Valkampanj i Helsingfors

Fredagen den 12:e oktober (tidigt på morgonen) åkte jag till Helsingfors för en studieresa i det finska kommunalvalet. Jag åkte i samband med en utbildning som Folkpartiets landstingskansli anordnat och syftet var att besöka vårt systerparti SFP (Svenska Folkpartiet) och att lära oss mer om kampanjverksamhet.

Vi inledde på Svenska Folkpartiets kansli i Helsingfors där vi bland annat fick lyssna till deras partisekreterare Johan Johansson. Se bild nedan:

Dag ett ägnades mycket åt att lära oss om det politiska systemet, och ett av besöken var till riksdagshuset i Helsingfors. Bilden nedan är därifrån.

Det finska valsystemet är väldigt spännande, bland annat eftersom de har ett väl fungerande personvalssystem. I och med att alla röstar på en person behövs inte valsedlar för olika partier utan man skriver numret på den kandidat man vill rösta på, och partiernas platser fördelas till de som fått flest röster. Det gör att man slipper den typ av sabotage som ibland finns i Sverige, där ett partis röstsedlar byts ut. Det innebär också att det är väljarna som väljer vilka som ska företräda dem och inte partierna. Mycket sympatiskt.

Dagen avslutades med ett besök i SFP:s valstuga som öppnades just den dagen. Även om en del saker skiljer mellan svensk och finsk valkampanj så är det också mycket som är lika.

Dessutom fick vi pÃ¥ väg tillbaka till hotellet i praktiken se att en tunnelbana utan spärrar är en dÃ¥lig idé eftersom det — bland annat — gjorde det oerhört mycket krÃ¥ngligare för oss som besökte staden.

Dagen därpå gav vi oss och hjälpte till i kampanjandet. Själv fick jag förmånen att åka med Nils Torvalds som sitter i EU-parlamentet för SFP. Vårt första besök var i en liten ort utanför Helsingfors som heter Lappträsk:

För mig som valledare (och ordförande) för FP Sundbyberg var det oerhört imponerande att de i en by med 3000 invånare hade en SFP-avdelning på runt 30 medlemmar (vilket skulle motsvara att FP Sundbyberg hade 400 medlemmar, vilket vi inte har) och över 20 av dessa ställde upp i valet och de hade mer än halva avdelningen där och kampanjande.

Därefter åkte vi vidare till Lovisa. Här höll Nils ett tal eftersom det var lite större publik än i Lappträsk och det var en trevlig stad, även om det var väldigt kallt.

Innan vi åkte tillbaka till Helsingfors så stannade vi i som ligger strax utanför Helsingfors.

Sibbos vänkommun i Sverige är Kumla och vi träffade här några besökare från FP Kumla. Vi hade träffat dem redan på fredagen och jag lärde mig en hel del från hur de arbetade i Kumla, även om det kändes lite udda att åka till Finland för att lära sig hur i en kommunförening nära oss (geografiskt) arbetade.

Slutligen tillbaka till Helsingfors efter en lång, men givande dag.

På söndagen blandades ett besök på Svenska kvinnoförbundets barnfest i Helsingfors (där vi hjälpte till med det praktiska) med lite turistande i Helsingfors som är en väldigt trevlig och vacker stad.

Jag tog med mig många erfarenheter hem, och en del av dem går kanske att använda i en Svensk valkampanj också. Tyvärr besökte vi inte Kyrkslätt som är Sundbybergs vänort, men det skulle vara kul att åka dit när de har riksdagsval 2015.

Folkpartiets ledarskapsutbildning

Det är sällan jag gör reklam för en aktivitet, och ännu mer sällan som jag tar upp en fråga som exklusivt riktar sig till Folkpartister. Idag tänkte jag dock göra ett undantag.

Under 2011/2012 — dvs under hösten 2011 och vÃ¥ren 2012 — har jag gÃ¥tt en ledarskapsutbildning i Folkpartiets regi. Den anordnades av riksorganisationen och riktade sig till personer som antingen har nÃ¥gon typ av ledarroll i partiet, eller som kan tänka sig en sÃ¥dan i framtiden.

Eftersom jag är ordförande för kommunföreningen i Sundbyberg och dessutom gärna skulle ha fler spännande uppdrag i framtiden så sökte jag till denna och blev till min glädje antagen.

Det innebär att jag det senaste året jobbat mycket med mitt ledarskap, utifrån perspektivet värderingsgrundat ledarskap. Förutom att få en massa verktyg som jag kan använda har jag lärt mig massvis om mig själv; både om mina värderingar och drivkrafter och hur jag kan bli en bättre ledare.

Kursen har inneburit en massa jobb, och ett antal helger offrade på detta, men det har verkligen varit värt varenda minut. Därför vill jag passa på att tipsa om att utbildningen kommer att ges även 2012/2013 och mer info om den hittar du här.

Notera dock att utbildningen enbart är öppen för medlemmar i Folkpartiet, att man måste ha (eller haft, med ambitionen att återigen ha) ett förtroendeuppdrag för Folkpartiet, plus att det är en kostnad för att delta i utbildningen.

Jag hade förmånen att länsförbundet stod för halva avgiften, så jag behövde bara betala halva kostnaden själv, men man bör inte utgå från att länsförbunden även denna gång står för en del av avgiften.

I vilket fall så är det en utbildning som jag kan rekommendera; för de utav er som är medlemmar i Folkpartiet och som är intresserade av att i framtiden ta lite tyngre politiska uppdrag i Folkpartiets namn.

Att samla på uppdrag

I samband med att Bodström nu lämnar riksdagen sÃ¥ gjorde SvD en sammanställning över de uppdrag som Bodström. Att han har uppdrag utanför politiken ser jag inget problem med — sÃ¥ länge som det inte negativt inverkar pÃ¥ hans förtroendeuppdrag som politiker — utan jag tycker snarare att det är positivt med politiker som lever ute i verkligheten.

Däremot kan man se samma sak hos Bodström som hos många andra topp-politiker; att de tycks ha som hobby att samla på olika uppdrag. Att politiker har många uppdrag är inte alltid negativt; ett kommunalråd har exempelvis ett antal andra uppdrag som han/hon måste ha för att kunna sköta sin roll. Är man kommunalråd med ansvar för skolfrågor är det en fördel att sitta som ordförande för utbildningsnämnden också; för att ta ett exempel.

Men, det finns också en fördel med att sprida de uppdrag som kan spridas då det ger fler personer möjlighet att öka sin kompetens, det ger fler synvinklar i politiken och det finns ett värde i att många har ett politiskt engagemang.

Jag tycker själv att jag ligger på gränsen till för många uppdrag just nu, med både kommunstyrelse, stadsbyggnadsnämnden och kultur- och fritidsnämnden. Däremot är jag inte ordinarie ledamot i alla dessa nämnder, och jag har nyligen gjort mig av med uppdraget i JUMP-utskottet. Nu fanns (och finns) det skäl till att jag sitter på flera olika ställen, men det kan bli ett problem när en person har för många uppdrag; man får inte tillräcklig kunskapsspridning, man riskerar att bli utbränd och det finns en risk att man inte hinner fullgöra sina uppdrag tillräckligt bra.

Även när det kommer till Folkpartiets utskottsplaceringar i riksdagen tycker jag att det finns de som har för många uppdrag, och då särskilt Carl B Hamilton. Han sitter både som ordinarie finansutskottet och som ordförande i EU-nämnden. Dessutom är han partiets talesman i ekonomiska frågor.

Nu är det inget fel på Carl B Hamiltons kompetens, utan han är både kunnig och ambitiös, men han kommer inte ut särskilt mycket i media. Då tycker jag att det vore bättre att sätta in någon annan på en av dessa poster, för att se om han/hon kan komma ut bättre, plus att kanske få till en generationsväxling. I EU-nämnden har vi Fredrik Malm som ersättare, en person som tidigare lyckats komma ut i mediabruset i internationella frågor och som kanske skulle kunna få mer mediauppmärksamhet om han vore ordförande.

Men, det här inlägget handlar egentligen inte så mycket om personer (därför exemplifierade jag med mig själv) utan mer om att det inte är lämpligt när politiker sitter på för många uppdrag. Det finns inget självändamål i att ha en så lång lista med uppdrag som möjligt, utan snarare bör man få ut så mycket kvalitet som möjligt av de uppdrag man har.

Nej, detta är inte Folkpartiets officiella linje

Det är ett tag sedan jag påpekade det, och så här precis efter valet när det inte är klart vilka som bildar majoritet med vilka i kommunen och då olika teorier förs fram, så vill jag återigen poängtera att detta är min privata blogg där jag går ut med mina privata tankar.

I de fall där jag för fram vad partiet tycker så anges detta explicit; exempelvis så säger Folkpartiet i Sundbyberg nej till alla former av samarbete (aktivt eller passivt) med Sverigedemokraterna. Det gör jag också, så i just den frågan är min linje samma sak som partiets linje.

Jag tror pÃ¥ öppenhet och transparens (till en viss gräns; sÃ¥nt som jag fÃ¥r veta i förtroende, däribland dÃ¥ interna diskussioner för jag inte vidare, varken muntligen eller pÃ¥ bloggen) och jag tycker att det är viktigt att politiker — däribland fritidspolitiker som jag själv — vÃ¥gar gÃ¥ ut och resonera och diskutera.

Däremot ämnar jag inte förhandla via bloggen, och partiets förhandlingar i Sundbyberg sköts av förhandlingsdelegationen som i sin tur får sitt mandat via partiet. När partiet har en officiell åsikt, som vi vill kommunicera, så kommuniceras detta via partiets officiella kanaler; exempelvis vår hemsida.

Praktiskt om majoritetsbildningen i Sundbyberg

I sammanhanget kan det vara intressant att veta hur majoritetsbildningen går till i en kommun. Det nyvalda fullmäktige har sitt första sammanträde den 1:a november. Då behöver förhandlingarna vara klara och då behöver det finnas en majoritet.

På detta möte väljs en ny kommunstyrelse som tillträder direkt, och dessutom bestämmer man vilka nämnder som ska finnas och väljer folk till dessa. Dessa nämnder tillträder dock inte förrän den 1/1 2011.

Därför finns i dagsläget ingen information om hur den nya majoriteten kommer att se ut i Sundbyberg. Det enda vi kan konstatera är att om valnattssiffrorna står sig så finns det ingen tydlig majoritet i Sundbyberg. Varken de rödgröna eller alliansen får en egen majoritet (trots att vi vann valet röstmässigt så får vi ett mandat färre än de rödgröna)

Vilka kan rösta på mig?

Jag har fått frågan några gånger, och tänkte här gå igenom vilka som kan personkryssa mig och hur man går till väga i sådana fall:

Kommunfullmäktige Sundbyberg

Här måste man vara skriven i Sundbyberg, vilket kanske inte är så förvånande i ett kommunfullmäktigeval. Ta en valsedel från Folkpartiet och kryssa mig (plats nummer 3 på listan)

Riksdagsvalet

Lite mer komplicerat eftersom Stockholms län är tvÃ¥ valkretsar. För att kryssa mig mÃ¥ste du bo i det som kallas “yttre länet” vilket är alla kommuner i Stockholms län utom Stockholms stad.

Bor du i Sundbyberg, i Solna, i Sollentuna, i Täby, i Lidingö eller någon annan kommun i Stockholms län (utom Stockholms stad) så tar du en Folkpartivalsedel, vänder på den (vi har namn både på framsidan och baksidan) och kryssar mig på plats 47.

Landstingsvalet

Faktiskt det val som är krångligast. Landstinget har 12 valkretsar, men är man valbar i en krets så är man valbar i alla. Du måste dock ha tillgång till rätt valsedel. Här ska du ha en valsedel från landstingsvalkrets nord, och den finns bara i Sundbyberg, Solna och Sollentuna.

Vill du rösta på mig i en annan valkrets (exempelvis i Stockholms stad) så går det utmärkt, men du måste då hämta en valsedel från min valkrets först. Detta kan du göra i alla vallokaler i Sundbyberg, Solna och Sollentuna. Eller, så mailar du mig din adress så skickar jag en valsedel.

Denna valsedel tar du med till vallokalen och sedan kryssar du mig på plats nummer 4.

Partivalsedlar (blanka)

Det finns även rena partivalsedlar, dvs där det enbart stÃ¥r “Folkpartiet liberalerna”. Dessa gÃ¥r tyvärr inte att använda för personval. Det cirkulerar ett pÃ¥stÃ¥ende om att man kan ta en sÃ¥dan valsedel och skriva dit ett namn, men enligt den information som jag fÃ¥tt frÃ¥n valmyndigheten sÃ¥ räknas detta inte som ett personvalskryss. Det svar som jag fick frÃ¥n valmyndigheten var:

Även om väljaren tar en blank valsedel och skriver till NN i NN:s egen valkrets blir det endast en röst på partiet. Detta givet att Folkpartiet anmäler kandidaterna på valsedeln. Att anmäla kandidaterna innebär att det enda sättet för väljarna att personrösta på en kandidat är att kryssa den kandidaten på den tryckta valsedeln. På detta sätt skyddar sig partiet mot tillskrivna namn som inte är önskvärda från partiets sida.

Om du förtidsröstat

Om du förtidsröstat, men efter detta bestämt dig för att du vill kryssa en kandidat kan det vara värt att veta att du kan ändra din röst.

För att göra detta måste du dock gå till din vallokal på valdagen. Där förvaras alla förtidsröster, och de anonymiseras (och läggs bland övriga röster) först när vallokalen stänger. Du kan alltså gå dit och få tillbaks ditt kuvert med förtidsröster. Därefter går du in i valbåset, kryssar någon (exempelvis mig) och lämnar in dina nya röster.

När du väl röstat i vallokal kan du dock inte längre ångra dig, utan lagd röst ligger.

Frågetecken?

Om du fortfarande har frågetecken; ställ frågan som en kommentar här, eller maila mig. Jag svarar gärna på frågor.

Trevligt att bli uppmärksammad

Som kandidat ganska långt ned på riksdagslistan (plats 47 i Stockholms län) är det ganska sällan som man blir uppmärksammad i det valet. Desto trevligare när andra uppmärksammar en.

Inledningsvis fick jag ett tips om att IDG listar alla kandidater i storstäderna som jobbar inom IT-sektorn. Nog för att jag trodde att vi var få, men riktigt så få trodde jag inte att vi var. Går man dessutom på hur många som står på valbar plats (vilket, i ärlighetens namn, jag inte gör) så blir det ännu färre.

Dessutom så hamnade på Liberatis endorsement-lista, vilket var väldigt trevligt. Läs gärna även Liberatis tidigare endorsement.

Sedan tidigare finns jag dessutom listad hos valpejl och det är faktiskt flera personer som mailat mig och berättat att jag var den som matchade dem bäst; vilket är väldigt roligt. Politik har för mig alltid handlat om att driva de frÃ¥gor och de Ã¥sikter som jag stÃ¥r för, men när nÃ¥gon hÃ¥ller med — och säger att man har vettiga Ã¥sikter — sÃ¥ ger det en energikick.

Slutligen kan jag tipsa om Expressens valstuga där jag kommer att finnas nu på söndag, mellan 14 & 15 (troligen, jag har fått byta tid två gånger hittills och dyker det upp någon toppkandidat kanske jag behöver byta tid igen). Kom gärna dit; valstugan finns på Sergels torg. Om jag får möjlighet att prata så kommer jag att prata om snus utifrån ett folkhälsoperspektiv, eftersom jag menar att snus är positivt för folkhälsan.

Hvad vilja Mattias?

Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mÃ¥l och mina drivkrafter. Eller, för att citera frÃ¥gan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan fÃ¥r man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mÃ¥ngfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland sÃ¥ Ã¥ngrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

  1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
  2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
  3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga dÃ¥) men under andra perioder har det inte funnits sÃ¥ mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt sÃ¥ har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara bÃ¥de bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hÃ¥lla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotstÃ¥ndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar Ã¥t dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när nÃ¥gon känt sig sÃ¥rad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

MÃ¥l och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sÃ¥dant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag hÃ¥ller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hÃ¥lla med en avsändare baserat pÃ¥ avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

SÃ¥, i sammanfattning, för att besvara frÃ¥gan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

  • Lyfta frÃ¥gor som jag tycker är viktiga
  • Berätta om vad som händer i Sundbyberg
  • FÃ¥ fler att rösta pÃ¥ Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
  • Lyfta omrÃ¥den där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
  • Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
  • Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
  • Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Fyraårsjubileum

Idag, den 6:e maj 2010, är det fyra år sedan min blogg hade premiär med sitt första publika inlägg.

Innan dess hade jag haft en testperiod på en vecka, med diverse testande och inställningspillande.

Från början var det meningen att min blogg skulle fungera som personvalsplattform i valet 2006, men jag valde att fortsätta blogga även efter valet. Det första året handlade mycket om vårt arbete i majoritet i Sundbyberg, men efter det beklagliga maktskiftet 2007 (då två moderater bytte sida och blev socialdemokrater) har det mestadels handlat om oppositionsarbete på bloggen; åtminstone på kommunal nivå.

PÃ¥ landstingsnivÃ¥ och riksdagsnivÃ¥ har Folkpartiet ingÃ¥tt i majoriteten, men eftersom jag inte velat fungera som partimegafon sÃ¥ har jag växlat mellan att lyfta fram det som Alliansen i allmänhet — och Folkpartiet i synnerhet — gjort bra, och att kritisera där man hade kunnat göra bättre.

Mycket av min kritik har handlat om personlig integritet, och då särskilt FRA-lagen och Ipred-lagen, men det har även funnits annat som jag kritiserat; bland annat landstingets beslut att erbjuda omskärelse av småpojkar.


Jag väljer medvetet att inte länka till en massa inlägg; dels för att jag är lite lat idag, men framförallt för att jag inte vill förvandla inlägget till en länksamling eller en “best of” postning.

Nu ser jag framför mig ytterligare en fyraÃ¥rsperiod, som inleds pÃ¥ samma vis; med fokus pÃ¥ de kommande valen. Den här gÃ¥ngen hoppas jag komma in bÃ¥de i kommunfullmäktige, liksom i landstinget. Dessutom hoppas jag — genom mÃ¥nga kryss i riksdagsvalet — kunna lyfta integritetsfrÃ¥gorna och bidra till att Folkpartiet Ã¥tergÃ¥r till att vara en liberal brandfackla i denna frÃ¥ga.


Slutligen vill jag tacka alla de som under de här fyra åren läst, kommenterat och länkat till mig. Att bedriva en blogg kan vara både jobbigt, frustrerande och tidskrävande, men varje gång som jag får feedback på mitt skrivande så känns det som att det är värt varenda sekund som jag lagt på det.

Folkhälsofascism

Jag har tidigare skrivit om snuset och då visat att det inte finns några sakliga skäl att förbjuda snus. Likväl finns det ett antal folkhälsofascister ute i landet som anser sig ha rätt att förbjuda snusning på arbetstid, och i Expressen är det en artikel om att nio kommuner numera förbjuder snusning på arbetstid:

Kommunerna där man inte får snusa på arbetstid:

Bräcke, Simrishamn, Dorotea, Askersund, Östersund, Sorsele, Ljusnarsberg och Berg.

Ja, det blir åtta kommuner enligt uppräkningen, men Expressen hävdar att det är nio kommuner, så jag går på deras siffra

Jag tycker det är oroväckande när kommuner väljer att införa regler som begränsar de anställdas frihet, helt i onödan. Jag har inga problem med att man förbjuder rökning i kommunens lokaler (eftersom det minskar andras frihet) eller om man har regler som är rimliga; att man ska vara på jobbet under arbetstid är en väldigt rimlig regel för att ta ett exempel.

Men, när vi nu vet att snuset inte är särskilt hälsofarligt, och att det minskar rökning; vad är då problemet? Vad är nästa sak som man vill förbjuda? Ska man förbjuda lunchlådor med onyttig mat? Begränsa koffeinintaget till 3 koppar kaffe om dagen? Tvinga de anställda att cykla till jobbet? En arbetsgivare får gärna uppmuntra de anställda till en mer hälsosam livsstil, men det är fortfarande den anställdes val.

I Expressen går de även igenom rättsläget för de anställda, dvs om man kan få sparken för att man snusar på jobbet, och tyvärr är svaret där ja. Det skulle dock vara intressant att se vad som händer om ett kommunalråd väljer att snusa; kommunen kan nämligen inte sparka kommunalråd.

Jag tänker dock delvis säga emot mig själv, eftersom jag tycker att ett snusförbud kan vara befogat ibland, och det är om man jobbar med barn och ungdomar. Jag har inga problem med om man kräver att exempelvis lärare ska vara snusfria i kontakten med eleverna. Däremot ska man givetvis ha rätt att lägga in en pris i lärarrummet, eller i andra situationer där man inte har kontakt med eleverna. Detta i sin tur har att göra med att de vuxna agerar som förebilder, och kan vi minska antalet ungdomar som blir nikotinister är detta givetvis positivt.

Jag har själv jobbat som lärarvikarie, och alla de skolor jag jobbade på hade tobaksförbud i klassrummen. Då kändes det inte det minsta konstigt att undvika snuset när jag arbetade i klassrummen; men däremot tog jag givetvis en snus så snart som jag var inne i lärarrummet igen.

Den politiska bloggosfären och debatten däromkring

En viss metadebatt försiggår, där politiska bloggare diskuterar politiska bloggar.

Det inleddes med att Sanna Rayman skrev blogginlägget bloggosfär i lågkonjunktur vilket tolkades på olika sätt. Min lokala moderata kollega Fredrik Antonsson såg det som en hyllning till bloggare som vågar spreta och gå emot partilinjen. Lite senare filosoferar han mer på en meta-nivå kring frågan. Folkpartikollegan Seved Monke ser istället inlägget som ett angrepp på bloggosfären i allmänhet och politiska bloggar i synnerhet. Dessutom har han en av de mer spännande diskussionerna i kommentarsfältet till inlägget. Mary breddar hela diskussionen.

Men, jag ska inte ägna hela inlägget åt länkande. Jag tycker att metadiskussioner är intressanta, men samtidigt lite svåra; detta eftersom man måste ta några steg utåt för att försöka se frågan utifrån.

I grunden tycker jag att Sanna har en poäng. Eftersom det är svÃ¥rt att föra en diskussion utan att generalisera — sÃ¥vida man inte tänker spendera en vecka pÃ¥ att skriva varje inläg — sÃ¥ kommer jag ocksÃ¥ att generalisera här.

Generalisering 1: jag kommer att dela in bloggar i politiska bloggar och icke-politiska bloggar. Jag är givetvis medveten om att det är en generalisering som är orättvis mot alla de bloggar som inte handlar om politik, eftersom de inte definierar sig som “icke politik” utan istället som bloggar om mode, konst, kultur, livsstil, etc. Men, det gör inte sÃ¥ mycket i det här fallet eftersom jag “bara” vill exkludera de bloggar som inte handlar om politik; mitt resonemang är alltsÃ¥ enbart applicerbart pÃ¥ politiska bloggar, där min egen blogg ingÃ¥r.

Periodicitet

När det kommer till politiska bloggar så har dessa en viss periodicitet. Ett valår, som detta, så vaknar fler bloggar till liv; bloggar som sedan läggs ned. Inget fel i det, min egen blogg var från början planerad att läggas ner efter valet 2006, men jag valde istället att permanenta den.

Precis som en del bloggar startades inför valet 2006, och sedan lades ner, så räknar jag med att en del av de bloggar som startats i år också kommer att läggas ner efter valet. Antalet politiska bloggar växer, men vi får räkna med att se peakar i kurvan när det är valår.

Jag ser inte detta som konstigt, eller ens negativt. Under ett valÃ¥r sÃ¥ vill fler diskutera politik, och ju fler kanaler desto bättre. Även de bloggar som funnits lÃ¥ngt innan valet — och som planeras fortsätta efter valet — tjänar pÃ¥ dessa tillfälliga bloggar som dyker upp, eftersom de skapar ett intresse för att läsa om — och diskutera — politik.

Partigängare kontra frifräsare

Bland politiska bloggar kan man dela upp dessa i partimedlemmar kontra icke partimedlemmar. Likaledes kan man dela upp bloggarna i partilojala kontra kritiska mot alla. Här råder en viss överlappning, där partimedlemmar är mer partilojala och icke partimedlemmar oftare är kritiska även mot det parti som man sympatiserar med.

Samtidigt är det svÃ¥rt att generalisera här. Det finns mÃ¥nga bloggare som bÃ¥de är medlemmar i ett parti — och aktiva i dem — som samtidigt vÃ¥gar vara kritiska mot sitt eget parti. Jag anser mig själv tillhöra dem som kritiserar mitt parti, när jag anser att det behövs, och det som är gemensamt för alla bloggar som jag länkat till i det här inlägget är att de vÃ¥gar gÃ¥ emot partilinjen när de tycker att det är motiverat.

Jag tänker till och med gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att hävda att en bra blogg kan inte drivas av nÃ¥gon som är 100% lojal partigängare, som hÃ¥ller med partiet om allt. Den person som hÃ¥ller med ett parti — oavsett vilket parti det är — om precis allt, som aldrig har kritik mot ett parti, tänker inte själv. Tänker man inte själv är man heller inte intressant att läsa.

Varför ska man läsa en blogg om det bara är en papegoja som återupprepar partilinjen? Då kan man lika gärna gå till källan ifråga, dvs partiet i fråga.

Kärnan i kritiken

Det är också här som jag tycker att Sanna sätter fingret på problemet med en del politiska bloggar. Om allt man ägnar sig åt är att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen så är man ointressant. Eller för att citera Sannas inlägg:

Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

Jag deltar ibland i korslänkande, där ett antal liberala bloggar lyfter varandra för att en viss fråga ska synas. I de fallen tycker jag att det är relevant, eftersom det är frågor som är viktiga för oss, och vi vill lyfta att Folkpartiet har bra politik.

Däremot skulle jag aldrig delta i ett länkande bara för att det är en Folkpartist som skriver någonting. Jag länkar till sådant som är intressant, eller som är bra skrivet, eller som jag håller med om (och ibland sådant som uppfyller alla tre). Länkande till någon bara för att han/hon är i samma parti som mig är ointressant, och jag tror (och hoppas) att de flesta liberaler resonerar som mig.

Oavsett vilket parti — eller vilken ideologi — som man tillhör sÃ¥ anser jag att man sänker värdet pÃ¥ sin blogg om man länkar urskillningslöst. Varje länk man gör som skribent är en rekommendation om att det man länkar till är läsvärt. En icke genomtänkt länkning sänker därmed värdet pÃ¥ ens egen blogg.

Sedan tänker jag inte peka ut nÃ¥got parti — eller nÃ¥gon blogg — som mer benägen att ha meningslösa länkar. De som läser min blogg är fullt kapabla att själva avgöra vilka bloggar som de tycker är läsvärda och vilka som ägnar sig Ã¥t meningslöst AOL:ande (eller för all del, +1:ande för de som inte var med pÃ¥ den tiden).

Avslutning

Men, jag ser det delvis som ett övergående problem. Just nu är det mycket bloggväggar och korslänkningar eftersom det är ett enkelt sätt att lyfta en fråga i bloggosfären. När valet väl är över och/eller när Knuff ändrat sina algoritmer så kommer fenomenet att minska.

Samtidigt kommer vi att få se en nedgång i antalet politiska bloggar efter valet. Delvis för att en del bloggar är rena valrörelsebloggar. Delvis för att en del bloggare tröttnar och kommer att vara utbrända efter valet.

Eventuella maktskiften kommer också att minska mängden politiska bloggar. Att byta mellan majoritet och opposition (eller vice versa) är inte helt trivialt, och särskilt inte om valresultat gör att man hamnar på politiska positioner där det är svårare att uttala sig.

Däremot ser jag inte utvecklingen som något problem; varken det ryggdunkande som pågår på vissa ställen, eller den tillväxt som skett i bloggosfären. Jag ser det som en naturlig utveckling; det är den strategi som fungerar bäst just nu, och politiker är som människor i stort; vi väljer framgångsrika strategier när vi kan. Varför välja den slingriga och smala stigen när vi har en motorväg precis bredvid?