Till och från poppar det dock upp olika förslag och studier kring alternativmedicin. Just ordet alternativ är ganska bra ord eftersom det tydliggör att det är sådant som inte fungerar. Igår uppmärksammade Sveriges radio att Mittuniversitetet nu ansluter sig till charlatanerna genom att delta i en helt ovetenskaplig undersökning där “man vill undersöka hur homeopati som tilläggsbehandling fungerar [...]“

Tyvärr (?) ger en sådan studie ingenting, eftersom vi redan vet att homeopati inte fungerar. Studien hade möjligen kunnat bli intressant genom att ha en grupp till som får ett annat placebo än homeopati. Då hade studien förstärkt det forskningsunderlag som visar oss att homeopati inte fungerar.

Dessutom stör det mig att ett universitet ägnar sig åt sådant här dravel. Det är nästan så att man ställer sig frågan om inte deras status som universitet borde återkallas.

Även Anna Starbrink och Birgitta Rydberg skriver bra om detta. Väl värt att läsa.

1. Ett område har en detaljplan. Denna detaljplan anger vad som får byggas där, och vad som inte får byggas där. Om ett område är detaljplanelagt som B (Bostäder) får man inte bygga byggnader ämnade för H (Handel) eller K (Kontor). Detta i korthet, mer info på Wikipedia

2. När någon sedan vill bygga i ett område så lämnar man in en bygglovsansökan. Denna prövas mot detaljplanen. I Sundbybergs fall provas detta av Stadsbyggnads- och miljönämnden. Om ett bygglov är enligt detaljplan så ska det bifallas (med vissa begränsningar) och är det inte enligt detaljplan så ska det avslås. Detta är ren myndighetsutövning och politiker ska inte blanda in politik här. Mer om bygglov på Wikipedia

3. Ibland kan bygglov ges trots att detaljplanen inte följs. Detta om avvikelsen mot detaljplan anses som ringa. Här finns ingen exakt definition, och ett antal fall har tröskats igenom rättsliga instanser för att bedöma om någonting är en ringa avvikelse eller ej.

4. Slutligen är det inte alltid nämnden som fattar beslut. Vissa bygglov kan exempelvis delegeras till tjänstemän. Detta för att skynda på processen och för att minska antalet bygglov som nämnden som måste behandla.

Ett exempel på allt ovanstående är nu uppe i Exploateringsutskottet, där förslaget från styret är att man ska ge stadsbyggnadsnämnden i uppdrag att ändra en detaljplan i Duvbo. Bakgrunden är denna:

I maj 2005 togs ett bygglov i Duvbo på delegation. Låt oss kalla adressen ifråga för X-vägen, för att hålla frågan på en generell nivå istället för att gå in på ett specifikt ärende. Här är det problematiskt att bygglovet ens kunde tas på delegation, då Duvbo är ett s.k. riksintresse och att därmed striktare detaljplan finns här. Just för områden som är riksintressen borde inga bygglov (eller rivningslov) tas på delegation utan alla sådana borde gå upp i nämnden.

När jag satt i stadsbyggnads (förra mandatperioden) drev jag (och Folkpartiet) just den linjen; att alla bygg- och rivningslov i Duvbo borde tas i nämnden och att delegationen borde återtas. Tyvärr bifölls inte min linje.

Problemet här — förutom att delegation gör att våra politiker inte har koll på vilka bygglov som är aktuella — var att bygglovet var felaktigt. Efter att byggnationen var klar överklagades bygglovet, och bygglovet revs upp. Vi hade därmed ett svartbygge på X-vägen, och felet låg hos Sundbybergs kommun som utfärdat ett felaktigt bygglov.

Vi hoppar framåt i tiden, till maj 2009. Då kom bygglovet upp igen; denna gång dock i nämnden där det borde ha behandlats redan från början. Nämnden valde då att bevilja bygglov, eftersom de ansåg att avvikelsen mot detaljplan var “ringa”. Det fanns ett parti som röstade nej till detta, och till och med reserverade sig mot beslutet, och det var Folkpartiet. När jag läste detaljplanen kunde jag inte hålla med om att avvikelsen var ringa, och bygglovet borde därmed avslås. Det var också den linje som jag drev i nämnden, men inget annat parti anslöt sig till Folkpartiets linje.

Därmed beviljades bygglov, och tillbyggnaden slutade därmed vara ett svartbygge. Kommunen hade dessutom räddat ansiktet eftersom det var kommunens fel att den här situationen hade uppstått.

Men, låt oss hoppa framåt i tiden igen. Även detta bygglov överklagades nämligen, och nu har det avgjorts i högsta instans. I maj 2012 konstaterade Mark- och miljööverdomstolen att jag hade haft rätt; det här var inte en ringa avvikelse från detaljplanen och kommunen hade inte rätt att ge bygglov. Därmed fanns inget bygglov, och tillbyggnaden på X-vägen var nu återigen ett svartbygge.

Det här är då ganska illa för kommunen. Man har inte bara gjort bort sig och gett ett felaktigt bygglov, utan man har gjort det två gånger i rad. Det är dessutom illa för den medborgare som sökt bygglov. Hen har nu två gånger fått bygglov, och tillbyggnaden är sedan länge klar. Om det fortsätter räknas som ett svartbygge måste denna medborgare nu riva tillbyggnaden och återställa byggnaden, någonting som givetvis kostar (och som kan vara svårt att få banklån för eftersom det inte ökar värdet på huset)

Då är kommunens plan istället att man ska ändra detaljplanen. Om denna ändras så att tillbyggnaden är enligt detaljplan så kan ett nytt bygglov utfärdas; ett bygglov som inte borde kunna avslås i rättslig instans eftersom det nu är i enlighet med detaljplan.

Men, då är problemet att en detaljplan ska givetvis inte ändras för att täcka upp för tidigare misstag. Man kan givetvis ändra detaljplanen för Duvbo, men då är det viktigt att Duvbos unika profil bevaras. Jag tror (och hoppas) att man kan göra en detaljplaneändring som säkerställer Duvbos profil, men då ska ändringen ske utifrån det perspektivet; inte utifrån att kommunen ska försöka korrigera för tidigare misstag.

Med tanke på hur illa Socialdemokraterna skött den här frågan tidigare är jag osäker på om de kan ro i land detta. Jag tycker dock att det kan vara värt att ge stadsbyggnadsnämnden en chans att korrigera tidigare misstag, men jag kommer att hålla ögonen på den här frågan. Jag är minst sagt irriterad över hur illa det här bygglovet skötts hittills och hade man bara lyssnat på Folkpartiet så hade vi inte varit i den här besvärliga situationen.

En sådan händelse, som under en period faktiskt fick mig att fundera på att ge upp politiken eftersom det inte kändes roligt längre, skedde för exakt tio år sedan.

Som en bakgrund; jag flyttade till Stockholm i november 2000 men varje jul återvände jag till Linköping för att fira jul med mina föräldrar och mina bröder. Julen 2001 kändes extra positiv eftersom den kom som ett positivt avbräck till att jag några dagar innan fått beskedet att jag blivit uppsagd pga arbetskraftsbrist. Hela 2002 präglades av detta eftersom jag då gick arbetslös, och som akademiker i IT-branschen kändes det väldigt ovanligt, med tanke på att branschen tidigare skrikit om arbetskraft.

En tråkig höst 2002 blev då ännu tråkigare på vintern när min mor diagnosticerades med leukemi, men både hon och jag var övertygade om att hon skulle besegra denna, så när jag åkte ned till Linköping för julfirande så var det övertygelsen om att mamma skulle få komma hem under julen och att vi skulle kunna fira jul tillsammans. När jag besökte henne på sjukhuset den 22:a så var hon pigg och glad och vi såg alla fram mot att hon skulle få komma hem den 23:e, och vi diskuterade även hur hon skulle kunna sitta i köket med ett glas vin och titta på när resten av oss fixade julmaten.

Den 23:e drabbades hon dock av en infektion. Eftersom hon gått på cellgifter i några veckor hade hon ingen motståndskraft och hon blev riktigt dålig. Det var givetvis en besvikelse, men vi besökte henne en kort stund den 23:e och vi bestämde oss för att vi på julafton skulle packa ihop lite julmat och ta med det till sjukhuset för att försöka göra det bästa av situationen.

Tyvärr blev det inte så. Tidigt på julaftons morgon (runt 4 på morgonen om jag minns rätt) ringde de från sjukhuset eftersom mamma akut blivit mycket sämre; hon var inte längre kontaktbar. Min far åkte dit direkt och själv satt jag hemma och väntade vid telefonen för att få besked; jag både trodde och hoppades då på positiva besked.

Beskeden var dock inte positiva. Senare på morgonen (runt halv sex om jag minns rätt) ringde pappa och berättade att mamma inte klarat sig och att hon avlidit. Det enda som fanns att göra var att sätta sig i en taxi till akuten för att ta ett sista adjö av mamma.

Resten av julafton försökte vi upprätthålla ritualerna, med julmat och julklappar, men det blev mest ett mekaniskt repeterande av gamla rutiner. Varje gång som det var en present till mamma eller från henne så påmindes vi om det som hade hänt, och det planerade dopet av min brorson som skulle ha skett i början av januari byttes mot en begravning istället.

Sedan dess har julen tappat en del av den glädje som den hade för mig. Jag försöker fortfarande få ut det som är positivt är julen, och jag tycker fortfarande att det är kul att ge bort presenter, men det känns alltid som om någonting saknas.

Därför vill jag be er att ägna julen åt att spendera tid med nära och kära, så länge som ni kan. Livet är bräckligt och man vet aldrig när någon man älskar rycks bort från en.

Den här dikten av Atle Burman tycker jag på ett bra sammanfattar vad jag känner, så här tio år senare:

Det säjs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.

På väg ner till julfirandet passade jag i år på att besöka graven, Där samlades vi tre bröder, med tillhörande brorsbarn, för en julhälsning till mamma (om bilden blir beskuren kan du klicka på den) :

Med det lovar jag också att återgå till politik på den här bloggen. Samtidigt vill jag passa på att tillönska er en riktigt god jul. Glöm nu inte att julen inte handlar om traditioner, det handlar inte om mat och det handlar framförallt inte om presenter. Det viktiga med julen är att umgås med personer som är viktiga för en.

Vi inledde på Svenska Folkpartiets kansli i Helsingfors där vi bland annat fick lyssna till deras partisekreterare Johan Johansson. Se bild nedan:

Dag ett ägnades mycket åt att lära oss om det politiska systemet, och ett av besöken var till riksdagshuset i Helsingfors. Bilden nedan är därifrån.

Det finska valsystemet är väldigt spännande, bland annat eftersom de har ett väl fungerande personvalssystem. I och med att alla röstar på en person behövs inte valsedlar för olika partier utan man skriver numret på den kandidat man vill rösta på, och partiernas platser fördelas till de som fått flest röster. Det gör att man slipper den typ av sabotage som ibland finns i Sverige, där ett partis röstsedlar byts ut. Det innebär också att det är väljarna som väljer vilka som ska företräda dem och inte partierna. Mycket sympatiskt.

Dagen avslutades med ett besök i SFP:s valstuga som öppnades just den dagen. Även om en del saker skiljer mellan svensk och finsk valkampanj så är det också mycket som är lika.

Dessutom fick vi på väg tillbaka till hotellet i praktiken se att en tunnelbana utan spärrar är en dålig idé eftersom det — bland annat — gjorde det oerhört mycket krångligare för oss som besökte staden.

Dagen därpå gav vi oss och hjälpte till i kampanjandet. Själv fick jag förmånen att åka med Nils Torvalds som sitter i EU-parlamentet för SFP. Vårt första besök var i en liten ort utanför Helsingfors som heter Lappträsk:

För mig som valledare (och ordförande) för FP Sundbyberg var det oerhört imponerande att de i en by med 3000 invånare hade en SFP-avdelning på runt 30 medlemmar (vilket skulle motsvara att FP Sundbyberg hade 400 medlemmar, vilket vi inte har) och över 20 av dessa ställde upp i valet och de hade mer än halva avdelningen där och kampanjande.

Därefter åkte vi vidare till Lovisa. Här höll Nils ett tal eftersom det var lite större publik än i Lappträsk och det var en trevlig stad, även om det var väldigt kallt.

Innan vi åkte tillbaka till Helsingfors så stannade vi i som ligger strax utanför Helsingfors.

Sibbos vänkommun i Sverige är Kumla och vi träffade här några besökare från FP Kumla. Vi hade träffat dem redan på fredagen och jag lärde mig en hel del från hur de arbetade i Kumla, även om det kändes lite udda att åka till Finland för att lära sig hur i en kommunförening nära oss (geografiskt) arbetade.

Slutligen tillbaka till Helsingfors efter en lång, men givande dag.

På söndagen blandades ett besök på Svenska kvinnoförbundets barnfest i Helsingfors (där vi hjälpte till med det praktiska) med lite turistande i Helsingfors som är en väldigt trevlig och vacker stad.

Jag tog med mig många erfarenheter hem, och en del av dem går kanske att använda i en Svensk valkampanj också. Tyvärr besökte vi inte Kyrkslätt som är Sundbybergs vänort, men det skulle vara kul att åka dit när de har riksdagsval 2015.

Men, problemet är att kampen mot rökning förvandlats till en allmän kamp mot tobak, där man framför att all tobak är skadlig och helst borde all tobak förbjudas. Nu är det givetvis så att tobak — exempelvis i form av snus — inte är någon hälsoprodukt, men som jag skrivit tidigare så finns det inga folkhälsoskäl för att angripa snuset.

Det är givetvis positivt att minska även snusningen, men eftersom snus är en (av flera) väl fungerande metoder att sluta röka och då snus dessutom minskat nyrekryteringen av rökare så är det ur ett folkhälsoperspektiv väldigt enkelt: snuset minskar rökningens skadeverkningar och då bör kampen mot rökning vara just mot rökning. När vi väl fått bort rökningen — eller om det i framtiden finns evidens för att snusning skulle ha kraftiga negativa hälsoeffekter — kan det vara relevant att fortsätta med snus och sådan rök som inte inhaleras, men just nu bör vi fokusera på att minska cigarettrökningen och ingenting annat.

Förutom att vi lägger resurserna fel om vi fokuserar på all tobak snarare än cigaretter så riskerar vi att få bakslag. Detta eftersom tobakshatarna numera är så fanatiska att man på allvar föreslår förbud mot snus under arbetstid. Att arbetslokaler ska vara rökfria är givetvis positivt (och jag hade önskat att så varit fallet även i slutet av 80-talet då jag jobbade inom verkstadsindustrin i en lokal där många rökte mest hela tiden) och i många yrken kan det även vara relevant med att arbetstiden ska vara rökfri (exempelvis av hänsyn till allergiker, då röken sätter sig i hår och kläder) men snusning är en solitär handling i den meningen att det inte påverkar någon annan. Att införa ett förbud mot snus på arbetet är därmed ingen hjälp, utan gör helt enkelt folk förbannade.

För att göra det hela enkelt: cigarettrökning är ett problem och det är positivt att minska rökningen och förhindra nyrekrytering av cigarettrökare. Rök som inte inhaleras (ex.vis cigarrer) är huvudsakligen ett problem om någon annan utsätts för röken, men cigarrer är inget folkhälsoproblem. När det kommer till snus är det positivt om vi kan minska snusnigen, men det finns ingen grund för attackerna.

Så länge som tobaksfria dagen fortsätter vara en kampanj mot alla former av tobak så kan jag inte ställa mig bakom den. Jag skulle gärna stötta en rökfri dag, eller en rökfri vecka, men det finns ingen bra anledningen att ha en tobaksfri dag. Därför kommer jag att uppmärksamma dagen med att ta en cigarr på balkongen ikväll; oavsett väder.

Här servas en stor del av pendeltågen och man har även nattlig förvaring av tågen här under de få timmar som pendeltågen inte är i trafik. Studiebesöket inleddes med kort föredragning innan vi fick gå ut och se verksamheten.

På bilden ovan (klicka för en större version) beskådar vi ett parkerat pendeltåg. De två bollarna är ett enkelt verktyg för att föraren ska kunna avgöra om tåget är parkerat på rätt position. När rutan nuddar den gula bollen står tåget rätt och om den nuddar den röda bollen har man kört för långt. Ursprungligen var tanken att man skulle ta fram ett komplicerat system med laser för att mäta när tåget står i rätt position, men man insåg snabbt att detta var helt onödigt när det fanns en enkel (och billig) lösning på problemet.

Värt att notera är att tåget inte tar skada om man kör emot den röda bollen, men då matchar inte dörren i förarkupén den perrong som man ska kliva av på. Annars finns framför tågen en deformationszon, dvs om det skulle uppstå ett fel så att tåget inte stannar så bromsas det upp i denna deformationszon med minimala skador på tåget (och större skador på byggnaden). Detta eftersom ett pendeltåg kostar ca 200 miljoner och har en leveranstid på ett år; det skulle helt enkelt vara mycket värre om tåget tog skada än om byggnaden tar skada.

Vi fick även möjligheten att åka med ett tåg. Att åka pendeltåg känns kanske inte så spännande — det gör man ju ganska ofta om man bor i Stockholm och jag tog faktiskt pendeln till Södertälje — men det var första gången som jag åkte i förarhytten. Det var faktiskt riktigt häftigt, även om vi inte fick köra själva utan “bara” titta på.

Färden gick inte så långt, utan enbart bort till en tvätthall. Eftersom tvätten tar en kvart, och vi hade lite dåligt med tid, så körde de ingen tvättning av tåget då. Men, eftersom tvätthallen ser ut som en gigantisk biltvätt så misstänker jag upplevelsen är ganska likartad den när man sitter i bilen i en biltvätt.

Väl tillbaka besökte vi även servicehallen och här ser man ett pendeltåg ovanifrån. Det kan vara värt att notera att det inte finns något skyddande tak. Detta eftersom tågen står inomhus när de inte används och när de körs utvecklas sådan värme att tågen inte tar skada vare sig regn eller snö.

I servicehallen kan man även komma under tågen och på bilden står vi under en Bogie, dvs en hjulupphängning med dämpning och motorer. Det var förvånande små elmotorer som driver pendeltågen.

Förutom ovanstående fick vi även se klottersaneringshallen och tvätthallarna. Från dessa saknar jag dock bra foton. Det kan vara värt att notera att Södertäljedepån hanterar alla skadliga ämnen som uppstår vid tvätt, klottersanering, reparation, etc, och man varken belastar marken eller Södertälje kommuns reningsverk med sin verksamhet.

På grund av förseningarna från banverket (som ansvarar för de nya spåren som numera ska vara klara i december) kan Södertäljedepån fortfarande inte operera på full kapacitet utan man går för tillfället på ungefär 50% kapacitet. Skulle man ta in fler tåg under natten skulle man inte kunna få ut dessa under morgonen, men med de nya spåren kommer man att kunna ta in fler tåg för tvätt, sanering, service och reparation under natten.

Allt som allt ett oerhört intressant besök och jag lärde mig mer om pendeltågstrafiken och vad detta innebär. Visserligen var det lite synd att vi inte fick prova att köra tågen, men det har med säkerhetsbestämmelser att göra och tydligen fick inte ens SL:s VD prova att köra när han var på besök.

Under 2011/2012 — dvs under hösten 2011 och våren 2012 — har jag gått en ledarskapsutbildning i Folkpartiets regi. Den anordnades av riksorganisationen och riktade sig till personer som antingen har någon typ av ledarroll i partiet, eller som kan tänka sig en sådan i framtiden.

Eftersom jag är ordförande för kommunföreningen i Sundbyberg och dessutom gärna skulle ha fler spännande uppdrag i framtiden så sökte jag till denna och blev till min glädje antagen.

Det innebär att jag det senaste året jobbat mycket med mitt ledarskap, utifrån perspektivet värderingsgrundat ledarskap. Förutom att få en massa verktyg som jag kan använda har jag lärt mig massvis om mig själv; både om mina värderingar och drivkrafter och hur jag kan bli en bättre ledare.

Kursen har inneburit en massa jobb, och ett antal helger offrade på detta, men det har verkligen varit värt varenda minut. Därför vill jag passa på att tipsa om att utbildningen kommer att ges även 2012/2013 och mer info om den hittar du här.

Notera dock att utbildningen enbart är öppen för medlemmar i Folkpartiet, att man måste ha (eller haft, med ambitionen att återigen ha) ett förtroendeuppdrag för Folkpartiet, plus att det är en kostnad för att delta i utbildningen.

Jag hade förmånen att länsförbundet stod för halva avgiften, så jag behövde bara betala halva kostnaden själv, men man bör inte utgå från att länsförbunden även denna gång står för en del av avgiften.

I vilket fall så är det en utbildning som jag kan rekommendera; för de utav er som är medlemmar i Folkpartiet och som är intresserade av att i framtiden ta lite tyngre politiska uppdrag i Folkpartiets namn.

Därför borde vi oftare diskutera politiska frågor innan de kommer till kommunstyrelsen; eftersom det är här som det ibland kan finnas en möjlighet att påverka. Det är också därför som jag till och från skriver om vad som händer i kommunstyrelsen. Dess möten är inte öppna (vilket däremot kommunfullmäktige är) men däremot är besluten offentliga, precis som i vilken annan nämnd som helst.

Jag väljer här att lyfta några specifika frågor som jag tycker är extra intressanta av olika skäl, framförallt då ekonomin, en integritetsfråga (kameraövervakning), några motioner och några medborgarförslag.

Ekonomin

Om vi börjar med ekonomin så bestod den egentligen av två punkter; årsredovisning 2011 och månadsrapport för februari 2012. Båda dessa kan egentligen sammanfattas med två ord; bra och dåligt. Det som är bra är att kommunen visar ett stabilt resultat med tydliga överskott. Det behövs inga akuta nedskärningar och vi har ett överskott i finanserna.

Men, det dåliga är att dessa överskott skapas genom exploateringsintäkter. Sundbyberg förbättrar sina resultat genom att sälja byggrätter och i Sveriges — till ytan — minsta kommun så säljs det som vi har minst av, dvs yta. Det ger en injektion i ekonomin nu, men som alla ändliga resurser så tar även exploateringsintäkter slut förr eller senare.

Att vi då har en ekonomi som hålls uppe av exploateringsintäkter gör att kommunen får det svårare att klara ekonomin när dessa väl tar slut. Att få en exploateringsintäkt innebär att en framtida möjlig intäkt tas ut nu, och om man inte lägger undan dessa intäkter för att ha till sämre dagar så riskerar man hamna i ett sämre läge i framtiden.

Detta i sin tur beror på att politiken har en mandatperiodsbaserad ekonomi. De som styr nu behöver bara ta ansvar för ekonomin den här mandatperioden. Hur det ser ut nästa mandatperiod är en fråga för de som styr nästa mandatperiod. Man talar om börsföretag ibland om kvartalsrapportbaserad ekonomi, där man enbart ser på den ekonomiska utvecklingen fram till nästa kvartalsrapport — eftersom det är detta som många aktieägare är intresserade av — men är den mandatperiodsbaserade ekonomi som finns i politiken verkligen så mycket bättre?

På kort sikt är jag inte oroad för Sundbybergs ekonomi. Vi (dvs Folkpartiet och alliansen) lade grunden för en god ekonomi genom den ekonomiska uppstädning som vi gjorde 2007 men den grunden behöver underhållas och det gör inte det nuvarande styret. När kommunen visar överskott före exploateringsintäkter de flesta år under en mandatperiod så har kommunen en stabil ekonomi, men det ekonomiska läget har inte Sundbyberg och det riskerar att straffa sig om vi fortsätter ha svaga styren som inte kan hålla i pengarna.

Integritet

Kommunpolitik är sällan ideologisk och det är oftast praktiska frågor som ska behandlas, men ibland dyker det upp frågor med ideologisk botten. Kameraövervakning är en sådan, där kommunen är remissinstans vid ansökningar om kameraövervakning.

Här upplevde vi i Folkpartiet under flera år att denna fråga inte fick den behandling den behövde och där vi var på väg ut på ett sluttande plan där vi blev mer och mer generösa med vad vi tillät. Därför drev Folkpartiet under flera år frågan om att vi borde ha en kameraövervakningspolicy, så att kommunen skulle hålla samma linje hela tiden och så att vi var tydliga med vad vi ville tillåta och när vi ansåg att övervakningen kränker integriteten.

Från början var vi ganska ensamma i den kampen, även om det var enkelt att få med övriga allianspartiet på vår linje, och vår ursprungliga motion blev nedröstad av S+MP+V. Efter valet 2010 svängde dock Vänsterpartiet i frågan och när även MP anslöt till vår linje så fanns det en tydlig majoritet för en kameraövervakningspolicy och till slut hade kommunen en sådan. Denna policy används när någon söker tillstånd för kameraövervakning i kommunen. Det har lett till att det finns en tydlig linje för vad vi avstyrker (framförallt då kameraövervakning som går in i det offentliga rummet) och vad vi tillstyrker (övervakning inne i privata lokaler framför allt).

Policyn skulle fortfarande kunna förbättras; när vi väckte frågan under förra mandatperioden så fanns en informationsplikt mot fullmäktige med i vårt förslag och den informationsplikten fick vi aldrig igenom. Men, situationen är bättre nu än innan Folkpartiet började driva frågan.

Motioner

Det fanns även två motioner att behandla som hade Folkpartiet som avsändare (den ena dock i samarbete med Moderaterna). Den första motionen, som är en FP-motion, handlade om att kommunen behöver införa ett cykelbokslut. Folkpartiet har länge drivit cykelfrågor i Sundbyberg och kommunen har blivit bättre på just cykelfrågor, men det är fortfarande en för dålig uppföljning av vad som gjorts (och då särskilt visavi vad som beslutats) och vilka resultat vi fått. Därför ville vi se ett cykelbokslut för att följa upp de beslut som fattas de senaste åren.

Den andra motionen, som vi skrev och lämnade in tillsammans med Moderaterna, handlar om att ta fram en handlingsplan för brott mot äldre. Givetvis är alla former av brottslighet förkastligt och ska stävjas, men vi är extra oroade av den brottslighet som riktar sig mot äldre. En vanlig metod är att gärningsmännen (som givetvis kan vara kvinnor också) utger sig för att komma från hemtjänst eller hemsjukvård och här menar vi att kommunen kan bidra till att minska dessa brott genom att göra det svårare för dessa gärningsmän att lura äldre att de kommer från hemtjänsten. Det kan handla om förbättrad information till våra äldre, gärna i kombination med åtgärder som identifierar eller legitimerar vår personal så att de äldre ska kunna vara säkra på att personen som ringer på verkligen är från hemtjänsten.

Denna motion föreslår kommunstyrelsen bifall på vilket gläder oss. Det är en viktig fråga och ett bifall till motionen är ett första steg på vägen mot en tryggare tillvaro för våra äldre.

Medborgarförslag

Slutligen var det ett antal medborgarförslag. Medborgarförslagen är intressanta eftersom det ger medborgarna en direkt kanal in i den kommunala demokratin, där man som medborgare faktiskt skulle kunna få en möjlighet att påverka. Det förutsätter dock att politikerna faktiskt respekterar medborgarna och behandlar förslagen med den respekt de förtjänar.

Visst, det kommer en del riktigt dåliga förslag ibland och dessa kan man givetvis avfärda med ett kort (men artigt) svar. Sedan finns det ett antal förslag som föreslår samma sak (fartbegränsningar på vissa vägsträckor får vi ett antal av varje år) men dessa bör då behandlas ordentligt första gången, och sedan kan man gå på rutin när det kommer likartade förslag.

Jag tycker dock inte att man alltid ger förslagen den grundläggande behandling som de förtjänar. Om vi tar fartbegränsningar som exempel så kan givetvis inte alla gator ha 30-gräns och vi kan inte hålla på och installera fartgupp överallt (bland annat för att ge våra yrkestrafikanter, ex.vis busschaufförer, en dräglig arbetsmiljö) men styret är aldrig beredda att ta det här extra steget.

Från Folkpartiet har vi flera gånger föreslagit att man ska göra försök med dynamiska farthinder, men alltid fått nej på detta. Dessa är ett utmärkt sätt att dämpa farten utan att försämra arbetsmiljön för yrkeschaufförer, men S & MP röstar alltid ned dessa förslag när vi tar upp dem. Vi har också föreslagit s.k. semibevakade övergångsställen på Tulegatan som ett sätt att öka säkerheten för de gående (istället för de farthinder och fartbegränsningar som föreslogs i ett medborgarförslag) men även detta röstade styret ner.

Vi har på det här kommunstyrelsemötet valt att specifikt lyfta fram två medborgarförslag som vi tycker är extra bra; dels ett medborgarförslag om att införa försök med ägarlägenheter och dels ett förslag om att flytta kommunhuset. Just ägarlägenheter är sorgligt bortglömda i Sundbyberg och vi tyckte att det här var ett utmärkt förslag.

Att flytta kommunehuset till centrala Sundbyberg var en fråga som vi drev förra mandatperioden och det gläder oss att fler delar vår åsikt att nuvarande placering inte är helt optimal. Båda medborgarförslagen skriver vi om på vår hemsida.

Normalt sett brukar jag försöka hålla mitt privatliv borta från bloggen, men sex månaders frånvaro tarvar en förklaring. Efter fullmäktigemötet i oktober blev jag tvungen att uppsöka akuten pga smärtor i vänster arm. Det positiva med det besöket var att de kunde konstatera att jag inte hade några problem med hjärtat, men däremot var mitt blodtryck skyhögt (180 över 140) och även blodsockret var högt (15 mmol/l).

Blodtrycket berodde på stress (det var en lång och stressig dag där jag gick på 100% från 08.00 till 22.00, och att sitta och vänta på akuten är inte direkt avslappnande), kaffe och snus och efter att ha dragit ner på alla tre är mitt blodtryck nu ok, även om det sticker iväg om jag stressar; vilket är en anledning till att jag håller ett lägre tempo och valt att prioritera ner vissa aktiviteter.

Blodsockret å andra sidan beror på att jag nu fått typ-2 diabetes. Detta var i sig inte oväntat, eftersom det ligger i släkten, men jag hade räknat med att det skulle dröja till 50-årsåldern innan det bröt ut. Detta har lett till att jag lagt om min livsstil en del, och både tränar regelbundet liksom försöker få in vardagsmotion i mitt normala schema.

Det tog några månader att lägga om livsstilen, men nu känns det som om jag etablerat nya — och bättre — vanor, och att jag därmed kan återuppta sådant som jag tycker är roligt; exempelvis att blogga.

Som inledande ambition tänkta jag försöka blogga en gång per vecka, med målsättningen att öka med tiden, men jag har valt att ta det lite lugnt så här i början; jag vill av naturliga skäl inte riskera att stressa upp mig och få problem med blodtrycket igen. Min diabetes kräver redan en medicin (metformin) och eftersom jag dessutom har s.k. Metabolt syndrom så äter jag även Simvastatin. Då jag inte vill äta mer medicin än som är absolut nödvändigt så vill jag gärna hålla blodtrycket under kontroll utan att äta medicin för det också .

Och med det tycker jag att jag skrivit tillräckligt mycket om mitt privatliv och i framtida inlägg kommer jag att återgå till att skriva om politik. Jag vill dock poängtera att detta inlägg är ämnat som information; jag vill inte — och förväntar mig inte — att någon ska tycka synd om mig. Visst, det är aldrig roligt att utveckla en kronisk sjukdom, men diabetes är en ganska “snäll” sjukdom för att vara kronisk, och så länge man tar hand om sin kropp så kan man leva ett fullgott liv med diabetes.

Jag är lite kluven till projektet. Å ena sidan tycker jag att det är positivt att man försöker stärka medborgardialogen, men å andra sidan finns risken att det mest blir plakatpolitik av det hela och sedan när veckan är slut så återgår man till de vanliga rutinerna. Dessutom tycker jag att en hel del av aktiviteterna är väldigt halvhjärtade och att det ofta blir tydligt att det är just plakatpolitik man vill syssla med; att man gärna vill framstå som lyssnande och framsynta men att man helst skulle slippa ha kontakt med medborgarna.

I vilket fall, en av kampanjerna är att kultur- och fritidsnämnden har öppet sammanträde på torsdag, vilket innebär att man kan komma och lyssna. Tyvärr får man inte delta i diskussionerna utan man får enbart möjlighet att lyssna passivt. En annan aktivitet är att kommunen arrangerar en chatt mellan 15.00 och 16.00 varje vardag den här veckan. Jag kommer att delta på torsdag, och då går det att ställa frågor direkt till mig för den som så önskar.

För den som — liksom jag — tycker att 15-16 är en ovanligt dålig tid eftersom man då oftast är på jobbet (själv utnyttjar jag möjligheten att flexa ut tidigt från jobbet för att kunna delta) så påminner jag om att jag på min blogg har en funktion för att chatta direkt med mig, vid de tillfällen då jag är online. Vilket oftast är på helger och kvällstid (och det syns direkt om jag är online eller ej)

Dessutom har min chatt fördelen att den inte är filtrerad; det går alltså att ställa vilka frågor man vill. Sedan finns det givetvis frågor som jag inte kan besvara, eller frågor som jag inte vill besvara, men min ambition är att besvara de frågor jag får.