Hur svårt kan det vara?

Ja, hur svårt kan det vara att avskaffa tv-licensen?

För några månader sedan lät det positivt, med diskussioner om att man skulle hitta en annan finansieringsmodell, men sedan kom propositionen om public service där den gamla vanliga modellen föreslogs.

Jag blev givetvis besviken, men hade inte tänkt skriva om frågan igen. Jag har bland annat lagt två motioner till Folkpartiets landsmöte (2009 & 2011) där den sistnämnda blev delvis bifallen, så det kändes som om jag redan hade utrett och förklarat varför tv-licens är en korkad lösning.

Men, så dök det upp korkade artiklar som gjorde att jag kände att jag var tvungen att återigen skriva om ämnet. Dels på Aftonbladet kultur där skribenten inte ens förstår skillnaden mellan skatt och en tjänst, och sedan slår Aftonbladet till med årets mest korkade artikel. Den är så outstanding dålig att de antagligen lär behålla titeln året ut.

Men, innan jag går upp i varv allt för mycket och börjar låta som genomsnittlig skribent på Flashback; låt oss bena upp problemen med tv-licensen. Jag kommer gå in mer i detalj på varje punkt, men först en kort sammanställning.

  1. TV-licensen är en gammalmodig konstruktion.
  2. Om det är en tjänst så är det negativ avtalsbildning
  3. Om det är en skatt är det en regressiv skatt
  4. TV-licens på datorer är så korkat att klockorna stannar

Gammalmodig konstruktion

TV-licensen är en gammalmodig konstruktion från den tid då de flesta inte hade tv, och då det inte fanns någon tv-marknad. Om man skulle kunna se tv i Sverige krävdes dels en tv och dels krävdes det att staten började sända tv.

Ja, rent teoretiskt skulle man givetvis ha kunnat införa en fri marknad, men det var inget troligt alternativ i dåtidens Sverige, utan det alternativ som stod till buds var att staten skulle ordna det. Då är det rimligt att man begränsar avgiften till de som har en tv. Då slipper de som inte tittar på tv att betala, och eftersom en tv enbart kunde användas just till att se på tv blev det en rimlig konstruktion.

Men, det här argumentet föll redan på 80-talet. Då började satellitkanaler och kabel-kanaler att dyka upp. Man kunde nu se på tv utan att någonsin titta på just SVT. TV:n kunde dessutom kopplas ihop med videobandspelare eller tv-spel, vilket gjorde att en del tv-apparater aldrig användes för att ta emot tv.

På 90-talet föll det ännu mer då TV4 började sända i luften, och man nu kunde använda en tv som just tv utan kabel, utan satellit, och utan att titta på SVT alls. Slutligen pulveriserades argumentet fullständigt på 00-talet då tv digitaliserades och en tv nu inte alls kunde ta emot tv, utan det var digital-tv-boxen som gjorde detta.

Negativ avtalsbildning

Negativ avtalsbildning är när man påtvingas en tjänst utan att ha bett om den, och tvingas betala för den oavsett om man använder den. TV-licensen är just detta. Det spelar ingen roll om du vill ha tjänsten, eller om du vill använda den, eller om du ens kan använda den. Du ska betala ändå.

Det hade varit enkelt att omvandla tv-licensen till ett abonnemang. De som vill ha (och betala för) SVT kunde då enkelt göra det. Övriga skulle inte kunna se kanalerna. Det är en toksimpel ändring som görs med några enkla knapptryckningar. De som ville ha SVT kunde då betala för den, och vi övriga skulle slippa.

Regressiv skatt

Man skulle givetvis kunna betrakta det som en skatt. Trots allt så stöttar vi ju tryckt media genom presstöd, så det är inte helt orimligt. Men, det är dock en regressiv skatt, dvs skatten är högre ju mindre du tjänar. Skattetrycket på en låginkomsttagare blir då orimligt högt, och man slipper inte ens om man inte har någon skattepliktig inkomst.

En lösning hade då kunnat vara att lägga det på skattsedeln med samma konstruktion som begravningsavgiften. En låg skatt som betalas på alla skattepliktiga inkomster.

Korkat!

Men nej, valfrihet ska vi tydligen inte ha. Och nej, att det finns enkla lösningar ska vi ignorera. Och nej, trots att det helt saknas argument för en påtvingad tv-licens så ska vi behålla ett system som infördes innan de flesta av oss ens föddes.

Istället för att inse att omvärlden förändrats och att gamla lösningar blivit helt arkaiska så hittar man istället på nya krystade sätt att tvinga på folk tv-licensen genom att licensbelägga datorer och surfplattor istället. Det är en av få saker som är mer korkade än copyswedes kassettskatt.

Sammanfattning

Det är enkelt att sammanfatta i det här fallet:

Det finns INGA rimliga argument för att bevara tv-licensen så som den ser ut nu. Det som stör mig mest (som Folkpartist) är att Folkpartiet är emot tv-licensen och vill avskaffa den i dess nuvarande konstruktion, men Moderaterna spjärnar emot.

Jag misstänker att det är ganska många av Moderaternas väljare som inte är helt nöjda med hur Moderaterna agerar i den här frågan.

31/5 – Tobaksfria dagen

Idag är det den s.k. tobaksfria dagen. Låt mig inleda med att påpeka att jag tycker att det är positivt om vi kan minska rökningen (åtminstone sådan rökning där man inhalerar, dvs primärt cigarett-rökning) eftersom det är en stor hälsorisk och om vi kan minska nyrekryteringen av rökare så kan vi kraftigt minska rökningen och dess negativa effekter på hälsan.

Men, problemet är att kampen mot rökning förvandlats till en allmän kamp mot tobak, där man framför att all tobak är skadlig och helst borde all tobak förbjudas. Nu är det givetvis sÃ¥ att tobak — exempelvis i form av snus — inte är nÃ¥gon hälsoprodukt, men som jag skrivit tidigare sÃ¥ finns det inga folkhälsoskäl för att angripa snuset.

Det är givetvis positivt att minska även snusningen, men eftersom snus är en (av flera) väl fungerande metoder att sluta röka och dÃ¥ snus dessutom minskat nyrekryteringen av rökare sÃ¥ är det ur ett folkhälsoperspektiv väldigt enkelt: snuset minskar rökningens skadeverkningar och dÃ¥ bör kampen mot rökning vara just mot rökning. När vi väl fÃ¥tt bort rökningen — eller om det i framtiden finns evidens för att snusning skulle ha kraftiga negativa hälsoeffekter — kan det vara relevant att fortsätta med snus och sÃ¥dan rök som inte inhaleras, men just nu bör vi fokusera pÃ¥ att minska cigarettrökningen och ingenting annat.

Förutom att vi lägger resurserna fel om vi fokuserar på all tobak snarare än cigaretter så riskerar vi att få bakslag. Detta eftersom tobakshatarna numera är så fanatiska att man på allvar föreslår förbud mot snus under arbetstid. Att arbetslokaler ska vara rökfria är givetvis positivt (och jag hade önskat att så varit fallet även i slutet av 80-talet då jag jobbade inom verkstadsindustrin i en lokal där många rökte mest hela tiden) och i många yrken kan det även vara relevant med att arbetstiden ska vara rökfri (exempelvis av hänsyn till allergiker, då röken sätter sig i hår och kläder) men snusning är en solitär handling i den meningen att det inte påverkar någon annan. Att införa ett förbud mot snus på arbetet är därmed ingen hjälp, utan gör helt enkelt folk förbannade.

För att göra det hela enkelt: cigarettrökning är ett problem och det är positivt att minska rökningen och förhindra nyrekrytering av cigarettrökare. Rök som inte inhaleras (ex.vis cigarrer) är huvudsakligen ett problem om någon annan utsätts för röken, men cigarrer är inget folkhälsoproblem. När det kommer till snus är det positivt om vi kan minska snusnigen, men det finns ingen grund för attackerna.

Så länge som tobaksfria dagen fortsätter vara en kampanj mot alla former av tobak så kan jag inte ställa mig bakom den. Jag skulle gärna stötta en rökfri dag, eller en rökfri vecka, men det finns ingen bra anledningen att ha en tobaksfri dag. Därför kommer jag att uppmärksamma dagen med att ta en cigarr på balkongen ikväll; oavsett väder.

Mer om rättvisemärkt

Jag skriv tidigare om rättvisemärkt och då framförallt med fokus på varför Sundbyberg inte borde bli en s.k. fairtrade city. Men, jag tog även upp viss kritik mot rättvisemärkt i sig.

Några dagar senare nämnde jag fair trade igen, dock mer som en passus i ett inlägg som mest hade fokus på annat.

Nu blev jag dock tipsad om rapporten “Profits and poverty: Certification’s troubled link for Nicaragua’s organic and fairtrade coffee producers”. Normalt sett brukar jag läsa rapporter som jag länkar till, men eftersom rapporten kostar $40 sÃ¥ gÃ¥r jag direkt pÃ¥ sammanfattningen:

The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers.

Det är intressant, eftersom det visar att de kaffebönder som valt att delta i fair trade inte vunnit på det, utan det har istället varit en förlustaffär. Alla de svenskar som köpt rättvisemärkt kaffe med tanken att man ska hjälpa fattiga bönder har istället bidragit till att dessa bönder fått en ännu sämre ekonomi.

Tipset om rapporten fick jag hos Nonicoclolasos och jag kom till den artikeln genom att följa en länk hos Peace, love and capitalism.

Vad blir konsekvensen?

Jag läser i SvD att Kristdemokraternas Skånedistrikt vill tillåta adoption även för homosexuella. Det ser jag som positivt eftersom det innebär att KD:s familjepolitik skulle bli lite modernare och lite rimligare.

Men, inte helt oväntat så stöter förslaget på patrull hos andra Kristdemokrater. Yvonne Andersson, som sitter i riksdagen för KD, säger så här:

– Ett barn behöver en mamma och en pappa, så tycker jag.

Argument, eller någon form av evidens för sitt ställningstagande tycks hon inte anse sig behöva. Men, hur konsekvent är hon då i sin linje? Är hon motståndare även till adoption för ensamstående?

Hon anser därför att det är ett bekymmer att partiet godtar adoptioner för ensamstående.

– Det är en inkonsekvens som jag inte kan tolerera på sikt.

Tydligen, och det är positivt att hon åtminstone är konsekvent i sitt ställningstagande, även om jag inte delar hennes åsikt. Men, det hade varit intressant om SvD dragit konsekvensfrågan lite längre. Rimligtvis bör då Yvonne även tycka:

  • Att gifta par inte ska fÃ¥ skilja sig innan alla barn fyllt 18 Ã¥r.
  • Att ensamstÃ¥ende föräldrar ska tvingas gifta sig; annars tas barnet frÃ¥n dem.
  • Att ogifta mödrar ska frÃ¥ntas barnet vid födseln.
  • Att ensamstÃ¥ende som skaffar barn genom insemination ska frÃ¥ntas barnet.

Det blir väldigt mÃ¥nga barn som ska tvÃ¥ngsomhändertas och sedan adopteras ut i “riktiga” familjer, dvs familjer med en man och en kvinna som är gifta med varandra (eller möjligen lever under sambo-förhÃ¥llande)

Och det känns ju som en fräsch och modern familjepolitik — om vi hade levt pÃ¥ 1800-talet, dvs.

Kommunal propaganda, tröskeleffekter och fair trade

Det blir lite blandat i det här inlägget, men pÃ¥ nÃ¥got sätt kändes det fel med rubriken “gott och blandat”. Därav den nÃ¥got otympliga rubriken.

Kommunal propaganda

Nyligen kom Svenskt näringslivs årliga undersökning om företagsklimatet i landets kommuner. Man kan givetvis ha olika åsikter om hur viktig och relevant denna undersökning är. Jag tycker själv att det är en viktig indikator, men jag är samtidigt medveten om att inte alla delar den bilden.

Samtidigt har näringslivsrankingen varit ett viktigt argument från de styrande i kommunen, en signal om hur duktiga man är. Att vi backade 2008 (som rörde 2007) var man snabba att skylla på det borgerliga styret 2007, och kommunens hemsida brukar gärna lyfta fram hur duktiga vi är.

Men, i den senaste undersökningen — den som kom 2011 men rör Ã¥ret 2010 — sÃ¥ rasade Sundbyberg i rankingen. FrÃ¥n plats 10 till plats 26, som dessutom är en plats sämre än den ranking som vi hade 2008 (för Ã¥ret 2007). Om nu det borgerliga styret misslyckades under 2007 sÃ¥ mÃ¥ste det rödgröna styret ha misslyckats ännu mer 2010.

Låt mig dock återgå till rubriken här; om propaganda. När Sundbyberg nu misslyckas kapitalt i årets ranking så borde det väl vara räfts- och rättarting på kommunens hemsida? Inte direkt. På kommunens hemsida lyckas man framställa det som en framgång att vi nått plats 26. Bland annat skriver man:

– Det är viktigt att vi fortsätter vårt arbete för bättre näringslivsklimat i Sundbyberg. Staden har en stor potential för att kunna locka till sig nya etableringar och jag är övertygad om att det arbete som vi har lagt som grund för att göra Sundbyberg mer företagsvänlig kommer att resultera i bättre resultat i framtiden, säger Siyamak Sajadian (MP), näringslivsrådets ordförande.

Men hallå? Hur kan man framställa det som att kommunen lyckats bra när vi backat 16 placeringar på listan? Läser man enbart på kommunens hemsida skulle man nästan kunna tro att vår ranking förbättrats när sanningen är att vi rasat på listan.

Det enda positiva i sammanhanget är att Miljöpartiet erkänner att det är deras fel.

Fair trade

För några veckor sedan skrev jag en artikel om fair trade och fair trade city; en artikel som jag fick en del positiv respons på.

Jag tänker inte återupprepa mig, eftersom artikeln är ganska färsk, men jag noterar inlägget på SvD brännpunkt om just Fair trade city. I sammanhanget tycker jag att det är värt att uppmärksamma att det inte enbart är Timbro som har kritik mot rättvisemärkt.

Tröskeleffekter

En lite luddig rubrik kanske. Det jag är ute efter är att föra ett resonemang kring när vi gör justeringar för vissa grupper, men därigenom skapar tröskeleffekter som gör att vi permanentar en struktur som vi egentligen var ute efter att åtgärda.

Ursprunget till den här texten var länsförbundets senaste ordförandeträff där ordförande för de olika kommunföreningarna i länet samlades för informationsutbyte och diskussioner. Inbjuden var även Erik Ullenhag i egenskap av ny ordförande för länsförbundet. Erik höll ett intressant anförande, och det är alltid en fröjd att lyssna på Ullenhag; faktum är att jag är övertygad om att vi skulle dubbla våra siffror i nästa val om vi körde enbart reklamfilmer med Erik.

Men, ett av de ämnen som Erik kom in på var den timglas-struktur som finns i svenskt näringsliv där vi har många småföretag och gott om riktigt stora företag. Det som saknas är medelstora företag; de där företagen som kommit förbi småbolagsstorleken men som inte ännu är nästa Ericsson eller nästa Ikea eller nästa H&M.

Nu är detta givetvis en komplex fråga, och det går inte att peka ut en åtgärd, men ett problem som finns är de tröskeleffekter som vi politiker skapat. Ett exempel är det undantag från LAS som finns för små bolag, där man får undanta två personer från turordningsreglerna vid nedskärningar. Det är ett alldeles utmärkt undantag som varit viktiga för småbolag. Men, så fort bolagen passerar den magiska gränsen i antalet anställda så har de inte längre det undantaget. Finns det någon som tror att detta motiverar de bolag som är precis på gränsen till att växa mer?

Det finns andra exempel. I dagsläget måste du upprätta en jämställdhetsplan om du har 25 anställda eller fler (innan den 1/1 2009 var gränsen 10 anställda). En arbetsgivare som har 24 anställda får då en tröskeleffekt om man anställer en person till eftersom man då ska lägga tid och kraft (och pengar) på att upprätta en jämställdhetsplan.

Min åsikt, generellt, är att vi har för många regler, lagar och förordningar för företag och att vi borde skära ner i denna flora. Men, minst lika viktigt är att titta över dessa tröskeleffekter. Om någon lyckas starta ett företag och komma upp i 24 anställda så vill vi givetvis att den företagaren ska bli motiverad att anställa ännu fler; 25 eller 50 eller 100 eller ännu fler. Då behöver vi gå igenom vilka regler som skapar tröskeleffekter.

Detta bör vi dessutom ha i åtanke när vi skapar nya lagar eller ändrar befintliga. Nu senast var det Miljöpartiet som ville avskaffa sjuköneansvaret för företag med färre än 10 anställda. Detta är i sig ett jättebra förslag, och det glädjer mig att MP vill förbättra för småföretagare. Men, vi får en ny tröskeleffekt. Med 10 anställda ska man inte bara betala sjuklönen för denna nya anställda, utan även för de 9 anställda som man tidigare sluppit kostnaden för. Om anställningen i sin tur beror på sjukdomar så blir kostnaden dubbel.

Där Miljöpartiet hade ett bra förslag i sin budget (trots tröskeleffekter) så hade Vänsterpartiet istället ett dåligt förslag med tröskeleffekter. Vänsterpartiet vill avskaffa jobbskatteavdragen (ja, alla fyra) med gigantiska skattehöjningar för de flesta som arbetar. Dock skulle man inte ha skattehöjningar för inkomster på 25.000 eller mindre (med reservation för att jag kan minnas siffran fel).

Givetvis går ett sådant system att skapa rent praktiskt, men det blir gigantiska tröskeleffekter. Den som tjänar precis under gränsen har ingen som helst motivation att jobba mer eller förhandla fram en högre lön, och den som ligger över gränsen är snarast motiverad att sänka lönen.

Det innebär både tröskeleffekter, ökat svartjobbande och ett evinnerligt rundande av skattesystemet genom fringisar och andra löneförmåner. I slutändan kommer det att leda till att staten får in mindre i skatt, så allting som Vänsterpartiet hade tänkt finansiera genom sin ändring av skatterna fryser inne eftersom det inte finns några pengar till det.

Vilket ocksÃ¥ är nÃ¥gonting som man bör ha i Ã¥tanke varje gÃ¥ng som man diskuterar ändringar i skattesystemet; vilka sidoeffekter fÃ¥r det? Ibland ser man — exempelvis — beräkningar pÃ¥ att vi skulle kunna ha “gratis” kollektivtrafik genom att höja landstingsskatten. Vad dessa beräkningar alltid saknar (förutom att de baseras pÃ¥ inkorrekta siffror) är hur det pÃ¥verkar skatteutjämningssystemet. Om Stockholms läns landsting höjer landstingsskatten med 1 krona sÃ¥ gÃ¥r inte hela höjningen in i landstingets budget utan en del försvinner ut i andra delar av landet.

Skolk i betyget

Det pÃ¥gÃ¥r en diskussion — bÃ¥de pÃ¥ bloggar och twitter — om skolan, om skolk och om skolk i betygen. Ã…sikterna gÃ¥r att Ã¥t alla möjliga hÃ¥ll, och även om jag själv anser att det är bra att ha med frÃ¥nvaro i terminsbetygen (men inte i slutbetygen) sÃ¥ tycker jag att det är spännande att följa en debatt med sÃ¥ mycket känslor och sÃ¥ mycket Ã¥sikter. Ibland verkar det som om alla har en Ã¥sikt sÃ¥ snart det handlar om skolan.

Vad jag blir riktigt trött på är dock folk som kommer med hemsnickrade definitioner på liberalism och hävdar att sossarna skulle vara mer liberala i skolfrågan för att Juholt nu råkar vara emot frånvaro i betyget.

Ursäkta, men hur tänkte ni nu? Att man tycker att ett förslag frÃ¥n Folkpartiet är dÃ¥ligt gör inte förslaget i sig oliberalt (eller liberalt) och mÃ¥nga politiska frÃ¥gor saknar helt den ideologiska dimensionen. Man kan vara för frÃ¥nvaro i betygen med liberala resonemang, man kan vara emot frÃ¥nvaro i betygen med liberala resonemang och man kan vara för — eller emot — frÃ¥nvaro i betygen att blanda in liberalism överhuvudtaget.

Hävdar man att det är oliberalt att vara för frånvaro i betyg så har man de facto diskvalificerat sig från debatten eftersom man uppenbarligen inte vet vad man talar om. Punkt.

Lägg ner Folkhälsoinstitutet

Jag har vid ett antal tillfällen skrivit om snus, den folkhälsofascism som finns kring snus , och vad vi vetenskapligt faktiskt vet om snus och då bland annat konstaterat att man inte kan argumentera för ett förbud mot snus om man verkligen värnar folkhälsan.

Lik förbannat gÃ¥r Folkhälsoinstitutet ut och sprider myter om snusets farlighet (och man har redan tidigare gjort om den vettiga idén “rökfri vecka” till “tobaksfri vecka”).

Enligt Wikipedia så har Folkhälsoinstitutet tre huvuduppgifter:

  1. fungera som ett nationellt kunskapscentrum när det gäller folkhälsa
  2. följa upp och samordna uppföljningen av den nationella folkhälsopolitiken
  3. bedriva tillsyn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdena

Eftersom man uppenbarligen misslyckats med sin portalparagraf (eftersom man har allvarliga kunskapsluckor kring snusets effekt på folkhälsan) är det enda rimliga att lägga ner Folkhälsoinstitutet. Ju snarare desto bättre.

Även Mikael Ståldal bloggar om detta..

Att samla på uppdrag

I samband med att Bodström nu lämnar riksdagen sÃ¥ gjorde SvD en sammanställning över de uppdrag som Bodström. Att han har uppdrag utanför politiken ser jag inget problem med — sÃ¥ länge som det inte negativt inverkar pÃ¥ hans förtroendeuppdrag som politiker — utan jag tycker snarare att det är positivt med politiker som lever ute i verkligheten.

Däremot kan man se samma sak hos Bodström som hos många andra topp-politiker; att de tycks ha som hobby att samla på olika uppdrag. Att politiker har många uppdrag är inte alltid negativt; ett kommunalråd har exempelvis ett antal andra uppdrag som han/hon måste ha för att kunna sköta sin roll. Är man kommunalråd med ansvar för skolfrågor är det en fördel att sitta som ordförande för utbildningsnämnden också; för att ta ett exempel.

Men, det finns också en fördel med att sprida de uppdrag som kan spridas då det ger fler personer möjlighet att öka sin kompetens, det ger fler synvinklar i politiken och det finns ett värde i att många har ett politiskt engagemang.

Jag tycker själv att jag ligger på gränsen till för många uppdrag just nu, med både kommunstyrelse, stadsbyggnadsnämnden och kultur- och fritidsnämnden. Däremot är jag inte ordinarie ledamot i alla dessa nämnder, och jag har nyligen gjort mig av med uppdraget i JUMP-utskottet. Nu fanns (och finns) det skäl till att jag sitter på flera olika ställen, men det kan bli ett problem när en person har för många uppdrag; man får inte tillräcklig kunskapsspridning, man riskerar att bli utbränd och det finns en risk att man inte hinner fullgöra sina uppdrag tillräckligt bra.

Även när det kommer till Folkpartiets utskottsplaceringar i riksdagen tycker jag att det finns de som har för många uppdrag, och då särskilt Carl B Hamilton. Han sitter både som ordinarie finansutskottet och som ordförande i EU-nämnden. Dessutom är han partiets talesman i ekonomiska frågor.

Nu är det inget fel på Carl B Hamiltons kompetens, utan han är både kunnig och ambitiös, men han kommer inte ut särskilt mycket i media. Då tycker jag att det vore bättre att sätta in någon annan på en av dessa poster, för att se om han/hon kan komma ut bättre, plus att kanske få till en generationsväxling. I EU-nämnden har vi Fredrik Malm som ersättare, en person som tidigare lyckats komma ut i mediabruset i internationella frågor och som kanske skulle kunna få mer mediauppmärksamhet om han vore ordförande.

Men, det här inlägget handlar egentligen inte så mycket om personer (därför exemplifierade jag med mig själv) utan mer om att det inte är lämpligt när politiker sitter på för många uppdrag. Det finns inget självändamål i att ha en så lång lista med uppdrag som möjligt, utan snarare bör man få ut så mycket kvalitet som möjligt av de uppdrag man har.

En kort uppdatering

Jag har haft en låg profil på bloggen sedan valet, med väldigt få uppdateringar. Detta beroende på två skäl:

  1. Jag har haft extremt mycket att göra. Jag tog ut tre veckors semester för valrörelsen, men det innebär att jag har massvis att jobba ifatt på jobbet. Som konsult måste jag sätta kundens behöv i första rummet och det har gett ett ganska intensivt schema. Samtidigt har vardagsrutinerna rullat igång igen i politiken, med styrelsemöten, föreningsmöten, nämndsammanträden etc. Även om vi haft val så skiftas inte fullmäktige förrän den 1/11 och det är först då som vi får en ny kommunstyrelse. Den 1/1 2011 skiftas nämnderna och det är först då som de nya nämndledamöterna tillträder. Det innebär att jag fortfarande sitter i kommunstyrelsen, i stadsbyggnadsnämnden och i kultur- och fritidsnämnden, med de ansvar som följer därav. Bara för att nämnderna är i slutet av sin mandatperiod kan man inte slå av på takten utan det är fortfarande handlingar som ska läsas, yrkanden som ska förberedas, etc.
  2. Väldigt lite är fortfarande klart i de förhandlingar som förs. Det innebär att jag dels saknar en hel del information (exempelvis vilka politiska frågor jag kommer få ägna mig åt de närmaste fyra åren) samtidigt som stora delar av den lilla information som jag har är sådan information som jag inte kan gå ut med. Jag kan inte kommentera pågående förhandlingar, eller hur olika poster kommer att fördela sig eftersom jag i vissa fall saknar informationen och i andra fall skulle påverka pågående förhandlingar.

Eftersom mitt fokus är på Sundbyberg i första hand, landstinget i andra hand och övrig politik i tredje hand väljer jag att hålla uppdateringsfrekvensen på bloggen låg till dess att det finns information som jag faktiskt kan gå ut med.

Men, till dess ska jag försöka kommentera lite grann om politiken på riksnivå, men det blir några kortare nedslag.

Regeringen

Jag har inte särskilt många invändningar kring regeringsbildningen, och tycker det verkar vara en ganska vettig regering. Dock är jag besviken över att Beatrice Ask är kvar som justitieminister. Hennes enda fördel som just justitieminister är att hon inte är Thomas Bodström, men i övrigt är det inte mycket som talar för henne. Ur ett liberalt perspektiv har hon varit en katastrof den senaste mandatperioden, och i en regering som består av liberaler och konservativa är det extra viktigt att ha någon med liberala värderingar på just justitieministerposten.

Däremot tycker jag inte att justitieministern behöver vara jurist eller ha en bakgrund inom juridiken. Det är dock en fördel om man då har en minister som lyssnar på sina sakkunniga och som förstår sådana finesser som att man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas (ja, jag syftar på de gredelina kuverten här)

I viss mÃ¥n är det dock en lite färglös regering; det var väldigt fÃ¥ “skelett” som ministrarna hade i garderoben, och det hade varit trevligt med lite fler ministrar som haft ett liv utanför politiken.

Desto trevligare var det att Ullenhag blev minister, liksom att Moderaterna inte förvandlades till “jätten Glufs-Glufs” som Ã¥t upp sina samarbetspartners. Likaledes är jag glad att Folkpartiet fick behÃ¥lla ansvaret för skolan eftersom vi har den bästa skolpolitiken.

Religionen i skolan

Det har framförts kritik mot att Björklund vill poängtera kristendomen i religionsundervisningen, men i sak anser jag att han har rätt. I grunden borde inte religion finnas med i grundskolan alls (eller möjligen som en kort introduktionskurs på 40 timmar i nian) men om ämnet ska finnas med i läroplanen bör fokus också ligga på kristendomen.

Inte dÃ¥ för att vi är ett särskilt kristet land, eller för att kristendomen skulle vara finare, utan för att kristendomen är den största religionen i Sverige — har varit sÃ¥ i 1000 Ã¥r — och för att den därmed pÃ¥verkat vÃ¥rt samhälle mer.

VÃ¥ra helgdagar — med undantagen första maj och sjätte juni — är alla kristna högtider och vÃ¥rt samhälle är uppbyggt kring just kristendomen. Som ett ämne som ligger i skärningspunkten mellan historia och samhällskunskap är det därför rimligt att kristendomen ges en större plats i religionsundervisning; om man nu överhuvudtaget ska ha med ämnet i läroplanen.

Siffror, siffror, siffror

Jag gillar siffror, och i det här inlägget kommer det att bli väldigt mycket siffror fram och tillbaks. Huvudfokus blir på att analysera Sundbyberg, men det blir en kort passage om landstinget (om de blir klara med sammanräkningen någon gång) liksom om riksdagsvalet också.

Personkryss i Sundbyberg

Det är ganska fÃ¥ som brukar kryssa sig in i fullmäktige, och sÃ¥ även den här gÃ¥ngen. Även i detta val var Nina Lundström den enda Folkpartist som fick tillräckligt mÃ¥nga kryss för att bli personvald. Nu kan man givetvis invända att hon stod etta pÃ¥ listan och skulle ha kommit in ändÃ¥, men att vara personvald ger ett lite starkare mandat i interna diskussioner, och Nina fortsätter att vara vÃ¥r mest kända — och mest populära — politiker.

Ser man till personvalskryssen och rangordnar enbart på dessa så ser topp-5 ut så här för FP i Sundbyberg:

  1. Nina Lundström — 155 kryss (plats 1 pÃ¥ listan)
  2. Anna-Lena Hammarin — 64 kryss (plats 4 pÃ¥ listan)
  3. Mattias Lönnqvist — 50 kryss (plats 3 pÃ¥ listan)
  4. Johan StorÃ¥kers — 44 kryss (plats 2 pÃ¥ listan)
  5. Henrik Persson — 38 kryss (plats 5 pÃ¥ listan)

Skillnaden i plats på listan och antalet kryss är alltså ganska liten (det är Anna-Lena och Johan som bytt plats med varandra) och med så här få kryss går det egentligen inte att dra några slutsatser, mer än att jag tycker att det är roligt med siffror.

I övriga partier är det några få som kryssat sig in. I Moderaterna är det Carl Grufman, men även han är etta på sin lista. I Miljöpartiet är Annika Hirvonen inkryssad, vilket innebär att hon går från den andra plats hon stod på till första plats. I Vänsterpartiet kryssade sig både Bert Jageby (etta på listan) och Marielle Nakunzi Andreasson (tvåa på listan) in.

Det är först när vi går till Socialdemokraterna som vi ser någon överraskning. Att Jonas Nygren (etta på listan) skulle bli inkryssad är ingen förvåning, och det är inte heller så förvånande att Mariam Osman Sherifay kryssade sig in, då hon stod på plats 6 på listan (även om det givetvis är ett bra resultat av henne). Den stora förvåningen är att Hiwet Hagos, som stod på plats 24, kryssade sig in. I södra Sundbyberg (centrala, Lilla Alby, Storskogen) hade hon bara 8 kryss (som jämförelse hade jag 26 i södra) men i norra Sundbyberg (Hallonbergen, Rissne, Ör, Duvbo, Ursvik, Tulemarken) hade hon 199 kryss, vilket är fjärde flest kryss i hela valkretsen. Som jämförelse hade jag 24 kryss i norra (och då bor jag ändå i Rissne och borde ha kunnat få en del kryss i just Rissne).

I vilket fall kan man inte göra annat än gratulera Hiwet till en oerhört lyckad kryssningskampanj. Jag tror att många av hennes kryss kom i Hallonbergen, men det går inte att utläsa på valmyndighetens hemsida.

När det kommer till mig personligen så är jag å ena sidan besviken över att jag inte drog fler kryss, men å andra sidan har jag som valledare valt att fokusera min energi på föreningen; på att Folkpartiet skulle göra ett så bra resultat som möjligt. Vi nådde inte ända fram, men jag känner att min prioritering var rätt i det här fallet.

Sedan kan man jämföra de 50 kryss som jag fick den här gången, med de 8 kryss som jag fick 2006. Det var jag oerhört besviken över då, även om jag hämtade mig ganska snabbt från den besvikelsen, men jämfört med 8 kryss så är givetvis 50 kryss en framgång. Det är trots allt sexfaldigt antal kryss, och lyckas jag med samma ökning 2014 så innebär det 300 kryss (vilket inte är en helt realistisk målsättning)

Samtidigt var 2006 en försämring jämfört med 2002, då jag fick 12 kryss och då jag inte bedrev någon personvalskampanj alls (och dessutom var ganska nyinflyttad i Sundbyberg). Men, 2002 gjorde FP ett väldigt starkt resultat, så det är inte helt lätt att jämföra 2002 och 2006 (och inte helt lätt att jämföra 2006 med 2010 heller).

Mandat

Hur mandaten fördelade sig är väl känt vid det här laget, men jag tar dem en gång till:

  1. Moderaterna — 16 mandat — 7724 röster (32,91 %)
  2. Socialdemokraterna — 15 mandat — 7021 röster (29,91%)
  3. Miljöpartiet — 6 mandat — 2425 röster (10,33%)
  4. Folkpartiet — 4 mandat — 2155 röster (9,18%)
  5. Vänsterpartiet — 4 mandat — 1578 röster (6,72%)
  6. Kristdemokraterna — 2 mandat — 920 röster (3,92%)
  7. Centerpartiet — 2 mandat — 783 röster (3,34%)
  8. Sverigedemokraterna — 2 mandat — 783 röster (3,34%)

Sammanställer man detta i blocken så får man:

  1. Alliansen — 24 mandat — 11582 röster — 49,35%
  2. Rödgröna — 25 mandat — 11024 röster — 46,96%

Alliansen fick alltså fler röster än de rödgröna, samtidigt som de rödgröna fick flest mandat. Detta beror i sin tur på att vi har två valkretsar i Sundbyberg. Hade Sundbyberg varit en valkrets så skulle FP haft 5 mandat, Moderaterna 17 mandat, V 3 mandat och MP 5 mandat, övriga partier inga förändringar, vilket hade varit mer rättvist (som i proportionerligt) än nuvarande resultat, men nu är sällan politik särskilt rättvis.

Tittar man då på kostnaden, dvs hur många röster varje mandat kostade så ser vi följande siffror:

  1. Folkpartiet: 538,75 röster per mandat
  2. Moderaterna: 482,75 röster per mandat
  3. Socialdemokraterna: 468,07 röster per mandat
  4. Kristdemokraterna: 460 röster per mandat
  5. Miljöpartiet: 404,17 röster per mandat
  6. Vänsterpartiet: 394,50 röster per mandat
  7. Centern: 391,50 röster per mandat

(SD tar jag inte med, eftersom de har exakt samma siffror som Centern)

Absolut dyrast är alltså mandaten för Folkpartiet, där varje mandat motsvarar 584 (avrundat) röster, medan Vänsterpartiets mandat enbart motsvarar 395 röster. Med samma kostnad för FP som för V så skulle våra 2155 röster ha gett 5,5 (dvs 5) mandat, och med MP:s siffror hade våra röster gett 5,3 (dvs 5) mandat.

Hade V haft lika hög kostnad som oss sÃ¥ hade deras 1578 röster gett 2,93 (dvs 2) mandat och MP hade pÃ¥ sina 2425 röster fÃ¥tt 4,5 (dvs 4 mandat). Nu hjälper dock inte den här sifferexercisen, mer än att visa pÃ¥ att valkretsarna skapar en del trÃ¥kiga effekter, att det är de borgerliga partierna som förlorar pÃ¥ den, och att vi — precis som jag skrev för fyra Ã¥r sedan — borde avskaffa valkretsarna i kommunalvalen. Ã…tminstone i kommuner som har färre än 100.000 invÃ¥nare.

Landstinget

När jag började skriva pÃ¥ det här inlägget, i tisdags, fanns inga siffror alls för landstinget. Det var typ 2 av 1215 distrikt räknade. Men, eftersom jag haft svÃ¥rt att hitta tid att skriva mellan arbete (där jag ska försöka arbeta ifatt det arbete som “lÃ¥g pÃ¥ vänt” under valrörelsen) och olika politiska möten, sÃ¥ började det ramla in siffror allt eftersom, och i dagsläget pÃ¥stÃ¥r valmyndighetens hemsida att alla distrikt är färdigräknade.

Jag måste erkänna att landstingsrösterna är det som jag varit mest nervös över. Det här är andra gången som jag kandiderar till landstinget, men förra gången stod jag långt ner på listan. Den stora nackdelen med landstinget är att det är svårt att följa landstingsfrågorna om man inte sitter i landstingsfullmäktige, eller åtminstone är ersättare. Man får nämligen inga handlingar, är inte inbjuden på gruppmöten och kan inte ha uppdrag i landstinget (till skillnad från kommunen där man kan sitta i en nämnd utan att vara invald i fullmäktige).

Det i sin tur gör att varje valrörelse inleds med en väldans massa inläsning, för att att kunna svara på frågor som rör landstinget, och om man lägger ner all den tiden (och kraften) och sedan inte kommer in; ja då får man börja om från noll i nästa val.

I valet 2006 fick vi två mandat i valkrets nord, och i varje valkrets har man tre ersättare. Därför bad jag vår representant i valberedning att kämpa för att vi skulle få ett namn från Sundbyberg på plats 4, vilket också är den plats som jag hamnade på (eftersom jag var den kandidat från Sundbyberg som fick flest röster i provvalet till landstinget). Då skulle vi fortfarande få representation om vi tappade ett mandat eller om någon kryssade sig förbi.

Däremot skulle vi tappa vår representation (och jag skulle inte få bli ersättare i landstingsfullmäktige) om vi både tappade ett mandat och om någon samtidigt skulle kryssa sig förbi. Att vi tappade ett mandat blev klart redan förra veckan, så nu blev det en väldigt nervös sammanräkning; om någon på platserna 5-22 skulle kryssa sig in (eller någon från en annan valkrets) skulle vi inte ha någon från Sundbyberg i landstingsgruppen.

Att kryssa sig in är svÃ¥rt, men inte omöjligt, och hade krävt 520 röster. Nu är landstingsvalet “det glömda valet” och det är svÃ¥rt att nÃ¥ ut med landstingsfrÃ¥gor, men varje val brukar det vara nÃ¥gra som blir personvalda och med en stark kampanj, ett stort nätverk och lite tur sÃ¥ gÃ¥r det.

Därför var jag nervös; att behöva sitta och uppdatera sammanräkningen och se hur personkryssen föll var en nervös väntan. Den första nervositeten släppte dock när resultaten började komma in i valkrets nord. I början var det mest distrikt i Sundbyberg som kom in, och där hade jag själv en del kryss. Ett tag ledde jag till och med kryssligan och hade Sollentuna och Solna kryssat likadant som i Sundbyberg så hade jag till och med kunnat kryssa mig in.

Sedan var det inte helt oväntat att väljarna i Solna i högre utsträckning kryssade Solna-kandidater, och Sollentunaväljare kryssade Sollentunakandidater. Det innebär att listans toppnamn — Maria Bergström — ganska snart gick om, och i det slutgiltiga resultatet fick jag fjärde flest kryss; vilket känns ganska lämpligt när man stÃ¥r som fjärde namn pÃ¥ listan.

Givetvis tycker jag att det är lite trÃ¥kigt för de kandidater som stÃ¥r längre ned pÃ¥ listan — och som la ner tid och energi pÃ¥ sina personvalskampanjer — inte lyckades kryssa sig upp, men samtidigt tänker jag vara ärlig och erkänna att jag är lättad över att de inte kryssade sig förbi mig. Landstingsvalet betyder mycket för mig, bÃ¥de som person, som politiker och som ordförande för Folkpartiet Sundbyberg; vi behöver nÃ¥gon frÃ¥n Sundbybergsföreningen i landstingsgruppen för att fÃ¥ en bättre koppling mellan kommunpolitik och landstingspolitik.

Totalt fick jag 161 kryss, varav 154 kryss var i min valkrets, valkrets nord. Det är 1,48% av rösterna och ett dugligt resultat. Det är långt kvar till de drygt 500 röster som krävs för femprocentsspärren, men ett bra avstamp inför valet 2014.

Lika roligt som de 154 kryss som jag fick i min valkrets var de 7 kryss som jag fick i andra valkretsar. Ja, det är rejält mycket färre kryss än i min valkrets, men för att kunna rösta på mig i någon annan valkrets krävs det en viss ansträngning; man måste hämta en valsedel i Solna, Sollentuna eller Sundbyberg (eller vara ute i god tid och be mig skicka en per post, vilket jag gjorde till några) och sedan ta med den till vallokalen.

Därför är jag lite extra tacksam till de som kryssade mig i valkrets 2 (Bromma-Kungsholmen), i valkrets 3 (Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan), i valkrets Nordväst (Ekerö, Järfälla, Sigtuna, Upplands Väsby, Upplands-Bro) och i valkrets Ost (Lidingö, Nacka, Tyresö, Värmdö).

Ett stort tack till alla som kryssade mig i landstingsvalet; oavsett om ni bor i min valkrets eller någon annan stans i Stockholms län. Även om jag inte blev inkryssad så betyder det mycket för mig och det ger en extra kick att anstränga mig i landstingspolitiken.

Som en jämförelse så fick jag 18 kryss i landstingsvalet 2006, och då enbart i min egen valkrets. Det innebär niofaldigt antal kryss och femfaldigt antal valkretsar. Min målsättning blir därför att göra ett bra arbete i landstinget (och då med mycket fokus på evidens i vården) och att försöka kryssa mig upp på första plats i valet 2014.

Riksdagen

Lite kort om riksdagsvalet; min målsättning för valet 2010 var att få ett vettigt resultat i provvalet, att få stå med på riksdagslistan och att plocka 100 kryss för att visa att integritetsfrågor är viktiga för många väljare.

De två första målsättningarna lyckades jag uppnå, men inte det tredje målet. Jag kommer dock att fortsätta driva just integritetsfrågorna, och jag kommer att fortsätta kämpa för att Folkpartiet ska bli mer liberala i sin politik. Det är ett långsiktigt arbete som jag hoppas ska ge resultat på landsmötet 2011, på landsmötet 2013 och på riksdagslistan 2014.

Sammanfattning

Det finns en del som jag blev lite besviken över, men personval är svårt och vårt valsystem är fortfarande inriktat på partier och inte personer. Samtidigt finns det en del att vara glad över i siffrorna och jag tar det här med mig under mandatperioden och in i nästa val.

Just nu kommer vi lokalt att göra en valutvärderingen, men bortsett från utvärderingar har jag inga planer att blicka bakåt utan nu handlar det om att försöka få igenom så mycket bra politik som möjligt under den här mandatperioden.