Jag ska strax iväg till Solna för lite landstingskampanjande där, men jag tänkte lägga upp några filmer först.

Först min personvalsfilm. Den togs egentligen fram till provvalet i Stockholms län, men eftersom jag fortfarande står för de frågor som jag tog upp i filmen så fungerar den även som personvalsfilm.

Därefter Folkpartiets film om skolan (och eftersom jag jobbat som lärarvikarie kan jag tyvärr konfirmera att ibland är det så här illa i klassrummen) :

Min favorit är dock den här, om äldrevården och Folkpartiets parboendegaranti (som i sig borde vara tillräckligt skäl att rösta på Folkpartiet) :

Slutligen Folkpartiets film om kärnkraft och jobben. Rent dramaturgiskt är det den bästa filmen, men även om jag håller med om budskapet så känns den inte lika känslosam som de två tidigare filmerna.

Jag tillhör de som anser att politik bör diskuteras utifrån fakta, och retoriskt brukar det ibland slå över; jag använder ofta för mycket logos och för lite pathos i min argumentation.

Utifrån dessa fakta kan man sedan argumentera, dra slutsatser och landa i olika ställningstagande. Så länge som man utgår från samma faktabas kan man föra en intellektuellt hederlig diskussion där man kan få en viss förståelse för varför någon tycker på ett visst sätt.

Men, om en sådan debatt ska kunna ske måste man utgå från absoluta fakta, och inte relativa fakta. När man relativiserar siffror, dvs ställer dem i relation till andra siffror, så gör man en värdering; man går in i slutsatsdelen av argumentationen men framställer det som om man är kvar i faktadelen.

Som ett exempel så har jag tidigare skrivit om att fattigdomen inte ökat. Det är nämligen vad fakta säger; antalet fattiga har inte ökat. Men, detta passar inte in i de rödgrönas argumentation, eftersom de då inte kan framställa det som om vi fått det sämre under alliansen. Istället använder man relativ fattigdom. Men, relativ fattigdom är inte neutrala data, det är inte fakta, utan det är siffror som relativiserats för att säga någonting annat. Man har alltså tagit en slutsats, ett ställningstagande, en argumentation, och kallat det för fakta.

Ett annat exempel; de “progressiva” bloggarna går just nu i spinn över att bloggen storstad relativiserat statsskulden. Hur stor statsskulden är säger i sig inte så mycket, men det är en ren faktauppgift; den är inte överlastad med åsikter och tyckanden utan säger svart på vitt hur stor statsskulden är. Därmed fungerar dessa siffror alldeles utmärkt som underlag i en diskussion, eftersom det är rena fakta som inte borde behöva diskuteras.

Men, dessa fakta visar en bild som Socialdemokraterna ogillar; den visar nämligen hur statsskulden minskat under alliansen — trots lågkonjunktur — och hur den ökade 2002-2006 när Socialdemokraterna styrde i högkonjunktur. Det innebär att om man tillmäter statsskulden ett värde i en politisk diskussion kring ekonomiskt ansvarstagande (vilket man givetvis kan ha olika åsikter om) så visar den att alliansen sköter ekonomin bättre än socialdemokraterna gjorde.

Det Marika (som driver bloggen storstad) då gjort är att relativisera statsskulden så att siffrorna ska läsas på ett annat sätt; hon går in i slutsatsdragandet och argumenteringen men framställer det som om hon är kvar i faktadelen. Vilket jag menar är intellektuellt ohederligt.

Statsskulden ökar när staten har ett underskott, och minskar när staten har ett överskott. Över en konjunkturcykel ska staten dessutom ha ett visst överskott, men det innebär att man enstaka år kan ha ett underskott utan att för den delen missköta ekonomin. Enligt traditionell Keynesiansk ekonomi är det dessutom positivt om budgetunderskottet ökar i lågkonjunktur eftersom staten då bör låna pengar för att elda på konjunkturen. Även om Keynes idéer till viss del är utfasade så anses det fortfarande sunt att göra vissa stimulanser i lågkonjunktur; det var bland annat därför Socialdemokraterna införde ROT-avdrag under förra lågkonjunkturen.

Men, vad händer då om man kopplar ihop statsskuld och BNP? Jo, det innebär att när man får en lågkonjunktur så får man en dubbel effekt; dels så kan staten ta ett underskott (dvs öka statsskulden) och dels kan BNP sjunka (eller dess tillväxt minska/avstanna). Mäter man då statsskuld som del av BNP så ger det dubbel effekt. Det som Socialdemokraterna i grunden tycker är positivt — att stimulera ekonomin i lågkonjunktur — ser då ut som om det vore negativt.

Låt mig ta ett annat exempel på relativa data som visar vad jag menar. Låt oss anta att Adam & Eva båda tjänar 15.000 kronor i månaden (efter skatt) och att båda röker. Adam röker ca ett paket om dagen vilket kostar 50 kronor om dagen, eller 1500 kronor på en månad. Eva röker hälften så mycket, dvs för 750 kronor per månad.

Om vi då jämför Adam & Eva med absoluta tal så röker Adam dubbelt så många cigaretter som Eva, och han lägger dubbelt så många kronor per månad på rökandet. Relativt, så lägger Adam 10% av sin disponibla inkomst på rökningen, och Eva 5%. Adam är alltså dubbelt så hälsovådlig som Eva.

Men, låt oss anta att Eva går ner på halvtid. Hennes disponibla inkomst blir då hälften (ja, jag räknar bort olika tröskeleffekter i skattesystemet) dvs 7.500 kronor per månad. Eva väljer dessutom att skära ner på andra kostnader, dvs hon minskar inte sin rökning.

I absoluta tal så röker Adam fortfarande dubbelt så mycket som Eva, men i relativa termer så röker de lika mycket. Vilken är då den rimliga slutsatsen att dra? Är det att Eva är lika hälsovådlig som Adam? Eller är det att relativa termer bör användas med stor försiktighet?

Så, om vi återvänder till statskulden; varför skulle då sossarna vilja använda en relativ term här istället för en absolut? Drabbar det inte dem lika hårt? Nej, det beror på att de borgerliga har fått ta ansvaret för de två stora lågkonjunkturerna sedan oljekrisen. Först fick man städa upp efter sossarnas inflationspolitik under åren 92-94, och nu senast har alliansen fått ta ansvar under finanskrisen.

Så, med det i bakhuvudet, låt oss ta en titt på Marikas graf över statsskulden som del av BNP:

De röda fälten är borgerliga regeringar, och då ser det ju lite illa ut; det ser faktiskt ut som om de borgerliga inte kan sköta ekonomin. Men, låt oss titta på BNP-utvecklingen mellan 1990-2010:

Här ser vi två tydliga dippar i BNP:n, dels 92-94 när den borgerliga regeringen var tvungna att städa efter sossarna, och dels 2008-2010 när den borgerliga regeringen tvingades hantera finanskrisen. Jag har valt att ta med även Finlands och Danmarks utveckling för att visa att Sverige inte var de enda som hade nedgångar i BNP.

Slutligen kan vi titta på statsskulden 1990-2010:

Det vi ser är att den ökar 92-94, liksom 2003-2006. Vi ser också hur den under den här mandatperioden faktiskt minskat (även om den ökar mellan 2008 & 2009). Men, om man då gör som Marika, och relativiserar så får det tre effekter:

1. Under perioden 92-94 så förstärker statsskuldens ökning och BNP:s nedgång varandra så att det ser värre ut än vad det är.
2. Det döljer det faktum att statsskulden ökade under förra mandatperioden.
3. Det får det att framstå som om statskulden ökat den här mandatperioden när den egentligen minskat.

Sedan kan man givetvis argumentera för att statsskulden borde ha ökat mindre under lågkonjunkturen 92-94 (eller mer) och man kan argumentera för att BNP-tillväxt är viktigare än minskad statskuld, eller vad man nu vill argumentera för. Men, allt detta är argument och argument bör bottna i fakta.

Fakta är att statskulden minskat den här mandatperioden, och att den ökade förra mandatperioden. Man kan ha olika åsikter om vad dessa fakta betyder, och man kan dra en massa olika slutsatser. Men, att framställa det som att det relativa begreppet “statsskuld som del av BNP” är fakta (eller mer relevant i en diskussion) och att det absoluta begreppet “statsskuld” inte är det; det är intellektuellt ohederligt och ger sken av att verkligheten ser ut på ett annat sätt än den verkligen gör.

På samma sätt är det ohederligt att tala om sysselsättning när man menar sysselsättningsgrad. Sysselsättning är en absolut term, och fakta är att den ökat under alliansen (trots finanskris). Utifrån den absoluta termen sysselsättning kan man sedan argumentera, och då — exempelvis — hävda att eftersom sysselsättningsgraden sjunkit så har inte sysselsättningen ökat tillräckligt, men då ska man göra just det och inte komma med argument som saknar verklighetsanknytning. Allt annat är intellektuellt ohederligt.

Så, låt oss skilja på fakta (dvs absoluta siffror) och slutsatser/jämförelser/argumentation (dvs relativa siffror). En diskussion som utgår från fakta är en diskussion där båda sidor kan lära sig från varandra. En diskussion som utgår från åsikter blir mest plakatpolitik av det hela.

eller när media tycks glömma att oberoende inte betyder samma sak som socialdemokrat.

Som vi redan etablerat så är svenska journalister rejält vänstervridna, vilket i sin tur innebär att om media är vriden åt något håll så är det vänster. Men eftersom de röda gärna drar snyftvalser och vill framställa sig som underdogs så hävdas gång på gång att media är höger och att det pågår någon borgerlig konspiration för att kontrollera media.

Därför är det kanske inte så förvånande att dyngspridarna på Alliansfritt kom i extas när de noterade (för något avslöjande är det givetvis inte när man använder sig av allmänt kända fakta) att TV4:as retorikexpert har en bakgrund i Folkpartiet.

Läser man i artikeln i DN så framställs det som om TV4 hade frågat Camilla om hon hade en partipolitisk koppling och att hon då svarat nej. Skulle så vara fallet bör givetvis Camilla klandras för att hon inte varit ärlig mot uppdragsgivaren, men det gör henne inte mer (eller mindre) partisk som bedömare.

Nu tror jag dock inte att TV4 brytt sig om vilka åsikter Camilla haft som privatperson utan enbart om huruvida Camilla kunnat leverera professionella och korrekta bedömningar av det retoriska i talen (som faktiskt kan bedömas oavsett vad man tycker om innehållet). Påståendet att TV4 skulle ställa krav på “neutrala” bedömare när det kommer till politiken klingar ganska falskt när man vet att de anställt Lena Sundström. Lena är allmänt känd som tokvänster, och hon har aldrig gjort en enda saklig eller opartisk rapportering när det kommer till politik eller samhällsfrågor i hela sitt liv.

Så, då måste man ställa sig frågan; varför är TV4 så noggranna i det här fallet? Varför är de så noggranna att de ställer krav på att en retorikexpert inte får ha politiska åsikter? Det gör de inte; det de ställer krav på att experten inte får ha borgerliga sympatier.

TV4 har nämligen alltid varit en av sossarnas ivrigaste supportrar, vilket inte är så konstigt. Det är tack vare Socialdemokraterna som TV4 kunnat få den starka position som de har i dagsläget. De har så pass länge fått vara landets enda nationella reklam-kanalen; en reklamfinansierad förlängning av SVT kort sagt. TV4 drivs säkerligen enligt ekonomiskt sunda principer, och däribland ingår att man inte biter den hand som föder en. När nu sossarna utstöter primalskrik över att de vågat hyra in någon som inte är sosse så räddar de sitt eget skinn genom att snabbt sparka Camilla.

Dessutom får en av de bloggare som är avlönad av de rödgröna ett “scoop” också, så kan de fortsätta låtsas som om de är relevanta i samhällsdebatten.

Men, jag hade antagligen inte bloggat om det slutat där. Som jag nämnt tidigare så kan Camilla klandras om hon inte informerat TV4 om sina politiska uppdrag, och när hon nu lämnat partipolitiken bakom sig så borde hon ha lämnat sina uppdrag.

Men, efter att ha gett sig på Camilla, så gav de sig på en partikamrat till mig här i Sundbyberg, Martina Skowronska. Precis som SvD skriver så bedömde hon de retoriska kvaliteterna i talen under Almedalsveckan, och hon var samtidigt medlem i Folkpartiet.

I fallet med Camilla så fördes det fram att problemet var att hon hade uppdrag för Folkpartiet, men Martina har inga uppdrag för oss. Detta eftersom hon är en ny medlem och vi är i slutet på en mandatperiod; om Martina själv vill är jag överygad om att vi kan hitta några uppdrag som hon skulle klara av galant efter valet, men så här nära inpå valet så ger vi inte uppdrag till nya medlemmar. Inte ens om de är så smarta och framåt som Martina är.

Sedan hade jag — som valledare — räknat med att kunna dra nytta av henne i valrörelsen, men den aktiva delen av denna börjar inte förrän i slutet av denna vecka. Hittills är det mest valledningen och de medlemmar som har toppuppdrag som satts i arbete. Så när Martina säger att hon inte har (eller inte haft) uppdrag för Folkpartiet så är det helt korrekt.

Därför tar jag också anstöt när bloggen “Röda Berget” skriver:

Eftersom jag inte är bekant med hur (S) i Malmö fungerar skulle jag aldrig få för mig att recensera hur de planerar sin valrörelse, men som sosse kan man tydligen göra vilka antaganden som helst.

Men, hur är det då; är inte Martinas analyser präglade av hennes partimedlemskap? Låt oss till att börja med notera att jag faktiskt tror att de flesta kan hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll; det är därför jag faktiskt inte är särskilt oroad över att journalister i så hög utsträckning är vänster; anledningen till att jag tar upp det är för att punktera myten om att media är höger.

Men, låt oss studera Martinas analys av Björklunds tal. Som Folkpartist borde hon ju hylla hans tal, om det nu vore så att hon inte kan hålla isär sina roller. Men vad skriver hon då?

Ja, det är ju verkligen opartiskt lovordande av Björklund … Men, låt oss fortsätta:

Allvarligt; den som påstår att Martina låter sitt personliga ställningstagande inom partipolitiken påverka sitt arbete har uppenbarligen inte läst hennes analyser. Det är sakliga analyser av den retoriska delen, utan osakliga tyckanden.

Men, är då inte retorik en bedömningssport? Ett område utan några egentliga vetenskapliga kopplingar och där bedömaren mest spelar på volley utan någon egentlig analys?

Nej, verkligen inte. Retorik är en vetenskap, även om den givetvis inte innehåller absoluta sanningar på samma sätt som matematiken. Inom matematiken kan vi säga att 1+1 = 2 (givet vissa axiom) men inom samhällsvetenskapen saknas den typen av absoluta sanningar, vilket givetvis gör dem svårare.

Om vi slår upp retorik hos Wikipedia (som inte heller är källan till all kunskap, man måste vara källkritisk när man läser artiklar hos Wikipedia eftersom de ibland innehåller felaktigheter) så beskrivs retorik som:

Retorik handlar om att övertyga (men inte om att övertala), dvs om att framföra ett budskap på ett sådant sätt att lyssnaren blir övertygad. Budskapet i sig är ointressant, utan retorisk analys handlar om att analysera om hur väl talaren framförde sitt budskap (oavsett vad budskapet är). Därför kan en Folkpartist mycket väl analysera den retoriska delen hos en vänsterpartist och vice versa; så länge som man har integritet i sin yrkesroll.

En retorisk analys görs utifrån partesmodellen (dvs arbetsgång), utifrån disposition (dvs talets delar) och utifrån Elocutio (dvs språklig utformning). Framförallt kan det vara värt att poängtera vad retorisk analys är:

Så, när man påstår att en retorisk analys handlar om tyckande — att det skulle vara en bedömningssport — så visar man inte bara sin okunskap om området utan man uppvisar ett enormt förakt för den vetenskap som retorik faktiskt är. Det är ett kunskapsförakt på rent Gargantuanska nivåer.

Att TV4 vek sig för sossekritik kan man som sagt förstå; de är inte beredda att bita den hand som föder dem. Men, att SvD inte vågar stå upp för att en retorisk analys handlar om yrkeskunskap och inte om vaga tyckanden tycker jag är oerhört svagt. Jag har alltid sett SvD som den fria borgerliga rösten i mediavärlden (DN är alldeles för sossig för att kunna axla den manteln) och att då vika sig för socialdemokratiska krokodiltårar är svagt, så oerhört svagt. Skäms!

Alla goda ting är tre, så jag tänkte avsluta (och knyta ihop) med en tredje observation. Det tredje exemplet på att många sossar ser just socialdemokratin som norm; att alla som inte är sossar är partiska och “särintressen” står denna gång LO för.

De hade bokat in Linda Bengtzing till en familjedag där hon skulle underhålla de besökande. När de upptäckte att hon uppträtt på ett Center-arrangemang valde de dock att avboka.

Råkar man inte hålla med sossarna till 100% så är man tydligen opålitlig, kan inte skilja på personliga värderingar och sin yrkesroll, och är ett farligt särintresse som ska hindras på alla möjliga sätt.

Alla dessa tre exempel tecknar en otäck bild; en bild där socialdemokrater vägrar acceptera att man kan tänkas sympatisera med eller rösta på ett annat parti. De övriga partierna i den rödgröna alliansen verkar de motvilligt acceptera, men de är nog lite suspekta ändå.

Vilket är en oerhört tragisk syn på verkligheten. Jag bedömer inte någon utifrån deras politiska engagemang. Jag är bekant med ett antal personer från de rödgröna som är både trevliga, smarta och intressanta att prata med (ja, även vänsterpartister). Jag tror inte att de delar den världsbild som LO och Alliansfritt Sverige målar upp; där alla borgerliga är onda personer som har en hemlig plan för världsherravälde (vilket ger lite ZOG-vibbar). Men, det är beklagligt när två dominerande aktörer på den politiska scenen agerar på det här sättet.

Man kanske inte ska vänta sig mer från LO; de har trots allt ägnat de senaste 20 åren åt att köra över sina egna medlemmar och att köra Negative campaigning och för varje val så har deras övertramp blivit grövre och grövre.

Inte heller Alliansfritt Sverige har direkt gjort sig kända som några som vill diskutera politik (när skrev de senast om de rödgrönas politik? har det ens hänt?) utan de har ägnat det senaste året åt dyngspridning (gärna utblandat med lögner om Folkpartiets politik; eftersom de tycks hata Folkpartiet och Centerpartiet extra mycket) och de är Bloggosfärens fanbärare för Negative campaigning, smutskastning och osakliga påståenden.

Men, samtidigt tycker jag att det är tråkigt med den här utvecklingen. Framförallt när man ser hur de “progressiva” nätrötterna hakar på. Jag hade hoppats att bloggosfären hade kunnat sätta en högre nivå, och när till och Tokmoderaten tycker att det gått för långt, då har man verkligen sjunkit lågt. Vilket inte är menat som kritik mot Fredrik Antonsson, men hans varudeklaration är faktiskt:

Läs även Per Altenberg om valrörelsen som spårade ur, Andreas Froby om rörelsen som inte kan skilja på politik och personer, Frank Thorén Hall om LO åsiktsdiskriminerar och Helena von Schantz om fackföreningarna och demokratin.

Läs även Per Pettersson som skriver om varudeklaration.

Egentligen har jag inte riktigt tid att skriva ett blogginlägg just nu, men det har varit ett sånt extremt gnällande om Björklunds uttalande i dag, där en del kommentarer varit så fullständigt åt fanders, att jag kände att jag var tvungen att skriva några ord.

Tidsbristen gör dock att jag klipper och klistrar lite från ett mail som jag skrev på en maillista där jag är med:

Det finns flera delar i det hela:

1. Frågan kring religionsfrihet. Den applicerar faktiskt inte alls här. Religionsfrihet ger ingen rätt att se ut hur man vill, var man vill. Däremot skulle det vara applicerbart om det handlade om en offentlig plats.
2. Skolan som arbetsplats. Rektorn har givetvis rätt att ställa rimliga klädkrav på de anställda. Att kräva att de anställda visar ansiktet i kontakten med elever, andra anställda och föräldrar är på inget sätt orimiligt.
3. Skolan som skola. För vuxna elever är kravet inte heller problematiskt. Däremot ser jag ett problem om det hamnar i konflikt med skolplikten och minderårigas okränkbara rätt till en utbildning.
4. Hantering. Jag tycker Björklund skött det hela mindre bra, av flera skäl:
   1. Det är svårt att undvika att se att detta förs fram så nära valet. Även om förslaget givetvis inte är främlingsfientligt så går det lätt att inse att det kan uppfattas så.
   2. Förslaget har sin grund i den DO-anmälan som lämnats in när en (vuxen) kvinnlig elev påstod sig vara diskriminerad för att hon inte fick ha Niqab på sig i klassrummet. Det är problematiskt att DO tagit 1,5 år på sig och fortfarande inte kommit med ett utslag, och om DO finner att det är diskriminering så krävs en lagändring. Men, Björklund skulle givetvis ha väntat till _efter_ DO:s utslag.
   3. Så länge det handlar om att stärka rektors rätt att införa förbud är det positivt, men Björklund verkar spinna iväg på att införa ett generellt förbud också. Det ogillar jag starkt.

Sedan kan man givetvis vara både för och emot förslaget av olika skäl. Det har dock varken med religionsfrihet eller liberalism att göra.

Det finns massa media som skrivit om det redan, men om någon mot all förmodan inte har aning om vad jag skriver om så kan man läsa mer hos — exempelvis — SvD

DO:s extremt långa behandling av ärendet kan man läsa om hos Lotta Edholm.

Och för ovanlighetens skull kan jag länka till någon på vänsterkanten också: alliansfritt. Diskussionstråden är stor humor i vissa delar.

Uppdatering:

Läs gärna dagens ledare i DN som är inne på samma spår som jag är, dvs att ett lagförslag hade varit befogat om DO hade fällt Stockholms stad för diskriminering, men att eventuella förslag till lagändringar bör vänta tills efter att DO kommit med sitt utlåtande.

För drygt fyra år sedan skrev jag ett inlägg om mediernas påstådda högervridning där jag pekade på att det inte finns några data som stöder den myten.

Men, eftersom det snart är val så var det kanske inte oväntat att ett antal sossar skulle börja dra snyftvalser om hur synd det är om dem. Först var det överste Nätrot himself (ni vet, han som tycker att enbart progressiva bloggar är relevanta) som grät ut om hur mycket större resurser som de borgerliga har. Detta kan enkelt vederläggas genom att titta på hur mycket som LO stöttar med (ytterligare en fyra år gammal artikel som blev obehagligt aktuell).

Därefter följde Johan Westerholm upp med en artikel om att media är högervriden. En upprinnelse till den diskussionen var den här tråden hos tokmoderaten där jag postade en syrlig kommentar om att ifall media var vriden åt något håll så var det åt vänster. Men, låt oss gå igenom hur resonemanget kring medias påstådda högervridning förs, och hur enkelt det är att vederlägga påståendet.

Ledarsidorna

De rögrönas argument: Eftersom en majoritet av svenska dagstidningar har borgerliga ledarsidor så är svensk media borgerlig.

Analys: Det är korrekt att av dagspressen (som inte är samma sak som media, men låt oss hålla oss till morgon- och kvällstidningar som utkommer 3 gånger per vecka eller oftare, bara för argumentationens skull) har en överväldigande majoritet ledarsidor med borgerlig prägling (vilket väl om något tyder på att de borgerliga partierna har en bättre näringslivspolitik, men vi kan ta den diskussionen någon annan gång).

Men, för att detta ska vara relevant så ska något av följande villkor vara uppfyllt:

1. En majoritet läser ledarsidan
2. Ledarsidans politiska färg avspeglar sig i resten av tidningen

Om vi börjar med den första punkten; hur många läser vad i en dagstidning? Om vi går till boken Det nya Sverige (hela boken finns att ladda ner som PDF för den som så önskar) så finns på sidan 336 en tabell som visar hur stor del av läsarna som läser olika delar i en tidning. Denna tabell domineras av lokala nyheter som läses av 87 procent (och 35 procent läser alla artiklar inom kategorin). Sedan går siffrorna nedåt.

För kategorin “ledare och kommentarer” så är det 41 procent som läser denna kategori (och 12 procent som läser allting inom kategorin). I sammanhanget kan det vara värt att notera att “ekonomi” läses av 41 procent och “inrikespolitik” av 61 procent, men jag återkommer till de två siffrorna senare.

När vi nu har avfärdat punkt 1, eftersom de flesta faktiskt inte läser ledarsidan, så kan vi gå till punkt 2; är journalister viljelösa mähän som låter ledarredaktionen bestämma hur de ska skriva sina artiklar?

Det finns inga data som styrker den tesen, och i sammanhanget kan det vara värt att klippa in två citat. Citat ett är från Kent Asp, en känd forskare när det kommer till medier:

Det andra citatet hämtar jag från en ledare i SEKO-tidningen (26/4 2006). SEKO är som bekant ett av sossarnas fackförbund:

Så. påståendet om att journalister skulle låta ledarsidan diktera att de ska ha en viss partipolitisk spinn på sina artiklar kan vi avfärda; åtminstone så länge som ingen presenterar bevis för att det skulle vara annorlunda.

Journalisterna

När argumentet kring ledarsidorna faller (och som ni ser är det ganska enkelt att visa att det argumentet inte håller) så ger man sig på journalisterna. Man hävdar att journalister i allmänhet är högervridna, och att detta skulle påverka nyhetsartiklarna. Hur är det då med journalisternas partisympatier?

Om vi då väljer att titta på rapporten Journalistkårens partisympatier (rapporten “Rättvisa nyhetsmedier” från 2006 bemötte jag redan 2006, se den första länken i inlägget) som Johan själv länkar till (jag utgår alltså från samma faktaunderlag som Johan gör sina påståenden från) så ser man på sidan fem (5) en tabell över journalisternas partisympatier.

Där kan vi utläsa att 2005 hade 33% av journalisterna sympatier för de borgerliga partierna och 67% hade sympatier för de rödgröna. Aj då, Johan, det är ju precis tvärtemot vad du hävdar. Detta blev ju då lite prekärt för Johan; den rapport han hänvisar till säger precis tvärtom mot vad han hävdar. Men, då tar Johan till standardknep 1A när statistiken säger någonting annat än det man vill att den ska säga, man väljer ut en delmängd.

Så, delmängden som väljs ut är journalister “som dagligen arbetar med politisk eller ekonomisk nyhetsrapportering”. Nu kan det i sammanhanget vara värt att dra sig till minnes siffrorna från tidigare:

Utan att förklara varför ekonomijournalister skulle vara extra relevanta (trots att lika få läser ekonomidelen som ledarsidan) så väljs just ekonomijournalister ut. Men ok, vi följer Johans tankespår (även om hans sortering är tveksam) och tittar på dessa siffror som vi då hittar på sidan 14.

Inom gruppen politik är 61% rödgröna och bara 39% föredrar alliansen. Inom gruppen ekonomi är 61% rödgröna även här, och 39% gillar alliansen bäst. Sammanvägt blir siffrorna för politik och ekonomi 60% för de rödgröna och 40% för alliansen (och anledningen till att det inte blir samma siffror har med avrundning att göra)

Så, inte ens med den här begränsningen fick Johan igenom sin poäng. Dessutom börjar vi få ett problematiskt litet urval att arbeta med. Medan gruppen “alla journalister som svarat” är 913 stycken, så är den här gruppen 113 stycken. Det innebär att minsta avvikelse i urvalet kommer att ge genomslag på procentsiffrorna. Hade en sosse till svarat på enkäten så hade de rödgröna ökat med en procentenhet och hade en moderat till svarar på enkäten så hade alliansen ökat med en procentenhet.

Rapporten anger ingenting om konfidensgrad eller konfidensintervall och det är svårt att se hur stickprovet här skulle vara statistiskt relevant. Men ok, vi köper siffrorna ändå, trots att underlaget egentligen är för litet för att dra slutsatser. Trots detta får Johan inte rätt; siffrorna talar fortfarande emot hans test.

Men, skam den som ger sig? Om man tar en ännu mindre delmängd så kanske Johan kan hitta stöd för sin tes? Han går då istället till gruppen “journalister som dagligen arbetar med politisk och/eller ekonomisk nyhetsrapportering i Stockholm” och de siffrorna hittar vi på sidan 15.

Woot! Success! Här visar det sig att 53% har sympatier för alliansen och 47% för de rödgröna. Då måste väl Johan ha rätt?

Nej, faktiskt inte. Den här gruppen består av 47 personer. Om gruppen ändras med en enda person så sticker siffrorna iväg. Ett svar till från en journalist med rödgröna sympatier och siffrorna ändras. Här är det 25 (av 47) som angett alliansen som preferens och 22 som angett de rödgröna. Lägger vi till 1 rödgrön journalist blir siffran för de rödgröna 48%. Två till och siffran blir 49% och tre till och siffran blir 50%. Samma sak om färre journalister med allianssympatier har svarat.

För att kunna använda ett så här litet urval måste vi säkerställa att i den här lilla gruppen (“journalister som dagligen arbetar med politisk och/eller ekonomisk nyhetsrapportering i Stockholm”) så spelar politiska preferenser inte in överhuvudtaget när det kommer till benägenhet att svara.

Det går helt enkelt inte att dra de slutsatser som Johan drar; inte om vi vill kunna uttala oss med någon egentlig konfidens.

Radio / TV

Om vi dessutom lämnar dagspressen, och tittar på media i ett större sammanhang; hur ser det ut där? Har de borgerliga ett övertag där kanske?

Kort svar: Nej. Tittar vi på public service (SVT+SR) så ser vi (sidan 16) att sympatierna för de rödgröna där ligger på 71% och för alliansen på 29%. För de kommersiella kanalerna ligger siffrorna på 39% för alliansen och 61% för de rödgröna. Vi kan ta vilket media som helst; det är fortfarande en övervikt för journalister med rödgröna sympatier. Det finns inte en enda siffra som styrker påståendet att journalister eller media skulle vara högervridet. Inte en enda.

Sammanfattning

Vi kan alltså avfärda argumentet kring ledarsidar, och det enda sättet att hitta några siffror som antyder att journalister är högervridna är genom att välja ett så litet underlag att det inte går att dra några slutsatser alls.

Tror man att journalister låter sin politiska färg påverka arbetet; så att artiklarna får en partipolitisk prägel är det alltså mer korrekt att hävda att media är vänstervriden.

Jag tror däremot på journalisternas integritet och yrkesskicklighet, och citerar återigen Kent Asp:

Att media är högervriden är alltså en myt. VSB.

Jag har tidigare skrivit om korståget mot snus och att det inte finns några bevis för att snus skulle leda till ökade skador. Jag citerar mig själv:

Därför är det glädjande att både DN och SvD publicerar artiklar som redogör för en norsk studie som visar att “snusning är mer effektivt för den som vill sluta röka än andra substitut som nikotintuggummin”.

Därav rubriken; jag hade rätt igen och snusmotståndarna hade fel. Även Anders Ekberg tar upp detta och argumenterar för att förbudet mot snus inom EU borde tas bort. Någonting som jag helt och hållet håller med om.

I mitten av 80-talet fastnade jag för s.k.[1] vuxenserier och jag köpte de flesta av de tidningar som Horst Schröder gav ut[2]. Av dessa var tidningen Pox min favorit; jag fastnade för de lite mörkare berättelser som fanns där, och tidningen var lite mer avantgarde än resten av tidningarna.[3]

Dessa serier, varav en del innehöll naket, erotiska segment eller till och med bilder av nästan pornografisk karaktär, ledde till att Folkaktionen mot Pornografi (FMP)[4] anmälde tidningen för skildring av våldspornografi. Schröder vann rättegången och frikändes, men FMP vann ändå i slutändan eftersom kostnaderna — tillsammans med att flera butiker vägrade sälja Schröders tidningar — tog knäcken på förlaget.

Efter att den svenska marknaden för s.k. vuxenserier därmed hade blivit lustmördad av FMP gick det några år då jag inte läste serier alls (mer än stripparna i dagstidningen då). I slutet av 90-talet fastnade jag dock för den japanska konstformen Anime[5] och därmed också för Manga.

Detta intresse ledde till att jag köpte ett antal Anime-filmer på dvd (och min absoluta favoritfilm är fortfarande 火垂るの墓 (Hotaru no haka — eldflugornas grav)) och att jag senare fastnade även för Manga eftersom jag ville läsa förlagan till en del av de serier som jag fastnat för på DVD. Detta intresse ledde även till att jag gick med i Mangakai som på den tiden var Sveriges äldsta och största förening för intresserade av Manga och Anime.[6] Föreningen grundades en gång i tiden av Simon Lundström som numera är en av Sveriges ledande översättare och kunskapare inom området Anime och Manga. Simon var dessutom ordförande under den period som jag satt i föreningens styrelse. Tyvärr har jag inte haft någon egentlig kontakt med varken Simon, eller någon av de andra som jag lärde känna under min tid i föreningen. Några av dem har jag stött på i andra sammanhang, men jag har ärligt talat extremt dålig koll på vad som hänt i Sverige när det kommer till Manga och Anime de senaste åren, och det är flera år sedan jag senast köpte en manga-pocket.

Nutid

Vilket för oss till nutid, men ytterligare en kort tillbakablick först. När tryckfrihetsförordningen ändrades 1998 (lag 1998:1438 om jag förstått det hela rätt) så blev det olagligt att inneha barnpornografi. I grunden en vettig ändring eftersom ett fotografi eller en film med barnpornografi inte kan uppstå utan att ett barn utsätts för grova sexuella övergrepp.

Problemet är bara att denna lag appliceras även på tecknat eller digitalt framställt material. Om någon ritar en bild på en 14-årig flicka som har sex med en 14-årig pojke så är det barnpornografi; trots att här inte finns något offer och trots att åldersbedömningen är väldigt godtycklig. Det innebär att det är olagligt att inneha den bilden. Ur det perspektivet är det antagligen bra att jag inte har kvar specialnumret av Pox som utgavs i samband med rättegången, eftersom åtminstone en av de teckningarna borde klassas som barnporr enligt lagen. [7]

Tyvärr har vi nu fått ett exempel på detta. Arbetarbladet rapporterar att en översättare av japansk Manga och Anime fällts för innehav av barnporr. Eftersom jag vet vem översättaren i fråga är så vet jag också att det inte kan röra sig om några grova bilder, utan snarare om lite naket där åldern på de tecknade personerna kan vara lite svåra att fastställa. Den som vill läsa mer om de specifika bilderna rekommenderas att gå in på facebook-gruppen Stop comics censorship in Sweden!. Passa gärna på att gå med i gruppen också.

Just denna händelse skriver även Motpol om, och för ovanlighetens skull ska jag dessutom länka till Aftonbladet kultur som har en alldeles utmärkt artikel om ämnet. Jag väljer att citera en passage från den utmärkta artikeln hos Aftonbladet:

Egentligen skulle jag vilja gilla Ecpat, och stöda deras arbete, men just det här visar att Ecpat inte handlar om att skydda barn från övergrepp, utan om att de vill vara moralpoliser som ska bestämma vad som ska vara tillåtet att skildra i tecknad form.

Det riktigt otäcka är dock inte att man kan bli fälld för att man innehar en bild som någon moralist ogillar. Inte heller är det otäckaste att en riktigt sjysst kille blir fälld för innehav av barnpornografi (även om det i sig är riktigt otäckt). Det otäcka är vad som är nästa steg? I dagsläget omfattar förbudet inte skriven text (utan illustrationer), men jag ser det inte som otroligt att lagen kan utökas till det. Ni inser vad som händer då? Då blir böcker som Lolita förbjudna, men även en hel del klassisk litteratur. Bland annat skulle det då bli förbjudet att inneha en bibel, eftersom den beskriver sexuella handlingar som inbegriper någon som är under 18 år.

Exempel från bibeln (första mosebok, 19:e kapitlet) :

Detta skulle inte gå att framställa varken på film eller i tecknad form med dagens lagstiftning. Utökas lagstiftningen till att gälla skriven text skulle det därmed vara innehav av barnpornografi om man har en bibel hemma. Men, det är klart, vi ska väl inte banga för lite bokbål bara för att vi kallar oss en demokrati?

Problemet är att det finns många som vill väl, men resultatet blir så fel. Det var samma sak när det kom förslag på censur av nätet. Man vill skydda barnen, men det slutar med att ingen blir skyddad och att vi alla får ännu färre friheter och rättigheter. Om du följer länken till min tidigare artikel måste jag dock avråda från att göra den googling som jag skriver om i den. Du bryter nämligen mot lagen och kan fällas för innehav av barnpornografi om du gör den. Bara som en varning så att jag inte skickar någon i fängelse av misstag.

Det är också därför jag helt valt att undvika illiustrationer i den här posten. Jag är ärligt talat rädd för den här lagen, och vad den innebär, och jag vågar inte välja några illustrationer av rädsla att jag omedvetet ska bryta mot lagen. Ett samhälle där medborgarna behöver känna rädsla över vad de tycker, tänker och uttrycker är inte det samhälle jag vill ha. Tyvärr är det så samhället ser ut nu.

Sammanfattning

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?`

Uppdatering: Läs även Liberatis utmärkta artikel, Per Petterssons sammanställning och Johan Ingerös artikel.

Uppdatering 2: Läs gärna även sagor från livbåten som går igenom själva domen och analyserar och argumenterar utifrån den. Definitivt läsvärt. Även Niklas skriver om fallet; inte helt oväntat då censur brukar vara ett rött skynke för liberaler.

Uppdatering 3: Expressens ledare lyfter frågan, och i samma tidning förklarar My Bergström varför “porrmanga” inte hotar våra barn. Läs även Per Hagwall.

[1] Jag skriver “så kallade” eftersom det antyder att serier generellt skulle rikta sig till barn. Serier, liksom böcker, filmer, pjäser, etc, är alla olika kulturformer. Ingen av dem riktar sig som form till en specifik grupp utan det är innehållet som avgör målgrupp. En barnfilm riktar sig till barn (men kan uppskattas av vuxna också), liksom en barnbok riktar sig till barn och en barnserie riktar sig till barn.

[2] Tyvärr gjorde jag mig av med mina tidningar i samband med en flytt.

[3] Det var först när tidningen Inferno gavs ut som jag fick en ny favorit. Det var också då jag fastnade för Sandman som är en av de absolut bästa serier som någonsin gjorts.

[4] Ytterligare en moralkonservativ grupp som får moralpanik över det mesta, och som gärna vill bestämma vad andra ska tycka och tänka. De är numera nedlagda, men du kan läsa om deras tokerier här.

[5] Eftersom mina första Anime-filmer beställdes från Usa, och då jag i början läste in mig på ämnet på amerikanska webb-siter, uttalar jag fortfarande Anime med engelsk betoning, dvs med tyst e. Jag är väl bekant med att ordet på japanska uttalas inklusive e (eftersom det med katakana skrivs アニメ dvs a – ni – me ) men min hjärna är felprogrammerad på det ordet. Jag gör fel även på sake som jag uttalar saké eftersom det var så jag fick lära mig ordet en gång i tiden.

[6] Jag har ärligt talat ingen aning om föreningen är aktiv längre. Webbsidan har inte uppdaterats på länge, men å andra sidan har de förnyat domänen så någon typ av verksamhet verkar fortfarande finnas.

[7] Det är också i samband med denna lag som jag slutgiltigt blev Republikan. En av de drivande bakom lagändringen var drottningen, vilket är ett flagrant åsidosättande av Torekov-överenskommelsen.

Ett av mina stora intressen är datorer och tv-spel, och genom åren har jag spelat igenom ett antal spel. Det är dock sällan jag skriver om det på bloggen. Innan politiken började ta upp all min fria tid skrev jag dock en del recensioner av spel (på siten spelforum.nu — som exempel min recension på Hearts of iron) och eftersom sommaren brukar vara lågsäsong för politiken tänkte jag fylla ut med ett — eller flera — inlägg kring spel.

Jag börjar en tio-i-topp-lista, över de 10 spel som jag anser är de bästa som gjorts. Många spel släpps dessutom med uppföljare, och expansioner, och jag var tvungen att göra en avgränsning här. Jag har valt att bedöma separata spel utifrån sig själva. En expansion (som kräver originalspelet installerat) räknar jag in i spelet, men inte fristående spel i en serie. Spelserien kan dock ge bonuspoäng om det väger jämnt mellan två titlar.

Fokus i den här artikeln är vilka spel som är mina topp-10, och varför. Det blir alltså inga recensioner av spelen. Om någon av titlarna fångar ditt intresse så finns det en hel drös med recensioner på nätet. Google är din vän kort sagt.

Efter topplistan kommer jag även ta upp några titlar som föll på mållinjen. För varje titel anger jag plattform, dvs vilka maskiner som spelet finns till, liksom vilken plattform jag helst spelar på. Men, låt oss börja listan bakifrån:

10. Soul Calibur

Plattform(ar): Namco System 12, Dreamcast, Xbox live arcade (XLA)
Plattform jag föredrar: Dreamcast

Jag har aldrig varit någon större fantast av fighting-spel, och den som letar efter titlar som Street Fighter 2 — eller liknande — på min lista kommer att bli besvikna. Men, en av de titlar som det talades mest om till Dreamcast när jag köpte den var just Soul Calibur, och jag bestämde mig för att chansa; trots att jag egentligen inte är så förtjust i fightingspel.

Skärmdump av Soul Calibur. Klicka för större version

Eftersom spelet hamnade på min topp-10 kan man dra slutsatsen att jag inte blev besviken. Det som fick mig att fastna var att kontrollerna var lätta att komma in i (även om det som i alla fightingspel kräver en hel del övning om man ska bli riktigt bra, och någon som spelat mycket fightingspel lär garanterat spöa mig i Soul Calibur) men också att grafiken var imponerande, att musiken var bra, och att det var ett riktigt bra karaktärsgalleri.

Som en sidonot: för de flesta spel där Dreamcast är en av plattformarna kommer jag också att ange just Dreamcast som favoritplattform. För mig var — och är — Dreamcast den bästa spelkonsollen i förra generationen (dvs Sega Dreamcast, Nintendo Gamecube, Sony PS2, Microsoft Xbox) och det var en tung dag när Sega la ner produktionen och slutade tillverka spelkonsoller.

9. Jagged Alliance 2

Plattform(ar): PC (Windows och Linux)
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Strategispel är en favoritkategori för mig, men jag hade tidigare inte fastnat för strategispel på gruppnivå (dvs där man kontroller specifika individer) men detta spel var ingången i den genren för mig.

I grunden är det ett ganska enkelt spel; hyr in legoknektar och ta över olika städer i en bananrepublik (eller en monarki i det här fallet) för att på så sätt samla ihop pengar som används till ny utrustning och till att hyra fler legoknektar. Till slut är man redo att ge sig på huvudstaden och befria landet.

Mer än hälften av tiden sitter man i omgångsbaserade strider, där man ska orsaka fienden så mycket skada som möjligt samtidigt som man försöker hålla liv i sin trupp.

Spelet har över 10 år på nacken nu, men i samband med den här artikeln installerade jag spelet igen och det håller fortfarande riktigt väl.

8. Heroes of Might & Magic 3

Plattform(ar): PC (Windows och Linux), Macintosh, Gameboy Color
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att välja här, dvs om jag skulle välja Heroes of Might & Magic (HoMM) 2 eller 3. Tvåan har lite bättre huvudberättelse, men trean är mer balanserat och har några trupper som jag verkligen gillar.

Det blev trean till sist. HoMM 1 är en bra start på serien, men når bara upp till knähöjd på tvåan. Fyran i serien är ett fullständigt misslyckande och det enda spelet i serien som jag inte lagt några veckors speltid på. Femman är en bra nytändning, men når inte riktigt upp till tvåan eller trean.

HoMM-serien är definitivt en variant av strategispel som jag gillar, och det är ett bra exempel på 4X (eXplore, eXpand, eXploit, eXterminate) där man både utforskar, skaffar resurser, bygger ut och krigar. Jämfört med — exempelvis — civilization är fokus mycket mer på striderna här, och man kan utan problem sitta i en timma med en riktigt svår strid för att kunna vinna den.

Trots att jag tycker att HoMM3 är roligare än HoMM2 så har jag faktiskt spenderat mer tid på HoMM2. Mycket beroende på att jag plockade ner en massa hemmagjorda kartor (HoMM har alltid haft ett aktivt community) och spelade dessa. Plus att HoMM3 “krockade” med några andra spel som jag ville spela.

Som en sidonot: det fanns en planerad version till DreamCast också, men den släpptes aldrig

7. Master of Orion 2

Plattform(ar): PC (MS-Dos/Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

Under min studietid stötte jag på ett för mig okänt spel; Master of Orion (MOO). Trots en hel del brister fastnade jag för spelet och när uppföljaren MOO2 kom köpte jag givetvis detta, vilket retrospektivt var en bra investering med tanke på hur mycket jag spelat det.

Klicka för större version

Även detta är ett 4X-spel, här dock med lite mindre fokus på striderna och där forskning och diplomati kommer till. Liksom många andra 4X finns det två svagheter i spelet:

1. Spelet är väldigt beroende av en bra start. Får man inte fart på sin koloni redan från början så kommer man ohjälpligt efter (såvida man inte spelar på lätt svårighetsnivå)
2. När man börjar få många planeter (i fallet med MOO2, i andra spel kan det vara städer, regioner, länder, etc) så blir det väldigt mycket micro management. Man får lägga väldigt mycket tid på att få fart på sina nya planeter och att underhålla de gamla, och efter ett tag låter man helt enkelt en del av riket vara orört.

Även om striderna inte är lika viktiga här som i HoMM så innehåller striderna den komponent som verkligen lyfter spelet; möjligheten att designa sina egna skepp. Istället för att vara låst till ett antal färdiga skepp kan man istället designa den typ av skepp som man själv vill ha. Jag brukar alltid ha ett antal olika “stinger”-skepp, dvs små, snabba skepp med 2-3 vapen på. Dessa kan man bygga en masse och orsaka en hel del roligheter med.

6. Monkey Island

Plattform(ar): PC (Dos/Scumm-VM), Amiga, Atari ST, FM Towns, Macintosh, Sega Mega-CD (plus alla plattformar som SCUMM-VM finns på)
Plattform jag föredrar: PC (Scumm-VM)
Spelet finns även i enhanced edition:
Plattform(ar) enhanced edition: PC (Windows), Macintosh, iPhone, Xbox360, PS3
Plattform jag föredrar: PS3

Här var det ett svårt val mellan Monkey Island 1 (The secret of Monkey Island) och Monkey Island 2 (LeChuck’s revenge) men det utföll till ettans fördel av flera skäl:

1. Jag spelade det först.
2. Humorn är snäppet bättre. Även om “the monkey wrench” i tvåan fick mig att skratta så att tårarna rann så skrattade jag ännu mer när Guybrush ramlar ner från klippan i ettan (ett skämt som är helt oförståeligt om man inte spelat en massa äventyrsspel från Sierra Online)
3. Storyn håller ihop lite bättre och det är ett riktigt bra slut. I tvåan är slutet lite mer “internt skämt mellan LucasFilms fans” typ.

Bilden ovan är från originalversionen, och jag spelade det själv på en PC en gång i tiden. Första gången med “internal speaker” (vilket inte är en höjdare, alla som hade PC innan ljudkorten blev standard vet vad jag menar) och andra gången med mitt nyinköpta Soundblaster Pro.

Egentligen är det lite förvånande att det inte är fler äventyrspel på min topp-10. Mellan 82 & 92 var just äventyrsspel min favorit-genre, men det var en genre som inte klarade av att spelen utvecklades. De blev färre och färre och sålde sämre och sämre, och numera är det väldigt få äventyrsspel som släpps.

Det som kommit på sistone är dels ett nytt spel i Monkey Island serien, liksom ett nytt spel om Sam & Max, men också remakes på Monkey Island 1 & 2, och bilden ovan är från remaken. Det innebär — förutom bättre grafik — att vi fått tal även i Monkey Island 1, vilket lyfter spelet.

För remaken gäller även här att ettan är snäppet bättre än tvåan. Dessutom avråder jag från iPhone-versionen. Det är snyggt, men styrningen är meckig på en iPhone. Då spelar jag hellre på PS3:an, bekvämt tillbakalutad i tv-soffan.

Som ett tillägg: Scumm-VM är en tilläggsmjukvara som låter dig spela gamla klassiska äventyrsspel från LucasArts utan att behöva krångla med inställningar. Många av dem är släppta för DOS och kräver en hel del krångel om man ska köra dem “på riktigt”.

5. Jet Set radio

Plattform(ar): Dreamcast, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Dreamcast

I min barndom spelade jag en hel del konsoll-spel (ColecoVision och IntelliVision var mina favoriter) men efter några år på Commodore 64 övergick jag helt till datorer, och länge var jag nöjd med att spela enbart på min PC (som jag skaffade efter c64:an).

Men, så blev jag nyfiken på Segas nya konsoll, Sega Dreamcast, och framförallt ville jag ville prova det rollspel som utlovades; Shenmue. I väntan på det provade jag Jet Set Radio, där det enda jag visste var att de hade en ny typ av grafik (det som kallas cell-shading).

Klicka för större version

Jag fastnade direkt. Det var första gången på länge som jag spelade ett spel som inte var strategi (eller rollspel) och där jag verkligen nötte spelet. Det fick mig att återupptäcka hur kul actionspel kan vara och hur kul det är när man verkligen lär sig ett spel och blir bra på det.

Dessutom fick det mig att minnas hur kul det kan vara med konsoller, och numera har jag drygt 10 olika konsoller stående (dock är det bara fyra av dem som är permanent inkopplade). Däremot avråder jag er ifrån att prova GBA-versionen eftersom styrningen inte är någon höjdare i den versionen (vilket du kan läsa mer om här).

4. Tempest 2000

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh, Atari Jaguar, Sega Saturn, Playstation 1
Plattform jag föredrar: Atari Jaguar

Ok, den här var svårplacerad. Tempest från Atari är en riktigt klassisk titel, en titel som använde vektor-skärm på ett strålande sätt och som bara pumpade ut action. Ett briljant spel som var ett tekniskt mästerverk när det kom.

Tempest 2000, skapat av legenden Jeff Minter till Ataris sista försök att ta sig tillbaks in i konsollbranschen, Atari Jaguar (en underbar maskin för övrigt), lyckas behålla den känslan och gör det ännu bättre med ett tempohöjande ljudspår; med powerups som lyfter spelet; med nya banor och fiender; med en undarbar vektorgrafik som bara skriker teknik.

Samtidigt har det inte riktigt samma hållbarhet som topp-3. Man kan mycket väl spela Tempest 2000 i en hel helg, och sedan bli sugen på att spela igen en vecka senare. Men att nöta det dag ut och dag in känns inte riktigt aktuellt. Det är inte ett sådant spel som man kan välja om man bara ska spela ett enda spel det närmaste året, vilket faktiskt gäller för topp-3.

Det var nära dock, och ett tag hade jag spelet på plats 1, men jag insåg att det var nostalgin som talade där och varma minnen från timmar i arkadhallen när jag var yngre. Det är fortfarande ett förbannat bra spel dock, och tillsammans med Aliens vs Predators är det skäl nog att skaffa ett Atari Jaguar (även om både PC-versionen och Sega Saturn versionen är bra).

Klicka för större version

Dessutom är Tempest (inklusive Tempest 2000 och den svåråtkomliga Tempest 3000 som jag inte lyckats få tag i än) en av de speltitlar som jag samlar på (även om den samlingen inte är den mest prioriterade; den hade kunnat vara större om jag varit beredd att lägga 2000 kronor på ett ovanligt exemplar, men nu är jag inte det) och du ser samlingen i fotot ovan.

3. Baldurs gate 2

Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

När vi kom upp till topp-3 så blev det svårt, och det är i princip dagsform som avgör vilket jag rankar som bäst. I vissa fall har ålder fått fälla avgörandet; om jag tycker att två spel är lika bra (men på olika meriter) så är det det äldre spelet som vinner.

Baldurs gate är i mitt tycke den bästa rollspelsserie som gjorts. Det finns några som nästan når upp till samma nivå, där Planescape:Torment kommer närmast, men ingen slår Baldurs Gate som spelserie, och Baldurs Gate 2 (inklusive expansionen Throne of Bhaal). Inget annat rollspel har givit mig lika många timmar av glädje. Inget annat rollspel har varit lika komplett, med ett underbart persongalleri, briljant interaktion med NPC (Non-Player Characters) och med lika stort omspelningsvärde. Under flera år ominstallerade jag spelet en gång per år bara för att kunna spela igenom ytterligare en gång.

Visst, det finns massvis med rollspel som är snyggare, som har bättre stridssystem, där själva grundstoryn är bättre, etc. Men inget av dem matchar Baldurs Gate när det kommer till karaktärsgalleriet och interaktionen mellan karaktärerna. Det som kommer närmast är just Planescape:Torment.

Jag skulle nästan kunna ge min högra arm för en fortsättning på Baldurs Gate 2 (där man spelar som nybörjar-gud) eller en remake med en modernare motor.

“Go for the eyes Boo, GO FOR THE EYES!!”

2. Civilization

Plattform(ar): PC (MS-Dos / Windows), Macintosh, Amiga, Atari ST, Super NES, PlayStation
Plattform jag föredrar: PC (Windows)

För att vara helt ärlig; anledningen till att ettan kom etta och inte Civilization är helt och hållet nostalgiska skäl. Hade jag kört spelserier skulle dessutom Civilization-serien ha vunnit, eftersom både Civ 1 och Civ 2 är grymt bra.

Jag rankar dock Civ 1 snäppet högre än Civ 2 eftersom jag verkligen tokspelat Civ 1 och lärde mig varenda lite detalj och vartenda litet knep som fanns. Till slut var spelet inte någon större utmaning ens på svåraste nivån med maximalt antal motståndare.

Men, låt oss börja från början. På den här tiden (91) hängde jag en hel del på olika BBS:er, och framförallt s.k. Warez-BBS:er (som en sidonot; som politiskt aktiv bör jag väl tillägga att det inte var olagligt, på den tiden) och jag tankade ofta ner nya releaser för att prova dem. Just Civilization hade jag inte hört talas om (detta var före webben, nyheter om spel kunde man få via tidningar eller UseNet) och jag tankade ner och installerade det.

Jag fastnade direkt för det, och köpte därför spelet (och så finns det de som påstår att bolagen förlorar på piratkopiering … ) och några dagar senare hade jag fått spelet, läst manualen och satt igång ordentligt.

Efter det spelade jag Civilization dagligen i drygt ett år. Det första halvåret brukade jag vakna runt 3 på eftermiddagen; satte igång datorn och civilization och sedan spelade jag tills jag höll på att svimma av hunger. En kort matpaus och sedan spelade jag tills jag stupade i säng av trötthet runt 7-8 på morgonen.

Mitt spelande kostade mig tre läsperioder (dvs 3/4 av ett läsår) och var en anledning till att jag fick klara mig utan studiemedel i en termin medan jag “lästa ikapp”.

Jag har aldrig fastnat för ett spel på samma sätt igen (som tur är) och jag har aldrig spelat ett spel så intensivt som just Civilization. Tvåan var bra, men fick mig inte att fastna på samma sätt och både trean och fyran tyckte jag var sådär. Trean är faktiskt riktigt kasst om jag ska vara ärlig.

1. Boulderdash

Plattform(ar): Arkad, Atari 400/800, Apple II, MSX, ZX Spectrum, Commodore 64, ColecoVision, NES, BBC Micro, Acorn Electron, PC (Dos), Amstrad CPC, Amiga, iPhone, Gameboy Color, Gameboy Advance
Plattform jag föredrar: Commodore 64, Gameboy Advance (originalet följer med i spelet Boulder Dash EX)

Som jag nämnde redan på Civilization så är nostalgi en viktig faktor här. Jag fastnade stenhårt för Boulder Dash på commodore 64 tiden, och det faktum att det kom en massa hemmagjorda banor minskade inte mitt intresse.

Man kan se det som fusk, men jag har valt att väga in dessa hemmagjorda banor i spelets värde; jag ser dem helt enkelt som expansioner. Detta förlänger spelvärdet enormt. Dessutom är spelvärdet i grundspelet så bra att jag de senaste 26 åren (spelet släpptes 1984) återvänt till spelet gång på gång, och varje gång som det släpps en ny version eller konvertering eller uppföljare så köper jag den. Helt osett.

Klicka för större version

Mitt stora samlarobjekt när det kommer till gamla spel är just Boulderdash. Även här samlar jag med viss måtta. Jag har sett några riktigt ovanliga versioner på eBay, men de ligger ofta på 400-600 kronor och riktigt så mycket är jag inte beredd att lägga. Inte just nu i alla fall.

Även om jag inte spelat Boulder Dash lika intensivt som Civilization; även om Boulder Dash inte har samma djup som Baldurs Gate 2; även om det är det äldsta spelet i topp-10 så tycker jag att Boulder Dash fortfarande håller, och att det förtjänar sin plats.

En annan dag kanske ordningen på topp-3 hade sett annorlunda ut, men mina topp-3 skulle vara desamma.

Nästan med på listan

Det är givetvis en massa titlar som inte kom med, men som fortfarande är bra spel. Bland annat har jag inte berört mitt riktigt stora samlarintresse; spel på cartridge till commodore 64.

Klicka för större version

Det släpptes över 10.000 titlar till Commodore 64 och de flesta av dem på kassett. Något tusental släpptes även på diskett, och några hundra på cartridge. Just cartridge till c64 är mitt stora samlarintresse och i början köpte jag allt jag hittade på cartridge, men numera köper jag bara spel som jag tycker är bra och/eller som kommer med kartong och manual.

Ingen av dessa titlar är dock som enskilt spel tillräckligt bra för att komma med på topp-10, utan den här samlingen handlar om att samla på titlar till den bästa maskin som någonsin tillverkats; commodore 64. (Det som ligger närmast att ta sig in är annars Gorf, men det har lite för dålig hållbarhet.)

Några andra titlar som nästan tog sig in på topp-10:

• Might & Magic VI
  • Det var det spel som fick mig att fastna för rollspel på datorn igen och jag har lagt massvis med timmar på det. Så här i efterhand inser jag dock att spelmotorn var ganska kass och att det mest är en “dungeon crawl”. Då tyckte jag att det var kul dock, och det är lite roligt eftersom handlingen i Might & Magic 6,7,8 liksom i HoMM 2, 3, 4 hänger ihop.
• Shogun: Total War
  • Total War serien är på många sätt briljant, men ingen av titlarna (Shogun, Medieval, Mediaval 2, Rome, Empire, Napoleon) kvalar in på listan. Framförallt är strategidelen av spelen svaga, medan taktikdelen oftast är briljant. Det ska bli intressant att se om nästa titel, Shogun 2, kan ta sig in på topp-10. Som spelserie skulle jag antagligen ha med Total War dock.
• Tetris
  • Nja. Det var kul i några månader, men jag tycker man tröttnar ganska fort. Kul som exempel inom kognitiv psykologi dock.
• Warcraft 2
  • Warcraft 2 är på många sätt ett briljant RTS (Real Time Strategy) som satte fart på hela det segmentet. Problemet är bara att RTS inte är riktig strategi och om ett spel inte är strategi eller rollspel ska det vara verkligt speciellt för att komma med på min topp-10. WC2 är inte tillräckligt speciellt för detta.
• Starcraft
  • Samma sak som med WC2. RTS är inte riktig strategi. Handlingen (med mellanspelen) är briljant dock.
• Splinter Cell
  • För mig är detta kronjuvelen inom genren Stealth och det är ett utmärkt FPS. Det är bara inte tillräckligt bra för att kvala in på topp-10.
• The Sims
  • Sims är verkligen ett spel som man kan fastna i, och under några månader spelade jag det en hel del. Jag tycker dock att man tröttnar för snabbt. Det finns inte den hållbarhet som krävs för topp-10.
• Lemmings
  • Jag spelade aldrig Lemmings på c64 (det släpptes efter att jag bytte till PC) men spelet var kanonkul på PC. När jag gått tillbaks till spelet senare (bland annat på PS3) så känner jag dock inte att spelet lyckas fånga mig igen och jag tröttnar ganska snabbt.
• Sim city
  • Detta spelade jag på c64:an, men fastnade inte för det då. Däremot fastnade jag för det på PC, men även detta är ett spel som inte riktigt håller i längden. Det är kul i några månader, men inte mer.
• Need for Speed Underground
  • I mitt tycke ett av de bästa racingspelen, och jag har spelat det hundratals timmar. Men, det kan också bero på att att jag står med i spelets credits som en av de jobbat på spelet under mina två månader i Vancouver. Ska jag betrakta spelet någorlunda objektivt så passar det inte på topp-10.
• Shenmue
  • Den titel som fick mig att köpa en Dreamcast, och spelet var ett försök att förnya rollspelsgenren, men ettan når inte ända fram och tvåan blev framstressad och slutar mitt i.
• KOTOR/Jade Empire/Dragon Age/Mass Effect 1/2
  • Det har släppts massvis med bra rollspel där några av de bästa titlarna de senaste åren är KOTOR (Knights of the old republic 1 & 2), Jade Empire, Dragon Age och Mass effect 1 & 2. Alla är väl värda att spela, och ligger precis under topp-listan, men de når inte riktigt ända fram. Karaktärerna är inte riktigt lika bra som i Baldurs gate, och interaktionen är inte lika djup. Dragon age och Mass Effect ligger dock ganska nära topp 10.

  ---

Det påstås ibland att politiken blivit allt för personfixerad i Sverige. Det är ett påstående som jag oftast är skeptisk till; kopplingen mellan hur populära (eller impopulära) politiker — och då framförallt partiledare — är och deras respektive opinionssiffror hänger sällan ihop. Skulle svensk politik vara så personfixerad som det ibland påstås så skulle Miljöpartiet vara det stora partiet hos de rödgröna, och Maria Wetterstrand skulle vara statsministerkandidaten; någonting som skulle göra valrörelsen mycket svårare för alliansen.

Sedan påstås ibland det omvända, att vi väljer på sakfrågor och politik, men även här känner jag mig skeptisk. SvD beskriver hur väljarna ställer sig till ett antal rödgröna löften, och väljarna är negativa.

Samtidigt så ligger inte de rödgröna på 30 procent (eller lägre) i Stockholmsregionen, och Miljöpartiet är på väg att bli näst största parti i Stockholm. Samtidigt så ogillar väljarna deras politik, så det kan inte gärna vara så att väljarna går på sakfrågor enbart.

Även Christoffer Fagerberg och Andreas Froby skriver om detta; att väljarna tycks se igenom de rödgrönas politik och att de ger den tummen ner.

Det troliga är helt enkelt att de flesta väljare kombinerar flera faktorer; de ogillar Miljöpartiets politik men gillar Maria Wetterstrand. Eftersom de — av någon outgrundlig anledning — Maria är de också mer benägna att tro på hennes bluff om att Miljöpartiet skulle vara ett liberalt parti. Så, i fallet Miljöpartiet har vi en populär partiledare som får väljarna att godta en dålig politik.

I fallet socialdemokraterna är det tvärt om. Där sossarna i Stockholm moderniserat sin politik och tidigare stött förbifarten (ett löfte som de dock hann svika redan innan valet, vilket är nytt svenskt rekord) och där man har flera starka lokala företrädare (ex.vis Ilja Batljan, som ju tyvärr lämnar Stockholmspolitiken i höst) så har man istället en impopulär partiledare som drar ner resultaten.

Sedan har vi mysteriet Vänsterpartiet som lyckas locka röster trots kass politik och en kommunist som partiledare; men även politiken behöver sina mysterier.

Jag skulle egentligen ha velat skriva ett längre inlägg, med massvis med vettiga länkar, men värmen tar ut sin rätt och det blir ett kortare inlägg.

Det finns några delar som jag tycker är viktigt att lyfta fram i sammanhanget:

1. Littorin förnekar själv brott. I Sverige är man fortfarande oskyldig tills motsatsen bevisats.
2. Problemet är egentligen inte om Littorin köpt sex eller ej. Sexköpslagen är en ren morallag som inte fyller någon annan funktion än att få moralisera över att det finns de som köper eller säljer sex. Sexköpslagen minskar inte prostitution; sexköpslagen hindrar inte trafficking; sexköpslagen hjälper inte sexarbetarna.

Problemet är istället att Littorin — om han nu är skyldig — bryter mot lagen och att det är en lag som han själv stöder. En minister bör inte bryta mot lagen, oavsett hur värdelös sagda lag är. Om nu Littorin förstår hur värdelös lagen ifråga är borde han istället ha verkat mot lagen, och han borde ha jobbat för att alliansregeringen avskaffat den.

Nu gjorde han inte det, och hans partikamrat kommer istället med ett förslag om att straffet ska höjas från sex månader till ett år; detta för en handling som egentligen inte är ett brott utan som handlar om moraliserande.

Så, om nu Littorin faktiskt köpt sex (vilket som handling inte är ett problem, utan problemet uppstår när en minister bryter mot lagen) så får man nog påstå att han faktiskt har sig själv att skylla. Han hade kunnat bidra till att alliansregeringen fört en mer liberal politik, och avskaffat morallagen om sexköp. Nu gjorde han inte det, och det ser ut som om han fallit i sin egen grop.

För den som är intresserad av att läsa mer om sexköpslagen och Littorin rekommenderar jag Liberati och framförallt Louise Persson. Sexköpslagen är en morallag och den “rapport” som nyligen släpptes kan inte ses som annat än ett beställningsjobb; evidensen pekar fortfarande på att sexköpslagen är en ren morallag som inte fyller någon som helst nytta.

Sedan tycker jag personligen att det är lite smutsigt både att sälja och köpa sex; men det är min privata moral och jag skulle aldrig drömma om att påtvinga min moral på andra. Hade det funnits bevis för att sexköpslagen hjälper så hade jag varit för den, men några sådana bevis finns inte.