Egentligen har jag inte riktigt tid att skriva ett blogginlägg just nu, men det har varit ett sånt extremt gnällande om Björklunds uttalande i dag, där en del kommentarer varit så fullständigt åt fanders, att jag kände att jag var tvungen att skriva några ord.

Tidsbristen gör dock att jag klipper och klistrar lite från ett mail som jag skrev på en maillista där jag är med:

Det finns flera delar i det hela:

1. Frågan kring religionsfrihet. Den applicerar faktiskt inte alls här. Religionsfrihet ger ingen rätt att se ut hur man vill, var man vill. Däremot skulle det vara applicerbart om det handlade om en offentlig plats.
2. Skolan som arbetsplats. Rektorn har givetvis rätt att ställa rimliga klädkrav på de anställda. Att kräva att de anställda visar ansiktet i kontakten med elever, andra anställda och föräldrar är på inget sätt orimiligt.
3. Skolan som skola. För vuxna elever är kravet inte heller problematiskt. Däremot ser jag ett problem om det hamnar i konflikt med skolplikten och minderårigas okränkbara rätt till en utbildning.
4. Hantering. Jag tycker Björklund skött det hela mindre bra, av flera skäl:
   1. Det är svårt att undvika att se att detta förs fram så nära valet. Även om förslaget givetvis inte är främlingsfientligt så går det lätt att inse att det kan uppfattas så.
   2. Förslaget har sin grund i den DO-anmälan som lämnats in när en (vuxen) kvinnlig elev påstod sig vara diskriminerad för att hon inte fick ha Niqab på sig i klassrummet. Det är problematiskt att DO tagit 1,5 år på sig och fortfarande inte kommit med ett utslag, och om DO finner att det är diskriminering så krävs en lagändring. Men, Björklund skulle givetvis ha väntat till _efter_ DO:s utslag.
   3. Så länge det handlar om att stärka rektors rätt att införa förbud är det positivt, men Björklund verkar spinna iväg på att införa ett generellt förbud också. Det ogillar jag starkt.

Sedan kan man givetvis vara både för och emot förslaget av olika skäl. Det har dock varken med religionsfrihet eller liberalism att göra.

Det finns massa media som skrivit om det redan, men om någon mot all förmodan inte har aning om vad jag skriver om så kan man läsa mer hos — exempelvis — SvD

DO:s extremt långa behandling av ärendet kan man läsa om hos Lotta Edholm.

Och för ovanlighetens skull kan jag länka till någon på vänsterkanten också: alliansfritt. Diskussionstråden är stor humor i vissa delar.

Uppdatering:

Läs gärna dagens ledare i DN som är inne på samma spår som jag är, dvs att ett lagförslag hade varit befogat om DO hade fällt Stockholms stad för diskriminering, men att eventuella förslag till lagändringar bör vänta tills efter att DO kommit med sitt utlåtande.

Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Ursprung

Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

Ändrat fokus

Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

Principer

Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

Mål och syfte

Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

Samarbeten

Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

Sammanfattning

Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

Jag vill:

• Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
• Berätta om vad som händer i Sundbyberg
• Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
• Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
• Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
• Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
• Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

Var på ett spännande seminarium idag, anordnat av Liberati Feminism. Seminariet sändes live över Bambuser, men går även att se i efterhand på länken nedan. Först såg det ut som om sändningen inte lagrades korrekt, men när jag gick in och kollade så verkar hela seminariet finnas med.

Klippet är ganska långt, 1.5 h, men väl värt att se.

Jag har tidigare skrivit om snuset och då visat att det inte finns några sakliga skäl att förbjuda snus. Likväl finns det ett antal folkhälsofascister ute i landet som anser sig ha rätt att förbjuda snusning på arbetstid, och i Expressen är det en artikel om att nio kommuner numera förbjuder snusning på arbetstid:

Ja, det blir åtta kommuner enligt uppräkningen, men Expressen hävdar att det är nio kommuner, så jag går på deras siffra

Jag tycker det är oroväckande när kommuner väljer att införa regler som begränsar de anställdas frihet, helt i onödan. Jag har inga problem med att man förbjuder rökning i kommunens lokaler (eftersom det minskar andras frihet) eller om man har regler som är rimliga; att man ska vara på jobbet under arbetstid är en väldigt rimlig regel för att ta ett exempel.

Men, när vi nu vet att snuset inte är särskilt hälsofarligt, och att det minskar rökning; vad är då problemet? Vad är nästa sak som man vill förbjuda? Ska man förbjuda lunchlådor med onyttig mat? Begränsa koffeinintaget till 3 koppar kaffe om dagen? Tvinga de anställda att cykla till jobbet? En arbetsgivare får gärna uppmuntra de anställda till en mer hälsosam livsstil, men det är fortfarande den anställdes val.

I Expressen går de även igenom rättsläget för de anställda, dvs om man kan få sparken för att man snusar på jobbet, och tyvärr är svaret där ja. Det skulle dock vara intressant att se vad som händer om ett kommunalråd väljer att snusa; kommunen kan nämligen inte sparka kommunalråd.

Jag tänker dock delvis säga emot mig själv, eftersom jag tycker att ett snusförbud kan vara befogat ibland, och det är om man jobbar med barn och ungdomar. Jag har inga problem med om man kräver att exempelvis lärare ska vara snusfria i kontakten med eleverna. Däremot ska man givetvis ha rätt att lägga in en pris i lärarrummet, eller i andra situationer där man inte har kontakt med eleverna. Detta i sin tur har att göra med att de vuxna agerar som förebilder, och kan vi minska antalet ungdomar som blir nikotinister är detta givetvis positivt.

Jag har själv jobbat som lärarvikarie, och alla de skolor jag jobbade på hade tobaksförbud i klassrummen. Då kändes det inte det minsta konstigt att undvika snuset när jag arbetade i klassrummen; men däremot tog jag givetvis en snus så snart som jag var inne i lärarrummet igen.

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om omskärelse: del 1, som är ganska provokativt skrivet; del 2, där jag fortfarande var förbannad; del 3, som är en genomgång av faktabasen; del 4, som kom lite senare.

Men, nu är frågan uppe igen, eftersom några västsvenska läkare tar sitt ansvar och vägrar utföra omskärelser. Även Sebastian Bjernegård skriver med anledning av detta. Sebastian har, liksom jag, kommit till slutsatsen att detta övergrepp på barnet inte är förenligt med liberalism och att värna individen. Vill någon omskära sig när de är äldre kan de givetvis göra det, men småpojkar ska inte utsättas för detta övergrepp.

Vilket också är en anledning till att jag har med detta ställningstagande i min landstingsplattform.

Jag hade egentligen tänkt att koppla bort rikspolitik och bloggande i några dagar under påsken för att ägna mig åt annat, exempelvis att proppa i mig osunda mängder ägg, softa i soffan framför några av de filmer som jag köpt men inte hunnit titta på, och sedan någon dag för att jobba ifatt allt som behövs av valplanering i Sundbyberg.

Men, i min mailbox fortsätter det att ramla in mail om censurering av nätet, och jag kan inte bara ignorera frågan. Jag kommer inte att skriva ett långt inlägg, eftersom jag varken orkar eller hinner just nu. Vill ni läsa ett långt, och väl genomtänkt, inlägg med massvis av länkar så rekommenderar jag istället Per Petterson som skrivit inlägg som defnitivt är läsvärt.

Lite kortare, men fortfarande läsvärt, är Zetterman som verkar känna samma sorg som jag gör; att förslaget kommer från Folkpartisten Cecilia Malmström. Jag betvivlar inte att Cecilia vill skydda barnen, men som liberal borde hon förstå att censur inte är rätt väg att gå, och att vi inte skyddar någon alls.

Jag vill i det här sammanhanget betona att jag inte är det minsta intresserad av att skydda barnpornografi (oavsett om den är pedofil eller hebefil) och att jag inte har några som helst problem med lagar som förbjuder minderåriga att medverka i pornografiska alster. Men, att censurera nätet skyddar ingen; det förhindrar inte övergrepp på barn och det stoppar inte distributionen av barnporr på nätet. Det är alltså ingen avvägningsfråga mellan censur och att stoppa barnporr, utan det är en avvägning mellan censur utan effekt och ingen censur.

Dessutom, fundera på vilka bilder som eventuellt kan tänkas stoppas. För den som vill bli illamående, för en sökning på “lolicon” på images.google.com. Vidriga bilder, ja, men allihop är tecknade. Vilka offer är det som ska skyddas här? Tecknarna?

Men, invänder någon kanske; är då inte filter en bra väg att stoppa barnporr? Problemet här är att dessa filter är grovmaskiga (dvs de missar en hel del) samtidigt som de blockerar legitima siter. En av de siter som tidigare fastnade i ett av de barnporr-filter som används är korebonsai.com. Ni behöver inte oroa er för att klicka på länken, siten handlar enbart om bonsai-träd, och alla bilder är på olika Bonsai-träd. Det enda “farliga” med sidan är att man blir lite sugen på att köpa ett bonsai-träd (och de är inte billiga om man vill ha ett i någorlunda storlek)

Det blir då någon hemlig organisation som avgör vad som ska vara tillgängligt, samtidigt som de som faktiskt distribuerar barnporr har andra kanaler. För några år sedan var binärgrupperna på NetNews (eller Usenet, eller vad som nu är termen nu för tiden, jag läser inte där regelbundet) populära för att distribuera porr. En annan distributionsform är privata FTP-siter som givetvis inte påverkas av något censur-filter. Inte heller hjälper filter mot spridning via torrents eller annan fildelningsteknik.

Men, det största problemet är det sluttande planet, där mer och mer blir förbjudet. Nästa steg kanske blir omoralisk porr, därefter all porr och därefter omoraliska bilder. Även Mikael Ståldal tar upp problematiken med det sluttande planet.

Om man inte drar gränsen vid “ingen censur” så blir det alltid bedömningar, och det blir alltid så att det skapas en ny maktfaktor som bestämmer vad vi ska få se och vad vi inte ska få se. Det kommer alltid att missbrukas för att blockera annat som man ogillar. Ett exempel är Kopimi som blockerades med barnporrfiltret för att någon ogillade deras budskap.

Allt detta är problem som är lätta att förutse när någon pratar om censur, och som liberaler borde vi inte förfalla till sådan plakatpolitik. Lägg hellre resurserna på att spåra upp (och lagföra) de som producerar barnporr. Det vore ett vällovligt initiativ, och någonting som verkligen hjälper de barn som utsätts för övergrepp.

Uppdatering: Läs även Andreas Fröby som lyfter fram vad som är bra i Cecilia Malmströms förslag (samtidigt som han poängterar att censur-delen inte är bra) liksom OlofB som förklarar tekniken bakom filter på ett pedagogiskt sätt.

Folkpartisterna Mathias Sundin och Camilla Lindberg har dragit igång ett utmärkt initiativ; ett väljarkontrakt för de riksdagskandidater som lovar att rösta emot datalagringsdirektivet om de kommer in i riksdagen.

Mer information hittar du här, på kampanjens hemsida där du också kan följa vilka kandidater som skrivit under.

Eftersom integritetsfrågor är en viktig del i min personvalskampanj, och då jag är motståndare till både FRA & Ipred så har jag givetvis skrivit under. Jag är (i skrivande stund) inte upplagd på sidan (pga lite scanner-strul fick jag inte iväg dokumentet förrän idag) men fram till dess kan du se det undertecknade dokumentet här.

Och ja, min handstil är så svårläst att jag valde att skriva med kapitäler så att det skulle gå att läsa också.

Jag har tidigare tipsat om politometern (som drivs av Martina Lind).

Nu har de lagt till en ranking baserat på hur pass inflytelserik en blogg är. Listan över hur inflytelserik olika folkpartibloggar är är ganska intressent. Jag klipper in delar av listan här för att kunna kommentera:

1. Mark Klamberg
2. Fredrik Malm
3. Erik Svansbo
4. Amanda Brihed
5. Niklas Fryman
6. Liberati
7. Seved Monke
8. Sebastian Hallén
9. Per Altenberg
10. Madeleine Sjöstedt

Att Mark toppar är inte så oväntat. Han skrev oerhört många bra, genomtänkta och väl researchade inlägg under FRA-debaklet vilket gav honom många läsare och länkar. Sedan har han underhållit sin cred genom att fortsätta skriva bra och regelbundet.

Det är roligt att se så många bloggar från Liberatister på topp-10. Förutom gruppbloggen (på plats 6) så har vi Erik på plats 3, Amanda på plats 4, Niklas på plats 5, Seved på plats 7 och Sebastian på plats 8. Mer än hälften alltså.

Roligast tycker jag dock är att Seved placerar sig så högt. Hans blogg är relativt nystartad, men han är ett energiknippe som lagt ner ett hästjobb på sin blogg. Vilket betalar sig och det är en placering som Seved väl förtjänat.

Lite spännande är också att inte ens hälften av bloggarna på topp-10 som drivs av heltidspolitiker. Majoriteten på listan är fritidspolitiker och det blir därmed en tydlig gräsrotsprägel på Folkpartiets bloggare.

Hoppar vi lite grann i listan, till plats 26 så ser vi min egen blogg. Att jag hamnade så pass högt var faktiskt en överraskning. Bloggen har fått alldeles för låg prioritet av mig, men antagligen lever jag en del på gamla meriter. I vilket fall borde jag likväl börja skriva mer regelbundet igen.

Det svåra är bara att matcha motivation med inspiration med tid. När jag känner mig motiverad att blogga har jag sällan tiden, eller något aktuellt ämne som jag verkligen vill skriva om. När det finns en artikel (eller ett blogginlägg) som jag verkligen vill kommentera brukar tidsbrist sätta stopp, etc. Men, jag räknar med att kunna skriva en del om Sundbyberg och valrörelseförberedelser under hösten. Dessutom ska jag försöka få fart på filmandet igen, så att jag kan lägga upp lite nya propagandafilmer för mig själv eller Folkpartiet.

I övrigt är det spännande att se alla gräsrotsinitiativ som växer fram (och har växt fram) i bloggosfären. Valet 2006 blev aldrig något internetval (dvs nätet var ganska oviktigt som maktfaktor i valet) men 2010 ser ut att kunna bli nätets genombrott som viktig plattform för politiska information, kommunikation och agitation.

Uppdateringar:

Läs mer om detta hos:

• Per Altenberg
• Sebastian Hallén
• Seved Monke
• Rasmus Jonlund
• Amanda Brihed
• Liberati
• Martina Lind

(Listan uppdateras allt eftersom)

Den här motionen skrev jag tillsammans med Anna-Lena Hammarin, och den handlar om den orimliga miljöbelastning som alkoholmonopolet leder till.

På vilket partistyrelsen (PS) svarar:

Här lyckas PS med att både ge ett snömos-svar och att helt missa poängen i motionen. Poängen är att det är onödigt att flyga påsar med taxfree-sprit till resenärens hemresa, för att sedan flyga tillbaks den igen, utan att man istället ska låta resenären själv plocka upp påsen när man väl landat i Sverige.

Om det är så att dessa taxfree-varor inte skickas från Sverige till destinationen så ok, då är motionen onödig och jag är felinformerad om hur det fungerar rent praktiskt. Men då vore det väl enklare att svara så, istället för något snömos-resonemang om legitimiteten i alkoholmonopolet. Motionen är faktiskt övertydlig med att vi inte vill ifrågasätta (eller diskutera) monopolet, utan att vi vill diskutera den miljöpåverkan som taxfree-försäljningen på flygplan har och hur man kan åtgärda denna miljöpåverkan.

Huruvida flygbolagen bär sina miljökostnader är i sammanhanget ointressant; det intressanta är hur vi kan få bort onödiga koldioxidutsläpp. Detta är ett klockrent exempel på just onödiga utsläpp. De två yrkanden som finns i motionen ifrågasätter inte alkoholmonopolet överhuvudtaget och om PS verkligen tyckte att miljöfrågor var viktiga så skulle de bifalla motionen.

Det faktum att man lagt motionen under kapitel L (Social välfärd) istället för kapitel K (Klimat, energi, miljö och kommunikationer) där den hör hemma visar väl hur lätt man tar på miljöfrågor.

När väl kapitel L finns upplagt på landsmötesbloggen kan du även diskutera motionen där.

Jag fortsätter min genomgång av mina motioner till landsmötet, och kommer nu till motion J86. Avskaffa tv-licensen. Om vi börjar med min motion först:

På detta svarar partistyrelsen (PS) :

Inledningsvis kan man väl säga att jag på många sätt gillar Folkpartiet; annars skulle jag inte vara aktiv i partiet. Men, Folkpartiet har “alltid” (dvs åtminstone så länge som jag varit medlem) haft en låg teknisk kompetens och det saknas i stora delar en förståelse för hur utvecklingen ser ut. Denna kunskapsbrist framstår extra tydligt i partistyrelsen som fortfarande tycks leva kvar i hur verkligheten såg ut i mitten av 80-talet. De tycks verkligen inte förstå hur medialandskapet förändrats de senaste 10 åren eller hur digital-tv faktiskt fungerar.

Det stora problemet med PS argumentation är att de inte förstått följande:

1. TV sänds inte okodat i luften längre
   1. Det innebär att för att kunna se på SVT1+2 behöver man en digital-tv-box
   2. I dagsläget sätter man bara FTA[1]-flaggan till noll så ingår inte kanalen bland gratiskanalerna längre
   3. Då kan man begränsa så att enbart de som vill ha kanalen och vill betala för kanalen får se den. Det går inte att påstå att den som har en tv-mottagare kan se på SVT1+2 längre eftersom det helt enkelt inte är sant.
2. TV-licensen är antingen en skatt eller en avgift.
   1. Om det är en avgift så handlar det om negativ avtalsbindning vilket — på goda skäl — är förbjudet. Förordar PS att SVT ska bryta mot lagen och är man beredd att blunda för detta lagbrott? Vad säger Johan Pehrsson som brukar förespråka lag och ordning?
   2. Om det är en skatt så är den regressiv i sin konstruktion, dvs ju lägre inkomst man har desto större blir skatteuttaget. Jag är ingen större fan av progressiv skatt, men jag tycker ännu mer illa om regressiv skatt.
3. Tv-tittande är en relik
   1. Ju yngre åldersgrupp, desto mindre tittar man på tv.
   2. Konstruktionen med TV-licens kanske känns relevant om man är över 40 och tittar på Rapport varje kväll, men jag trodde att vi skulle försöka nå ut till väljare under 40 också?
   3. Bara för att sätta siffror på det. I gruppen 60+ tittar man på SVT1+2 99 minuter per dag, i gruppen 40-59 år tittar man 48 minuter per dag och i gruppen 25-39 år tittar man 28 minuter per dag (och siffran blir ännu lägre för under 25 år, men där har jag inte siffrorna tillgängliga just nu)

Eller i korthet; tv-licensen är en relik från 60-talet. Det är dags för PS att vakna upp och inse att världen har förändrats en del sedan dess.

Så fort som den sidan är uppe kan du även diskutera detta på Landsmötesbloggen.