Fredagen den 12:e oktober (tidigt på morgonen) åkte jag till Helsingfors för en studieresa i det finska kommunalvalet. Jag åkte i samband med en utbildning som Folkpartiets landstingskansli anordnat och syftet var att besöka vårt systerparti SFP (Svenska Folkpartiet) och att lära oss mer om kampanjverksamhet.

Vi inledde på Svenska Folkpartiets kansli i Helsingfors där vi bland annat fick lyssna till deras partisekreterare Johan Johansson. Se bild nedan:

Dag ett ägnades mycket åt att lära oss om det politiska systemet, och ett av besöken var till riksdagshuset i Helsingfors. Bilden nedan är därifrån.

Det finska valsystemet är väldigt spännande, bland annat eftersom de har ett väl fungerande personvalssystem. I och med att alla röstar på en person behövs inte valsedlar för olika partier utan man skriver numret på den kandidat man vill rösta på, och partiernas platser fördelas till de som fått flest röster. Det gör att man slipper den typ av sabotage som ibland finns i Sverige, där ett partis röstsedlar byts ut. Det innebär också att det är väljarna som väljer vilka som ska företräda dem och inte partierna. Mycket sympatiskt.

Dagen avslutades med ett besök i SFP:s valstuga som öppnades just den dagen. Även om en del saker skiljer mellan svensk och finsk valkampanj så är det också mycket som är lika.

Dessutom fick vi på väg tillbaka till hotellet i praktiken se att en tunnelbana utan spärrar är en dålig idé eftersom det — bland annat — gjorde det oerhört mycket krångligare för oss som besökte staden.

Dagen därpå gav vi oss och hjälpte till i kampanjandet. Själv fick jag förmånen att åka med Nils Torvalds som sitter i EU-parlamentet för SFP. Vårt första besök var i en liten ort utanför Helsingfors som heter Lappträsk:

För mig som valledare (och ordförande) för FP Sundbyberg var det oerhört imponerande att de i en by med 3000 invånare hade en SFP-avdelning på runt 30 medlemmar (vilket skulle motsvara att FP Sundbyberg hade 400 medlemmar, vilket vi inte har) och över 20 av dessa ställde upp i valet och de hade mer än halva avdelningen där och kampanjande.

Därefter åkte vi vidare till Lovisa. Här höll Nils ett tal eftersom det var lite större publik än i Lappträsk och det var en trevlig stad, även om det var väldigt kallt.

Innan vi åkte tillbaka till Helsingfors så stannade vi i som ligger strax utanför Helsingfors.

Sibbos vänkommun i Sverige är Kumla och vi träffade här några besökare från FP Kumla. Vi hade träffat dem redan på fredagen och jag lärde mig en hel del från hur de arbetade i Kumla, även om det kändes lite udda att åka till Finland för att lära sig hur i en kommunförening nära oss (geografiskt) arbetade.

Slutligen tillbaka till Helsingfors efter en lång, men givande dag.

På söndagen blandades ett besök på Svenska kvinnoförbundets barnfest i Helsingfors (där vi hjälpte till med det praktiska) med lite turistande i Helsingfors som är en väldigt trevlig och vacker stad.

Jag tog med mig många erfarenheter hem, och en del av dem går kanske att använda i en Svensk valkampanj också. Tyvärr besökte vi inte Kyrkslätt som är Sundbybergs vänort, men det skulle vara kul att åka dit när de har riksdagsval 2015.

Att ord har makt kommer knappast som en överraskning. Det är därför politiker ofta väljer ord för att förmedla en uppfattning genom själva valet. Ett exempel är när Socialdemokraterna började kalla jobbskatteavdraget för “pensionärsskatt”. Det var givetvis en helt felaktig beskrivning, men man lyckades sätta en helt annan bild av vad jobbskatteavdraget handlade om än dess egentliga syfte.

På samma sätt är det med många ordval; genom att kalla RUT-avdraget för pigavdrag så ger man det en negativ stämpel; genom att kalla a-kassan för en försäkring så kan man låtsas som om systemet är självförsörjande; kallar man en inkomstskatt för värnskatt så kan man låtsas som om man värnar vissa grupper.

Vissa ord har använts så länge att de satt en världsbild, eller en värderingsgrund som man förmedla. Ett tydligt exempel är när det kommer till skatter och bidrag. Jag blir lika förvånad — och irriterad — varje gång som sänkta bidrag beskrivs som att “man tar från de som har det sämst” eller när en skattesänkning beskrivs som att “man ger till de rika”.

Det finns två sätt att se på individen kontra samhället; antingen så består samhället av individer, där individerna äger rätten till det de skapar. Eller så är samhället det överordnade, där allting som skapas tillfaller samhället som i sin tur fördelar detta efter behov. Det sistnämnda skulle kunna beskrivas som “Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, dvs en kommunistisk syn på samhället där individen är ointressant.

Problemet är bara att denna världsbild tycks ha satt sig hos många personer i Sverige, där “rika ska sättas åt” och där förmåner förvandlats till rättigheter; det viktiga är inte om man behöver ett bidrag utan att man “har rätt till det”.

Vad är skatt?

Om vi börjar med skatter, vad är detta? Om man ser enbart till negativa rättigheter, och då specifikt rätten till egendom, så skulle man kunna se all skatt som stöld. Någon annan tar en del av dina pengar.

Samtidigt menar jag, som liberal, att det inte finns enbart negativa rättigheter utan även positiva sådana, vilket i sin tur ger att det i ett samhälle finns ett socialt kontrakt där vi gemensamt finansierar sådant som behöver finnas i ett samhälle där alla ska ha samma möjligheter. Vi avstår en del av våra pengar för att alla ska ha rätt till utbildning, vi avstår en annan del för att alla ska ha rätt till sjukvård och vi avstår en tredje del för att den som för tillfället är satt på obestånd (exempelvis genom sjukdom eller arbetslöshet) ska kunna få ett värdigt liv.

Det finns alltså en underförstådd överenskommelse om att vi under delar av livet avstår en del av våra inkomster för att sedan under andra delar av livet kunna dra nytta av andras inkomster. Därför håller jag inte med om påståendet “skatt är stöld” men jag tycker samtidigt att det är viktigt att påpeka att när vi betalar skatt så tar staten (eller landstinget, eller kommunen) en del av våra pengar för att kunna finansiera sådant som vi är överens om att finansiera gemensamt, så att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter.

Därför kan en skattesänkning — per definition — aldrig ge pengar till någon utan det handlar istället om att ta mindre pengar från skattebetalarna. Det är också därför som det är oärligt att kalla jobbskatteavdraget för pensionärsskatt, eftersom ingen får höjd skatt. Däremot sänks skatten på arbetsinkomster.

På samma sätt kan man inte — om man vill vara ärlig — kalla en skatt för värnskatt, eftersom det inte är någon som “värnas” genom att de tvingas avstå ännu mer av sina pengar. Värnandet sker istället genom hur skattepengarna används, så man skulle kunna tala om ett “värnbidrag” om man under en lågkonjunktur ökar ett specifikt bidrag.

Ett bidrag är aldrig en rättighet

De bidrag som under åren införts i Sverige, exempelvis föräldrapenning, sjukpenning, a-kassa, pension, etc, är förmåner som införts för att skapa ett bättre samhälle. Men, de är just förmåner och inga rättigheter. För vissa av dessa bidrag har vi gjort vägval i samhället. När ATP infördes valde de som röstade då mellan ett bidragssystem (dvs ATP) eller ett system där man själv sparade ihop sin pension. Vi valde då att låta pensionerna vara bidrag, dvs de som arbetar betalar skatter som i sin tur finansierar pensionerna för de som gått i pension.

Nu är systemet omgjort, eftersom det höll på att kollapsa, och vi sparar själva ihop en större del av vår pension. Men, basen i pensionssystemet är fortfarande ett bidrag som finansieras av skattebetalarna.

På samma sätt är a-kassan ett bidrag. De avgifter som tas in räcker inte för att täcka utgifterna, utan staten skjuter till pengar. A-kasan blir därmed ett omställningsbidrag för att man ska slippa hamna på bar backe medan man letar ett nytt jobb och blir självförsörjande igen. Om nivåerna i a-kassan sänks så “tar” man inte pengar från någon utan istället ger man mindre i bidrag.

Detta är viktigt att komma ihåg. Våra bidragssystem är rimliga bidrag om man ska ha ett medmänskligt samhälle där vi hjälper varandra och där alla har samma möjligheter, men det är fortfarande bidrag. Det är inga rättigheter och de pengar jag tidigare betalat in i skatt finns inte på ett särskilt konto märkt “Mattias Lönnqvist” utan de perioder jag levt på bidrag (exempelvis de två år där jag var arbetslös större delen av tiden) så fick jag bidrag som finansierades av de som just då arbetade. På samma sätt betalades min skolgång av de som då arbetade, och när jag väl går i pension (som sisådär en 30 år) så kommer delar av min pension att betalas av de som då arbetar.

Mer om bidrag

Detta gäller analogt för alla typer av bidrag. Jag tycker att vi ska ge mycket i bistånd, gärna mer än en procent av BNP och jag blev oerhört besviken när alliansen minskade biståndet med 1 miljard (även om man kallade det för avskrivning av ett lån), men det är fortfarande ett minskat bidrag, dvs att man ger mindre pengar. Alliansen “tog” inte pengar från någon, utan man gav mindre. Jag skulle gärna sett att man gav mer istället, men det var ingen som blev bestulen.

Sammanfattning

Det är viktigt att komma ihåg att när vi betalar skatt så tar staten en del av våra pengar. Vilket jag tycker är helt ok, men det är fortfarande mina pengar som jag blir av med. Likaledes är det viktigt att komma ihåg att alla bidrag är pengar som vi får, pengar som tidigare tillhört någon annan.

Därför kan en skattesänkning per definition aldrig ge pengar till någon eftersom det handlar om att staten (landstinget, kommunen) tar ifrån individerna mindre pengar.

Sänker man ett bidrag så tar man inte heller pengar från någon, utan man ger mindre.

Låt oss inte glömma — eller gömma i felaktig terminologi — att det är skattebetalarna, dvs individerna, som finansierar våra gemensamma åtaganden. Staten (landstinget, kommunen) har inga egna pengar utan det är vi som skattebetalare som finansierar verksamheten. Det är också därför jag gillar budgetdisciplin eftersom jag ogillar när någon slösar med mina pengar.

Det pågår en diskussion — både på bloggar och twitter — om skolan, om skolk och om skolk i betygen. Åsikterna går att åt alla möjliga håll, och även om jag själv anser att det är bra att ha med frånvaro i terminsbetygen (men inte i slutbetygen) så tycker jag att det är spännande att följa en debatt med så mycket känslor och så mycket åsikter. Ibland verkar det som om alla har en åsikt så snart det handlar om skolan.

Vad jag blir riktigt trött på är dock folk som kommer med hemsnickrade definitioner på liberalism och hävdar att sossarna skulle vara mer liberala i skolfrågan för att Juholt nu råkar vara emot frånvaro i betyget.

Ursäkta, men hur tänkte ni nu? Att man tycker att ett förslag från Folkpartiet är dåligt gör inte förslaget i sig oliberalt (eller liberalt) och många politiska frågor saknar helt den ideologiska dimensionen. Man kan vara för frånvaro i betygen med liberala resonemang, man kan vara emot frånvaro i betygen med liberala resonemang och man kan vara för — eller emot — frånvaro i betygen att blanda in liberalism överhuvudtaget.

Hävdar man att det är oliberalt att vara för frånvaro i betyg så har man de facto diskvalificerat sig från debatten eftersom man uppenbarligen inte vet vad man talar om. Punkt.

Egentligen har jag inte riktigt tid att skriva ett blogginlägg just nu, men det har varit ett sånt extremt gnällande om Björklunds uttalande i dag, där en del kommentarer varit så fullständigt åt fanders, att jag kände att jag var tvungen att skriva några ord.

Tidsbristen gör dock att jag klipper och klistrar lite från ett mail som jag skrev på en maillista där jag är med:

Det finns flera delar i det hela:

1. Frågan kring religionsfrihet. Den applicerar faktiskt inte alls här. Religionsfrihet ger ingen rätt att se ut hur man vill, var man vill. Däremot skulle det vara applicerbart om det handlade om en offentlig plats.
2. Skolan som arbetsplats. Rektorn har givetvis rätt att ställa rimliga klädkrav på de anställda. Att kräva att de anställda visar ansiktet i kontakten med elever, andra anställda och föräldrar är på inget sätt orimiligt.
3. Skolan som skola. För vuxna elever är kravet inte heller problematiskt. Däremot ser jag ett problem om det hamnar i konflikt med skolplikten och minderårigas okränkbara rätt till en utbildning.
4. Hantering. Jag tycker Björklund skött det hela mindre bra, av flera skäl:
   1. Det är svårt att undvika att se att detta förs fram så nära valet. Även om förslaget givetvis inte är främlingsfientligt så går det lätt att inse att det kan uppfattas så.
   2. Förslaget har sin grund i den DO-anmälan som lämnats in när en (vuxen) kvinnlig elev påstod sig vara diskriminerad för att hon inte fick ha Niqab på sig i klassrummet. Det är problematiskt att DO tagit 1,5 år på sig och fortfarande inte kommit med ett utslag, och om DO finner att det är diskriminering så krävs en lagändring. Men, Björklund skulle givetvis ha väntat till _efter_ DO:s utslag.
   3. Så länge det handlar om att stärka rektors rätt att införa förbud är det positivt, men Björklund verkar spinna iväg på att införa ett generellt förbud också. Det ogillar jag starkt.

Sedan kan man givetvis vara både för och emot förslaget av olika skäl. Det har dock varken med religionsfrihet eller liberalism att göra.

Det finns massa media som skrivit om det redan, men om någon mot all förmodan inte har aning om vad jag skriver om så kan man läsa mer hos — exempelvis — SvD

DO:s extremt långa behandling av ärendet kan man läsa om hos Lotta Edholm.

Och för ovanlighetens skull kan jag länka till någon på vänsterkanten också: alliansfritt. Diskussionstråden är stor humor i vissa delar.

Uppdatering:

Läs gärna dagens ledare i DN som är inne på samma spår som jag är, dvs att ett lagförslag hade varit befogat om DO hade fällt Stockholms stad för diskriminering, men att eventuella förslag till lagändringar bör vänta tills efter att DO kommit med sitt utlåtande.

Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

Mål och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

• Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
• Berätta om vad som händer i Sundbyberg
• Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
• Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
• Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
• Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
• Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Var på ett spännande seminarium idag, anordnat av Liberati Feminism. Seminariet sändes live över Bambuser, men går även att se i efterhand på länken nedan. Först såg det ut som om sändningen inte lagrades korrekt, men när jag gick in och kollade så verkar hela seminariet finnas med.

Klippet är ganska långt, 1.5 h, men väl värt att se.

Jag har tidigare skrivit om snuset och då visat att det inte finns några sakliga skäl att förbjuda snus. Likväl finns det ett antal folkhälsofascister ute i landet som anser sig ha rätt att förbjuda snusning på arbetstid, och i Expressen är det en artikel om att nio kommuner numera förbjuder snusning på arbetstid:

Ja, det blir åtta kommuner enligt uppräkningen, men Expressen hävdar att det är nio kommuner, så jag går på deras siffra

Jag tycker det är oroväckande när kommuner väljer att införa regler som begränsar de anställdas frihet, helt i onödan. Jag har inga problem med att man förbjuder rökning i kommunens lokaler (eftersom det minskar andras frihet) eller om man har regler som är rimliga; att man ska vara på jobbet under arbetstid är en väldigt rimlig regel för att ta ett exempel.

Men, när vi nu vet att snuset inte är särskilt hälsofarligt, och att det minskar rökning; vad är då problemet? Vad är nästa sak som man vill förbjuda? Ska man förbjuda lunchlådor med onyttig mat? Begränsa koffeinintaget till 3 koppar kaffe om dagen? Tvinga de anställda att cykla till jobbet? En arbetsgivare får gärna uppmuntra de anställda till en mer hälsosam livsstil, men det är fortfarande den anställdes val.

I Expressen går de även igenom rättsläget för de anställda, dvs om man kan få sparken för att man snusar på jobbet, och tyvärr är svaret där ja. Det skulle dock vara intressant att se vad som händer om ett kommunalråd väljer att snusa; kommunen kan nämligen inte sparka kommunalråd.

Jag tänker dock delvis säga emot mig själv, eftersom jag tycker att ett snusförbud kan vara befogat ibland, och det är om man jobbar med barn och ungdomar. Jag har inga problem med om man kräver att exempelvis lärare ska vara snusfria i kontakten med eleverna. Däremot ska man givetvis ha rätt att lägga in en pris i lärarrummet, eller i andra situationer där man inte har kontakt med eleverna. Detta i sin tur har att göra med att de vuxna agerar som förebilder, och kan vi minska antalet ungdomar som blir nikotinister är detta givetvis positivt.

Jag har själv jobbat som lärarvikarie, och alla de skolor jag jobbade på hade tobaksförbud i klassrummen. Då kändes det inte det minsta konstigt att undvika snuset när jag arbetade i klassrummen; men däremot tog jag givetvis en snus så snart som jag var inne i lärarrummet igen.

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om omskärelse: del 1, som är ganska provokativt skrivet; del 2, där jag fortfarande var förbannad; del 3, som är en genomgång av faktabasen; del 4, som kom lite senare.

Men, nu är frågan uppe igen, eftersom några västsvenska läkare tar sitt ansvar och vägrar utföra omskärelser. Även Sebastian Bjernegård skriver med anledning av detta. Sebastian har, liksom jag, kommit till slutsatsen att detta övergrepp på barnet inte är förenligt med liberalism och att värna individen. Vill någon omskära sig när de är äldre kan de givetvis göra det, men småpojkar ska inte utsättas för detta övergrepp.

Vilket också är en anledning till att jag har med detta ställningstagande i min landstingsplattform.

Jag hade egentligen tänkt att koppla bort rikspolitik och bloggande i några dagar under påsken för att ägna mig åt annat, exempelvis att proppa i mig osunda mängder ägg, softa i soffan framför några av de filmer som jag köpt men inte hunnit titta på, och sedan någon dag för att jobba ifatt allt som behövs av valplanering i Sundbyberg.

Men, i min mailbox fortsätter det att ramla in mail om censurering av nätet, och jag kan inte bara ignorera frågan. Jag kommer inte att skriva ett långt inlägg, eftersom jag varken orkar eller hinner just nu. Vill ni läsa ett långt, och väl genomtänkt, inlägg med massvis av länkar så rekommenderar jag istället Per Petterson som skrivit inlägg som defnitivt är läsvärt.

Lite kortare, men fortfarande läsvärt, är Zetterman som verkar känna samma sorg som jag gör; att förslaget kommer från Folkpartisten Cecilia Malmström. Jag betvivlar inte att Cecilia vill skydda barnen, men som liberal borde hon förstå att censur inte är rätt väg att gå, och att vi inte skyddar någon alls.

Jag vill i det här sammanhanget betona att jag inte är det minsta intresserad av att skydda barnpornografi (oavsett om den är pedofil eller hebefil) och att jag inte har några som helst problem med lagar som förbjuder minderåriga att medverka i pornografiska alster. Men, att censurera nätet skyddar ingen; det förhindrar inte övergrepp på barn och det stoppar inte distributionen av barnporr på nätet. Det är alltså ingen avvägningsfråga mellan censur och att stoppa barnporr, utan det är en avvägning mellan censur utan effekt och ingen censur.

Dessutom, fundera på vilka bilder som eventuellt kan tänkas stoppas. För den som vill bli illamående, för en sökning på “lolicon” på images.google.com. Vidriga bilder, ja, men allihop är tecknade. Vilka offer är det som ska skyddas här? Tecknarna?

Men, invänder någon kanske; är då inte filter en bra väg att stoppa barnporr? Problemet här är att dessa filter är grovmaskiga (dvs de missar en hel del) samtidigt som de blockerar legitima siter. En av de siter som tidigare fastnade i ett av de barnporr-filter som används är korebonsai.com. Ni behöver inte oroa er för att klicka på länken, siten handlar enbart om bonsai-träd, och alla bilder är på olika Bonsai-träd. Det enda “farliga” med sidan är att man blir lite sugen på att köpa ett bonsai-träd (och de är inte billiga om man vill ha ett i någorlunda storlek)

Det blir då någon hemlig organisation som avgör vad som ska vara tillgängligt, samtidigt som de som faktiskt distribuerar barnporr har andra kanaler. För några år sedan var binärgrupperna på NetNews (eller Usenet, eller vad som nu är termen nu för tiden, jag läser inte där regelbundet) populära för att distribuera porr. En annan distributionsform är privata FTP-siter som givetvis inte påverkas av något censur-filter. Inte heller hjälper filter mot spridning via torrents eller annan fildelningsteknik.

Men, det största problemet är det sluttande planet, där mer och mer blir förbjudet. Nästa steg kanske blir omoralisk porr, därefter all porr och därefter omoraliska bilder. Även Mikael Ståldal tar upp problematiken med det sluttande planet.

Om man inte drar gränsen vid “ingen censur” så blir det alltid bedömningar, och det blir alltid så att det skapas en ny maktfaktor som bestämmer vad vi ska få se och vad vi inte ska få se. Det kommer alltid att missbrukas för att blockera annat som man ogillar. Ett exempel är Kopimi som blockerades med barnporrfiltret för att någon ogillade deras budskap.

Allt detta är problem som är lätta att förutse när någon pratar om censur, och som liberaler borde vi inte förfalla till sådan plakatpolitik. Lägg hellre resurserna på att spåra upp (och lagföra) de som producerar barnporr. Det vore ett vällovligt initiativ, och någonting som verkligen hjälper de barn som utsätts för övergrepp.

Uppdatering: Läs även Andreas Fröby som lyfter fram vad som är bra i Cecilia Malmströms förslag (samtidigt som han poängterar att censur-delen inte är bra) liksom OlofB som förklarar tekniken bakom filter på ett pedagogiskt sätt.

Folkpartisterna Mathias Sundin och Camilla Lindberg har dragit igång ett utmärkt initiativ; ett väljarkontrakt för de riksdagskandidater som lovar att rösta emot datalagringsdirektivet om de kommer in i riksdagen.

Mer information hittar du här, på kampanjens hemsida där du också kan följa vilka kandidater som skrivit under.

Eftersom integritetsfrågor är en viktig del i min personvalskampanj, och då jag är motståndare till både FRA & Ipred så har jag givetvis skrivit under. Jag är (i skrivande stund) inte upplagd på sidan (pga lite scanner-strul fick jag inte iväg dokumentet förrän idag) men fram till dess kan du se det undertecknade dokumentet här.

Och ja, min handstil är så svårläst att jag valde att skriva med kapitäler så att det skulle gå att läsa också.