Ikväll avgörs vem som får stora journalistpriset i år. Själv hoppas jag på Maciej Zaremba som är en av mina favoritjournalister.

För den som händelsevis aldrig läst något av honom, eller som gärna skulle vilja läsa om hans artiklar, rekommenderar jag boken Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige som är en samling med ett antal artiklar av honom, där de flesta tidigare publicerats i DN.

Själv köpte jag boken i somras och det är ganska ovanligt att jag sträckläser en bok från pärm till pärm om det inte är skönlitteratur; men den här samlingen sträckläste jag.

(På den första länken ovan ska det även gå att se utdelningen live, från klockan 18.00, för den som är intresserad.)

Via Fredrick Federly fick jag ett tips om att Martin Borgs numera bloggar. Martin Borgs är kanske mest känd för filmen 1200 miljarder (som går att se på nätet för den som är intresserad) som handlar om slöseri med skattepengar.

På bloggen finns en hel del filmklipp upplagda, bland annat nedanstående klipp där han försöker rädda blivande rörmokare från ett liv med arbete.

Följande kommer från TT.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen måste säga upp ett 40-tal personer. Trots detta har ett antal nyckelpersoner från departementen anställts. Förhandlingar med facket för att komma runt las pågår.

Gruppledningen i riksdagen vill därför komma runt turordningsreglerna.
- Det är viktigt att vi bygger ett flexibelt kansli. Vi behöver kunna anpassa oss allt eftersom, säger kanslichefen Åsa Larsson till Aktuellt i politiken. Ämnet är mycket känsligt. Förhandlingar med facket pågår. Fackordföranden på riksdagskansliet Malin Axelsson säger så här på frågan om hur man ska lösa problemet med att behålla nyckelpersoner och ändå följa las:
- Det vill jag inte kommentera. Förhandlingar pågår.

I valrörelsen angrep flera socialdemokrater centerpartiet för att vilja försämra anställningsskyddet. När miljöpartiet gjorde upp med de borgerliga förra mandatperioden om undantag från turordningsreglerna, rasade socialdemokraterna. Argumentet från de som vill luckra upp anställningsskyddet brukar just vara att man vill ha möjligheten till flexibilitet och anpassning. Samtidigt ger las möjlighet för arbetsgivaren att komma runt turordningsreglerna. Antingen genom att hänvisa till att de som sägs upp inte har den nödvändiga kompetensen eller genom att göra upp med facket.

För ni kommer väl ihåg hur det lät i valrörelsen?

En ateist som tröttnade på olika religiösa grupper som ser det som sin plikt att omvända “hedningarna” (och då särskilt mormoner)

(Och den som eventuellt tar illa upp är alldeles för känslig)

Den 27/11 (dvs på måndag) är det kommunfullmäktige igen. En av de tyngsta punkterna är budgeten som ska tas. Detta är den första budget på många år som är balanserad, dvs utgifterna är inte högre än inkomsterna.

Jag tänker dock inte skriva särskilt mycket om budgeten just nu, detta eftersom jag tänker spara detta till efter debatten i kommunfullmäktige (som jag hoppas hinna gå och lyssna på) men också för att jag inte riktigt hunnit läsa igenom den slutgiltiga budgeten. Det är nackdelen med att vara fritidspolitiker; ibland räcker inte riktigt fritiden till för politiken.

Däremot tänker jag kommentera några interpellationer som lämnades på det senaste mötet, och som förhoppningsvis hinner bli besvarade på det kommande mötet.

Interpellationer

En interpellation är en skriftlig fråga, som inte kan besvaras med ja eller nej, utan som kräver ett längre svar. Dessa är primärt ett verktyg för oppositionen för att kunna fråga ut majoriteten i olika frågor. Rätt använt är de ett bra verktyg för att skapa en politisk diskussion och ett sätt för minoriteten att lyfta frågor som är viktiga för dem.

Fel använt blir de bara politisk propaganda som lätt lämnar en bitter eftersmak. Låt oss granska två av interpellationerna lite noggrannare.

Gällande parkeringskaoset i Sundbyberg

Denna interpellation är inlämnad av Socialdemokraterna, och undertecknad av Helene Hellmark Knutsson (oppositionsråd och f.d. kommunalråd), Nathalie Sundesten Landin (f.d. heltidsarvoderad inom skolfrågor) och Jonas Nygren (politisk sekreterare) [*]

Det är alltså tre personer som haft ganska stort inflytande på hur Sundbyberg styrts de senaste fyra åren, och som nu för första gången någonsin befinner sig i opposition. Låt mig inleda med att citera det första stycket i deras interpellation:

Idag råder det en stor brist på parkeringsplatser i centrala Sundbyberg. Dag som natt råder det i det närmaste en kaosartad situation när bilister tvingas söka runt efter parkeringsplatser. Situationen är ohållbar. Handlarna drabbas hårt av den stora bristen på parkeringsplatser. Köpmännen i vår stad förlorar idag kunder beroende på bristsituationen.

Det intressanta med detta inledande stycke är att socialdemokraterna – svart på vitt – erkänner att de misslyckats kapitalt, men nu vill de försöka klistra detta misslyckande på den nya majoriteten. Förhoppningen är – antagligen – att väljarna ska glömma bort vilka som skapat dagens “ohållbara” och “kaosartade situation”.

Sedan följer en del inkorrekta påståenden om att den gamla majoriteten haft en plan för att lösa detta och att ett bergrumsgarage är den enda lösning som finns. Faktum är att det finns alternativ (exempelvis parkeringsgarage ovan jord) och att bristen inte enbart beror på få parkeringsplatser. Det finns nämligen lediga platser i olika garage, men dessa är inte attraktiva eftersom de blir dyrare än boendeparkering på utomhusparkeringarna.

[*] Åtminstone är det hans titel när han uttalade sig om Erica Lejonroos i SvD.

När kommer medborgarnas vilja att bli verklighet?

Nästa interpellation, denna gång inlämnad av Helene Hellmark Knutsson och den behandlar vattentornets och Tornparkens framtid, ställt i relation till det rådslag som hölls i somras. Jag inleder med att citera det andra stycket i interpellationen:

I det rådslag som genomfördes före valet togs två alternativ fram. Båda alternativet [så!] innebar att Tornparken och vattentornet även i framtiden ska vara en oas till för alla. Bostäder, vilket leder till att en stor del av parken blir en privat sfär, var uteslutet. Mer än 8 av 10 ville ha ett året runt öppet [så!] kafé i nederbotten av tornet. En majoritet önskade att parken ska utvecklas till en lugn oas.

Problemet är att detta är en beskrivning som har extremt dålig korrelation (överensstämmelse) med verkligheten, något som jag tidigare skrivit om här, här, här och här. (Många länkar på en gång, de två första länkarna är de mest läsvärda).

Det är också värt att betona att bostäder är ett alternativ som Folkpartiet i flera år drivit ska finnas med bland de alternativ som slutgiltigt ska tas ställning till. Bland annat stödde både vi och Socialdemokraterna en planprocess 1999 där just bostäder ingick bland alternativen. Eller för att citera ut protokollet (diarienummer 161/99-214 för den som själv vill leta upp protokollet)

För att skapa handlingsfrihet föreslås en detaljplaneläggning som håller öppet för både bostäder och verksamheter.

Detta beslutsförslag stöddes i Stadsbyggnadsnämnden av Nina Lundström (FP) och Ove Holmberg (S) och frågan har varit uppe ett antal varv i kommunstyrelsen.

Det viktigaste i sammanhanget är dock att medborgarna enbart fick ta ställning till två ganska likartade förslag och det finns alltså inget underlag för att säga att “medborgarna vill ha detta” eller “medborgarna vill inte ha bostäder”. Att hålla på och lägga ut rökridåer för att dölja verkligheten gagnar inte den demokratiska processen i Sundbyberg.

Via Johanna Nylander fick jag tips om denna utmärkta artikel kring upphovsrätt, sett ur ett översättningsperspektiv.

Översättare är dessa okända hjältar som låter oss ta del av verk på språk som vi inte behärskar, exempelvis Lars Vargö som bland annat översatt ett antal japanska noveller i novellsamlingen Icke brännbara sopor, William Scott Wilson som översatt Hagakure (till engelska), Takashi Kojima som översatt Akutagawa Ryūnosukes Rashomon (till engelska) och Philip Gabriel som översatt Umibe no Kafka (Kafka on the Shore) (återigen till engelska).

Nu blev det mycket japanska titlar ovan, helt enkelt eftersom jag läser en del japansk litteratur, men mina – ytterst blygsamma – japanskakunskaper tillåter mig inte att läsa på originalspråk, utan jag är beroende av en översättning. Engelsk litteratur kan jag å andra sidan tillgodogöra mig på originalspråk och därmed läser jag oftast inte heller översättningar.

Artikeln som nämns i början tar bland annat upp vanföreställningen att översättning skulle vara ett maskinellt yrke, där skönheten i ett översatt verk skulle härstamma enbart från ursprungsskribenten och att översättaren inte bidragit till verkshöjden. Jag citerar:

Det räcker med att lägga en originaltext och en översättning bredvid varandra för att se att något har hänt när det ena blev det andra: texterna är inte identiska. Ändå finns en besynnerlig föreställning om att det går att översätta ett uttryck till ett annat utan att ändra på uttrycket, att en översättning är samma text som dess original – ”bara på ett annat språk”.

Artikeln gör sedan en jämförelse med andra avbildningar och förändringar av ett konstverk:

Men den som betraktar en tavla föreställande Stockholms stadshus betraktar ju inte Stockholms stadshus, utan konstnärens avbildning av arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Och på samma sätt är en översättning ingen identisk kopia av ett original. [...] En översättning är en omformulering av en text i ett nytt språk utifrån en personlig tolkning av texten. En översättning har därför två författare. [...] Översättning är inte kopiering, utan ett kollektivt författarskap.

Författaren tar dessutom upp en del kritik mot nuvarande upphovsrättslagar. Den första kritiken handlar om efterlevandeskyddet, en kritik som gör det uppenbart att nuvarande lagstiftning inte handlar om skydd av kultur, utan om skydd av ekonomiska fördelar:

Nuvarande rättsregim bestämmer att upphovsmannens ättlingar äger rätten till upphovsmannens verk under sjuttio år efter dennes död. Nå – är det nu rimligt att en konstnärs ättlingar ska stå i vägen för spridandet av den avlidne konstnärens alster? [...] Men om det finns någonting mer [...] då är det väl rimligare att rättigheterna till ett konstverk blir allmän egendom så fort konstnären går i graven, så att det blir lättare att närma sig detta andra eller kanske egentliga syfte med konsten?

Det är en intressant frågeställning; har inte kultur fler syften än att skapa välstånd hos skaparens efterlevande? För att ta ett exempel ur populärkulturen; hur gagnas kultursektorn av att bolaget Disney fortfarande äger rättigheterna till det som skapades av konstnären Walt Disney?

Den andra kritiken riktar in sig på översättarens ogina lott, nämligen att hennes (eller hans) arbete inte tillmäts något värde; varken kulturellt eller ekonomiskt. I en riktigt bra översättning blir översättaren snarare medförfattare till det översatta verket, något som inte speglas varken kulturellt, i uppmärksamhet eller finansiellt.

Nuvarande rättsregim bestämmer också att författaren övertrumfar översättaren när det gäller förfoganderätten till översättarens verk. [...] Javisst ska de ha ersättning, alla ska ha mat på bordet. Men, för det första, ska den ene upphovsmannens rätt till ersättning så fullständigt trumfa över den andre upphovsmannens, översättarens, rätt till rimlig ersättning? Redan det att översättaren har fört över författarens text till ett annat språkområde är ju en ersättning i sig, kan man tycka [och] så får faktiskt författaren en del av kakan redan då han säljer rättigheterna till det utländska förlaget. Ska han verkligen få hela kakbiten bara för att han har ”uttryckt en specifik individualitet” på sitt eget språk?! Hans medförfattare får ju ingenting [...] Skulle det inte vara rimligt om översättaren helt ägde rätten i det nya landet till den text som han eller hon har skapat? I nuläget är det tvärtom. Applicerat på den tidigare bilden utanför Stockholms stadshus skulle samma logik innebära att arkitekt Ragnar Östbergs ättlingar skulle äga juridisk rätt till alla de målningar av stadshuset som görs av de kluddar som sitter och målar där på kajen.

Man kan tycka olika om Microsoft som företag, men jag tycker det är ganska charmigt med en CEO med lite självdistans. Åtminstone hoppas jag att det är självdistans, och ingenting annat.

Klippet nedan (från YouTube som vanligt) är ihopklippt av två olika framträdanden, med musik pålagt. Originalklippen finns även de på YouTube för den som är intresserad.

(Det ena av de två klippen utsågs dessutom nyligen av PCWorld till “The #1 Most Embarrasing Web Moment“.)

Det är fredag igen

Dags för ett mer lättsamt inslag, återigen från YouTube (som rockar som källa för videoklipp)

Ett sätt att bedriva politik är genom att sätta kontexten, dvs i vilket sammanhang någonting diskuteras och vilka värderingar som styr diskussionen. Ett exempel är när skattesänkningar kategoriskt benämns som “nedskärningar”, och skatteökningar som “satsningar” eller “förstärkningar av den offentliga sektorn”. Detta för att värdeladda skatter som bra och skattesänkningar som egoism. Ett annat exempel är när man beskriver allmännyttan (där namnet i sig ger en värdeladdning) som “gemensamma tillgångar” och ombildningar till bostadsrätt som “bortskänkande av kommuninvånarnas pengar”.

En annan variant är att ta (den politiska) motståndarens begrepp och göra om det till ett eget, ibland med annat innehåll. Ett exempel här är när socialdemokraterna på 30-talet tog begreppet “folkhemmet“ från högern och gjorde till sitt eget.

Därför bör man alltid fundera över varför en politiker benämner någonting på ett visst sätt; vilken värdeladdning är det man försöker föra fram eller använda? Jag tänkte här ta upp två exempel; tv-licensen som avgift och a-kassan som försäkring.

Tv-licensen

Problemet med att kalla tv-licensen för en tv-avgift är att avgift implicerar en kostnad för en tjänst eller vara där den som debiteras själv väljer tjänsten. En parkeringsavgift är just en avgift eftersom den är relaterad till att du parkerar, inte att du äger en bil. Ett courtage är en avgift som du betalar för att handla med aktier, inte för att du äger dem. I det sistnämnda fallet kan också en förmögenhetsskatt utgå om du äger tillräckligt mycket, och då är det just en skatt eftersom den är kopplad till ägandet.

En skatt har ingen valfrihet, utan är någonting som åläggs medborgaren utifrån vissa kriterier, eller:

Skatt är en lagstadgad inbetalning till statskassan, som är ålagd fysisk person och juridisk person utifrån dennes förehavanden.

Det intressanta är då att tv-licensen (eller den s.k. tv-avgiften) inte är en avgift, eftersom du inte betalar för tjänsten “ta emot tv-signaler” utan en skatt då du gör “en lagstadgad inbetalning till statskassan”. Ett problem här är att det inte finns någon koppling mellan “ägande av tv-mottagare” och “mottagande av tv-signaler” då:

1. En tv behöver inte nödvändigtvis användas för att se på tv. Den kan lika gärna användas för att se på dvd eller vhs, eller som visningsenhet till en spelkonsoll.
2. Idag är det mycket som räknas som – eller skulle kunna räknas som – tv-mottagare, exempelvis en dator med internetanslutning, en mobiltelefon, en vhs-bandare, etc.

Den koppling som fanns på 50-talet, där man kunde säga att “äger du en tv så ser du också på tv” har helt försvunnit och lever bara kvar hos personer som inte förstår den tekniska utvecklingen. Eftersom denna koppling inte finns är det inte heller längre en avgift, utan en skatt. Till råga på allt är det en skatt som slår extra hårt mot låginkomsttagare.

Detta gör också att SVT inte alls är “Fri TV” utan en statligt finansierad tv-station.

Men, för att repetera:

1. Hade tv-licensen varit en avgift hade den varit kopplad till brukande och inte ägande.
2. Vill man göra om tv-licensen till en avgift är detta enkelt att införa med digital-tv-övergången.
3. Att kalla tv-skatten för en avgift är bara ett sätt att tvinga de som inte är intresserade av att se på tv att betala för någonting som förespråkarna gärna vill ha. Titta gärna på tv, men tvinga inte mig att betala för det.

A-kassan

En försäkring är en riskspridning eller en riskdelning. Istället för att man har noll kostnader när försäkringen inte behövs, och full kostnad när den behövs så delar man på risken. För att jämföra; istället för att behöva köpa allting nytt efter en brand i bostaden så betalar du in en viss kostnad (en riskpremie) varje år, baserat på kostnaden per år och hur många som delar på kostnaden (grovt förenklat). Om du någonsin hamnar i den jobbiga situationen att du behöver utnyttja försäkringen slipper du istället att betala själv, utan kostnaden täcks av försäkringen.

Hade A-kassan varit en försäkring skulle man istället ha betalat en premie baserat på:

1. Hur mycket man ska få ut om försäkringen behövs (dvs ersättningen vid arbetslöshet)
2. Hur många som delar på kostnaden
3. Risken, dvs vad är sannolikheten att du blir arbetslös

Med en försäkringslösning hade man själv kunnat välja om man ska ha ut nittio, sjuttio, femtio, etc, procent av sin lön, och premien baseras på det. Någon som har en lön på 13.000 kronor före skatt skulle ha en lägre premie än någon som har 26.000 kronor före skatt om båda ska ha ut lika många procent av lönen. Å andra sidan skulle någon med 13.000 kronor i lön och med en ersättningsnivå på 100% betala lika mycket som någon med 26.000 kronor i lön och en ersättningsnivå på 50%.

Sedan tillkommer ett antal andra bedömningar och villkor. Om man jobbar i en bransch med hög arbetslöshet och där villkoren inte kräver att man söker jobb i andra branscher så ökar premien. Om ersättning ska betalas ut i maximalt tio år blir premien högre än om ersättning upphör efter ett år. Och så vidare.

Det intressanta med A-kassan är att den faktiskt var en försäkring en gång i tiden, som vissa fackföreningar införde för sina medlemmar. När den förstatligades 1935 upphörde den dock att vara en försäkring och blev istället ett bidrag.

Däremot är den inkomstförsäkring (som är en tilläggsförsäkring) som många fackförbund erbjuder (exempelvis CF som jag själv är medlem i) faktiskt en försäkring eftersom det är en riskdelning mellan de som deltar i försäkringen.

Ergo, A-kassan är ett bidrag och inte en försäkring.

Om någon nu trodde att Sveriges försvar är helt tandlöst efter alla nedskärningar så rekommenderar jag det här inslaget från amerikansk tv som handlar om den svenska ubåten HMS Gotland som i övningar med den amerikanska flottan fortfarande är obesegrad och oupptäckt.

Det är dock inte helt oväntat eftersom svenska vapensystem och svensk militär forskning länge legat i framkant och hade det inte varit för att vapenköp ofta kantas av motköp och militära allianser hade vapen antagligen varit en klart större exportintäkt för Sverige.