Här servas en stor del av pendeltågen och man har även nattlig förvaring av tågen här under de få timmar som pendeltågen inte är i trafik. Studiebesöket inleddes med kort föredragning innan vi fick gå ut och se verksamheten.

På bilden ovan (klicka för en större version) beskådar vi ett parkerat pendeltåg. De två bollarna är ett enkelt verktyg för att föraren ska kunna avgöra om tåget är parkerat på rätt position. När rutan nuddar den gula bollen står tåget rätt och om den nuddar den röda bollen har man kört för långt. Ursprungligen var tanken att man skulle ta fram ett komplicerat system med laser för att mäta när tåget står i rätt position, men man insåg snabbt att detta var helt onödigt när det fanns en enkel (och billig) lösning på problemet.

Värt att notera är att tåget inte tar skada om man kör emot den röda bollen, men då matchar inte dörren i förarkupén den perrong som man ska kliva av på. Annars finns framför tågen en deformationszon, dvs om det skulle uppstå ett fel så att tåget inte stannar så bromsas det upp i denna deformationszon med minimala skador på tåget (och större skador på byggnaden). Detta eftersom ett pendeltåg kostar ca 200 miljoner och har en leveranstid på ett år; det skulle helt enkelt vara mycket värre om tåget tog skada än om byggnaden tar skada.

Vi fick även möjligheten att åka med ett tåg. Att åka pendeltåg känns kanske inte så spännande — det gör man ju ganska ofta om man bor i Stockholm och jag tog faktiskt pendeln till Södertälje — men det var första gången som jag åkte i förarhytten. Det var faktiskt riktigt häftigt, även om vi inte fick köra själva utan “bara” titta på.

Färden gick inte så långt, utan enbart bort till en tvätthall. Eftersom tvätten tar en kvart, och vi hade lite dåligt med tid, så körde de ingen tvättning av tåget då. Men, eftersom tvätthallen ser ut som en gigantisk biltvätt så misstänker jag upplevelsen är ganska likartad den när man sitter i bilen i en biltvätt.

Väl tillbaka besökte vi även servicehallen och här ser man ett pendeltåg ovanifrån. Det kan vara värt att notera att det inte finns något skyddande tak. Detta eftersom tågen står inomhus när de inte används och när de körs utvecklas sådan värme att tågen inte tar skada vare sig regn eller snö.

I servicehallen kan man även komma under tågen och på bilden står vi under en Bogie, dvs en hjulupphängning med dämpning och motorer. Det var förvånande små elmotorer som driver pendeltågen.

Förutom ovanstående fick vi även se klottersaneringshallen och tvätthallarna. Från dessa saknar jag dock bra foton. Det kan vara värt att notera att Södertäljedepån hanterar alla skadliga ämnen som uppstår vid tvätt, klottersanering, reparation, etc, och man varken belastar marken eller Södertälje kommuns reningsverk med sin verksamhet.

På grund av förseningarna från banverket (som ansvarar för de nya spåren som numera ska vara klara i december) kan Södertäljedepån fortfarande inte operera på full kapacitet utan man går för tillfället på ungefär 50% kapacitet. Skulle man ta in fler tåg under natten skulle man inte kunna få ut dessa under morgonen, men med de nya spåren kommer man att kunna ta in fler tåg för tvätt, sanering, service och reparation under natten.

Allt som allt ett oerhört intressant besök och jag lärde mig mer om pendeltågstrafiken och vad detta innebär. Visserligen var det lite synd att vi inte fick prova att köra tågen, men det har med säkerhetsbestämmelser att göra och tydligen fick inte ens SL:s VD prova att köra när han var på besök.

Under 2011/2012 — dvs under hösten 2011 och våren 2012 — har jag gått en ledarskapsutbildning i Folkpartiets regi. Den anordnades av riksorganisationen och riktade sig till personer som antingen har någon typ av ledarroll i partiet, eller som kan tänka sig en sådan i framtiden.

Eftersom jag är ordförande för kommunföreningen i Sundbyberg och dessutom gärna skulle ha fler spännande uppdrag i framtiden så sökte jag till denna och blev till min glädje antagen.

Det innebär att jag det senaste året jobbat mycket med mitt ledarskap, utifrån perspektivet värderingsgrundat ledarskap. Förutom att få en massa verktyg som jag kan använda har jag lärt mig massvis om mig själv; både om mina värderingar och drivkrafter och hur jag kan bli en bättre ledare.

Kursen har inneburit en massa jobb, och ett antal helger offrade på detta, men det har verkligen varit värt varenda minut. Därför vill jag passa på att tipsa om att utbildningen kommer att ges även 2012/2013 och mer info om den hittar du här.

Notera dock att utbildningen enbart är öppen för medlemmar i Folkpartiet, att man måste ha (eller haft, med ambitionen att återigen ha) ett förtroendeuppdrag för Folkpartiet, plus att det är en kostnad för att delta i utbildningen.

Jag hade förmånen att länsförbundet stod för halva avgiften, så jag behövde bara betala halva kostnaden själv, men man bör inte utgå från att länsförbunden även denna gång står för en del av avgiften.

I vilket fall så är det en utbildning som jag kan rekommendera; för de utav er som är medlemmar i Folkpartiet och som är intresserade av att i framtiden ta lite tyngre politiska uppdrag i Folkpartiets namn.

Därför borde vi oftare diskutera politiska frågor innan de kommer till kommunstyrelsen; eftersom det är här som det ibland kan finnas en möjlighet att påverka. Det är också därför som jag till och från skriver om vad som händer i kommunstyrelsen. Dess möten är inte öppna (vilket däremot kommunfullmäktige är) men däremot är besluten offentliga, precis som i vilken annan nämnd som helst.

Jag väljer här att lyfta några specifika frågor som jag tycker är extra intressanta av olika skäl, framförallt då ekonomin, en integritetsfråga (kameraövervakning), några motioner och några medborgarförslag.

Ekonomin

Om vi börjar med ekonomin så bestod den egentligen av två punkter; årsredovisning 2011 och månadsrapport för februari 2012. Båda dessa kan egentligen sammanfattas med två ord; bra och dåligt. Det som är bra är att kommunen visar ett stabilt resultat med tydliga överskott. Det behövs inga akuta nedskärningar och vi har ett överskott i finanserna.

Men, det dåliga är att dessa överskott skapas genom exploateringsintäkter. Sundbyberg förbättrar sina resultat genom att sälja byggrätter och i Sveriges — till ytan — minsta kommun så säljs det som vi har minst av, dvs yta. Det ger en injektion i ekonomin nu, men som alla ändliga resurser så tar även exploateringsintäkter slut förr eller senare.

Att vi då har en ekonomi som hålls uppe av exploateringsintäkter gör att kommunen får det svårare att klara ekonomin när dessa väl tar slut. Att få en exploateringsintäkt innebär att en framtida möjlig intäkt tas ut nu, och om man inte lägger undan dessa intäkter för att ha till sämre dagar så riskerar man hamna i ett sämre läge i framtiden.

Detta i sin tur beror på att politiken har en mandatperiodsbaserad ekonomi. De som styr nu behöver bara ta ansvar för ekonomin den här mandatperioden. Hur det ser ut nästa mandatperiod är en fråga för de som styr nästa mandatperiod. Man talar om börsföretag ibland om kvartalsrapportbaserad ekonomi, där man enbart ser på den ekonomiska utvecklingen fram till nästa kvartalsrapport — eftersom det är detta som många aktieägare är intresserade av — men är den mandatperiodsbaserade ekonomi som finns i politiken verkligen så mycket bättre?

På kort sikt är jag inte oroad för Sundbybergs ekonomi. Vi (dvs Folkpartiet och alliansen) lade grunden för en god ekonomi genom den ekonomiska uppstädning som vi gjorde 2007 men den grunden behöver underhållas och det gör inte det nuvarande styret. När kommunen visar överskott före exploateringsintäkter de flesta år under en mandatperiod så har kommunen en stabil ekonomi, men det ekonomiska läget har inte Sundbyberg och det riskerar att straffa sig om vi fortsätter ha svaga styren som inte kan hålla i pengarna.

Integritet

Kommunpolitik är sällan ideologisk och det är oftast praktiska frågor som ska behandlas, men ibland dyker det upp frågor med ideologisk botten. Kameraövervakning är en sådan, där kommunen är remissinstans vid ansökningar om kameraövervakning.

Här upplevde vi i Folkpartiet under flera år att denna fråga inte fick den behandling den behövde och där vi var på väg ut på ett sluttande plan där vi blev mer och mer generösa med vad vi tillät. Därför drev Folkpartiet under flera år frågan om att vi borde ha en kameraövervakningspolicy, så att kommunen skulle hålla samma linje hela tiden och så att vi var tydliga med vad vi ville tillåta och när vi ansåg att övervakningen kränker integriteten.

Från början var vi ganska ensamma i den kampen, även om det var enkelt att få med övriga allianspartiet på vår linje, och vår ursprungliga motion blev nedröstad av S+MP+V. Efter valet 2010 svängde dock Vänsterpartiet i frågan och när även MP anslöt till vår linje så fanns det en tydlig majoritet för en kameraövervakningspolicy och till slut hade kommunen en sådan. Denna policy används när någon söker tillstånd för kameraövervakning i kommunen. Det har lett till att det finns en tydlig linje för vad vi avstyrker (framförallt då kameraövervakning som går in i det offentliga rummet) och vad vi tillstyrker (övervakning inne i privata lokaler framför allt).

Policyn skulle fortfarande kunna förbättras; när vi väckte frågan under förra mandatperioden så fanns en informationsplikt mot fullmäktige med i vårt förslag och den informationsplikten fick vi aldrig igenom. Men, situationen är bättre nu än innan Folkpartiet började driva frågan.

Motioner

Det fanns även två motioner att behandla som hade Folkpartiet som avsändare (den ena dock i samarbete med Moderaterna). Den första motionen, som är en FP-motion, handlade om att kommunen behöver införa ett cykelbokslut. Folkpartiet har länge drivit cykelfrågor i Sundbyberg och kommunen har blivit bättre på just cykelfrågor, men det är fortfarande en för dålig uppföljning av vad som gjorts (och då särskilt visavi vad som beslutats) och vilka resultat vi fått. Därför ville vi se ett cykelbokslut för att följa upp de beslut som fattas de senaste åren.

Den andra motionen, som vi skrev och lämnade in tillsammans med Moderaterna, handlar om att ta fram en handlingsplan för brott mot äldre. Givetvis är alla former av brottslighet förkastligt och ska stävjas, men vi är extra oroade av den brottslighet som riktar sig mot äldre. En vanlig metod är att gärningsmännen (som givetvis kan vara kvinnor också) utger sig för att komma från hemtjänst eller hemsjukvård och här menar vi att kommunen kan bidra till att minska dessa brott genom att göra det svårare för dessa gärningsmän att lura äldre att de kommer från hemtjänsten. Det kan handla om förbättrad information till våra äldre, gärna i kombination med åtgärder som identifierar eller legitimerar vår personal så att de äldre ska kunna vara säkra på att personen som ringer på verkligen är från hemtjänsten.

Denna motion föreslår kommunstyrelsen bifall på vilket gläder oss. Det är en viktig fråga och ett bifall till motionen är ett första steg på vägen mot en tryggare tillvaro för våra äldre.

Medborgarförslag

Slutligen var det ett antal medborgarförslag. Medborgarförslagen är intressanta eftersom det ger medborgarna en direkt kanal in i den kommunala demokratin, där man som medborgare faktiskt skulle kunna få en möjlighet att påverka. Det förutsätter dock att politikerna faktiskt respekterar medborgarna och behandlar förslagen med den respekt de förtjänar.

Visst, det kommer en del riktigt dåliga förslag ibland och dessa kan man givetvis avfärda med ett kort (men artigt) svar. Sedan finns det ett antal förslag som föreslår samma sak (fartbegränsningar på vissa vägsträckor får vi ett antal av varje år) men dessa bör då behandlas ordentligt första gången, och sedan kan man gå på rutin när det kommer likartade förslag.

Jag tycker dock inte att man alltid ger förslagen den grundläggande behandling som de förtjänar. Om vi tar fartbegränsningar som exempel så kan givetvis inte alla gator ha 30-gräns och vi kan inte hålla på och installera fartgupp överallt (bland annat för att ge våra yrkestrafikanter, ex.vis busschaufförer, en dräglig arbetsmiljö) men styret är aldrig beredda att ta det här extra steget.

Från Folkpartiet har vi flera gånger föreslagit att man ska göra försök med dynamiska farthinder, men alltid fått nej på detta. Dessa är ett utmärkt sätt att dämpa farten utan att försämra arbetsmiljön för yrkeschaufförer, men S & MP röstar alltid ned dessa förslag när vi tar upp dem. Vi har också föreslagit s.k. semibevakade övergångsställen på Tulegatan som ett sätt att öka säkerheten för de gående (istället för de farthinder och fartbegränsningar som föreslogs i ett medborgarförslag) men även detta röstade styret ner.

Vi har på det här kommunstyrelsemötet valt att specifikt lyfta fram två medborgarförslag som vi tycker är extra bra; dels ett medborgarförslag om att införa försök med ägarlägenheter och dels ett förslag om att flytta kommunhuset. Just ägarlägenheter är sorgligt bortglömda i Sundbyberg och vi tyckte att det här var ett utmärkt förslag.

Att flytta kommunehuset till centrala Sundbyberg var en fråga som vi drev förra mandatperioden och det gläder oss att fler delar vår åsikt att nuvarande placering inte är helt optimal. Båda medborgarförslagen skriver vi om på vår hemsida.

Normalt sett brukar jag försöka hålla mitt privatliv borta från bloggen, men sex månaders frånvaro tarvar en förklaring. Efter fullmäktigemötet i oktober blev jag tvungen att uppsöka akuten pga smärtor i vänster arm. Det positiva med det besöket var att de kunde konstatera att jag inte hade några problem med hjärtat, men däremot var mitt blodtryck skyhögt (180 över 140) och även blodsockret var högt (15 mmol/l).

Blodtrycket berodde på stress (det var en lång och stressig dag där jag gick på 100% från 08.00 till 22.00, och att sitta och vänta på akuten är inte direkt avslappnande), kaffe och snus och efter att ha dragit ner på alla tre är mitt blodtryck nu ok, även om det sticker iväg om jag stressar; vilket är en anledning till att jag håller ett lägre tempo och valt att prioritera ner vissa aktiviteter.

Blodsockret å andra sidan beror på att jag nu fått typ-2 diabetes. Detta var i sig inte oväntat, eftersom det ligger i släkten, men jag hade räknat med att det skulle dröja till 50-årsåldern innan det bröt ut. Detta har lett till att jag lagt om min livsstil en del, och både tränar regelbundet liksom försöker få in vardagsmotion i mitt normala schema.

Det tog några månader att lägga om livsstilen, men nu känns det som om jag etablerat nya — och bättre — vanor, och att jag därmed kan återuppta sådant som jag tycker är roligt; exempelvis att blogga.

Som inledande ambition tänkta jag försöka blogga en gång per vecka, med målsättningen att öka med tiden, men jag har valt att ta det lite lugnt så här i början; jag vill av naturliga skäl inte riskera att stressa upp mig och få problem med blodtrycket igen. Min diabetes kräver redan en medicin (metformin) och eftersom jag dessutom har s.k. Metabolt syndrom så äter jag även Simvastatin. Då jag inte vill äta mer medicin än som är absolut nödvändigt så vill jag gärna hålla blodtrycket under kontroll utan att äta medicin för det också .

Och med det tycker jag att jag skrivit tillräckligt mycket om mitt privatliv och i framtida inlägg kommer jag att återgå till att skriva om politik. Jag vill dock poängtera att detta inlägg är ämnat som information; jag vill inte — och förväntar mig inte — att någon ska tycka synd om mig. Visst, det är aldrig roligt att utveckla en kronisk sjukdom, men diabetes är en ganska “snäll” sjukdom för att vara kronisk, och så länge man tar hand om sin kropp så kan man leva ett fullgott liv med diabetes.

Jag är lite kluven till projektet. Å ena sidan tycker jag att det är positivt att man försöker stärka medborgardialogen, men å andra sidan finns risken att det mest blir plakatpolitik av det hela och sedan när veckan är slut så återgår man till de vanliga rutinerna. Dessutom tycker jag att en hel del av aktiviteterna är väldigt halvhjärtade och att det ofta blir tydligt att det är just plakatpolitik man vill syssla med; att man gärna vill framstå som lyssnande och framsynta men att man helst skulle slippa ha kontakt med medborgarna.

I vilket fall, en av kampanjerna är att kultur- och fritidsnämnden har öppet sammanträde på torsdag, vilket innebär att man kan komma och lyssna. Tyvärr får man inte delta i diskussionerna utan man får enbart möjlighet att lyssna passivt. En annan aktivitet är att kommunen arrangerar en chatt mellan 15.00 och 16.00 varje vardag den här veckan. Jag kommer att delta på torsdag, och då går det att ställa frågor direkt till mig för den som så önskar.

För den som — liksom jag — tycker att 15-16 är en ovanligt dålig tid eftersom man då oftast är på jobbet (själv utnyttjar jag möjligheten att flexa ut tidigt från jobbet för att kunna delta) så påminner jag om att jag på min blogg har en funktion för att chatta direkt med mig, vid de tillfällen då jag är online. Vilket oftast är på helger och kvällstid (och det syns direkt om jag är online eller ej)

Dessutom har min chatt fördelen att den inte är filtrerad; det går alltså att ställa vilka frågor man vill. Sedan finns det givetvis frågor som jag inte kan besvara, eller frågor som jag inte vill besvara, men min ambition är att besvara de frågor jag får.

En av de första frågor som jag var engagerad inom när jag hade flyttat till Sundbyberg var frågan om studentbostäder. Eftersom jag har en bakgrund inom studenpolitiken (den studentfackliga, så som den bedrivs av bland annat teknologkårerna) och dessutom hade suttit två år i styrelsen för Stångåstaden (Linköpings kommunala bostadsbolag, som även har ett stort antal studenbostäder) var det en naturlig fråga för mig.

Därför blev jag väldigt glad när Nina Lundström i september 2002 (vilket rent formellt tillhör mandatperioden 98-02 eftersom fullmäktige byts den 1/11 efter val och nämnderna byts 1/1 året efter) lade ett yrkande om att “kommunen skulle inventera sitt markinnehav för att se om det gick att omvandla tomma lokaler till studenbostäder”. Detta eftersom vi då hade gott om tomma affärslokaler och ont om studentbostäder.

Tyvärr omvandlades inga lokaler, men ett resultat blev att ca 70 bostäder i kvarteret banken skulle omvandlas till studentbostäder allt eftersom tidigare hyresgäster flyttade ut. Inte riktigt den mängd studentbostäder som vi hade önskat, men i alla fall ett litet steg på vägen.

Vår ambition var större än detta, och det svar som Folkpartiet hade fått 2002 indikerade att det skulle tillkomma fler studentbostäder i framtiden. Eftersom Socialdemokraterna dessutom hade gått ut i valrörelsen 2002 och lovat satsa på studentbostäder så hade man kanske kunnat tro att det skulle tillkomma fler de närmaste åren.

Mitt intryck under åren 2003-2005 var dock att det faktiskt inte tillkom några studentbostäder alls, så 2006 följde jag upp frågan genom att ställa en interpellation i fullmäktige. Det interpellationssvaret är antagligen det kortaste svar som någonsin lämnats i fullmäktige, och det besvarade inte de frågor jag ställde. Det enda man kunde utläsa ur “svaret” var att det inte hade skapats några studentbostäder och att Socialdemokraterna inte var intresserade av att svara på frågan om varför.

Föregående mandatperiod

Det var därför lite extra kul när vi vann valet 2006. Äntligen skulle det kanske kunna bli lite ordning på torpet och Folkpartiet skulle kunna bidra till att det skapades studentbostäder i Sundbyberg. Tyvärr tappade vi makten 2007 när två moderata ledamöter i fullmäktige valde att svika väljarna genom att gå över till Socialdemokraterna och tvinga igenom ett maktskifte i kommunen. (Vilket jag inte tänker skriva mer om just nu, det finns ett antal inlägg om detta för den som är intresserad).

Återigen såg det ut som om studentbostäder var ett förlorat område, men eftersom vi hade ett tidigare löfte från Socialdemokraterna — plus att de även i valrörelsen 2006 gått ut och lovat studentbostäder — följde vi upp frågan i opposition.

Därför interpellerade Folkpartiet återigen om detta i september 2009, men vi fick fortfarande inget svar på vad som hade hänt med löftena om studentbostäder och det verkade snarare som om utvecklingen hade gått bakåt, dvs under de två senaste mandatperioderna hade det försvunnit fler studentbostäder än vad som tillkommit.

Nuvarande status

Så därför lyfter vi frågan igen. Det är en viktig fråga för mig, men också en viktig fråga för Sundbyberg. Sundbyberg är en del av Stockholmsregionen och regionen behöver personer med högskoleutbildning. Bristen på studentbostäder gör regionen mindre intressant för blivande studenter och vi riskerar att tappa den kompetens som vi — och regionens företag — behöver. Därför interpellerade jag om frågan igen innan sommaren, och nedanstående klipp på YouTube tar upp denna interpellation.

Interpellation har inte besvarats i fullmäktige än, utan den kommer antagligen upp på höstens första fullmäktigesammanträde, i september. Att det råder en allvarlig brist på studentbostäder i regionen är inget påhitt från vår sida, bland annat tas det upp i gårdagens DN. Sundbyberg har — som en del av regionen Mälardalen — en del av ansvaret för att det skapas studentbostäder. Men, här har utvecklingen de senaste tre mandatperioderna gått åt helt fel håll.

Min förhoppning är att min interpellation ska få sossarnas samarbetspartier i fullmäktige — Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet — att vakna och utöva lite påtryckning på Socialdemokraterna. Uppenbart är att om frågan enbart avgörs av Socialdemokraterna så kommer det inte att skapas några studentbostäder i Sundbyberg den här mandatperioden. Heller.

På samma sätt är det med många ordval; genom att kalla RUT-avdraget för pigavdrag så ger man det en negativ stämpel; genom att kalla a-kassan för en försäkring så kan man låtsas som om systemet är självförsörjande; kallar man en inkomstskatt för värnskatt så kan man låtsas som om man värnar vissa grupper.

Vissa ord har använts så länge att de satt en världsbild, eller en värderingsgrund som man förmedla. Ett tydligt exempel är när det kommer till skatter och bidrag. Jag blir lika förvånad — och irriterad — varje gång som sänkta bidrag beskrivs som att “man tar från de som har det sämst” eller när en skattesänkning beskrivs som att “man ger till de rika”.

Det finns två sätt att se på individen kontra samhället; antingen så består samhället av individer, där individerna äger rätten till det de skapar. Eller så är samhället det överordnade, där allting som skapas tillfaller samhället som i sin tur fördelar detta efter behov. Det sistnämnda skulle kunna beskrivas som “Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, dvs en kommunistisk syn på samhället där individen är ointressant.

Problemet är bara att denna världsbild tycks ha satt sig hos många personer i Sverige, där “rika ska sättas åt” och där förmåner förvandlats till rättigheter; det viktiga är inte om man behöver ett bidrag utan att man “har rätt till det”.

Vad är skatt?

Om vi börjar med skatter, vad är detta? Om man ser enbart till negativa rättigheter, och då specifikt rätten till egendom, så skulle man kunna se all skatt som stöld. Någon annan tar en del av dina pengar.

Samtidigt menar jag, som liberal, att det inte finns enbart negativa rättigheter utan även positiva sådana, vilket i sin tur ger att det i ett samhälle finns ett socialt kontrakt där vi gemensamt finansierar sådant som behöver finnas i ett samhälle där alla ska ha samma möjligheter. Vi avstår en del av våra pengar för att alla ska ha rätt till utbildning, vi avstår en annan del för att alla ska ha rätt till sjukvård och vi avstår en tredje del för att den som för tillfället är satt på obestånd (exempelvis genom sjukdom eller arbetslöshet) ska kunna få ett värdigt liv.

Det finns alltså en underförstådd överenskommelse om att vi under delar av livet avstår en del av våra inkomster för att sedan under andra delar av livet kunna dra nytta av andras inkomster. Därför håller jag inte med om påståendet “skatt är stöld” men jag tycker samtidigt att det är viktigt att påpeka att när vi betalar skatt så tar staten (eller landstinget, eller kommunen) en del av våra pengar för att kunna finansiera sådant som vi är överens om att finansiera gemensamt, så att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter.

Därför kan en skattesänkning — per definition — aldrig ge pengar till någon utan det handlar istället om att ta mindre pengar från skattebetalarna. Det är också därför som det är oärligt att kalla jobbskatteavdraget för pensionärsskatt, eftersom ingen får höjd skatt. Däremot sänks skatten på arbetsinkomster.

På samma sätt kan man inte — om man vill vara ärlig — kalla en skatt för värnskatt, eftersom det inte är någon som “värnas” genom att de tvingas avstå ännu mer av sina pengar. Värnandet sker istället genom hur skattepengarna används, så man skulle kunna tala om ett “värnbidrag” om man under en lågkonjunktur ökar ett specifikt bidrag.

Ett bidrag är aldrig en rättighet

De bidrag som under åren införts i Sverige, exempelvis föräldrapenning, sjukpenning, a-kassa, pension, etc, är förmåner som införts för att skapa ett bättre samhälle. Men, de är just förmåner och inga rättigheter. För vissa av dessa bidrag har vi gjort vägval i samhället. När ATP infördes valde de som röstade då mellan ett bidragssystem (dvs ATP) eller ett system där man själv sparade ihop sin pension. Vi valde då att låta pensionerna vara bidrag, dvs de som arbetar betalar skatter som i sin tur finansierar pensionerna för de som gått i pension.

Nu är systemet omgjort, eftersom det höll på att kollapsa, och vi sparar själva ihop en större del av vår pension. Men, basen i pensionssystemet är fortfarande ett bidrag som finansieras av skattebetalarna.

På samma sätt är a-kassan ett bidrag. De avgifter som tas in räcker inte för att täcka utgifterna, utan staten skjuter till pengar. A-kasan blir därmed ett omställningsbidrag för att man ska slippa hamna på bar backe medan man letar ett nytt jobb och blir självförsörjande igen. Om nivåerna i a-kassan sänks så “tar” man inte pengar från någon utan istället ger man mindre i bidrag.

Detta är viktigt att komma ihåg. Våra bidragssystem är rimliga bidrag om man ska ha ett medmänskligt samhälle där vi hjälper varandra och där alla har samma möjligheter, men det är fortfarande bidrag. Det är inga rättigheter och de pengar jag tidigare betalat in i skatt finns inte på ett särskilt konto märkt “Mattias Lönnqvist” utan de perioder jag levt på bidrag (exempelvis de två år där jag var arbetslös större delen av tiden) så fick jag bidrag som finansierades av de som just då arbetade. På samma sätt betalades min skolgång av de som då arbetade, och när jag väl går i pension (som sisådär en 30 år) så kommer delar av min pension att betalas av de som då arbetar.

Mer om bidrag

Detta gäller analogt för alla typer av bidrag. Jag tycker att vi ska ge mycket i bistånd, gärna mer än en procent av BNP och jag blev oerhört besviken när alliansen minskade biståndet med 1 miljard (även om man kallade det för avskrivning av ett lån), men det är fortfarande ett minskat bidrag, dvs att man ger mindre pengar. Alliansen “tog” inte pengar från någon, utan man gav mindre. Jag skulle gärna sett att man gav mer istället, men det var ingen som blev bestulen.

Sammanfattning

Det är viktigt att komma ihåg att när vi betalar skatt så tar staten en del av våra pengar. Vilket jag tycker är helt ok, men det är fortfarande mina pengar som jag blir av med. Likaledes är det viktigt att komma ihåg att alla bidrag är pengar som vi får, pengar som tidigare tillhört någon annan.

Därför kan en skattesänkning per definition aldrig ge pengar till någon eftersom det handlar om att staten (landstinget, kommunen) tar ifrån individerna mindre pengar.

Sänker man ett bidrag så tar man inte heller pengar från någon, utan man ger mindre.

Låt oss inte glömma — eller gömma i felaktig terminologi — att det är skattebetalarna, dvs individerna, som finansierar våra gemensamma åtaganden. Staten (landstinget, kommunen) har inga egna pengar utan det är vi som skattebetalare som finansierar verksamheten. Det är också därför jag gillar budgetdisciplin eftersom jag ogillar när någon slösar med mina pengar.

Om du har problem att läsa insändaren så kan du klicka på bilden.

Både jag och Henrik sitter i stadsbyggnadsnämnden, och vi satt även där förra mandatperioden. Då var dock jag ordinarie och Henrik ersättare och den här mandatperioden har vi bytt så att Henrik är ordinarie. (Ska man vara riktigt noggrann så ersatte jag Nina Lundström 1/1 2008 och hon tog istället över ansvaret för Kultur- och fritidsfrågor som jag hade ansvarat för tidigare)

Jag har skrivit om Landsvägen och tvärbanans sträckning tidigare, bland annat i samband med det pressmeddelande som vi skickade ut i början av 2008; ett pressmeddelande som ledde till en artikel i “Mitt i Sundbyberg” men tyvärr inte till några åtgärder från Socialdemokraterna.

Vilket är pudelns kärna. Att undvika trafikstörningar när tvärbanan byggs är helt omöjligt och tvärbanan tillför så mycket att det är värt en del störningar. Men, störningarna hade kunnat bli mindre och trafikkaoset hade kunnat bli ett begränsat kaos istället för en total trafikinfarkt. Om man bara hade gjort någonting, men det gjorde man inte. Åtminstone så räknar inte jag “stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa” som en åtgärd.

Men, de byggde åtminstone inga cykelbanor på delar av Landsvägen som de ursprungligen tänkte. Däremot försökte de länge förrvärra kaoset genom att bygga ett gigantiskt bergrumsgarage. Förutom det trafikkaos som detta skulle ha lett till — både när det var klart och under själva byggnation — så skulle det ha pågått sprängningar i området under en lång tid, och kommunen skulle ha gått in med ett antal miljoner för att stötta projektet.

Allt som allt ett väldigt tveksamt projektet som enbart stoppades tack vare att Lorryprojektet drabbades av en likviditetsbrist. Hade sossarna fått som de velat så hade man hållit på och sprängt hela förra året.

Under mina tre år som ordinarie ledamot i stadsbyggnadsnämnden (och FP:s gruppledare i nämnden) så förde jag vid ett antal tillfällen fram att vi behövde göra trafikanalyser för att kunna planera trafiken och minska risken för trafikinfarkter, men fick nej på detta. Nu har man åtminstone tagit fram en trafikplan (som är ute på remiss) som förhoppningsvis kan lösa en del problem, men det har tagit Socialdemokraterna över tre år att komma till den punkten.

Vilket är synd, särskilt för de kommuninvånare och näringsidkare som drabbas av att Socialdemokraterna inte är beredda att utöva politiskt ledarskap.

En replikväxling uppstod då mellan mig och Bengt Sjöholm (KD) om vad jag egentligen sa. Jag har därför klippt ihop replikväxlingen, inklusive mitt inledande anförande här:

Efter att ni konstaterat att jag hade rätt och Bengt Sjöholm fel så vill jag passa på att be om ursäkt för kvaliteten. Jag provade ett nytt verktyg för att kunna spela in webbsändningen direkt från skärmen, men bildkvaliteten blev inte särskilt bra och det ligger med en reklamruta (eftersom jag inte vill betala för programmet förrän jag utvärderat det ordentligt)

I just det här inlägget kommer jag huvudsakligen att föra fram mina åsikter som hyresgäst, och jag kommer att göra en tydlig skillnad på hur jag ser på bolaget beroende på om det är politikern Mattias eller hyresgästen Mattias som uttalar sig. Detta för att det är en väldigt tydlig skillnad. I vissa fall tycker politikern Mattias samma sak som Folkpartiet i Sundbyberg, och ibland tycker hyresgästen Mattias samma sak som politikern Mattias. Men, det är skillnad mellan dessa tre.

Förvaltaren ur ett politiskt perspektiv

Under de år som jag varit politiskt aktiv i Sundbyberg har det kommunala bostadsbolaget Förvaltaren förändrats och förbättrats. När jag flyttade hit var bolaget ganska dåligt skött, med höga kostnader, en dålig avkastning på det bundna kapitalet och var ett högriskprojekt med alla de kommersiella fastigheter man hade.

De senaste åren har det dock blivit mycket bättre. Förvaltaren har ombildat bostäder vilket frigjort kapital till investeringar i form av bl.a. renoveringar. Man har skurit ner sina kostnader och har nu en ekonomisk kostym anpassad till verkligheten. Dessutom har man gjort sig av med stora delar av sitt bestånd av kommersiella fastigheter.

Det finns dock mer man borde göra. Till att börja med borde man göra sig av med alla sina kommersiella fastigheter, inklusive Hallonbergens centrum. Förvaltaren borde ägna sig åt bostäder enbart och inte som sossarna vill; ägna sig åt en massa annan verksamhet. Förutom att sälja alla kommersiella fastigheter borde man göra sig av med sina bredbandsbolag och enbart ha kvar ett enda bolag; bostadsverksamheten.

Sedan är det min bestämda uppfattning att Förvaltaren på bostadsmarknaden fortfarande är en för dominerande aktör, och att man borde fortsätta ombilda bostäder. Ingen stadsdel borde ha mer än 50% hyresrätter.

Men, i korthet så är Förvaltaren numera ett välskött bolag med kompetent personal, och om man ska ha kommunala bostadsbolag så börjar Förvaltaren nu likna ett bolag som är värt att behålla. När man väl gjort sig av med all kringverksamhet blir det dessutom ett riktigt bra bolag. Detta skulle kunna jämföras med det Förvaltaren som i raskt takt rörde sig mot konkurs i början av 90-talet.

Förvaltaren ur ett hyresgästperspektiv

Jag flyttade till min lägenhet i Rissne 2007. Jag hade tidigare bott hos en privat hyresvärd i centrala Sundbyberg, men flyttade eftersom lägenheten var för liten och Förvaltaren var de som snabbast kunde ordna fram en trea åt mig. Det tog inte många månader i deras kö om man — som jag — var beredd att flytta till Rissne. Vilket så här i efterhand förvånar mig lite, eftersom jag tycker att Rissne är ett väldigt trevligt område, även om det inte finns så mycket restauranger eller butiker här.

Jag trivs dessutom tillräckligt väl i området för att inte börja leta en ny bostad, trots att det finns ganska mycket hos Förvaltaren som jag stör mig på som hyresgäst. Dessutom är jag lite snål och väldigt lat och vill därför inte flytta “i onödan”. Men, det innebär inte att jag är nöjd med Förvaltaren som hyresvärd, och det finns mycket hos dem som jag stör mig på.

Det började redan innan jag flyttade in. Den hyra som jag blev informerad om (som jag tyckte var lite saftig, men som jag var beredd att acceptera) visade sig inte stämma alls. Istället hade de skickat information om vad hyran skulle bli om jag gjorde alla de tillval som de tyckte att jag borde göra; nya golv, nya tapeter, etc. Om jag godtog den standard som redan fanns i lägenheten (och som var god standard) så blev hyran 10% lägre. Gissa vad jag valde?

I samband med att jag skulle skriva på kontraktet så passade jag på att fråga om man kunde få hjälp att montera en bänkdiskmaskin. Jag trodde jag skulle få svårt att klara mig utan en sådan, och bara någon vecka tidigare hade jag dessutom köpt en ny sådan eftersom min gamla gått sönder. Då — och först då — blev jag informerad om att det redan fanns en diskmaskin i lägenheten. Ok, det var ju kul, men om Förvaltaren bara hade informerat om detta så hade jag inte behövt köpa en ny bänkdiskmaskin; en bänkdiskmaskin som nu hade använts i en vecka och som jag därför tvingades sälja med en ganska kraftig förlust.

Vilket för oss till det stora problemet med att bo hos Förvaltaren; information. Som jag nämnt ovan — i politikersegmentet — har Förvaltaren jobbat mycket med att bli ett bättre bolag, och det märker man även som hyresgäst. Men, deras attityd till information (och till hyresgäster) är fortfarande densamma. Hyresgästerna ska vara jävligt glada att de får äran att bo hos Förvaltaren och om Förvaltaren informerar om någonting så ska detta ses som en ynnest. Att skicka ut information i god tid, eller att föra en dialog med de boende är under Förvaltarens värdighet.

Vilket jag tycker är tråkigt. Förvaltaren berömmer sig gärna om att få goda värden när man gör nöjd-kund-undersökningar, och det kanske man får också. Problemet är bara att jag inte är den enda som skiter i att skicka in dessa undersökningar eftersom jag redan vet att Förvaltaren tänker ignorera klagomål och förbättringsförslag. Jag lämnar gärna feedback som kund, men då vill jag veta att feedbacken faktiskt används också. Så är tyvärr inte fallet hos Förvaltaren. Är man dumdristig nog att ringa och klaga på någonting så får man ett väldigt frostigt mottagande. Däremot ska i ärlighetens namn tilläggas att felanmälningen tidigare fungerade riktigt bra; hur den fungerar nu vet jag inte eftersom jag inte använt den på ett tag.

Om vi fortsätter med information, låt mig ta några exempel till:

• När Förvaltaren ska in i lägenheten och göra arbeten så får man alltid information om detta sent. Nu har de visserligen installerat nyckeltuber i dörrarna, men tidigare innebar detta alltid en massa krångel med hur man skulle lösa tillträdet just för att framförhållningen blev för dålig.
• Tidigare hade vi en återvinningsstation på Mjölnerbacken, så att det var relativt enkelt att återvinna papper, glas, etc. Denna drog man helt plötsligt in, utan att gå ut och informera om detta ordentligt. Hur man ska lösa återvinningen om man jobbar dagtid och inte har tillgång till bil har de fortfarande inte informerat om. Nu löste jag problemet genom att köpa en bil, men alla har inte den möjligheten.
• För ungefär två år sedan gjorde man om kösystemet så att många tappade sin kötid. Jag har förståelse för att det gamla systemet hade problem, men då hade man väl kunnat informera i god tid innan man gjorde om systemet eller — ännu hellre — låtit kötiden stå kvar tills nästa gång man flyttade istället. Men, inte Förvaltaren; här skickade man istället ut information när förändringen var gjord och utan dialog med de boende. Jag har dessutom försökt föra upp den här frågan med Förvaltaren som politiker, men de slår bara dövörat till om man försöker påpeka att de kanske hade kunnat sköta frågan lite smidigare. Återigen blir det tydligt att Förvaltaren inte ser på hyresgästerna som kunder utan som några jobbiga typer som man inte vill ha kontakt med.

För oss som bor på Mjölnerbacken och som parkerar i parkeringshuset blev det dessutom extra tydligt hur dåliga Förvaltaren länge varit på att just förvalta, då parkeringshuset länge var i väldigt dåligt skick. Nu är det några andra som sköter det, och jag hoppas att det ska leda till att vi kanske får se lite underhåll av parkeringshuset också. Det skulle verkligen behövas.

Tyvärr verkar underhåll vara ytterligare en svag punkt för Förvaltaren. Just på Mjölnerbacken har det yttre underhållet varit bedrövligt i år. Plogningen har alltid fungerat dåligt, och i år var man väldigt sena med att ta bort grus och sand efter sommaren. Man skyllde då på problem med en upphandling. Även underhållet av grönytor är väldigt dåligt just nu, och jag tror inte att de klippt gräset alls i år. Även här skyller man på en misslyckad upphandling.

Men hallå? Förvaltaren borde väl ha tillräcklig kompetens för att göra en upphandling? Yttre underhåll är inte direkt en komplicerad upphandlingsprocedur (och måste ett allmännyttigt bostadsbolag verkligen upphandla?) och de som drabbas är de boende, där man nu informerar i trapphusen om att det ska lösa sig någon gång i framtiden. Jaha, tack för det liksom.

Så, nej, som hyresgäst är jag faktiskt inte särskilt nöjd med Förvaltaren. Som politiker är det inte min roll att gå in och försöka detaljstyra bolaget (och det är dessutom i formen ett aktiebolag, med aktiebolagslagen som styrande så jag kan inte ens om jag skulle vilja) och som jag angett tidigare så finns det mycket med Förvaltaren som jag är nöjd med; som politiker alltså.

Däremot hoppas jag att min politiska blogg ska uppmärksamma någon hos Förvaltaren på hur flera hyresgäster upplever bolaget. Jag är definitivt inte ensam i min kritik — flera hyresgäster jag pratat med är skitförbannade på exempelvis ändringen av kösystemet — men däremot har jag inte direkt fört anteckningar på hur många det är.

Det här är definitivt inte Sveriges mest inflytelserika politiska blogg, och inte heller Stockholms. Men nu när Fredrik Antonsson (tokmoderaten) svikit Sundbyberg för Tyresö så kanske jag kan kriga om titeln Sundbybergs mest inflytelserika politiska blogg. Och med den titeln hoppas jag kunna påverka Sundbybergs största hyresvärd; Förvaltaren. Åtminstone lite grann.