Kapitel 30 – nyare version

Jag skrev om kapitel 30. Helt. Nu handlar det om en helt annan person än vad kapitel 30 gjorde tidigare.

KAPITEL 30

Han sÃ¥g ut över Zoream frÃ¥n sitt arbetsrum. Som rektor över den här skolan — det som hade varit skolan för manliga magiker ända sedan splittringen — hade han mycket att säga till om när det kom till elevernas utbildning i magi.

Däremot var det inte han som bestämde över de manliga magikerna. Det gjorde rÃ¥det och i rÃ¥det var hans Ã¥sikt värd lika mycket — eller lika lite tänkte han med en suck — som de övriga som ingick i rÃ¥det. Den makt han hade var dels möjligheten att försöka pÃ¥verka de övriga i rÃ¥det, men ocksÃ¥ att vissa frÃ¥gor krävde att alla sa ja.

För tio år sedan hade han använt den möjligheten för att förhindra att magikerna gick i krig med kyrkan. Han var ingen direkt vän av kyrkan och det var bekymmersamt att de tog sig friheter här i den södra delen av landet. Han hade föredragit om allting hade kunnat återvända till så som det var innan splittringen; då manliga och kvinnliga magiker gemensamt styrt landet.

Det hade funnits en balans då där rådets medlemmar haft olika intressen och olika prioriteringar. Det behövdes de som fokuserade på konflikt och strid. Landets förmåga att försvara sig hade lett till att de haft fred i femhundra år innan splittringen. Samtidigt behövdes de som såg till invånarnas behov; som såg till att det fanns fungerande transporter; som såg till att det fanns friskstugor dit invånarna kunde komma med sina sjukdomar och skador; som såg till att alla kunde leva ett gott liv.

Men, splittringen hade gått för långt. Det hade förflutit för mycket tid. Han var rädd att de aldrig skulle kunna återgå till en värld där manliga och kvinnliga magiker jobbade sida vid sida och där magiska under var en del av vardagen.

Bara för att splittringen gått för långt tänkte han inte acceptera att vissa i rådet ville kasta ut dem i strid igen. De skulle troligen vinna mot kyrkan, men det skulle kosta. Det var redan alldeles för få magiker som det var. Att förlora hälften av de få som fanns kvar i ytterligare en strid mot kyrkan skulle inte gagna någon. Möjligen kungamakten som kunde gå in och sopa upp spillrorna.

Han var väl medveten om att en del av hans kollegor hade missbrukat sin makt genom åren. Det fanns många byar här i söder där de styrt som envåldshärskare och behandlat invånarna som sina egendomar och han kände en sorg när han tänkte på att en del inte tycktes förstå att magins roll var att tjäna mänskligheten. Inte tvärt om.

Med en suck tvingade han bort de tankarna. Han kunde ändå inte göra någonting åt dem nu. Då fanns det mer akuta problem. Från den första stund som han hade mött Marmat och mätt hans magiska förmåga var det uppenbart att han var en talang utöver det vanliga. Han skulle kunna bli den mest kraftfulla magiker som funnits de senaste 50 åren. Starkare än Hairal själv varit när han kom hit novis.

Därför hade det varit så frustrerande när han vägrat delta i utbildningen. Han hade säkert kunnat tvinga honom, men vilken auktoritet skulle han ha som rektor om han bröt mot skolans regler. Den första och viktigaste regeln hade alltid varit att ingen kunde tvingas in i utbildningen. Hans gode vän Zhao hade föreslagit en lösning, och den hade fungerat bättre än hade vågat hoppas. Genom att låta Marmat gå i strid mot en novis under vapenträningen så kunde han få det bevis på magin som han verkade vilja ha.

Han hade funderat på om han själv skulle använda magi mot Marmat på det sättet, men Zhao hade övertygat honom om att Marmat måste få vapenträning först och möta magin i en riktig strid. Annars skulle han bara hitta undanflykter.

Nästa problem hade varit att låta Marmat komma ifatt. Han hade givetvis kunnat låta honom vänta till nästa år, men det hade varit slöseri med tid. Ingen av hans vanliga lärare var särskilt intresserade av att ta på sig den nya arbetsbördan, men en av hans nya lärare, Sythen, hade anmält sig som frivillig.

Hade det varit rätt beslut att låta Sythen hålla i träningen? Som han mindes det hade Sythen inte varit särskilt nyfiken eller ambitiös när han var elev här och det var knappt att han hade tagit sig igenom utbildningen. Dessutom gav Sythen honom en krypande känsla; det kändes som om Sythen var intresserad av magi för att få makt och det var aldrig en bra drivkraft.

Vilket val hade han haft? Han lät Sythen bli Marmats privatlärare och i början hade det verkat som ett bra beslut. Det tog inte lång tid för Marmat att komma ifatt de andra och han var redan en av de bästa i klassen. Men, Sythen verkade ha någon hållhake på Marmat. De umgicks mer än en lärare och en elev borde göra och det var någonting som kändes fel.

Han suckade igen. Det Marmat skulle behöva var en vän, någon som var i samma ålder som han själv, någon som kunde vara ett bättre inflytande på honom än Sythen. Det fanns ingenting han kunde göra åt den saken för tillfället. Han kunde inte gärna be någon av de andra eleverna att bli vän med Marmat; det skulle vara alldeles för genomskinligt och han riskerade bara att knuffa Marmat ännu mer in i Sythens famn.

Vad var det med Sythen som han hade svårt med? Han hade ändå låtit honom bli lärare och även om han verkade sakna ambitioner så var han en acceptabel lärare och det hade löst hans brist på lärare; en brist som han varje år la alldeles för mycket tid och kraft på att lösa. Det var först senare som han började få den här känslan av obehag. Men varför?

Nu, efter sommaren, skulle eleverna få träna på magiskt försvar och det innebar att hans gamle vän Sulawtai skulle bli deras lärare. Han borde kunna bli ett bra inflytande på Marmat. Dessutom funderade han på om han skulle sätta sig själv som mentor för den grupp som Marmat hamnade i när de skulle jobba mer med sitt starkaste element. Det krävde att Marmat inte var som starkast i eld eftersom den gruppen alltid var den största och det skulle orsaka uppmärksamhet om Hairal själv tog den gruppen.

Hade han förstått hur mycket bekymmer det var att vara rektor hade han antagligen aldrig tackat ja till den här positionen. Han ville egentligen ägna sig åt att utforska magin och hitta ny magi. Helst magi som kunde användas för att läka och hela. För att skingra tankarna en stund satte han sig och bläddrade i en av alla de böcker han hade om just läkande magi.

Läs mer

Kapitel 39

Här börjar äntligen Tirandims berättelse ta lite fart.

KAPITEL 39

Morgonen därpå var det svårare än vanligt för Tirandim att vakna. Hon hade somnat sent och sovit dåligt. Ofta brukade hon vakna redan vid den första klockringningen för dagen och sedan ligga och vänta på nästa klockringning så att hon skulle kunna väcka Illmani. Den här gången vaknade hon av en bultning på dörren och baserat på det ljus som kom in genom fönstret så hade hon sovit förbi åtminstone två klockringningar.

Bultningarna fortsatte och eftersom Illmani inte verkade vakna till utan snarare borrade ned huvudet djupare i kudden så klev hon upp och tog på sig morgonrocken. Eftersom hon gick upp senare än hon brukade så hade värmen börjat återvända till rummet och det kändes inte så kallt. Hon gick bort till dörren och öppnade och möttes av Johruns barska ansikte.

”Upp och hoppa med er. Det är dags för er första lektion” var hans uppmaning medan han klev in i rummet med bestämda steg och stängde dörren bakom sig. Med sig bar han tvÃ¥ ryggsäckar i läder som han ställde ned pÃ¥ golvet. ”Ni fick information om att era lektioner skulle starta idag och ändÃ¥ sÃ¥ ligger ni och sover trots att tvÃ¥ klockringningar har gÃ¥tt.”

Tirandim blinkade lite förvÃ¥nat. Var Johrun en problemlösare eller fanns det lärare som inte själva var problemlösare? Hon försökte frÃ¥ga, men blev avbruten. ”Inga frÃ¥gor! Dessutom är det tydligen vissa som är för fina för att gÃ¥ upp även om jag sagt till.”

Johrun stegade fram till Illmanis säng och med en snabb rörelse slet han täcket av henne och slängde det pÃ¥ golvet. När Illmani trots detta inte rörde sig ur fläcken tog han loss sitt svärd frÃ¥n bältet och smällde till med det en fotsid frÃ¥n Illmanis ansikte. ”Om inte unga fröken gÃ¥r upp nu sÃ¥ kommer nästa smäll att landa pÃ¥ unga frökens stuss!”

Tirandim hade aldrig sett Illmani röra sig så fort på morgonen. Ena ögonblicket låg hon, hopkrupen som en boll i sin karakteristiska sovställning och nästa ögonblick stod hon darrande bredvid sängen. Tirandim undrade om det var kyla, chock eller rädsla som fick henne att darra. Antagligen alla tre. De visste båda två att kyrkans skola inte var främmande för att använda bestraffningar när de tyckte det var befogat.

”Det var pÃ¥ tiden”, fortsatte Johrun och knäppte fast svärdet i bältet igen. ”Er första lektion är att lära er att agera snabbt. Ni kommer snart att höra nästa klockringning som är dagens tredje. När den klockringningen sker sÃ¥ kommer jag att lämna rummet och jag Ã¥terkommer när tvÃ¥ till klockringningar varit. När jag Ã¥terkommer sÃ¥ följer ni med mig och ni tar med er varsin ryggsäck. I dessa ryggsäckar har ni packat allting som ni vill ha med er frÃ¥n det här rummet. Allting som inte är nedpackat kommer att slängas. Om ni inte är pÃ¥klädda sÃ¥ fÃ¥r ni följa med mig i vad ni rÃ¥kar ha pÃ¥ er, eller nakna om ni skulle vara det. Jag kommer inte att knacka när jag kommer tillbaka. Jag kommer inte att frÃ¥ga om ni har fÃ¥tt med er allt. Om ni inte lämnar rummet omedelbart när jag säger till kommer jag att använda bredsidan pÃ¥ svärdet. Har ni förstÃ¥tt?”

De nickade båda två, för förstummade för att komma på någon fråga. Dessutom var instruktionerna tydliga. Övertydliga till och med. Tirandim var ganska säker på att hon kunde få med allt hon ägde i sin ryggsäck men det skulle bli svårt för Illmani. Hon hann precis avsluta den tanken innan nästa klockringning kom och Johrun lämnade rummet. De hade inte lång tid på sig, två klockringningar gick alltid snabbare än man trodde och hon drog av sig nattsärken för att ta på sig en klänning. Hon höll precis på att snöra på sig den när hon insåg att Illmani bara stod där.

Hon hade verkligen inte tid för att lirka med henne, och den snälla varianten med att kittla henne skulle ta alldeles för lång tid. Men, hon tänkte inte följa Johruns exempel och hota med våld. Hon skulle aldrig kunna skada sin vän. Istället stegade hon bort till tvättfatet och tog kannan med vatten som de brukade tvätta sig med på morgonen. Det vattnet var alltid för kallt. Hon tog kannan, gick bort till Illmani och resolut hällde hon ut vattnet över henne.

Skriket frÃ¥n Illmani hade kunnat väcka de döda, och hennes röst gick upp i falsett. ”Vad gör du? Det är kallare än kallt. Försöker du ta livet av mig?”

”Nej. Jag försöker fÃ¥ dig att vakna till. Jag vet att du är trött, men jag vill inte behöva se dig gÃ¥ naken genom skolan med en tom ryggsäck för att du stÃ¥r här och sover. Klä pÃ¥ dig nu och börja packa. Jag hjälper dig sÃ¥ snart som jag är klar.”

Med det så vände Tirandim ryggen mot Illmani och hoppades att hon skulle sätta lite fart. Det gick för Tirandim att packa. Hon hade fyra av de fem klänningarna som hon hade fått från Illmani, sin bok med Skaparens ord och två anteckningsböcker där hon skrivit ned det viktigaste från sina lektioner här på skolan. Hon packade även ned sina stickor, tre nystan med garn och lite nål och tråd som hon tidigare använt för att laga sina gamla klänningar; klänningar som numera var slängda. Den sista klänningen hade hon på sig, och hon bar även sina skor och ringen de fått igår. Slutligen stoppade hon ned nattsärken och morgonrocken och noterade att det fortfarande fanns plats kvar i ryggsäcken.

Precis då kom den första klockringningen och hon vände nu sin uppmärksamhet mot Illmani. Det gladde henne att vännen åtminstone fått på sig en klänning, men i övrigt hade hon kläder liggande över hela sängen och hon verkade inte ha fått ned någonting alls i ryggsäcken. Hon suckade och antog att Illmani fortfarande stod och funderade över vad hon skulle ta med.

Tirandim gick fram till sängen, och utan ett ord tog hon tag i fem klänningar som hon snabbt knölade ned i Illmanis ryggsäck. Protesten kom snabbt frÃ¥n Illmani ”Nej! Vänta! De kommer bli skrynkliga”. Tirandim brukade ofta uppskatta Illmanis smÃ¥ egenheter men nu började hon förstÃ¥ hur vännen kände det när hon var morgonsur och hon fräste ”Vi hinner inte! Packa!”

Till hennes förvÃ¥ning sÃ¥ lydde Illmani uppmaningen. Det brukade alltid vara Illmani som sa vad de skulle göra, men hon uppskattade att vara den som bestämde för en gÃ¥ngs skull. Nu när hon satt tonen sÃ¥ jobbade de som ett team där den ena hämtade en hög med klänningar och den andra tryckte ned dem i Illmanis ryggsäck. När den var full fortsatte de fylla pÃ¥ Tirandims ryggsäck som även den blev full. Hon skulle precis stänga till ryggsäcken när Illmani sa ”Vänta! De här mÃ¥ste med ocksÃ¥.” Hon hade tänkt säga nÃ¥gonting surt om att det inte fick plats fler klänningar när hon sÃ¥g vad vännen tagit fram. Det var ett par lila fingervantar; de vantar som hon hade gett Illmani i födelsedagspresent. En värme spred sig i Tirandim.

Hon stängde igen ryggsäcken och kontrollerade att Illmani hade sin ring pÃ¥ sig. Precis dÃ¥ slog det henne: ”Men, dina smycken?”

”De stoppade jag ned först”, svarade Illmani. ”Riktigt sÃ¥ hjälplös är jag inte, men tack för hjälpen.”

Precis dÃ¥ kom den andra klockringningen och Johrun stövlade in i rummet. Han tittade sig runt och kommenterade kort: ”Utmärkt. DÃ¥ ger vi oss av. Följ mig. Vi kommer att hÃ¥lla mitt tempo och det är upp till er att hänga med. Jag kommer inte att stanna, inte att kolla om ni hänger med och inte vända tillbaka om nÃ¥gon av er gÃ¥r vilse. Det här är lektion tvÃ¥.”

I början höll Johrun inte så farligt tempo och det räckte med att de gick i ett raskt tempo. Dessutom gick de igenom korridorer som hon kände igen, men efter en stund höjde Johrun tempot och flera gånger var hon tvungen att småspringa för att hänga med. Johrun började välja trappor som hon aldrig gått i och förutom att hon nu inte längre visste var de var började hon flåsa av att försöka hänga med uppför vindlande spiraltrappor.

Det blev inte lättare av att hon hade en välfylld ryggsäck och en klänning som hon valt mer efter utseende än funktionalitet. Ett antal månvarvs studier och två slappa månvarv i slottet hade inte heller direkt gjort underverk för hennes kondition. Det blev bara jobbigare och jobbigare att hänga med och det verkade som om Johrun snarare ökade tempot när han märkte att de började komma efter. Vilket ledde till att de allt oftare tvingades springa för att komma ifatt, vilket gjorde att det nu började bränna i lungorna när hon försökte få luft och hon kände hur hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet på henne.

I nästa spiraltrappa kände hur hon benen knappt bar henne och hon var nästan på väg. Det var då hon hörde hur Illmani ramlade bakom henne. Tankarna på hur jobbigt det var släppte och hon koncentrerade all sin kraft på att hjälpa Illmani upp igen och gemensamt lyckades de komma ifatt Johrun. Både hon och Illmani flåsade nu så mycket att deras andetag måste höras på hundra stegs avstånd och hon hoppades att de skulle få en chans att hämta andan.

Hon hoppades fel. Johrun satte iväg igen och i samma höga tempo. Hennes hjärta hotade fortfarande att hoppa ut genom bröstkorgen, men pÃ¥ ren vilja följde hon efter. Hon tänkte inte misslyckas. I slutet av nästa korridor var ytterligare en spiraltrappa och med fasa kunde hon se hur Johrun sprang upp för trappan i högt tempo. Hon insÃ¥g att hon snart skulle tappa bort honom. Samtidigt sÃ¥g hon hur Illmani började sacka efter och hon tog ett snabbt beslut. Med ett stadigt tag om Illmanis hand halvt drog hon vännen efter sig samtidigt som hon satte fart mot trappan. Varenda muskel i hennes kropp skrek i protest medan hon tvingade sig själv — och Illmani — upp för trappan.

Hon hade precis kommit upp för trappan där hon kunde se Johrun fortsätta bort i ytterligare en korridor när hon kände hur världen började snurra. Svarta fläckar dansade framför ögonen på henne och det kändes som om hennes huvud var fullt med luft. Någonstans långt bort kunde hon höra Illmani ropa hennes namn. I nästa ögonblick blev allting svart.

Hon vaknade i ett rum. Bredvid henne pÃ¥ sängen satt Illmani och baddade hennes panna med ett tygstycke doppat i vatten. ”Äntligen! Jag började undra om du nÃ¥gonsin skulle vakna.”

”Vad … vad hände?”

”Du svimmade”, kom svaret en bit bort i rummet. En bit bakom Illmani stod Johrun med armarna i kors. ”Därmed avslutas lektion tvÃ¥ och det kommer att dröja innan jag blir er lärare igen. Det här är ert rum under resten av träningen. Som ni kan se sÃ¥ är det ett rum för en person eftersom vi oftast tränar en person i taget. Hur ni löser det är upp till er. Er nästa lärare kommer och hämtar er imorgon. Jag rÃ¥der er att stanna i rummet och vila resten av dagen. Ni kommer behöva det efter den här lektionen. NÃ¥gon kommer se till att mat skickas upp till er senare.”

Med det började han gÃ¥ mot dörren. Tirandim försökte fÃ¥ honom att stanna men han viftade bort hennes frÃ¥gor med ett kort svar: ”Nej, ni fÃ¥r ställa era frÃ¥gor senare.”

De var nu ensamma i rummet och Tirandim reste sig försiktigt upp även om Illmani protesterade, för att titta sig omkring. Precis som Johrun sagt så var det ett rum för en person. Det fanns en smal säng som hon fram tills nu legat i, en kista vid fotänden, ett skrivbord och en bänk med en tvättbalja. De hade alltså sprungit omkring som galningar hur länge som helst bara för att sluta i ett rum som inte ens var hälften så stort som deras förra. Vad hade hon fått in dem på egentligen? Skulle varje dag vara så här, med lektioner som hon inte förstod syftet med och där de tvingades anstränga sig så att det kändes som om de skulle dö?

Men inte bara hade hon fått in sig själv i den här konstiga situationen, men hon hade lurat med sin bästa vän, sin enda vän, in i det här. De hade kunnat sitta på sitt gamla rum och diskutera om de skulle få bli präster nu, men istället hade de sprungit som galningar halva dagen och nu var de i en del av byggnaden som de aldrig varit i förut. Hon kände hur all den viljestyrka och motivation som hon känt tidigare rann av henne och hon började gråta.

Återigen var det Illmani som var den starka av dem, som var den som tröstade. De satt där en stund innan de diskuterade hur de skulle lösa situationen med rummet. De kom fram till att de antagligen kunde sova två personer i sängen om de båda låg på sidan. Det var antagligen svårare för Illmani än henne eftersom Illmani var van att sova hopkrupen som en boll. De flesta av deras kläder fick plats i kistan och resten fick helt enkelt ligga ovanpå. Lite senare kom en kvinna från köket upp med mat åt dem. De åt med god aptit innan de utmattade somnade. Tirandim vaknade under natten av att Illmani återigen hade försökt krypa ihop till en boll, men hon lyckades hitta en position där de båda kunde sova även om Illmanis knän ibland stötte emot hennes revben.

När Tirandim vaknade dagen därpÃ¥ sÃ¥ kände hon sig ensam. Hon insÃ¥g att hon var ensam i sängen och hon tittade sig omkring efter Illmani som satt halv tillbakalutad pÃ¥ en av pinnstolarna med fötterna pÃ¥ skrivbordet. Hon hade tänkt frÃ¥ga hur länge hon hade sovit men precis dÃ¥ knackade det pÃ¥ dörren. Illmani hann precis sätta sig upp och Tirandim hann halvt resa sig i sängen innan dörren öppnades och Ayura klev in. ”Ah, jag ser att ni vaknat till slut.”

I Ayuras släptåg kom samma tjänstekvinna som tidigare och den här gången hade hon ett stort fat överlastat med frukost som hon ställde ned på skrivbordet. Därefter lämnade hon rummet och Ayura manade dem att ta för sig. Tirandim behövde ingen andra uppmaning utan hon klev upp och tog den andra pinnstolen och försåg sig av maten. Medan de åt började Ayura prata.

”Ni kan spara era frÃ¥gor tills ni ätit färdigt, sÃ¥ inleder jag sÃ¥ länge. Under gÃ¥rdagen fick ni era tvÃ¥ första lektioner. De var lika mycket lektioner som ett sätt för oss att bedöma var vi ska lägga fokus pÃ¥ utbildningen i början. Den första lektionen handlade om att vi alltid riskerar att hamna i situationer där vi mÃ¥ste fatta snabba beslut. Det kan röra sig om ett gömställe som blivit upptäckt som vi mÃ¥ste lämna snabbt, eller en situation där vi mÃ¥ste välja vilket föremÃ¥l som vi hinner gömma. Vi ville se hur ni agerade under tidspress och vi ville att ni skulle lära er att fatta snabba beslut. Johrun bedömde er insats som godtagbar, vilket är positivt för att komma frÃ¥n honom.”

”Den andra lektionen var för att bedöma er fysiska kondition och er viljestyrka, men ocksÃ¥ för att ni skulle lära er att även om man är trött sÃ¥ finns det alltid mer kraft kvar om situationen kräver det. Vi blir ibland upptäckta eller behöver av andra skäl fly. Vi kan inte acceptera att vÃ¥ra medlemmar blir tillfÃ¥ngatagna om det finns minsta möjlighet att de kan fly. Om ni hade gett upp sÃ¥ hade ni haft ett helt annat samtal nu. DÃ¥ hade Johrun kommit hit istället, utan frukost, för att utdela bestraffning.”

Tirandim svalde hårt och hon kunde se att Illmani gjorde samma sak. De utväxlade ängsliga ögonkast och hon undrade återigen vad hon fått in dem på egentligen.

”Som ni säkert förstÃ¥tt nu sÃ¥ kräver vi väldigt mycket av de som blir problemlösare och vi behandlar alla likadant. Inte ens kungens dotter undkommer vÃ¥ra regler eller metoder. Men, det gläder mig att min första bedömning av er var korrekt. Ni kommer kunna bli utmärkta problemlösare och ni har hittills lyckats väl med era lektioner. Alla lektioner kommer inte vara lika jobbiga som den senaste, men det finns inga lätta lektioner hos oss.”

”Slutligen, tänkte jag säga nÃ¥gonting om ringen. Förutom att den gör att andra problemlösare kan se att ni ocksÃ¥ är det sÃ¥ fyller den en väldigt viktig funktion. Vi avslöjar inte att vi är problemlösare för andra eftersom vi är en hemlig organisation, en organisation som egentligen inte finns, men ocksÃ¥ för att vi faktiskt bryter mot kyrkans regler med dessa ringar.”

”Som ni vet sÃ¥ förbjuder kyrkan alla magiska föremÃ¥l och dessa ringar skapades en gÃ¥ng i tiden med hjälp av magi. Vi tog dem frÃ¥n de manliga magikerna i en viktig strid för 500 Ã¥r sedan och sedan dess har vi använt dem i vÃ¥r kamp mot magiker. De skyddar inte mot all magi, men de skyddar mot magi som är riktad mot bäraren. En magiker kan fortfarande använda magi för att rikta en eldstrÃ¥le mot er men han kan inte använda magi för att tvinga er att göra nÃ¥gonting. Dessutom gör ringen att ni kan se när andra använder magi. Det ni kan se är hur en form av strÃ¥lar kommer ut frÃ¥n dem, ungefär som rötter som växer ut frÃ¥n ett träd. Dessa strÃ¥lar är i alla möjliga färger och ni kan ocksÃ¥ se i vilken riktning de rör sig. ”

Tirandim tog sista tuggan pÃ¥ ett bröd och kände sig tvungen att frÃ¥ga: ”Men, innebär det inte att vi ocksÃ¥ använder magi och att vi dÃ¥ avsäger oss vÃ¥r plats vid Skaparens sida när vi lämnar det här livet?”

”Det är en bra frÃ¥ga”, svarade Ayura, ”och svaret är nej. Vi använder inte magi. Vi använder ett föremÃ¥l som magikerna skapade en gÃ¥ng i tiden. Varför de skapade dem vet vi inte; det kanske var ett träningsverktyg eller nÃ¥gonting som deras icke-magiska soldater använde. Det vi vet är att det ger oss ett visst skydd frÃ¥n magi och att det ger oss en chans att besegra magiker i de fall att vi hamnar i direkt strid med dem. De är fortfarande oerhört kraftfulla och vi undviker direkt konfrontation sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt, men utan dessa ringar skulle hundratals problemlösare ha dött genom Ã¥ren.”

”Med det tänkte jag lämna er”, avslutade Ayura. ”Det här är en vilodag för er. Använd den för att vila upp er, men lägg gärna lite tid pÃ¥ att ta reda pÃ¥ vart er rum är i byggnaden. Om ni utforskar kommer ni upptäcka att det här rummet ligger närmare ert gamla rum än ni trodde.”

Ayura lämnade dem och den fråga som Tirandim försökte få in på vägen ut lämnades obesvarad. Efter att de avslutat sin frukost och druckit ytterligare en kopp Svarter klädde de på sig och gav sig ut. Det visade sig att Ayura hade haft rätt. Deras nuvarande rum låg tre korridorer bort och tre spiraltrappor upp från deras gamla rum. Det tog dem inte ens en klockringning att gå mellan dem. Johrun måste ha tagit dem i cirklar runt omkring i byggnaden. Efter en långsam dag kröp de till slut till sängs. Återigen vaknade hon mitt i natten av Illmanis knän mot hennes revben.

De följande månvarven var fyllda av lektioner. Förutom att de deltog i de gemensamma lektionerna för vandrande präster hade de sina enskilda lektioner och övningar som problemlösare. I början var de flesta lektionerna med Johrun. Han hade förvånat dem genom att avbryta den första lektionen och gå och hämta en skräddare. Denna skräddare hade sedan sytt in slitsar i deras klänningar och även sytt upp byxor i matchande färger som de skulle ha under. Det kändes ovant i början, men det gjorde det onekligen lättare att delta i de övningar som Johrun höll i.

Inledningsvis fick de arbeta med kondition och styrka och varje vecka utmanades de på ett långlopp av Johrun. Loppet gick från entrédörren till kyrkans byggnad, ned till entrén till staden. Sedan ett varv runt muren och slutligen tillbaka. Allt som allt nästan 10.000 steg vilket tog dem en stor del av dagen. Han hade lovat att bjuda dem på middag den dag som de kunde slå honom, men det var fortfarande långt kvar till den dagen.

Det var även Johrun som höll i deras vapenövningar. Hittills hade de fått ägna sig åt pilbåge och knivar, men Johrun hade lovat att de skulle få lära sig mer spännande vapen senare. Tirandim hade varit väldigt nöjd med sig själv den dagen som hon hade lyckats träffa en pumpa på femtio fullstegs avstånd, men Johrun hade bara nickat och bett henne skjuta på ett längre avstånd nästa gång. De lektioner med Johrun som hon mest såg fram mot var lektionerna i ridning.

Med Ayura hade de lektioner i vett och etikett och i övertalning. Ayura hade förklarat att det var viktigt att kunna vett och etikett för att kunna smälta in i olika sammanhang. Trots sina två månvarv i slottet var dessa en stor utmaning för Tirandim och flera gånger hade hon fått en smäll på fingrarna av Ayura för att hon hade gjort fel. Under dessa lektioner blev hon ibland avundsjuk på Illmani som aldrig tycktes göra fel.

Övertalningen var både lättare och svårare. I vissa situationer krävdes att man kunde ge en av air av makt och inflytande; att visa att man var den som bestämde. De delarna föll sig väldigt naturlig för Illmani men inte för Tirandim. Andra situationer krävde mer lirkande och uthållighet och de delarna tyckte hon var mycket lättare. När det handlade om att övertala andra genom att ljuga hade både hon och Illmani stora framgångar och vid ett tillfälle kommenterade Ayura att det gick oroväckande lätt för dem att ljuga eller hitta på. Tirandim valde att tolka det som en komplimang.

De uppmuntrades att öva sina nyvunna färdigheter på andra, och deras klasskamrater på prästlektionerna var utmärkta övningsobjekt. Vid ett tillfälle lyckades de lura hela klassen, inklusive läraren, att lämna lektionssalen för att de trodde att det brann. Efter det blev de ombedda att hålla en något lägre profil. En del som både Tirandim och Illmani tyckte var svår i början var den del som kallades förförelse. De ägnade flera kvällar i sitt rum åt att öva på varandra innan de vågade prova detta på någon annan, men de fann snabbt att det oftast var den snabbaste vägen att få pojkar att göra som de ville. En enkel blinkning, ett leende, eller en lätt beröring kunde få den mest motsträvige pojke att göra som de ville. När de försökte samma sak på Johrun avfärdade han dem dock med ett skratt och en kommentar om att de behövde växa till sig lite mer först.

Ett antal lektioner hölls av en kvinna som hette Yowo. Hon var mycket yngre än både Ayura och Johrun och de lektionerna ägde alltid rum i deras rum. Varje lektion hade hon med sig illustration på människokroppen eller delar av kroppen. De fick lära sig var man skulle placera en kniv för att orsaka smärta utan att skada permanent, eller var man skulle hugga om man ville döda någon så effektivt som möjligt. Dessa lektioner lämnade alltid Tirandim med en otäck smak i munnen. De fick även lära sig om gifter; både hur man känner igen olika gifter i mat och dryck för att kunna undvika och hur man kunde tillreda egna gifter från örter och bär i naturen. Dessa lektioner inleddes alltid med en skarp tillsägelse om att de inte fick öva detta på egen hand.

Det var nu snart vinter och varje morgon var det rejält kallt i rummet innan värmen började komma upp genom golvet. Eftersom de bodde högre upp i byggnaden än de gjort i början var rummet både kallare på natten och det tog längre tid för värmen att komma tillbaka under morgonen.

Därför var Tirandim tacksam att de tvingades dela på en så liten säng. Kroppsvärmen från Illmani och det tjocka täcket gjorde att det var varmt och skönt så länge som man låg i sängen. Bortsett från Illmanis knän som alltid var i vägen, men Tirandim hade till slut hittat en sovställning som gjorde att hon kunde sova utan att bli väckt. Det hade inte tagit många veckor innan hon hade resignerat och sagt åt Illmani att krypa ihop som en boll redan från början; hon hamnade ändå alltid i den sovställningen förr eller senare.

Medan hon låg där och njöt av värmen och lyssnade på Illmanis andetag i väntan på den första klockringningen så att hon skulle kunna väcka henne så funderade hon på när de skulle få lära sig mer om försvar mot magi.

Läs mer

Kapitel 38

Det här kapitlet är mycket längre än de övriga. Dubbelt så långt som kapitel 37 och 39, exempelvis. Frågan är om jag kan lyfta över en del till kapitel 42, men i sådana fall kommer Marmat att komma efter i berättelsen.

KAPITEL 38

De fortsatte övningarna i magiskt försvar och de första höstlöven hann dyka upp innan det var dags för nästa del; att finna deras starkaste element och bli starkare i det. Deras lärare var Hairal som inledde lektionen med att ta dem till ett helt annat rum. Detta rum var mycket mer långsmalt än deras vanliga klassrum och det var tjugofem fullsteg på ena längden men enbart fyra fullsteg på den andra.

”Jag vill att ni alla ställer er längs med den väggen”, inledde Hairal medan han pekade mot den ena väggen. ”Ställ er med ett fullstegs avstÃ¥nd frÃ¥n varandra.”

Ett visst kaos uppstod när alla elever samtidigt skulle ställa sig enligt instruktionerna, men efter några justeringar stod de till slut uppradade och de sträckte sig från den ena kortväggen till den andra. Hairal ställde sig längst med den andra väggen, mitt på denna och när alla stod uppradade fortsatte han.

”Jag vill att ni börjar med att skapa en trÃ¥d av jord och ni riktar den tvÃ¥ fullsteg framför er. När ni skapat den trÃ¥den skapar ni en trÃ¥d av vatten till höger om jord. BehÃ¥ll alltid den gamla trÃ¥den när ni skapar en ny. Slutligen en trÃ¥d av trä till vänster om jord.”

Hairal väntade tills alla elever nu hade tre trådar riktade mot marken: trä, jord, vatten.

”Nu vill jag att ni fortsätter med eld till höger om vatten och metall till vänster om trä. BehÃ¥ll alla trÃ¥darna och se till att ni har ett avstÃ¥nd mellan dem sÃ¥ att ni inte börjar kombinera element av misstag.”

Alla elever hade nu fem trådar riktade ned mot marken: metall, trä, jord, vatten, eld. Eftersom Marmat inte hade förstått syftet med övningen hade han valt att skapa ganska svaga trådar. Jämfört med den flod som han hämtade magin ifrån var det här snarare fem små rännilar. Han noterade att flera av hans klasskamrater valt att skapa starkare trådar än han själv.

”Fortsätt nu att hÃ¥lla era fem trÃ¥dar, men ändra styrkan pÃ¥ dem. Jag vill att alla fem ska vara exakt lika starka. Ni väljer själva om ni ökar styrkan pÃ¥ de element som är svagast eller om ni minskar styrkan pÃ¥ de som är starkast.”

Eftersom Marmat valt att skapa ganska svaga trådar valde han att öka styrkan på de som var svagast. Han hade inte haft några tankar kring exakt hur stark varje tråd skulle vara, men han noterade att han automatiskt hade lagt in mer kraft i vatten och trä än i de övriga.

”Bra. Ni har nu alla fem trÃ¥dar var och alla är lika starka. Fortsätt att hÃ¥lla dem flödande och separerade. Vi ska inte skapa magi här, utan vi jobbar med de fem element som bygger upp all magi. Jag vill att ni nu ökar styrkan. Börja till vänster med metall, sedan ökar ni trä till samma styrka, och sÃ¥ vidare. När ni gÃ¥tt igenom alla fem elementen sÃ¥ börjar ni om frÃ¥n vänster med metall.”

För varje varv som Marmat gick igenom övningen så blev det jobbigare. Han kände att han började komma nära maxgränsen för hur mycket vatten som han kunde kanalisera, och att dessutom göra detta samtidigt som han hade samma styrka i de övriga elementen krävde koncentration och viljestyrka. Droppar av svett började dyka upp på hans panna.

”Fortsätt sÃ¥ här, varv efter varv, tills det är ett element som ni inte orkar fÃ¥ upp pÃ¥ samma styrka som de övriga. För de flesta av er kommer detta element vara vatten.”

Varvet därpå orkade inte Marmat längre öka vatten till samma nivå som han hade metall, trä och jord i så han gick vidare till eld och höjde den till samma nivå. Nu var det inte längre några droppar svett på hans panna utan han kände hur svetten började röra sig nedåt i hans ansikte.

”Utmärkt. Ni har nu alla gÃ¥tt över vad som är maximal styrka i ert svagaste element. Jag vill att ni släpper det elementet men enbart det elementet. Ni har tränat pÃ¥ att släppa enstaka trÃ¥dar tidigare, sÃ¥ det borde inte vara nÃ¥got problem för er.”

När han släppte vatten kände Marmat hur pressen minskade något. Det var fortfarande en ansträngning att hålla trådarna på den här nivån, men han slutade svettas och han kunde behålla koncentrationen samtidigt som han torkade av pannan.

”NÃ¥gra av er har släppt trä, och jag ser en elev som släppt metall, men de flesta av er har släppt vatten. Det stämmer väl med de element som vi tidigare identifierat som ert svagaste. Nu vill jag att ni fortsätter att öka styrkan i de fyra element som är kvar, varv efter varv. Fortsätt tills ni Ã¥terigen har ett element som ni inte orkade öka lika mycket som de övriga.”

Återigen ökade pressen för varje varv som Marmat ökade styrkan på sina trådar och han kände hur svettdropparna återkom igen. Efter några varv kände han hur han inte kunde öka trä lika mycket som han hade ökat metall. Han fortsatte med jord och eld och ökade dessa till samma nivå som metall.

”Ã…terigen har ni nÃ¥tt maximal nivÃ¥ i ett element. Detta är ert näst svagaste element även om ni fortfarande kan bli starkare i det. Glöm inte att vi började lektionerna med ert svagaste element och där har vi tränat upp styrkan, men vi har inte tränat upp övriga element pÃ¥ samma sätt. Släpp nu det element som är svagast.”

Även denna gång minskade pressen något när Marmat släppte trä, men även utan trä var det ganska ansträngande med den här nivån på tre flöden.

”Ni har nu släppt ert näst svagaste element. Jag vill nu att ni gör samma sak igen. Öka styrkan varv efter varv tills ni nÃ¥r maximum, och släpp det svagaste elementet. Sedan igen och igen och igen tills ni har ett element kvar.”

Varje varv var mer och mer ansträngande och Marmat kunde känna en trötthet i både kropp och sinne. Han undrade hur länge han skulle orka med den här övningen. Han kom till det varv där han inte längre kunde öka eld mer och med en viss besvikelse släppte han det elementet. Han hade hoppats att eld skulle vara hans starkaste element, men nu hade han bara metall och jord kvar.

Samma sak igen, även om varje varv var ganska kort nu när han enbart hade två element som han ökade. Om inte eld var hans starkaste element så borde det väl vara metall? Hur kunde det ta emot så mycket när han skulle öka metall? Nu hade det inte ens hjälpt när han släppte eld och svetten rann i strida strömmar inte bara i hans ansikte utan längs med ryggen och under armarna. Han undrade hur mycket till han skulle orka. Helst ville han bara lägga sig ned och vila en stund, men han fortsatte. Varv, efter varv, efter varv.

Nu kunde han inte öka metall mer och han var tvungen att släppa även den. Därmed hade han bara jord kvar. Det element som mest används för att binda ihop var alltså hans starkaste? Vad betydde det egentligen? Han tryckte undan den tanken och fokuserade på sitt flöde av jord. Han hade inte lyxen att kunna tänka på annat nu. Det fanns bara det magiska flödet och hans nu väldigt tjocka flöde av jord.

”Ni har nu hittat ert starkaste element och nu kommer den största utmaningen. Jag vill att ni behÃ¥ller det här flödet och sedan ökar det. Öka, öka och öka tills ni inte orkar mer. När ni nÃ¥tt det absolut starkaste ni kan sÃ¥ hÃ¥ller ni kvar det sÃ¥ länge som ni orkar. Den som är sist kvar kommer att vinna en veckas extra vinterlov, men kom ihÃ¥g att jag kan se om ni fuskar. Ni mÃ¥ste öka styrkan hela tiden.”

Marmat hade ansträngt sig förut. En del av de magiska övningarna hade varit ansträngande och många av de fysiska övningar som han hade gjort för att få träna med Zhao hade varit ansträngande och fått honom att både flåsa och svettas floder, men det här var jobbigare än alla övningar tillsammans.

Han kände hur resten av världen omkring honom försvann. Nu var det bara Marmat, den magiska floden och hans flöde av jord. Han kände hur svetten forsade ned och han undrade hur länge till han skulle klara av att stå upp. Bara lite till! Och mer! Och MER!!!

Som i en dimma hörde han Hairals röst lÃ¥ngt bort: ”Jag ser att vi enbart har en elev som fortfarande stÃ¥r upp. Jag vill att ni alla tittar pÃ¥ Marmat och det enorma flöde av jord som strÃ¥lar ut frÃ¥n honom.”

Det var det sista han hörde innan världen blev svart.

Marmat vaknade med ett ryck och det tog en kort stund innan han förstod var han var. Han låg nedbäddad i ett rum med vita väggar och med flera sängar bredvid varandra. Han kände igen rummet; det var samma rum som han hade vaknat i efter den strid som fått honom att förstå hur kraftfull magi egentligen var. På en pall bredvid sängen satt Hairal.

”Vad…? Vad hände?” sa Marmat med en svag röst samtidigt som han försökte resa sig i sängen.

”Ligg kvar. Du behöver vila en stund till”, svarade Hairal. ”Du har nu upplevt hur det känns när man som magiker använder sin sista droppe av styrka och hur kroppen till slut stänger av helt. Du svimmade av utmattning helt enkelt.”

”Är det farligt?”

”Nej, inte mer farligt än när man springer sÃ¥ lÃ¥ngt att man svimmar av utmattning eller om man försöker lyfta nÃ¥gonting som är sÃ¥ tungt att man inte längre orkar. Vi lÃ¥ter alla elever prova pÃ¥ hur det känns under övningarna i sitt starkaste element, men det är ganska ovanligt med elever som pÃ¥ egen hand tar sig till den gränsen. Du mÃ¥ste verkligen ha velat vinna den där extra vinterlovsveckan.”

”Det lät trevligt, men det var inte därför. När jag stod där sÃ¥ var det till slut bara jag och det magiska flödet kvar. Det kändes som om jag kunde dra in hur mycket kraft som helst, som om jag kunde svälja hela den forsande floden av magi.”

”Vi kallar det att vara närvarande i magin. Det är ganska ovanligt och de flesta berättelser som beskriver det handlar om magiker som är i strid. Eftersom vi sällan hamnat i strid sedan vÃ¥r överenskommelse med kungen och kyrkan sÃ¥ finns väldigt fÃ¥ beskrivningar av det efter splittringen och de strider som följde. I alla sÃ¥dana beskrivningar sÃ¥ har det rört sig om magiker med ovanligt mycket talang för magi. Jag visste att jag hade bedömt dig rätt frÃ¥n början och det hade verkligen varit ett slöseri om du aldrig hade pÃ¥börjat utbildningen till magiker.”

”Men, nu behöver du vila. Jag vill att du stannar här resten av dagen”, fortsatte Hairal. ”Jag har sett till att de kommer att bära upp mat till dig. Enligt den information som vi fick när du blev inskriven sÃ¥ är det dessutom din födelsedag idag. Kan det stämma?”

Hur hade han kunnat glömma att det var hans födelsedag? Idag fyllde han 15 år och han var inte längre en pojke utan en man.

”Det stämmer. Innebär det att jag fÃ¥r tÃ¥rta efter maten?”

Hairal skrattade och svarade ”Vi fÃ¥r väl se. Medan du vilar sÃ¥ tog jag med en present. Det är en bok som beskriver övningar för att öka ens mentala styrka, sÃ¥ att man ska orka mer. Jag vill inte att du pÃ¥börjar övningarna idag eftersom du mÃ¥ste vila, men i framtiden kan du använda dem för att öka hur länge du orkar frammana sÃ¥ mycket magi som du gjorde idag.”

Marmat hade lite svårt att fokusera så han bläddrade mest i boken, men en del av övningarna såg inte så komplicerade ut. Han lovade sig själv att göra en övning varje kväll innan han gick till sängs. Efter armhävningarna.

Som utlovat kom en sköterska senare med middag till honom. På brickan stod dessutom en tårtbit. Han somnade mätt och belåten.

Under veckorna som följde fokuserades deras studier på det element där de var som starkast, vilket gjordes att de delades in i grupper. Den största gruppen var de elever som var starkast i eld som bestod av nästan halva klassen. En annan stor grupp var de som var starkast i metall. Tre elever hamnade i gruppen med trä som starkast element. Till slut var det bara Marmat och Varalaf. Även om de hade gått i samma klass i snart ett år hade de inte lärt känna varandra. Både Marmat och Varalaf var personer som mest höll sig för själva.

Varalaf såg ut att vara ett år yngre ut än Marmat och han var nästan två fotlängder kortare. Han var smal och gänglig. Flera gånger hade Marmat undrat om han skulle gå sönder när de hade övat attack med magiska sköldar mot varandra. Ansiktet ramades in ett ljusblont hår som såg ut som om det aldrig hade mött en kam. En liten uppnäsa, en smal mun och två stora mörkbruna ögon. De få gånger som han hade sett Varalaf le hade han noterat att han hade ett ovanligt vackert leende och han hade någonting feminint över sig. Första gången som Marmat hade sett honom hade han undrat varför de hade en flicka i klassen, men som tur var hade han inte frågat. Det hade kunnat bli pinsamt.

”Eftersom ni bÃ¥da är ensamma om ert element sÃ¥ fÃ¥r ni bilda en lite mindre grupp med mig som lärare” sa Hairal. ”Eftersom vi bara är tre kan vi lika gärna ha lektionerna i mitt arbetsrum. Följ med mig sÃ¥ att ni lär er hitta dit”.

Att hitta dit var inte särskilt svårt. Hairals arbetsrum låg ovanför biblioteket och det innebar att det skulle gå snabbt att gå till lektionerna den närmaste tiden. När han klev in i Hairals rum var det första han observerade böcker. Alla väggar var täckta av bokhyllor och bokhyllorna dignade av böcker. På skrivbordet låg travar med böcker och på golvet fanns flera höger med ytterligare böcker.

Hairal ursäkta sig med ”Ja, det är visst lite stökigt här” samtidigt som han lyfte undan ytterligare böcker frÃ¥n tvÃ¥ stolar innan han bad dem sätta sig ned.

”Egentligen brukar vi inte blanda elever med olika styrkor i de här övningarna, men det skulle bli lite trÃ¥kigt för er att vara ensamma hela tiden. Jag klarar av att hÃ¥lla fokus pÃ¥ tvÃ¥ saker samtidigt och ni är mina tvÃ¥ duktigaste elever, även om ni har olika styrkor. Det kan dessutom vara nyttigt för er bÃ¥da att lära er om varandras styrkor eftersom det som är Marmats starkaste element är Varalafs svagaste och vice versa.”

Eftersom Marmat inte haft några direkta vänner på skolan och mest skött sina studier i ensamhet eller med en handledare kändes det ovant för honom att träna tillsammans med Varalaf, men precis som Hairal hade sagt lärde han sig massvis av honom. Mycket av den magi som Varalaf ägnade sig åt krävde mer kraft i vatten än han kunde uppbåda men han lärde sig en hel del läkande magi. Samtidigt fick Varalaf lära sig mer om att skapa starkare effekter med mindre magi enbart genom hur man vävde in jord på fler ställen i de trådar man skapade.

Fokuset för Marmat låg på att stärka sin kraft i jord och under det här månvarvet kände han hur styrkan ökade varje dag. De fick båda lära sig hur man kunde skära av andras trådar genom att använda nästan enbart jord. Marmat kunde skära av allt som Hairal skickade mot honom men Varalaf var mer begränsad eftersom han var såpass svag i jord som han var.

Eftersom jord dessutom används för att binda fick de lära sig hur man med jord kunde ta bort bindningar i sådant som redan var sammanfogat. I deras första övning fick de öva på några glas som Hairal hade hämtat upp från köket. Redan på sitt tredje försök lyckades Marmat få glaset att falla samman i sand. För Varalaf tog det många fler försök men Marmat upptäckte att han uppskattade att få hjälpa honom att komma framåt, på samma sätt som Varalaf hade hjälpt honom med en del läkande magi.

Sista dagen som de skulle ägna sig åt sina styrkor så kände sig Marmat ovanligt nedstämd. Han hade svårt att fokusera på övningarna och lyssnade inte riktigt på vad vare sig Hairal eller Varalaf sa. I en kort paus, där Hairal gått iväg för att hämta några föremål att öva sig på vände sig Varalaf mot Marmat.

”Är det nÃ¥gonting fel? Är du sjuk?”

Marmat skakade på huvudet. Han hade inte trott att någon märkt någonting.

”Du har alltid varit sÃ¥ engagerad i vÃ¥ra lektioner och det verkade som om du tyckte att det var roligt”, fortsatte Varalaf. ”Men nu är det som om du knappt är här.”

Han visste inte hur han skulle svara. Hur skulle han förklara att han inte hade haft några vänner under sin tid på skolan och nu skulle han återgå till att studera själv igen. Han hade inte saknat vänner tidigare, men under en kort stund hade Varalaf varit hans vän. De hade kämpat tillsammans, skrattat tillsammans och ansträngt sig tillsammans. Det kändes helt plötsligt tomt.
”Lovar du att inte reta mig om jag berättar varför”, frÃ¥gade Marmat.

”Känner du mig inte bättre än sÃ¥?”, svarade Varalaf. ”Under det Ã¥r som vi gÃ¥tt i samma klass sÃ¥ har jag aldrig retat nÃ¥gon i klassen, trots att andra retat mig ibland. Varför skulle jag dÃ¥ reta dig? Du är den enda som faktiskt lyssnat pÃ¥ mig.”

Det var en lättnad att höra Varalafs ord. Kanske han vÃ¥gade vara ärlig mot nÃ¥gon annan än sig själv? ”Enda sedan jag kom hit sÃ¥ har jag hÃ¥llit mig för själv. Jag har inte haft nÃ¥gra vänner och jag har ärligt talat inte saknat det heller. Förrän nu. Det här mÃ¥nvarvet har jag insett hur viktigt det är att ha en vän och jag kommer att sakna den här tiden.”

Trots Varalafs försäkran hade han oroat sig för att han skulle skratta åt honom. Kanske tycka att han var barnslig? Men, Varalaf knäppte sina händer om Maramats och hans bruna ögon tittade in i hans.

”Men, vi kan fortsätta vara vänner. Jag har ocksÃ¥ varit väldigt ensam här. Jag fortsätter gärna vara din vän. Om du vill.”

Om han ville? Självklart ville han det.

Deras individuella studier inleddes med att var och en tilldelades en mentor som skulle vara närvarande under deras experimenterande. För Marmats del innebar det att han fick Sythen som mentor. Det passade honom bra eftersom det skulle ge honom chansen att fortsätta prata om Siniwi. Dessutom tänkte han följa upp Sythens halva löfte om att maskera magi.

Det första som Marmat behövde bestämma var hur han skulle experimentera. Även om hans lärare beskrivit det som farligt ville han använda metoden där man tar bort bindningarna av jord för att se hur trådarna på egen hand binder ihop sig och vad man kan tänkas få för magi ut från det. Han inväntade Sythens svar, eftersom han behövde godkänna hur han skulle jobba.

”Det är ett modigt val. Ett farligt val, men modigt. Vi behöver välja en stor öppen yta i sÃ¥dana fall, för att minska risken att du skadar dig själv eller nÃ¥gon annan. Vi kan träna pÃ¥ ett av fälten som ligger utanför muren.”

Det skulle vara första gången som Marmat rörde sig utanför skolans område sedan han kom hit. Hade detta hänt när han precis hade anlänt så hade han försökt fly, men nu fanns inga sådana planer där.

I flera dagar tränade han utan någon framgång. Han provade olika kombinationer av trådar som han hade lärt sig, och precis när han släppte iväg magin fokuserade han jord med kraft för att hugga av bindningarna. Men, hittills hade det gett väldigt magra resultat. Lite bränd jord när han skapade en annan variant av eldboll, men ingenting som han kände att han kunde visa upp som resultat.

Därför bestämde han sig för att prova någonting annat. Han såg en hare som rörde sig över fältet och han tog någonting som han hade lärt sig från Varalaf; en vattenbaserad magi som skulle ge kaninen mer styrka, men han pumpade upp alla trådar som ingick så mycket han orkade innan han band ihop och skickade iväg. Direkt efter att han släppt iväg magin skapade han ett flöde av jord för att hugga av bindningarna.

Först såg det inte ut som om någonting hade hänt, men ett hjärtslag senare sjönk kaninen ihop. De gick fram för att undersöka. Sythen tittade först på kaninen och sedan på Marmat innan han frågade:

”Inser du vad du skapat?”

”Kaninen är död, men hur skiljer sig det frÃ¥n den förbjudna magin som du visade mig?”

”Därför att du inte dödat kaninen pÃ¥ nÃ¥got vanligt sätt. Titta pÃ¥ honom. Du har fÃ¥tt honom att Ã¥ldras 20 Ã¥r pÃ¥ ett ögonblick och kaninen dog av hög Ã¥lder.”

Marmat studerade kaninen och den såg uråldrig ut. Dess tidigare gråa päls var nu helt vit och den hade släppt i stora fläckar. Huden var alldeles rynkig och det såg ut som den smält ihop till skinn och ben. Han delade inte riktigt Sythens glädje över resultatet. Han hade fortfarande svårt för att döda någonting, även om han som uppväxt på en bondgård hade sett slakt av djur innan han kom hit. Men då hade de dödat för mat. Den här kaninen skulle aldrig gå att äta.

Helt missnöjd var han inte. Han hade trots allt lyckats skapa någonting nytt och han la på minnet hur sådan magi skulle skapas. Men, han skulle inte kunna visa upp det här för klassen. Dels låg det här farligt nära förbjuden magi och han var säker på att Varalaf inte skulle uppskatta om han dödade en kanin.

De fortsatte experimenten i flera veckor. De flesta dagar ledde det inte till någonting alls, men hade lyckats skapa några nya former som han kände att han faktiskt kunde visa upp senare, bland annat en variant av vatten och metall i följd som först gjorde marken mjuk som lera och sedan hård som sten. Den fågelskrämma som tidigare hade stått på fältet var nu halvvägs begravd.

På kvällarna brukade han möta Varalaf i matsalen och de pratade om dagens lektioner. De mer otäcka momenten, exempelvis med kaninen höll han tyst om. Han ville inte att Varalaf skulle veta.

Det här månvarvet var snart slut och de skulle återgå till klassen. Han tog mod till sig och frågade Sythen rakt ut:

”Du sa tidigare att vi skulle diskutera bÃ¥de möjligheten att Ã¥ka till Siniwi under vinterlovet och hur man döljer magi. Jag tycker att det är dags för de samtalen nu.”

”Du tycker det? NÃ¥ja, det börjar kanske bli dags. Vi har fyra dagar kvar innan ni ska Ã¥tergÃ¥ till lektionerna i magiskt försvar. Vi kan börja med hur man döljer magi och när jag tycker att du är tillräckligt bra pÃ¥ det kan vi diskutera Siniwi. Men, innan vi börjar. Det här är kunskap som väldigt fÃ¥ har. Det är ingenting som vi visar upp och vi som är Väktare visar det bara för andra Väktare. Du kan inte använda det här i klassen.”

”Jag förstÃ¥r. Jag tycker att jag visat att jag kan behÃ¥lla hemligheter och jag är redo.”

”När vi säger dölja magi sÃ¥ menar vi egentligen att maskera den. Det finns böcker frÃ¥n innan konflikten som tyder pÃ¥ att vissa magiker kunde dölja det helt, men den kunskapen är förlorad. Jag kommer förklara hur man maskerar magi och sÃ¥ tränar vi pÃ¥ det.”

”Här har du en stor fördel i att du är stark i jord. Visserligen finns det magi som bygger pÃ¥ jord, men jords främsta egenskap är att den binder ihop annat. Men, du kan lika gärna använda jord utan att binda. Börja med att skapa en trÃ¥d av vatten och rikta den ned i marken.”

Marmat gjorde som han blivit tillsagd, även om han kände sig förvirrad.

”Nu skapar du en trÃ¥d av jord, men istället för att binda med den sÃ¥ lindar du den runt vattnet”

Han gjorde som han blivit tillsagd, eller snarare han försökte. Hans tråd av jord ville inte lägga sig runt vattnet.

”Nej! Inte pÃ¥. Inte bredvid. Runt. Skapa en trÃ¥d som är dubbelt sÃ¥ stark och tryck in vattnet i den”

Återigen försökte Marmat och återigen misslyckades han. Många försök senare lyckades han till sist trycka ihop trådarna så att tråden av vatten pulserade inne i tråden av jord. Han kunde inte längre se vattnet, men han kunde känna att det fanns där.

”Bra, nu börjar du fÃ¥ snits pÃ¥ det. Fortsätt träna likadant tills du lyckas fÃ¥ jord att omge vatten varje gÃ¥ng du försöker. Sedan gör du samma sak med trä, metall och eld. Jag sätter mig här och tittar pÃ¥ medan du tränar.”

Marmat ägnade resten av dagen åt detta och i slutet av dagen hade han fått in vanan och lyckades nu varje gång.

”Bra. Vi fortsätter imorgon.”

Dagen därpå fortsatte de där de slutade. Den här gången fick Marmat instruktionen att skapa trådarna exakt samtidigt så att ingen skulle kunna se vilken tråd han skapade. Även detta tog en hel dags träning att få snits på.

Även nästa dag fortsatte de att repetera övningarna och de kom fram till den sista dagen som Marmat skulle öva på egen hand. Imorgon skulle de samlas hela klassen för att återuppta lektionerna i magiskt försvar.

”Du lär dig snabbt”, sa Sythen. ”Jag tror att du är redo att diskutera Siniwi nu. Jag har förberett en packning och tvÃ¥ hästar som du kan hämta ut i stallet den första dagen pÃ¥ vinterlovet. Hitta pÃ¥ en ursäkt för varför du ger dig av som du säger till nÃ¥gra i klassen och din lärare.”

”Det finns dock tvÃ¥ villkor och om du inte uppfyller dem kommer du att finna att porten ut är stängd för dig. För det första: du mÃ¥ste klara Sulawtais utmaning. Kom ihÃ¥g att jag varnade dig om att det kan finnas magiker i Siniwi. Om du inte ens kan vinna mot Sulawtai som kommer att hÃ¥lla igen sÃ¥ är du inte redo för detta.”

”Jag förstÃ¥r. Vad är det andra villkoret?”

”Du mÃ¥ste resa ensam. Du kan inte ens ta med dig ditt nya husdjur dit.”

Sythen betonade husdjur med avsmak, men Marmat förstod inte alls vad han menade. Han hade väl inget husdjur?

”Mitt husdjur? Vad menar du?”

”Jag menar den där pojken Varalaf. Han följer efter dig som kelsjuk hund.”

”Han är min vän!” spottade Marmat ur sig. ”Han är inget husdjur. Är det sÃ¥ svÃ¥rt att acceptera att jag faktiskt har en vän pÃ¥ den här skolan?”

”Lugna ned dig. Du har inte gjort dig känd för ditt sociala umgänge sÃ¥ det är lite ovant. SÃ¥ länge som du inser att det är du är Väktare och att du inte kan avslöja detta för nÃ¥gon annan sÃ¥ fÃ¥r du ha vilka vänner du vill. Vad du nu ska ha det till. Vänner är en belastning, vi är starkare pÃ¥ egen hand.”

Han kände hur ilskan rann bort och han tyckte nästan synd om Sythen. Om det var så han kände om vänskap måste han vara väldigt ensam. Fast han hade alltid tyckt att Sythen var lite konstig. Han ville vara säker på att Sythen inte gjorde någonting dumt mot Varalaf så han tänkte igenom sitt svar noggrant.

”Varalaf är en vän. Vi pratar om skolan, om lärare och om annat. Jag skulle aldrig säga nÃ¥gonting om Väktarna till honom. Jag vill inte tvinga honom till samma val som jag var tvungen att göra. Dessutom lär han inte vara intresserad av att följa med ändÃ¥. Han fick ett brev om att hans mor blivit sjuk sÃ¥ han kommer att Ã¥ka hem över vinterlovet.”

”Hmmpf”, fnös Sythen. ”Jag hÃ¥ller mitt öga pÃ¥ er ändÃ¥.”

Det började bli kyligt ute vilket framförallt märktes på nätterna och morgnar. Hans löpturer längs med muren höll ett högre tempo för att han skulle hålla uppe värmen och det var en utmaning att lämna den varma sängen på morgnarna.

De hade repeterat magiskt försvar i ett mÃ¥nvarv nu och idag var sista lektionen innan vinterlovet. Varalaf hade fÃ¥tt tillstÃ¥nd att lämna skolan tidigare och för tre veckor sedan han rest för att Ã¥ka hem till sin sjuka mor. Hans föräldrar bodde tvÃ¥ veckor bort och med tanke pÃ¥ att vinterlovet var tre veckor — eller fyra för mig dÃ¥ tänkte Marmat förnöjt — sÃ¥ skulle han inte ens hinna dit innan det var dags att Ã¥ka hem.

De hade pratat extra länge kvällen innan han skulle resa och de hade framförallt pratat om olika läkande magier och hur Varalaf hoppades kunna bota vad hans mor än hade drabbats av. Marmat hade funderat länge på kaninen som han hade dödat och om den magin skulle gå att vända på något sätt. Han hade dock inte lyckats med något sådant och han ville inte berätta för Varalaf hur han kommit fram till det, så han höll kunskapen för sig själv.

Nu var han redo för dagens tävlingar. De skulle alla få en chans mot Sulawtai i en tävling som skulle pågå större delen av dagen. Tävlingen var ganska enkel. De hade lottat en ordning som de skulle tävla i och Marmat var en av de sista att få gå upp mot Sulawtai. Han hoppades att det skulle ge honom en bättre chans. I varje tävling började eleven med någon form av magi mot Sulawtai som han skulle försöka blockera. Om Sulawtai blockerade fick han anfalla eleven istället.

Om även eleven blockerade magin så blev det hans tur att anfalla. Så här fortsatte man tills någon vunnit eller tills båda blockerat fyra attacker. Då ansågs striden som oavgjord. Marmat hade ägnat kvällen innan åt att förbereda en strategi. Han visste att Sulawtai kunde väldigt mycket mer magi än han kunde. Han tänkte därför inte försöka dämpa hans attacker eller hugga av så att magin vände. Istället tänkte han trycka på med jord med full kraft för att helt enkelt hugga av vad Sulawtai än försökte. Fyra motattacker med full kraft skulle han orka med.

Vad han skulle anfalla med var svårare. Han kunde inte gärna maskera sin magi. Han var strikt förbjuden att visa upp den metoden och Sythen var en av domarna på tävlingen. Dessutom var det ingenting som han ville avslöja för någon annan. Han kunde inte heller använda den magi som han använt mot kaninen. Sulawtai hade antagligen aldrig sett den, men det var förbjuden magi och han ville verkligen inte döda Sulawtai.

Men, han hade några nya former på lager, former som han hade fått fram under sitt experimenterande. Han hoppades att någon av dem var någonting som Sulawtai aldrig sett förut.

En efter en gick hans klasskamrater upp mot Sulawtai. De flesta klarade en eller två attacker de till slut förlorade, men när det till slut var Marmats tur var det en av hans klasskamrater som hade lyckats få till oavgjort. Om Marmat skulle vinna det här behövde han alltså vinna mot Sulawtai. Han hade lärt sig några nya former av magi under tävlingen genom att studera sina klasskamrater, men ingenting av detta var någonting som han skulle ha nytta av.

Han koncentrerade sig och inledde sin första attack. Genom att binda ihop många trådar av metall och eld med vatten skapade han ett antal snurrande skivor med vassa taggar som han skickade mot Sulawtai i knähöjd. Det skulle vara en dödlig attack om han gjorde den i midjehöjd, men ifall Sulawtai skulle misslyckades med att skydda sig så ville han inte göra mer än skada honom.

Sulawtai dämpade hans trÃ¥dar sÃ¥ att de helt försvann och han kände smärtan när han en kort stund tappade kontakten med magin. ”Jag är tacksam för att du siktade i knähöjd. Den magi som du använde är ovanlig men i stridigheterna kallades de för spinnande diskar av eld.”

Marmat hade gissat att det var en magi som Sulawtai skulle känna igen. Den var alldeles för effektiv för att vara en helt ny form av magi. Han förberedde sig på Sulawtais attack och när den kom mötte han upp den med jord. Han använde inte full kraft, eftersom han inte ville avslöja nu hur stark han blivit i jord, men det var mer än tillräckligt för att skära av Sulawtais attack. Strategin verkade fungera eftersom han faktiskt inte hade en aning om vad det var som Sulawtai anfallit med.

Som attack nummer två valde han att skapa över hundra trådar av vatten och att använda jord för att styra dem istället för att förändra dem. Han var svag i vatten, men han kunde fortfarande skapa många svaga trådar. Dessa styrde han i en cirkel precis ovanför Sulawtai. Han hade vid tidigare experiment lyckats lyfta ett fallet träd på detta sätt och hans förhoppning var att tvinga upp Sulawtai i luften.

Återigen dämpade Sulawtai hans trådar och återigen kände Marmat smärtan när de försvann.

”Imponerande att skapa sÃ¥ mÃ¥nga trÃ¥dar i ett element som är ditt svagaste”, sa Sulawtai. ”Men, glöm inte att kvinnor kan skapa ännu fler trÃ¥dar. För att kunna försvara oss mot dem mÃ¥ste vi klara av att kunna dämpa flera hundra trÃ¥dar samtidigt.”

Han förberedde sig på Sulawtais andra attack och även denna gång tog han till ett starkt flöde av jord. Den här gången använde han mer jord än förra gången, i händelse att Sulawtai valt en kraftfullare magi men han hade fortfarande ingen aning om vad det var som Sulawtai slungade mot honom. Det spelade ingen roll eftersom han återigen högg av Sulawtais trådar.

”Du fortsätter att försvara med styrka ser jag. Det är en av dina styrkor, men tänk pÃ¥ att om du använder samma försvar flera gÃ¥nger sÃ¥ kan fienden anpassa sig till det.”

Detta hade Marmat redan förstått och han hade funderat på om han skulle växla försvar, men så länge som Sulawtai använde magi som han kände igen vågade han inte prova annat. Han förberedde sin tredje attack.

Nu hade han anfallit framifrån och ovanifrån. Dags att vara lite feg och anfalla i ryggen. Han styrde trådar av metall mot stenarna i väggen bakom Sulawtai. Genom att kombinera vatten och eld fick han utrymmet precis bakom stenarna att växa så att flera stenar slungades mot Sulawtais rygg.

Den här gången blev hans trådar inte dämpade, utan Sulawtai använde den magi som var den första de fick lära sig. Han skapade en sköld i luften bakom sig som stenarna kraschade in i.

”Det där hade kunnat göra ont om jag inte skyddat mig med en sköld. Glöm aldrig att ibland är det bästa försvaret det enklaste. Bara för att en sköld ofta är ett dÃ¥ligt försvar sÃ¥ kan det ibland vara bra.”

Marmat tog ett djupt andetag och förberedde sig på försvar igen. Han såg hur Sulawtai band ihop vatten och trä för att skapa rep som skulle binda honom och han skulle precis dämpa av trådarna när han fick en kall klump i magen. Någonting var fel. Det här var inte vad det såg ut som. Tankarna gick som blixtar i hans huvud och han var tvungen att reagera snabbt. I ren panik svarade han med jord igen. Han vågade inte göra någonting annat än att ta i med allt han hade och han skar av trådarna.

”Oj. Din styrka i jord är imponerande. Jag tror inte nÃ¥gon i det här rummet kan frammana lika mycket kraft i det elementet. Men, varför dämpade du inte bara?”

”NÃ¥gonting kändes fel. Hade du gjort nÃ¥gonting annorlunda med trÃ¥darna?”

Sulawtai besvarade inte hans fråga utan gav honom bara ett snett leende. Nu hade han dock problem. Han hade bara en attack kvar och han var tvungen att få in den om han skulle vinna. Dessutom hade han visat sin styrka i jord. Sulawtai kunde nu välja någon attack som var för stark för hans motattack. Han bestämde sig för att chansa.

Golvet var av sten och inte jord som ute på fältet, men det borde gå att göra samma sak mot Sulawtai som han hade gjort mot fågelskrämman. Dessutom krävde detta många starka trådar av metall och en komplicerad väv av trådar av jord för att få till och han hoppades att metall och jord inte var Sulawtais två starkaste element. Dessutom skapade han en massa extra trådar av jord som han inte band till någonting. De fyllde ingen funktion, men han hoppades att detta skulle förvirra Sulawtai tillräckligt.

Det gav precis den effekt som han hade hoppats. Sulawtai dämpade de flesta av hans lockbeten, de trådar som han slängt ut för att förvirra, och även flera av trådarna av metall och vatten som han använde för att först mjuka upp stenen och sedan göra den hård igen.

Resultatet blev att en del av effekten gick igenom och Sulawtai sjönk ned till midjan innan golvet blev hårt igen och han fastnade där.

”Ha ha ha”, skrattade Sulawtai. ”Det var den bästa attack jag sett pÃ¥ flera Ã¥r. Du är en värdig vinnare Marmat. Om nu bara nÃ¥gon kan hjälpa mig loss?”

Resten av dagen gick Marmat på moln. Han hade lyckats vinna mot Sulawtai och han var den enda eleven som hade lyckats med det. Imorgon skulle han få resa mot Siniwi.

Läs mer

Kapitel 37

Kapitel 37, 38 och 39 innehåller alla tidshopp. Det har att göra med att vi måste komma fram till vintern för den del av handlingen som ska knyta ihop boken.

I Ellas fall fanns det dock en del att ta upp innan, så det stora tidshoppet känns kort och rushat. Jag funderar på om jag ska stryka hela delen med olika utbildningar och istället låta tidshoppet ta lite mer plats.

KAPITEL 37

För ovanlighetens skull var Ella först till dagens lektion. Det stred mot hennes natur att gå upp tidigt och att stressa dit för att vara först, men hon ville kunna lämna anteckningsboken på Sofyns skrivbord utan att de andra eleverna skulle kunna se det.

Hon slog sig ned i sin bänk och det dröjde inte länge innan fler elever anlände. Strax innan klockringningen var de alla på plats och Sofyn klev in i rummet. Hon gick fram till sitt skrivbord och Ella kunde se hur hon noterade anteckningsboken på sitt skrivbord, men hon lät den ligga ihopslagen just då. Ella undrade om någon annan i klassen hade lagt märke till den och om de förstått att hon hade blivit bestraffad. Hon hade tittat extra noggrant i spegeln i morse och hon kunde inte se några spår av gårdagen i sitt ansikte. Svullnaden hade försvunnit redan igår och hennes ögon var inte längre röda.

Lektionen fortlöpte med övningar i magiskt försvar och de turades om att öva mot varandra medan Sofyn övervakade. När de senare kom tillbaka från dagmålet hade Sofyn en överraskning åt dem.

”Som ni vet sÃ¥ kommer ni att nästa Ã¥r, efter att ni kommer tillbaka frÃ¥n vinterlovet, att välja en individuell studieplan, baserat pÃ¥ era intressen och era talanger. Det kan verka lÃ¥ngt bort, dÃ¥ det är flera mÃ¥nvarv kvar till vinterlovet, men som er lärare är det mitt jobb att se till att ni förstÃ¥r vad ni har att välja pÃ¥ och vad de olika valen innebär.”

”Jag föredrar att prata med var och en av er i enrum först, för att bättre förstÃ¥ vad era intressen är och sÃ¥ att jag pÃ¥ ett bra sätt ska kunna presentera alternativen av er när vintern anländer. Därför kommer jag att skicka runt den här listan”

Hon la ett papper på Ellas skrivbord. På det papperet fanns en kolumn med namnen på dagarna och en tom ruta för namn.

”Jag vill att ni skriver ert namn pÃ¥ en av de lediga platserna här. Vi börjar med det här direkt och den första dagen är alltsÃ¥ idag, nÃ¥ddagen. Det finns 28 lediga platser och ni är 22 elever i klassen, sÃ¥ det kommer finnas möjlighet att välja även för den som fÃ¥r välja sist. Dessa samtal äger rum efter lektionerna och jag kommer att pÃ¥minna er om vems tur det är.”

”Ni kommer även att se att fridagarna finns med för den som sÃ¥ önskar. För de som väljer en fridag kommer jag att besöka er i ert rum efter morgonmÃ¥lets sista klockringning. Om du börjar Ella och sedan skickar du papperet vidare till vänster, till Wasa. Wasa gÃ¥r sedan bort med papperet till Aerina som sitter längst till höger i raden bakom er. Aerina skickar vidare vänster, och sÃ¥ vidare.”

Ella hade först tänkt välja nåddagen. Det kändes passande eftersom hon bad om nåd för att hon betett sig så dumt och dessutom skulle hon få chansen att prata med Sofyn redan idag. Samtidigt så ville hon inte gärna besöka Sofyns rum så snart igen. Varje gång hon varit där hade det varit för att hon gjort någonting dumt och skulle bestraffas. Dessutom skulle en fridag innebära att hon och Wasa skulle kunna prata gemensamt med Sofyn. Hon skrev i sitt namn på den första fridagen och skickade vidare till Wasa. Hon noterade hur Wasa valde dagens datum innan hon gick iväg med lappen till Aerina.

Efter att alla elever skrivit på listan och Sofyn hade stoppat ned den i en väska fortsatte lektionen som vanligt och i slutet av lektionen bad Sofyn Wasa att följa med henne för sitt samtal om framtida studier.

\n—\n
Eftersom Ella inte hade en aning om hur långt Wasas samtal med Sofyn skulle ta gick hon och åt direkt efter lektionen innan hon återvände till sitt rum för lite studier. Strax innan hon hade tänkt gå och lägga sig knackade Wasa på dörren och hon släppte in henne.

”Hur gick det? Pratade ni nÃ¥gonting om Ghatas?”

”Nej, vi pratade bara om framtida studier och om vad jag var intresserad av. Men, Sofyn inledde med att säga att hon hade läst ditt meddelande och att hon kommer prata med oss bÃ¥da pÃ¥ fridagen, efter att hon pratat med dig.”

Ella kände sig lite besviken. Hon hade hoppats att Sofyn skulle ha sagt någonting mer, och eftersom hon hade valt fridagen fick hon nu vänta till i övermorgon innan hos skulle få svar på sina frågor. De småpratade lite grann om dagens lektioner och tränade lite grann på att dämpa varandras trådar innan Ella till slut kröp till sängs.

Som alltid när man väntar på någonting så gick tiden oerhört långsamt och det var äntligen fridag. Ofta brukade Ella dröja kvar i sängen och vänta med morgonmålet till sista möjliga stund, men idag hade hon ingen ro i kroppen. Hon var nästan först ned i matsalen och efter en snabb frukost ägnade hon resten av morgonen åt att stega fram och tillbaka i sitt rum i väntan på Sofyn.

Till slut sÃ¥ knackade det pÃ¥ dörren. Eftersom hon lämnat dörren olÃ¥st ropade hon ”Kom in” och strax därefter kom Sofyn in i rummet och stängde dörren efter sig. Hon kände hur frÃ¥gorna bubblade i kroppen och Sofyn hann knappt stänga dörren innan hon överöste henne med frÃ¥gor:

”Fick du mitt meddelande? Pratade du och Wasa nÃ¥gonting om Ghatas? Har du …”

Här avbröt Sofyn henne. ”Lugna ned dig är du snäll. Vi kommer att prata om flera saker idag. BÃ¥de ditt beteende, dina framtida studier och det som du och Wasa ville prata med mig om, men vi pratar om dem i den ordning som jag bestämmer.”

På tonen och ordvalet förstod hon att Sofyn fortfarande var arg över hur hon hade brutit mot reglerna, men hon tyckte att det var lite orättvist. Hon hade redan fått sitt straff och då borde Sofyn kunna förlåta. Även om hon hade en tendens att prata innan hon tänkte så lyckades hon hålla tand för tunga och erbjöd Sofyn att sitta ned på stolen medan hon satte sig på sängen. En säng som hon för ovanlighetens skull hade bäddat i väntan på Sofyns besök.

”SÃ¥, det var bättre. Om vi börjar med ditt beteende sÃ¥ är jag glad att du inte fuskade med skrivövningen. Jag brukar lita pÃ¥ mina elever men nu har du tvÃ¥ gÃ¥nger pÃ¥ kort tid gÃ¥tt bakom ryggen pÃ¥ mig och allvarligt brutit mot reglerna. Det har fÃ¥tt mig att undra om jag är för snäll mot mina elever och det kommer att ta tid innan jag känner att jag vÃ¥gar lita pÃ¥ dig igen. FörstÃ¥r du det?”

Hon nickade. Hon hade aldrig tänkt på hur det måste kännas för Sofyn som först räddade henne från att bli utslängd från skolan och så tackade hon henne genom att bryta mot reglerna igen.

”Ã…ngrar?” försökte Ella formulera en frÃ¥ga, men började om: ”Har du Ã¥ngrat att du hjälpte mig i somras?”

”Ärligt talat, Ella. Jag vet inte. Ibland undrar jag om det var rätt beslut. Men, samtidigt har bÃ¥de du och Wasa en nyfikenhet och ett mod som jag ibland saknar i anmödrarna. Vi, och vÃ¥ra företrädare har försökt lösa den här gÃ¥tan i flera hundra Ã¥r utan att lyckas, och den enda som kommit nÃ¥gonstans sitter nu fÃ¥ngad samtidigt som vi varit oförmögna att hjälpa henne.”

”SÃ¥, jag tror fortfarande att anmödrarna behöver er lika mycket som ni behöver anmödrarna. Men, som jag sa senast vi talades vid sÃ¥ har jag tröttnat pÃ¥ dina regelbrott och jag tänker bestraffa dig fullt ut om du bryter mot reglerna igen. Du kommer behöva bevisa att jag kan lita pÃ¥ dig innan jag börjar göra det igen.”

Ella kände klumpen i halsen. Hon hade en lång uppförsbacke och hon hoppades att hon skulle kunna bevisa för Sofyn att hon gick att lita på. Både hon och Wasa behövde ha Sofyn på sin sida om det skulle kunna rädda Tomo.

”Nog om det”, fortsatte Sofyn. ”LÃ¥t oss prata om dina framtida studier nu. Efter vinterlovet kommer du att ha varit här i ett Ã¥r och dÃ¥ har du kommit sÃ¥ lÃ¥ngt i dina studier att du fÃ¥r välja din egen väg. Det finns nÃ¥gra olika att välja pÃ¥ och jag kommer börja med att presentera dem lite kort, sÃ¥ fÃ¥r du möjlighet att ställa frÃ¥gor. Ni kommer senare att fÃ¥ mer information, och det kommer att finnas möjlighet att ställa fler frÃ¥gor dÃ¥.”

”Den väg som jag tror att du är minst intresserad av är teoretisk magi. Det handlar mycket om att läsa in kunskap om magins och gillets historia. Det är Estsuldra som ansvarar för den utbildningen. Det är mycket fokus pÃ¥ att läsa och skriva och väldigt lite fokus pÃ¥ praktiska övningar. Givetvis fortsätter alla elever med lektioner i olika former av magi, men mer än hälften av tiden där handlar om teori.”

Hon höll helt med. Det lät verkligen inte särskilt roligt och hon var inte det minsta intresserad av att få Estsuldra som lärare igen.

”Nästa väg tror jag kan intressera dig desto mer och det är experimentell magi. Som du vet sÃ¥ finns det sÃ¥dan magi som är väl dokumenterad och som alla lär sig. Men, det finns magi som är bortglömd eller som ingen nÃ¥gonsin hittat. Experimentell magi handlar om att lära sig metoder för att minska risken när man experimenterar med magi. Det är fortfarande farligt och vi har haft nÃ¥gra magiker som rÃ¥kat ut för allvarliga skador när de ägnat sig Ã¥t detta, men ni har egentligen redan ägnat er Ã¥t detta när ni aktiverade tittkulan. Även om ni inte vidtog de försiktighetsÃ¥tgärder som nÃ¥gon tränad i detta skulle ha gjort.”

Med det gav Sofyn henne ett strängt ögonkast innan hon fortsatte. ”Vi har även flera vägar som är specialiserade pÃ¥ ett specifikt omrÃ¥de. En av dessa är försvar; och dÃ¥ med mycket om magiskt försvar. Vi har även läkekonst som är specialiserat pÃ¥ just att läka och lindra sjukdomar. Det finns botanik som är inriktat pÃ¥ magi som pÃ¥verkar naturen omkring oss. Det är de som ansvarar för de växthus som vi har här och de ger ibland naturen en hjälpande hand.”

”Slutligen sÃ¥ har vi rekryterarna. De är specialister pÃ¥ att läsa av andra personer och känna efter vilken magisk förmÃ¥ga de har. Det var en sÃ¥dan du stötte pÃ¥ under uttagningen. De reser runt i landet och letar efter nya elever hit. De kan även känna av den magiska förmÃ¥gan hos män, men det är en kunskap som de använder väldigt sällan eftersom vi inte rekryterar män hit. Har du nÃ¥gra frÃ¥gor?”

Ella skakade pÃ¥ huvudet och Sofyn fortsatte: ”DÃ¥ har jag tvÃ¥ frÃ¥gor till dig. Vad tycker du är roligast med magi? Vad ser du mest fram emot att fÃ¥ lära dig?”

Hon var tvungen att fundera en stund innan hon svarade. ”Roligast är att lära sig nya saker, att förstÃ¥ hur allting hänger ihop. Hur vi med bara fem olika element kan skapa sÃ¥ olika saker. Det jag ser fram emot mest är att lära mig nya saker; att gÃ¥ och lägga mig med en kunskap som jag inte hade när jag vaknade.”

Sofyn studerade henne en lÃ¥ng stund, som om hon vägde hennes ord, innan hon till slut talade igen. ”Bra, dÃ¥ vet jag vilken lärare som jag ska be komma och ha en gästlektion. Om du gÃ¥r och hämtar sÃ¥ kan vi ta det som du suttit och väntat pÃ¥ hela tiden.”

\n—\n
Det tog inte lång stund för henne att hämta Wasa och när de återvänt till Ellas rum och satt sig på hennes säng frågade Sofyn:

”Ni ville prata med mig och det var viktigt. NÃ¥. Jag lyssnar, även om ingen av er egentligen förtjänat det.”

Wasa inledde med att förklara vad de hade hittat, om Qiancia, om Ghatas, om teorin att det det borde finnas en besökare där och hur de borde kunna använda hornen för att synkronisera att de öppnade Besökaren från både Sadalino och Ghatas samtidigt och hur det borde gå att få ut Tomo utan allt för stor risk.

”Det är inte sÃ¥ lÃ¥ngt till Ghatas och staden är helt övergiven”, fortsatte Ella. ”Vi borde kunna rida dit pÃ¥ en vecka och sÃ¥ här Ã¥rs krävs inte en massa packning eller utrustning. Om du bara kunde fÃ¥ fram hornen sÃ¥ skulle vi kunna ge oss iväg direkt.”

Hon hade inte menat att låta så entusiastisk, eller som att de hade hela planen klar, men det kändes som om de var så nära nu. De skulle kunna rädda Tomo och lära sig mer om besökaren.

”Nej”, kom svaret frÃ¥n Sofyn och Ella kände hur all kraft rann ur henne. Nej? Bara sÃ¥där? Hade hon inte lyssnat pÃ¥ deras förslag. Hon sÃ¥g en tÃ¥r i ögonvrÃ¥n pÃ¥ Wasa och satte sig närmare henne sÃ¥ att hon kunde lägga en arm över hennes axlar.

”Nej”, fortsatte Sofyn, ”ni kan inte Ã¥ka nu.”

Ett hopp tändes hos Ella medan Sofyn fortsatte.

”Ni är lÃ¥ngt ifrÃ¥n redo för en sÃ¥dan resa och det skulle skapa en massa uppmärksamhet om ni gav er av nu. Jag ska prata med de andra anmödrarna och se vad de tycker om er plan. Jag kommer att föreslÃ¥ att vi ska utgÃ¥ frÃ¥n er plan, med vissa förändringar, men innan de godkänt planen sÃ¥ gör ni ingenting. Absolut ingenting! Är det förstÃ¥tt?”

Vilka ändringar var det Sofyn hade tänkt sig? Hon hoppades att det inte var några stora ändringar eftersom deras plan var bra, men hon kunde vänta på klartecken från anmödrarna. Både hon och Wasa nickade bifall.

”Jag kommer träffa de andra anmödrarna och vi kommer att diskutera ert förslag. Jag vill att ni kommer till mitt rum om tvÃ¥ veckor, alltsÃ¥ näst-nästa fridag. DÃ¥ har jag inga elevsamtal i min kalender. Fram till dess vill jag att ni ägnar er Ã¥t era studier enbart. Om nÃ¥gon av er gör den minsta ansats att sätta planen i verket eller om nÃ¥gon av er bryter nÃ¥gon regel sÃ¥ kommer jag att avbryta och vi kommer ha ett mycket trÃ¥kigt samtal pÃ¥ mitt rum. Är det förstÃ¥tt?”

”Ja, Sofyn”, svarade de bÃ¥da med en mun.

Med det svaret verkade Sofyn nöjd och hon reste sig och lämnade rummet.

\n—\n
Om Ella hade tyckt att två dagar gick långsamt så var det ingenting mot hur långsamma två veckor kan vara. Visserligen uppskattade hon sina lektioner och de lärde sig massvis om magiskt försvar. Nu hade de kommit så långt att de fick dela upp sig i mindre grupper och träna mot varandra.

Till slut hade de två veckorna äntligen gått och efter morgonmålet begav sig Ella och Wasa till Sofyns rum. Efter att ha knackat och blivit insläppta tog de varsin stol och väntade på att Sofyn skulle inleda. Ella kände hur det tog emot att sitta still eftersom hon ville gå omkring i rummet tills hon fick svar på frågan.

”Det gläder mig att ni bÃ¥da följt mina instruktioner. Jag litar inte helt pÃ¥ nÃ¥gon av er än, men ni verkar kunna följa regler ibland i alla fall. Jag har nu pratat med de andra och vi kommer att följa er plan, men med vissa ändringar.”

Vilka ändringar, tänkte Ella, men det kändes inte som rätt tillfälle att ställa den frågan just nu.

”För det första sÃ¥ kommer resan till Ghatas att ske under vinterlovet. Detta för att inte skapa en massa rykten. För det andra sÃ¥ fÃ¥r ni inte bÃ¥da resa. En av er kommer att resa dit i sällskap med mig. Den andra stannar kvar här och hjälper till med Besökaren här. Ni bestämmer själva vem som ska stanna kvar.”

Bara en av oss tänkte Ella förfärat. Hur skulle de kunna välja vem som skulle få följa med? Det var ju deras gemensamma plan och de senaste två veckorna hade de pratat varje kväll om hur spännande det skulle vara att se Ghatas.

”Slutligen, och detta är den viktigaste delen. Om nÃ¥gon av er bryter en enda regel fram till dess sÃ¥ ställer vi in resan. Vi tar en stor risk med er plan här och ni behöver bÃ¥da bevisa att vi kan lita pÃ¥ er. Se det som er chans att visa att vi gjorde rätt när vi gjorde er till anmödrar.”

”Jag förstÃ¥r att det är en del för er att ta in, med de ändringar som vi gjort. Men, vi mÃ¥ste ändÃ¥ be om ett svar nu. Om ni inte tycker att detta är ok sÃ¥ ställer vi in helt.”

Ella tittade på Wasa och hon kunde se hur vännen tänkte samma sak. Det var inte den plan som de hade tagit fram, men det var deras bästa chans att rädda Tomo. De godtog planen och återvände till Ellas rum för att diskutera ändringarna i planen.

De slog sig ned i Ellas säng, efter att Wasa med en suck konstaterat att hon inte bäddat i dag heller och snabbt slängt över ett överkast. Ella tyckte att det var lika bra att gå på den svåraste punkten först:

”Jag tycker att du ska Ã¥ka till Ghatas. Det var din plan och det är din syster.”

”Tack”, svarade Wasa, ”men du borde Ã¥ka. Vi borde försöka fÃ¥ ut Tomo genom Besökaren här i Sadalino. Det är bättre för henne om hon kommer tillbaka till samma plats som hon lämnade. Tänk pÃ¥ att hon varit borta i flera Ã¥r och hon är antagligen förvirrad. Jag vill gärna vara pÃ¥ samma plats som hon kommer ut sÃ¥ att jag kan fÃ¥ se henne och röra vid henne.”

Ella undrade om det verkligen var hela anledningen. Den lät rimlig, men Wasa visste också hur mycket Ella hade sett fram emot att få se Ghatas. Enda sedan de hade blivit upptäckta och nästan blivit utslängda så hade Wasa agerat som om det enbart varit hennes fel och att hon var skyldig Ella att alltid göra som hon ville.
\n—\n
Resten av hösten förflöt snabbare än Ella trodde den skulle göra. Mellan alla lektioner gick mycket tid åt att planera resan till Ghatas mer i detalj och flera gånger träffades Ella, Wasa och Sofyn för att diskutera resan. Både Ella och Wasa fick möjlighet att använda hornen flera gånger och de testade dem på flera olika avstånd utan att märka någon skillnad i ljudet. Varje gång lät det som om de stod precis bredvid varandra även om de några gånger hörde ett knäppande ljud.

Vid några få tillfällen använde de tittkulan för att prata med Marmat men både de och han var väldigt försiktiga med att avslöja någonting och det fanns en gräns för hur mycket kallprat man kunde ägna sig åt. Ella noterade dock att Marmat alltid var mer engagerad i samtalen de gånger som Wasa var med.

En höjdpunkt under hösten var den vecka då både Ella och Wasa fyllde år. De hade upptäckt att det bara skiljde två dagar mellan dem så de valde att fira båda födelsedagarna på dagen som låg mittimellan. Nu när de var tretton år gamla så var de nästan vuxna.

Förutom lektioner i magiskt försvar fick de under hösten och vintern möjlighet att fördjupa sig i de olika vägar som deras studier kunde ta och Ella blev allt mer säker på att hon skulle välja experimentell magi, särskilt efter de lektioner där de under Sofyns övervakande fick prova att experimentera sig fram till ny magi. Eller, egentligen var det som de kom på inte särskilt ny magi. Sofyn kände igen allt de kom fram till, men det var första gången som Ella skapade ny magi och inte bara repeterade någonting som någon annan lärde ut till henne.

Så var det till sist bara en vecka kvar till vinterlovet och alla förberedelser för redan till Ghatas var klara.

Läs mer

Kapitel 36

I kapitel 36 sÃ¥ känns det som om Tirandims berättelse äntligen börjar ta fart, men hon ligger fortfarande en bra bit efter Ella och Marmat. SÃ¥, just nu ”tvingas” jag dra ned pÃ¥ deras tempo för att de ska vara i synk.

Och om någon undrar: ja, svarter är kaffe. Man kan inte skapa en värld som saknar kaffe.

KAPITEL 36

För ovanlighetens skull hade de nu inga läxor och det kändes ovant att de hade en helt ledig kväll, även om Tirandim uppskattade den lediga tiden. Hon hade precis börjat lära Illmani hur man stickar och även om hon uppskattade möjligheten att få vara läraren för en gångs skull så var det frustrerande hur långsamt Illmani lärde sig. Var hon lika långsam de gånger som Illmani hade lärt henne saker?

De väntade sig inte besök och blev därför lite förvÃ¥nade när det knackade pÃ¥ dörren. ”Jag undrar vem det kan vara?” sa Tirandim samtidigt som hon reste sig för att gÃ¥ och öppna. Utanför dörren stod en budbärare med tvÃ¥ likadana kuvert. ”Brev till unga fröken Tirandim och unga fröken Illmani”, annonserade budbäraren samtidigt som han överräckte de tvÃ¥ kuverten. NÃ¥got förbryllad tog hon emot dem och lämnade det ena till Illmani. ”Väntar du pÃ¥ brev frÃ¥n nÃ¥gon?” undrade hon. ”Nej. Gör du?”, kom motfrÃ¥gan frÃ¥n Illmani.

”Det är du som brukar fÃ¥ brev, inte jag. Det här är bara andra gÃ¥ngen i mitt liv som jag fÃ¥r brev. Jag undrar vem det är ifrÃ¥n?”. FrÃ¥gan var ställd mer till henne själv än nÃ¥gon annan och hon lyssnade inte riktigt pÃ¥ om Illmani besvarade frÃ¥gan. Enda sättet att fÃ¥ svar pÃ¥ frÃ¥gan var att öppna brevet och läsa det. Det stod nämligen ingen avsändare pÃ¥ omslaget, och inte heller fanns nÃ¥got sigill. Hon läste:

”Unga dam! Er begäran har blivit noterad och besvarad. Infinn er utanför gästrum nio efter dagens sista klockringning. Väl där, knacka pÃ¥ dörren Ã¥tta gÃ¥nger och ta sedan tre andetag innan ni knackar sex gÃ¥nger. Kom i sällskap med er rumskamrat eller kom inte alls.”

Tirandim vände pÃ¥ brevet för att se om det stod nÃ¥gonting mer, men det var allt som stod. Förbryllad tittade hon pÃ¥ Illmani som sÃ¥g lika konfunderad ut som hon. ”Fick du samma text?” frÃ¥gade de i munnen pÃ¥ varandra, och efter en kort jämförelse kom de fram till att deras brev var identiska.

”Jag undrar vad det handlar om. Det kan knappast ha med problemlösarna att göra; det var alldeles nyss som vi lämnade in lapparna och sÃ¥ snabbt ska det inte gÃ¥ att fÃ¥ svar” hörde hon hur Illmani kommenterade. Hon ryckte pÃ¥ axlarna och svarade ”Vi kanske fÃ¥r svar om vi gÃ¥r dit?”

Vad hade de för val egentligen. Om de ville veta vad brevet handlade om skulle de vara tvungna att gÃ¥ till gästrummen, och de lÃ¥g i andra änden av byggnaden. Det var därmed en bit att gÃ¥, vilket gjorde att de skulle vara tvungna att ge sig av nu för att hinna i tid till sista klockringningen. ”Kom! LÃ¥t oss ta reda pÃ¥ vem som skickat brevet”, sa hon till Illmani innan hon stegade ut i korridoren. Det gladde henne att Illmani följde efter.

Med tanke på att det tog två klockringningar att gå till den del av byggnaden där gästrummen låg och då det bara var tre ringningar kvar på dagen så höll de ett ganska raskt tempo; de behövde en liten stund för att hämta andan och för att leta upp rum nio. Det höga tempot gav dem lite marginaler och förhindrade dessutom alla typer av konversation. Normalt sett uppskattade Tirandim sina pratstunder med Illmani, men det enda hon kunde tänka på just nu var vad som skulle finnas i rum nio, och det kändes inte som ett ämne som de kunde diskutera där andra kunde höra dem.

Så, hon fokuserade på att hålla tempo med Illmani. Även om de var ungefär lika gamla, och ungefär lika långa så kunde väninnan hålla ett tempo som var svårt för Tirandim att matcha; till och från blev hon tvungen att springa några steg för att inte komma allt för mycket efter. De hade precis hört dagens näst sista klockringning när de kom in i gästdelen och de kunde därmed sänka tempot väsentligt. Rum nio var lätt att hitta och de spenderade tiden som var kvar till nästa klockringning med att i viskande röster diskutera vad detta egentligen handlade om.

Dagens sista klockringning — som alltid var en längre ringning för att signalera dagens slut och att det var tid för sänggÃ¥ende — hade precis klingat ut, och de stod nu utanför dörren till gästrum nio. Tirandim samlade sina tankar och knackade sedan Ã¥tta gÃ¥nger pÃ¥ dörren. Efter en kort paus — ”hur länge är egentligen tre andetag?” tänkte hon för sig själv — fortsatte Illmani ritualen genom att knacka sex gÃ¥nger.

Först fick de ingen respons, men slutligen öppnades dörren pÃ¥ glänt. Tirandim hade förväntat sig ett gästrum med nÃ¥gra personer i, men hon kunde inte se nÃ¥gonting annat än mörker. Rummet var helt mörklagt och det enda ljuset i rummet var det lilla ljus som kom frÃ¥n korridoren de stod i. ”Kom in, och skynda er pÃ¥” hördes en röst som lät mer som en väsning.

Hon gick in rummet och ljudet av fotsteg bakom henne avslöjade att Illmani följde efter henne. Några steg in i rummet stannade hon eftersom det nu var helt svart och hon ville inte riskera att slå i någonting, eller ramla omkull. Hon vände sig om kunde se Illmani precis innan dörren stängdes och rummet blev helt svart. Instinktivt sträckte hon ut handen mot Illmani och deras händer möttes.

Samma väsande röst som bjudit in dem i rummet fortsatte: ”För att slippa ha släckt i rummet kommer vi att sätta ögonbindlar pÃ¥ er och därefter kommer vi att ställa ett antal frÃ¥gor. Om ni ger oss bra svar kommer vi att avslöja vilka vi är, men ifall ni skulle ge dÃ¥liga svar är det bättre att ni inte vet vilka vi är.” Med den instruktionen kände Tirandim hur ett tygstycke bands kring hennes ögon och i utkanten av synfältet kunde hon märka att ljuset tändes, även om fortfarande inte sÃ¥g nÃ¥gonting mer än ett mörker omgivet av lite ljus.

”Normalt sett brukar vi alltid prata med en person i taget, men eftersom ni är vänner som bÃ¥da ansökt om att fÃ¥ bli problemlösare sÃ¥ inser vi givetvis att vi inte kan lÃ¥ta enbart en av er fÃ¥ bli det. Antingen blir ni bÃ¥da antagna, eller ingen av er. ”

Tirandim kände bÃ¥de oro och lättnad samtidigt. Lättnad över att det inte var nÃ¥gonting annat — okänt — som det här mötet handlade om. Oro över vad det skulle innebära; skulle Risurra bli besviken om hon inte blev antagen?

”Vi kommer att börja med att ställa antal frÃ¥gor till dig, Tirandim. Illmani fÃ¥r gärna lyssna, men inte tala när frÃ¥gorna är riktade till Tirandim. När vi är klar med frÃ¥gor till Tirandim kommer vi att ställa frÃ¥gor till Illmani. PÃ¥ dessa frÃ¥gor fÃ¥r enbart Illmani svara och Tirandim förväntas vara tyst. I korthet fÃ¥r alltsÃ¥ ingen av er tala annat än för att besvara en frÃ¥ga ställd till er. Har ni förstÃ¥tt?”

De svarade bÃ¥da ja pÃ¥ frÃ¥gan frÃ¥n den väsande rösten. Den första personen som ställde en frÃ¥ga var även denna väsande, men den här gÃ¥ngen lät det som en kvinna. ”Tirandim. Varför valde du att söka som problemlösare istället för de fem alternativ som presenterades pÃ¥ utbildningen?”

”För att en person som jag litar pÃ¥ gav mig rÃ¥det att söka det alternativet.”
”Och varför litar du pÃ¥ den personen?”
”För att han räddade mitt liv och hjälpte mig att hitta vägen till Skaparen.”
”Vem var den här personen?”
”Det tänker jag inte berätta”
”Inte ens om det hindrar dig frÃ¥n att bli en problemlösare?”

Tirandim var inte tvungen att tänka länge, men detta var den första frÃ¥gan som hon upplevde som svÃ¥r, och hon fick tänka efter innan hon svarade ”Nej.” Hon undrade om detta var fel eller rätt svar, men hon kände att hon inte kunde hÃ¥lla pÃ¥ och försöka gissa vilka svar de ville ha. Det var bättre att svara efter sitt hjärta och sedan fick det gÃ¥ som det gick.

”En sista frÃ¥ga till Tirandim”, och denna frÃ¥ga kom frÃ¥n den första rösten, den väsande röst som uppenbarligen var frÃ¥n en man. ”Alla som väljer att bli problemlösare gör det utan att veta vad det innebär, och när man väl blivit en problemlösare gÃ¥r det inte att Ã¥ngra sig. Finns det nÃ¥gonting som skulle kunna fÃ¥ dig att inte bli en problemlösare?”

En tystnad fyllde rummet medan Tirandim funderade på frågan. Givetvis fanns det många saker som hon inte skulle kunna tänka sig att göra, men hon kunde å andra sidan inte se hur detta skulle kunna vara en del av att vara problemlösare. Hon gav sitt svar:

”Jag litar pÃ¥ att den person som gav mig rÃ¥det inte skulle ha gett det rÃ¥det om det inneburit nÃ¥gonting som gÃ¥r emot Skaparen. Jag har funnit sanningen i Skaparen och litar pÃ¥ att den väg han pekat ut för mig är den bästa vägen. Det är inte den enda vägen, och kanske inte heller den enklaste vägen, men jag litar pÃ¥ att det är den rätta vägen. Om jag kan tjäna Skaparen bäst som en problemlösare är det ocksÃ¥ det jag vill bli.”

En tredje röst hördes nu i rummet. Återigen en manlig röst, och återigen en väsande röst. Tirandim undrade om de väsande rösterna hade som syfte att maskera rösten hos den som talade.

”Är ni tvÃ¥ klara med era frÃ¥gor till Tirandim?”. Hon antog att frÃ¥gan var riktad till de tvÃ¥ personer som ställt frÃ¥gor till henne och ögonbindeln förhindrade henne att se om svarade pÃ¥ nÃ¥got sätt, men rösten fortsatte nästan omedelbart: ”Illmani. Varför valde du att söka som problemlösare istället för de sex alternativ som presenterades pÃ¥ utbildningen?”

”För att en person som är viktig för mig sökt det alternativet och jag litar pÃ¥ hennes omdöme.” Tirandim kände hur hon rodnade av vännens beröm och hon var tacksam att de bÃ¥da hade ögonbindlar pÃ¥ sig just nu.

”Och om den här vännen inte skulle bli antagen?”
”DÃ¥ har ni redan gett svaret att inte heller jag kommer att bli antagen”, kom svaret blixtsnabbt frÃ¥n Illmani.

”En sista frÃ¥ga till dig dÃ¥, Illmani. Alla som väljer att bli problemlösare gör det utan att veta vad det innebär, och när man väl blivit en problemlösare gÃ¥r det inte att Ã¥ngra sig. Finns det nÃ¥gonting som skulle kunna fÃ¥ dig att inte bli en problemlösare?”

Tirandim undrade hur vännen skulle besvara frågan. Hon insåg att trots att hon tyckte att hon kände Illmani väl så visste hon inte hur vännen skulle besvara den här frågan.

”Ja. Om jag skulle vara tvungen att skada Tirandim sÃ¥ skulle jag inte vilja bli problemlösare.”

Illmanis svar var både kortare och rakare än det svar hon själv hade gett och hon önskade att hon hade gett ett lika tydligt svar. Det fanns väldigt få personer i den här världen som hon verkligen brydde sig om, men Illmani var en av dem. Hon var inte bara hennes bästa vän utan på många sätt hennes enda vän. Hon kände starkt för Mishi också, men henne såg hon mer som en storasyster, och Risurra kändes mer som en förälder.

”Vänta här” var den enda instruktion som de fick, och de lämnades kvar i rummet med ögonbindlar pÃ¥. De kunde höra hur en sidodörr öppnades och sedan stängdes, sÃ¥ antagligen hade de gÃ¥tt ut för att diskutera deras svar. Hon funderade pÃ¥ om hon skulle ta av ögonbindeln, men det kändes inte helt lämpligt utan hon lät den sitta kvar.

En stund senare öppnades och stängdes sidodörren igen. Hon hörde hur personerna som varit i det andra rummet gick genom rummet och därefter öppnades och stängdes entrédörren. Någon tog ett par steg mot dem och tog av dem bindlarna. Tirandim blinkade av det plötsliga ljuset innan hennes ögon hann vänja sig.

Hon visste inte riktigt vad hon hade väntat sig; kanske någon lokal som kändes hemlig eller mystisk, men det här såg ut som vilket gästrum som helst. Det fanns tre dörrar; den de kommit in igenom och två stängda dörrar där den ena ledde till det rum där de andra personerna konfererat om deras framtid.

I det här rummet fanns ett bord med tre stolar i det ena hörnet, och det fanns en soffa i det andra hörnet. På golvet en matta som var både tunn och sliten. Rummet hade inga fönster, och allt ljus kom från några oljelampor i rummet. Tirandim mindes fortfarande hur hon hade sett en oljelampa för första gången sin andra dag på skolan och hur hon först hade trott att det var magi. Både i byn och i Certdar hade ljus i olika former stått för all form av belysning.

Framför henne stod en kvinna som såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Tirandim hade aldrig sett henne på skolan tidigare. Hon var kortare än Tirandim och vad än Tirandim hade förväntat sig att en problemlösare var så passade inte kvinnan in på bilden. Hon såg ut som om hon hörde hemma i slottet, eller hon påminde en del om drottningen, med samma air av någon som var van att bli åtlydd. Hennes klänning var av det tunnaste gröna tyg som Tirandim någonsin sett, och hennes armar och fingrar var täckta med olika former av guldsmycken.

”Mitt namn är Ayura och jag är en av problemlösarna. Eftersom ni fÃ¥r se mitt ansikte sÃ¥ innebär det att ni blivit antagna. Det första som ni fÃ¥r lära er är att vi är en grupp som verkar i hemlighet. De flesta av oss känner bara till nÃ¥gra fÃ¥ andra problemlösare och det är enbart nÃ¥gra fÃ¥ personer som känner till alla problemlösare.”

Ayura pekade mot ett bord med tre stolar som fanns i hörnet av rummet. ”SlÃ¥ er ned. Vill ni ha svarter, te eller vatten?”. De svarade bÃ¥da att de ville ha svarter och Tirandim inflikade att hon gärna ville ha lite grädde i. Kvinnan ringde i en liten klocka som stod pÃ¥ bordet och strax kom en tjänstekvinna in som verkade jobba för Ayura. Tjänstekvinnan serverade dem svarter ur en elegant silverkanna och lämnade en mindre silverkanna pÃ¥ bordet som innehöll grädde. När de alla tagit för sig och tjänstekvinnan lämnat rummet igenom bröt Ayura tystnaden.

”Att vara problemlösare är ingen lätt uppgift och det krävs mod för att vÃ¥ga ta steget ut i det okända som ni gjorde. Det är alltid första testet; att se om de som sökt sig till oss vÃ¥gar gÃ¥ med trots bristande kunskap om vilka vi är, vad vi gör och vilka risker som finns. För det finns risker och det finns faror. Det här är det farligaste uppdraget man kan ta pÃ¥ sig och faran finns redan frÃ¥n dag ett.”

De lindade i alla fall inte in nÃ¥gonting tänkte Tirandim innan Ayura fortsatte: ”Jag ska vara helt ärlig mot er, precis som vi är mot alla. Den första faran är om ni under utbildningen märker att det här inte är för er. Ni kan inte lämna oss och de som försöker fÃ¥ngas snabbt in. Ibland kan de fÃ¥ en andra chans, men vanligast är att den som försöker fly betraktas som en förrädare. För förrädare finns bara ett straff: döden.”

Tirandim kände hur en rysning gick genom kroppen och hon var tvungen att svälja hårt. Hon önskade att de faktiskt hade lindat in den delen lite grann. Vad hade hon gett sig in på egentligen?

”VÃ¥rt jobb”, fortsatte Ayura, ”är att lösa de problem som inte övriga delar av kyrkan kan lösa. Det kan handla om en soldat som deserterat och som mÃ¥ste spÃ¥ras upp. Det kan vara en ädling som inte vill ge kyrkan sitt stöd. Det kan handla om att kungahuset orsakar problem för oss.”

Här tittade kvinnan pÃ¥ Illmani innan hon fortsatte sin uppräkning. ”Kyrkans största problem har dock alltid varit och kommer alltid att vara magiker. Särskilt de manliga magikerna. Vi gör ingen hemlighet av att vi helst ser att all magi försvinner, men de kvinnliga magikerna hÃ¥ller sig mycket för sig själva och är inte i konflikt med oss just nu. Även om magikerna är svagare än de var för 500 Ã¥r sedan sÃ¥ är de fortfarande ett allvarligt hot, och att lösa problem där de är inblandade kräver mod, skicklighet och en vetskap om att man riskerar livet varje gÃ¥ng.”

Det gladde Tirandim att hon hade valt en väg som gav henne chansen att bekämpa magiker och hon förstod nu varför Risurra hade föreslagit den här vägen. Hon försökte få in en fråga här, men kvinnan fortsatte sin redovisning utan att lämna utrymme för några som helst frågor.

”Slutligen, och detta är viktigt. VÃ¥ra lösningar är ofta fredliga. Vi övertalar folk, vi övertygar, vi pratar med rätt personer och vi verkar frÃ¥n skuggorna. Men, ibland krävs mer och dÃ¥ särskilt när det kommer till magiker. Alla problemlösare lär sig att vissa problem enbart kan lösas med vÃ¥ld. Ibland krävs det till och med att vi tar nÃ¥gons liv. Ni kommer under era studier här fÃ¥ tillgÃ¥ng till alla dessa verktyg och ingen förväntar sig att ni ska kunna hantera magiker innan er utbildning är klar. Men, vi vill vara säkra pÃ¥ att ni frÃ¥n dag ett inser precis hur farlig den väg ni valt är och hur viktig för kyrkan den är.”

”En av vÃ¥ra lärare kommer att besöka er i ert rum i morgon för er första lektion. Medan de andra eleverna väntar pÃ¥ sina svar sÃ¥ kommer era lektioner att rivstarta. För att ingen ska ana nÃ¥gonting kommer ni även skrivas in pÃ¥ utbildningen som vandrande präster. Deras utbildningar är individuella och de har stor rörelsefrihet, sÃ¥ därmed vi undviker vi ryktesspridning.”

Ayura gjorde en kort paus för att dricka sitt Svarter och Tirandim gjorde ett försöka att fÃ¥ en frÃ¥ga. Det möttes med ett ”Nej! Ni kan inte ställa frÃ¥gor.” innan Ayura ställde ned sin kopp och fortsatte.

”I ert rum, pÃ¥ era skrivbord ligger varsin ring. Det identifierar er som adepter för de som är problemlösare. Ni förväntas alltid ha dem pÃ¥ er under er utbildning. När utbildningen är klar och man bedöms vara en fullvärdig medlem av problemlösarna har man ocksÃ¥ tillräckligt med erfarenhet för att kunna bedöma när man behöver ha ringen pÃ¥ sig, men vi ser väldigt allvarligt pÃ¥ den som tar av sig ringen innan dess.”

Kvinnan reste pÃ¥ sig och avslutade sin utläggning. ”Ni fÃ¥r gärna stanna kvar i det här rummet och avsluta ert svarter om ni vill. Om ni vill ha pÃ¥fyllnad sÃ¥ kan ni ringa i klockan som jag lämnade pÃ¥ bordet. Ingen kommer kunna tjuvlyssna pÃ¥ här i det här rummet och ni är välkomna att stanna kvar i det här rummet hur länge ni vill. Däremot fÃ¥r ni inte öppna nÃ¥gon annan dörr än den ni kom in igenom, och när ni väl lämnat det här rummet kan ni inte Ã¥tervända utan en inbjudan. MÃ¥ Skaparen beskydda er.”

Med det lämnade Ayura dem ensamma i rummet och återvände till sidorummet. De satt kvar en stund och diskuterade. Illmani var mest fokuserad på att Ayura så tydligt hade pekat ut kungahuset som ett problem, även om hon kunde hålla med om att hennes mamma ibland kunde vara jobbig. Tirandim återkom flera gånger till möjligheten att sätta stopp för magiker, även om hon var chockad över att Ayura så öppet hade pratat om att döda personer.

De beställde in mer svarter och pratade en god stund innan de till slut bestämde sig för att återvända till rummet och sova lite. Att somna var dock lättare sagt än gjort, både på grund av vad Ayura hade berättat men också för att hon kände av den här uppiggande effekten av svarter som Illmani hade nämnt tidigare.

Läs mer

Kapitel 35

Nja, jag är inte särskilt nöjd med det här kapitlet. Det känns för tekniskt och för långsamt. Lite grann som om jag över-förklarar magisystemet mest för att jag stör mig på alla böcker där magin inte håller ihop rent logiskt (och ja, jag tänker i första hand på Robert Jordan här)

Jag sätter en ”skriv om”-flagga pÃ¥ det här kapitlet och funderar pÃ¥ om jag kan skriva om det sÃ¥ att jag fÃ¥r med allt men med lite mer tempo och spänning. Kanske lite tävlingsmoment?

KAPITEL 35

De närmaste dagarna fortsatte de att träna magiskt försvar i klassrummet med hela klassen samlade och där de turades om att anfalla och försvara sig. Hela tiden med Sulawtai som övervakade deras övningar. Även om både Marmat och hans klasskamrater började bli bättre så var Sulawtai fortfarande tvungen att gå in och blockera trådarna ungefär var femte gång.

Flera gÃ¥nger lät han dock försöket misslyckas utan att gÃ¥ in, med resultatet att en del elever hade fÃ¥tt blÃ¥märken eller enklare blessyrer när de rÃ¥kat ut för den magi som de skulle ha stoppat. Marmat var bÃ¥de imponerad — och ganska avundsjuk — över hur snabbt och korrekt som Sulawtai kunde läsa av vilken magi det var som användes och huruvida han behövde gÃ¥ in och bryta eller ej.

Sulawtai öppnade sällan upp för frågor i klassen, men vid ett av dessa tillfällen frågade Marmat honom:

”Hur mycket träning krävs för att kunna läsa av vilken magi som nÃ¥gon använder sÃ¥ snabbt som du gör?”

”Det är en frÃ¥ga som inte gÃ¥r att besvara helt korrekt, eftersom det är väldigt individuellt och beror bÃ¥de pÃ¥ er talang för magi och hur mycket tid ni lägger ned. Men, jag kan svara sÃ¥ här. Jag har varit lärare i magiskt försvar i fyrtio Ã¥r nu. Även om jag blir lite bättre för varje Ã¥r, sÃ¥ har jag under dessa fyrtio Ã¥r aldrig haft nÃ¥gra allvarliga skador pÃ¥ mina lektioner.”

”Sedan är det enklare när man tränar nybörjare som er. Ni har alla en ganska begränsad uppsättning magi som ni kan använda och de attacker som ni använder är sÃ¥dant som jag sett tusentals gÃ¥nger. Det är alltid mycket svÃ¥rare när det är magi som man inte känner igen.”

”Det är ocksÃ¥ mycket enklare att försvara sig mot manliga magiker. Som ni vet sÃ¥ använder vi färre trÃ¥dar än kvinnorna gör, men vi använder mer styrka. Manlig magi bygger mycket pÃ¥ att överlasta motstÃ¥ndaren med kraft medan kvinnlig magi bygger mer pÃ¥ finess, precision och snabbhet. Om ni möter en kvinnlig magiker finns det därför tvÃ¥ sätt som ni skulle kunna vinna.”

”Ni kan använda sÃ¥ pass ovanlig magi att er motstÃ¥ndare inte känner igen vad det är ni försöker skapa. Hon kan fortfarande möta alla era trÃ¥dar, men hon mÃ¥ste reagera blixtsnabbt pÃ¥ vad ni skapar. Om man känner igen de första trÃ¥darna som en del av en viss typ av magi sÃ¥ vet man vad som kommer därnäst och kan förbereda sig.”

”Den andra metoden, och den som varit vanligast i de fÃ¥ fall som det varit magiska strider mellan kvinnor och män är kraft. Vilka trÃ¥dar vi använder för en eldboll; i vilken ordning de kommer; hur de kombineras och binds ihop; dessa är alltid desamma. Men om ni dubblar styrkan i varje trÃ¥d dÃ¥ blir ocksÃ¥ effekten den dubbla. Den eldboll som skulle ha varit en fotsid bred blir nu istället tvÃ¥ fotsid bred. Dubbla styrkan igen och eldbollen blir fyra fotsid.”

”Genom att trycka in all kraft ni har sÃ¥ blir ni snabbare utmattade, men i en magisk strid behöver ni vinna snabbt och med kraft. När ni nÃ¥tt er fulla styrka kommer ni att kunna lägga in sÃ¥ mycket kraft i metall och eld att fÃ¥ – om ens nÃ¥gra – kvinnor kan matcha er styrka. Den eldboll som ni dÃ¥ skapar blir dämpad och den kommer inte bli flera fullsteg bred, men även en eldboll pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ fotsid är tillräckligt för att oskadliggöra motstÃ¥ndaren.”

”Men det är tillräckligt för idag. Imorgon kommer vi att gÃ¥ in pÃ¥ den andra typen av försvar, där man hugger av motstÃ¥ndarens trÃ¥dar. Ni kommer behöva var fullt utvilade för den lektionen, sÃ¥ jag rekommenderar att ni ser till att sova ordentligt i natt.”

Han var osäker på om han bara varit ovanligt trött, eller om det varit Sulawtais förmaning som legat bakom, men han hade för ovanlighetens skull inte ägnat sig åt någon av sina sidoaktiviteter utan han hade nöjt sig med en kort löprunda och sina armhävningar innan sängdags.

Därför kände han sig ovanligt pigg och utsövd när han gav sig av till dagens lektion. Dessutom var han väldigt nyfiken på hur svårt det skulle vara att lära sig att skära av andras trådar. Hade män en större fallenhet för den här metoden, eller var det bara så att det var en metod som lämpade sig bättre för ren styrka?

Återigen stod alla stolar utmed väggarna och den mittersta delen av rummet var helt tom. Sulawtai kom som vanligt in i rummet precis vid den klockringning som signalerade att lektionen skulle börja och han inledde med att peka på Marmat.

”Du. Du hade en bra frÃ¥ga igÃ¥r, sÃ¥ du fÃ¥r inleda den här lektionen tillsammans med mig.”

Marmat kände sig hedrad över den positiva kommentaren. Han föredrag att hålla en låg profil i klassen, men samtidigt var det trevligt med beröm från en lärare. Varken Sythen eller Zhao hade varit särskilt frikostiga med beröm.

”Jag vill att du formar en enkel trÃ¥d av valfritt element och riktar den trÃ¥den mot marken mitt emellan oss. Normalt sett när man hugger av nÃ¥gons magi sÃ¥ är det flera trÃ¥dar pÃ¥ en gÃ¥ng som ska huggas av, men för att det ska vara lättare för er att se vad som händer och för att lära er tekniken sÃ¥ börjar vi med en trÃ¥d.”

Vilket element skulle han välja? Han visste inte själv vilket som var hans starkaste element än även om han trodde att det var eld. Skulle han börja med ett av dem? Eller kanske trä som varit hans favorit hittills. Han bestämde sig för att det minst troliga elementet som nÃ¥gon elev skulle välja var jord, eftersom det enbart användes för att binda ihop andra element och han ville se hur Sulawtai skulle reagera. Ã…terigen tvingade han ut sitt sinne i den forsande floden — liknelsen med en barkbit hade varit väldigt träffande — och han formade kraften till jord. Han ville inte riktigt visa hur stark han var i de olika elementen och skapade därför en ganska svag ström av jord. Tjockare än vad han i början hade använt för att binda ihop element, men fortfarande sÃ¥ svag att alla elever i rummet hade kunnat matcha styrkan.

Ett leende spelade en kort stund pÃ¥ Sulawtais läppar. ”Jord? Intressant val, särskilt eftersom jord pÃ¥ mÃ¥nga sätt skiljer sig frÃ¥n övriga element. Jag hade tänkt vänta med jord till sist, men dÃ¥ börjar vi med jord. BehÃ¥ll ditt element medan jag ger en kort förklaring till klassen.”

”Vi använder jord för att binda ihop andra element, som ni vet, och jord används nästan aldrig ensamt. Det gör ocksÃ¥ att när vi hugger av andras magi fokuserar vi oftast pÃ¥ de andra elementen. Jag vet att ni alla spelat ’Tornet faller’ under er tid här. Jord är som de här träbitarna som hÃ¥ller uppe hela tornet. Tar man bort dem sÃ¥ rasar alla andra bitar ned pÃ¥ bordet. Tar ni bort jord sÃ¥ rasar de andra trÃ¥darna och sprids i alla möjliga riktningar. Ibland blir det bara kaos av det; en massa lösa trÃ¥dar som var och en inte har nÃ¥gon effekt. ”

”Ibland kombinerar sig elementen med andra, utan bindningar av jord, och man kan fÃ¥ helt oväntade effekter. Om en del av dessa trÃ¥dar ’faller’ i riktning mot er mÃ¥ste ni vara beredda att hugga av vad som blivit resultatet av detta. Det är ett väldigt effektivt sätt att förstöra nÃ¥gons magi, men det är ocksÃ¥ ett väldigt farligt sätt. Vissa magiker experimenterar med magi pÃ¥ just det här sättet, genom att skapa känd magi och sedan hugga av vissa trÃ¥dar av jord för att lÃ¥ta slumpen jobba Ã¥t dem.”

”Oftast leder det inte nÃ¥gonting alls. NÃ¥gon enstaka gÃ¥ng skapar de ny magi, och i väldigt sällsynta fall skapar de sÃ¥ farlig och okontrollerad magi att nÃ¥gon blir skadad eller dör. Denna nÃ¥gon är oftast magikern. Men, nog pratat. LÃ¥t mig demonstrera istället.”

Sulawtai skapade en kraftfull trÃ¥d av jord, rejält mycket kraftigare än den trÃ¥d han själv hade skapat. Han band även in lite metall i trÃ¥den innan han med full kraft skickade den mot Marmats trÃ¥d som klövs rakt av. Det hastiga försvinnandet av trÃ¥den sände en chock genom Marmat — även om det inte gjorde ont pÃ¥ samma sätt som dämpningen utan det var som när man hoppar ned i kallt vatten — och han tappade helt kontakten med magin under en kort stund.

”Ni ser”, fortsatte Sulawtai, ”hur jag inte försöker använda andra trÃ¥dar sÃ¥ som vi gör när vi dämpar, utan istället använder jag samma element som det som vi försöker hugga av. Det jag ocksÃ¥ gjorde var att förändra elementet nÃ¥got genom att tillföra andra egenskaper. Precis som elementet vatten kan hindras om vi förändrar vatten till is, sÃ¥ kan vi stoppa trä frÃ¥n att växa genom att blockera med en träbit som är tillräckligt hÃ¥rd. Precis som vi kan stoppa metall genom att välja en metall som är hÃ¥rdare sÃ¥ kan vi förhindra eld genom en kraftigare eld som brinner kraftfullare.”

”Vi använder samma element men med mycket mer kraft och genom att väva in andra element för att fÃ¥ fram deras kraftfullaste egenskaper. SÃ¥ här i början kommer ni att fÃ¥ träna pÃ¥ att använda all er styrka, men med mer träning fÃ¥r ni lära att använda precis rätt styrka. Att inte använda maximal styrka har tvÃ¥ olika fördelar.”

”För det första: om ni tar i allt ni har varje gÃ¥ng kommer ni att vara helt utmattade efter bara nÃ¥gon klockringning. Det är ett av skälen till att ni tränar i grupp sÃ¥ att ni ska hinna vila upp er. För det andra sÃ¥ finns en finess med att välja exakt rätt styrka. Om ni lyckas hugga av trÃ¥darna med den kraft som precis är tillräcklig sÃ¥ fÃ¥r ni en väldigt positiv sidoeffekt. MotstÃ¥ndaren tappar dÃ¥ inte sin kontakt med magin en kort stund.”

Detta förvånade Marmat. Hur kunde det vara en fördel? Då kunde motståndaren snabbt skapa ett nytt magiskt anfall och man skulle hela tiden hamna på defensiven. Av uttrycken på hans klasskamraters ansikten var Marmat inte den enda som kände sig förvirrad.

”Jag ser att ni är förvirrade”, fortsatte Sulawtai. ”Varför vill man inte att motstÃ¥ndaren ska tappa kontakten med magin? LÃ¥t mig demonstrera istället för att förklara. Marmat, kan du anfalla mig med nÃ¥gonting enkelt, exempelvis ett rep?”

Marmat var fortfarande förvirrad, men han gjorde som han blivit tillsagd. Han använde jord för att binda ihop trä med vatten och skapa ett rep som han skickade mot Sulawtai. Han kunde se hur Sulawtai skickade trä mot trä, vatten mot vatten och jord mot jord, med tunna trådar av andra element inblandade för att göra elementen hårdare.

Det förvånande var inte när Sulawtai skar igenom hans trådar. Det hade han räknat med och han hade även räknat med att han skulle kunna hålla kvar magin. Det han inte hade räknat var när han såg hur trådarna vände och riktade sig mot honom. Han hade inte ens ett hjärtslag på sig att fatta ett beslut och han reagerade instinktivt. Han släppte magin och kastade sig framåt. Väl där tog han emot med händerna och rullade ihop till sin boll.
”En mer erfaren magiker hade givetvis mött den här effekten med magi, exempelvis genom att dämpa trÃ¥darna eller använda eld mot repet. När man väl lyckats hugga av magin sÃ¥ perfekt att man fÃ¥r den att vända sÃ¥ behöver den inte längre matas med magi. Det innebär att om du fÃ¥r den effekten mot dig kan du släppa det du hÃ¥ller pÃ¥ med och skapa nya trÃ¥dar. Men du är snabbtänkt och undvek att fÃ¥nga dig själv i ditt eget rep. ”

Efter det kallade Sulawtai fram två andra elever som fick öva mot varandra och Marmat fick senare under dagen möjlighet att öva mot elever som var på samma nivå som han själv. Precis som Sulawtai förvarnat var det utmattande att lägga all kraft man hade på att hugga av andras trådar och han var glad att de fick gott om tid att vila mellan. Han såg fram mot den dagen som han skulle kunna balansera kraften bättre och lyckas hitta den där perfekta nivån där man kastar tillbaka magin mot den andre.

Läs mer

Kapitel 34

I det här kapitlet hamnar Ella i problem (igen). Den som läst kapitel 31 (vilket du borde göra innan du läser det här) förstår varför.

När jag skrev kapitel 31 hoppade jag snabbt framÃ¥t och skrev en del av det här kapitlet eftersom det kändes naturligt dÃ¥. I efterhand har jag funderat pÃ¥ om straffet stÃ¥r i proportion till vad hon gjort och om det är ”in character” för Sofyn att reagera sÃ¥ hÃ¥rt som hon gör.

Min magkänsla är att det känns rimligt, men jag tar gärna emot synpunkter på detta.

KAPITEL 34

Lektionen nästa dag hade gÃ¥tt bra och Ella hade inte märkt nÃ¥gonting annorlunda med Sofyn. Men, när hon avslutade dagens lektion sÃ¥ la hon till ”Dessutom vill jag se Ella pÃ¥ mitt rum om tvÃ¥ klockringningar.”

En klump formade sig i Ellas mage. Sofyn brukade bara be elever komma till hennes rum för bestraffningar och hon kunde höra tisslet bland de andra flickorna. Varför ville Sofyn prata med henne? De få gånger som de pratat om anmödrarna så hade Sofyn varit mycket mer diskret om detta.

Det var med en växande klump i magen som Ella gick vägen till Sofyns rum. Hade Sofyn fått reda på vad hon hade gjort mot Lyali? Hennes konversation med Lyali hade inte gått som hon hade planerat och hon borde inte ha använt magi mot henne. Hon kunde inte gärna dra ut på det; om hon inte kom inom två klockringningar så skulle hon ligga ännu värre till.

Efter att ha knackat pÃ¥ dörren och blivit inropad klev hon in pÃ¥ Sofyns rum. Sofyn satt vid sitt skrivbord och bläddrade i nÃ¥gra papper. ”Jag tänker inte hälsa dig välkommen eller be dig sitta ned. Det jag vill prata med dig om är allvarligt.”

Ella svalde hÃ¥rt; dÃ¥ var det alltsÃ¥ sÃ¥ allvarligt som hon trodde. ”Stämmer det”, frÃ¥gade Sofyn, ”att du använt magi mot Lyali. Att du band henne med magi för att tvinga kvar henne efter att du trängt dig in i hennes rum?”

”Men”, började Ella svara för att förklara sig vilket möttes med ett: ”Inga men! Ja eller nej? Har du använt magi mot Lyali mot hennes vilja och utan tillstÃ¥nd av en lärare?”

Tydligen visste Sofyn redan allt, och Ella insÃ¥g att hon bara gjorde allting värre om hon försökte ljuga. Det var bara att bita i det sura äpplet och erkänna vad hon hade gjort. Hon böjde huvudet och tittade ned i golvet när hon svarade ”Ja. FörlÃ¥t”.

”FörlÃ¥t? FörlÃ¥t räcker inte lÃ¥ngt här unga dam! Jag är sÃ¥ arg och besviken pÃ¥ dig just nu, Ella. Jag har verkligen gjort allting jag kunnat för att rädda dig när du försatte dig i en svÃ¥r situation och det är sÃ¥ här du tackar mig? Genom att bryta mot reglerna igen?”

Det fanns inget svar på den frågan. Innerst inne så visste hon att Sofyn hade rätt. Att använda magi som hon hade gjort kunde i värsta fall leda till avstängning om man gjorde det fler än en gång. Hon hade verkligen gjort bort sig den här gången. Den ilska som hade funnits i Sofyns röst hade inte skrämt henne, men den kyla som nu kom över hennes röst var verkligen skrämmande:

”Böj dig framÃ¥t och luta händerna mot skrivbordet.”

Hon hade hört att vissa lärare ibland använde fysisk bestraffning av eleverna. Det var inte vanligt, men det hände, och Ella hoppades att hon kanske skulle klara sig undan med en dask med handen eller tvÃ¥. Men, det var ingen hand och det var ingen dask. Ella kände smärtan när en träpaddel med full kraft landade pÃ¥ hennes bakdel. Hon gav ifrÃ¥n sig ett ”Aj!” Egentligen gjorde det mer ont än sÃ¥, men hon ville inte visa hur ont det faktiskt gjorde.

Med samma kalla röst fortsatte Sofyn: ”Jag vill att du räknar varje slag och att du tackar mig för dem. Om du missar att räkna ett slag sÃ¥ räknas det inte heller.” Ella svalde hÃ¥rt och gjorde sig redo för nästa slag.

”TvÃ¥. Tack Sofyn” snyftade Ella när nästa slag landade pÃ¥ hennes rumpa. TÃ¥rarna rann nu nedför hennes ansikte. Det första slaget hade inte slutat göra ont innan slag nummer tvÃ¥ landade. Hon räknade varje slag, ”Tre. Tack Sofyn” och varje slag gjorde mer ont än föregÃ¥ende.

Efter det tionde slaget slutade till sist Sofyn. ”Tio., Tack Sofyn” Ella undrade om det var slut nu.

”Nu vill jag att du stÃ¥r här en stund och funderar pÃ¥ vad du gjort och om jag ska behöva bestraffa dig fler gÃ¥nger.” Ella skakade pÃ¥ huvudet. Hon ville verkligen inte behöva rÃ¥ka ut för det här igen.

”Jag kommer tillbaka senare när jag tycker att du haft tillräckligt med tid att tänka efter. Om jag är pÃ¥ gott humör sÃ¥ kanske jag erbjuder lite läkande magi sÃ¥ att du slipper sova pÃ¥ mage i natt.”

Ella stod där ensam en lång stund. Även om inte Sofyn hade sagt att hon skulle stå upp så skulle hon valt det ändå. Hon hade alldeles för ont för att sitta ned. Till slut kände hon hur tårarna slutade komma och hur hon slutade hulka.

När Sofyn senare Ã¥tervände sÃ¥g hon inte lika arg ut. Hon torkade till och med tÃ¥rarna frÃ¥n hennes ansikte och erbjöd henne en näsduk att snyta sig i. Därefter läkte hon de skador som Ella hade fÃ¥tt, även om hon inte läkte dem helt. ”Jag har en lämnat en liten pÃ¥minnelse av vad du gjort, sÃ¥ att du inte ska glömma det här”, sa Sofyn. ”Du borde däremot kunna sova utan problem i natt.”

Därefter tittade Sofyn pÃ¥ Ella med en bekymrad blick. ”Det är ingen tvekan om att du är begÃ¥vad. En av de mest begÃ¥vade elever som jag haft och därför har jag försökt vara snäll mot dig. Men, du har verkligen uppvisat en fullständig brist pÃ¥ respekt för de regler som finns. Jag kommer att hÃ¥lla ett extra öga pÃ¥ dig och om du bryter mot nÃ¥gon regel kommer jag att bestraffa dig fullt ut. Är det förstÃ¥tt?”

Ella nickade att hon hade förstått. Hon försökte inte ge någon förklaring eftersom hon förstod att det bara skulle göra situationen värre.

”Bra”, sa Sofyn. ”Jag hoppas att jag slipper kalla hit dig igen för bestraffning fler gÃ¥nger. GÃ¥ nu tillbaka till ditt rum och ta med den här.” Hon överräckte en anteckningsbok till Ella innan hon fortsatte. ”I den ska du skriva ’Jag ska aldrig mer använda magi mot andra elever om inte en lärare sagt Ã¥t mig att göra det’ etthundra gÃ¥nger. Du lämnar anteckningsboken till mig när vi börjar nästa lektion. För varje mening som saknas kommer du att kallas hit för ytterligare ett rapp.”

Ella återvände till sitt med anteckningsboken och för att vara på säkra sidan skrev hon meningen 110 gånger. Det fyllde tio sidor i anteckningsboken. För varje mening hon skrev tänkte hon för sig själv att hon skulle få sin hämnd på Lyali för att hon skvallrat på henne. Det gav en liten tröst mitt i all bedrövelse.

Även om hon var hungrig och det nu var dags för kvällsmål bestämde hon sig för att gå och lägga sig. Hon hade visserligen slutat gråta redan på Sofyns rum, och när hon väl kom tillbaka till sitt rum hade hon tvättat av ansiktet, men det syntes fortfarande tydligt att hon hade gråtit floder. Hennes ögon var alldeles röda och hon såg fortfarande svullen ut kring ögonen. Hennes klasskamrater hade tisslat tillräckligt mycket när hon blev uppkallad till Sofyns rum och hon tänkte inte ge dem mer att tissla om.

Hon hade precis bytt om till nattsärk och krupit ned i sängen när det knackade på dörren. Då hon inte ville träffa någon just nu, inte ens Wasa som var den mest troliga besökaren, försökte hon först ignorera knackningen. Men, hennes tystnad möttes av ytterligare en knackning, och ytterligare en.

”GÃ¥ din väg”, ropade hon och hoppades att personen skulle ge upp. FrÃ¥n andra sidan hörde hon Wasas röst. ”Öppna är du snäll.”

Egentligen visste hon att Wasa aldrig brukade ge upp men hon närde en svag förhoppning om att hon skulle kunna fÃ¥ vara i fred och ropade ännu högre. ”Nej! Jag vill inte! GÃ¥ din väg!”.

Detta möttes först av tystnad och en kort stund hoppades hon att Wasa skulle ha gÃ¥tt, men strax därefter kom svaret igenom dörren: ”DÃ¥ sitter jag här och väntar tills du öppnar.”

Varför skulle Wasa vara så besvärlig ibland? Kunde hon inte bara få vara ifred för en gångs skull? Hon suckade och reste sig ur sängen. Hon hyste inget tvivel om att Wasa skulle sitta kvar där och snart skulle deras klasskamrater återvända från kvällsmålet och då skulle de givetvis undra varför Wasa satt utanför hennes dörr.

Motvilligt tog hon sig till dörren och öppnade den pÃ¥ glänt. ”Kom in dÃ¥ om det är sÃ¥ viktigt” sa hon innan hon Ã¥tervände till sängen och borrade ned huvudet i kudden. Kanske kunde hon dölja hur rödgrÃ¥ten hon var för Wasa.

”Vad är det med dig, och varför ligger du i sängen sÃ¥ här tidigt?” hörde hon frÃ¥n Wasa. ”Är du sjuk?”. Hennes svar dämpades av kudden när hon svarade nej, och det var först efter att hon hade svarat som hon insÃ¥g att det hade varit en utmärkt lögn i sammanhanget.

”Men varför ligger du dÃ¥ i sängen, och varför vill du inte titta pÃ¥ mig? Har jag sagt nÃ¥gonting dumt?”. Det hade Wasa inte gjort och det kändes inte rätt att straffa henne för ett misstag som hon gjort. Hon ville fortfarande inte prata med nÃ¥gon sÃ¥ hon försökte med ett nej in i kudden igen.

Hon hörde stegen från Wasa och hoppades att hon var på väg ut ur rummet, men stegen ledde henne bara närmare och hon stod nu vid sidan av sängen. Hon kände hur madrassen rörde sig när Wasa satte sig bredvid henne.

”Är vi inte vänner längre?”. FrÃ¥gan stack i Ellas hjärta och hon klämde ur sig ett ynkligt ”jo” vilket följdes av nästa frÃ¥ga frÃ¥n Wasa: ”Varför vill du dÃ¥ inte prata mig och varför gömmer du dig i kudden sÃ¥ där? Jag förstÃ¥r inte varför du beter dig sÃ¥ konstigt. Inte var du i matsalen heller trots att kvällsmÃ¥let är serverat.”

Ella gjorde ett sista försök att få Wasa att sluta fråga genom att säga att hon inte var hungrig och att hon var trött och att hon ville sova.

”Nähä du. Nu vet jag att du ljuger för mig. Du har aldrig hoppat över kvällsmÃ¥let, och idag hann vi inte äta nÃ¥got dagmÃ¥l eftersom Sofyns lektioner tog sÃ¥ mycket tid. Nu berättar du vad som är fel. Jag kan inte hjälpa dig om du ska ligga här och tycka synd om dig själv.”

Tydligen tänkte inte Wasa ge sig och om hon besvarade Wasa frÃ¥gor kanske hon kunde lämna henne i fred. Motvilligt vände hon sig i sängen och tittade upp pÃ¥ Wasa. ”Jag kan inte visa mig sÃ¥ här. DÃ¥ förstÃ¥r alla varför jag blev uppkallad pÃ¥ Sofyns rum och att jag gjort nÃ¥gonting riktigt dumt. Jag ville inte att nÃ¥gon mer skulle veta.”

När hon hade lämnat Sofyns rum hade hon trott att hon hade haft slut på tårar, men nu började de rinna igen. Ju mer hon försökte få dem att sluta, desto mer rann de och minnet av smärtan gjorde det bara värre.

Wasa slog armarna och gjorde sitt bästa för att trösta. Lagom till nästa klockringning kände hon hur tÃ¥rarna slutade komma och Wasa släppte taget om henne. ”Vänta här, jag kommer snart tillbaka” sa Wasa innan hon försvann ut genom dörren. Som om jag skulle ha haft nÃ¥gonstans att gÃ¥ tänkte Ella.

Lite senare kom Wasa tillbaka. Hon hade både en bricka med mat och en vit väska med sig. Efter att ha ställt brickan vid Ellas säng satt hon och tittade bekymrat på medan Ella åt med god aptit. Wasa hade haft rätt i att hon var hungrig. Hon hade knappt ätit på hela dagen men skammen över Sofyns bestraffning hade vunnit över hennes hunger.

När hon hade ätit upp plockade Wasa bort brickan och öppnade sin väska. ”Lägg dig ned pÃ¥ rygg och blunda” var instruktionen och Ella gjorde som hon blev tillsagd. Hon kände en kyla över ögonen och ögonen kändes snart mindre svullna. Därefter plockade Wasa bort det, men bad henne fortsätta blunda. Nu kände hon hur Wasa smörjde in henne kring ögonen med nÃ¥gon sorts salva medan hon sa Ã¥t henne att fortsätta blunda tills hon sa till.

”SÃ¥. Vi mÃ¥ste vänta en stund tills svullnaden lagt sig, sÃ¥ fortsätt blunda tills jag säger till. Medan vi väntar; kan du berätta vad som hänt?”. Att berätta om samtalet med Sofyn, och bestraffningen, var inte lika jobbigt som hon hade trott att det skulle vara även om hon kände att ögonen var nära att tÃ¥ras nÃ¥gra gÃ¥nger.

Efter att hon var klar torkade Wasa bort salvan och sedan torkade hon med en fuktig trasa innan Ella till slut fick tillÃ¥telse att öppna ögonen igen. ”Titta här”, sa Wasa och överräckte en spegel. ”Svullnaden har nästan helt försvunnit och imorgon kommer ingen kunna se den. DÃ¥ kommer ögonen sluta vara röda.”

”Tack” var det enda Ella kunde fÃ¥ ur sig. ”Men hur kunde du veta att det var därför jag gömde mig pÃ¥ rummet?”

”Det visste jag inte. Jag kom förbi för att jag hade hittat ny information i biblioteket och jag tänkte att du kanske ville veta den?”


”Om jag vill veta den? Det är väl klart att jag vill? Varför har du inte sagt nÃ¥gonting tidigare?” FrÃ¥gan var dum. Det förstod hon ju direkt när hon ställde den. Hon skakade pÃ¥ huvudet och la till ”Glöm det. Berätta vad du hittat istället.”

”Kommer du ihÃ¥g texten jag hittade om Ghatas, skriven av Qiancia?”. Ella nickade och Wasa fortsatte: ”Jag hittade ingenting mer av Qiancia, men jag hittade en bok som nämnde Ghatas flera gÃ¥nger. Jag hade missat den först eftersom de hade en väldigt gammalmodig stavning av Ghatas, men när jag förstod att det var Ghatas de menade sÃ¥ blev texten väldigt intressant.”

”Det verkar som om Ghatas en gÃ¥ng i tiden var en viktig plats för magigillet där man tillverkade och lagade magiska föremÃ¥l. Jag hittade flera beskrivningar av hur föremÃ¥l skickats dit och därifrÃ¥n och den Besökare som finns i östra tornet hade skickats tillbaka hit strax före splittringen av gillet.”

”Men, det som är mest intressant är att jag hittade noteringar om det fanns Ã¥tminstone tre Besökare i Ghatas innan splittringen och de konflikter och det kaos som uppstod dÃ¥. Sannolikheten att Ã¥tminstone en av dem finns kvar är hög. Om vi kunde fÃ¥ lÃ¥na med oss ett av de horn som Qiancia nämnde sÃ¥ borde vi kunna aktivera bÃ¥de Besökaren här och den i Ghatas samtidigt. DÃ¥ borde vi kunna öppna upp den tillräckligt länge för att fÃ¥ ut Tomo utan att vi behöver dras in.”

Ett leende spreds över Wasas läppar när hon beskrev det sista, och Ella kunde förstå det. Det här var antagligen deras bästa chans att rädda Tomo och dessutom kanske de kunde få en chans att lära sig lite mer om Besökaren. Att resa till Ghatas borde inte vara så svårt. Det låg i norra delen och det borde inte ta dem mer än vecka att ta sig dit med häst. Men, hon vågade inte gå bakom ryggen på Sofyn fler gånger, och dessutom behövde de anmödrarnas hjälp om de skulle kunna aktivera Besökaren på flera ställen samtidigt.

”Det lÃ¥ter som ett utmärkt förslag” sa hon. ”Men, vi mÃ¥ste prata med anmödrarna först. Vi behöver deras hjälp om vi ska fÃ¥ tag i de där hornen. Dessutom tror jag att jag blir utslängd frÃ¥n skolan om jag bryter mot reglerna fler gÃ¥nger.”

De kom överens om att de skulle skriva ned vad de planerade sÃ¥ att de skulle kunna presentera förslaget pÃ¥ ett bra sätt. PÃ¥ en tom sida i anteckningsboken som hon hade fÃ¥tt av Sofyn skrev hon ”Jag och Wasa behöver prata med dig. Det är viktigt. Jag hoppas att du vill lyssna pÃ¥ vad vi har att säga även om jag burit mig dumt Ã¥t.”

Efter detta var det mycket lättare att gå och lägga sig och hon slapp dessutom somna hungrig.

Läs mer

Kapitel 33

Här märks tydligt att Tirandims berättelse ligger efter de andra två, och jag försöker nu eskalera hennes berättelse. Samtidigt krävs en hel del för att hon ska komma ifatt och jag måste försöka hålla viss synk mellan kalendrarna.

Det här kapitlet skulle egentligen ägt rum strax innan vinterlovet, men det blir alldeles för sent. Hon ligger med det här kapitlet en månad längre fram i tiden än Ella och Marmat, men jag tycker det fungerar ganska bra ändå. Eventuellt lägger jag till en fördröjning på dessa två senare.

KAPITEL 33

Tirandim vaknade av den första klockringningen. Sommaren hade tagit slut och de hade varit tillbaka i skolan i ett månvarv nu. Det var fortfarande långt kvar till vintern vilket hon uppskattade. Trots den värme som kyrkan fått till i byggnaden så kunde det bli svalt under vintern och även så här på hösten. Särskilt på natten eftersom de stängde av rökbälgarna på nätterna.

Idag var en fridag och hon skulle kunna sova hur länge hon ville. Om det hade varit en skoldag hade hon varit tvungen att lämna den varma och sköna sängen för att väcka Illmani. Detta eftersom Illmani aldrig vaknade av klockringningarna, och om inte Tirandim väckte henne så kunde hon mycket väl sova fram till dagmålet.

Men, nu var det fridag och de kunde sova sent om de ville. Eftersom Tirandim i alla fall kände sig utsövd tänkte hon inte försöka somna om, men hon kunde gott njuta av den varma sängen en stund till. Hon slöt ögonen och tänkte tillbaka. Sedan de kommit tillbaka till skolan hade dagarna varit fyllda med lektioner och läxor. Den grundläggande utbildningen var nu nästan slut och de skulle snart välja vilket spår de ville ha på sina studier.

Det hade varit fullspäckade dagar för Tirandim eftersom hon ända fram till nu hade behövt stödlektioner. Förutom de vanliga lektionerna och de läxor som det inneburit hade hon haft sina extralektioner och extra läxor. Ibland hade det blivit för mycket för Tirandim och hade hon inte haft Illmani som stöd hade hon aldrig orkat med. Hon var tacksam för den hjälp som Illmani erbjudit, men hon hade dåligt samvete över att vännen behövde lägga så mycket tid på att hjälpa henne.

Hon hade dessutom haft hjälp av att hon spenderat sommaren i slottet. Illmani hade tagit dit den privatlärare som hon hade haft tidigare, och gemensamt hade de hjälpt Illmani att komma ifatt de andra eleverna. Utan det extra stödet hade hon antagligen behövt stödlektioner i ytterligare ett månvarv.

Innan de skulle välja spår fanns en obligatorisk aktivitet kvar; de skulle få en presentation av de fem alternativa utbildningar som fanns att välja på och de skulle också välja en av dem. Det var sagt att det kunde ta några veckor innan man fick svar på vilket spår man hade fått och under den tiden förväntades eleverna studera på egen hand i biblioteket.

Men, idag var som sagt inga lektioner och det var en helt ledig dag. ”Förutom för en sak”, tänkte hon och öppnade ögonen igen. Idag var Illmanis födelsedag och ända sedan de kom tillbaka till skolan hade Tirandim suttit en klockringning varje morgon innan hon väckt Illmani och stickat pÃ¥ en present Ã¥t henne. Hon hade inga pengar att köpa en present för, men hennes mor hade lärt henne att bÃ¥de sy och sticka och hon hade idkat byteshandel med en av kvinnorna som jobbade pÃ¥ tvätten. Hon hade hjälpt till att laga kläder nÃ¥gra dagar och i gengäld hade hon fÃ¥tt ett par stickor och lite garn.

Det innebar att hon nu hade stickat ett par skrivarvantar Ã¥t Illmani. Eftersom hennes väninna var prinsessa var det svÃ¥rt att hitta nÃ¥gonting som hon saknade, men när de suttit och skrivit pÃ¥ sina läxor om kvällarna hade hon märkt att Illmani verkade frysa om händerna, särskilt de sista klockringningarna innan sängdags dÃ¥ rökbälgarna slogs av av kylan började krypa fram. De var fortfarande sÃ¥ lika — bÃ¥de i utseende och storlek — att hon kunde använda sina egna händer som modell.

Hon hade ett mörklila garn som hon hade stickat vantarna i, och hon hoppades att Illmani skulle gilla dem. Försiktig smög hon ur sängen och drog på sig en morgonrock. Det var visserligen inte vinter än, men fortfarande så svalt att hon huttrade när hon klev ur sängen. Hon smög försiktigt genom rummet eftersom hon inte ville riskera att väcka Illmani. Nu var risken för det inte så stor; det brukade trots allt kräva ganska mycket för att väcka den sömntutan, men hon ville inte ta risken. Inte idag.

Långsamt smög hon ut ur rummet och hon stängde dörren bakom sig försiktig innan hon med raska steg begav sig till köket. Nu behövde hon inte oroa sig för att väcka Illmani och hon höll istället ett raskt tempo. När hon väl kom fram till köket letade hon upp den kock som hon redan hade pratat med. Normalt sett fick eleverna inte ta med sig mat till rummet, inte ens på en fridag, men hon hade förklarat att Illmani fyllde år och att hon gärna ville ge henne frukost på sängen. Till slut hade en av kockarna gett med sig och överenskommelsen var att hon kunde hämta en bricka här på morgonen.

Brickan dignade av mat, väl i klass med de frukostar de hade ätit under sommarledigheten i slottet. Däremot tyckte kocken att nu när Illmani var tretton, och Tirandim snart skulle fylla det, så kunde de inte få varm mjölk på morgonen längre. Varm mjölk var för barn. De kunde välja mellan te och en dryck som hette svarter. Svarter gjordes på en typ av bönor som odlades i landets södra del och det hade serverats ibland i hennes hemby eftersom de hade odlingar i närheten. De hade aldrig haft råd att köpa den, så Tirandim var lite nyfiken på denna dryck och hon hade valt den istället för te. Dessutom tyckte hon att te var lite beskt i smaken.

Åter i rummet ställde hon ned brickan på skrivbordet och hon flyttade sedan den pall som stod vid hennes säng bredvid vännens och rensade dem båda från saker innan flyttade över brickan till pallarna så att den nu stod inom räckhåll från sängen. Först hade hon tänkt duka upp frukosten på skrivbordet, men hon insåg snabbt att hon aldrig skulle få Illmani att gå ur sängen frivilligt innan värmen var tillbaka. Hon hade hört att rökbälgarna var igång igen, men det brukade alltid ta några klockringningar innan värmen i rummen helt var tillbaka.

Slutligen tog hon fram den present som hon hade gömt under sin säng och la den på brickan så att den skulle synas tydligt bland all mat. Det enda som återstod nu var att väcka Illmani, vilket var en utmaning i sig. Det som brukade fungera bäst brukade vara att krypa in under Illmanis täcke och kittla henne under fötterna. Eftersom det fortfarande var lite svalt i rummet skulle det dessutom vara skönt att komma in i värmen under ett täcke igen.

Sagt och gjort sÃ¥ kröp hon in i fotändan av Illmanis säng och eftersom sängen var ett halvt fullsteg längre än Illmani, samtidigt som hon — som vanligt — sov hopkrupen som en liten boll hann hon komma en bra bit in i värmen under täcket innan hon nÃ¥dde hennes fötter. Illmani ryckte till när hon kittlade henne och i sömnen försökte hon flytta fötterna uppÃ¥t i sängen, men eftersom hon sov hopkrupen fanns inte mycket utrymme kvar. Tirandim iakttog viss försiktighet när hon fortsatte kittla henne eftersom hon nÃ¥gra gÃ¥nger fÃ¥tt en fot i ansiktet. Illmani hade hävdat att detta var ofrivilligt och i sömnen, men Tirandim var inte helt övertygad om detta. Hon hade sett alldeles för nöjd ut över detta.

Ganska snart hörde hon skratt frÃ¥n Illmani följt av ett ”Sluta!”. Ibland hade Illmani snabbt somnat om efter detta sÃ¥ hon höll fast i en fotled och frÃ¥gade ”Är du vaken dÃ¥? PÃ¥ riktigt?”. DÃ¥ bÃ¥da frÃ¥gorna besvarades med ja kröp hon ut frÃ¥n under täcket och dÃ¥ Illmani halvt rest sig i sängen satt de nu skavfötters mot varandra. Trots att de känt varandra länge nu hade Tirandim fortfarande den overkliga känslan av att titta i en spegel när hon satt mittemot Illmani.

Illmani gnuggade sig i ögonen och gäspade innan hon frÃ¥gade ”Är det inte fridag idag?”. ”Jo, det är det”, svarade Tirandim. ”Men, varför väcker du mig sÃ¥ tidigt dÃ¥? Jag trodde vi var överens om att ifall jag fick sova lite längre pÃ¥ fridagar sÃ¥ skulle jag försöka lÃ¥ta bli att vara sur när du väcker mig övriga dagar?”

Det var den överenskommelse de hade, och det hade varit en bra överenskommelse. Illmani kunde vara rejält morgonsur och deras morgnar hade fungerat mycket bättre sedan Illmani försökte vara lite trevlig pÃ¥ morgonen. Men, nu var det en speciell dag ”Det är din födelsedag idag. Det var därför jag väckte dig.”

”SÃ¥, din present till mig är att väcka mig extra tidigt?”, frÃ¥gade Illmani i ett tonfall som tydligt sa att hon var sur; surare än nÃ¥gon annan morgon faktiskt. Tirandim insÃ¥g att hon hade tänkt fel. Hon hade tänkt att Illmani skulle bli glad över att hon uppmärksammade hennes födelsedag och hon hade sÃ¥ sett fram mot att ge henne sin present att hon inte hade kunnat vänta längre. Men, hon borde ha väntat nÃ¥gra klockringningar till innan hon väckte Illmani. Hon ville ju bara inte att Illmani skulle hinna vakna innan hon hämtat frukosten. DÃ¥ skulle allt ha blivit förstört.

Hon tyckte att hon hade planerat så bra, och nu blev allting fel istället. Illmani var sur över att hon hade blivit väckt och nu var hela dagen förstörd istället. Hur skulle hon kunna förklara allt detta med ord, och hur skulle hon få Illmani att förstå? Hon visste inte vad hon skulle göra. Istället började hon gråta. Hon ville ju inte att Illmani skulle vara arg på henne. Eftersom hon inte ville förstöra Illmanis födelsedag ännu mer slog hon händerna för ansiktet med en fåfäng förhoppning om att Illmani inte skulle märka det.

Att Illmani reste sig ur sängen märkte hon pÃ¥ att hennes fötter inte längre snuddade vid hennes och hon kunde känna hur madrassen rörde sig när Illmani förflyttade sig i sängen. Hon kände även hur Illmani lyfte pÃ¥ täcket och satte sig bredvid henne och en arm lades över hennes axlar. ”FörlÃ¥t”, hörde hon vännen säga. ”Jag blir sÃ¥ lätt sur pÃ¥ morgonen, men jag menade inte att sÃ¥ra dig. Kan du förlÃ¥ta mig?”

Tirandim tog bort händerna frÃ¥n ansiktet och nickade. ”Här”, fortsatte Illmani, ”torka bort tÃ¥rarna nu sÃ¥ gör vi ett nytt försök”. Hon räckte fram en näsduk till Tirandim som Ã¥terigen förvÃ¥nades över att vännen alltid tycktes ha en näsduk tillgänglig när hon behövde det. ”Jag ser nu att du burit upp frukost till oss. Är det det som är din present?”. Tirandim skakade pÃ¥ huvudet och hon kunde se att vännens blick sökte över brickan tills hon sÃ¥g det paket som lÃ¥g där.

”Är det paketet till mig?”, frÃ¥gade hon och Tirandim nickade till svar. ”Du vet att du inte behövde ordna nÃ¥gon present till mig, och att det räcker med din vänskap?”. Ã…terigen nickade Tirandim till svar. ”Tack! Kan jag öppna det direkt?”

”Vill du inte ha frukost först dÃ¥? Medan den fortfarande är varm?” frÃ¥gade Tirandim och den här gÃ¥ngen var det Illmanis tur att svara ljudlöst genom att skaka pÃ¥ huvudet. ”Det är din födelsedag, sÃ¥ det är du som bestämmer”, sa Tirandim. Hon hade alltid uppskattat att hennes mor brukade lÃ¥ta henne bestämma när hon hade födelsedag sÃ¥ hon sÃ¥g ingen anledning att inte lÃ¥ta Illmani själv välja ordning. Däremot saknade hon vännens kroppsvärme när hon kröp bort till andra änden av sängen där brickan och presenten stod.

Illmani plockade upp paketet och med mer disciplin än Tirandim nÃ¥gonsin lyckats uppbÃ¥da tog hon försiktigt av papperet. ”Ett par fingervantar. Vad fina de är. Har du gjort dem själv?” frÃ¥gade hon. ”Jag hade inte rÃ¥d att köpa nÃ¥gonting, men jag sÃ¥g att du frös om händerna när vi satt och skrev sÃ¥ jag stickade ett par skrivarvantar Ã¥t dig.”

Ã…terigen kröp Illmani över sängen, den här gÃ¥ngen tillbaka till henne och gav henne en stor kram. ”Tack! De är jättefina. Det är mycket roligare med presenter som nÃ¥gon gjort.” Tirandim var osäker pÃ¥ om Illmani bara velat vara snäll med sin kommentar, men oavsett vilket spred sig en varm känsla inombords.

”Kan vi äta frukost nu?”, frÃ¥gade hon och ett muller frÃ¥n hennes mage visade precis hur hungrig hon var. ”Självklart”, svarade Illmani. De njöt bÃ¥da av frukosten även om Tirandim tyckte lite synd om städarna med tanke pÃ¥ att de bÃ¥de smulade ned i sängen och dessutom lyckades fÃ¥ lite fläckar pÃ¥ lakanen. Hon kunde inte riktigt bestämma sig för om hon tyckte att svarter var gott eller ej. Det var inte lika beskt som te, men hade en speciell smak. Hon tänkte prova det nÃ¥gra gÃ¥nger till innan hon bestämde sig.

Nästa dag, som var en visdag, satt de återigen i sitt vanliga klassrum. Illmani hade varit lika svårväckt som vanligt, men en kopp av drycken svarter hade hjälpt henne att bli lite piggare. Hon påstod att hon inte gillade smaken men att hon igår märkte att hon vaknade till av den så de hade båda tagit varsin kopp till frukosten. Tirandim kunde inte påstå att hon kände sig piggare av den, men hon var å andra sidan pigg redan när de gick ned. Dessutom började hon lära sig att tycka om smaken även om hon helst hade en skvätt grädde i.

Idag skulle de få alternativen för resten av utbildningen presenterade, så att de skulle kunna göra sitt val. Tirandim visste redan vad hon skulle skriva på sin lapp, problemlösare, men hon tyckte ändå att det skulle bli intressant att lära sig mer om de olika alternativ som fanns i Skaparens kyrka. Hon undrade om det var någon av deras vanligare lärare som skulle hålla i den här presentationen, eller om de skulle få en ny lärare.

Den man som kom in i rummet var en man som Tirandim aldrig sett på skolan förut. Han var i trettioårsåldern och han såg mer ut som en soldat än en präst. Han gick med bestämda steg från dörren in i rummet och ställde sig bredbent med armarna knäppta bakom ryggen framför dem.

”Mitt namn är Johrun”, inledde mannen och hans röst hade en bestämd ton som omedelbart fick sorlet i rummet att tystna. ”Jag är en del av Skaparens arm, den armé som skyddar Skaparens kyrka och alla de som verkar i den. Dessutom har jag fÃ¥tt den stora äran att presentera de fem alternativ som finns för er.”

”Sex alternativ, menar du”, tänkte Tirandim för sig själv, men hon sa ingenting. En ordlös kommunikation med Illmani visade att hon tänkte samma sak. De vände snabbt tillbaka sin uppmärksamhet mot mannen där framme.

”Jag har ocksÃ¥ blivit ombedd att presentera hur valet gÃ¥r till. PÃ¥ era bänkar ligger ett blankt papper. PÃ¥ detta skriver ni ert namn och vilket val ni vill göra. Det gÃ¥r utmärkt att ange alternativa val i den händelse att ni inte blir antagna till det val som ni gjort. Den som inte blir antagen och som inte angett nÃ¥got alternativ kommer att fÃ¥ en placering tilldelad, och om ni inte vill välja kan ni lämna valet blank; dÃ¥ görs valet Ã¥t er.”

”Slutligen, även om ni inte fÃ¥r det alternativ ni vill sÃ¥ kommer alla att bli placerade nÃ¥gonstans och ni förväntas fullfölja det val ni gjort eller blivit tilldelade. Har alla förstÃ¥tt?”. Johrun tittade ut över rummet och när tillräckligt mÃ¥nga nickat — och ingen signalerat att de inte förstÃ¥tt — fortsatte han presentationen.

”Utmärkt. Eftersom jag själv ingÃ¥r i Skaparens arm kommer jag att börja där. Tyvärr är det inte alla som följer Skaparens ord, och en del är till och med fientliga mot Skaparen, Hans ord och Hans kyrka. Därför behöver vi kunna skydda oss. För detta finns Skaparens arm. För att bli soldat i Hans armé behöver man inte ha gÃ¥tt i Skaparens skola. Vanliga soldater rekryteras pÃ¥ samma sätt som i andra arméer; även om man givetvis mÃ¥ste tro pÃ¥ Skaparens ord. Däremot kommer alla officerare frÃ¥n Skaparens skola och de som väljer den här vägen tränas bÃ¥de i stridskonst, liksom i att kunna leda andra soldater. Det är en utbildning med fokus pÃ¥ fysiska övningar, vapenkonst och ledarskap, men ni fÃ¥r även fördjupa er i Skaparen och hans ord.”

”Den vanligaste utbildningen, och den som de flesta av kommer att hamna pÃ¥ är den som präst. De första tio Ã¥ren som präst är man en vandrande präst, vilket innebär att ni kommer att behöva resa dit där Skaparens ord behövs mest. Det är ett ensamt jobb, och det kan vara farligt, sÃ¥ ni fÃ¥r lära er att försvara er, men större delen av utbildningen handlar om att lära er mer om Skaparen, om Hans ord och om hur kyrkan för ut kunskap om Skaparen. Ni kommer ocksÃ¥ att fÃ¥ lära er mer om talekonst, om hur man fÃ¥r ut ett budskap. Efter tio Ã¥r kan man välja att slÃ¥ sig ned permanent vid en kyrka, men man kan ocksÃ¥ välja att fortsätta vandra eller slÃ¥ sig ned i ett kloster.”

”Kloster är dÃ¥ det tredje alternativet. Här väljer ni att för resten av livet lämna allt som inte har med Skaparen att göra. Ni bryter all kontakt med släkt och vänner och säger nej till rätten att gifta er eller skaffa barn. Hela er utbildning är fokuserad pÃ¥ Skaparens ord och det är den enda utbildning där ni lär er mer om Skaparen och Hans ord än vad prästerna gör. När ni är klara väljer ni ett kloster och där blir ni kvar resten av era liv för att tjäna Skaparen.”

”Skaparens kyrka är en stor kyrka, med mÃ¥nga tjänare spridda runt om i riket och vi har alltid behov av de som kan hjälpa oss att administrera detta. Den utbildning man ska välja dÃ¥ är den som skrivare. De som gÃ¥tt denna gren kommer att stanna kvar här i Skaparens borg i Wamecacu där man arbetar med att dokumentera vÃ¥r historia, planera verksamhet och fÃ¥ fram mer kunskap om Skaparen och om vÃ¥r historia. De flesta som sitter i Skaparens rÃ¥d har valt den här utbildningen, och av de tio senaste personerna som fÃ¥tt äran att utses till Skaparens högra hand har alla den här bakgrunden.”

”Dessutom”, fortsatte Johrun, sÃ¥ är en del av skrivarna involverade i att förbättra de hjälpmedel som Kyrkan tagit fram, exempelvis de rökbälgar som ser till att det finns varmt vatten i köket och sÃ¥ att det inte blir sÃ¥ kallt som det annars skulle kunna bli i en sÃ¥ här stor byggnad. En del skrivare visar sig ha talang för den här typen av konstruktioner och rekryteras till en särskild grupp som underhÃ¥ller och förbättrar vÃ¥ra hjälpmedel. Som ett exempel pÃ¥gÃ¥r just nu försök med att använda rökbälgar pÃ¥ en del av flottans fartyg.”

”Slutligen, som det femte alternativet, har vi rollen som utbildare. De lärare som ni haft här under ert första Ã¥r har alla valt att blir utbildare, men alla utbildare är inte här. MÃ¥nga jobbar i de skolor som kyrkan startat i andra städer och i vissa fall även i byar. Den som väljer att bli utbildare mÃ¥ste spendera minst fem Ã¥r som utbildare nÃ¥gonstans där kyrkan behöver det innan man kan komma tillbaka hit. Det är ett av skälen till att ingen av era lärare varit särskilt unga. De lär sig nästan lika mycket om Skaparen som vÃ¥ra präster, men istället för övningar i självförsvar läggs tiden pÃ¥ kunskaper i läsning, skrivning, matematik, historia och geografi.”

En kort tystnad följde när Johrun avslutat sin genomgÃ¥ng och tystnaden bröts först av en klockringning och därefter av Johruns röst igen. ”Jag Ã¥terkommer om tvÃ¥ klockringningar. DÃ¥ förväntar jag mig att ni skrivit ert namn och era val pÃ¥ papperet som ni har framför er. Ni fÃ¥r diskutera valmöjligheterna med varandra om ni vill, men försök att inte störa de som behöver tänka igenom sitt beslut. Om ni undrar varför ni inte fÃ¥r mer betänketid sÃ¥ är det för alla alternativ har presenterats tidigare under er utbildning. Ni borde redan veta vad ni vill välja.”

Med de avslutande orden lämnade Johrun rummet och Tirandims klass lämnades för sig själva. Ett sorl utbröt i rummet medan flera elever började diskutera valmöjligheterna med varandra. De flesta verkade inriktade på att bli vandrande präster, men hon hörde någon nämna att hon tänkte bli soldat; kunde flickor ens bli soldater? Hon visste ärligt talat inte. En pojke verkade inriktad på alternativet kloster även om han även nämnde alternativet utbildare. Tydligen tyckte han att det lät roligt att lära ut historia och geografi.

Varken hon eller Illmani diskuterade valmöjligheterna. De utväxlade ett tyst ögonkast innan hon skrev sitt namn och ”Problemlösare” pÃ¥ sitt papper. Hon antog att Illmani skrivit samma sak. Därefter vek hon ihop lappen, inte bara en gÃ¥ng eller tvÃ¥, utan tre gÃ¥nger. Eftersom problemlösare inte var ett av de alternativ som presenterats ville hon inte visa upp vad hon skrivit.

PÃ¥ en direkt frÃ¥ga om vad hon valt frÃ¥n en klasskamrat svarade hon ”Samma sak som Illmani”. Den nyfikna eleven försökte dÃ¥ samma frÃ¥ga till Illmani och fick den här gÃ¥ngen svaret ”Samma sak som Tirandim.”, vilket verkade skapa en viss frustration hos deras klasskamrat. Vid det här laget hade deras klasskamrater lärt sig att bÃ¥de Tirandim och Illmani kunde vara hemlighetsfulla av sig och att det inte var värt att frÃ¥ga vidare.

I samma stund som den andra klockringningen ägde rum stegade Johrun in genom dörren och i tystnad samlade han in deras papper. NÃ¥gra elever försökte protestera och säga att de inte var klara vilket möttes av svaret ”Ditt problem. Inte mitt” och därefter fortsatte Johrun att samla in svaren. Medan Johrun gÃ¥tt runt och samlat in svaren hade deras ordinarie lärare kommit in i rummet och han ställde sig längst fram.

”Med detta är den grundläggande delen av er utbildning i Skaparens skola över. När ni kom hit hade ni väldigt olika kunskapsnivÃ¥er. En del av var redan duktiga pÃ¥ bÃ¥de läsning och skrivning och hade bra koll pÃ¥ landets geografi och historia. Andra av er behövde väldigt mycket stöd för att komma ifatt.”

Tirandim upplevde det som att läraren tittade på henne när han sa det sista och hon hade onekligen behövt lägga väldigt mycket tid och kraft på sina studier samtidigt som en del klasskamrater hade haft väldigt lite att göra.

”Ni har nu gjort ert val och under de veckor som följer sÃ¥ kommer ni att fÃ¥ era antagningsbesked och information om när och var ni börjar nästa del av er utbildning. Medan ni väntar sÃ¥ rekommenderar jag att ni lägger er lediga tid i biblioteket för att förbereda er.”

Läraren avslutade lektionen sÃ¥ som alla lektioner här hade avslutats, med ett ”MÃ¥ Skaparen beskydda er” och därefter Ã¥tervände alla till sina rum.

Läs mer

Kapitel 32

I kapitel 32 följer vi återigen Marmat. När jag läste kapitlet nu så kändes det lite tjatigt. Det har att göra med att jag ofta skriver flera kapitel i rad om en person, så jag har egentligen skrivit kapitel 33, 36 och 39 (Tirandim) först. Sedan 31 & 34 (Ella) innan jag började på det här. Det gör att jag ibland tappar känslan för hur kapitlen fungerar ihop.

Det gör att jag nu har två kapitel i rad (31 & 32) som båda är väldigt fokuserade på försvar mot magi, och frågan är om detta upplevs som tjatigt av läsaren. Jag skulle antagligen kunna flytta en del av Marmats kapitel till kapitel 35, men det förutsätter att det jag skriver härnäst för Marmat går att flytta hit. Annars blir det här kapitlet väldigt kort.

KAPITEL 32

Även om Marmat under sommaren haft en del privatlektioner med Sythen uppskattade han att sommaren nu var slut och att lektionerna skulle börja igen. Den första lektionen var mer teoretisk än han hade önskat med en genomgång av vad de skulle gå igenom de närmaste månvarven.

Det första månvarvet skulle fokusera på försvar mot magi. Hairal, som höll i introduktionen, skulle själv inte hålla i denna men han förklarade att det handlade om mer än att försöka gissa vad motståndaren höll på med och därefter försvara sig blint. Som exempel tog han upp att om man skapar en sköld framför sig så ser kraven på denna sköld väldigt olika ut beroende på vad motståndaren använder. En attack som koncentrerar all kraft i en punkt kräver att man kanaliserar all sin kraft till försvar i den specifika punkten, medan attack som slår brett över en stor yta kräver att man sprider ut sitt försvar över hela den ytan. Om man då gissar fel skulle försvaret inte fungera och ingen magiker är så stark att de kan skydda mot allting hela tiden.

En annan typ av försvar handlade om att försöka motverka motståndarens magi genom att neutralisera varje tråd. Här förklarade Hairal att manliga magiker fick träna på detta för att bättre förstå hur kvinnliga magiker försvarade sig. Kvinnor var ofta något svagare i varje tråd som de skapade, men de kunde hålla igång fler trådar än männen. Det gjorde det svårt för männen att försvara sig på det här sättet eftersom de inte hade några större problem att möta varje enskild tråd, men att de fick problem med mängden trådar. Ofta lyckades man då dämpa en del av trådarna vilket i sig gav en annan effekt än vad motståndaren tänkt sig, men det var en farlig strategi eftersom resultatet kunde bli någonting som var minst lika skadligt.

Den strategi som de manliga magikerna oftast använde, och som de skulle få träna mest på, handlade om att skära av de trådar som motståndaren skapat. Inte bara kunde man på det sättet förhindra den magi som motståndaren försökte använda. En lyckad motattack innebar dessutom att de kunde få motståndaren att tappa koncentrationen en kort stund, vilket ofta var tillräckligt för att få in en motattack. En riktigt skicklig och erfaren magiker kunde dessutom hugga av trådarna så effektivt och så kraftfullt att magin ibland kunde kastas tillbaka mot den som skapat den.

Lektionerna under det andra månvarvet skulle inledas med att avgöra vilken som var deras starkaste element och sedan fokusera på magi där detta element var det viktigaste. Marmat drog sig till minnes hur de i början fått jobba mycket med vatten som oftast var det svagaste elementet hos män och det gladde honom att han nu skulle få jobba med sina styrkor istället för sina svagheter.

Under det tredje månvarvet skulle de få jobba mer individuellt. De skulle inleda med några lektioner i hur man skapar ny magi och experimenterar sig fram till sådant som ingen visat hur man gör. Under dessa lektioner skulle de alltid ha en mentor närvarande, där denna mentor var en fullvärdig magiker. Hairal poängterade hur farliga dessa lektioner var och trots alla försiktighetsåtgärder var det alltid någon som blev skadad, men de senaste åren hade de åtminstone lyckats undvika allvarliga olyckor.

Slutligen under det sista månvarvet innan vinterledigheten skulle de samlas i klassen igen och repetera övningarna i magiskt försvar. Men, denna gång skulle det bli svårare eftersom alla blivit starkare i sitt starkaste element och eftersom de då alla hade någon form av magi som de andra aldrig hade sett tidigare. Hairal påpekade här att många upptäckte sådant som fullvärdiga magiker redan kände till, men att det var nyttigt för eleverna att komma på det själva istället för att repetera magi som andra lärde ut.

Under sommaren hade han även haft möjlighet att fortsätta forskandet i vart han skulle kunna tänkas hitta en Besökare och han blev allt mer övertygad om att Siniwi var den plats han borde besöka. Under den stora konflikten då magigillet splittrats och då de manliga magikerna länge låg i krig med både kungahuset och kyrkan verkade Siniwi ha förberetts som en sista reträtt enligt de böcker han hade läst.

På sitt sätt verkade det logiskt; de hade varit som starkast i den södra delen av landet och Siniwi låg ännu längre söderut än Sadalino. Dessutom hade Siniwi varit avstängd även för många magiker och väldigt få personer hade haft tillgång till området. De oroligheter som hade varit i regionen hade fått de bofasta att lämna området och det hade i flera hundra år varit i ruiner. Vad som än funnits där borde därmed kunna finnas kvar, så länge som det inte hade blivit förstört.

Samtidigt var det väldigt förvånande att ingen från Sadalino hade gjort någon expedition dit och särskilt att ingen från Väktarna gjort det. Om deras uppdrag var att värna magin som vapen, magiska föremål och att vara beredda på att dra ut i strid den dag som magin var återställd borde detta ha varit prioriterat.

Siniwi låg dessutom inte så långt bort. Om det funnits bra vägar dit borde det röra sig om sex eller sju dagsritter. Nu låg dock Siniwi en bit in i ett träskområde och halva sträckan var man tvungen att leda hästarna istället för att rida, men det var fortfarande bara nio till elva dagar bort. Det var ytterligare en sak han var tvungen att fråga Sythen om nästa gång han pratade med honom.

En gång i tiden hade det givetvis varit enklare att ta sig dit. Både för att det då var en levande stad med ordentliga vägar in men framförallt hade de då haft reseportalerna. Det fanns fortfarande en portal här, i ett rum som alltid hade minst tre Väktare som vaktade den, men ingen kunde eller visste hur deras kraft skulle fyllas på och det var tveksamt om det fanns tillräckligt mycket kraft kvar för att ens skicka en person en gång.

Det spelade faktiskt inte nÃ¥gon roll om de hade kunnat skicka honom — eller nÃ¥gon annan — via dem. Alla reseportaler gick till ett rum, kallat resecentrum, dit alla portaler ledde. DärifrÃ¥n bytte man till den portal som ledde till ens destination. Men, detta resecentrum lÃ¥g i den byggnad som en gÃ¥ng i tiden varit centrum för magikernas makt, den byggnad som lÃ¥g mitt i huvudstaden Wamecacu och den byggnaden kontrollerades av kyrkan.

Så, även om det fanns kraft kvar nog att ta sig till Wamecacu, och även om han kunde lokalisera rätt portal där, och även om den portalen i sin tur hade kraft nog att ta sig till Siniwi så skulle han behöva hantera de vakter som kyrkan hade i resecentrumet. Visserligen hade han lärt sig en del magi och visserligen kunde han nu hantera vapen, men han skulle aldrig ha en chans mot trettio vältränade soldater. Frågan var om någon magiker var tillräckligt vältränad och tillräckligt kraftfull för att klara av det. Det skulle möjligen ha gått om de hade kunnat använda sina magiska vapen men dessa låg nu och samlade damm i Väktarnas hemliga förråd.

Det som Ã¥terstod var dÃ¥ att resa pÃ¥ traditionellt vis, med den tidsÃ¥tgÃ¥ng och de faror som detta förde med sig. ”Kanske var det detta som gjorde att Väktarna aldrig försökt hämta föremÃ¥l frÃ¥n Siniwi, men vilken chans har jag i sÃ¥dana fall?” tänkte Marmat innan han somnade den kvällen.

Dagen därpå inleddes deras första lektion i magiskt försvar. Det första Marmat la märke till när han kom till deras vanliga lektionssal var att alla bänkar hade tagits bort och istället stod stolarna i rad längs med väggarna vilket skapade ett stort tomt utrymme i mitten av rummet. Han slog sig ned och när klockan ringde för att lektionen skulle börja kom en gammal man in i rummet.

Mannen såg ut att vara lika gammal som byäldsten; en sisådär sjutti år gammal. Han var helt skallig, förutom lite vitt hår som gick i ett smalt band från ena örat, över nacken och slutade vid andra örat. Skägget var desto mer imponerande även om det var lika vitt som håret och det sträckte sig hela vägen ned till bältet. Han hade samma enkla bomullskläder som adepterna och han stödde sig på en käpp när han kom in i rummet.

”Välkommen”, sa mannen. ”Mitt namn är Sulawtai och jag kommer vara er lärare i magiskt försvar. Ni undrar säkert över möbleringen?” Marmat var inte den enda i klassen som nickade och mannen fortsatte. ”Det är ganska enkelt. De första dagarna kommer ni att fÃ¥ öva med publik. Det är för att ni kommer att lära er lika mycket av att titta pÃ¥ varandra som pÃ¥ att öva själva. Dessutom minskar det risken för olyckor sÃ¥ här i början. Om en vecka kommer ni att fÃ¥ öva i grupper om fyra där varje grupp har en fullvärdig magiker som övervakar övningarna.”

”Jag kommer enbart säga det här en gÃ¥ng sÃ¥ lyssna noga. Det är absolut förbjudet att träna pÃ¥ egen hand och det mÃ¥ste alltid finnas en fullvärdig magiker i rummet när ni övar pÃ¥ detta. Den som bryter mot reglerna fÃ¥r en varning. Andra gÃ¥ngen blir ni avstängda frÃ¥n mina lektioner och ni fÃ¥r dÃ¥ vänta tills nästa gÃ¥ng som den här utbildningen ges. Har ni förstÃ¥tt?”

Mannen möttes av nickningar och personer som svarade ja. Mannen pekade på en av eleverna:

”Du. Kom fram hit och ställ dig fyra fullsteg frÃ¥n mig samtidigt som du är vänd mot mig. Nu vill jag att du försöker anfalla mig pÃ¥ nÃ¥got sätt.”

Marmat kunde se hur eleven, vad var det han hette nu igen, blandade trådar av metall och vatten som han band ihop med jord. Det påminde en del om de sköldar som de tidigare tränat på men det var fler trådar av vatten vilket inte bara skapade skölden utan skulle ha slungat den mot Sulawtai. Marmat kände smärtsamt igen det som den magi som hade knockat honom en gång i tiden.

Men, istället för att skydda sig genom att slänga upp en egen sköld såg Marmat hur Sulawtai mötte varje tråd. Varje tråd av av vatten möttes av en lika stark tråd av eld. Varje tråd av metall möttes av en lika stark tråd av trä. Trådarna av jord som band ihop de andra trådarna på olika sätt möttes av trådar av trä som band ihop trådarna helt annorlunda. Under ett kort ögonblick kunde han se hur trådarna möttes och sedan tunnades ut för att slutligen helt försvinna.

Pojken ryckte till och undslapp sig ett ”Aj!”

”SÃ¥g ni hur jag mötte hans trÃ¥dar med omvända element och därigenom kunde minska dem tills de helt försvann?” frÃ¥gade mannen och klassen nickade Ã¥ter bifall. ”De första gÃ¥ngerna man rÃ¥kar ut för detta sÃ¥ tappar man helt fokus bÃ¥de av känslan när magin bara försvinner men även av smärtan. Smärtan kommer aldrig att försvinna men när ni tränat tillräckligt länge kommer ni att kunna ignorera den och snabbt fÃ¥ upp nya trÃ¥dar för att anfalla igen. När ni blir riktigt skickliga kommer ni kunna möta upp genom att öka styrkan pÃ¥ era trÃ¥dar, men det kommer vi träna pÃ¥ lÃ¥ngt senare när vi Ã¥terupptar vÃ¥ra lektioner i vinter.”

”Nu vill jag att du gör dig beredd pÃ¥ att göra samma sak mot mig.”

Sulawtai formade vatten och trä tillsammans med jord för att skapa ett osynligt rep i luften. Med hjälp av mer vatten styrde han repet mot pojken och Marmat kunde se desperationen när han försökte möta detta med eld, metall och mer jord. Tyvärr för pojken så var Sulawtai för snabb och han hann enbart stoppa ett rep innan Sulawtai hade bundit ihop honom och dragit ned honom på golvet.

”Du tänkte helt rätt där, men som ni säkert förstÃ¥tt sÃ¥ hÃ¥ller jag inte igen. Ni kommer fÃ¥ er chans när ni tränar mot varandra. VÃ¥r sista lektion, den som är precis innan vinterlovet, kommer ni fÃ¥ en chans att utmana mig. NÃ¥gra av er kommer dÃ¥ vara tillräckligt skickliga och starka för att Ã¥tminstone kunna fÃ¥ oavgjort mot mig. Just nu övergÃ¥r vi istället till att ni fÃ¥r öva mot varandra.”

”Ni tvÃ¥”, sa mannen och pekade pÃ¥ tvÃ¥ andra elever, ”kom fram hit sÃ¥ börjar vi med er.”

Resten av dagen fick de ägna sig åt att öva mot varandra. Precis som Sulawtai hade förvarnat så gjorde det ont första gången som någon lyckades bryta hans trådar. Det kändes så som han föreställde sig att det kändes att få ett finger kapat och det tog honom en stund innan han kunde koncentrera på sin magi igen. Att försöka blockera andras magi var desto roligare och han lyckades väl med detta.

Andra elever lyckades mindre väl och flera gånger avbröt Sulawtai attacken istället. Detta för att skydda eleverna från den effekt som magin skulle ha åstadkommit. Marmat var extra glad över detta den gång som en elev anföll en annan elev med en eldboll. Om inte Sulawtai hade brutit magin skulle de varit tvungna att utrymma rummet.

Dagen därpå var en fridag och Marmat gav sig av till Sythens rum för att prata med honom om de ledtrådar som han hittat hittills. Sythen höll med om mycket av det som Marmat kommit fram till men på frågan om han inte borde undersöka Siniwi skakade Sythen på huvudet.

”Det är alldeles för farligt och det skulle skapa uppmärksamhet om du lämnade när höstens lektioner precis börjat. När vinterlovet kommer kanske du skulle kunna vara redo, men dÃ¥ behöver du vara sÃ¥ bra pÃ¥ magiskt försvar att du klarar av Sulawtais utmaning.”

”Varför just försvar mot magi? Siniwi är väl övergivet?”

”Vi vet inte. Det finns olika Ã¥sikter hos magiker om hur magi ska användas. En del, som vi, vaktar kunskapen om att använda magi som ett vapen för att kunna använda det i framtiden. Andra, som Hairal, är mer inne pÃ¥ att magi ska användas för att hjälpa och skydda. Lite pÃ¥ samma sätt som de kvinnliga magikerna ser det.”

”Sedan finns en liten grupp som vi kallar eremiterna. Det är inget namn de själva valt, och det är ingen organiserad grupp. Det är ett antal magiker som tror att magin aldrig kan Ã¥terkomma sÃ¥ länge som vi är en del av den här världen och att vi istället mÃ¥ste isolera oss nÃ¥gon stans där det inte finns nÃ¥gra andra personer. För dem är Zoream nedsmutsat eftersom vi har mÃ¥nga anställda som inte är magiker.”

”En del av dem har tagit sin tillflykt till just Siniwi. Vi vet inte hur mÃ¥nga de är. Det kan vara en person, eller fem, eller tio eller till och med sÃ¥ mÃ¥nga som tjugo. Det vi vet är att de anfaller alla som de anser vara ett hot mot deras livsstil. Det är oerhört svÃ¥rt att ansluta sig till dem och vi har därför undvikit Siniwi i mÃ¥nga Ã¥r. Om vi ska vÃ¥ga skicka dig dit mÃ¥ste vi vara säkra pÃ¥ att du har en chans att försvara dig om nÃ¥gon av dem skulle upptäcka dig.”

”Men, varför följer inte du eller nÃ¥gon annan Väktare med i sÃ¥dana fall?”

”Jag kan inte följa med eftersom Neirvad, som tidigare var Väktare, troligen har tagit sin tillflykt till Siniwi. Han kommer garanterat känna igen mig eftersom det var han som rekryterade mig till Väktarna. Dessutom är du novis och den person i Väktarna som vi lättast kan avvara. Även om det är bra om du kommer tillbaka sÃ¥ är det ingen stor förlust för oss om just du skulle dö eller bli tillfÃ¥ngatagen.”

Den råa ärligheten i Sythens svar kändes som ett slag i magen. Han kunde förstå resonemanget att han var minst viktig bland Väktarna, men han hade väldigt svårt att förstå Sythens brist på respekt för liv och död. Allting verkade vara ett kallt kalkylerande från hans sida.

”Vi kan diskutera din resa till Siniwi när vi börjar närma oss vinterlovet”, fortsatte Sythen. ”Till dess rekommenderar jag att du ägnar dig Ã¥t dina lektioner och att leta efter mer information. Om jag tycker att du verkar redo för det kommer jag att visa dig metoder för hur man döljer sin magi, men det är en kunskap som du behöver behärska magiskt försvar för att kunna ta till dig.”

Med det avslöjade Sythen deras samtal. Marmat var väldigt nyfiken på hur man skulle göra för att dölja sin magi, men han hade haft tillräckligt många lektioner med Sythen för att veta att det inte var värt att fråga mer om detta innan Sythen tyckte att det var dags.

Läs mer

Kapitel 31

Kapitel 31 är ett helt nytt kapitel. När jag skrev de första 30 kapitlen så var tanken att boken skulle sluta där, men det är ett icke-slut.

SÃ¥, de kapitel som jag skriver nu handlar om ta början av den handling som jag planerade för bok 2 och flytta hit. Detta för att försöka skapa en punkt som känns mer naturlig att pausa berättelsen i. Den mest naturliga handlingen blir dÃ¥ att fortsätta med spÃ¥ret mot Tomo, utan att släppa berättelsen om Marmat eller Tirandim. Samtidigt behöver Tirandim ”komma ifatt”. Jag tycker fortfarande att hon är den mest intressanta personen av de tre — detta trots att Tirandim lades till i efterhand eftersom berättelsen kändes för tunn med enbart Ella och Marmat (eller, egentligen skulle Marmat ha varit icke-magiker och i kyrkan, men den rollen passade inte alls för honom)

Jag har dessutom stärkt en annan konflikt som knappt märktes i de första 30 kapitlen och det är den mellan Ella och Lyali. Det finns en protagonist i berättelsen, men han finns bara i bakgrunden hittills och kommer inte att börja spela roll förrän i bok 2 (tidigast) och då behöver jag få in andra konflikter i början.

KAPITEL 31

Sommaren var slut och lektionerna hade börjat igen. De hade redan haft sin första lektion i avancerad magi och Ella var glad att de återigen fick lära sig nya saker inom magin. Dessutom hade hon försökt hitta Lyali under sommaren men misslyckats varje gång. Hon visste nu att Lyali hade fått en ny chans och att hon därmed skulle hamna i den nya klassen som precis hade påbörjat magins historia. Hon tyckte lite synd om Lyali som skulle behöva genomlida ett månvarv till med Estsuldra, men det innebar också att hon äntligen skulle kunna prata med henne.

Wasa hade gett sig av till biblioteket och eftersom de umgåtts väldigt intensivt de senaste månvarven och ibland gått varandra på nerverna så var de överens om att det var en bra idé om de ibland gjorde saker på egen hand. Dessutom var risken större att Lyali skulle försöka fly om de båda två letade upp henne. Hon väntade därför utanför klassrummet och när de nya noviserna strömmade ut tog hon chansen att följa efter Lyali som inte märkte att hon följde efter.

Till slut kom de fram till novisernas korridor och Lyali gick in i ett rum; antagligen hennes rum. Ella tog mod till sig och knackade pÃ¥ dörren. ”Vem är det?” hördes inifrÃ¥n rummet. Ella tänkte inte ge Lyali en chans att vägra och istället knackade hon pÃ¥ dörren igen. En kort stund senare öppnades dörren och när Lyali sÃ¥g vem det var blev hon vit i ansiktet och fick ur sig ett ”Du…”

Ella trängde sig in i rummet och stängde dörren bakom sig. Hon försökte sig pÃ¥ samma pose som hon tidigare använt mot Wasa. Hon knöt händerna och placerade dessa mot midjan innan hon lutade sig framÃ¥t och gav Lyali sin barskaste blick. ”Vi behöver prata.”

Lyali verkade ha hämtat sig frÃ¥n den första förvÃ¥ningen över att ha blivit uppsökt och försökte svara med ett ”Jag förstÃ¥r inte vad du pratar om.”. Ella betonade varje ord när hon svarade:

”Du vet mycket väl vad jag pratar om. Det var du som smög efter mig och Wasa och rapporterade oss till Sofyn. Det var du som nästan fick oss utslängda frÃ¥n skolan. Hur kunde du göra sÃ¥ mot oss?”

Inte bara hade färgen återvänt till Lyalis ansikte utan det började nu få en väldigt röd ton. Det var inte skammens rodnad utan snarare den rödhet ansiktet får hos någon som är arg. Hon kände mycket väl igen det från när hennes mor hade kommit på henne med att tjuväta kakor.

”Hur kunde jag?”, spottade Sofyn ur sig. ”Det var ju du som nästan fick mig utslängd frÃ¥n skolan när jag misslyckades med Estsuldras test. Jag fick böna och be hos Sofyn om en andra chans och till slut gick hon med pÃ¥ att jag kunde fÃ¥ börja om skolan efter sommaren om jag bara gjorde henne en tjänst först. Jag hade hoppats att de skulle bÃ¥de dig och den där mallgrodan Wasa frÃ¥n skolan.”

Hon kunde inte förstÃ¥ svaret frÃ¥n Lyali. Hur skulle hon kunna ligga bakom Lyalis misslyckande? Det här skulle ta längre tid än hon trott sÃ¥ hon tog fram stolen frÃ¥n skrivbordet och satta sig ned. Hon bad Lyali göra detsamma men möttes av ett trotsigt ”Jag vill inte prata med dig. Nu gÃ¥r jag”.

Egentligen fick de inte använda magi mot andra elever på det här sättet och hon med tanke på hur nära det varit att hon blivit utslängd tidigare så borde hon vara försiktigare. Men just nu brydde sig Ella inte om den regeln eller konsekvenserna; hon behövde ha svar nu. Hon band ihop trä och vatten som hon formade till osynliga rep i luften. Med en snits drog hon ihop dem så att de band ihop Lyalis ben så att hon inte kunde gå, med resultatet att Lyali ramlade omkull. Eftersom Ella enbart bundit ihop benen kunde Lyali bromsa fallet med armarna.

”Stopp! Vad gör du? LÃ¥t mig gÃ¥” sa Lyali och Ella kunde höra desperationen i hennes röst. Eftersom Lyali fortfarande inte pÃ¥börjat lektionerna i magi kunde hon inte se hur Ella använt magi mot henne och hon kunde inte heller ta sig loss. Men det krävdes inget geni för att gissa att det var Ella som använde magi i den här situation.

”Jag vill ha svar pÃ¥ mina frÃ¥gor. SÃ¥ fort som jag fÃ¥tt det sÃ¥ släpper jag lös dig. Om du lovar att inte försöka fly härifrÃ¥n sÃ¥ släpper jag loss dig sÃ¥ att du kan resa dig upp igen.”

”Jag lovar”, kom svaret frÃ¥n Lyali, samtidigt som hon suckade djupt. Med det släppte Ella bindningen och Lyali kunde röra sig fritt igen. Samtidigt var hon beredd att Ã¥terigen binda fast Lyali ifall hon skulle göra ett nytt försök att lämna rummet, men det behövdes aldrig. Lyali reste sig upp, borstade av klänningen och satte sig pÃ¥ sängen där hon tittade stint pÃ¥ Ella. ”Du vet att du bröt mot reglerna — igen — när du använde magi mot mig sÃ¥där?”

”Ja, jag vet”, svarade Ella, ”och jag hoppas att du inte skvallrar pÃ¥ mig — igen.” Hon fick ingen respons pÃ¥ det, men hon kunde inte gärna tvinga Lyali till det. Visserligen fanns det magi som kunde tvinga andra att göra det man ville, men den magin var ännu mer förbjuden. Dessutom ingick det inte i den magi som de fick lära sig.

”Nu tar vi det frÃ¥n början. Hur skulle det vara mitt fel att du misslyckades med Estsuldras prov? Det hade lika gärna kunnat vara jag, men nu hade jag tur med vilka frÃ¥gor som jag fick pÃ¥ provet.”

”Det var inte tur”, sa Lyali, och det var inte det svar som Ella hade förväntat sig. ”Jag hade betalat en hel del för att fÃ¥ med frÃ¥gor som jag kunde pÃ¥ provet eftersom jag visste att jag skulle fÃ¥ svÃ¥rt med en del av dem. När jag väl bestämde mig för att försöka klara provet sÃ¥ var det för sent att läsa ifatt och jag behövde ha ’turen’ pÃ¥ min sida.”

”Döm dÃ¥ om min förvÃ¥ning när du fick mina lätta frÃ¥gor; de frÃ¥gor som jag hade betalat för att fÃ¥ med och som Estsuldra skulle ställa till mig. När du fick den första av mina frÃ¥gor sÃ¥ tänkte jag att det var ett misstag, att Estsuldra rÃ¥kat dra fel lapp av misstag. Men, sedan fick du även min andra frÃ¥ga och jag kunde se pÃ¥ ditt leende hur nöjd du var med det. Jag förstÃ¥r fortfarande inte hur du hade rÃ¥d att betala Estsuldra mer än jag gjorde, men du tog mina frÃ¥gor och istället var det jag som Ã¥kte ut.”

”Istället för att packa och Ã¥ka hem sÃ¥ gick jag och pratade med flera lärare. Estsuldra ville inte hjälpa mig alls och ville inte ens diskutera att jag hade betalat henne. Jag var pÃ¥ väg att ge upp när jag stötte ihop med Sofyn i en korridor. Hon lyssnade pÃ¥ mig och till slut gav hon mig en möjlighet att stanna kvar. Jag är helt säker pÃ¥ att du skulle ha gjort samma sak och jag tänker inte be om ursäkt för det. Att jag dessutom fick en chans att ge igen pÃ¥ dig gjorde det inte svÃ¥rare.”

”Men”, var det enda som Ella fick ur sig. Hon kunde inte riktigt ta in vad Lyali sagt. Varför skulle hon ha betalat Estsuldra? Och för vilka pengar dÃ¥; hon hade inte haft med sig nÃ¥gra pengar frÃ¥n byn. Visserligen var hon glad att hon hade fÃ¥tt lätta frÃ¥gor pÃ¥ provet, men hon hade aldrig märkt nÃ¥got konstigt med provet. Det hade sett ut som om Estsuldra dragit helt slumpmässigt frÃ¥n sina tvÃ¥ skÃ¥lar.

”Men”, försökte hon igen, men blev avbruten av Lyali: ”Nu vill jag inte prata mer med dig. Tänker du lämna mitt rum eller ska jag bli tvungen att gÃ¥ och hämta en lärare?”. Ella suckade och reste sig upp. Hon förstod inte hur Lyali kunde tro att hon lÃ¥g bakom hennes problem eller hur hon skulle förklara detta för henne. Att prata mer med Lyali skulle inte hjälpa och hon vÃ¥gade inte försöka sig pÃ¥ att använda magi igen. DÃ¥ skulle hon bara hamna i ännu värre problem om Lyali skvallrade pÃ¥ henne.

Hon lämnade Lyalis rum, mer förvirrad nu än innan hon gått hit. Hennes frågetecken var nu istället fler än innan, och om Lyali skvallrade på henne så skulle hon få problem med att hon använt magi på det sätt som hon gjort. Hon suckade igen när hon stängde dörren efter sig och gick istället till biblioteket för att prata med Wasa.
När Ella väl kom till bibliotek satt Wasa försjunken i en bok, och hon hade flera andra böcker uppslagna på ett skrivbord som var fullt med böcker och anteckningsmaterial. Hon slog sig ned med en ljudlig suck bredvid Wasa.

Wasa tittade upp frÃ¥n boken hon läste i. ”FrÃ¥n din suck sÃ¥ antar jag att ditt samtal med Lyali inte gick sÃ¥ bra?”

”Ja, sÃ¥ kan man nog beskriva det”, svarade Ella. ”Men, jag vill helst tänka pÃ¥ nÃ¥gonting annat. Har du hittat nÃ¥gonting av intresse?”

”Jag hittade en bok skriven av en Qiancia. Hon forskade pÃ¥ förlorad kunskap och farliga föremÃ¥l för flera hundra Ã¥r sedan. Den här passagen är extra intressant.” Wasa bläddrade en bit bakÃ¥t i boken och pekade pÃ¥ en passage pÃ¥ den sidan. Sedan läste hon högt:

”Att undersöka magiska föremÃ¥l är alltid farligt och ofta mÃ¥ste man börja med sÃ¥ svag magi att man inte fÃ¥r nÃ¥gon effekt. Helst bör man vara tvÃ¥ personer där den ena personen hela tiden stÃ¥r redo att hugga av alla magiska trÃ¥dar för att snabbt avbryta. Inte ens dÃ¥ är det ofarligt och efter flera olyckor tvingas vi nu gÃ¥ ännu försiktigare fram. Det jag upptäckt dock är att man kan minska risken pÃ¥ föremÃ¥l som är länkade. Vi hittade tvÃ¥ föremÃ¥l som ser ut som kohorn. Med dessa kan man skicka ljud frÃ¥n det ena föremÃ¥let till det andra. Det vi upptäckte när vi undersökte dem var att det krävdes mycket mindre magi om vi försökte aktivera föremÃ¥len samtidigt och att vi därmed kunde fÃ¥ igÃ¥ng utan att gÃ¥ över den säkerhetsgräns som vi satt just nu.”

”Vi har länge haft ett förbud mot att undersöka Besökaren. Allt för mÃ¥nga gÃ¥nger har den magiker som undersökt föremÃ¥let varit nära att dras in, oförmögen att bryta den magi som de använt för att undersöka, och det har alltid varit nära att den magiker som assisterat inte klarat av att bryta magin. Men, vi vet ocksÃ¥ att det finns flera Besökare och det är troligt att de alla pekar mot samma ställe. Om de pekar mot samma ställe sÃ¥ är de kanske ocksÃ¥ länkade, och dÃ¥ skulle vi kunna undersöka dem genom att aktivera bÃ¥da samtidigt. Det är givetvis fortfarande en stor risk, men en risk som vore värd att ta. Problemet är bara att hitta en besökare till. All forskning pekar pÃ¥ att det ska finnas ett antal föremÃ¥l kvar i Ghatas, men den platsen är sedan länge markerad som förbjuden och jag har inte lyckats fÃ¥ tillÃ¥telse att resa dit.”

Det här var väldigt spännande nyheter. Om de hade tvÃ¥ Besökare sÃ¥ skulle de kanske kunna undersöka dem, och hitta ett sätt att fÃ¥ ut Tomo. Att lÃ¥ta sig bli indragen, pÃ¥ det sätt som Tomo hade gjort, var ingen bra strategi, men om de kunde aktivera Besökaren utan att kliva in kunde de kanske dra ut Tomo pÃ¥ nÃ¥got sätt, utan att behöva ge sig in och utan att riskera att den magiker som Tomo hade skrivit om — han som hade tagit med sig omställaren in dit — skulle komma fri. Hon frÃ¥gade Ella om hon hade hittat nÃ¥gonting om ifall de lyckats fÃ¥ tag i en Besökare till.

Wasa skakade pÃ¥ huvudet. ”Nej, det verkar som om Qiancia aldrig fick tillstÃ¥nd att reda till Ghatas och ett mÃ¥nvarv senare slutade hon skriva i boken. Titta här i slutet av boken; det är bara en massa tomma sidor som om hon planerat att skriva mer.”

De fortsatte att leta i biblioteket till långt efter sista klockringningen, men till vann tröttheten över deras nyfikenhet och de gick och la sig för att orka med nästa dag.
Nästa dag gav inga nya ledtrådar även om Wasa spenderade varje ledig stund hon hade i biblioteket. Dagens lektion hade varit ovanligt intressant. Sofyn hade inlett med att förklara att det var ovanligt med strider mellan magiker. Kvinnornas magigille var mer intresserade av att skydda och bevara, men de behövde ändå kunna försvara sig igen.

”Det finns flera sätt som man kan försvara sig mot en magiker. Om man känner igen de trÃ¥dar som den andra väver ihop sÃ¥ kan man försöka möta upp resultatet. Om ni ser att nÃ¥gon är pÃ¥ väg att slunga en sten mot er kan ni skapa en sköld för att skydda er. Det finns tvÃ¥ stora nackdelar med detta. Den första är att ni mÃ¥ste känna igen kombinationen av trÃ¥dar för att snabbt inse vad de försöker Ã¥stadkomma sÃ¥ att ni kan skydda er.”

”Den andra nackdelen är att om det är en manlig magiker som ni ska försvara er frÃ¥n sÃ¥ är deras magi annorlunda ut än vÃ¥r och den ser ocksÃ¥ annorlunda ut. Det är fortfarande en form av trÃ¥dar och de riktas mot det som är mÃ¥let, men männens trÃ¥dar ser väldigt annorlunda ut mot vÃ¥ra, mer som pulserande ljus än trÃ¥dar, och det gör dem svÃ¥rare att läsa av.”

”Istället kommer vi att träna pÃ¥ tvÃ¥ tekniker. Den ena är att hugga av trÃ¥darna. Här behöver vi inte vad resultatet ska bli, men det kräver mycket kraft och det är en teknik som männen har mycket lättare för än vi. Ni ska ändÃ¥ fÃ¥ träna pÃ¥ det eftersom det är en väldigt ovan känsla när man fÃ¥r sina trÃ¥dar avhuggna och risken för olyckor ökar om man inte klarar av att hantera det.”

”Den teknik som vi kvinnor använder oftast, och där vi är mycket starkare än männen, är dämpning. Genom att möta varje trÃ¥d med motsatt kraft — trä mot järn, vatten mot eld — sÃ¥ kan vi dämpa ned trÃ¥den sÃ¥ att den inte ger nÃ¥gon effekt. Det som är svÃ¥rast är jord. Som ni minns sÃ¥ används jord för att binda ihop andra element och dÃ¥ kan vi inte använda jord mot jord. Istället använder vi jord för att binda ihop elementen pÃ¥ helt andra sätt och förstöra effekten.”

”Vi kommer att ägna den här dagen Ã¥t att träna pÃ¥ att hugga av trÃ¥dar. I början kommer jag vara den som hugger av era trÃ¥dar sÃ¥ att ni ska fÃ¥ känna hur det känns, men senare idag kommer ni även att fÃ¥ öva pÃ¥ att hugga av varandra. Om nÃ¥gra veckor kommer vi att gÃ¥ över till hur man dämpar andras trÃ¥dar.”

Resten av dagen gick åt till att öva. Det var en väldigt konstig känsla första gången som Ella fick sine trådar huggna. Det var en känsla av saknad och tomhet, med ett litet sting av smärta. De första gångerna hon råkade ut för det ryckte hon till varje gång och hon tappade helt koncentration och de trådar hon tagit fram, men ju mer de tränade desto lättare blev det att hantera och i slutet av dagen kunde hon få tillbaka trådarna igen några hjärtslag senare.

När de sent på dagen lämnade dagens lektion noterade hon hur Lyali stod en bit bort i korridoren och väntade på någon. När hon hade sett Ella hade hon demonstrativt vänt sig bort och det var uppenbart att det inte var Ella som hon väntade på. Hon kände en klump i magen när hon återvände till sitt rum.

Läs mer