Jag ska strax iväg till Solna för lite landstingskampanjande där, men jag tänkte lägga upp några filmer först.

Först min personvalsfilm. Den togs egentligen fram till provvalet i Stockholms län, men eftersom jag fortfarande står för de frågor som jag tog upp i filmen så fungerar den även som personvalsfilm.

Därefter Folkpartiets film om skolan (och eftersom jag jobbat som lärarvikarie kan jag tyvärr konfirmera att ibland är det så här illa i klassrummen) :

Min favorit är dock den här, om äldrevården och Folkpartiets parboendegaranti (som i sig borde vara tillräckligt skäl att rösta på Folkpartiet) :

Slutligen Folkpartiets film om kärnkraft och jobben. Rent dramaturgiskt är det den bästa filmen, men även om jag håller med om budskapet så känns den inte lika känslosam som de två tidigare filmerna.

Om du inte hämtat ditt exemplar av Sundbybergsspelet än så finns det fortfarande exemplar kvar i vår valstuga på Stationsgatan.

Fördelen med att hämta spelet i valstugan — förutom att du får chansen att prata med trevliga folkpartister — är att du får spelet i A3-format, vikbart på mitten och med en laminering som gör att det håller lite längre.

För den som föredrar spelplanen i elektronisk form, så att man kan skriva ut den själv så kan du klicka på nedanstående bild:

I veckans “Mitt i” tidningar, som kom idag, publiceras en SIFO-undersökning av hur Stockholmarna tänkt rösta i riksdagsvalet. Klicka på nedanstående bild att se hela grafiken:

Tyvärr anger inte “Mitt i” om undersökningen gjorts bland boende i Stockholms stad, eller i Stockholms län (inklusive Stockholms stad). Men, eftersom resultaten är publicerade även i “Mitt i Sundbyberg” så antar jag att man mätt i hela länet.

Dock bör man ha i åtanke att frågan som ställts är hur man ska rösta i riksdagsvalet. Därmed blir det lite svårt att säga någonting om de olika kommunalvalen, eller om landstingsvalet, mer än att siffrorna ser bra ut för alliansen och för Folkpartiet.

Målsättningen för Folkpartiet i Sundbyberg är att återta de mandat vi tappade i senaste valet, och alltså komma tillbaks upp på 8 mandat, vilket inte borde vara omöjligt med de här siffrorna i ryggen.

Samtidigt har DN publicerat en Synovate-undersökning som visar hur de boende i Stockholms stad tänkt rösta i kommunalvalet (klicka på bilden för att se hela) :

Även här ett tydligt borgerligt övertag, men återigen svårt att säga någonting om landstinget eller om Sundbyberg; eftersom man mätt hur de svarande skulle rösta i kommunalvalet i Stockholms stad. Vi kan räkna med att de extremt starka siffrorna för MP är väldigt specifika för Stockholms stad, men det siffrorna pekar på är — återigen — att alliansen borde vinna i både landstinget liksom i Sundbybergs stad.

Dessutom ser vi även här en indikation på att Folkpartiet kan gå framåt i kommunalvalet, och att vår ambition om (minst) 8 mandat faktiskt är möjlig att uppnå.

Mer om opinionssiffrorna i Stockholm kan du läsa hos Rasmus (liberal).

Igår levererades vår valstuga. Det är första gången som FP har en valstuga sedan jag flyttade till Sundbyberg och huvudskälet till att vi valde att återgå till att ha en valstuga är att vår valanalys efter valet 2006 visade att just valstugan var någonting som många saknade, och då vi inte hade någon permanent plats var det många som hade problem att hitta oss.

Tyvärr har det nu blivit ganska trångt på Stationsgatan, mycket beroende på att Vänsterpartiets valstuga är gigantiskt stor och därmed går ut på kullerstenen. Hade den varit en meter kortare på bredden hade man kunnat placera den mellan trädet och lyktstolpen, där den egentligen skulle ha stått.

Här följer några bilder från lossningen av stugan. Klicka på bilderna för en större version.

eller när media tycks glömma att oberoende inte betyder samma sak som socialdemokrat.

Som vi redan etablerat så är svenska journalister rejält vänstervridna, vilket i sin tur innebär att om media är vriden åt något håll så är det vänster. Men eftersom de röda gärna drar snyftvalser och vill framställa sig som underdogs så hävdas gång på gång att media är höger och att det pågår någon borgerlig konspiration för att kontrollera media.

Därför är det kanske inte så förvånande att dyngspridarna på Alliansfritt kom i extas när de noterade (för något avslöjande är det givetvis inte när man använder sig av allmänt kända fakta) att TV4:as retorikexpert har en bakgrund i Folkpartiet.

Läser man i artikeln i DN så framställs det som om TV4 hade frågat Camilla om hon hade en partipolitisk koppling och att hon då svarat nej. Skulle så vara fallet bör givetvis Camilla klandras för att hon inte varit ärlig mot uppdragsgivaren, men det gör henne inte mer (eller mindre) partisk som bedömare.

Nu tror jag dock inte att TV4 brytt sig om vilka åsikter Camilla haft som privatperson utan enbart om huruvida Camilla kunnat leverera professionella och korrekta bedömningar av det retoriska i talen (som faktiskt kan bedömas oavsett vad man tycker om innehållet). Påståendet att TV4 skulle ställa krav på “neutrala” bedömare när det kommer till politiken klingar ganska falskt när man vet att de anställt Lena Sundström. Lena är allmänt känd som tokvänster, och hon har aldrig gjort en enda saklig eller opartisk rapportering när det kommer till politik eller samhällsfrågor i hela sitt liv.

Så, då måste man ställa sig frågan; varför är TV4 så noggranna i det här fallet? Varför är de så noggranna att de ställer krav på att en retorikexpert inte får ha politiska åsikter? Det gör de inte; det de ställer krav på att experten inte får ha borgerliga sympatier.

TV4 har nämligen alltid varit en av sossarnas ivrigaste supportrar, vilket inte är så konstigt. Det är tack vare Socialdemokraterna som TV4 kunnat få den starka position som de har i dagsläget. De har så pass länge fått vara landets enda nationella reklam-kanalen; en reklamfinansierad förlängning av SVT kort sagt. TV4 drivs säkerligen enligt ekonomiskt sunda principer, och däribland ingår att man inte biter den hand som föder en. När nu sossarna utstöter primalskrik över att de vågat hyra in någon som inte är sosse så räddar de sitt eget skinn genom att snabbt sparka Camilla.

Dessutom får en av de bloggare som är avlönad av de rödgröna ett “scoop” också, så kan de fortsätta låtsas som om de är relevanta i samhällsdebatten.

Men, jag hade antagligen inte bloggat om det slutat där. Som jag nämnt tidigare så kan Camilla klandras om hon inte informerat TV4 om sina politiska uppdrag, och när hon nu lämnat partipolitiken bakom sig så borde hon ha lämnat sina uppdrag.

Men, efter att ha gett sig på Camilla, så gav de sig på en partikamrat till mig här i Sundbyberg, Martina Skowronska. Precis som SvD skriver så bedömde hon de retoriska kvaliteterna i talen under Almedalsveckan, och hon var samtidigt medlem i Folkpartiet.

I fallet med Camilla så fördes det fram att problemet var att hon hade uppdrag för Folkpartiet, men Martina har inga uppdrag för oss. Detta eftersom hon är en ny medlem och vi är i slutet på en mandatperiod; om Martina själv vill är jag överygad om att vi kan hitta några uppdrag som hon skulle klara av galant efter valet, men så här nära inpå valet så ger vi inte uppdrag till nya medlemmar. Inte ens om de är så smarta och framåt som Martina är.

Sedan hade jag — som valledare — räknat med att kunna dra nytta av henne i valrörelsen, men den aktiva delen av denna börjar inte förrän i slutet av denna vecka. Hittills är det mest valledningen och de medlemmar som har toppuppdrag som satts i arbete. Så när Martina säger att hon inte har (eller inte haft) uppdrag för Folkpartiet så är det helt korrekt.

Därför tar jag också anstöt när bloggen “Röda Berget” skriver:

Eftersom jag inte är bekant med hur (S) i Malmö fungerar skulle jag aldrig få för mig att recensera hur de planerar sin valrörelse, men som sosse kan man tydligen göra vilka antaganden som helst.

Men, hur är det då; är inte Martinas analyser präglade av hennes partimedlemskap? Låt oss till att börja med notera att jag faktiskt tror att de flesta kan hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll; det är därför jag faktiskt inte är särskilt oroad över att journalister i så hög utsträckning är vänster; anledningen till att jag tar upp det är för att punktera myten om att media är höger.

Men, låt oss studera Martinas analys av Björklunds tal. Som Folkpartist borde hon ju hylla hans tal, om det nu vore så att hon inte kan hålla isär sina roller. Men vad skriver hon då?

Ja, det är ju verkligen opartiskt lovordande av Björklund … Men, låt oss fortsätta:

Allvarligt; den som påstår att Martina låter sitt personliga ställningstagande inom partipolitiken påverka sitt arbete har uppenbarligen inte läst hennes analyser. Det är sakliga analyser av den retoriska delen, utan osakliga tyckanden.

Men, är då inte retorik en bedömningssport? Ett område utan några egentliga vetenskapliga kopplingar och där bedömaren mest spelar på volley utan någon egentlig analys?

Nej, verkligen inte. Retorik är en vetenskap, även om den givetvis inte innehåller absoluta sanningar på samma sätt som matematiken. Inom matematiken kan vi säga att 1+1 = 2 (givet vissa axiom) men inom samhällsvetenskapen saknas den typen av absoluta sanningar, vilket givetvis gör dem svårare.

Om vi slår upp retorik hos Wikipedia (som inte heller är källan till all kunskap, man måste vara källkritisk när man läser artiklar hos Wikipedia eftersom de ibland innehåller felaktigheter) så beskrivs retorik som:

Retorik handlar om att övertyga (men inte om att övertala), dvs om att framföra ett budskap på ett sådant sätt att lyssnaren blir övertygad. Budskapet i sig är ointressant, utan retorisk analys handlar om att analysera om hur väl talaren framförde sitt budskap (oavsett vad budskapet är). Därför kan en Folkpartist mycket väl analysera den retoriska delen hos en vänsterpartist och vice versa; så länge som man har integritet i sin yrkesroll.

En retorisk analys görs utifrån partesmodellen (dvs arbetsgång), utifrån disposition (dvs talets delar) och utifrån Elocutio (dvs språklig utformning). Framförallt kan det vara värt att poängtera vad retorisk analys är:

Så, när man påstår att en retorisk analys handlar om tyckande — att det skulle vara en bedömningssport — så visar man inte bara sin okunskap om området utan man uppvisar ett enormt förakt för den vetenskap som retorik faktiskt är. Det är ett kunskapsförakt på rent Gargantuanska nivåer.

Att TV4 vek sig för sossekritik kan man som sagt förstå; de är inte beredda att bita den hand som föder dem. Men, att SvD inte vågar stå upp för att en retorisk analys handlar om yrkeskunskap och inte om vaga tyckanden tycker jag är oerhört svagt. Jag har alltid sett SvD som den fria borgerliga rösten i mediavärlden (DN är alldeles för sossig för att kunna axla den manteln) och att då vika sig för socialdemokratiska krokodiltårar är svagt, så oerhört svagt. Skäms!

Alla goda ting är tre, så jag tänkte avsluta (och knyta ihop) med en tredje observation. Det tredje exemplet på att många sossar ser just socialdemokratin som norm; att alla som inte är sossar är partiska och “särintressen” står denna gång LO för.

De hade bokat in Linda Bengtzing till en familjedag där hon skulle underhålla de besökande. När de upptäckte att hon uppträtt på ett Center-arrangemang valde de dock att avboka.

Råkar man inte hålla med sossarna till 100% så är man tydligen opålitlig, kan inte skilja på personliga värderingar och sin yrkesroll, och är ett farligt särintresse som ska hindras på alla möjliga sätt.

Alla dessa tre exempel tecknar en otäck bild; en bild där socialdemokrater vägrar acceptera att man kan tänkas sympatisera med eller rösta på ett annat parti. De övriga partierna i den rödgröna alliansen verkar de motvilligt acceptera, men de är nog lite suspekta ändå.

Vilket är en oerhört tragisk syn på verkligheten. Jag bedömer inte någon utifrån deras politiska engagemang. Jag är bekant med ett antal personer från de rödgröna som är både trevliga, smarta och intressanta att prata med (ja, även vänsterpartister). Jag tror inte att de delar den världsbild som LO och Alliansfritt Sverige målar upp; där alla borgerliga är onda personer som har en hemlig plan för världsherravälde (vilket ger lite ZOG-vibbar). Men, det är beklagligt när två dominerande aktörer på den politiska scenen agerar på det här sättet.

Man kanske inte ska vänta sig mer från LO; de har trots allt ägnat de senaste 20 åren åt att köra över sina egna medlemmar och att köra Negative campaigning och för varje val så har deras övertramp blivit grövre och grövre.

Inte heller Alliansfritt Sverige har direkt gjort sig kända som några som vill diskutera politik (när skrev de senast om de rödgrönas politik? har det ens hänt?) utan de har ägnat det senaste året åt dyngspridning (gärna utblandat med lögner om Folkpartiets politik; eftersom de tycks hata Folkpartiet och Centerpartiet extra mycket) och de är Bloggosfärens fanbärare för Negative campaigning, smutskastning och osakliga påståenden.

Men, samtidigt tycker jag att det är tråkigt med den här utvecklingen. Framförallt när man ser hur de “progressiva” nätrötterna hakar på. Jag hade hoppats att bloggosfären hade kunnat sätta en högre nivå, och när till och Tokmoderaten tycker att det gått för långt, då har man verkligen sjunkit lågt. Vilket inte är menat som kritik mot Fredrik Antonsson, men hans varudeklaration är faktiskt:

Läs även Per Altenberg om valrörelsen som spårade ur, Andreas Froby om rörelsen som inte kan skilja på politik och personer, Frank Thorén Hall om LO åsiktsdiskriminerar och Helena von Schantz om fackföreningarna och demokratin.

Läs även Per Pettersson som skriver om varudeklaration.

Svenska dagbladet tar i en artikel upp att lokalpolitikerna i Stockholm är okända, dvs att väldigt få väljare känner igen stadens toppolitiker.

Inledningsvis har jag några invändningar mot upplägget:

1. Är det verkligen utseendet som är det viktiga? Vore det inte mer relevant att fråga vem Sten Nordin är, än att visa en bild på honom?
2. Man bortser både från de politiker som finns i landstinget (som är politiker för hela länet, och inte bara Stockholms stad) liksom de politiker som finns i andra kommuner i länet.
3. Vi har fortfarande partival i Sverige, och även om jag är anhängare av utökat personval så är det viktiga att väljarna vet vad partierna står för så länge som det är partival.

Men, bortsett från de invändningarna så håller jag om att det är ett problem att så få politiker är kända bland väljarna. Däremot håller jag inte riktigt med om analysen i artikel nummer två på temat; dolda makthavare hotar demokratin.

Det är ett problem med dolda makthavare, men våra folkvalda är inte dolda. En dold makthavare är istället en politiker med makt som saknar väljarmandat och som inte kommunicerar med väljarna.

Ur ett Sundbybergsperspektiv tillhör jag de dolda makthavarna till första halvan; jag är inte invald av väljarna någonstans men jag har stort inflytande på Folkpartiets politik i Sundbyberg. Under 2007 var jag dessutom politiskt ansvarig för kultur-, idrotts- och fritidsfrågor i Sundbyberg (plus vissa myndighetsfrågor) och hade givetvis ett stort inflytande på den typen av frågor i Sundbyberg. Det är en plattform som jag aldrig hade väljarstöd till, utan det var partiet som satte mig där (sedan menar jag givetvis att det var en välförtjänt utnämning, annars hade jag inte tackat ja)

Däremot har jag aldrig försökt gömma mig, och jag försöker kommunicera via de kanaler som jag har tillgång till. Sedan finns det politiker som verkligen är osynliga för väljarna, samtidigt som de har makt. Dessa kallas ibland för grå eminenser, men det behöver inte handla om trotjänare utan kan lika gärna vara yngre förmågor som har stor möjlighet att påverka men som inte har officiella uppdrag.

I vilket fall; att ha makt utan att vara känd, utan att granskas och utan att väljarna vet vem det är; det är ett problem. Men, det är inte fallet här. De personer som berörs i artikeln är gruppledare för sina partier och de är borgarråd eller oppositionsråd. Medierna skulle kunna granska dem, om de ville.

Och det är där som jag menar att analysen brister. Den media som finns i Stockholm (SvD & DN som rikstidningar, Metro som gratistidning) har inget större intresse av lokal politik. De skriver sällan om lokala frågor, och ännu mer sällan om lokala politiker. Skulle de skriva om en lokal fråga är det oftast Moderaterna eller Sossarna som citeras (att det finns fler partier i Stockholms län tycks sällan vara relevant för media).

Går man ut till andra kommuner i länet blir det ännu sämre. I fallet Sundbyberg skrivs det ytterst sällan om kommunen, och den här mandatperioden är det framförallt kuppen i Sundbyberg som det skrivits om (och även då var det framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna som kom till tals) och sedan några kortare artiklar när det blivit politiskt bråk.

Vilket jag på sitt sätt kan förstå; både SvD och DN är rikstidningar och en stor del av deras läsare är helt enkelt inte intresserade av vad som händer lokalt i Stockholms län. Men, det innebär att vi inte har någon lokal media som skriver om lokala frågor. Jämför man med Linköping, där jag spenderade mina första 30 år, fanns där Corren som lägger ett antal sidor på lokala frågor, där till och med Mjölby har sin egen sida i tidningen.

Det vi har i Sundbyberg är “Mitt i Sundbyberg”, en gratistidning som kommer ut en gång i veckan och där 80% av tidningen är annonser. Det är inga djuplodande reportage i den tidningen, och de skriver sällan om politik. Givetvis är det bättre än ingenting, men som politiker i Sundbyberg har du inte media att vända dig till på samma sätt som i kommuner utanför Stockholms län.

Därmed borde en analys om osynliga politiker i Stockholm handla mer om medias roll. Om politikerna här är okända beror det mer på att media inte rapporterar tillräckligt mycket om politiken i Stockholm, än om att politikerna inte skulle försöka nog.

Även Peter Andersson skriver om artiklarna.

Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

Mål och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

• Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
• Berätta om vad som händer i Sundbyberg
• Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
• Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
• Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
• Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
• Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Jag hinner inte riktigt blogga så mycket som jag skulle vilja; både jobb och valrörelse tar en hel tid och när jag skriver mina blogginlägg vill jag ha tid att kolla källor, sammanställa och fundera en hel del på texten. Då tar det tid.

Så, som “utfyllnad” tänkte jag köra veckans citat, där jag citerar en bit ur någon av de böcker som jag läst den senaste tiden, och som jag känner har någon form av politisk relevans.

Jag inleder med “De omänskliga” av Torbjorn Nilsson, som bland annat beskriver fraktionsstriderna i SSU. Jag har valt den här passagen eftersom den har en koppling till Sundbyberg. Den “Jonas” som nämns i citatet är samma Jonas Nygren som numera är kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg och Socialdemokraternas förstanamn i valet i höst.

Med start på sidan 203:

Det som började som ett inlägg om den allmänna demokratiska bristen i Sundbyberg tog sedan fart när kommunstyrelsen fattat sitt beslut, beslutet överklagats och Moderaterna fått TV4 att göra ett inslag om överklagandet.

De senaste dagarna har det skrivits ett antal inlägg i bloggosfären om det hela; borgerliga bloggar uppmärksammar det frågan handlar om — att de rödgröna valt ut de områden där de kan få flest röster och att de använder kommunala medel för detta — medan de rödgröna bloggarna sätter upp Potemkinkulisser och försöker framställa det som om det skulle handla om ett demokratiprojekt.

Just demokratiaspekten är lite intressant eftersom Sundbyberg inte direkt gjort sig känt som demokratins högborg, utan snarare som kommunen där sossarna styr oavsett vad väljarna tycker.

Men som sagt, en hel del olika inlägg i bloggosfären blev det, och vill man läsa alla kan man alltid söka på Sundbyberg på knuff.se. Av de rödgröna inläggen väljer jag att lyfta två stycken; Storstad och Krassman. Storstad eftersom det finns en ganska lång diskussion i kommentarsfältet som är intressant att följa, och Krassman eftersom det var han som inledde de rödgrönas moteld.

Hela diskussionen i bloggosfären har dessutom gett vissa svallvågor. Krassman fick en debattartikel publicerad på SVT debatt, vilket jag tyckte var lite intressant. Visserligen skriver Krassman bra, och det är en välformulerad artikel (även om den givetvis har fel i sak), men Krassman är inte aktiv i Sundbyberg. Det är inte direkt som så att han sitter på en massa intressant “inside information” utan det blir lite grann som att låta en hockeydomare döma en handbollsmatch.

SVT gav dock de borgerliga partierna i Sundbyberg möjligheten till replik, och det gemensamma svaret finns även det på SVT debatt. Det var en text som skulle produceras ganska snabbt, och förankras i fyra partier, så texten hade antagligen kunnat bli bättre med lite mer tid, men det är fortfarande en bra text som sammanfattar problematiken.

Två texter till som är värda att lyfta i sammanhanget är Johan Ingerö smutsigt i Sundbyberg del 2 och Sanna Rayman i SvD.

Som en avslutning; det har faktiskt skrivits en del i (den lilla) bloggosfären i Sundbyberg. Erica Lejonroos (M) jämför med ett projekt i Botkyrka, Carl Grufman (M) skriver om debattartikeln, Stefan Bergström (C) tycker att de rödgrönas syn på demokratin haltar, Nathalie Sundesten Landin (S) håller inte alls med om beskrivningen, utan anser att det är ett rent demokratiprojekt och Fredrik Antonsson (M) tycker att det är skendemokrati.

Sedan finns det antagligen fler bloggar i Sundbyberg som skrivit om det hela, men jag har valt att ta med de bloggare som faktiskt är aktiva i Sundbybergspolitiken (plus tokmoderaten Fredrik eftersom han alltid är läsvärd). Plus att urvalet är gjort på de bloggar som jag känner till och/eller som faktiskt flaggar upp sig själva på knuff.se eftersom det är den vägen jag håller koll på vad som skrivs om Sundbyberg.

Och om du bara tänker läsa en av länkarna ovan, läs i sådana fall Sannas text på SvD.

Jag har tidigare skrivit om hur de rödgröna i Sundbyberg skiter i demokratin och är beredda att göra vad som helst för att behålla makten. Detta har nu uppmärksammats i media i samband med att Carl Grufman (M) lämnat in en överklagan av ett beslut i kommunstyrelsen.

Från vänsterflanken var det tidigare väldigt tyst när några borgerliga bloggar (däribland min egen) tog upp den här problematiken, men när TV4 tog upp problemet så gick ordern ut till netroots om att anlägga moteld och försöka dra fokus från sakfrågan.

Både Krassman, alliansfritt Sverige och Martin Moberg försöker vända det hela (eller snarare sätta upp Potemkin-kulisser) till att problemet skulle ligga hos Moderaterna, när det är de rödgröna som gravt missbrukar sin makt i Sundbyberg.

Men, det är klart; öppnar man ögonen för sanningen blir det väl för pinsamt att vara medlem i samma parti som några som använder kommunala medel för att köpa röster.