Nu är Annica Dahlström på tapeten igen. Hon är kanske mest känd som professorn som hävdade att kvinnor är bättre på städning än män eller för sin koppling mellan små bröst och matematisk kompetens.
Även denna gång är hon aktuell för uttalande som rör hur mycket av våra könsroller som är biologiskt betingade och hur mycket som är socialt betingat; i korthet hur mycket av vårt beteende som är medfött och hur mycket som är inlärt.
Innan jag inleder vill jag betona att jag är lekman både på området neurobiologi liksom inom genusteori. Däremot har jag läst en del inom båda områdena, liksom en del som berör inlärning, kognitionsvetenskap och andra områden som har tangens på diskussionen. Jag tänker inte gå in och peta på detaljer, utan snarare diskutera frågan ur en mer generaliserande ståndpunkt.
Men, över till sakfrågan; är våra könsroller medfödda? Det är här jag anser att Annica använder sina kunskaper inom Neurobiologi på ett ohederligt sätt och drar väldigt tveksamma slutsatser. Men, låt mig börja i en annan ände.
För mig — och återigen med perspektivet att jag är lekman på området — så är det självklart att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män, och då inte bara i olika organ för reproduktion. Samtidigt finns det stora skillnader mellan olika män, precis som det finns stora skillnader mellan olika kvinnor. Könet avgör inte vad man har fallenhet för, vad man kan tänkas bli intresserad av och vem man kan bli; det finns ingen naturregel som säger att ens möjlighet att excellera inom — exempelvis — matematik beror på vilken sida (ut eller in) könsorganen är placerade.
En del av de skillnader som trots allt finns — både inom ett kön och mellan könen — är präglat under graviditeten. Detta beroende på vilka nivåer av Testosteron och Östrogen som fostret “utsätts” för under graviditeten — i kombination med när under fostrets utveckling som denna påverkan sker. Detta gör att varken kvinnor eller män föds som karbonkopior; beroende på vilka hormonnivåer vi möter som foster, och när, påverkas vår utveckling. Ett exempel är förhållandet på längd mellan fingrar (eller en svensk artikel på samma tema).
Men, om vi återvänder till skillnader mellan könen så utvecklas män och kvinnors hjärnor något olika. Detta sker både under fosterstadiet, liksom efter födseln — och då framförallt de första månaderna efter födseln, då pojkbebisar har en väldigt hög testosteronnivå (detta skulle även kunna förklara varför en del föds i fel kropp; om hjärnans utveckling inte matchar den kroppsliga utveckling som redan gjorts så hamnar man i fel kropp; men här spekulerar jag). Eller som wikipedia skriver om testosteron (annan länk än ovan) :
De androgena effekterna hos spädbarn är de vi vet minst om. Under ett manligt spädbarns första veckor stiger testosteronnivåerna till de höga nivåer som senare inträder under puberteten, och blir kvar där i några månader. Vid 4-6 månaders ålder är dock nivåerna åter nere till de knappt märkbara småbarnsnivåerna. Vilken funktion denna ökning har är oklar. Det har spekulerats i att en maskulinisering av hjärnan skulle ske under denna period, eftersom inga väsentliga skillnader har upptäckts i andra delar av kroppen.
De skillnader som vi rent fysiskt kan mäta mellan pojkar och flickor är två:
- Mäns hjärnor blir större. Som bekant finns det ingen koppling mellan storlek på hjärnan och intelligens, men däremot är mäns hjärnor större än kvinnors. (Vilket egentligen inte är så konstigt; män är i allmänhet större än kvinnor i allmänhet vilket visar sig genom längre medellängd, större muskelmassa, osv)
- Kvinnor har en mer utvecklad corpus callosum (hjärnbrygga). Den är proportionellt större och en kvinnlig hjärna har därmed bättre förutsättningar för kommunikation mellan hjärnhalvor.
Problemet med att göra forskning på hur hjärnan hos vuxna agerar och tro att man kan dra slutsatser om skillnader mellan könen är att man inte tar hänsyn till att hjärnan inte är färdigutvecklad när vi föds. En nyfödd har några reflexer (mer eller mindre det som vi kallar reptilhjärnan) och en unik förmåga att bilda nya synapser. Ett spädbarn som berövas impulser och intryck tappar mycket av sin utveckling och det är en utveckling som inte går att få igen. Det skulle därför vara grymmare att låsa in ett spädbarn i ett mörkt och tyst rum i ett år, än en vuxen i samma situation i 10 år. Detta eftersom man hos barnet skapar permanenta skador som inte går att reparera.
Vad har då detta med manligt och kvinnligt att göra? Jo, undersökningar kring exempelvis IQ-tester har visat på kulturella skillnader. Inledningsvis ber jag er notera att IQ inte indikerar intelligens, eftersom intelligens per se är ett ganska luddigt begrepp som inte går att mäta. Istället är det en kvot som är beroende av intelligens och kunskap. Exempelvis bygger en del av IQ-testen på en inlärd abstraktion av omgivningen; att kunna beskriva sin omgivning i geometriska objekt. Naturfolk, som helt eller delvis saknar de geometriska objekt som vi syntetiserar i kommer att ha svårare att klara av den typen av uppgifter.
Ett naturfolk, som rör sig i en begränsad region kommer att ha en utveckling av hjärnan som är lämpad för deras miljö. Naturfolk i Amazonas har ett otal olika nyanser av grönt, och deras vägbeskrivningar använder sig av dessa. Någon som är uppväxt i vår civilisation skulle inte ha en chans att kunna anpassa sig som vuxen, eftersom våra hjärnor är annorlunda präglade. Ändå finns det en tendens att se naturfolk som korkade bara för att deras intelligens tar sig uttryck som inte kan mätas med samma typ IQ-tester som vår intelligens.
Det är också här könsroller kommer in. Jag har ingen aning om kvinnor som grupp har lättare att se smuts än män (finns det ens några seriösa undersökningar på detta? ) men om — och jag vill betona om — en sådan skillnad finns är det mer troligt att det är en prägling av hjärnan. Precis som naturfolken präglas av sin miljö så präglas även den moderna människan. Om vi skulle vara ute i skogen och jaga varje dag så skulle våra lekar anpassas efter detta och våra hjärnor skulle präglas att bättre fungera i denna miljö; vi skulle utveckla en naturlig fallenhet för väderstreck; att hitta rätt; att se små, små spår för de byten vi jagar; att kunna skilja på fler nyanser av grönt, brunt och blått men färre nyanser av rött, gult och orange.
I vårt samhälle präglas vi av andra saker, men vi har fortfarande en prägling. Det är fortfarande så att vi som vuxna förväntar sig att flickor och pojkar ska leka på olika sätt, och dessa olika lekar präglar våra hjärnor. Det behöver inte vara några stora skillnader men om flickors lekar innehåller samarbete och kommunikation medan pojkars lekar innehåller kamp och konflikt så är det väl självklart att det påverkar oss? Det är ingen gigantisk skillnad, men skillnaden påverkar präglingen och gör att våra synapser utvecklas olika.
Åter tillbaks till städning och smuts; vi kan kalla oss hur jämställda vi än vill men det är fortfarande så att många förväntar sig att kvinnor ska vara mer ordningssamma än män. Även om det inte sker medvetet så påverkas pojkar och flickor av att föräldrar, förskollärare, lärare och samhället i stort har olika förväntningar. En kille som har ostädat rycker man lite på axlarna åt, eller så kommentarer i stil med “du skulle behöva ett redigt fruntimmer som håller ordning på dig” (jag har fått kommentaren själv, kanske inte ordagrant, och både från kvinnor och män) medan en tjej som har stökigt ses som slarvig, konstig och kanske lite okvinnlig.
Varför tror ni att humorprogram som “Vänner” har ett helt avsnitt där komiken bygger på att en vacker kvinna är en riktig slusk? Givetvis för att det inte skulle upplevas som lika roligt om det vore en man. Ett element i komedi är att ta våra förväntningar (som exempelvis kan vara fördomar) och vända på dem, för att göra det absurt. Det blir bara absurt så länge som vi undermedvetet har den uppfattningen. Får man upp uppfattningen på medvetandeplanet så kan man arbeta med den. Som ett exempel på hur vår syn på könen och könsroller kan användas humoristiskt rekommenderar jag den här flash-animationen av Bruno Bozzetto.
Men, vi kommer aldrig att kunna gå emot den “programmering” som de tidiga årens prägling leder till. Därför är det viktigt att jobba med hur vi bemöter barn, och särskilt små barn. När barnen väl börjar skolan är det försent att ändra på vissa grundläggande delar. Då sitter präglingen.
Därmed inte sagt att man ska censurera Annica Dahlström eller hennes åsikter. Däremot tycker jag att det är viktigt att ha i åtanke att hon uttalar sig kring hur mäns och kvinnors hjärnor — för all del ganska rejält generaliserat — fungerar, men ingenting om hur de nått det stadiet; hon passerar helt den prägling som trots allt sker. Å andra sidan är det givetvis lika fel att helt ignorera de biologiska skillnader som uppstår hos ett foster, eller under barnets uppväxt och enbart fokusera på betydelsen av prägling.
Som avslutning rekommenderar jag även Blogge Bloggelitos inlägg om könsbiologi. Han skriver utifrån en helt annan angreppsvinkel än vad jag gör, och vid en första anblick skulle artikeln kunna utläsas som ett stöd för Annica Dahlström. Jag tycker dock att det är en nyanserad artikel som belyser problemet med att kategorisera skillnaderna mellan könen som antingen biologi eller uppfostran, när sanningen snarare verka vara att båda spelar in. Sedan kan vi diskutera hur mycket som är biologi och hur mycket som är uppfostran.
