Nedanstående är humor i form av satir. Du behöver inte tycka att det är roligt — vi har alla olika former av humor — men oavsett om du skrattar eller ej; ta det inte allt för allvarligt.
En liten saga
Det var en gång, för inte alls länge sedan faktiskt, i ett land långt upp i norr. Landet hette landet falukorv eftersom de som bodde där en gång i tiden åt falukorv varje dag. Falukorv var en precis lagom maträtt som inte smakade allt för mycket och som inte oroade magen.
I landet Falukorv fanns många städer och byar. En av dessa byar låg precis mitt emellan en vik och en kulle och byn hade därför döpts till Vikbykulle. Denna by skiljde sig från sina grannar eftersom byn alltid hade styrts av den röda draken. Det var en drake som hade landat i byn när de hade befriats från sina tidigare härskare och från början var det en snäll drake. Draken hade hjälpt de som behövde hjälp och draken brukade ta ifrån sin egen skattgömma för att hjälpa de som hade det svårt.
Allt eftersom åren gick blev dock draken grinigare och snålare och draken fördelade inte längre välstånd till byinvånarna utan enbart till sin egen lilla skatthög och till sina få vänner. Som ni säkert förstår så hade en så otrevlig och vresig drake skrämt bort de flesta av sina tidigare vänner, men några fanns fortfarande kvar.
Där fanns byns gamar; de hade varit unga och fyllda av välvilja en gång i tiden men numera var de lika gamla, vresiga och argsinta som draken. De ville fortfarande tro att de var unga dock och kallade sig gärna för de ungdomliga gamarna. Deras jobb var att svepa ner ifrån drakborgen till byn och tillfångata barn i byn. Dessa fördes sedan till drakborgen och släpptes inte förrän de hade lovat draken evig trohet och lärt sig att rabbla ramsan “Draken är en god och generös härskare som vill oss vårt bästa” även om man väckte dem mitt i natten. Men, eftersom gamarna började bli gamla så missade de fler och fler barn för varje år; barn som fick växa och bilda sig en egen uppfattning om draken.
En annan av drakens få vänner var jordkullebeskyddarna. De påstod sig skydda byns invånare — eller åtminstone den stora majoritet som bodde i byns jordkullar; många av dem fanns samlade i smultronkullen som var den smultronbetäckta kulle som gett namn till staden eller i Slynne som var en lite modernare samling jordkullar. Deras skydd handlade dock mest om att varje år se till att draken fick ett större arrende för jordkullarna.
I byn fanns också DBK, Drakens BokKlubb, som såg till att byns invånare läste böcker som prisade draken, gamarna och jordkullebeskyddarna.
Men, allt eftersom åren gick så var det fler och fler av byns invånare som tröttnade på draken och att draken alltid roffade åt sig så mycket. De lyssnade mer och mer på byns frihetskämpar. Dessa frihetskämpar kunde kännas igen på att de ofta bar blåa kläder. Några utav dem blandade de blåa kläderna med gröna kläder, men de var noggranna med att alltid ha något blått klädesplagg så att de inte skulle sammanblandas med MossParaden. MossParaden var nämligen även de kompis med draken och deras mål var att paradera på all mossa och annat grönt i byn så att det försvann. Anledningen till att de var klädda i grönt var för att det var deras slogan; “Grönt på oss, men ingen annan stans.”
Till slut var det så många som stödde frihetskämparna att man kunde kasta ut draken och hans vänner ifrån drakborgen som nu blev frihetens palats. Stor glädje utbröt i byn över att man äntligen blivit av med draken och fick bestämma över sina egna liv igen.
Detta kunde dock inte draken tolerera. Hur vågade byinvånarna vända sig emot draken; gamarna skulle ju säkerställa evinnerlig lojalitet och kärlek ifrån byns invånare. Draken observerade dock att två av frihetskämparna inte gick klädda i blått utan att de hade dolt sina röda kläder med en blå mantel.
Aha, tänkte draken, här har jag kanske min chans? Draken vände sig till en av dem och frågade:
– Om du kan få precis vad du vill, kan du hjälpa mig att återta drakborgen?
– Ja, svarade mannen, jag vill bli stor och stark och få allt jag pekar på.
– Bra, svarade draken, jag ska kalla dig Jätten Glufs Glufs och du ska få din önskan uppfylld.
Draken vände sig till den andra mannen och frågade vad han ville ha, men han fick inget svar. Jätten Glufs-Glufs tog då till orda och sa:
– Min vän här gör precis vad jag säger åt honom men han säger aldrig vad han tycker. Han gillar dock saker som skiner så ge honom någonting som blänker så blir han glad.
– Bra, svarade draken, du ska få den här gyllene blazern och du ska numera få heta Guldblazern.
Med detta var draken nöjd. Nu fanns chansen att återta drakborgen — något annat namn på byggnaden vägrade draken att godta — genom dessa två. De ledde honom genom en lönngång och i släptåg hade draken sina två viktigaste vänner; MossParaden och Vindflöjeln. Just Vindflöjeln var en intressant person som aldrig hade några egna åsikter. Det viktiga för Vindflöjeln var att tycka som draken, och lite till. Om draken ville beslagta hälften av byns skatter så ville Vindflöjeln ta hälften och lite till och när draken ville hindra byns invånare från att säga elaka saker om draken så föreslog Vindflöjeln att man skulle förbjuda även sådana tankar.
De smög in i borgen och gemensamt kastade de ut alla frihetskämpar. Draken var nöjd och satte sig själv på tronen igen. På sin högra sidan placerade draken en tron för MossParaden och på vänster sida en tron för Vindflöjeln. Vid fötterna placerade draken sina nya vänner Jätten Glufs-Glufs och guldblazern, som nu båda såg fram emot sin belöning.
Utanför borgen skrek byinvånarna ut sin förtvivlan och ilska; de hade kämpat så länge för att få tillbaks sin frihet och nu satt draken i drakborgen igen. Draken hade roffat åt sig alla pengar som byborna samlat ihop för att hjälpa byns äldre så att de skulle komma ifrån fattighuset och de pengar som man samlat ihop för att byns barn skulle få gå i skola och lära sig saker och ting. Dessa pengar började nu draken pytsa ut på en grop mitt i byn som snabbt fylldes med vatten, på ett fint hus där man skulle förvara fina bilder på draken och på en jättestor ugn som skulle hålla drakborgen varm. MossParaden var särskilt glada över ugnen eftersom den byggdes i byns stora mossområde, så att byn numera var helt befriad ifrån grönt.
Det såg ut som slutet på byns frihetskamp … eller?
