Folkpartibloggar och inflytande

Jag har tidigare tipsat om politometern (som drivs av Martina Lind).

Nu har de lagt till en ranking baserat på hur pass inflytelserik en blogg är. Listan över hur inflytelserik olika folkpartibloggar är är ganska intressent. Jag klipper in delar av listan här för att kunna kommentera:

  1. Mark Klamberg
  2. Fredrik Malm
  3. Erik Svansbo
  4. Amanda Brihed
  5. Niklas Fryman
  6. Liberati
  7. Seved Monke
  8. Sebastian Hallén
  9. Per Altenberg
  10. Madeleine Sjöstedt

Att Mark toppar är inte så oväntat. Han skrev oerhört många bra, genomtänkta och väl researchade inlägg under FRA-debaklet vilket gav honom många läsare och länkar. Sedan har han underhållit sin cred genom att fortsätta skriva bra och regelbundet.

Det är roligt att se så många bloggar från Liberatister på topp-10. Förutom gruppbloggen (på plats 6) så har vi Erik på plats 3, Amanda på plats 4, Niklas på plats 5, Seved på plats 7 och Sebastian på plats 8. Mer än hälften alltså.

Roligast tycker jag dock är att Seved placerar sig så högt. Hans blogg är relativt nystartad, men han är ett energiknippe som lagt ner ett hästjobb på sin blogg. Vilket betalar sig och det är en placering som Seved väl förtjänat.

Lite spännande är också att inte ens hälften av bloggarna på topp-10 som drivs av heltidspolitiker. Majoriteten på listan är fritidspolitiker och det blir därmed en tydlig gräsrotsprägel på Folkpartiets bloggare.

Hoppar vi lite grann i listan, till plats 26 så ser vi min egen blogg. Att jag hamnade så pass högt var faktiskt en överraskning. Bloggen har fått alldeles för låg prioritet av mig, men antagligen lever jag en del på gamla meriter. I vilket fall borde jag likväl börja skriva mer regelbundet igen.

Det svåra är bara att matcha motivation med inspiration med tid. När jag känner mig motiverad att blogga har jag sällan tiden, eller något aktuellt ämne som jag verkligen vill skriva om. När det finns en artikel (eller ett blogginlägg) som jag verkligen vill kommentera brukar tidsbrist sätta stopp, etc. Men, jag räknar med att kunna skriva en del om Sundbyberg och valrörelseförberedelser under hösten. Dessutom ska jag försöka få fart på filmandet igen, så att jag kan lägga upp lite nya propagandafilmer för mig själv eller Folkpartiet.

I övrigt är det spännande att se alla gräsrotsinitiativ som växer fram (och har växt fram) i bloggosfären. Valet 2006 blev aldrig något internetval (dvs nätet var ganska oviktigt som maktfaktor i valet) men 2010 ser ut att kunna bli nätets genombrott som viktig plattform för politiska information, kommunikation och agitation.


Uppdateringar:

Läs mer om detta hos:

(Listan uppdateras allt eftersom)

Landsm̦tesmotioner del 4 РAlkoholens milj̦p̴verkan

Den här motionen skrev jag tillsammans med Anna-Lena Hammarin, och den handlar om den orimliga miljöbelastning som alkoholmonopolet leder till.

L100. Alkoholmonopolets miljöpåverkan

Motionärer: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg, Anna-Lena Hammarin, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att landsmötet tar ställning för att alkoholmonopolet inte ska bidra till en onödig klimatbelastning, så långt detta inte står i konflikt med folkhälsomålen
  2. att landsmötet uttalar som sin mening att onödiga transporter av s.k. taxfree-varor bör minimeras och i förlängningen avskaffas

    Vi har inom Folkpartiet liberalerna olika inställningar till Systembolagets försäljningsmonopol på alkohol i Sverige, och även om man kan argumentera både för ett avskaffande av alkoholmonopolet, liksom dess bevarande, är detta inte motionens syfte. I stället vill vi lyfta en fråga som vi hoppas att både förespråkare av monopolet liksom motståndare till detsamma ska kunna vara eniga kring, och det är att svensk alkohollagstiftning i möjligaste mån ska vara klimatneutral, dvs. att denna lagstiftning – när detta inte går ut över folkhälsoaspekten – inte ska leda till en ökad klimatpåverkan.

    Så är dock inte fallet i dag. I riksdagen har flera motioner – däribland motion 2008/09:Sk251, väckt av folkpartisterna Anita Brodén och Christer Winbäck – tagit upp problematiken med hur s.k. taxfreeförsäljning av alkohol utförs. Motionärerna pekar i nämnda motion på att alkohol vid chartertrafik trafikeras från Sverige till resmålet, för att därefter säljas till resenären i samband med hemresa varvid den transporteras hem igen.

    Ur klimatsynpunkt vore det givetvis rimligare om resenären i dessa fall kunde avhämta sina varor när hon/han landar i Sverige eller genom att tillåta s.k. ankomstförsäljning. I utskottets behandling av motionen hänvisas dock till ett interpellationssvar (2006/07:278) från finansminister Anders Borg där det anges att en sådan förändring inte är förenlig med svensk folkhälsopolitik.

    Här uppstår då ett problem. Det känns inte rimligt att svensk folkhälsopolitik står i konflikt med en sund miljöpolitik. Det borde gå att verka både för god folkhälsa och en minskad miljöbelastning. Om Sverige ska behålla en restriktiv alkoholpolitik måste den upplevas som rimlig och i det här fallet är den uppenbarligen inte rimlig.

    Hur detta ska lösas ser vi mer som en teknisk fråga och vi är övertygade om att det går att hitta en fungerande lösning. Det borde därmed räcka med att landsmötet tar ställning för att nuvarande situation är orimlig.

PÃ¥ vilket partistyrelsen (PS) svarar:

Motion L100 yrkar att landsmötet ska ta ställning för att alkoholmonopolet inte ska bidra till en onödig klimatbelastning i de fall detta inte står i konflikt med folkhälsomålen. Motionen yrkar att landsmötet finner som sin mening att onödiga transporter av s.k. taxfree-varor bör minimeras och i förlängningen avskaffas.

Partistyrelsen anser att Sverige måste driva en konsekvent alkoholpolitisk linje i EU. Folkhälsan måste vara den vägledande aspekten i vår politik på området. Vi försvarar det svenska detaljhandelsmonopol som Systembolaget har utifrån folkhälsoaspekten. Mot den bakgrunden vore det besvärligt att å ena sidan
driva frågan om att ge större möjligheter att bedriva handel med alkohol, och att å andra sidan i alla andra avseenden driva att EU, Sverige och Norden bör stå för en restriktiv alkoholpolitik. Det skulle riskera att leda till en diskussion om Systembolagets monopol och undergräva legitimiteten i den svenska alkoholpolitiken.

När det gäller klimatpåverkan är det inte heller självklart att ankomsthandel skulle minska klimatbelastningen. Motionärens resonemang förutsätter att charterbolagets grossist är svensk, vilket ju inte behöver vara fallet. Taxfree-försäljningen är i dag med den inre europeiska marknaden en relativt marginell företeelse. Den stora klimatpåverkan av resandet är flyget i sig, där Folkpartiet driver linjen att alla transporter ska bära sina egna miljökostnader.

Partistyrelsen föreslår att motion L100 avslås.

Här lyckas PS med att både ge ett snömos-svar och att helt missa poängen i motionen. Poängen är att det är onödigt att flyga påsar med taxfree-sprit till resenärens hemresa, för att sedan flyga tillbaks den igen, utan att man istället ska låta resenären själv plocka upp påsen när man väl landat i Sverige.

Om det är så att dessa taxfree-varor inte skickas från Sverige till destinationen så ok, då är motionen onödig och jag är felinformerad om hur det fungerar rent praktiskt. Men då vore det väl enklare att svara så, istället för något snömos-resonemang om legitimiteten i alkoholmonopolet. Motionen är faktiskt övertydlig med att vi inte vill ifrågasätta (eller diskutera) monopolet, utan att vi vill diskutera den miljöpåverkan som taxfree-försäljningen på flygplan har och hur man kan åtgärda denna miljöpåverkan.

Huruvida flygbolagen bär sina miljökostnader är i sammanhanget ointressant; det intressanta är hur vi kan få bort onödiga koldioxidutsläpp. Detta är ett klockrent exempel på just onödiga utsläpp. De två yrkanden som finns i motionen ifrågasätter inte alkoholmonopolet överhuvudtaget och om PS verkligen tyckte att miljöfrågor var viktiga så skulle de bifalla motionen.

Det faktum att man lagt motionen under kapitel L (Social välfärd) istället för kapitel K (Klimat, energi, miljö och kommunikationer) där den hör hemma visar väl hur lätt man tar på miljöfrågor.

När väl kapitel L finns upplagt på landsmötesbloggen kan du även diskutera motionen där.

Landsmötesmotioner del 3 – TV-licensen

Jag fortsätter min genomgång av mina motioner till landsmötet, och kommer nu till motion J86. Avskaffa tv-licensen. Om vi börjar med min motion först:

J86. Avskaffa tv-licensen

Motionär: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att landsmötet tar ställning för ett avskaffande av tvlicensen
  2. att landsmötet tar ställning för att public service finansieras via avgifter för de som faktiskt brukar tjänsten public service
  3. att landsmötet tar ställning för att ett avskaffande av tv-licensen ska ingå i Folkpartiet liberalernas valplattform 2010 om den vid det laget inte redan är avskaffad

Tv-avgift, även känd som tv-licens, är en statlig skatt eller avgift som tas ut för innehav av tv-mottagare. Enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst (tv-avgiftslagen) ska alla hushåll och företag i Sverige som har en tv-mottagare betala tv-avgift. Denna skyldighet att betala tv-licens bestäms liksom avgiftens/skattens storlek av riksdagen och hanteras av indrivningsorganisationen Radiotjänst i Kiruna AB.

Tv-licensen bör ses för vad det är: en historisk kvarleva från en tid då en tv inte fanns i alla hem och då tv:n användes för sitt primära syfte, dvs. att ta emot och visa analoga tvsändningar som skickades terrestriellt och utan möjlighet att begränsa visandet av mottagna signaler. I dag är dock tv:n så mycket mer än detta; den kan användas för att spela upp innehåll från videobandspelare, laserdiskspelare, dvd-uppspelare och blueray-uppspelare. Den kan användas som utenhet för spelkonsoler och dator, liksom användas som väggdekoration genom visande av exempelvis bildspel.

Samtidigt har övergången till digital-tv möjliggjort att man enkelt kan begränsa signalernas visande så att enbart de som har ett abonnemang kan visa public service. Alla som vill kunna titta på marksänd, dvs. terrestriell, tv måste ha tv med digital mottagare eller en separat box, en s.k. set-top-box, för att kunna visa innehållet och det skulle då vara enkelt att ställa om public service så att man måste ha ett abonnemang för att kunna avkoda signalen.

Noterbart är även att tv-licensen, om man inte ser den som en skatt och så som den fungerar i dag, är ett uppenbart exempel på negativ avtalsbildning, dvs. där en vara eller en tjänst levereras till personer som inte uttryckligen beställt dem. Denna typ av avtalsbindning är – på goda skäl – förbjuden i alla övriga fall av tjänster och produkter och bör därmed vara förbjuden även för Sveriges Television.

I inledningen valde jag medvetet att beskriva tv-licensen som en skatt; detta då denna avgift har en obligatorisk karaktär som alla måste betala. Med detta får avgiften en skattelik konstruktion. Till skillnad från skattesystemet i stort, där man genom progressivitet och grundavdrag försöker minska bördan för låginkomsttagare saknas detta helt för tv-licensen.

I dagsläget är avgiften 2 076 kronor per år, vilket blir 173 kronor i månaden. Medellönen för en undersköterska i Skåne ligger på 18 717 kronor mer månad, vilket efter skatt blir drygt 14 000 kronor med skattetabell 30. Det gör att en sjuksköterska lägger mer än en (1) procent av sin lön på tvlicensen. En läkare i Stockholm tjänar i medel 45 668 kronor före skatt, vilket med skattetabell 30 ger drygt 30 000 efter skatt och tv-licensen motsvarar då något mer än en halv (0,5) procent av inkomsten efter skatt.

Ser man tv-licensen som en skatt – vilket jag menar att man bör göra, om inte annat eftersom det annars blir en negativ avtalsbindning – så blir det en väldigt kraftig skatt för låginkomsttagaren jämfört med höginkomsttagaren. Det är ett tydligt fall av omvänd progressivitet i skattesystemet.

Som en sammanfattning lider alltså tv-licensen av följande tre problem:

  1. Det är en historisk konstruktion skapad i ett helt annat samhälle och den är inte anpassad till dagens samhälle.
  2. Om man ser det som en skatt så har denna skatt en omvänd progressivitet där skatten blir högre ju mindre man tjänar.
  3. Väljer man att betrakta det som en avgift i stället för en skatt så blir den ett exempel på negativ avtalsbindning.

PÃ¥ detta svarar partistyrelsen (PS) :

I motion J86 yrkar motionären för ett avskaffande av tv-licensen samt att public service finansieras via avgifter för dem som brukar public service samt att ett avskaffande av tv-licensen ska ingå i Folkpartiets valplattform 2010 om den då inte redan är avskaffad.

Yttrandefriheten kräver fria, oberoende, medier. Fria och oberoende medier som granskar den politiska makten är avgörande för en demokrati. En liberal mediepolitik bygger därför på att staten upprätthåller full frihet för medieföretag i konkurrens samtidigt som den tar ansvar för att stötta public service och kvalitetsproduktioner. Staten bör dock inte äga produktionsföretag och på så sätt själv vara en av aktörerna.

Folkpartiet menar att det är av yttersta vikt att public serviceutbudet präglas av kvalitet och har ett tydligt bildningsperspektiv. Folkpartiet föreslog i en rapport från 1999 efter att ha sett över det statliga ägandet och börsutvecklingen av flera företag att pengarna vid en eventuell försäljning av statliga bolag kunde gå in i en s.k. public service-fond vilken i sin tur skulle finansiera public service bolagen. Det ekonomiska läget har sedan dess ändrats och Folkpartiet har därför i praktiken
övergivit denna ståndpunkt i regeringssamarbetet.

Under våren lade regeringen fram en proposition till riksdagen där en radio- och tv-avgift föreslås. Lagen innebär att alla apparater som kan ta emot tv-sändningar kommer att vara avgiftsskyldiga men att det fortsättningsvis bara kommer att vara en mottaggare per hushåll, myndighet eller företag som kommer att vara avgiftsskyldig. Radiotjänst i Kiruna föreslås fortsättningsvis ha kontrollansvar för betalning av radio- och tv-avgift.

Landsmötet 2007 slog fast att Folkpartiet anser att tvlicensen ska behållas så länge den fungerar. Det system som vi i dag har med tv-avgift fungerar fortfarande utifrån den aspekten att människor som har en tv-mottagare betalar in den avgift de är skyldig. Betalningsviljan i det nuvarande systemet är hög. Men den tekniska utvecklingen går snabbt framåt. Då SVT direktsänder på nätet räknas även en dator, som fungerar som sändningsmottagare, som avgiftsskyldig. Med anledning av
detta föreslår flera av motionärerna att avgiften i stället ska gå via Skatteverket.

Bland de olika argument mot det nuvarande systemet som framförs, urskiljer partistyrelsen framför allt två huvudlinjer: att systemet skulle vara föråldrat nu när möjligheterna att se på tv har ökat, samt att hanteringen av avgiften via ett separat företag är opraktisk eller t.o.m. ett intrång i privatlivet (skyldigheten att uppge tv-innehav).

Partistyrelsen kan instämma med flera av motionärerna att förutsättningarna för tv-licensen har förändrats, men menar samtidigt att de förändringar som gjorts är tillräckliga för att systemet ska vara fortsatt stabilt och ge förutsättningar för en självständig public service-sektor. Partistyrelsen kan inte uppbåda någon upprördhet över att fler hushåll skulle bli betalningsskyldiga om och när avgiftsskyldigheten utvidgas till att omfatta datorer. Grunden för denna förändring är ju att man kan ta del av public serviceutbudet via datorn. Samtidigt är det givetvis möjligt att äga en tv-mottagare utan att någonsin se på sändningar från SVT eller UR.

Konstruktionen är en sedan länge fungerande kompromiss mellan målet att ta in en avgift av dem som utnyttjar public service-media och att inte göra alltför stora inskränkningar i den enskildes integritet. Det är därför knappast aktuellt att övervaka alla Internetanvändare för att se vem som ser på SVT via nätet och vem som inte gör det.

Att ta in tv-avgiften via Skatteverket vore förvisso ingen teknisk omöjlighet, men det skulle ge upphov till minst lika stora integritetsförluster. Det skulle inte heller öka effektiviteten, snarare tvärtom då möjligheten att avsätta resurser för kontroll av en liten sidoverksamhet inom en stor myndighet kan förutses vara små. Det skulle inte heller förändra den ”orättvisa” som motion J83 beskriver, om inte konstruktionen förändrades. Men partistyrelsen kan inte se några övertygande skäl att göra tv-avgiften till en inkomstberoende skatt.

Dagens konstruktion med en fast avgift tycker partistyrelsen är väsentligen rättvisare. Konstruktionen med ett intag av en avgift, via Radiotjänst AB, till ett statligt konto som direkt överförs till en utgiftspost, är unik i den svenska förvaltningen. Detta särskilda system har tillkommit för att garantera public service mediernas fristående ställning. Detta ska inte underskattas. Att bekosta anslaget via den allmänna skatteuppbörden skulle ge större utrymme för en regering att i smyg skära ned på anslaget.

Därmed skulle en grundläggande förutsättning förändras. Det skulle riskera att göra public service mer styrda och beroende av den för tillfället rådande majoritetens inställning. Om det inte finns några garantier för deras självständighet, det då något skäl att fortsätta med public service? Partistyrelsen tror inte det skulle vara önskvärt eller lämpligt att fatta ett sådant beslut på grundval av de skäl som motionärerna anfört. Public service har ett mycket starkt stöd och partistyrelsen vill starkt avråda från att göra så genomgripande förändringar i själva fundamentet för denna verksamhet utan mycket starka skäl.

Partistyrelsen anser med detta att motion J81, J83 och J86 bör avslås, medan motion J82, J85 och J84, ska anses besvarade.

Inledningsvis kan man väl säga att jag pÃ¥ mÃ¥nga sätt gillar Folkpartiet; annars skulle jag inte vara aktiv i partiet. Men, Folkpartiet har ”alltid” (dvs Ã¥tminstone sÃ¥ länge som jag varit medlem) haft en lÃ¥g teknisk kompetens och det saknas i stora delar en förstÃ¥else för hur utvecklingen ser ut. Denna kunskapsbrist framstÃ¥r extra tydligt i partistyrelsen som fortfarande tycks leva kvar i hur verkligheten sÃ¥g ut i mitten av 80-talet. De tycks verkligen inte förstÃ¥ hur medialandskapet förändrats de senaste 10 Ã¥ren eller hur digital-tv faktiskt fungerar.

Det stora problemet med PS argumentation är att de inte förstått följande:

  1. TV sänds inte okodat i luften längre
    1. Det innebär att för att kunna se på SVT1+2 behöver man en digital-tv-box
    2. I dagsläget sätter man bara FTA[1]-flaggan till noll så ingår inte kanalen bland gratiskanalerna längre
    3. Då kan man begränsa så att enbart de som vill ha kanalen och vill betala för kanalen får se den. Det går inte att påstå att den som har en tv-mottagare kan se på SVT1+2 längre eftersom det helt enkelt inte är sant.
  2. TV-licensen är antingen en skatt eller en avgift.
    1. Om det är en avgift sÃ¥ handlar det om negativ avtalsbindning vilket — pÃ¥ goda skäl — är förbjudet. Förordar PS att SVT ska bryta mot lagen och är man beredd att blunda för detta lagbrott? Vad säger Johan Pehrsson som brukar föresprÃ¥ka lag och ordning?
    2. Om det är en skatt så är den regressiv i sin konstruktion, dvs ju lägre inkomst man har desto större blir skatteuttaget. Jag är ingen större fan av progressiv skatt, men jag tycker ännu mer illa om regressiv skatt.
  3. Tv-tittande är en relik
    1. Ju yngre åldersgrupp, desto mindre tittar man på tv.
    2. Konstruktionen med TV-licens kanske känns relevant om man är över 40 och tittar på Rapport varje kväll, men jag trodde att vi skulle försöka nå ut till väljare under 40 också?
    3. Bara för att sätta siffror på det. I gruppen 60+ tittar man på SVT1+2 99 minuter per dag, i gruppen 40-59 år tittar man 48 minuter per dag och i gruppen 25-39 år tittar man 28 minuter per dag (och siffran blir ännu lägre för under 25 år, men där har jag inte siffrorna tillgängliga just nu)

Eller i korthet; tv-licensen är en relik från 60-talet. Det är dags för PS att vakna upp och inse att världen har förändrats en del sedan dess.

Så fort som den sidan är uppe kan du även diskutera detta på Landsmötesbloggen.



[1] Free-To-Air, dvs kanaler som skickas ut okodade och därmed kan ses gratis av alla som har en digital-tv-box. [I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg exakt vilken flagga som ska sättas eftersom det var 10 år sedan jag jobbade med digital-tv, men det är gjort på en kaffe-rast]

Landsm̦tesmotioner del 2 РNej till idrottsbojkotter

NedanstÃ¥ende motion skrev jag tillsammans med Nina Lundström — eller, om man ska vara riktigt petig sÃ¥ var det Nina som gjorde huvuddelen av arbetet, men det är en bra motion som jag är stolt över att fÃ¥ medsignera.

F2. Nej till bojkott av idrottstävlingar!

Motionär: Nina Lundström, Sundbyberg, Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. Att landsmötet uttalar att Folkpartiet liberalerna inte ska uppmana till bojkott av internationella mästerskap och landskamper på grund av politiska skäl

Mänskliga rättigheter är en självklar del av demokratin. Trots detta har världen fortfarande många diktaturer där bristen på mänskliga rättigheter är alarmerande. Människor förföljs och yttrandefrihet saknas ibland helt och hållet. Vi som lever i demokrati måste verka för demokrati även ute i världen. Frågan är hur detta sker bäst.

Politik är att vilja. Politik är att driva viktiga frågor som utvecklar samhällen men även internationell solidaritet. Liberaler måste kämpa för frihet i alla delar av världen. Dock är det orimligt att ålägga landslag och elit att personligen ta detta ansvar om detta inte sker genom deras egna beslut. Vi må bekämpa diktaturer genom politiska medel men vi ska inte ålägga idrottare tävlingsförbud på internationella mästerskap eller landskamper som OS, VM och EM för att protestera mot de länders styrsätt som spelen genomförs i.

Om detta sker innebär det samtidigt att en elitutövare aldrig kan veta om de egna prestationerna och kvalifikationer kommer att leda till att få tävla. Politiska avvägningar kan innebära att de får ”tävlingsförbud”. Om idrottare själv vill göra en markering bör detta vara deras ensak eller andra bedömningar om t.ex. säkerhet.

Politik är politik. Idrott är idrott. Vägen till demokrati i fler länder måste åstadkommas med politiska medel. Vägen dit ska inte gå genom att politiskt driva fram bojkott av internationella tävlingar. Detta drabbar de enskilda idrottarna vilket är ett orimligt sätt att hantera deras möjligheter till idrottsliga prestationer.

PÃ¥ vilket partistyrelsen svarade

I motion F2 framförs förslaget att ”landsmötet uttalar att Folkpartiet liberalerna inte ska uppmana till bojkott av internationella mästerskap och landskamper på grund av politiska skäl”. Motionären motiverar ställningstagandet med att politik och idrott inte hör ihop. Bojkott av idrottsliga evenemang riskerar att drabba enskilda idrottare snarare än att gagna demokratisk utveckling hävdar motionären.

Motionären anser att diktaturer ska bekämpas med politiska medel och att det är fel att ålägga idrottare tävlingsförbud för att protestera mot länders styrsätt. Om idrottaren själv vill göra en markering är det vederbörandes ensak.

Partistyrelsen delar till stor del motionärens uppfattning: politiker bör vara försiktiga med att använda idrott för att bedriva utrikespolitik. Normalt är bojkott inte ett verkningsfullt medel för att uppnå förändring. Frihandel och utbyte mellan människor är i kombination med en tydlig utrikespolitik ofta den bästa vägen för att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Men bojkott kan vara framgångsrikt när det finns en intern opposition i det berörda landet som uppmanar till det. ANC och apartheidtidens Sydafrika är ett exempel på när bojkott av ett land fungerat för att motarbeta en regim. Ett aktuellt exempel på motsatsen är Davis Cup-matchen i Malmö. Fredsaktivister, liberaler och vänsterkrafter i Israel ropade inte på bojkott eftersom det gynnade hökarna i Israel.

Politik är en komplex verksamhet i en allt mer föränderlig värld. Partistyrelsen anser således att bojkott ska användas restriktivt, och om idrottstävlingar eventuellt ska bojkottas förutsätter det att den interna oppositionen i det berörda landet står bakom bojkotten.

Partistyrelsen föreslår att motion F2 anses besvarad.

Här menar jag att partistyrelsen gör ett feltänk. Bojkotten mot Sydafrika var en internationell angelägenhet där de demokratiska krafterna samverkade. Detta gjorde att inga internationella tävlingar förlades till Sydafrika och sydafrikanska idrottsmän fick inte delta i internationella tävlingar.

Det vår motion pekar på är att Sverige inte ska ta ensidiga bojkott-beslut. Ett exempel är OS i Kina där flera ropade på bojkott. Men, då hade redan det internationella samfundet, IOK i det här fallet, fattat ett beslut om att OS skulle hållas där och deltagarländerna hade godtagit det. Det hade varit en helt annan sak att driva bojkottfrågan innan Kina fick OS (även om jag personligen tycker att det hade varit fel också) men att komma med krav på bojkott precis innan ett OS är vad motionen egentligen vänder sig emot.

Det är alltsÃ¥ inget problem om ett land utesluts frÃ¥n internationell samverkan — som man gjorde med Sydafrika — sÃ¥ länge det finns bra skäl för det. Däremot ska inte Folkpartiet gÃ¥ ut och kräva bojkotter av tävlingar baserat pÃ¥ dagsform, bara för att vi rÃ¥kar ha invändningar mot hur en regim bär sig Ã¥t precis innan tävlingen.

Dessutom bör bojkotter samordnas, så att flera länder deltar i den. Annars tappar den sitt syfte. Partistyrelsen borde därför ha yrkat bifall till motionen.

Landsm̦tesmotioner del 1 РArvsmonarkin

Uppdatering: Läs (och diskutera) även motionerna kring statsskick på landsmötesbloggen.

19-22 november har Folkpartiet landsmöte i Växjö, och jag har till landsmötet skrivit nÃ¥gra motioner. Tyvärr har jag fÃ¥tt avslag — eller anses besvarat — pÃ¥ allihop frÃ¥n partistyrelsen, men jag tänkte ta upp dem här i vilket fall, inklusive partistyrelsens svar.

Den första motionen handlar om arvsmonarkin:

B21. Avskaffa arvsmonarkin

Motionär: Mattias Lönnqvist, Sundbyberg

Förslag till landsmötesbeslut:

  1. att Folkpartiet tar ställning för ett avskaffande av arvsmonarkin
  2. att statsöverhuvudet – oavsett dess titel – ska väljas i offentliga val

Inom Folkpartiet liberalerna finns många republikaner och jag är själv medlem i Republikanska föreningen. Trots att det är många politiker under årens lopp som sagt sig vara för en republik och ett avskaffande av monarkin så är Sverige fortfarande ett land där ämbetet statsöverhuvud går i arv i stället för att väljas eller tillsättas baserat på meriter och/eller formell kompetens.

Vid diskussioner kring republik kontra monarki förs ofta traditionsargumentet fram, där det framhålls att det är en fin tradition som vi borde bevara. Men, om vi ska se till traditioner så var det först med Gustav Vasa som arvsmonarkin infördes. Innan detta valdes vår kung vid Mora ting, som ägde rum vid Mora sten. Efter att tinget hade valt konung nedtecknades detta på Mora stenar och det finns i dag
dokumenterat konungaval ända tillbaks till år 1275 (Magnus Ladulås). Ser vi till den äldre Västgötalagen kan vi där från slutet av 1200-talet hitta texten ”Sveaer egho konung at taka ok sva vraekea”.

Den allvarligaste kritiken som republikaner för fram emot monarkin är just att ämbetet ärvs och att vårt statsöverhuvud inte valts av någon i dag levande person. De enda som möjligen kunna sägas ha valt vår nuvarande kung är riksdagarna i Örebro, som den 21 augusti 1810 valde Jean Baptiste Bernadotte till ny kronprins i Sverige.

Vi kan alltså konstatera att med några få undantag har ämbetet statsöverhuvud gått i arv de senaste 500 åren, men vi kan också konstatera att monarki historiskt sett inte inneburit arvsmonarki utan att vi flera gånger valt kung; även om en majoritet av dessa skett innan arvsmonarkin infördes av Gustav Vasa.

Det skulle därmed vara möjligt att åtgärda den största bristen som vi har med arvsmonarki -– och därmed blidka republikaner som undertecknad -– samtidigt som vi bibehåller en tradition som många ser som viktig. Detta genom att avskaffa arvsmonarkin och i stället välja kung.

Hur långa dessa mandatperioder bör vara, liksom hur många gånger man kan omvald, är dock inte fokus för denna motion utan här vill jag enbart lyfta diskussionen och ge en inriktning.

PÃ¥ detta svarade partistyrelsen:

I motion B21 föreslås att arvsmonarkin avskaffas och att statsöverhuvudet oavsett titel ska väljas i offentliga val. Motionären anför att arvsmonarkin infördes under Gustav Vasas tid som kung och att kungar innan detta valts vid ting vid Mora stenar. Motionären förespråkar att partiet tar ställning för en återgång till ett system där monarken väljs i stället för att titeln ärvs men anför inga detaljerade förslag avseende längd på mandatperioder eller liknande.

Partistyrelsen vill i detta sammanhang påminna om att liberalismen i Europa uppstod på 1700-talet bland annat som en reaktion mot kungligt envälde. Svenska liberaler införde allmän och lika rösträtt i Sverige i strid med monarkin och högern. Liberalernas duster med inskränkta monarker var stundtals hård. Särskilt uppmärksammad är Gustav V:s borggårdskupp 1914 som resulterade i att den liberale statsministern Karl Staaff avgick i protest mot kungens antiparlamentariska
agerande.

Också efter det att parlamentarismen i realiteten har införts har kungamakten försökt att spela en politisk roll, exempelvis under den så kallade midsommarkrisen 1941 rörande tysk transitering på svensk järnväg.

Den nuvarande grundlagen slår fast att Sverige är en konstitutionell monarki enligt vilken statschefen enbart har ceremoniella och representativa uppgifter. Detta är resultatet av den s.k. Torekov-kompromissen 1970, som bland annat Folkpartiet ställde sig bakom. Partistyrelsen konstaterar att Torekov-kompromissen innebär att statschefen saknar makt. Monarkins maktställning i det politiska systemet är således redan undanröjd.

Avseende inskränkningarna i regentens och tronarvingens rättigheter kan partistyrelsen konstatera att de upphör att gälla om regentens eller tronarvinge abdikerar eller frånsäger sig sin plats i successionsordningen. Folkpartiet har även i riksdagen (motion 2003/04:K290) tagit ställning för att kravet på regentens religiösa tillhörighet ska tas bort.

Även om det går att anföra principiella argument mot arvsmonarkin anser partistyrelsen att Torekov-kompromissen visat sig fungera väl och har ett starkt folkligt stöd. Det saknas alltså anledning att i dag väcka frågan om statsskickets
grunder.

Partistyrelsen föreslår med detta att motion B18, B19, B20 och B21 avslås.

Här menar jag att partistyrelsens resonemang skulle kunna ha ett värde om det vore korrekt, men att det inte är korrekt. Torekov-överenskommelsen tog bort monarkens formella makt, men inte den informella.

Det innebär att kungen (och drottningen) de facto har en makt och att de bÃ¥de kan pÃ¥verka politiken i Sverige och faktiskt gör det. Det gÃ¥r inte att skapa ett statsöverhuvud som saknar makt helt — eftersom den informella makten hela tiden finns där — och därmed faller hela tanken med Torekov-kompromissen.

Partistyrelsen borde ha analyserat igenom frågan fullständigt och yrkat bifall till min motion eller yrkat bifall på någon av motionerna om republik, exempelvis motion B19.

Glöm inte provvalet i Stockholms län

För er som bor i Stockholms län (och inte i Stockholms stad) : glöm inte att sista dagen att rösta i provvalet är den åttonde oktober (8/10), dvs imorgon. Det är poststämplingen som räknas, men om du inte postat din röst än så är det hög tid att göra det.

Mer info finns på länsförbundets sida. Klistrar även in min provvalsvideo nedan ifall det är någon som inte sett den än:

SILC nyanställer

För den som har liberala värderingar och som vill arbeta med demokratifrågor och demokratibistånd så har SILC (Swedish International Liberal Center) utlyst tre nya tjänster, varav två är lokaliserade i Stockholm:

Tre spännande tjänster om man har rätt kunskaper (vilket jag inte har) och är beredd att resa.

Myter om föräldraförsäkringen

De senaste veckorna har det pågått en debatt kring föräldraförsäkringen inom Folkpartiet. Detta eftersom frågan kommer upp på landsmötet i slutet av november, och det är en fråga som många har åsikter kring. Ett av de fora där det diskuterats är tidningen NU som är det närmaste vi kommer ett partiorgan inom Folkpartiet. Tyvärr är det väldigt få av deras artiklar som ligger på nätet, och insändare och debattinlägg finns inte på nätet.

För den som är intresserad borde man kunna hitta tidningen på ett bibliotek eller på närmaste Folkparti-expedition. I nästa veckas nummer hoppas jag att den insändare som Jessica Bagge, Magnus Källström och jag skrev kommer med. Där bemöter vi framförallt argumentet att VAB skulle ha en större effekt på jämställdheten inom arbetslivet än föräldraledigheten. Samma tema kommer upp i den här tråden på politikerbloggen. Jag försökte få in en debattartikel där om att det visst är liberalt att vara för en delning av föräldraförsäkringen, men de har uppenbarligen inte publicerat den.

Så, då använder jag min egen blogg för att skriva om dessa två ämnen som hänger, dvs varför det är liberalt att argumentera för en delning av föräldraledigheten, liksom varför det stora jämställdhetsproblemet för småbarnsföräldrar är det ojämna uttaget av föräldraledighet och inte VAB-dagarna.

En delad föräldraförsäkring är liberalt

Det framställs gärna som att föräldraförsäkringen är liberal i sin konstruktion och om man vill styra om den så är man oliberal, man vill lägga sig i hur föräldrarna använder sina pengar och detta ska familjerna sköta själva på det sätt som passar dem.

Detta framförs gärna i högt tonläge med ett indignerat darr på stämman, och det skulle också vara korrekt om det handlade om föräldrarnas pengar. Nu är det dock inte fallet, utan det handlar om en transferering från skattebetalarna till de som för tillfället är föräldralediga.

Precis som alla andra bidrags- och transfereringssystem så kan givetvis vi som betalar (genom staten) ställa krav på mottagarna. När det kommer till a-kassan så ställer vi krav på att man ska söka jobb, på att man ska vara beredd att flytta, osv. För sjukbidraget ställer vi kravet att man ska vara för sjuk för att kunna arbeta. För pensionen ställer vi krav på ålder.

Kort sagt, alla andra transfereringssystem är villkorade; uppfyller du inte villkoren får du heller inga pengar. Det är därmed inte det minsta orimligt att ställa krav även på föräldraförsäkringen. När denna infördes 1974 var syftet att få ut kvinnor i näringslivet, samtidigt som vi upprätthöll nativiteten. Sedan kan vi lägga på fler syftet på systemet och när vi nu kan konstatera att föräldraförsäkringen gör att båda könen deltar i arbetsmarknaden, men att kvinnor gör det under sämre villkor än män är det helt rimligt att se vilka förändringar som kan göras.

Tittar vi på statistiken (PDF-rapport om uttag av föräldraledighet) så kan vi konstatera att det enbart är 3-9 % av föräldrarna som delar lika på föräldraförsäkringen (vilket betyder att ena föräldern tar ut minst 40% och den andra föräldern tar ut högst 60%). Tittar vi på tabell 12 ser vi att för barn som uppnått tre (3) års ålder fördelar sig uttaget av föräldradagar enligt följande för 2005:

  • Kvinnor:
    • Förvärvsarbetande: 295 dagar
    • Egen företagare: 270 dagar
  • Män:
    • Förvärvsarbetande: 67 dagar
    • Egen företagare: 53 dagar

Trots pappamånader och trots ett otal kampanjer för att få männen att ta ut en större andel av föräldraförsäkringen är det fortfarande kvinnan som tar ut huvuddelen av föräldraförsäkringen, och då är det rimligt att individualisera även föräldraförsäkringen, dvs hälften till vardera förälder.
Mer statistik om föräldraförsäkringen kan du hitta hos jämställdhetsombudsmannen.

VAB-dagar

Det har förts fram att det verkliga problemet för jämställdheten skulle vara VAB-dagarna. Låt oss därför titta på hur siffrorna ser ut här.

I Götene kommun tog föräldrarna ut 4,3 VAB-dagar i genomsnitt per barn och rikssnittet ligger på 4 dagar. I den här artikeln i SvD kan vi läsa att kvinnorna tar ut 64% av alla VAB-dagar och 80% av all föräldrapenning. Dessutom är det enbart 51% av kvinnor med barn under sex (6) år som jobbar heltid mot 92% av motsvarande män.

Vi kan då snabbt räkna ut att för en genomsnittlig familj (2 barn) så får de 4 VAB-dagar per barn och år och med de sex första åren och två barn så blir det 4*6*2 = 48 dagar. Fördelar vi det genomsnittligt på kvinnor och män så tar genomsnittskvinnan ut 31 VAB-dagar och genomsnittsmannen tar ut 17 VAB-dagar. Det är alltså en skillnad på 14 dagar.

Ser vi till föräldrapenningen så tar genomsnittskvinnan enligt ovan ut 297 föräldradagar och mannen 67 dagar. Vi får då en skillnad på 230 dagar per barn, eller 460 dagar sett på två barn. Skillnaden i VAB i relation till skillnaden i föräldraförsäkring är 3%. Av det ojämna uttagandet av ledighet mellan kvinnor och män så står alltså föräldraförsäkringen för 97% och VAB:en för 3%. Att fokusera på VAB:en är lite grann som att skylla på kräftorna för att man har huvudvärk dagen efter kräftskivan.

Om vi studerar de lönemässiga och karriärmässiga skillnader som finns mellan kvinnor och män — och under förutsättning att vi ser det branschvis — sÃ¥ är föräldraförsäkringen det stora problemet, tillsammans med att kvinnor arbetar deltid i högre utsträckning under smÃ¥barnsÃ¥ren. VAB:en är faktiskt ganska ointressant i sammanhanget.

Mina rekommendationer: Stockholms stad

Jag har tidigare kommit med rekommendationer för de som bor i Göteborg eller i Östergötland.

Nu pågår dock provvalen för Stockholms stad och Stockholms län (exklusive Stockholm stad). Jag inleder med mina rekommendationer för Stockholms stad:

Seved Monke

Seved är ett verkligt energiknippe och han har med sitt arbete i Liberati visat att han har en tydlig liberal kompass. Dessutom är han en av de trevligaste personer jag känner, så min första rekommendation går till Seved. Här har ni dessutom hans presentationsfilm:

Pär Altenberg

Pär är både ambitiös, kunnig och trevlig och även om det finns många frågor där vi inte har samma åsikt så kan jag fortfarande rekommendera honom. Pär är dessutom en av få personer som jag rekommenderar som inte är aktiv i Liberati. Här är Pärs film:

Jessica Bagge

Jessica har tyvärr ingen provvalsfilm, men hon är en av de smartaste och mest ambitiösa personer jag känner. Även när det kommer till Jessica så har vi en del frågor där vi inte är överens, framförallt i skattefrågor, men hon har många vettiga åsikter och är oerhört påläst i jämställdhetsfrågor.


Stockholms län kommer i nästa inlägg.

Att dra felaktiga slutsatser

I dagens SvD skriver Elise Claeson om socialiberalism, borgerliga värderingar och jämställdhet. Själva ansatsen är det inget större fel på. Jag delar skribentens åsikt att en del av de som kallar sig socialliberaler egentligen är sossar som inte riktigt vill erkänna att de är sossar. Däremot skulle jag kanske inte ta i från tåspetsarna som Elise gör:

Våra främsta socialliberaler är våra främsta förespråkare för s-välfärdsstaten; den är här för att stanna och vi bör acceptera att vi är naturliga sossar.

Däremot är själva grunddiskussionen intressant; var gÃ¥r skiljelinjen mellan socialdemokrati och socialliberalism; har sossifieringen av Sverige gjort att ”alla” är sossar i mindre eller större utsträckning?

Tyvärr fortsätter hon inte ansatsen, antagligen för att hon redan från början visste vad hon ville komma till för slutsats:

Om socialliberaler saknar en ideologi, så har jämställdheten fyllt det tomrummet. Jämställdheten är liberalers ursäkt för att de uppträder som sossar. Överbeskattning av barnfamiljer och stora subventioner av kommunala dagis har socialiserat våra familjeliv. Allt för att uppnå matematisk jämställdhet i arbetslivet, även för barnfamiljer; i förvärvsstatistiken är vi världens mest jämställda land. Sånt spinner socialliberaler på.

Det som faktiskt stÃ¥r mellan raderna är att jämställdhet skulle vara en socialdemokratisk dygd; att man inte kan vara för jämställdhet om man är liberal eller ”höger”, vilket är en fullständig kortslutning i logikkretsarna.

Jämställdhet är snarare en prioritering av liberalismen. Liberalismen handlar om att alla människor ska ha samma friheter, rättigheter och möjligheter. I grunden handlar jämställdhet (eller feminism) om samma saker; med den enda skillnaden att man väljer att betona att kön inte ska få avgöra vilka möjligheter man har som individ.

Att dÃ¥ hävda att jämställdhet skulle vara ”vänster” eller att ”högern” skulle betona kärnfamiljen före individens rättigheter är bara fÃ¥nigt. Kärnfamiljen är en social konstruktion, som dessutom inte har särskilt lÃ¥nga anor. Om kärnfamiljen slutar existera därför att vi som individer väljer att leva pÃ¥ andra sätt; so f*ck*ng what?