Det har inte blivit så mycket bloggande som jag hade hoppats den här veckan, och nästa vecka ser ganska körig ut också. Med lite tur ska jag kunna få något fler inlägg klara den veckan dock.

I vilket fall, inför helgen kommer här ett mer lättsamt inlägg igen. Denna gång är temat film. Jag börjar med en remix av de tre Evil Dead-filmerna, där musiken är skapad genom att klippa ihop olika ljudeffekter. Ganska charmigt, och extra roligt givetvis om man sett filmerna så att man greppar referenserna. (Den som är allergisk mot skräckfilmer och blod bör dock undvika detta klipp)

Nästa klipp är en lite mer traditionell musikvideo där man tagit en låt och sedan klippt ihop en massa filmklipp till den. Eftersom det är en del snygga klipp från Star Wars får den vara med ändå:

Den tredje videon är en mix av ett antal framträdanden med David “Elsewhere” Bernal, med musik av Fatboy Slim. De flesta känner antagligen igen honom från Heinekens reklamfilm, men jag valde den här eftersom jag för några år sedan såg en videosnutt med honom från Kollaboration. Imponerande rörelsemönster kort sagt.

Nästa video är en cover, eller egentligen inte. Någon har roat sig med att klippa ihop olika tal med George W Bush, så att det bildar sångtexten till Sunday, Bloody Sunday.

Slutligen två musikvideor där man tagit klipp från olika anime-serier. Den första är en klassisk musikvideo av den här typen, och har man sett någon dylik så har man garanterat sett denna. Särskilt om man varit på någon av Mangakais visningar. Den första videon har klipp från Shin Seiki Evangelion (Neon Genesis Evangelion) som är en av de mer kända Mecha-serierna, som innebar en nytändning för den genren. Dessutom skadar det inte att det för ovanlighetens skull är bra musik, och inte den tuggummi-pop som oftast finns med i anime-musikvideos.

Sista videon har klipp från en anime som jag personligen är mer förtjust i, trots att den kan vara lite svår att hänga med i ibland, nämligen Shoujo Kakumei Utena (Revolutionary girl Utena). Den innehåller dessutom en skön cover på Hit me baby one more time.

I dagens DN finns en debattartikel signerad av Leijonborg som diskuterar mediepolitik och som i slutet även går in lite på IT-politik och bredbandsutbyggnaden. Artikeln, som har många bra poänger innehåller tyvärr även ett riktigt kardinalfel i resonemanget kring tv-licens.

Rent allmänt ser jag det som positivt att Folkpartiets ledning nu försöker ta sig ur den mediaskugga som de själva försatt sig i, men jag hade kanske förväntat mig att de hade valt att göra det inom ett område där vi har högre trovärdighet än inom mediafrågor. Men, om vi börjar med gå igenom det som inte är bra i debattartikeln.

Problemet

Leijonborg argumenterar för att tv-licensen ska behållas, vilket man väl i och för sig kan göra. Problemet är att både ställningstagandet och argumentationen är tveksamma. Jag kan givetvis minnas fel, men jag är ganska säker på att Folkpartiet innan valet förde fram att tv-licensen borde avskaffas. Nu bör givetvis även politiker — och politiska partier — ha rätt att byta åsikt, men då krävs också att man kan förklara varför man inte längre driver en linje som man tidigare drev. Det kan finnas flera anledningar till detta; det kan vara ett resultat av förhandlningar med andra partier, nya fakta som tillkommit, en förändrad omvärld som gör ett tidigare ställningstagande felaktigt, osv, men det viktiga är att man kan ge ett motiv till varför man ändrat åsikt.

Detta görs inte i artikeln. Istället förs det fram en argumentation kring giltigheten i att ha en tv-licens, där man skriver:

Behåll licensfinansieringen så länge den fungerar. Den allmänna meningen bland experter har länge varit att den tekniska utvecklingen, med tevetittande på datorn, radiolyssnande i mobilen etcetera, kommer att göra att människor inte längre är beredda att betala licens. Men hittills har licens­intäkterna fortsatt att strömma in. Först om den utvecklingen bryts bör ett skifte till skattefinansiering ske med de garantier för självständighet och oberoende folkpartiets program innehåller.

Problemet är att resonemanget innehåller ett cirkelresonemang. Det man säger är att så länge som folk betalar så kan vi tvinga dem att betala. Men — och detta är viktigt — anledning till att folk betalar är inte för att de vill, utan för att de måste. Det är ungefär som att hävda att personer som sitter i fängelse gör det för att de vill — eftersom inte en majoritet av dem rymmer.

Det är nämligen tvång på att betala — inte för att titta på tv, nota bene, utan för att äga en tv-mottagare. Tv-licensen är en straffskatt på tv-mottagare, och det finns ingen frivillighet i den. Därmed är det inte heller en licens utan en straffskatt maskerad som någonting annat.

Positivt

Däremot finns det en del positivt i artikeln. Det mest positiva är dock det som inte står, men som man kan läsa mellan raderna, och det är att Folkpartiet släppt sitt extremt populistiska krav på att avbryta nedsläckningen av det analoga tv-nätet. Detta var ett förslag som framförallt drevs av den före detta partisekreteraren Johan Jakobsson, och precis som jag skrivit tidigare så var det ett ganska ogenomtänkt förslag.

En positiv överraskning fick jag när jag läste kravet på en utförsäljning av Boxer. Det går att motivera att staten (eller landstinget, eller kommunen) äger infrastruktur, men då ska det finnas konkurrens bland de som säljer mervärden i denna infrastruktur. Boxer är en tjänsteleverantör i infrastrukturen terrestriell digital-tv och som sådan bör de inte ges konkurrensfördelar. När bolaget startade en gång i tiden, som en avknoppning från Teracom, kunde det motiveras eftersom ingen annan levererade tjänster, men i dagsläget är det ett otillbörligt gynnande av en aktör. Detta tas även upp i debattartikeln:

En statsägd aktör som också har myndighetsliknande uppgifter får en orimlig ställning gentemot sina privata konkurrrenter. EU-kommissionen har dragit Sverige inför EG-domstolen för detta.

Tveksamheter

Även avvecklandet av presstödet ser jag som positivt. Jag är inte helt övertygad om att det behöver kombineras med ett avvecklande av reklamskatt, men jag ser hellre den här lösningen än den nuvarande. Däremot är jag lite tveksam till en annan punkt i artikeln, nämligen startandet av en ny nationell radiokanal. Leijonborg skriver:

Starta en rikstäckande, reklamfinansierad radiokanal med en nyhetsredaktion. Det finns eterutrymme för en ytterligare rikstäckande radiokanal. Villkoret för dem som lägger anbud på denna kanal ska vara att den ska ha en välbemannad nyhetsredaktion, som alltså blir en konkurrent till Ekoredaktionen.

Jag måste erkänna att jag har svårt att se poängen med detta. Skulle det vara en “radions motsvarighet till TV4″ ? Jag skulle gärna ha sett lite argumentation kring detta, eller kort sagt; övertyga mig.

Slutligen var det med en kort passage om bredband. Visserligen skulle man kunna göra en mediakoppling genom triple play men jag skulle fortfarande klassificera det som IT-politik, och därför avstår jag från att kommentera just den delen — just nu.

Uppdatering: Även Gudmundsson skriver bra om artikeln och då särskilt med fokus på tv-licensen och public service.

Från min partikamrat Henrik (tack!) fick jag ett tips om en serie kallad God, Inc.. Det verkar vara en hemmagjord tv-serie, och fyra avsnitt finns för tillfället upplagda på YouTube.

Jag väljer här att klippa in avsnitt 1, vill ni se övriga tre får ni gå till YouTube och se klippen där.

För många motgångar här i livet brukar jag kunna trösta mig med att tänka “det kan alltid bli värre” och känner man sig orättvist behandlad av livet kan det vara värt att ha i åtanke hur många som faktiskt fick sämre kort i livets kortspel.

När jag retar mig på någonting på jobbet brukar jag tänka tillbaks på hur det var att vara arbetslös så känns mina klagomål ganska futtiga. Är det riktigt illa brukar jag istället tänka tillbaks på ett arbete som jag hade mellan gymnasiet och universitetet. I ett år arbetade jag på lagret på ett företag som tillhör den verkstadstekniska industrin. Skitigt, bullrigt, sadistiska arbetstider (vem i h-e vill egentligen börja jobba 06.54?), kallt (större delen av lagret var ett s.k. utomhuslager), rökigt (nästan alla som jobbade där rökte, och man rökte i hela lokalen) och ett montotont tråkigt jobb på ett företag med en ledning som föraktade de som jobbade på golvet.

Ett riktigt skitjobb kort sagt, och jag hatade varje minut som jag jobbade där. Inte blev det bättre av att den dåliga arbetsmiljön ledde till att jag lyfte sönder ryggen, en ryggskada som aldrig riktigt läkt och som gör sig påmind till och från. Just därför tror jag att jag uppskattade den här underbara historien desto mer. Den handlar om Tage och hans “falling down”, dvs när han inte kunde ta emot mer skit längre.

Jag måste erkänna att det fanns tillfällen så jag ville göra ungefär samma sak, då när jag hade mitt riktiga skitjobb.

(Och länken hittade jag via Johanna Graf)

Jag har ett antal halvfärdiga — eller mer inkompletta — artiklar ligganda. Artiklar som jag inte blivit klar med för att jag inte hunnit skriva, tappat intresset, inte hunnit läsa in mig på, eller andra anledningar till att de inte blivit klara.

När jag igår för ovanlighetens skulle åkte tunnelbana passade jag också på att läsa City, som jag normalt sett inte läser, och såg deras artikel om digital-tv, vilket motiverade mig att skriva klart detta korta inlägg.

Det var ganska få av folkpartiets förslag innan och under valrörelsen som jag tyckte var riktigt korkade — varav de flesta hörde ihop med personlig integritet — men en politisk linje som framförallt drevs av Johan Jakobsson var att vi skulle stoppa digital-tv-övergången, och låta det analoga nätet kvarstå. Detta förslag var, och är, dåligt av flera skäl:

1. Det finns inga tekniska skäl att behålla det analoga nätet.
   1. Innan utbyggnaden satte igång så fanns det tekniska skäl att vara emot den. Det kostade helt enkelt för mycket i förhållande till nyttan.

   2. Sveriges beslut att inleda denna utbyggnad var framförallt politisk, dvs man ville behålla kontrollen över tv som medium, till skillnad från exempelvis England där det faktiskt fanns en teknisk anledning att satsa på marksänd digital-tv.
   3. Nu, när utbyggnaden mer eller mindre är klar vore det dock ett rent resursslöseri att inte använda nätet.
2. Digital-tv är inte dyrt, och slår inte mot låginkomsttagare.
   1. En FTA-box, dvs en box som kan ta emot gratiskanalerna, kostar ca 500 kronor i inköp och har inga driftskostnader.

   2. Jämför detta med kostnaden för en tv (som är minst det tredubbla) så ser man det orimliga i att hävda att digital-tv skulle vara en ekonomisk fråga.
   3. Kostnaden för en billig digitalbox motsvarar tv-licensen för ett kvartal. Om det skulle handla om att värna de med sämst ekonomi — och deras möjligheter att se på tv — så vore det naturliga steget att finansiera Sveriges Television via skattsedeln istället.
3. Nätet täcker redan hela Sverige, har gjort det länge, och delar av det analoga nätet är redan nedsläckt.
   1. Vi har kört med två parallella system i sju år och det är ett resursslöseri.

   2. Menar de som propagerar för att behållande av det analoga att vi ska slå på det igen exempelvis på Gotland där det redan är nedstängt?

I korthet finns det helt enkelt inga rationella argument, och ska man se något positivt med den så kallade spionskandalen så är det att det blev väldigt tyst om detta förslag i mitt eget parti. Om det visar någonting så är det att politiker inte ska uttala sig om teknik som de inte förstår eller inte läst in sig på.

Jag brukar spara roliga klipp till fredagen (och helgen) om det är möjligt, men det här klippet är bara för roligt. Det riktigt roliga börjar två minuter in i filmen:

Som bekant är nu Vaxholmskonflikten uppe i EU-domstolen. Det framställs ibland som att detta skulle handla om att värna “den svenska modellen” där jämbördiga parter, i form av arbetsgivare och fackförbund tecknar avtal som ger arbetarna bra villkor. Detta är dock inte en korrekt beskrivning.

Istället handlar det om att Byggnads inte ville släppa in ett utländsk företag eller utländska arbetare på den svenska marknaden. Det var aldrig någon fråga om solidaritet, utan nu skulle man hindra utlänningar från att ta jobben från svenskarna. “Blott Sverige svenska byggjobbare har” [1] för att travestera Carl Jonas Love Almqvist.

Det man ska vara medveten om är att arbetsgivaren, Laval & Partneri Baltic Bygg, var beredda att teckna kollektivavtal och därigenom betala sina arbetare miniminivån enligt Byggnads kollektivavtal. Problemet för Laval var bara att Byggnads inte var intresserade av att ha dem i Sverige. De var utlänningar och skulle ut och därför krävde man en betydligt högre timlön — en timlön något högre än snittlönen för byggarbetare i Stockholm — för att teckna kollektivavtal.

Genom att kräva en oanständigt hög lönenivå, 145 kronor per timme, så visste Byggnads att arbetsgivaren inte skulle kunna teckna avtal; det hade då inte gått att få någon ekonomi i bygget och Byggnads krävde inte avtalet för att skydda de utländska arbetarna, utan för att hålla dem borta från Sverige. Dessutom frångick man gängse förhandlingsordning där avtal tecknas först, och lön förhandlas därefter. För att citera ur protokollet:

För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder.

Allt detta är väl känt, och har varit det länge. Den som händelsevis fortfarande lever i villfarelsen att Byggnads agerade rätt och riktigt bör läsa Maciej Zarembas artikelserie om den polska rörmokaren, och då särskilt del 2 som behandlar just denna konflikt.

Som borgelig — både väljare och fritidspolitiker — stör det mig något enormt att en borgelig regering faktiskt ställer sig på den sida som tar till utpressning och maffiametoder, precis som man tillåter fackets maffiametoder i andra sammanhang, exempelvis blockaden mot salladsbaren “wild’n fresh”.

Jag har givetvis ingenting emot fackförbund eller att de har en stark ställning — jag är själv medlem i facket sedan tolv år tillbaks — men det måste finnas en proportionalitet och grundläggande spelregler. Att facket kan ta till blockadåtgärder mot ett utländskt företag bara för att de råkar vara utlänningar, eller att de kan blockera en hel saluhall för att några anställda inte vill ha kollektivavtal är bortom alla rimliga gränser.

Det rimliga vore givetvis att facket enbart ska kunna kräva kollektivavtal om de har medlemmar som begär det. För utländska företag borde en rimlig nivå vara att företagen ska nå upp till miniminåven i kollektivavtalen. Alternativt kan man även gå lagstiftningsvägen vilket jag personligen inte har några invändningar mot.

Nu framställs det återigen som ett problem att Carl Bildt fått betalt för ett av sina styrelseuppdrag, och att han faktiskt vill ha ut den monetära ersättning som han redan gjort sig förtjänt av. Man kan visserligen hävda att ersättningen — liksom många andra styrelsearvoden — är perverst hög, men det är inte det frågan gäller; frågan är istället varför Carl Bildt ska avstå att ta emot betalning för ett redan utfört arbete?

Visst, man kan anföra att det är moraliskt tveksamt att en minister tar emot betalning i efterskott, men eftersom det är just en betalning för ett utfört arbete så har jag svårt att se hur expressen får ihop det till en muta. Men, expressen har givetvis rätt att ha en åsikt som skiljer från min. Det känns dock lite konstigt när en borgelig ledarsida kritiserar en borgelig minister på — i mitt tycke — väldigt lösa grunder.

Mindre förvånande är givetvis att den socialdemokratiska bloggen “oppositionen.se” kritiserar Bildt. Det hade väl snarast varit tjänstefel om de inte gjorde det. Oppositionen gör däremot en del konstiga tolkningar. De hävdar exempelvis att

Amnestys svenske generalsekreterare Carl Söderbergh har hävdat att Bildts trovärdighet hotas på grund av hans affärer med företaget.

Aj då, det låter ju inte så bra. Men om vi skärskådar vad Carl Söderbergh faktiskt skrev

[...]Det är nu vår förhoppning att Du, mot bakgrund av det ovan sagda, tillser att Ryssland och omvärldens relationer med landet blir en given punkt på Din och Dina regeringskollegor i EU:s agenda och att detta tydliggörs för den ryska statsledningen.

Inte mycket om optioner eller Carl Bildts lämplighet som minister där inte. Möjligen skulle man kunna tolka följande stycke ur brevet som en kritik mot optionenerna

När vi i dag ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen får västvärldens politiska ledare att ignorera bristen på demokrati och mänskliga rättig­heter kan vi konstatera att den dubbelmoral som Ni varnade för har blivit verklighet.

men då får man göra en ganska rejäl tolkning av vad som verkligen skrevs. Det kräver dessutom att Carl Bildt skulle uppvisa denna ignorans, och att den på något sätt kan härledas till hans optionsinnehav.

På samma socialdemokratiska blogg hävdas även att

Även folkpartister som Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton har uttryckt tveksamhet till utrikesministerns agerande

Nu är ordet “agerandetveksamhet” ganska luddigt, men i sammanhanget framstår det som om Birgitta Ohlsson eller Carl B Hamilton skulle ha kritiserat Bildt i de artiklar som det länkas till. Om vi börjar med Hamilton så uttalade han (i oktober)

Det är ju aldrig bra att vara misstänkt för att ta några sidohänsyn. Jag misstänker honom inte för att göra det i det här fallet, men han får se över denna situation och hantera det på ett sätt så att han inte råkar ut för en jävssituation.

Birgitta Ohlssons uttalande, även det från i höstas löd

Det finns inga problem juridiskt med att ett statsråd äger aktier, men i det här fallet finns det etiska frågetecken. Det skulle kännas märkligt om han satt och förhandlade med Ryssland om energiavtal eller gasleveranser eller något liknande

Det enda jag kan se i ovanstående två citat är att Bildt bör undvika att hamna i en jävssituation, och så länge han inte äger aktierna (eller optionerna) medan han är i en förhandlingssituation som berör aktiernas värde så bör inget jäv uppstå. Men, återigen värt att betona att optionerna är en betalning för ett arbete som utfördes innan han blev utrikesminister.

Sagor från livbåten skriver bra om det hela och inleder med en faktabakgrund för den som är intresserad.

Intressantast är dock de bloggar som skriver om det rent journalistiska i intervjun, där de — glädjande nog — påpekar att det var en ganska taffligt skött intervju. Management har en mer allmänt hållen text medan Den där Tomas sågar Ulf Kristofferson vid fotknölarna, eftersom Ulf faktiskt inte sköter sitt jobb som journalist. Det spelar ingen roll om Bildt är svår att intervjua, eller att han kan upplevas som dryg eller överlägsen; det står ställt utom rimligt tvivel att en bra journalist hade fått till en mycket mer givande intervju.

Just nu råder det jaktsäsong på ministrar; journalisterna har upptäckt att det går att få ministrar att avgå för sådant som inte hade fått en socialdemokratisk minister att ens darra på manschetten och självklart försöker de då fälla ytterligare några ministrar.

Jag skulle dock bli oerhört förvånad om Bildt skulle få för sig att avgå på grund av detta. Tydligen har han kallat till presskonferens under eftermiddagen, och det ska bli intressant att se vad han har att säga.

Jag gillar meningslösa frågeformulär och via Johanna Nylander hittade jag det här meningslösa superhjältetestet:

Your results:

You are Spider-Man
Spider-Man		60%	You are intelligent, witty, a bit geeky and have great power and responsibility.
Superman		55%
Iron Man		50%
Catwoman		50%
Green Lantern		40%
Hulk		40%
Robin		37%
Supergirl		35%
The Flash		30%
Batman		30%
Wonder Woman		10%

Eftersom Spidde är min favoritkaraktär i Marvels universum så är jag inte helt missnöjd.

Man måste inte vara seriös hela tiden, så här är ytterligare ett lättsamt inlägg så här inför helgen.

Eftersom jag förra gången hade japanska artister som tema så tänkte jag fortsätta med det temat.

Inleder med ytterligare en japansk favoritartist Pizzicato 5. De beskrivs ofta som Pop, men de har inslag av mer experimenterande och — IMO — tydliga influenser från Jazz.

Eftersom de har en hög lägstanivå så kan man i princip välja vilken låt som helst, men nu valde jag Twiggy Twiggy eftersom jag gillar videon. Videon finns, som vanligt, på YouTube:

Därefter ett mer traditionellt popband som jag faktiskt inte lyssnar så mycket på numera, men som var ett av de första Japanska band jag lyssnade på, nämligen Shonen Knife. Wikipedia beskriver dem som alternativ rock, men jag tycker nog att det är mer traditionell pop med vissa inslag från andra genrer. Hur som haver så gillar jag den här videon.

Fortsätter därefter med ett band som kombinerar två saker som jag gillar; Japan och punk. Bandet ifråga, Thug Murder, missade jag tyvärr spelningen på Hultsfredsfestivalen av. Dels eftersom jag inte varit på någon festival sedan 1989 och dels eftersom jag inte kände till bandet innan. Ignorera gärna den dåliga engelskan, något som verkar vara extra symptomatiskt för just japanska punkband.

Medan jag letade efter en video med Thug Murder (och försökte komma ihåg vad de heter) så stötte jag på det japanska punkbandet Lolita No. 18. Jag kunde givetvis inte låta bli att ta med den här covern på en låt av Ramones (som jag däremot såg live, 1989, i Hultsfred).

Visserligen lämnar jag nu det japanska temat, men när jag nu kom in på Ramones så var jag tvungen att ta med en video med dem också. Jag väljer den här videon med låten R.A.M.O.N.E.S.. Det är en cover på en hyllningslåt till Ramones, som ursprungligen framfördes av Motörhead (som jag också sett live, Hultsfredsfestivalen 89). Det är så briljant att göra en cover på en hyllningslåt till sig själv och dessutom innehåller videon ett gästframträdande med Lemmy.

Slutligen, för att koppla oss tillbaks från England (som är Motörheads hemvist) till Japan så avslutar jag med den här videon med Toy Dolls. Toy Dolls är ett engelskt gladpunkband (som jag haft glädjen att se live två gånger) och i denna video framträder även Lolita no. 18 och därmed är vi tillbaks i Japan igen.