Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

Mål och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

• Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
• Berätta om vad som händer i Sundbyberg
• Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
• Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
• Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
• Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
• Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Idag, den 6:e maj 2010, är det fyra år sedan min blogg hade premiär med sitt första publika inlägg.

Innan dess hade jag haft en testperiod på en vecka, med diverse testande och inställningspillande.

Från början var det meningen att min blogg skulle fungera som personvalsplattform i valet 2006, men jag valde att fortsätta blogga även efter valet. Det första året handlade mycket om vårt arbete i majoritet i Sundbyberg, men efter det beklagliga maktskiftet 2007 (då två moderater bytte sida och blev socialdemokrater) har det mestadels handlat om oppositionsarbete på bloggen; åtminstone på kommunal nivå.

På landstingsnivå och riksdagsnivå har Folkpartiet ingått i majoriteten, men eftersom jag inte velat fungera som partimegafon så har jag växlat mellan att lyfta fram det som Alliansen i allmänhet — och Folkpartiet i synnerhet — gjort bra, och att kritisera där man hade kunnat göra bättre.

Mycket av min kritik har handlat om personlig integritet, och då särskilt FRA-lagen och Ipred-lagen, men det har även funnits annat som jag kritiserat; bland annat landstingets beslut att erbjuda omskärelse av småpojkar.

Jag väljer medvetet att inte länka till en massa inlägg; dels för att jag är lite lat idag, men framförallt för att jag inte vill förvandla inlägget till en länksamling eller en “best of” postning.

Nu ser jag framför mig ytterligare en fyraårsperiod, som inleds på samma vis; med fokus på de kommande valen. Den här gången hoppas jag komma in både i kommunfullmäktige, liksom i landstinget. Dessutom hoppas jag — genom många kryss i riksdagsvalet — kunna lyfta integritetsfrågorna och bidra till att Folkpartiet återgår till att vara en liberal brandfackla i denna fråga.

Slutligen vill jag tacka alla de som under de här fyra åren läst, kommenterat och länkat till mig. Att bedriva en blogg kan vara både jobbigt, frustrerande och tidskrävande, men varje gång som jag får feedback på mitt skrivande så känns det som att det är värt varenda sekund som jag lagt på det.

Jag har tidigare skrivit om snuset och då visat att det inte finns några sakliga skäl att förbjuda snus. Likväl finns det ett antal folkhälsofascister ute i landet som anser sig ha rätt att förbjuda snusning på arbetstid, och i Expressen är det en artikel om att nio kommuner numera förbjuder snusning på arbetstid:

Ja, det blir åtta kommuner enligt uppräkningen, men Expressen hävdar att det är nio kommuner, så jag går på deras siffra

Jag tycker det är oroväckande när kommuner väljer att införa regler som begränsar de anställdas frihet, helt i onödan. Jag har inga problem med att man förbjuder rökning i kommunens lokaler (eftersom det minskar andras frihet) eller om man har regler som är rimliga; att man ska vara på jobbet under arbetstid är en väldigt rimlig regel för att ta ett exempel.

Men, när vi nu vet att snuset inte är särskilt hälsofarligt, och att det minskar rökning; vad är då problemet? Vad är nästa sak som man vill förbjuda? Ska man förbjuda lunchlådor med onyttig mat? Begränsa koffeinintaget till 3 koppar kaffe om dagen? Tvinga de anställda att cykla till jobbet? En arbetsgivare får gärna uppmuntra de anställda till en mer hälsosam livsstil, men det är fortfarande den anställdes val.

I Expressen går de även igenom rättsläget för de anställda, dvs om man kan få sparken för att man snusar på jobbet, och tyvärr är svaret där ja. Det skulle dock vara intressant att se vad som händer om ett kommunalråd väljer att snusa; kommunen kan nämligen inte sparka kommunalråd.

Jag tänker dock delvis säga emot mig själv, eftersom jag tycker att ett snusförbud kan vara befogat ibland, och det är om man jobbar med barn och ungdomar. Jag har inga problem med om man kräver att exempelvis lärare ska vara snusfria i kontakten med eleverna. Däremot ska man givetvis ha rätt att lägga in en pris i lärarrummet, eller i andra situationer där man inte har kontakt med eleverna. Detta i sin tur har att göra med att de vuxna agerar som förebilder, och kan vi minska antalet ungdomar som blir nikotinister är detta givetvis positivt.

Jag har själv jobbat som lärarvikarie, och alla de skolor jag jobbade på hade tobaksförbud i klassrummen. Då kändes det inte det minsta konstigt att undvika snuset när jag arbetade i klassrummen; men däremot tog jag givetvis en snus så snart som jag var inne i lärarrummet igen.

En viss metadebatt försiggår, där politiska bloggare diskuterar politiska bloggar.

Det inleddes med att Sanna Rayman skrev blogginlägget bloggosfär i lågkonjunktur vilket tolkades på olika sätt. Min lokala moderata kollega Fredrik Antonsson såg det som en hyllning till bloggare som vågar spreta och gå emot partilinjen. Lite senare filosoferar han mer på en meta-nivå kring frågan. Folkpartikollegan Seved Monke ser istället inlägget som ett angrepp på bloggosfären i allmänhet och politiska bloggar i synnerhet. Dessutom har han en av de mer spännande diskussionerna i kommentarsfältet till inlägget. Mary breddar hela diskussionen.

Men, jag ska inte ägna hela inlägget åt länkande. Jag tycker att metadiskussioner är intressanta, men samtidigt lite svåra; detta eftersom man måste ta några steg utåt för att försöka se frågan utifrån.

I grunden tycker jag att Sanna har en poäng. Eftersom det är svårt att föra en diskussion utan att generalisera — såvida man inte tänker spendera en vecka på att skriva varje inläg — så kommer jag också att generalisera här.

Generalisering 1: jag kommer att dela in bloggar i politiska bloggar och icke-politiska bloggar. Jag är givetvis medveten om att det är en generalisering som är orättvis mot alla de bloggar som inte handlar om politik, eftersom de inte definierar sig som “icke politik” utan istället som bloggar om mode, konst, kultur, livsstil, etc. Men, det gör inte så mycket i det här fallet eftersom jag “bara” vill exkludera de bloggar som inte handlar om politik; mitt resonemang är alltså enbart applicerbart på politiska bloggar, där min egen blogg ingår.

Periodicitet

När det kommer till politiska bloggar så har dessa en viss periodicitet. Ett valår, som detta, så vaknar fler bloggar till liv; bloggar som sedan läggs ned. Inget fel i det, min egen blogg var från början planerad att läggas ner efter valet 2006, men jag valde istället att permanenta den.

Precis som en del bloggar startades inför valet 2006, och sedan lades ner, så räknar jag med att en del av de bloggar som startats i år också kommer att läggas ner efter valet. Antalet politiska bloggar växer, men vi får räkna med att se peakar i kurvan när det är valår.

Jag ser inte detta som konstigt, eller ens negativt. Under ett valår så vill fler diskutera politik, och ju fler kanaler desto bättre. Även de bloggar som funnits långt innan valet — och som planeras fortsätta efter valet — tjänar på dessa tillfälliga bloggar som dyker upp, eftersom de skapar ett intresse för att läsa om — och diskutera — politik.

Partigängare kontra frifräsare

Bland politiska bloggar kan man dela upp dessa i partimedlemmar kontra icke partimedlemmar. Likaledes kan man dela upp bloggarna i partilojala kontra kritiska mot alla. Här råder en viss överlappning, där partimedlemmar är mer partilojala och icke partimedlemmar oftare är kritiska även mot det parti som man sympatiserar med.

Samtidigt är det svårt att generalisera här. Det finns många bloggare som både är medlemmar i ett parti — och aktiva i dem — som samtidigt vågar vara kritiska mot sitt eget parti. Jag anser mig själv tillhöra dem som kritiserar mitt parti, när jag anser att det behövs, och det som är gemensamt för alla bloggar som jag länkat till i det här inlägget är att de vågar gå emot partilinjen när de tycker att det är motiverat.

Jag tänker till och med gå så långt som att hävda att en bra blogg kan inte drivas av någon som är 100% lojal partigängare, som håller med partiet om allt. Den person som håller med ett parti — oavsett vilket parti det är — om precis allt, som aldrig har kritik mot ett parti, tänker inte själv. Tänker man inte själv är man heller inte intressant att läsa.

Varför ska man läsa en blogg om det bara är en papegoja som återupprepar partilinjen? Då kan man lika gärna gå till källan ifråga, dvs partiet i fråga.

Kärnan i kritiken

Det är också här som jag tycker att Sanna sätter fingret på problemet med en del politiska bloggar. Om allt man ägnar sig åt är att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen så är man ointressant. Eller för att citera Sannas inlägg:

Jag deltar ibland i korslänkande, där ett antal liberala bloggar lyfter varandra för att en viss fråga ska synas. I de fallen tycker jag att det är relevant, eftersom det är frågor som är viktiga för oss, och vi vill lyfta att Folkpartiet har bra politik.

Däremot skulle jag aldrig delta i ett länkande bara för att det är en Folkpartist som skriver någonting. Jag länkar till sådant som är intressant, eller som är bra skrivet, eller som jag håller med om (och ibland sådant som uppfyller alla tre). Länkande till någon bara för att han/hon är i samma parti som mig är ointressant, och jag tror (och hoppas) att de flesta liberaler resonerar som mig.

Oavsett vilket parti — eller vilken ideologi — som man tillhör så anser jag att man sänker värdet på sin blogg om man länkar urskillningslöst. Varje länk man gör som skribent är en rekommendation om att det man länkar till är läsvärt. En icke genomtänkt länkning sänker därmed värdet på ens egen blogg.

Sedan tänker jag inte peka ut något parti — eller någon blogg — som mer benägen att ha meningslösa länkar. De som läser min blogg är fullt kapabla att själva avgöra vilka bloggar som de tycker är läsvärda och vilka som ägnar sig åt meningslöst AOL:ande (eller för all del, +1:ande för de som inte var med på den tiden).

Avslutning

Men, jag ser det delvis som ett övergående problem. Just nu är det mycket bloggväggar och korslänkningar eftersom det är ett enkelt sätt att lyfta en fråga i bloggosfären. När valet väl är över och/eller när Knuff ändrat sina algoritmer så kommer fenomenet att minska.

Samtidigt kommer vi att få se en nedgång i antalet politiska bloggar efter valet. Delvis för att en del bloggar är rena valrörelsebloggar. Delvis för att en del bloggare tröttnar och kommer att vara utbrända efter valet.

Eventuella maktskiften kommer också att minska mängden politiska bloggar. Att byta mellan majoritet och opposition (eller vice versa) är inte helt trivialt, och särskilt inte om valresultat gör att man hamnar på politiska positioner där det är svårare att uttala sig.

Däremot ser jag inte utvecklingen som något problem; varken det ryggdunkande som pågår på vissa ställen, eller den tillväxt som skett i bloggosfären. Jag ser det som en naturlig utveckling; det är den strategi som fungerar bäst just nu, och politiker är som människor i stort; vi väljer framgångsrika strategier när vi kan. Varför välja den slingriga och smala stigen när vi har en motorväg precis bredvid?

Normalt sett skriver jag inte om ifall en domän eller site är till salu, men jag gör ett undantag i det här fallet.

Via E24.se ser jag att Andreas Viklund blivit skönstaxerad och nu är tvungen att sälja sin site för att försöka lösa en skatteskuld som uppstod pga denna skönstaxering.

Utan att ha läst skattemyndighetens utredning så känns det spontant som om de tagit i i överkant; jag har svårt att se att en site — inte ens en så populär site som Andreas site — kan dra in så mycket i annonsintäkter att det skulle motivera en sådan skönstaxering.

Även om jag aldrig tidigare besökt Andreas site, så är jag givetvis väl bekant med hans arbete. En av hans mallar, WP-Andreas09, är den mall som jag utgick från när jag skapade min blogg, och mycket av hans design är kvar i orört skick. Jag har pillat i lite detaljer, men grunddesignen är för bra för att jag ska vilja ändra den.

I vilket fall så hoppas jag att Andreas fortsätter att skapa mallar för bloggar och hemsidor, oavsett vad som händer med den här skatteskulden. Andreas är så pass duktig, och hans mallar så pass bra, att hans fortsatta arbete skulle vara till nytta för hela bloggosfären.

När jag ändå var inne på E24.se noterade jag skatteverket nu ska hårdgranska diverse bloggar. Det berör inte mig personligen; när jag startade bloggen bestämde jag mig för att inte ha annonser och för att inte göra reklam i någon form. Dels för att slippa hålla på och deklarera dessa sidoinkomster, men framförallt för att min neutralitet inte ska kunna ifrågasättas och för att inte behöva riskera publicera budskap som jag inte står för. Hade jag använt google-ads hade jag löpt risken att få reklam för SD (de var tidigare aktiva med att göra reklam den vägen). Eller så hade det kanske dykt upp reklam för något annat parti, exempelvis som när Monica Green gjorde reklam för moderaterna.

På min blogg ger jag stöd till sådan politik som jag gillar, och ingenting annat, och skulle jag ha reklamrutor så kontrollerar jag inte innehållet till 100%. Plus då att jag tycker att deklarationen är tillräckligt krånglig som den är, utan att behöva hålla på och deklarera sidoverksamheter. Jag utgår dock från att skatteverket nu granskar fler som gör reklam på sina bloggar, och de kan ju börja med att kolla att Monica Green tar upp sina sidoinkomster. Som riksdagsledamot utgår jag från att hon föregår med gott exempel och redogör för sina reklamintäkter.

Det finns dock ett undantag från min princip om att inte ta emot stöd för bloggen, och det handlar om kostnader för mina valkampanjer. Precis som förra valet kommer jag dock redovisa varenda intäkt och utgift som jag haft. Som exempel kan ni se mina redovisningar för maj 2006, juni 2006, juli 2006 och augusti 2006.

Den observanta läsaren kan notera att det inte finns någon redovisning för september, men jag hade inga intäkter där, utan bara en massa kostnader för reklam (sökordsannonsering via Google för att vara specifik).

En sammanfattning av dessa kostnader och gåvor är att jag stod för ungefär en tredjedel av kostnaden, en av mina släktningar stod för en tredjedel och kommunföreningen stod för ungefär en tredjedel. Vilket var en ren vinstaffär för partiet eftersom det mesta av mitt arbete ledde till röster på partiet och inte kryss på mig (även om det givetvis är svårt att mäta några exakta siffror).

I vilket fall, rena gåvor — som i det här fallet — ska inte tas upp i deklarationen, så därmed slapp jag det extra arbetet. Samtidigt kunde jag ha fullständig transparens i min kampanj, där det framgick tydligt hur min kampanj var finansierad. Jag kommer att göra samma typ av redovisning även denna gång, men inte förrän jag har några utgifter att redovisa (och kostnaderna för bloggen räknar jag inte in den här gången, eftersom de kostnaderna skulle jag ha haft ändå).

Jag får ibland frågan om varför inte jag — som så starkt tar ställning mot FRA, mot Ipred, för integritet — är piratpartist istället för folkpartist.

Nu senast fick jag frågan via chatten (som finns nere i vänstra hörnet om någon missat den) och då hade jag inte möjlighet att ge ett längre svar, eftersom jag satt i ett möte samtidigt. Så, istället kommer ett längre svar här på bloggen.

Inledningsvis; jag har ingenting emot Piratpartiet (PP) som parti. De har många vettiga åsikter och jag har hög respekt för flera piratpartister; exempelvis läser jag med stor behållning både Opassande, Thomas tvivlaren, Henrik Alexandersson och Oscar Swartz. Just Oscar har dessutom skrivit några av mina absoluta favoritinlägg, däribland Pirater och kukar. Och älska lagom.

Men, likväl så håller jag fast vid Folkpartiet, även om jag ibland haft mina tvivel. Under förra mandatperioden var det framför allt när Folkpartiet ställde sig bakom kraven på övergångsregler, liksom när FP var drivande i buggningsfrågan, som jag hade tvivel. Då liksom nu kom jag dock fram till att jag fortfarande tror på Folkpartiet i allmänhet, och de liberala krafterna i Folkpartiet i synnerhet. Men, vad är det då som får mig att stanna kvar:

1. Regeringsfrågan: Jag har all respekt för Piratpartiets strategi att bli vågmästare och få igenom ökad respekt för integriteten genom att samarbeta med det block som ger dem mest inflytande på detta område. Men, detta är omöjligt för mig. Jag såg ett samarbete med sossarna 2006 som väldigt tveksamt och när de nu formerat sig som de rödgröna så är det helt omöjligt för mig. Jag vill inte — och kan inte — stöda en regering som innehåller kommunister. Jag vägrar att stötta en majoritet som innehåller vänsterpartiet. Det är ingen förhandlingsposition från min sida utan jag säger bara blankt nej.
2. Landets ekonomi: Detta tangerar givetvis föregående, men jag är allvarligt oroad över hur tillståndet ser ut i Sverige och vår ekonomi behöver ytterligare en mandatperiod med alliansstyre. Visserligen är integriteten hotad (också) men jag menar att risken är större här.
3. Skolan: Folkpartiet är de som drivit (och som driver) skolfrågan och tack vare oss börjar vi äntligen se en förbättring av skolan efter 30 år av flumskola. Men, det behövs mer och det behövs ett Folkparti i regeringsställning som driver skolfrågorna. I ärlighetens namn ska tilläggas att sossarna skärpt sig i denna fråga, och ibland till och med låter vettiga; liksom att Miljöpartiet ofta har vettiga åsikter i skolfrågor. Men, de kamperar med Vänsterpartiet som är helt skogstokiga när de kommer till skolfrågor. De vill inte bara återinföra flumskolan utan vrida det ytterligare några varv så att skolan kommer att bli helt förstörd. Detta kan jag inte, och vill jag inte, acceptera.
4. Landstinget: Jag tillhör de som tycker att landstingen ska avskaffas, men fram till dess måste vi driva en landstingspolitik som är baserad på patientmakt (vårdval), kvalitet och evidens. Det är en politik som jag vill driva, och den möjligheten finns inte i PP. Piratpartiet är en alldeles utmärkt konstruktion på nationell nivå där de behövs (och så länge som det inte kostar alliansen valsegern så ser jag gärna att PP kommer in i riksdagen) men PP har ingenting att tillföra på landstingsnivå. Jag vet att det finns piratpartister som inte delar min åsikt här, och som vill se PP i landstingen, men min åsikt är att PP inte har någonting att tillföra i landstingen.
5. Kommunerna: Även om jag gillar landstingsfrågor, och hoppas få syssla med dessa nästa mandatperiod, och även om jag gärna skulle sitta en 2-3 mandatperioder i riksdagen, så är jag i grunden kommunpolitiker. Det är kommunpolitiken som är min livsluft och det är Folkpartiet i Sundbyberg som är min förening. Det är här jag vill verka och det är här som jag känner att jag har mest att tillföra. Inte heller på kommunal nivå anser jag att PP har någonting att tillföra.
6. Ledningsfrågan: Om nu inte ovanstående hade räckt (och redan i punkt 1 har ni svaret på varför jag är Folkpartist och inte Piratpartist, även om punkt 5 är den som väger tyngst för mig) så har jag inget förtroende för piratpartiets ledning, och då framför allt dess partiledare. Min åsikt är att PP i dagsläget lider av det som kallas Founders syndrome och partiet skulle må väl av att byta partiledare. Att vissa misstag begåtts kan ursäktas med att det är en ung organisation, men det fungerar inte att driva ett parti som ett småföretag, eller tro att partiledaren kan göra lite som han känner för. Så, även om inte punkterna 1-5 ovan hade funnits så hade jag fortfarande inte kunnat gå med i PP, eftersom jag inte kan gå in i en organisation där jag inte har förtroende för ledningen. (Anmärkning: jag skriver givetvis detta från ett utifrån-perspektiv. Jag kanske har helt fel i frågan, och jag hoppas till och med att jag har fel)

Nu låter det kanske som om jag är kritisk mot PP som parti, men det är jag verkligen inte. På nationell nivå tycker jag att partiet behövs och jag hoppades redan 2006 att PP skulle komma in i riksdagen. Likaledes hoppas jag fortfarande på att PP ska komma in. Dröm-scenariot för mig är en alliansregering som är beroende av PP som vågmästare, där alliansen saknar 1 eller 2 mandat från egen majoritet.

Skräck-scenariot är å andra sidan en rödgrön regering som har egen majoritet och där PP inte kommer in.

Däremot är jag tveksam till om Piratpartiet behövs på längre sikt. Jag tycker mig se att tillväxten av liberaler är god i Folkpartiet, och jag är övertygad om att vi i valet 2014 kan gå ut i valrörelsen som det verkligt liberala partiet. Just nu skulle dock de liberala krafterna inom partiet behöva det stöd som en valframgång för Piratpartiet skulle innebära.

Men, det blev ett ganska långt svar på en kort fråga, men det var svårt att ge ett kortare svar än så.

Folkpartisterna Mathias Sundin och Camilla Lindberg har dragit igång ett utmärkt initiativ; ett väljarkontrakt för de riksdagskandidater som lovar att rösta emot datalagringsdirektivet om de kommer in i riksdagen.

Mer information hittar du här, på kampanjens hemsida där du också kan följa vilka kandidater som skrivit under.

Eftersom integritetsfrågor är en viktig del i min personvalskampanj, och då jag är motståndare till både FRA & Ipred så har jag givetvis skrivit under. Jag är (i skrivande stund) inte upplagd på sidan (pga lite scanner-strul fick jag inte iväg dokumentet förrän idag) men fram till dess kan du se det undertecknade dokumentet här.

Och ja, min handstil är så svårläst att jag valde att skriva med kapitäler så att det skulle gå att läsa också.

För de av mina läsare som är folkpartister och som bor i Sundbyberg, Solna eller Sollentuna så pågår nu provvalet för landstinget, och sista dag att rösta är den 5/1.

Jag hoppas givetvis att ni sätter en röst på mig, men det viktigaste är att så många som möjligt tar chansen att påverka så att vi får en bra lista till valet 2010.

För den som vill veta mer om vad jag tycker om landstingsfrågor så finns min plattform här.

På kvällens julöppet fick vi resultatet i provvalet presenterat för oss. Innan jag går in på hur det gick för mig så vill jag göra ett påpekande; jag kommer inte att publicera hela resultatet här, utan enbart min egen plats. Detta av flera skäl:

1. Vi har inte skickat ut resultatet till medlemmarna och de bör få läsa resultatet först.
2. Vi har inte tagit några beslut om att publicera provvalsresultatet på webben, och även om detta är min privata, personliga, blogg så är jag fortfarande ordförande för Sundbybergs lokalförening. Då kan jag inte publicera listan hur som helst.
3. Jag har faktiskt inte listan just nu. Visst, jag kommer ihåg en del placeringar på listan, men inte exakta röstsiffror och inte exakt var alla hamnade på listan.

Men, min egen plats kan jag skriva fritt om, och jag kan skriva lite grann om listan i allmänhet. Det första man kan notera är att vi hade ett högt valdeltagande i provvalet; över 50% av medlemmarna röstade. Det andra vi kan notera är att vi hade en väldigt tydlig vinnare (som över 90% av de röstande röstade på) och sedan var det oerhört jämnt mellan platserna 2-4.

Själv kom jag 4, dvs i den oerhört jämna gruppen och då fick jag till och med fler röster än tvåan, men platserna 1-4 sorteras på vem som får flest ettor, inte vem som får flest röster (detta kallas i Folkpartikretsar för Stockholmsmodellen och den är vanlig i våra provval).

Jag tror dessutom att ni kan gissa vem som vann, eftersom det är en person som brukar vinna våra provval.

Efter detta kommer nu nomineringsvalberedningen att ta fram ett förslag på en lista, och den fastställs sedan på vårt årsmöte, men sett till valresultatet är det troligt att jag hamnar på valbar plats, och jag har en reell chans att bli ett topp-namn.

Vilket jag givetvis är glad över. Jag är både tacksam — och stolt — över att så många av våra medlemmar ville ge mig sitt stöd i provvalet och även om jag givetvis ännu hellre kommit tvåa i provvalet (att vinna ett provval mot den som vann ser jag som snudd på omöjligt) så var det väldigt jämnt mellan oss tre och det går inte att vara missnöjd med det stöd som jag faktiskt fått.

Så ja, det kändes som en bra kväll.

I morgon, onsdag, har folkpartiföreningen sitt årliga julöppet, då vi samlas för trevlig samvaro och god mat. I år blir det dessutom extra spännande eftersom nomineringsvalberedningen (NV) ska presentera resultatet av provvalet.

Som valledare har jag varit med och skött det praktiska fram tills rösterna skickats in. Därefter har de mottagits av länsförbundet och sedan sammanräknats av NV. Det innebär att jag är lika ovetande om resultatet som alla andra, och jag har dessutom bett NV att vara noggranna med att resultatet inte kommer ut i förväg.

Vilket kändes som en bra idé då, men just nu håller jag på att förgås av nyfikenhet; jag vill verkligen veta hur vårt provval gick; och då givetvis också hur det gick för mig i detta. Visserligen är provvalet rådgivande, i den meningen att NV (liksom föreningens årsmöte som är de som slutgiltigt fastställer listan) kan göra en del ändringar, men provvalsresultatet är ändå grundstommen i listan. Ett bra resultat i provvalet ökar kort sagt möjligheten att få sitta i fullmäktige nästa mandatperiod.