Jag ville egentligen skriva en insiktsfull och bitsk krönika om det Kafka-artade i hela tillslaget mot TPB (The Pirate Bay) och den travesti på rättssäkerhet som hittills uppvisats.

Men, jag orkar bara inte. Jag blir bara ledsen när jag läser på copyriot om hur illa allting skötts och hur piratbyrån (som är en opinionsbildare, eller tankesmedja, på samma sätt som exempelvis Timbro) inte får tillbaks sin hårdvara. Det som verkligen gör mig ledsen är dock de beskrivningar jag läst av domstolsförhandlingarna där åklagaren tydligen kan slänga ur sig vilka dumheter som helst.

Inte blir jag gladare av att läsa Oscar Swartz granskning av Bodströmsamhället där Buggström utmålas som den smygfascist och polisstatsivrare han är. Utvecklingen går verkligen åt fel håll och varken rättssäkerhet eller personlig integritet tycks vara särskilt prioriterade.

Bland de mer positiva nyheterna idag är den om att alliansen fortfarande har ett ordentligt övertag i Stockholms län. Visserligen har försprånget minskat något, men det verkar onekligen som om det blir maktskifte i landstinget efter valet. Nu är det “bara” riksdagsvalet och kommunalvalet i Sundbyberg kvar.

Eftersom jag använder Firefox istället för IE så upptäckte jag det inte förrän nu, men tydligen hade några fel smugit sig in i mina mallar vilket gjorde att separata inlägg inte visades korrekt i IE.

Detta problem ska dock vara åtgärdat och det ska nu fungera utmärkt att läsa min blogg även via IE.

Jag passar dock på att pusha lite grann för Firefox som är en överlägsen webbläsare jämfört med IE, även jämfört med IE7 som är en klar förbättring mot IE6.

Aftonbladet har en artikel om hur bra Sundbyberg är för ungdomar. Nu tänker jag inte vara en gnällspik som påstår att allting är dåligt i Sundbyberg – det är det nämligen inte – men artikeln är en sådan skönmålning att jag nästan studsade till i stolen när jag läste artikeln.

Artikeln lyfter fram hur lätt det är att få bostad som ungdom i Sundbyberg, hur pass bra Sundbybergs sommarjobbare tjänar och att rösträttsåldern är 16 år. Mycket i artikeln tycks ha hämtats från propagandan på Sundbybergs hemsida om sommarjobbslöner, om bostadsförmedling till ungdomar och från den vinklade information man gett ut till medier om rådslaget.

Det som dock inte tas upp, och som hade satt siffrorna i relation till någonting annat är:

1. Det var bara 100 ungdomar som fick sommarjobb i Sundbyberg, och det rörde sig om två eller tre veckors arbete. De höga lönerna är givetvis bra för de få som fick ett sommarjobb, men inte för alla de ungdomar som inte hade turen att få ett av dessa hundra jobb. I Järfälla fick sommarjobbarna “bara” 87 kronor, men i gengäld fick 135 ungdomar sommarjobb vilket gör att Järfälla faktiskt satsar mer.
2. 96 kronor var maxlönen, för de som har praktik är lönen 65 kronor i timmen (och jobb i två veckor) medan de som har vikariat får 82 kronor i timmen (upp till 18 år) eller 96 kronor i timmen (19 år). Av de totalt 100 platserna var 50 stycken praktikplatser för yngre ungdomar (ej fyllt sjutton) medan övriga 50 platser var vikariat med 82 eller 96 kronor i timmen (beroende på om ungdomen i fråga fyllt 19 eller ej). Det gör att snittlönen för dessa 100 ungdomar ligger på mellan 73,50 och 80,50 kronor, beroende på hur många av ungdomarna som fyllt 19 år. Att då gå ut och slå sig för bröstet för att några få tjänar 96 kronor i timmen är snudd på kriminellt (men så är det också SSU som ligger bakom undersökningen).
3. Den rösträtt man pratar om är rösträtten i ett rådslag, ett rådslag som man bara kunde delta i om man bor i centrala Sundbyberg och ett rådslag med två väldigt likartade förslag. Var man 16 år och bodde i Rissne, eller i Hallonbergen, eller i Ör, så fick man inte rösta. Var man 16 år, och bodde i centrala Sundbyberg fick man visserligen rösta, men då i en omröstning med två väldigt likartade förslag.
4. Satsningen på bostäder är en förändring av kösystemet som ger ungdomar förtur på bekostnad av andra grupper. Skulle alla kommuner i Stockholm ha samma kösystem som i Sundbyberg så skulle man låsa in ungdomarna i den kommun där deras föräldrar bor, eftersom det bara går att stå i bostadskön om man är bosatt (eller jobbar) i Sundbyberg. Om man då exempelvis flyttar till en annan ort för att plugga där i några år så kan man glömma en bostad i Sundbyberg (om man inte vill flytta hem till föräldrahemmet igen och vara skriven där ett tag). Några särskilda ungdomsbostäder har man alltså inte skapat och socialdemokraterna har fortfarande svikit sitt löfte om studentbostäder.
5. Ungdomsarbetslösheten är lika hög i Sundbyberg som i övriga Stockholm vilket gör att ungdomar fortfarande etablerar sig senare. Det är givetvis bra om man kan få tag i en bostad men man ska ju ha råd att bo i den också.
6. Sundbybergs hyresnivåer är fortfarande höga jämfört med andra kommuner i Stockholm. Ungdomar är en ekonomiskt svag grupp och har därför svårare att klara höga hyresnivåer; en kommun med så höga hyror som Sundbyberg kan därför inte kallas för särskilt ungdomsvänlig.

På Aftonbladets nätsida finns en stort uppslagen artikel om att Leijonborg åkte dit på språktest.

Tanken är antagligen att när man läser det ska man få associationen att Aftonbladet låtit Leijonborg göra ett språktest motsvarande det som partiet för fram för medborgarskap. Inte då, istället har man plockat åtta (8) av de mer obskyra orden på högskoleprovet och testat Leijonborg och Rojas på dessa. De sex rätt (av åtta) som Leijonborg hade tolkar man sedan som “knappt godkänt”.

Vilka var orden då? Det var de “välkända” och “vanligen använda” orden: annotera, debarkera, temporär, jurist, befängd, lustrum, eklatant och chosa sig. Av dessa ord använder jag själv tre någorlunda regelbundet. Ett använder jag ibland i objektsform (choser) och ytterligare två ord kunde jag härleda betydelsen av. Sex rätt alltså, och då är jag ändå ganska duktig på svenska språket, även om jag har en tendens att anglifiera språket ibland.

Ett språktest för medborgarskap skulle givetvis fokusera på sådan svenska som man behöver för att klara sig i samhället; att kunna ta till sig samhällsinformation, att kunna kommunicera med myndigheter, att delta i det offentliga samtalet. Att då göra som Aftonbladet blir bara fånigt.

Vad gäller språktestet i sig är jag ambivalent (kluven) i frågan; jag kan se både för- och nackdelar med förslaget. Så länge språktestet läggs på en vettig nivå och inte gäller retroaktivt (dvs det ska bara gälla de som fått permanent uppehållstillstånd efter införandet) så tror jag att det positiva överväger det negativa. Däremot är det givetvis inte varken rasistiskt eller främlingsfientligt. Den som påstår det har antagligen inte förstått förslaget eller försöker smutskasta folkpartiet.

Vad orden betyder? Annotera = göra anteckningar, Debarkera = gå i land Temporär = tillfällig, Jurist = rättslärd, Befängd = tokig, Lustrum = femårsperiod, Eklatant = slående uppenbar och Chosa sig = uppträda tillgjort.

I förra veckans (nr 25, 20 juni) Mitt i Sundbyberg finns en insändare från en av vänsterpartiets ledande kommunala politiker, Bert Jageby. Han går där till storms mot en insändare från Nina Lundström (Sundbybergsbo och Folkpartiets talesman i bostadsfrågor).

Tyvärr kryllar insändaren av sakfel och felaktig argumentation, så jag nöjer mig med att ta upp tre frågor som insändaren berör:

1. Vill folkpartiet sälja halva Förvaltaren?
2. Är hyrorna hos Förvaltaren höga?
3. Vilket parti står för mångfald i boendet?

Vill folkpartiet sälja halva Förvaltaren?

Det folkpartiet i Sundbyberg sagt är att vi vill ombilda en tredjedel av hyreslägenheterna till bostadsrätter om hyresgästerna är intresserade. Vi tror att det finns ett stort intresse av att köpa loss sin lägenhet som bostadsrätt och att därigenom äga sitt boende. Vi vill dock inte tvinga någon till detta; tvångsmedel ingår i vänsterpartiets världsbild, inte i en liberal.

Vi vill dessutom sälja en tredjedel av beståndet till andra fastighetsägare. Detta för att skapa en konkurrenssituation i Sundbyberg, men också för att öka valfriheten. Vill man bo i hyresrätt så ska det finnas fler alternativ än Förvaltaren.

De intäkter som dessa försäljningar ger ska sedan ge en avkastning och avkastningen ska användas för att förstärka budgeten och kärnverksamheten. Observera att det enbart rör sig om avkastningen som ska spenderas, vi vill – till skillnad från vänsterpartiet – inte sälja ut kommunens tillgångar för att täcka underskott i budgeten. Den avkastning som Förvaltaren ger idag ligger på under 2% vilket kort sagt är ruggigt dålig avkastning.

Är hyrorna hos Förvaltaren höga?

Kort svar; ja. Det man kan se i artikeln i dagens DN är att Förvaltaren i Sundbyberg har en högre hyra än Sollentunahem i Sollentuna, Familjebostäder i Stockholm, Signalisten i Solna och Botkyrkabyggen i Botkyrka för att ta några exempel. Att ha ett stort fastighetsbestånd som ägs av ett kommunalt bolag har inte haft någon hyrespressande effekt.

Vilket parti står för mångfald i boendet?

Inte är det vänsterpartiet i alla fall. I Hallonbergen finns en övervägande majoritet hyresbostäder, hyresbostäder som ägs av Förvaltaren. De får ingen ökad mångfald av att det byggs fler hyresrätter där. I Sundbyberg bor cirka hälften i en bostad som ägs av Förvaltaren. Deras mångfald ökas inte av att det enbart byggs hyresrätter som Vänsterpartiet säger sig vilja. Med betoning på säger eftersom Vänsterpartiet ingått i majoriteten sedan 1998. Hade de verkligen velat bygga fler bostäder så hade vi också sett dem vid det här laget.

Det Folkpartiet vill åstadkomma är olika typer av boende; hyresrätt, bostadsrätt, ägarlägenhet, kooperativa bostäder, egnahem och så vidare. Vi vill att det ska byggas alla typer av boende, men att fokus ska ligga på det som finns minst av i ett område. Det gör att i Hallonbergen behövs fler boendetyper där den boende äger sitt boende i någon form. Den enda stadsdel där man möjligen behöver uppmuntra till en ökad andel hyreslägenheter är centrala Sundbyberg.

Sedan behövs det också fler (och billiga) bostäder för studenter och ungdomar, exempelvis genom omvandling av näringsfastigheter till bostäder där så är möjligt.

Sammanfattning

I Folkpartiets Sundbyberg finns en uppsjö av upplåtelseformer där de som så önskar kan få äga sin bostad. Där kan medborgaren välja fritt. I Vänsterpartiets Sundbyberg ska helst alla bo hos förvaltaren och man ska vara tacksam om man förlänas äran att få bo hos dem. Helst ska man väl tvångsanslutas till hyresgästföreningen också; den hyresgästförening som helt misslyckats med att förhandla ner hyresnivåerna i Sundbyberg.

En valrörelse kan bestå av många delar; att gå ut och möta väljare, offentliga debatter, utskick av kampanjmaterial och reklam i olika former. Detta är dock en del av den offentliga dialogen, och någonting som hjälper väljaren ta ställning. Sedan finns det en del andra knep att ta till, knep som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Låt oss skärskåda tre knep som socialdemokraterna gärna använder.

Andra organisationer

Det finns ett antal organisationer, med svag eller stark koppling till socialdemokratin, som i valrörelsen uppbringas för att sprida ett socialdemokratiskt budskap samtidigt som det inte ska synas att det är socialdemokraterna som är avsändare.

Det mest tydliga exemplet är LO som i varje valrörelse kampanjar för en socialdemokratisk valseger. I valet 2002 gav man i rena gåvor mellan 70 och 98 miljoner till socialdemokraternas valkampanj. Siffrorna varierar beroende på källa, där 70 miljoner är LO:s egen siffra medan SOU (Statens Offentliga Utredningar, 2004:22) får det till 84 miljoner och TT angav siffran 98 miljoner. Dessa kampanjer innehåller ofta smutskastning av företagare eller förhärligande av socialdemokraternas politik.

Till detta tillkommer att LO använder sina anställda i kampanjarbetet. Trots att LO har medlemmar som inte är medlemmar i socialdemokraterna (efter att tvångsanslutningen under mycket tandagnissel togs bort) anser man sig kunna använda de anställda som medlemmarna finansierar till kampanjarbete. Värdet av detta motsvarar 200 till 300 miljoner, beroende på hur man räknar. Jag väljer här att citera Carl B. Hamilton som är min primära källa för siffrorna:

Men, bortsett från LO som ändå är en i sammanhanget ganska tydlig avsändare så finns det flera organisationer som vill se en socialdemokratisk valseger. En av dessa organisationer är hyresgästföreningen som gärna framställer sig som partipolitiskt obunden men som i varje val “råkar” kampanja mot ett borgeligt alternativ.

De vill gärna framställa det som att de borgeliga partierna vill avskaffa hyrestaket eller införa marknadshyror, trots att vi i Folkpartiet varit otroligt tydliga och konsekventa i vår politiska linje. Det är dock inget nytt för hyresgästföreningen. Jag minns fortfarande den reklam de publicerade i samband med ett val; reklamen hade en bild med ett hyreshus och en stor mygga som sög blod ur huset, kombinerat med en skrämselpropaganda om vad som skulle hända om väljarna röstade “fel”. (Jag har försökt hitta den här affischen, men utan framgång. Om någon skulle ha en kopia får de gärna scanna in den och skicka till mig)

Hyresgästföreningen gillar dessutom att göra sina utspel sent i valrörelsen, så att de borgeliga partierna inte ska hinna svara på hyresgästföreningens lögner. Och för den som fortfarande tror att hyresgästföreningen är neutrala så kan det vara värt att se vilka som sitter i styrelsen.

Användande av makten

Om man sitter på makten, vilket socialdemokraterna gör både i Sundbyberg, Stockholms läns landsting och i riksdagen, så kan man använda makten för att tidigarelägga investeringar eller ta beslut som framställer en själv i bättre dager. Kort sagt, man kan visa handlingskraft precis innan valet och hoppas att väljarna glömt de tre och ett halvt orkeslösa åren innan dess.

På riksnivå ger man direktiv till AMS om att gömma arbetslösheten, så att det ska verka som om den är under kontroll. Detta har jag skrivit om tidigare.

I landstinget inför man enhetstaxa och mobilfria zoner i kollektivtrafiken, samtidigt som man lyfter fram en nationell vårdgaranti (men man nämner givetvis inte den vårdgaranti man tidigare tog bort).

På lokal nivå pressar man ut nyheter om allt fler nöjda elever, goda betyg från brukare i handikappomsorgen och hur äldre trivs med att bo i Sundbyberg. Man är dock tyst om hur resultaten i skolan rasat, hur rörelsehindrade inte kunnat deltaga i medborgardialoger eller om neddragningarna inom äldrevården.

Genom budgettrixande försöker man dessutom att få det att framstå som om Sundbybergs kommun går med vinst och man använder riggade rådslag för att kunna låtsas som om man har medborgarinflytande i kommunen.

Vänd motståndarens politik mot dem

Om inget av ovanstående är tillräckligt så finns det ett knep kvar att använda, nämligen att ta det som man egentligen tycker är bra i motståndarens politik och göra det till sin egen. På så vis kan man låtsas att man egentligen för en bra politik och att motståndaren bara gnäller.

Jag har tidigare skrivit om hur majoriteten i landstinget försökt framställa det som om vårdgarantin är deras förslag när verkligheten är att man först avskaffade vårdgarantin och sedan införde den igen. På det viset kan de framställa sig som driftiga och att det ledde till onödigt lidande för patienter under den period som vårdgarantin inte fanns vill man inte låtsas om.

Även i Sundbyberg använder man den metodiken. Om oppositionen (FP+M+KD) lägger ett bra förslag i fullmäktige så försöker man alltid vifta bort detta genom att “anse motionen besvarad”. Detta är politikerspråk som betyder “Vi tycker att ni har rätt, men vi vågar inte erkänna detta. Därför genomför vi förändringen på ett annat vis och låtsas som om det är vårt förslag”.

Nu senast är det folkpartiets motion om en Läsa-skriva-räkna -garanti som majoriteten försöker dribbla bort och göra till deras egen fråga. Motionen kommer upp på nästa fullmäktige (den 25:e september, som visserligen är efter valet men fullmäktige byter inte ledamöter förrän i november) och där vill majoriteten (S+V+MP) “anse motionen besvarad”. (Som en parantes, för den som går in i diariet och läser handlingarna så kan det se ut som om motionen bifalls, men det beror på att majoriteten inte behagade dyka upp med full styrka på kommunstyrelsen och det rådde därför – för ovanlighetens skull – borgelig majoritet. I kommunfullmäktige kommer de dock ha majoritet igen, så man måste gå på vad kommunalrådet Helene Hellmark Knutsson föreslagit som beslut. )

Observera nu att motionen lämnades in i september förra året. Detta är relevant eftersom först nu, i samband med valet och lite innan motionen ska behandlas i fullmäktige så kommer man med sitt motdrag. Skolsatsning ska ge bättre betygsresultat. Man använder återigen kommunens hemsida som ett propagandainstrument, men låt oss fokusera på innehållet, där diverse omskrivningar används för att mörka att man försöker desarmera ett krav från folkpartiet:

Observera hur man dessutom skjuter frågan framför sig, i det här fallet nästan ett år. Då blir frågan ofarlig i valet, samtidigt som man om ett år kan “upptäcka” att det inte fanns resurser och låta frågan bero.

Ännu tydligare blir det dock i socialdemokraternas flygblad inför valet. Där skriver socialdemokraterna, svart på vitt:

Men då så, stöd vår motion om en läsa-skriva-räkna-garanti! Det är ju det ni vill ha. Det behövs inget vallöfte eller en ny mandatperiod för detta. Vår motion ligger på bordet, och kommer att behandlas den här mandatperioden.

Jag brukar i samband med valen göra alla de olika valbarometrar som finns upplagda. Oftast slutar det med att de visar att jag röstar som jag tycker, dvs att folkpartiet är rätt val för mig. Någon gång har jag fått ett förvånande resultat, bland annat har jag någon gång fått ett bättre resultat på centern än folkpartiet.

Inspirerad av Nathalie Sundesten Landin (S) tänkte jag dock publicera mina resultat också. Innan jag gör det; en kommentar om bloggandet i Sundbyberg. Tyvärr är det ganska få politiker i Sundbyberg som bloggar, eller i andra former publicerar tankar och åsikter. Ska man dessutom skära ner det till politiker som sitter i fullmäktige och som regelbundet skriver om politik så blir det bara jag och Nathalie kvar, vilket är lite synd. För den som via nätet vill bilda sig en uppfattning om kommunens politiker och partier så blir det ett väldigt litet utbud.

Hur som haver, resultaten var det jag skulle skriva om. Jag började med SvD:s valkompass som visade en tydlig liberal profil i mina åsikter:

Inte helt förvånande att de två partier som präglas mest av liberalismen och därmed individens rätt att själv bestämma över sig själv hamnar högst upp, eller att kollektivisterna i vänsterpartiet kom sist. Däremot blev jag lite förvånad över att MP kom sämre till än S eftersom jag alltid upplevt miljöpartiet som mer villiga att värna individens valfrihet. Vidare till Aftonbladets partikoll:

Återigen folkpartiet i topp. Däremot förvånade det mig att kristdemokraterna kom tvåa eftersom det är det borgeliga parti som jag oftast inte håller med. Bland annat stöder jag inte deras åsikter kring varken vårdnadsbidrag eller fastighetsskatt. Vidare så till DN:s valbarometer:

Här var egentligen ingen överraskning alls. Det är nästan den ordning som jag själv prioriterar partierna, bortsett från att jag skulle byta plats på moderaterna och kristdemokraterna. Jag vill dock betona att det centerparti som är andrahandsval för mig är det nya centerpartiet och definitivt inte det centerparti som fanns innan partiet liberaliserades under Mauds ledning. Slutligen gjorde jag även DN:s livsstilstest:

Det här testet går inte på ens värderingar, utan mäter hur man lever och ser hur andra med samma livsstil lever. Jag vet inte riktigt varför V & MP kom så högt upp i detta test. Jag kan inte se några frågor som är “typiska” för en viss typ av väljare. Möjligen kan man förklara det med att jag har en hög IT-mognad, något som gäller i hög utsträckning för ungdomar och MP är stort bland förstagångsväljarna. Men, jag vet inte; jag har ganska många bekanta som är i min ålder och som har hög IT-mognad, och de röstar borgeligt allihop.

Nåja, även om det sista testet är småcharmigt så ska man kanske inte gå allt för mycket på det. Jag kunde (återigen) konfirmera att folkpartiet är rätt parti för mig.

Hellre än att skriva flera kortare inlägg så blev det ett blandat inlägg den här gången.

Biltullar

Låt mig inleda med att konstatera att jag inte har någonting emot biltullar i sig. Jag tror det är ett utmärkt styrmedel som med marknadsekonomiska medel kan bidra till minskad biltrafik och ökad kollektivtrafik, men genomförandet stinker.

Det första problemet är ordningen i genomförandet. Miljöpartiet i riksdagen tvingar igenom ett försök i Stockholms kommun för att stöda en Socialdemokratisk regering. Man skiter i det kommunala självbestämmandet och fortsätter den Stockholmsfientliga politik som Socialdemokraterna numera tycks ha som valstrategi. Detta helt i linje med hur miljöpartiet – som även på lokal nivå visat odemokratiska tendenser – ser på den demokratiska processen; när den passar dem är den viktig, men inte när den inte passar dem.

Det är väl därför Maria Wetterstrand i en intervju i dagens DN (som inte verkar finnas på nätet) tycker att det är ok med en omröstning efter försöket eftersom man “inte kan ta ställning till någonting man inte provat” (observera att citatet inte är ordagrant) men i alla andra folkomröstningar – inklusive den om EMU – så kunde man tydligen ta ställning innan.

Det är dock helt i linje med Miljöpartiets syn på folkomröstningar; de ska hållas på ett sådant sätt att det gagnar miljöpartiets politik. Därför drev man frågan om en ny EU-omröstning men inte om en ny kärnkraftsomröstning.

Men, tillbaks till biltullarna. Bortsett från att frågan givetvis borde ha avgjorts innan de infördes, antingen i val eller i en folkomröstning, så är det frågan om det verkligen är en fråga som ska avgöras i Stockholms kommun. Stockholms kommun är ihopvuxen med ett flertal andra kommuner, däribland Sundbybergs kommun, vars invånare påverkas lika mycket av biltullarna som de som bor i Stockholms kommun. Precis som DN skriver i en analys är det därför logisk att låta fler än stockholmarna rösta.

Det är också många kommuner som, trots att de inte har beslutanderätt, låter sina medborgarna rösta för att kunna få svart på vitt vad de som påverkas av beslutet tycker. I Sundbyberg vågar dock inte majoriteten låta folket få visa sin vilja, såvida det inte rör sig om riggade rådslag, och det blir därför ingen omröstning i vår kommun.

Eftersom Stockholmsregionen är så ihopflätad så hade frågan om biltullar passat bäst på landstingsnivå, och därför bör alla kommuner som ingår i Stockholms läns landsting få säga sitt i frågan.

Om vi bortser från det odemokratiska genomförandet av biltullarna finns det dessutom en massa andra problem, såsom kostnaden, att kollektivtrafiken inte fått tillräckliga förstärkningar, integritetskränkningen med alla dessa kameror och slutligen att betalningsformen ökar antalet personer med betalningsanmärkningar.

Pirate Bay

Jag har tidigare skrivit en del om tillslaget mot pirate bay och det frontalangrepp på rättsäkerheten som det var och fortfarande är.

Jag hade inte tänkt fördjupa mig mycket mer i ämnet, eftersom det är en riksfråga i första hand, men nu börjar det dyka upp uppgifter om exakt hur mycket ministerstyre det rörde sig om. Både Anders Gardering och Johanna Nylander skriver förtjänstfullt om ämnet; så förtjänstfullt att jag inte behöver gräva ner mig mer i ämnet själv.

En sak som jag dock tänker gräva ner mig i är var jag står i frågan. Precis som jag skrivit tidigare är jag inte för att all kopiering bör tillåtas. Jag anser att det ska vara förbjudet att ladda upp piratkopior, men inte att ladda ner. Det innebär att lagändringen den 1:a juli 2005 bör rivas upp. Precis som det står i en av DN:s ledare så är det ett bra första steg.

Fler åtgärder som bör tas är:

• Stärk konsumentskyddet. Om det ska vara förbjudet att kopiera film, spel och musik så ska också kopieringsskydd vara förbjudna. Dessa drabbar i vilket fall enbart de konsumenter som faktiskt betalar för sig vilket är kontraproduktivt.
• Istället för ytterligare en skatt som bara gagnar bolagen och de stora artisterna (en s.k. bredbandsskatt) så bör kassettavgiften slopas. Det är en djupt orättvis skatt som framförallt drabbar de som faktiskt inte kopierar.
• Copyrightskyddet bör luckras upp. Det är inte rimligt att någon annan än skaparen ska kunna ha en exklusiv rätt till ett verk i sjuttio (70) år efter skaparens död.
• Stärk rättssäkerheten. Det är orimligt att man kan använda skärmdumpar som bevis i en rättegång, att en lobbyorganisation (antipiratbyrån) ska få leka polis och att DNA-prov ska kunna tas vid misstanke om upphovsrättsbrott. Just DNA-register skriver Oscar Swartz mycket bra om.

Mediavridning

Slutligen så kan vi konstatera att det inte alls finns någon högervridning av media, precis som jag tidigare konstaterat. Däremot visar DN på att den rödgröna röran har en klar favör på debattsidor.

Om det går dåligt för socialdemokraterna i höstens val så får de nog hitta en annan syndabock än media; det kanske vore läge att skärskåda vilken politik de för?

Den sittande majoriteten i landstinget, S+V+MP, driver gärna tesen att ju mer pengar man lägger på någonting som är offentligt finansierat, desto bättre blir det. Nu är dock detta inte sant. En anledning är att ökade skatteintäkter innebär att Stockholm skickar mer pengar till landstingen i västra Götalandsregion (Göteborg) och Skåne (Malmö); det är alltså inte landstingen i den norra halvan av Sverige som är den stora vinnaren på stölden av Stockholms pengar.

Men, lika viktigt är att en verksamhet inte blir mer effektiv bara för att man skyfflar in mer pengar. En effektiv verksamhet har stor nytta av ökade anslag, medan en ineffektiv verksamhet har liten nytta. Nu visar det sig att Stockholms läns landsting trots högst skatteuttag långt ifrån har bäst vård i landet.

Jag har ingenting emot att betala skatt, och jag anser att det finns många områden som bör finansieras gemensamt. Att få den vård man behöver får inte, kan inte, och ska inte vara beroende av hur mycket pengar man har. Men, eftersom det rör sig just om gemensamt finansierad verksamhet – verksamhet som finansieras av dina och mina pengar – så är det extra viktigt att pengarna används effektivt. Om mina pengar kan användas till att ge någon ett bättre liv, eller till och med för att rädda liv, så är det givetvis bra. Om mina pengar försvinner i ett svart hål av ineffektivitet medan patienter dör pga bristande vård så är det givetvis inte bra.

Extra stötande är då majoritetens skönmålning om hur bra allting är och om hur de “räddat” landstinget sedan de tog över. I en propagandabroschyr – som de gärna vill framställa som om den vore saklig och neutral genom att kludda dit landstingets logo längst upp – finns bland annat följande att läsa:

Inget fel i en vårdgaranti, men om majoriteten inte hade avskaffat den vårdgaranti som den borgeliga majoriteten införde förra mandatperioden så hade man inte behövt införa den igen. Det är givetvis inget fel i att Socialdemokraterna inser att vi för en bra politik, men är det inte lite hänsynslöst mot patienterna att avskaffa vårdgarantin först bara för att kunna låtsas som om det är ert förslag?

Vänsterpartiet presenterade i början av månaden 14 punkter för en bättre skola (PDF-dokument) där man tog flumskolan till helt nya nivåer. Trots avsaknaden av forskning som styrker att betyg eller läxor skulle vara skadligt så vill man ta bort dessa i grundskolan. Detta helt i linje med vänsterpartiets verklighetsbild där det måste vara fel på verkligheten om denna skiljer sig från kartan.

Av någon underlig anledning tycks vänsterpartistiska skolpolitiker alltid utgå från hur de skulle vilja ha skolan om de gick i den nu, som vuxna personer, istället för att utgå från de som faktiskt går i skolan och barns och ungdomars behov.

I en artikel på DN debatt skriver Hugo Lagercrantz, professor vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och skolläkaren Åse Victorin Cederquist, Mölndals barnmottagning, om hur fel det blir när skolpolitiken inte tar hänsyn till vad vi vet om lärande och barns och ungdomars utveckling. Bland annat skriver de om hur fel det blir när eleverna får styra utbildningen för mycket:

Vänsterpartiets – och för all del socialdemokraterna som oftast faller i samma fälla – villfarelse att rättvisa och jämlikhet betyder att alla ska behandlas exakt likadant, och helst då lika dåligt, har lett till en skola som gynnar de som ligger i mitten; de som varken behöver extra stöd eller extra stimulans:

Folkpartiets skolpolitik får stöd på punkt efter punkt av forskningen, inklusive vårt krav om att sätta betyg tidigare:

Det handlar här om att välja. Antingen väljer vi vänsterns flumskola, där svaga elever slås ut och begåvade elever blir understimulerade och stör för de andra. En skola som inte är anpassad efter elevernas förutsättningar och där de vuxna inte vågar ta sitt ansvar utan försöker vara kompisar med barnen. En skola där elever från studieovana hem lämnas utan stöd, medan eleverna från studievana hem klarar sig tack vare ett stöd hemifrån. Kort sagt, en skola där många elever slås ut och lämnas åt sitt öde.

Eller, så kan man välja folkpartiets skola. En skola där varje elev ses som en individ och får stöd och utmaningar anpassade efter individen. En skola där alla elever kan lyckas och få en god start i livet. En skola anpassad efter verkligheten och inte någon rosenröd bild av hur det “egentligen” borde vara.