För den som inte kan få nog av fyrverkerier:

Temat är spökhuset, och det tar runt 30 sekunder innan det sätter igång på allvar.

(Klippet som vanligt från YouTube)

Jag tar sista chansen att skriva ytterligare ett inlägg 2006. Tempot har varit ganska lågt under julhelgen – för att vara helt ärlig har jag känt mig ganska sliten och tagit chansen att vila ut under några dagar; någon nytta ska man väl ha av sparade semesterdagar – och del två av artikeln om budgetfullmäktige kommer därmed först nästa år.

Visserligen har jag ingenting planerat i nyårsfirandeväg, men jag har ingen lust att spendera kvällen framför datorn.

Det jag skulle skriva om dock, och därmed det som gav rubriken, var ett kort inlägg om att vara politiker, eller snarare fritidspolitiker. Oavsett om man anser att det är förtjänt eller ej så har politiker i allmänhet ganska dåligt anseende. Vi ses ofta som överbetalade fifflare som försöker skansa åt oss så många personliga fördelar som möjligt, vilket är ett väldigt kollektivt synsätt jag som liberal har svårt att förlika mig med. Jag ogillar att klumpa ihop folk i grupp och konceptet guilt by association är mig främmande.

Tyvärr skrivs det väldigt sällan om den stora majoriteten av Sveriges politiker; alla de – eller vi – som jobbar med politik på vår fritid och som uppoffrar både fritid och karriärmöjligheter för att kunna ägna oss åt något som vi tycker är viktigt.

Visst, det finns överbetalda politiker, och det finns politiker som inte förtjänar de ersättningar de får. Det finns också politiker som gjort politiken till både en karriär och en födkrok. Det finns också politiker som utnyttjar sin position till att få fördelar – en egen gräddfil om man vill uttrycka det så.

Detta smutsar ner alla de fritidspolitiker som mot en mycket ringa ersättning (som fritidspolitiker har man ett lågt månadsarvode om man sitter i fullmäktige, och ett lågt mötesarvode för själva mötet; en genomsnittlig fritidspolitiker i Sundbyberg tjänar runt 10.000 kronor på ett år för all den tid som läggs ner) ägnar sin fritid åt samhällsarbete.

Nu vill jag dock inte beklaga mig (allt för mycket) eftersom det samtidigt ger personlig tillfredsställelse och det är oftast roligt med politik. Men, man blir lite trött när vissa politiker sabbar för alla andra genom att bryta mot lagar, fiffla och försöka sno åt sig så mycket som möjligt.

Martin Borgs skriver om landstingspolitikern Rebecka Phersson (S) som både kört olovligt (och begärt bilersättning under en period när hon saknat körkort), skjukskrivit sig när det blev för jobbigt med journalisternas granskning och som begärt ersättning för förlorad arbetsinkomst trots att hon inte förlorat någon inkomst.

Kort sagt den värsta sortens myglande och fifflande, och ett tydligt exempel på “mycket vill ha mer”. Så länge det finns heltidspolitiker som bär sig åt så här så är det kanske inte så konstigt att vi har ett politikerförakt. Det tråkiga är bara att det smutsar ner alla de politiker som faktiskt inte myglar eller fifflar, och det smutsar ner även hennes partikamrater. Tyvärr tycks inget parti vara helt förskonat från mygel och fusk, men jag tror att det skulle bli mindre vanligt om alla partier tog i med hårdhandskarna när dylika fall dyker upp. Det minsta man kan begära är att personen ifråga skiljs från alla politiska uppdrag (där det är möjligt, man kan exempelvis inte tvinga någon att lämna en plats i fullmäktige)

I ärlighetens namn bör tilläggas att Rebeckas parti faktiskt tog till åtgärder, men det som är konstigt med artikeln är att hon tilläts sitta kvar i kommunstyrelsen. Jag kan vara felinformerad, men jag är ganska säker på att man faktiskt kan sparka någon från en plats i kommunstyrelsen, oavsett vad personen själv vill. Detta eftersom man inte sitter på personligt mandat.

Det finns även partikamrater till Rebecka som reagerat över att hon begärt ersättning för förlorad arbetsinkomst vilket hedrar dessa partikamrater. Sedan verkar det lite konstigt när Rebecka själv börjar tala om mobbning. Så vitt jag kan se som extern åskådare så har hon verkligen fått allt det stöd hon kan begära vid tidigare snedsteg, men nu rör det sig om ett antal lagbrott.

Som ett avslut vill jag betona att jag inte valde det här fallet för att det råkade vara en socialdemokrat, eller för att Rebecka på något sätt skulle ha varit värst under året, utan för att det är ett aktuellt fall och för att Martin Borgs inlägg gjorde mig motiverad att skriva det här inlägget.

Kort inlägg, för att önska läsare och besökare en god jul.

Bloggen återupptas när glöggfryntligheten försvunnit och jag har tillgång till en mer permanent internetanslutning än den jag sitter på just nu.

Igår (18/12) var det budgetfullmäktige, vilket är det fullmäktige där budgeten behandlas. Eftersom dessa har en tendens att dra ut på tiden startade det redan 13.00 (istället för 17.00) och cirka 14 timmar senare (lite efter halv tre på natten; budgetfullmäktige har till skillnad från vanliga fullmäktige ingen sluttid) var budgeten och ett antal andra frågor tagna.

Normalt sett brukar just budgetfullmäktige vara “rensad” på andra ärenden, dvs tiden är huvudsakligen allokerad till just budgeten. På grund av maktskiftet var en del andra ärenden – exempelvis nämndstruktur och reglementen – försenade och fullmäktige var tvungna att ta även dessa ärenden. Eftersom nämnderna tillträder den 1/1 är det en bra idé att också ha nämnder som faktiskt kan tillträda.

Från början hade jag tänkt att skriva ihop ett referat som gick igenom det mesta under mötet, men jag orkade inte göra anteckningar hela mötet – att sitta och anteckna i 14 timmar är inte riktigt min grej – och mitt anteckningsblock blev fullt. Därför blir det mer att sammandrag med fokusering på vissa delar.

Innan jag börjar vill jag dock betona att de citat jag använder mig av inte nödvändigtvis är ordagranna. Jag var ganska noggrann i mina anteckningar, men jag skrev inte ner allting ordagrant. Det innebär att när jag citerar någonting i texten så är det min minnesbild – stödd av mina anteckningar – som står bakom citaten. Jag vill betona detta eftersom jag normalt sett är noggrann med att enbart citera exakt som det står skrivet, och i talad form kan jag inte uppnå den exaktheten.

Mindre debatt

En hel del frågor genererade ingen eller väldigt lite debatt. Här fanns sådant som valärenden, redovisning av inkomna interpellationer (2 st, en från S om medborgarkontoren och en från MP om arbetslöshet) och motioner (en från S om flextid i skolan) och formalia. Ett antal medborgarförslag (sex stycken) anmäldes, och svar på tidigare medborgarförslag avgavs.

Det var även några avbrott i debatten, dels en matpaus och dels när man delade ut jämställdhetspriset och miljöpriset. Ett antal avbrutna uppdrag ledde till viss diskussion, men inga stora bataljer. Roligast här var nästan MP som i diskussionen kring en golfbana å ena sidan inte ville ha en golfbana, men som å andra sidan ville utreda det mer. Jag måste erkänna att jag inte riktigt såg logiken i den ståndpunkten.

Från Socialdemokraterna kom kritik om “en majoritet som vill sälja ut allt” och trots att vi tidigare argumenterat för en försäljning av Gräddö avkrävde de majoriteten svar om varför vi vill göra det. En viss diskussion blev det även kring friluftsbadet, bostadsförmedling och taxor in VA (vatten och avlopp)

Slutligen påstods det – apropå arvodena för ledamöterna i Norrenergis styrelse – att arvodeshöjningen för ordförande och vice ordförande var att “biffa på arvodena [...] men övriga ledamöter får en marginell höjning”. Socialdemokraterna lyckades dessutom räkna fel och fick höjningen till 30% för ordförande.

Det är korrekt att arvodena höjs rejält, och personligen tycker jag att arvodena är alldeles för höga i Norrenergi, men de höjs faktiskt ganska lika för ersättare (+46 %), ledamöter (+46 %) och ordförande (+45%). Däremot har vice ordförande fått ett rejält extra påslag med sin höjning på 66%. Hade de kritiserat höjningen generellt hade jag kunnat förstå – och dela – kritiken men när ledamöterna för en lika stor ökning (procentuellt) som ordförande så är det ingen “marginell höjning” för ledamöterna. Sedan förstår jag inte hur de räknar när de får en höjning från 70.000 per år till 102.000 per år till “en höjning på 30%”.

Ny nämndstruktur

En stor fråga, som också ledde till att budgetdebatten började väldigt sent, var den nya nämndstrukturen. Här lyckades Helene (Hellmark Knutsson, oppositionsrådet) slå nya rekord i felaktiga anklagelser och argument som inte ens höll ihop under hennes egna anförande. Bland annat hävdade hon i ena stunden att “[tidigare har]alla partier [varit] överens om nämndstrukturen [och] så har det alltid varit” för att därefter göra en historisk belysning från 2002 där hon påpekade att “Folkpartiet deltog inte [i överenskommelsen] 2002″.

Men vänta lite, Helene, är det inte en fördel om du tar upp exempel som faktiskt styrker din hypotes, snarare än kullkastar den. Om du ska exemplifiera med att Folkpartiet inte deltog i överenskommelsen 2002 så kan du inte gärna hävda att alla partier alltid varit överens om nämndstrukteren. Sedan kom det vanliga tjatet om “1 mandats övervikt” (men hon nämner aldrig att det skiljer sju procentenheter och att det skulle ha skilt tre mandat om det inte varit för valkretsindelningen).

Det man bör vara medveten om när Helene pratar om “historiskt” och “så har det alltid varit” så menar hon egentligen “så som jag minns det under mina fem år som KSO (KommunStyrelsens Ordförande)”. Hon är väldigt förtjust i att hitta på hur saker och ting har fungerat och använder det sedan som fakta. Skrapar man lite grann på ytan, och gör en efterforskning, så visar det sig att hon väldigt sällan har någonting på fötterna i sina uttalanden.

Nina Lundström (FP) försökte lyfta fram helhetsbilden och hur denna ser ut. “Vi vill se hur det ser ut på helheten” och en annan viktig poäng från henne var en organisation där vi finansierar våra åtaganden.

Hur stor Socialdemokraternas vilja att få blocköverskridande överenskommelser egentligen är fick vi veta när Kerstin Ljunggren (FP) tog upp ett exempel från förra mandatperioden där det fanns en överenskommelse mellan S & FP; en överenskommele som Socialdemokraterna sedan backade ifrån eftersom det inte passade dem.

Ett av de bättre inläggen från oppositionen stod Johan Reuterhamn (V) från där han anförde “[det är] majoritetens mandat [att förändra] men [det är] en väl kraftig minskning [som gjorts] utan att diskutera med minoriteten”. Det är väldigt sällan som FP & V är överens politiskt, men jag blir ofta imponerad över vilken professionell attityd som Vänsterpartiet har i fullmäktige. Det är inget tjafs, ingen tandagnisslan och inga överdrifter. Istället driver de sakligt sin politiska linje och jag önskar att fler socialdemokrater kunde uppvisa samma attityd.

Nathalie (Sundesten Landin, S) gjorde mig lite förvånad när hon i sitt inlägg anförde att “de områden som har heltidspolitiker är prioriterade”. Enligt Nathalie var alltså gymnasiefrågor, arbetslöshetsfrågor, stadsbyggnadsfrågor, SFI, komvux och individ- och familjefrågor oprioriterade i den gamla organisationen.

Johan Storåkers (FP) påpekade något som egentligen borde vara självklart, nämligen att “demokrati är inte likställt med antalet fritidspolitiker”. Vidare påpekade han att “föreningsdrift är bra för föreningarna”. Detta i samband med att farhågor fördes fram kring mer föreningsdrift av anläggningar i kommunen.

Som akademiker, och liberal, blev jag dessutom ganska irriterad på Maria Karlsson (S) inlägg. Hon inledde med att hävda att “4% arbetslöshet bland akademiker är ingen hög arbetslöshet” och fortsatte sedan med att – på fullt allvar – hävda att “valfrihet [för föreningar] är dåligt”.

Efter en lång debatt biföll dock fullmäktige det förslag som kom från kommunstyrelsen, och den nya nämndstrukturen blev antagen. Den skiljer sig egentligen inte så mycket från den gamla, utan förändringarna är i korthet:

• Två nämnder för utbildningsfrågor har slagits ihop till en
• Stadsbyggnadsnämnden och miljönämnden har slagits ihop till en
• Kulturutskottet har flyttat från en nämnd upp till kommunstyrelsen
• Antalet platser i nämnderna har minskats något

Arvoderingsfrågor

Ytterligare en fråga som ledde till en inflammerad debatt var frågan om arvoderingar. Här hävdade Helene att “[det är en] väldigt generös arvodering av ledande politiker”. I det sammanhanget kan det vara värt att komma ihåg att kommunalråd och oppositionsråd har samma arvodering som tidigare, det är färre heltidspolitiker nu än 2002-2006 och kostnaderna för politikerna har minskat jämfört med förra mandatperioden.

För att visa sig generös (?) kunde hon dock sträcka sig till att “majoriteten kan ha en heltidsarvodering vid sidan av kommunalråd”. Att hennes majoritet hade fyra heltidsarvoderade politiker nämnde hon givetvis inte.

Nathalie fortsatte med att kritisera den nyinförda 1:e vice ordföranden med motvieringen “1:e vice ordförande handlar enbart om att fördela uppdragen, ej om arbetsfördelning [... det är] inget problem om minoriteten leder ett möte eller två” Vad Nathalie inte nämnde var att hennes majoritet flyttade på nämndmöten för att (den s-märkte) ordföranden inte kunde då, och att de fördelade insyn och inflytande i vänstermajoriteten genom fler heltidsarvoderade politiker. Skulle vi ha haft samma modell som S+V+MP borde vi ha haft ett kommunalråd och ytterliga fyra heltidsarvoderade politiker (ett från varje parti i alliansen). Min åsikt är att vår lösning är både billigare och effektivare.

Partistöd

Återigen en inflammerad debatt, och Helene inledde med att informera om att hennes tidigare kritik under kvällen varit ganska överdriven, bland annat genom att säga att “Man kan leva med en majoritet som driver igenom en nämndorganisation” och hon menade även att “nu ska man knäcka socialdemokraterna [och] socialdemokraterna får minst per mandat”

Nina Lundström påpekade då att Socialdemokraterna bröt den överenskommelse som fanns efter förra valet.

Vad gäller frågan om huruvida Socialdemokraterna får nämnvärt minst så beror det på hur man räknar. Grundstödet är proportionerligt, med ett grundbidrag på 70.000 kronor per år och sedan ytterligare 35.000 kr per mandat och år. Räknat enbart på detta får både Moderaterna och Socialdemokraterna (som är lika stora) 665.000 kronor per år i partistöd, medan exempelvis Folkpartiet får 245.000 kronor och Centerpartiet får 105.000 kronor.

Räknar man även in anställningsstödet (för politisk sekreterare, pol.sek.) så är dock inte systemet helt proportionellt. Se nedanstående tabell:

Eftersom grundstödet är per mandat (med ett grundbelopp på detta) så blir den delen proportionerlig, men något mer per mandat ju mindre partiet är sedan. Det som ställer om siffrorna en del är anställningsstödet för politisk sekreterare. Hur många procent som man får stöd beror på antalet mandat enligt följande tabell:

Även detta system är riktat mot små partier. Har man ett mandat så får man 25% per mandat, medan ett parti med 10 mandat får 10% per mandat. Ligger man nära den undre gränsen (som FP & KD) så får man dessutom lite mer per mandat än om man ligger nära den övre gränsen (som MP & V), men det skiljer sig inte nämnvärt från föregående mandatperiod.

Sedan tillkommer ett extra stöd för det parti som har kommunstyrelsens ordförande (M) på 100% och det parti som har oppositionsrådet (S) på 50%. Eftersom oppositionsrådet, av naturliga skäl, har ett mindre stöd än det kommunalråd som är ordförande i kommunstyrelsen så får det partiet också något mindre stöd.

System är något ojämnt; just pga gränserna så får Folkpartiet något mer per mandat än V + MP, trots att vi är större. Just den detaljen tycker jag är mindre bra; min inställning är att ju mindre ett parti är, desto mer ska man ha per mandat, men i stort sett följer modellen ovan den tanken. Skillnaden mellan M & S beror på vilket parti som är ordförande i kommunstyrelsen och detta skiljer sig inte mot tidigare.

Socialdemokraternas kritik känns därför mycket som “mycket vill ha mer”, dvs de vill gärna gynna sig själva på de små partiernas bekostnad.

Det kan också vara värt att notera att Folkpartiet inte försökt roffa åt sig extra stöd. I princip borde vi ha kunnat resonera enligt “Om ordförande och andra vice ordförande i kommunstyrelsen ska ha extra stöd i form av politisk sekreterare så borde även det andra kommunalrådet och kommunstyrelsens förste vice ordförande ha det”. Någon sådan girighet eller åtroffning finns inte i modellen.

Det är givetvis svårt att hitta en modell som alla är nöjda med, men eftersom modellen ovan har en viss proportionalitet samtidigt som den stöttar de små partierna så tycker jag att det är en bra modell. Om vänsterpartiet kan bedriva konstruktiv oppositionspolitik med ett partistöd som är en tredjedel av Socialdemokraternas så borde väl även Socialdemokraterna klara det?

Slutligen fördes det under debatten fram att detta skulle vara emot kommunallagen. Det kan därför vara värt att se vad kommunallagen säger om detta (kapitel 2, §9 – §10):

Kommuner [...] får ge ekonomiskt bidrag [...] (partistöd) till de politiska partier som är representerade i fullmäktige.[...]Fullmäktige skall besluta om partistödets omfattning [...] Stödet får inte utformas så, att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Om det [...] har anställts en politisk sekreterare för de förtroendevalda i ett parti, skall detta beaktas när stödet bestäms.

Någon otillbörlighet kan jag inte se i nuvarande partistöd.

Budget

För att inte det här inlägget ska bli hysteriskt långt har jag delat upp det i två delar. Del två kommer att behandla budgeten, och jag hoppas få upp det inlägget under morgondagen.

Den här fejkdokumänteren (en s.k. mockumentary) är fullständigt briljant (tack Claes för tipset). Den verkar eventuellt kunna komma från samma gäng som låg bakom konspiration 58 och den är ett klockrent exempel på att man som tittare (eller läsare) måste ägna sig åt källkritik. Benar man isär konspirationen så faller den i småbitar, men den är fortfarande skoj att titta på några gånger.

Jag har tidigare skrivit om en av Linda Skugges krönikor kring kulturarbetare och nyligen blev jag tipsad om ytterligare en krönika.

Denna gång kritiserar hon den attityd som finns bland många kulturarbetare kring a-kassan, där man ser a-kassan som en legitim försörjning för att slippa “smutsa ner sig” med andra jobb mellan uppdrag inom kulturen. Läs gärna hela krönikan, men om man ska sammanfatta den så är nedanstående citat en bra sammanfattning:

Det finns ett sorgligt systemfel i det här landet. Sverige är inte redo för en borgerlig politik. För Sverige består av en massa jättebebisar. Detta land består av ett handlingsförlamat folk marinerat i sosseri, det vill säga: “nä, här ska inte kämpas nånting, jag behöver inte jobb för jag får ju pengar av a-kassan, skitsmart!”

Till och från hörs det – framförallt från vänsterhåll – anklagelser om “nyliberal politik” både i Sverige och ute i världen. Socialdemokraten Sven-Erik Österberg beskrev förändringarna i a-kassan som “klassisk nyliberal politik och en överföring av resurser från fattiga till rika” och LO:s ordförande har bland annat beskrivit världsbankens agerande som “en nyliberal övertro på oreglerade marknadskrafter”

Sverige borde alltså krylla av nyliberaler, och de borgeliga partierna borde då utgöras av ett antal nyliberaler samlade kring nyliberala tankar, korrekt? För att se om det finns någon sanning i detta, låt oss börja med att se på vad nyliberalism innebär.

Nyliberalismen är ett lyftande av tankarna inom den klassiska liberalismen, dvs tankarna om att individens frihet är okränkbar och att man har en rätt till liv, frihet och egendom. Egentligen skulle man kunna dela upp det i två delar; ekonomisk frihet (ren marknadsekonomi) och individuell frihet (en minimering av staten och dess rätt att lägga sig i våra liv). Slutmålet är en nattväktarstat där staten enbart sköter militär, domstolar och polis. Allting annat hanteras genom frivilliga överenskommelser mellan och frivilliga handlingar av fria individer.

En a-kassa i en nattväktarstat skulle i sådana fall vara en helt frivillig förening eller försäkring där alla kostnader täcks av de som deltar. Deltar man inte har man heller inga kostnader, men kan inte heller få stöd vid arbetslöshet. Det skulle inte gå några skattepengar till en sådan lösning, och skattenivån i en nattväktarstat skulle ligga på mellan 5-10 procent (totalt, av hela löneutrymmet) istället för de 60 procent som skattenivån är idag.

Socialliberalism och Folkpartiet

Denna del av arvet från den klassiska liberalismen gick länge på sparlåga, genom framväxandet av socialliberalismen. Inom socialliberalismen införs en positiv frihetsdefinition. För att citera Wikipedia innebär detta:

Den positiva frihetsynen innebär kort att man är fri när man har möjlighet att genomföra det man önskar. Denna syn medför att frihet förekommer i grader; man kan vara mer eller mindre fri. Den innebär också att en persons frihet kan inskränka en annans, vilket i sin tur betyder att det blir omöjligt att föreställa sig ett samhälle där alla är fullständigt fria. Man kan också få sin frihet begränsad av annat än andra människor. Att hoppa till månen eller flyga utan mekaniska hjälpmedel torde till exempel vara omöjligt för alla människor.

Inom Folkpartiet är socialliberalismen en viktig grundpelare, men stora influenser finns även från de frisinnade. Även den klassiska liberalismen har ett visst genomslag, men då framförallt i diskussioner kring den positiva frihetssynen och i marknadsliberala tankar.

Nyliberalismen igen

Men, för att återvända till nyliberalismen så är detta ett namn på återupplivandet av de klassiska liberala tankarna, och ett lyftande av den negativa frihetstanken. Nyliberalismen fick sitt namn under den sista fjärdedelen av 1900-talet och namnet syftar – bland annat – på att man lyfter upp klassiska liberala tankar på nytt, tankar som inte haft så stort diskussionsutrymme under socialliberalismens dominans av liberalismen.

Det som är uppenbart för alla som har den minsta kunskap om nyliberalismen är att det finns väldigt få personer som verkligen är nyliberaler. I Sverige är det framförallt frihetsfronten (och dess ordförande Henrik Alexandersson (HAX)) som hållit i den nyliberala facklan. I det senaste riksdagsvalet gick det även att rösta på det klassiskt liberala partiet.

Det finns inga partier i riksdagen som har nyliberalism på dagordningen (även om det finns en del medlemmar med dessa värderingar, bland annat finns en del nyliberala strömningar och diskussioner i MUF) och det finns – mig veterligen – ingen politiker i riksdagen som är nyliberal.

De finns inte men syns ändå?

Varför envisas då en hel drös med vänsterpolitiker om att tjata om nyliberalism? Det är givetvis ett försök att använda en politisk term som ett politiskt skällsord (eller pejorativ som man säger om man snobba sig med fina ord) på samma sätt som andra skällsord som champagnesocialist, enfrågeparti, kryptofascist och nyttig idiot.

Då nyliberal i Sverige har en dålig klang, dvs en majoritet förknippar det med negativa egenskaper, så kan det också användas som ett skällsord, precis som man kan använda fascist eller nazist som ett skällsord. Den sista jämförelsen eftersom det är ungefär lika relevant att kalla valfri borgelig politiker för nyliberal som att kalla valfri vänsterpartipolitiker för fascist.

Sundbyberg

Slutligen; vad är kopplingen till Sundbyberg? Kopplingen består här i att kopplingen är väldigt svag. Debatten i Sundbyberg är befriande ren från anklagelser om nyliberalism. Det kan höras någon gång ibland från vissa vänsterpartister, men jag kan inte påminna mig att jag överhuvudtaget hört det varken i fullmäktige, kommunstyrelsen eller från ledande socialdemokrater.

Visst förekommer det en del smutskastning i Sundbyberg också, genom använda användande av ord som “maktalliansen” och genom att kategoriskt benämna FP, KD & C som “Moderaternas stödpartier” (vilket då analogt skulle innebära att MP & V är socialdemokraternas stödpartier) men tonen är fortfarande ganska god i Sundbyberg.

… att vara fritidspolitiker utan att vara pensionär.

I Svenska dagbladet var för några dagar sedan en artikel om att många f.d. riksdagsledamöter fortfarande lever på det bidrag som utgår till f.d. ledamöter som saknar försörjning. (Även DN skrev om detta)

De har bland annat intervjuat Hans Pettersson (V) som utnyttjat garantin de senaste fyra åren, och hans motivering är enligt artikeln:

Jag har valt att leva på garantin. Man måste ha ett liv också, säger Pettersson, som har ett antal politiska uppdrag.

WTF? Hur resonerar karln egentligen? Denna garanti är tänkt så att riksdagsledamöter inte ska ställas på bar backe efter ett val. Som riksdagsledamot har man inget anställningsskydd, det finns inga regler om “Sist in, först ut” och det kan gå väldigt snabbt att helt plötsligt stå utan inkomst. Garantin ska då skydda personen medan han – eller hon – skaffar ett nytt arbete.

Det är inte menat som lyxprivilegium för avdankade rikspolitiker så att de kan lalla runt “och ha ett liv också”. Om Hans Petterson nu absolut vill softa i fyra år och göra sånt som han tycker är roligt så får han väl göra som alla andra; finansiera det själv.

Jag blir så trött på den lilla minoritet som ser bidrag som någon slags rättighet och inte ser något fel i att majoriteten av befolkningen sliter och betalar skatt så att de ska kunna “ha ett liv också”. Skyddsnät som skyddar oss när livet går fel är bra, men missbruk av dessa skyddsnät är inte bra.

Men man ska kanske inte bli förvånad över att en vänsterpartist resonerar så. Om det är något parti som drivit linjen att våra bidrag (a-kassa, sjukpenning, osv) inte är förmåner utan rättigheter så är det just vänsterpartiet och vänsterpartister är också överrepresenterade på listan över f.d. riksdagsledamöter som lever på bidrag.

Det som dock fick mig riktigt förbannad, och som fick mig att skriva den här artikeln, var när han kläckte ur sig:

Utan garantin skulle det inte gå. Det är nästan bara pensionärer som kan vara fritidspolitiker, säger han.

Detta är nämligen rent skitsnack. Jag är själv fritidspolitiker, har varit det i ett antal år och dessutom varit fritidspolitiker både när jag haft ett heltidsarbete och när jag varit arbetslös. Det går mycket väl att kombinera politik på fritiden med ett heltidsarbete; det är liksom därför det heter just fritidspolitiker.

Visst kan det bli tufft ibland, och är man riktigt aktiv – som jag är just nu – så får man perioder där man inte gör mycket annat än jobbar, sover och sysslar med politik. Det är också därför man måste anpassa sin engagemangsnivå efter hur livet i övrigt ser ut. Är man exempelvis småbarnsförälder så hinner man inte engagera sig lika mycket (däremot borde den politiska organisationen bli bättre på att ta hand om småbarnsföräldrar, så att de inte behöver lägga av helt, men det är en annan diskussion) och när man precis bytt jobb (vilket brukar öka arbetsbelastningen rejält) så hinner man inte lika mycket som när man har ett jobb som man – mer eller mindre – kan sköta i sömnen.

Poängen är dock att det mycket väl går att ha ett heltidsjobb och vara fritidspolitiker. Att försöka skylla på att det skulle vara “jobbigt” att vara fritidspolitiker när man egentligen bara är arbetsskygg och bortskämd som Hans Petterson är bara ynkligt.

Även Martin Borgs skriver läsvärt om detta.

Hinner man inte skriva så mycket som man skulle vilja så får man ibland ta till lite utfyllning som inte riktigt ligger i linje med bloggens tema; därav postningarna på temat fredagsskoj den senaste tiden.

Den här gången tänkte jag slänga upp fyra olika musikvideos; alla med japanska artister och de flesta inom genren hip hop (även om vissa av artisterna mer kanske hör hemma inom pop rap). Även om japansk hip hop ibland kallas nip hop eller j-hip hop tycker jag ärligt talat inte att det finns någon anledning att skilja på just den japanska varianten på det sätt man gör med J-pop och J-rock.

Först ut är en musikvideo med DJ Krush och som namnet antyder så har han sitt fokus på just skivhanterande (eller hur man nu vill översätta Disc Jockey) och helst ville jag hitta någon musikvideo från plattan MiLight som råkar vara min favorit, men eftersom jag inte hittade någon video på YouTube med anknytning till den plattan så valde jag istället nedanstående musikvideo, med låten Final Home från plattan Kakusei:

När jag sökte igenom YouTube efter lämpliga artister för denna post stötte jag på den japanska artisten Hime som jag inte stött på tidigare. Det verkar vara en ganska kommersiell skapelse, men hon har samtidigt en skön rytm när hon rappar på japanska (japanska artister som försöker rappa eller sjunga på engelska blir ofta katastrofalt) och hoppar man fram tre minuter i videon – till live-segmentet – blir det faktiskt riktigt bra.

Namnet torde vara taget, eftersom Hime på japanska betyder (bl.a.) prinsessa. De som ser på animé borde känna igen ordet från filmen Mononoke Hime (odjurens prinsessa) som är en av de mer kända animéfilmerna.

Efter det en video med Dragon ash, som mer låter – och ser ut – enligt “mallen” för hur många uppfattar hip hop. Personligen tycker jag att de är ganska ojämna, men den här låten, Deep Impact, har en skön rytm och faller inte i fällan att använda en massa engelska (som japanska artister som sagt oftast är bedrövligt dåliga på – undantag finns dock, exempelvis Pizzicato five och Takako Minekawa) utan de håller sig till japanska.

Det är också en av de saker som jag uppskattar med genren hip hop; språkets rytm kommer tydligare fram när man rappar än när man sjunger och därför uppskattar jag artister som rappar på sitt modersmål istället för att försöka sig på en engelska som de inte behärskar.

Slutligen en japansk grupp som inte har särskilt stor anknytning till de tidigare tre, även om de har en kort rappsekvens i promolåten King Kong, nämligen Hinoi team. Det är en cover på en Eurobeat låt, och som jag förstått det kommer låten ursprungligen från en artist som ibland kallar sig Niko.

Egentligen borde jag egentligen inte gilla det här, eftersom det är alldeles för kommersiellt för min smak, men eftersom jag är svag för både Eurobeat och söta flickor – även om just dessa flickor är lite väl unga – så fastnade jag för den här låten. Dessutom har videon både animéinfluenser (framförallt från genren Mahou Shoujo) och para para vilket inte direkt minskar underhållningsvärdet för mig.

För den som undrar vem fetknoppen i videon är, så heter han Choushuu Koriki och han är en japansk komiker som driver mycket med japansk Pro Wrestling, eller fribrottning som är den svenska termen.

I dagens city finns en debattartikel från två ledande moderater i Sundbyberg; Bo Genfors (ordförande i kommunstyrelsen och kommunalråd) och Carl Grufman (blivande ordförande i äldre- och omsorgsnämnden). Artikeln finns inte på nätet (än, den läggs antagligen upp imorgon) men finns i papperstidningen (och PDF-versionen) på sidan 49 för den som vill läsa artikeln.

Artikeln kritiserar regeringen för att stopplagen – den som kräver att ombildningar ska godkännas av länsstyrelsen – inte avskaffats än, enligt linjen att det är denna stopplag som hindrar ombildningarna i Sundbyberg.

De skriver där:

Många bostäder i Sundbyberg kommer troligen att kunna ombildas de närmaste åren. Men regeringen står i vägen. Den socialdemokratiska stopplagen som hindrar ombildning till bostadsrätt har fortfarande inte avskaffats. Det måste ske nu, sundbybergarna, och andra boende i Stockholms län har väntat länge nog.

Läser man mellan raderna så framförs argumentet att det enbart är stopplagen som hindrar ombildningarna i Sundbyberg. För sakens skull vill jag betona att jag delar åsikten att stopplagen bör avskaffas, och så snart som möjligt, men det hade inte blivit fler – eller snabbare – ombildningar i Sundbyberg med ett avskaffande av denna lag.

Problemet ligger istället i att vi inte har nya ägardirektiv. Vi behöver helt nya ägardirektiv, som ersätter de gamla, och dessa nya ägardirektiv behöver tas fram och sedan godkännas i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Att ta fram dessa direktiv har försenats, och den förseningen beror definitivt inte på Folkpartiet.

Om ledande moderater ska kritisera regeringen för att ombildningen går långsamt så kanske de borde rannsaka sin egen roll i förseningen först? Eller för att citera en känd bok:

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
(Matt 7:3)