Landsmötesmotioner del 5 – Begränsa längden pÃ¥ förtroendeuppdrag av heltidskaraktär

Min sista motion till det här landsmötet handlar om att det bör finnas en begränsning på hur länge man kan ha ett förtroendeuppdrag av heltidskaraktär. Den utveckling som vi ser där politik blir allt mer en karriär och allt mindre ett förtroendeuppdrag leder till fler svaga politiker som inte vågar stå upp för sina åsikter eftersom de då riskerar att förlora sin födkrok.

Som vanligt inleder jag med min motion:

M19. Begränsa längden på förtroendeuppdrag av heltidskaraktär

Motionär: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att landsmötet uttalar att ett förtroendeuppdrag som är av heltidskaraktär ska kunna innehas maximalt tre mandatperioder i rad
  2. att landsmötet uttalar att man efter fullgjort förtroendeuppdrag av heltidskaraktär inte ska kunna omväljas förrän efter lika lång tidsperiod som man tidigare innehade uppdraget
  3. att landsmötets ställningstagande inte ska tillämpas retroaktivt

Politikens arbetsformer är under ständig förändring, både som resultat av samhällets och teknikens utveckling och som resultat av diskussioner kring hur vi förbättrar samhället. En förändring som jag själv beklagar är den professionalisering som skett av politiken, där politiker i allt mindre utsträckning är ett förtroendeuppdrag och i allt större utsträckning blivit ett yrke och en karriär.

Jag är övertygad om att vi i alla i grunden delar samma uppfattning: att politiska poster är förtroendeuppdrag som man väljs till för att företräda andra. Samtidigt kräver dessa förtroendeuppdrag allt mer av oss som är politiskt aktiva och många uppdrag skulle inte vara möjliga att fullfölja om dessa skulle kombineras med ett vanligt heltidsyrke.

Det är dock min bestämda uppfattning att vi alla – oavsett om vi är fritidspolitiker eller heltidspolitiker – behöver en kontinuerlig återkoppling till den verklighet som våra väljare, de som vi faktiskt företräder, vistas i. Det är också min uppfattning att politisk verksamhet vinner på om nya personer och nya perspektiv kontinuerligt kommer in i verksamheten.

Därmed vore det lämpligt att begränsa olika förtroendeuppdrag. Då vi har val 2010 och dessa listor ännu inte är tagna vore det lämpligt att ta en inriktning redan nu och begränsa hur länge man kan inneha ett uppdrag. Jag ser tre mandatperioder, dvs. 12 år, som en lämplig sådan begränsning. På 12 år hinner man uträtta mycket, samtidigt som man efter dessa 12 år behöver en ny återkoppling till våra väljares vardag.

Det finns antagligen tekniska problem som måste lösas kring detta, och det är till och med möjligt att vissa typer av undantag ibland är önskvärda, men om man tar ett inriktningsbeslut framåt i tiden så hinner vi gott och väl lösa dessa eventuella tekniska problem och vi riskerar inte heller att tappa en massa viktig erfarenhet.

Jag menar därför att Folkpartiet liberalerna bör sätta en mandatbegränsning på förtroendeuppdrag, åtminstone på de uppdrag där uppdragets omfattning är på heltid. Har man däremot haft ett uppdrag i tre mandatperioder och sedan ägnat sig åt någonting annat i ytterligare tre mandatperioder så bör man återigen bli valbar.

På detta svarar partistyrelsen (PS) följande:

Motion M17 föreslår att landsmötet ska anta en policy att riksdagsledamöter endast i undantagsfall bör väljas som länsförbundsordförande. I stället vill motionären se yngre krafter som i framtiden kan tänka sig att driva politik på regional eller riksnivå. I motion M18 yrkar motionären på att i stadgarna införa en begränsning som innebär att högst hälften av de av valberedningen föreslagna kandidaterna till partistyrelsen får vara heltidspolitiker. I ett andra yrkande, föreslås en liknande stadgereglering av ledamöterna i arbetsgrupper som tillsätts av partistyrelsen.

Motion M19 vill också införa begränsningar, bland annat att ingen ska kunna väljas för förtroendeuppdrag av heltidskaraktär för längre tid än tre mandatperioder, att den enskilde efter den tiden inte ska vara valbar igen förrän efter lika lång tid som uppdraget innehades, samt slutligen att
dessa bestämmelser inte ska gälla retroaktivt.

Motion M20 vill att landsmötet antar policyn att inte mer än fyra personer från samma postadress ska väljas in i partistyrelsen. Det som förenar dessa motioner är önskan om att på något sätt införa vägledande begränsningar i den fria nominerings och valmöjligheten. För vart och ett av förslagen kan anföras principargument – spridning av uppdrag, mångfald, rotation och behovet av nya krafter och så vidare.

Nackdelen är dock, menar partistyrelsen, att sådana regler i slutänden riskerar att vara större hinder än de problem de är satta att lösa. De principer som ligger bakom Folkpartiets stadgar och praxis i dag, är att nomineringsrätten ska vara helt fri, alla medlemmar (i respektive del av organisationen) är valbara till varje uppdrag. En valberedning som ska ta hänsyn till olika faktorer – så som mångfald i kön, ålder, etnicitet, erfarenhet med mera – lämnar ett förslag som försöker kombinera de mest lämpliga kandidaterna med respektive uppdrag. Detta löser inte alltid alla problem och målkonflikter som kan uppstå, men det har många fördelar som metod jämfört med begränsningar som tar fasta på enskildheter.

Det övergripande problemet – särskilt märkbart i många mindre lokalföreningar – är att medlemsunderlaget krymper och ett fåtal medlemmar är beredda att lägga ned tid och energi på att ta ideella styrelseuppdrag. Samtidigt växer i många fall de förväntningar som finns på dem som antar uppgifterna. I motsats till motionären anser partistyrelsen att det är en styrka för Folkpartiet att de ledande förtroendevalda åtar sig uppdrag i det interna partiarbetet. Det är ett sätt att uppvärdera partiarbetet och se till att de som är ansvariga inför väljarna också är de som tar ansvar för partiets interna, medlemsstyrda arbete.

Under 2008 var det åtta riksdagsledamöter som dessutom var länsförbundsordförande. Partistyrelsen menar snarast att om något borde den siffran öka. Motionärerna har naturligtvis all rätt att tycka att det är olyckligt att partistyrelsen i så hög grad består av personer som har politiska uppdrag för Folkpartiet, men samtidigt är detta personer som fått sina uppdrag av medlemmarna just på grund av politisk kompetens. Det finns en logik i att många av dem som är ledande i att utforma vår politik, i riksdagsgruppen, i landsting och kommuner, har en plats i partistyrelsen.

Partistyrelsen vill med detta yrka avslag till motionerna M17, M18, M19 och M20

Här klippte jag in hela svaret, eftersom min motion är ihopklumpad med flera andra och avslagsyrkandet på min motion motiveras egentligen aldrig. Vilket är ett problem i sig; när nu PS har en åsikt om att motionen bör avslås så vore det trevligt med en motivering. Det enda som sägs är att stadgarna stipulerar att nomineringsrätten ska vara fri, men det förhindrar inte att Landsmötet tar ett inriktningsbeslut.

Exempelvis skulle man kunna driva frågan om begränsning i riksdagen där FP skulle kunna ansluta sig till MP:s linje om en begränsning (såvida de inte bytt åsikt sedan jag sist kollade). Man kan också se över stadgarna och se hur dessa behöver ändras i sådana fall. Framförallt tycker jag dock att om man gör en vag hänvisning till stadgarna så får man åtminstone ange vilken punkt i stadgarna man stöder sig på. Särskilt då med tanke på att jag inte hittar någonting i stadgarna som stöder PS inställning i frågan.

Den här motionen kan du även diskutera på landsmötesbloggen

Landsm̦tesmotioner del 4 РAlkoholens milj̦p̴verkan

Den här motionen skrev jag tillsammans med Anna-Lena Hammarin, och den handlar om den orimliga miljöbelastning som alkoholmonopolet leder till.

L100. Alkoholmonopolets miljöpåverkan

Motionärer: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg, Anna-Lena Hammarin, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att landsmötet tar ställning för att alkoholmonopolet inte ska bidra till en onödig klimatbelastning, så långt detta inte står i konflikt med folkhälsomålen
  2. att landsmötet uttalar som sin mening att onödiga transporter av s.k. taxfree-varor bör minimeras och i förlängningen avskaffas

    Vi har inom Folkpartiet liberalerna olika inställningar till Systembolagets försäljningsmonopol på alkohol i Sverige, och även om man kan argumentera både för ett avskaffande av alkoholmonopolet, liksom dess bevarande, är detta inte motionens syfte. I stället vill vi lyfta en fråga som vi hoppas att både förespråkare av monopolet liksom motståndare till detsamma ska kunna vara eniga kring, och det är att svensk alkohollagstiftning i möjligaste mån ska vara klimatneutral, dvs. att denna lagstiftning – när detta inte går ut över folkhälsoaspekten – inte ska leda till en ökad klimatpåverkan.

    Så är dock inte fallet i dag. I riksdagen har flera motioner – däribland motion 2008/09:Sk251, väckt av folkpartisterna Anita Brodén och Christer Winbäck – tagit upp problematiken med hur s.k. taxfreeförsäljning av alkohol utförs. Motionärerna pekar i nämnda motion på att alkohol vid chartertrafik trafikeras från Sverige till resmålet, för att därefter säljas till resenären i samband med hemresa varvid den transporteras hem igen.

    Ur klimatsynpunkt vore det givetvis rimligare om resenären i dessa fall kunde avhämta sina varor när hon/han landar i Sverige eller genom att tillåta s.k. ankomstförsäljning. I utskottets behandling av motionen hänvisas dock till ett interpellationssvar (2006/07:278) från finansminister Anders Borg där det anges att en sådan förändring inte är förenlig med svensk folkhälsopolitik.

    Här uppstår då ett problem. Det känns inte rimligt att svensk folkhälsopolitik står i konflikt med en sund miljöpolitik. Det borde gå att verka både för god folkhälsa och en minskad miljöbelastning. Om Sverige ska behålla en restriktiv alkoholpolitik måste den upplevas som rimlig och i det här fallet är den uppenbarligen inte rimlig.

    Hur detta ska lösas ser vi mer som en teknisk fråga och vi är övertygade om att det går att hitta en fungerande lösning. Det borde därmed räcka med att landsmötet tar ställning för att nuvarande situation är orimlig.

PÃ¥ vilket partistyrelsen (PS) svarar:

Motion L100 yrkar att landsmötet ska ta ställning för att alkoholmonopolet inte ska bidra till en onödig klimatbelastning i de fall detta inte står i konflikt med folkhälsomålen. Motionen yrkar att landsmötet finner som sin mening att onödiga transporter av s.k. taxfree-varor bör minimeras och i förlängningen avskaffas.

Partistyrelsen anser att Sverige måste driva en konsekvent alkoholpolitisk linje i EU. Folkhälsan måste vara den vägledande aspekten i vår politik på området. Vi försvarar det svenska detaljhandelsmonopol som Systembolaget har utifrån folkhälsoaspekten. Mot den bakgrunden vore det besvärligt att å ena sidan
driva frågan om att ge större möjligheter att bedriva handel med alkohol, och att å andra sidan i alla andra avseenden driva att EU, Sverige och Norden bör stå för en restriktiv alkoholpolitik. Det skulle riskera att leda till en diskussion om Systembolagets monopol och undergräva legitimiteten i den svenska alkoholpolitiken.

När det gäller klimatpåverkan är det inte heller självklart att ankomsthandel skulle minska klimatbelastningen. Motionärens resonemang förutsätter att charterbolagets grossist är svensk, vilket ju inte behöver vara fallet. Taxfree-försäljningen är i dag med den inre europeiska marknaden en relativt marginell företeelse. Den stora klimatpåverkan av resandet är flyget i sig, där Folkpartiet driver linjen att alla transporter ska bära sina egna miljökostnader.

Partistyrelsen föreslår att motion L100 avslås.

Här lyckas PS med att både ge ett snömos-svar och att helt missa poängen i motionen. Poängen är att det är onödigt att flyga påsar med taxfree-sprit till resenärens hemresa, för att sedan flyga tillbaks den igen, utan att man istället ska låta resenären själv plocka upp påsen när man väl landat i Sverige.

Om det är så att dessa taxfree-varor inte skickas från Sverige till destinationen så ok, då är motionen onödig och jag är felinformerad om hur det fungerar rent praktiskt. Men då vore det väl enklare att svara så, istället för något snömos-resonemang om legitimiteten i alkoholmonopolet. Motionen är faktiskt övertydlig med att vi inte vill ifrågasätta (eller diskutera) monopolet, utan att vi vill diskutera den miljöpåverkan som taxfree-försäljningen på flygplan har och hur man kan åtgärda denna miljöpåverkan.

Huruvida flygbolagen bär sina miljökostnader är i sammanhanget ointressant; det intressanta är hur vi kan få bort onödiga koldioxidutsläpp. Detta är ett klockrent exempel på just onödiga utsläpp. De två yrkanden som finns i motionen ifrågasätter inte alkoholmonopolet överhuvudtaget och om PS verkligen tyckte att miljöfrågor var viktiga så skulle de bifalla motionen.

Det faktum att man lagt motionen under kapitel L (Social välfärd) istället för kapitel K (Klimat, energi, miljö och kommunikationer) där den hör hemma visar väl hur lätt man tar på miljöfrågor.

När väl kapitel L finns upplagt på landsmötesbloggen kan du även diskutera motionen där.

Landsmötesmotioner del 3 – TV-licensen

Jag fortsätter min genomgång av mina motioner till landsmötet, och kommer nu till motion J86. Avskaffa tv-licensen. Om vi börjar med min motion först:

J86. Avskaffa tv-licensen

Motionär: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att landsmötet tar ställning för ett avskaffande av tvlicensen
  2. att landsmötet tar ställning för att public service finansieras via avgifter för de som faktiskt brukar tjänsten public service
  3. att landsmötet tar ställning för att ett avskaffande av tv-licensen ska ingå i Folkpartiet liberalernas valplattform 2010 om den vid det laget inte redan är avskaffad

Tv-avgift, även känd som tv-licens, är en statlig skatt eller avgift som tas ut för innehav av tv-mottagare. Enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst (tv-avgiftslagen) ska alla hushåll och företag i Sverige som har en tv-mottagare betala tv-avgift. Denna skyldighet att betala tv-licens bestäms liksom avgiftens/skattens storlek av riksdagen och hanteras av indrivningsorganisationen Radiotjänst i Kiruna AB.

Tv-licensen bör ses för vad det är: en historisk kvarleva från en tid då en tv inte fanns i alla hem och då tv:n användes för sitt primära syfte, dvs. att ta emot och visa analoga tvsändningar som skickades terrestriellt och utan möjlighet att begränsa visandet av mottagna signaler. I dag är dock tv:n så mycket mer än detta; den kan användas för att spela upp innehåll från videobandspelare, laserdiskspelare, dvd-uppspelare och blueray-uppspelare. Den kan användas som utenhet för spelkonsoler och dator, liksom användas som väggdekoration genom visande av exempelvis bildspel.

Samtidigt har övergången till digital-tv möjliggjort att man enkelt kan begränsa signalernas visande så att enbart de som har ett abonnemang kan visa public service. Alla som vill kunna titta på marksänd, dvs. terrestriell, tv måste ha tv med digital mottagare eller en separat box, en s.k. set-top-box, för att kunna visa innehållet och det skulle då vara enkelt att ställa om public service så att man måste ha ett abonnemang för att kunna avkoda signalen.

Noterbart är även att tv-licensen, om man inte ser den som en skatt och så som den fungerar i dag, är ett uppenbart exempel på negativ avtalsbildning, dvs. där en vara eller en tjänst levereras till personer som inte uttryckligen beställt dem. Denna typ av avtalsbindning är – på goda skäl – förbjuden i alla övriga fall av tjänster och produkter och bör därmed vara förbjuden även för Sveriges Television.

I inledningen valde jag medvetet att beskriva tv-licensen som en skatt; detta då denna avgift har en obligatorisk karaktär som alla måste betala. Med detta får avgiften en skattelik konstruktion. Till skillnad från skattesystemet i stort, där man genom progressivitet och grundavdrag försöker minska bördan för låginkomsttagare saknas detta helt för tv-licensen.

I dagsläget är avgiften 2 076 kronor per år, vilket blir 173 kronor i månaden. Medellönen för en undersköterska i Skåne ligger på 18 717 kronor mer månad, vilket efter skatt blir drygt 14 000 kronor med skattetabell 30. Det gör att en sjuksköterska lägger mer än en (1) procent av sin lön på tvlicensen. En läkare i Stockholm tjänar i medel 45 668 kronor före skatt, vilket med skattetabell 30 ger drygt 30 000 efter skatt och tv-licensen motsvarar då något mer än en halv (0,5) procent av inkomsten efter skatt.

Ser man tv-licensen som en skatt – vilket jag menar att man bör göra, om inte annat eftersom det annars blir en negativ avtalsbindning – så blir det en väldigt kraftig skatt för låginkomsttagaren jämfört med höginkomsttagaren. Det är ett tydligt fall av omvänd progressivitet i skattesystemet.

Som en sammanfattning lider alltså tv-licensen av följande tre problem:

  1. Det är en historisk konstruktion skapad i ett helt annat samhälle och den är inte anpassad till dagens samhälle.
  2. Om man ser det som en skatt så har denna skatt en omvänd progressivitet där skatten blir högre ju mindre man tjänar.
  3. Väljer man att betrakta det som en avgift i stället för en skatt så blir den ett exempel på negativ avtalsbindning.

PÃ¥ detta svarar partistyrelsen (PS) :

I motion J86 yrkar motionären för ett avskaffande av tv-licensen samt att public service finansieras via avgifter för dem som brukar public service samt att ett avskaffande av tv-licensen ska ingå i Folkpartiets valplattform 2010 om den då inte redan är avskaffad.

Yttrandefriheten kräver fria, oberoende, medier. Fria och oberoende medier som granskar den politiska makten är avgörande för en demokrati. En liberal mediepolitik bygger därför på att staten upprätthåller full frihet för medieföretag i konkurrens samtidigt som den tar ansvar för att stötta public service och kvalitetsproduktioner. Staten bör dock inte äga produktionsföretag och på så sätt själv vara en av aktörerna.

Folkpartiet menar att det är av yttersta vikt att public serviceutbudet präglas av kvalitet och har ett tydligt bildningsperspektiv. Folkpartiet föreslog i en rapport från 1999 efter att ha sett över det statliga ägandet och börsutvecklingen av flera företag att pengarna vid en eventuell försäljning av statliga bolag kunde gå in i en s.k. public service-fond vilken i sin tur skulle finansiera public service bolagen. Det ekonomiska läget har sedan dess ändrats och Folkpartiet har därför i praktiken
övergivit denna ståndpunkt i regeringssamarbetet.

Under våren lade regeringen fram en proposition till riksdagen där en radio- och tv-avgift föreslås. Lagen innebär att alla apparater som kan ta emot tv-sändningar kommer att vara avgiftsskyldiga men att det fortsättningsvis bara kommer att vara en mottaggare per hushåll, myndighet eller företag som kommer att vara avgiftsskyldig. Radiotjänst i Kiruna föreslås fortsättningsvis ha kontrollansvar för betalning av radio- och tv-avgift.

Landsmötet 2007 slog fast att Folkpartiet anser att tvlicensen ska behållas så länge den fungerar. Det system som vi i dag har med tv-avgift fungerar fortfarande utifrån den aspekten att människor som har en tv-mottagare betalar in den avgift de är skyldig. Betalningsviljan i det nuvarande systemet är hög. Men den tekniska utvecklingen går snabbt framåt. Då SVT direktsänder på nätet räknas även en dator, som fungerar som sändningsmottagare, som avgiftsskyldig. Med anledning av
detta föreslår flera av motionärerna att avgiften i stället ska gå via Skatteverket.

Bland de olika argument mot det nuvarande systemet som framförs, urskiljer partistyrelsen framför allt två huvudlinjer: att systemet skulle vara föråldrat nu när möjligheterna att se på tv har ökat, samt att hanteringen av avgiften via ett separat företag är opraktisk eller t.o.m. ett intrång i privatlivet (skyldigheten att uppge tv-innehav).

Partistyrelsen kan instämma med flera av motionärerna att förutsättningarna för tv-licensen har förändrats, men menar samtidigt att de förändringar som gjorts är tillräckliga för att systemet ska vara fortsatt stabilt och ge förutsättningar för en självständig public service-sektor. Partistyrelsen kan inte uppbåda någon upprördhet över att fler hushåll skulle bli betalningsskyldiga om och när avgiftsskyldigheten utvidgas till att omfatta datorer. Grunden för denna förändring är ju att man kan ta del av public serviceutbudet via datorn. Samtidigt är det givetvis möjligt att äga en tv-mottagare utan att någonsin se på sändningar från SVT eller UR.

Konstruktionen är en sedan länge fungerande kompromiss mellan målet att ta in en avgift av dem som utnyttjar public service-media och att inte göra alltför stora inskränkningar i den enskildes integritet. Det är därför knappast aktuellt att övervaka alla Internetanvändare för att se vem som ser på SVT via nätet och vem som inte gör det.

Att ta in tv-avgiften via Skatteverket vore förvisso ingen teknisk omöjlighet, men det skulle ge upphov till minst lika stora integritetsförluster. Det skulle inte heller öka effektiviteten, snarare tvärtom då möjligheten att avsätta resurser för kontroll av en liten sidoverksamhet inom en stor myndighet kan förutses vara små. Det skulle inte heller förändra den ”orättvisa” som motion J83 beskriver, om inte konstruktionen förändrades. Men partistyrelsen kan inte se några övertygande skäl att göra tv-avgiften till en inkomstberoende skatt.

Dagens konstruktion med en fast avgift tycker partistyrelsen är väsentligen rättvisare. Konstruktionen med ett intag av en avgift, via Radiotjänst AB, till ett statligt konto som direkt överförs till en utgiftspost, är unik i den svenska förvaltningen. Detta särskilda system har tillkommit för att garantera public service mediernas fristående ställning. Detta ska inte underskattas. Att bekosta anslaget via den allmänna skatteuppbörden skulle ge större utrymme för en regering att i smyg skära ned på anslaget.

Därmed skulle en grundläggande förutsättning förändras. Det skulle riskera att göra public service mer styrda och beroende av den för tillfället rådande majoritetens inställning. Om det inte finns några garantier för deras självständighet, det då något skäl att fortsätta med public service? Partistyrelsen tror inte det skulle vara önskvärt eller lämpligt att fatta ett sådant beslut på grundval av de skäl som motionärerna anfört. Public service har ett mycket starkt stöd och partistyrelsen vill starkt avråda från att göra så genomgripande förändringar i själva fundamentet för denna verksamhet utan mycket starka skäl.

Partistyrelsen anser med detta att motion J81, J83 och J86 bör avslås, medan motion J82, J85 och J84, ska anses besvarade.

Inledningsvis kan man väl säga att jag pÃ¥ mÃ¥nga sätt gillar Folkpartiet; annars skulle jag inte vara aktiv i partiet. Men, Folkpartiet har “alltid” (dvs Ã¥tminstone sÃ¥ länge som jag varit medlem) haft en lÃ¥g teknisk kompetens och det saknas i stora delar en förstÃ¥else för hur utvecklingen ser ut. Denna kunskapsbrist framstÃ¥r extra tydligt i partistyrelsen som fortfarande tycks leva kvar i hur verkligheten sÃ¥g ut i mitten av 80-talet. De tycks verkligen inte förstÃ¥ hur medialandskapet förändrats de senaste 10 Ã¥ren eller hur digital-tv faktiskt fungerar.

Det stora problemet med PS argumentation är att de inte förstått följande:

  1. TV sänds inte okodat i luften längre
    1. Det innebär att för att kunna se på SVT1+2 behöver man en digital-tv-box
    2. I dagsläget sätter man bara FTA[1]-flaggan till noll så ingår inte kanalen bland gratiskanalerna längre
    3. Då kan man begränsa så att enbart de som vill ha kanalen och vill betala för kanalen får se den. Det går inte att påstå att den som har en tv-mottagare kan se på SVT1+2 längre eftersom det helt enkelt inte är sant.
  2. TV-licensen är antingen en skatt eller en avgift.
    1. Om det är en avgift sÃ¥ handlar det om negativ avtalsbindning vilket — pÃ¥ goda skäl — är förbjudet. Förordar PS att SVT ska bryta mot lagen och är man beredd att blunda för detta lagbrott? Vad säger Johan Pehrsson som brukar föresprÃ¥ka lag och ordning?
    2. Om det är en skatt så är den regressiv i sin konstruktion, dvs ju lägre inkomst man har desto större blir skatteuttaget. Jag är ingen större fan av progressiv skatt, men jag tycker ännu mer illa om regressiv skatt.
  3. Tv-tittande är en relik
    1. Ju yngre åldersgrupp, desto mindre tittar man på tv.
    2. Konstruktionen med TV-licens kanske känns relevant om man är över 40 och tittar på Rapport varje kväll, men jag trodde att vi skulle försöka nå ut till väljare under 40 också?
    3. Bara för att sätta siffror på det. I gruppen 60+ tittar man på SVT1+2 99 minuter per dag, i gruppen 40-59 år tittar man 48 minuter per dag och i gruppen 25-39 år tittar man 28 minuter per dag (och siffran blir ännu lägre för under 25 år, men där har jag inte siffrorna tillgängliga just nu)

Eller i korthet; tv-licensen är en relik från 60-talet. Det är dags för PS att vakna upp och inse att världen har förändrats en del sedan dess.

Så fort som den sidan är uppe kan du även diskutera detta på Landsmötesbloggen.



[1] Free-To-Air, dvs kanaler som skickas ut okodade och därmed kan ses gratis av alla som har en digital-tv-box. [I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg exakt vilken flagga som ska sättas eftersom det var 10 år sedan jag jobbade med digital-tv, men det är gjort på en kaffe-rast]

Landsm̦tesmotioner del 2 РNej till idrottsbojkotter

NedanstÃ¥ende motion skrev jag tillsammans med Nina Lundström — eller, om man ska vara riktigt petig sÃ¥ var det Nina som gjorde huvuddelen av arbetet, men det är en bra motion som jag är stolt över att fÃ¥ medsignera.

F2. Nej till bojkott av idrottstävlingar!

Motionär: Nina Lundström, Sundbyberg, Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. Att landsmötet uttalar att Folkpartiet liberalerna inte ska uppmana till bojkott av internationella mästerskap och landskamper på grund av politiska skäl

Mänskliga rättigheter är en självklar del av demokratin. Trots detta har världen fortfarande många diktaturer där bristen på mänskliga rättigheter är alarmerande. Människor förföljs och yttrandefrihet saknas ibland helt och hållet. Vi som lever i demokrati måste verka för demokrati även ute i världen. Frågan är hur detta sker bäst.

Politik är att vilja. Politik är att driva viktiga frågor som utvecklar samhällen men även internationell solidaritet. Liberaler måste kämpa för frihet i alla delar av världen. Dock är det orimligt att ålägga landslag och elit att personligen ta detta ansvar om detta inte sker genom deras egna beslut. Vi må bekämpa diktaturer genom politiska medel men vi ska inte ålägga idrottare tävlingsförbud på internationella mästerskap eller landskamper som OS, VM och EM för att protestera mot de länders styrsätt som spelen genomförs i.

Om detta sker innebär det samtidigt att en elitutövare aldrig kan veta om de egna prestationerna och kvalifikationer kommer att leda till att få tävla. Politiska avvägningar kan innebära att de får ”tävlingsförbud”. Om idrottare själv vill göra en markering bör detta vara deras ensak eller andra bedömningar om t.ex. säkerhet.

Politik är politik. Idrott är idrott. Vägen till demokrati i fler länder måste åstadkommas med politiska medel. Vägen dit ska inte gå genom att politiskt driva fram bojkott av internationella tävlingar. Detta drabbar de enskilda idrottarna vilket är ett orimligt sätt att hantera deras möjligheter till idrottsliga prestationer.

PÃ¥ vilket partistyrelsen svarade

I motion F2 framförs förslaget att ”landsmötet uttalar att Folkpartiet liberalerna inte ska uppmana till bojkott av internationella mästerskap och landskamper på grund av politiska skäl”. Motionären motiverar ställningstagandet med att politik och idrott inte hör ihop. Bojkott av idrottsliga evenemang riskerar att drabba enskilda idrottare snarare än att gagna demokratisk utveckling hävdar motionären.

Motionären anser att diktaturer ska bekämpas med politiska medel och att det är fel att ålägga idrottare tävlingsförbud för att protestera mot länders styrsätt. Om idrottaren själv vill göra en markering är det vederbörandes ensak.

Partistyrelsen delar till stor del motionärens uppfattning: politiker bör vara försiktiga med att använda idrott för att bedriva utrikespolitik. Normalt är bojkott inte ett verkningsfullt medel för att uppnå förändring. Frihandel och utbyte mellan människor är i kombination med en tydlig utrikespolitik ofta den bästa vägen för att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Men bojkott kan vara framgångsrikt när det finns en intern opposition i det berörda landet som uppmanar till det. ANC och apartheidtidens Sydafrika är ett exempel på när bojkott av ett land fungerat för att motarbeta en regim. Ett aktuellt exempel på motsatsen är Davis Cup-matchen i Malmö. Fredsaktivister, liberaler och vänsterkrafter i Israel ropade inte på bojkott eftersom det gynnade hökarna i Israel.

Politik är en komplex verksamhet i en allt mer föränderlig värld. Partistyrelsen anser således att bojkott ska användas restriktivt, och om idrottstävlingar eventuellt ska bojkottas förutsätter det att den interna oppositionen i det berörda landet står bakom bojkotten.

Partistyrelsen föreslår att motion F2 anses besvarad.

Här menar jag att partistyrelsen gör ett feltänk. Bojkotten mot Sydafrika var en internationell angelägenhet där de demokratiska krafterna samverkade. Detta gjorde att inga internationella tävlingar förlades till Sydafrika och sydafrikanska idrottsmän fick inte delta i internationella tävlingar.

Det vår motion pekar på är att Sverige inte ska ta ensidiga bojkott-beslut. Ett exempel är OS i Kina där flera ropade på bojkott. Men, då hade redan det internationella samfundet, IOK i det här fallet, fattat ett beslut om att OS skulle hållas där och deltagarländerna hade godtagit det. Det hade varit en helt annan sak att driva bojkottfrågan innan Kina fick OS (även om jag personligen tycker att det hade varit fel också) men att komma med krav på bojkott precis innan ett OS är vad motionen egentligen vänder sig emot.

Det är alltsÃ¥ inget problem om ett land utesluts frÃ¥n internationell samverkan — som man gjorde med Sydafrika — sÃ¥ länge det finns bra skäl för det. Däremot ska inte Folkpartiet gÃ¥ ut och kräva bojkotter av tävlingar baserat pÃ¥ dagsform, bara för att vi rÃ¥kar ha invändningar mot hur en regim bär sig Ã¥t precis innan tävlingen.

Dessutom bör bojkotter samordnas, så att flera länder deltar i den. Annars tappar den sitt syfte. Partistyrelsen borde därför ha yrkat bifall till motionen.

Landsm̦tesmotioner del 1 РArvsmonarkin

Uppdatering: Läs (och diskutera) även motionerna kring statsskick på landsmötesbloggen.

19-22 november har Folkpartiet landsmöte i Växjö, och jag har till landsmötet skrivit nÃ¥gra motioner. Tyvärr har jag fÃ¥tt avslag — eller anses besvarat — pÃ¥ allihop frÃ¥n partistyrelsen, men jag tänkte ta upp dem här i vilket fall, inklusive partistyrelsens svar.

Den första motionen handlar om arvsmonarkin:

B21. Avskaffa arvsmonarkin

Motionär: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att Folkpartiet tar ställning för ett avskaffande av arvsmonarkin
  2. att statsöverhuvudet – oavsett dess titel – ska väljas i offentliga val

Inom Folkpartiet liberalerna finns många republikaner och jag är själv medlem i Republikanska föreningen. Trots att det är många politiker under årens lopp som sagt sig vara för en republik och ett avskaffande av monarkin så är Sverige fortfarande ett land där ämbetet statsöverhuvud går i arv i stället för att väljas eller tillsättas baserat på meriter och/eller formell kompetens.

Vid diskussioner kring republik kontra monarki förs ofta traditionsargumentet fram, där det framhålls att det är en fin tradition som vi borde bevara. Men, om vi ska se till traditioner så var det först med Gustav Vasa som arvsmonarkin infördes. Innan detta valdes vår kung vid Mora ting, som ägde rum vid Mora sten. Efter att tinget hade valt konung nedtecknades detta på Mora stenar och det finns i dag
dokumenterat konungaval ända tillbaks till år 1275 (Magnus Ladulås). Ser vi till den äldre Västgötalagen kan vi där från slutet av 1200-talet hitta texten ”Sveaer egho konung at taka ok sva vraekea”.

Den allvarligaste kritiken som republikaner för fram emot monarkin är just att ämbetet ärvs och att vårt statsöverhuvud inte valts av någon i dag levande person. De enda som möjligen kunna sägas ha valt vår nuvarande kung är riksdagarna i Örebro, som den 21 augusti 1810 valde Jean Baptiste Bernadotte till ny kronprins i Sverige.

Vi kan alltså konstatera att med några få undantag har ämbetet statsöverhuvud gått i arv de senaste 500 åren, men vi kan också konstatera att monarki historiskt sett inte inneburit arvsmonarki utan att vi flera gånger valt kung; även om en majoritet av dessa skett innan arvsmonarkin infördes av Gustav Vasa.

Det skulle därmed vara möjligt att åtgärda den största bristen som vi har med arvsmonarki -– och därmed blidka republikaner som undertecknad -– samtidigt som vi bibehåller en tradition som många ser som viktig. Detta genom att avskaffa arvsmonarkin och i stället välja kung.

Hur långa dessa mandatperioder bör vara, liksom hur många gånger man kan omvald, är dock inte fokus för denna motion utan här vill jag enbart lyfta diskussionen och ge en inriktning.

PÃ¥ detta svarade partistyrelsen:

I motion B21 föreslås att arvsmonarkin avskaffas och att statsöverhuvudet oavsett titel ska väljas i offentliga val. Motionären anför att arvsmonarkin infördes under Gustav Vasas tid som kung och att kungar innan detta valts vid ting vid Mora stenar. Motionären förespråkar att partiet tar ställning för en återgång till ett system där monarken väljs i stället för att titeln ärvs men anför inga detaljerade förslag avseende längd på mandatperioder eller liknande.

Partistyrelsen vill i detta sammanhang påminna om att liberalismen i Europa uppstod på 1700-talet bland annat som en reaktion mot kungligt envälde. Svenska liberaler införde allmän och lika rösträtt i Sverige i strid med monarkin och högern. Liberalernas duster med inskränkta monarker var stundtals hård. Särskilt uppmärksammad är Gustav V:s borggårdskupp 1914 som resulterade i att den liberale statsministern Karl Staaff avgick i protest mot kungens antiparlamentariska
agerande.

Också efter det att parlamentarismen i realiteten har införts har kungamakten försökt att spela en politisk roll, exempelvis under den så kallade midsommarkrisen 1941 rörande tysk transitering på svensk järnväg.

Den nuvarande grundlagen slår fast att Sverige är en konstitutionell monarki enligt vilken statschefen enbart har ceremoniella och representativa uppgifter. Detta är resultatet av den s.k. Torekov-kompromissen 1970, som bland annat Folkpartiet ställde sig bakom. Partistyrelsen konstaterar att Torekov-kompromissen innebär att statschefen saknar makt. Monarkins maktställning i det politiska systemet är således redan undanröjd.

Avseende inskränkningarna i regentens och tronarvingens rättigheter kan partistyrelsen konstatera att de upphör att gälla om regentens eller tronarvinge abdikerar eller frånsäger sig sin plats i successionsordningen. Folkpartiet har även i riksdagen (motion 2003/04:K290) tagit ställning för att kravet på regentens religiösa tillhörighet ska tas bort.

Även om det går att anföra principiella argument mot arvsmonarkin anser partistyrelsen att Torekov-kompromissen visat sig fungera väl och har ett starkt folkligt stöd. Det saknas alltså anledning att i dag väcka frågan om statsskickets
grunder.

Partistyrelsen föreslår med detta att motion B18, B19, B20 och B21 avslås.

Här menar jag att partistyrelsens resonemang skulle kunna ha ett värde om det vore korrekt, men att det inte är korrekt. Torekov-överenskommelsen tog bort monarkens formella makt, men inte den informella.

Det innebär att kungen (och drottningen) de facto har en makt och att de bÃ¥de kan pÃ¥verka politiken i Sverige och faktiskt gör det. Det gÃ¥r inte att skapa ett statsöverhuvud som saknar makt helt — eftersom den informella makten hela tiden finns där — och därmed faller hela tanken med Torekov-kompromissen.

Partistyrelsen borde ha analyserat igenom frågan fullständigt och yrkat bifall till min motion eller yrkat bifall på någon av motionerna om republik, exempelvis motion B19.