En av de viktigaste landstingsfrågorna — kanske till och med den viktigaste — är att vården ska präglas av evidens, dvs att vården ska använda metoder och mediciner som vi vet fungerar; så långt som detta är möjligt.

Ursprungligen hade jag till och med tänkt ha rubriken “Evidens i sjukvården” på min landstingsbroschyr, men jag blev avrådd från detta eftersom evidens är ett ord som inte används särskilt ofta och att många därmed kunde tänkas skippa innehållet baserat på rubriken, så jag bytte.

Men, i grunden är detta en hörnpelare i min landstingskandidatur; individen ska få välja själv, men sjukvården ska enbart erbjuda sådan behandling som har effekt. Landstingen ska inte betala för akupunktur, för homeopati, för kiropraktik (utom vid ryggproblem, men då är det egentligen bättre att uppsöka sin vårdcentral), för kristallterapi, för magnetterapi, för antroposofisk “medicin” eller för annat lurendrejeri. (Notera dock att kiropraktik kan hjälpa vid ryggbesvär, och att akupunktur eventuellt hjälper vid vissa smärtbesvär)

Därför blev jag så glad när jag läste debattatikeln på DN från föreningen Vetenskap och Folkbildning, där de går till storms mot den här typen av kvacksalveri. Bland annat går de till frontalangrepp mot homeopati, detta extrema exempel på kvacksalveri:

De tar dessutom upp ett antal politiker som ställer sig bakom kvacksalveri (tyvärr finns det även Folkpartister här, vilket jag tycker är väldigt pinsamt) och de skriver bland annat:

Att just Gunvor Ericson tas upp som exempel tycker jag är intressant eftersom jag tidigare påpekat att hon inte har någon trovärdighet som folkhälsopolitisk talesman.

Jag ställer mig till 100% bakom Vetenskap och Folkbildnings krav:

Dessutom lovar jag att i landstinget kämpa mot att resurser går till dylikt lurendrejeri och kvacksalveri. För den som är intresserad av läsa mer i ämnet kan jag varmt rekommendera boken Salvekvick och kvacksalveri : alternativmedicinen under luppen som borde vara obligatorisk läsning för alla som kandiderar i landstingsvalen.

I tisdags var det möte med Folkpartiets landstingsgrupp här i Stockholms län, och även vi som kandiderar till landstinget var inbjudna, vilket jag tycker är väldigt trevligt.

Förutom att få en massa information så här i valrörelsen så fick vi dessutom möjlighet att provsmaka den mat som serveras på sjukhusen. Det var ett önskemål från min sida, och till min glädje hade man hörsammat detta.

Jag måste erkänna att just maten är en fråga som jag gruvat mig för inför valrörelsen; de rödgröna har varit skoningslösa i sin kritik och jag började nästan tro på deras skräckpropaganda.

Men, hur var det då? Var maten dålig? Verkligen inte. Den var smakrik, med en tydlig smak av de ingredienser som ingick. Grönsakerna var fräscha och både grönsakerna och pastan hade det tuggmotstånd som perfekt tillagade grönsaker och pasta ska ha, dvs den var inte kokt för länge.

Det enda jag kunde invända mot var kryddningen, men om man ska tillaga mat som ska passa alla så måste man vara försiktig med kryddningen; det går inte att hälla i den mängd peppar, vitlök och chili som jag har när jag lagar åt mig själv.

Det jag kunde konstatera var att de som kritiserar maten för att vara dålig är:

• okunniga, dvs de har faktiskt inte provsmakat maten eller
• oärliga, dvs de framställer maten som dålig trots att de vet att den är god

Därmed kan jag också med gott samvete gå ut i valrörelsen och säga att alliansens ändring av sjukhusmaten är lyckad; det är en näringsrik och välsmakande mat, och den spridning av sjukdomar som lätt uppstår när många äter på samma ställe (jag undviker exempelvis alltid salladsbaren på matställen under förkylningstider) har minimerats.

Sedan är det klart att det skulle vara trevligt om alla vårdavdelningar hade ett eget kök, med egna kockar, kallskänkor och annan kökspersonal; där man kunde beställa vilken rätt man vill. Men, detta kostar pengar, och min åsikt är att det är bättre att dessa pengar läggs på sjukvården. Vill man äta á la carte som lunch så kan man gå ut och äta det på restaurang när man är frisk.

Jag ska strax iväg till Solna för lite landstingskampanjande där, men jag tänkte lägga upp några filmer först.

Först min personvalsfilm. Den togs egentligen fram till provvalet i Stockholms län, men eftersom jag fortfarande står för de frågor som jag tog upp i filmen så fungerar den även som personvalsfilm.

Därefter Folkpartiets film om skolan (och eftersom jag jobbat som lärarvikarie kan jag tyvärr konfirmera att ibland är det så här illa i klassrummen) :

Min favorit är dock den här, om äldrevården och Folkpartiets parboendegaranti (som i sig borde vara tillräckligt skäl att rösta på Folkpartiet) :

Slutligen Folkpartiets film om kärnkraft och jobben. Rent dramaturgiskt är det den bästa filmen, men även om jag håller med om budskapet så känns den inte lika känslosam som de två tidigare filmerna.

I veckans “Mitt i” tidningar, som kom idag, publiceras en SIFO-undersökning av hur Stockholmarna tänkt rösta i riksdagsvalet. Klicka på nedanstående bild att se hela grafiken:

Tyvärr anger inte “Mitt i” om undersökningen gjorts bland boende i Stockholms stad, eller i Stockholms län (inklusive Stockholms stad). Men, eftersom resultaten är publicerade även i “Mitt i Sundbyberg” så antar jag att man mätt i hela länet.

Dock bör man ha i åtanke att frågan som ställts är hur man ska rösta i riksdagsvalet. Därmed blir det lite svårt att säga någonting om de olika kommunalvalen, eller om landstingsvalet, mer än att siffrorna ser bra ut för alliansen och för Folkpartiet.

Målsättningen för Folkpartiet i Sundbyberg är att återta de mandat vi tappade i senaste valet, och alltså komma tillbaks upp på 8 mandat, vilket inte borde vara omöjligt med de här siffrorna i ryggen.

Samtidigt har DN publicerat en Synovate-undersökning som visar hur de boende i Stockholms stad tänkt rösta i kommunalvalet (klicka på bilden för att se hela) :

Även här ett tydligt borgerligt övertag, men återigen svårt att säga någonting om landstinget eller om Sundbyberg; eftersom man mätt hur de svarande skulle rösta i kommunalvalet i Stockholms stad. Vi kan räkna med att de extremt starka siffrorna för MP är väldigt specifika för Stockholms stad, men det siffrorna pekar på är — återigen — att alliansen borde vinna i både landstinget liksom i Sundbybergs stad.

Dessutom ser vi även här en indikation på att Folkpartiet kan gå framåt i kommunalvalet, och att vår ambition om (minst) 8 mandat faktiskt är möjlig att uppnå.

Mer om opinionssiffrorna i Stockholm kan du läsa hos Rasmus (liberal).

Svenska dagbladet tar i en artikel upp att lokalpolitikerna i Stockholm är okända, dvs att väldigt få väljare känner igen stadens toppolitiker.

Inledningsvis har jag några invändningar mot upplägget:

1. Är det verkligen utseendet som är det viktiga? Vore det inte mer relevant att fråga vem Sten Nordin är, än att visa en bild på honom?
2. Man bortser både från de politiker som finns i landstinget (som är politiker för hela länet, och inte bara Stockholms stad) liksom de politiker som finns i andra kommuner i länet.
3. Vi har fortfarande partival i Sverige, och även om jag är anhängare av utökat personval så är det viktiga att väljarna vet vad partierna står för så länge som det är partival.

Men, bortsett från de invändningarna så håller jag om att det är ett problem att så få politiker är kända bland väljarna. Däremot håller jag inte riktigt med om analysen i artikel nummer två på temat; dolda makthavare hotar demokratin.

Det är ett problem med dolda makthavare, men våra folkvalda är inte dolda. En dold makthavare är istället en politiker med makt som saknar väljarmandat och som inte kommunicerar med väljarna.

Ur ett Sundbybergsperspektiv tillhör jag de dolda makthavarna till första halvan; jag är inte invald av väljarna någonstans men jag har stort inflytande på Folkpartiets politik i Sundbyberg. Under 2007 var jag dessutom politiskt ansvarig för kultur-, idrotts- och fritidsfrågor i Sundbyberg (plus vissa myndighetsfrågor) och hade givetvis ett stort inflytande på den typen av frågor i Sundbyberg. Det är en plattform som jag aldrig hade väljarstöd till, utan det var partiet som satte mig där (sedan menar jag givetvis att det var en välförtjänt utnämning, annars hade jag inte tackat ja)

Däremot har jag aldrig försökt gömma mig, och jag försöker kommunicera via de kanaler som jag har tillgång till. Sedan finns det politiker som verkligen är osynliga för väljarna, samtidigt som de har makt. Dessa kallas ibland för grå eminenser, men det behöver inte handla om trotjänare utan kan lika gärna vara yngre förmågor som har stor möjlighet att påverka men som inte har officiella uppdrag.

I vilket fall; att ha makt utan att vara känd, utan att granskas och utan att väljarna vet vem det är; det är ett problem. Men, det är inte fallet här. De personer som berörs i artikeln är gruppledare för sina partier och de är borgarråd eller oppositionsråd. Medierna skulle kunna granska dem, om de ville.

Och det är där som jag menar att analysen brister. Den media som finns i Stockholm (SvD & DN som rikstidningar, Metro som gratistidning) har inget större intresse av lokal politik. De skriver sällan om lokala frågor, och ännu mer sällan om lokala politiker. Skulle de skriva om en lokal fråga är det oftast Moderaterna eller Sossarna som citeras (att det finns fler partier i Stockholms län tycks sällan vara relevant för media).

Går man ut till andra kommuner i länet blir det ännu sämre. I fallet Sundbyberg skrivs det ytterst sällan om kommunen, och den här mandatperioden är det framförallt kuppen i Sundbyberg som det skrivits om (och även då var det framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna som kom till tals) och sedan några kortare artiklar när det blivit politiskt bråk.

Vilket jag på sitt sätt kan förstå; både SvD och DN är rikstidningar och en stor del av deras läsare är helt enkelt inte intresserade av vad som händer lokalt i Stockholms län. Men, det innebär att vi inte har någon lokal media som skriver om lokala frågor. Jämför man med Linköping, där jag spenderade mina första 30 år, fanns där Corren som lägger ett antal sidor på lokala frågor, där till och med Mjölby har sin egen sida i tidningen.

Det vi har i Sundbyberg är “Mitt i Sundbyberg”, en gratistidning som kommer ut en gång i veckan och där 80% av tidningen är annonser. Det är inga djuplodande reportage i den tidningen, och de skriver sällan om politik. Givetvis är det bättre än ingenting, men som politiker i Sundbyberg har du inte media att vända dig till på samma sätt som i kommuner utanför Stockholms län.

Därmed borde en analys om osynliga politiker i Stockholm handla mer om medias roll. Om politikerna här är okända beror det mer på att media inte rapporterar tillräckligt mycket om politiken i Stockholm, än om att politikerna inte skulle försöka nog.

Även Peter Andersson skriver om artiklarna.

Vården i Stockholm har länge hållit hög kvalitet; jag skulle till och med vilja påstå att vår vård är i världsklass kvalitetsmässigt. Det har dock länge funnits två problem; köerna och psykiatrin.

Att vår vård är bra hjälper inte så länge som man står i kö; i väntan på behandling. Det är därför som jag är så glad att Folkpartiets kamp lett till vårdval och minskade köer, och med ytterligare en mandatperiod kan vi fortsätta minska köerna samtidigt som vi upprätthåller kvaliteten.

Men, ett sorgebarn har länge varit psykiatrin (och där ömmar jag extra mycket för barn- och ungdomspsykiatrin, liksom psykiatri för unga vuxna) där kvaliteten helt enkelt varit för låg.

Därför blir jag så glad när Birgitta Rydberg skriver om just Psykiatrin och om hur Folkpartiet har förslagen som behövs för att stärka psykiatrin.

Jag måste dessutom säga att Birgitta går från klarhet till klarhet som Folkpartiets gruppledare i landstinget. För ett år sedan var jag ganska negativ till Birgitta eftersom hon dels var emot ett sprutbytesprogram och dels för att landstinget skulle ägna sig åt omskärelser. Just omskärelse är vi fortfarande inte överens om, men i sprutbytesfrågan var Birgitta en drivande kraft bakom att Stockholms läns landsting nu inför ett sådant och att även denna del av vården präglas av evidens.

Evidens är dessutom en aspekt som Birgitta tar upp i sin artikel, där hon skriver:

Vilket även det gör mig glad. Jag är en stark anhängare av mer evidens inom politiken, och då särskilt inom vården. Vården ska inte syssla med åtgärder som inte har någon positiv effekt bortsett från placebo (eller ännu värre; som är skadliga). För kroppsliga sjukdomar har vi till exempel homeopatin som inte hör hemma i modern sjukvård.

Kort sagt, ett väldigt glädjande besked så här inför valrörelsen; Folkpartiet fortsätter att ha den bästa politiken för landstinget.

Uppdatering: Läs gärna Jessica Ericsson som skriver tänkvärt och insatt om psykiatrin.

Jag har tidigare skrivit om folkhälsofascism och hur kommuner som arbetsgivare tycker sig ha rätt att hindra de anställda från att snusa eller röka på arbetstid.

Precis som då tycker jag att det finns begränsningar som är rimliga, exempelvis att man inte får röka i offentliga lokaler; att man inte får nyttja tobak i situationer där man arbetar med barn och ungdomar; att man inte ska kunna ta rökpaus när man själv vill.

Därför har jag heller inga problem med landsting som förbjuder de anställda att röka annat än på lunchen (och då ombytta till privata kläder) och jag tycker inte att det är problematiskt att patienter tvingas gå ut från sjukhuset för att kunna röka (även om jag tycker att det ska kunna finnas vissa undantag).

Det jag har problem med är när landsting — som i artikeln i SvD — anser sig ha rätt att förhindra folk från att snusa, eller när man förbjuder försäljning av tobak på sjukhuset. Som jag påpekat tidigare är snus alldeles utmärkt som rökavvänjning och eftersom snusets skadeverkningar är begränsade är det inget folkhälsoproblem om folk snusar.

Jag tänker därför här och nu utöka min personvalsplattform för landstinget. Om jag blir invald lovar jag att rösta nej till alla förslag om att införa snusningsförbud i landstingets lokaler; detta oavsett om förbudet är riktat mot anställda/personal eller mot patienter/anhöriga. Jag lovar dessutom att rösta nej till alla förslag om att förbjuda försäljning av snus i butiker lokaliserade i landstingets lokaler.

I sammanhanget vill jag påminna om läkareden:

Det står ingenting om att agera folkhälsopolis eller att försvåra livet för patienter, anhöriga eller kollegor. Ett generellt tobaksförbud är inte i linje med en god folkhälsopolitik och det kränker ett antal liberala principer. Låt de som vill snusa göra det och ägna er åt verkliga hälsoproblem istället.

Och för formens skull; som nikotinist och kedjesnusare är jag givetvis partisk i frågan. Det ändrar dock inte att jag har fakta på min sida.

Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

Mål och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

• Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
• Berätta om vad som händer i Sundbyberg
• Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
• Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
• Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
• Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
• Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

I SvD har de gått igenom vad partierna i landstinget vill genomföra under nästa mandatperiod, och artikeln med Moderaterna innehåller besked om att Moderaterna nu ansluter till Folkpartiets förslag; att privatisera Danderyds sjukhus. Vår gruppledare i landstinget, Birgitta Rydberg, skriver mer om detta.

Hon tar även upp att Ilja Batljan öppnar upp för ett mer konstruktivt klimat i landstinget. Det finns dock två problem som jag tycker är värda att lyfta i sammanhanget:

1. Ilja kommer inte vara kvar i landstinget efter valet. Ledare för oppositionen blir istället någon annan socialdemokrat och övriga toppkandidater för (S) har inte gjort sig kända för att bidra till konstruktiva diskussioner eller söka breda överenskommelser.
2. Socialdemokraterna samarbetar med (MP) & (V). Dessa två partier vill riva upp det väl fungerande vårdvalet och höja skatten i landstinget. De rödgröna går helt enkelt till val på en återställarpolitik med målsättningen att återinföra de köer som fanns 2006 när alliansen tog över.

Det blir allt tydligare att Stockholms läns landsting behöver ytterligare en mandatperiod med allians-styre. Helst då med Folkpartiet i en tongivande position.

Folkpartiet har länge drivit det fria vårdvalet, även på den tiden då det oftast kallades husläkare. För att ett vårdval ska kunna bli ett verkligt val måste det dock finnas någonting att välja mellan, och på förlossningssidan har platsbristen lett till att många inte väljer BB efter vad de vill ha, utan efter var det finns plats. Därför kräver vårdvalet fler platser inom förlossningen, och nu öppnar Sophiahemmet ett nytt BB.

Eftersom Folkpartiet varit med och skapat det politiska klimat där den här typen av satsningar kan ske så kan vi också ta åt oss en del av äran för detta. Läs gärna även vad Birgitta Rydberg har att säga om detta.

Dessutom vill Folkpartiet bidra till att skapa ytterligare en förlossningsklinik, denna vid s:t Göran. Med tillskottet av dessa två kliniker skulle det även inom förlossning finnas ett verkligt vårdval, där patienten kan välja utifrån vad hon vill ha och inte utifrån var det för tillfället råkar finnas plats.