning.

Låt mig inleda med en ursäkt över det långa uppehållet på bloggen. Februari och mars är hysteriska med möten, årsmöten, etc, och när det är valår börjar min kalender bli så proppfull att det är otäckt att se.

I mars hade jag exempelvis en ledig kväll på hela månaden; i övrigt var varenda kväll och helg uppbokad på olika aktiviteter. Den lediga kvällen var jag sedan tvungen att boka in ett annat möte på, och den 24:e mars hade jag fyra möten inbokade samtidigt.

Detta inte sagt för att beklaga mig, eftersom jag fortfarande älskar att syssla med politik och just valrörelser är min verkliga livsluft, utan som en förklaring till varför det varit så tyst på bloggen. Sedan har det inte förbättrats av att situationen på jobbet varit ganska påfrestande på sistone.

I vilket fall så kommer jag nu att upp-prioritera bloggen igen, och detta inlägg blir en mjukstart på den mer blogg-produktiva Mattias.

Dagen har i stora delar ägnats åt en landstingsutbildning. Eftersom jag kandiderar även till landstinget, och dessutom står på fjärde plats på Folkpartiets lista i min valkrets (vilket räknas som valbar plats, dvs jag kommer in som ersättare i landstinget om inget oförutsett sker) så behöver jag bli bättre på landstingsfrågor.

Därmed har jag lagt den här helgen på en landstingsutbildning för att kunna sätta mig in i landstingsfrågorna, och det ser ut som om nästa mandatperiod kan bli riktigt rolig. Men, mer om det senare. Ska jag orka med morgondagens utbildningspass kan jag inte skriva blogginlägg halva natten.

Nej, det blir inget inlägg under morgondagen, så ni får den här julhälsningen istället, med Sveriges — och en av världens bästa — sångare någonsin: