I måndags hade den ytterst medelmåttiga tidningen Metro en stort uppslagen artikel om att jobbavdraget huvudsakligen gick till de rika.

Detta skapade givetvis stor glädje bland socialdemokratiska bloggare. Jag hade egentligen inte tänkt kommentera frågan, eftersom jag haft svårt att hitta det bakgrundsmaterial jag skulle vilja ha, men jag bestämde mig till sist för att skriva någonting ändå.

Det jag helst skulle vilja ha läst först är dels en detaljerad beskrivning av hur jobbavdraget är konstruerat, den utredning som RUT (Riksdagens utredningstjänst) skrivit och de siffror som Metro baserar sin artikel på, men jag har inte hittat någondera. Därför är nedanstående med reservationen att jag faktiskt inte hittat all bakgrundsfakta och därmed kanske missförstått någonting.

Anledningen till att jag vill läsa RUT:s utredning är för att kunna räkna på deras siffror, liksom se vad utredningsuppdraget var. RUT är helt opolitiska och tar fram faktamaterial baserat på vad som efterfrågas. Det innebär att det är viktigt att veta vad utredningsuppdraget är innan man drar slutsatser från utredningen.

Den detaljerade beskrivningen av jobbavdraget ville jag ha för att själv kunna räkna på det. Nu har jag istället använt de tabeller som cirkulerade i pressen, däribland DN. De siffror jag använt är därmed:

Jag anser egentligen att gränsen ska ligga högre, men för att kunna använda de siffror som Johanna Graf presenterar så sätter även jag gränsen för höginkomsttagare till 27.500, den lön som 20% tjänar mer än.

Jag väljer sedan att inte göra en komplett genomräkning, eftersom jag inte har alla siffror, utan jag gör enbart en rimlighetsanalys, dvs jag tar siffrorna på ett ungefär och räknar på medelvärden för att kunna se om Metros — eller Johannas — siffror verkar rimliga. Jag gör dessutom en hel del avrundningar, för att slippa skriva allting med femtioelva decimaler.

De 20% som tjänar mest har enligt DN:s siffror en skattesänkning på mellan 900 & 1000 kr i snitt och övriga 80% har en skattesänkning, i snitt, på 500-600 kr.

Detta gör att snittet för alla ligger på mellan 500*8+2*900/10 och 600*8+2*1000/10 = 580 till 680 kronor. Siffrorna fås genom att ta det lägre värdet i spannet och multiplicera med andelen av befolkningen, för att slutligen dela på antalet andelar. Vanlig simpel grundskolematte alltså.

Kostnaden är 40 miljarder per år, eller 3,33 miljarder per månad. 3,33 miljarder delat på 630 (snittet mellan 580 & 680 ovan) ger 5,3 miljoner löntagare som delar på pengarna.

Nu när vi har mängden löntagare så kan vi räkna ut hur många höginkomsttagare detta ger, liksom hur många låg- och medelinkomsttagare. Vi får då 1 miljon höginkomsttagare och 4,2 miljoner medel- och låginkomsttagare (avrundningarna gör att vi inte kommer upp 5,3 miljoner som slutsumma).

Om vi nu tar antalet per grupp gånger snittet på denna grupps sänkning så ger det att höginkomsttagarnas skattesänkning kostar en miljard, per månad eller 12 miljarder per år.

Låg- och medelinkomsttagarnas säkning kostar 2.6 miljarder per månad eller 31 miljarder per år.

De avrundade siffrorna blir ungefär 40 miljarder, så de verkar rimliga, och 5,3 miljoner löntagare är inte heller det en orimlig siffra. 12 miljarder motsvarar 30 % av de 40 miljardena, och 31 miljarder motsvarar 70% av kostnaden. (Och återigen så ger avrundningar att vi nu inte når 40 miljarder exakt).

Detta ger följande tabell:

Alltså är inte siffrorna från Metro, eller från RUT, rimliga med de kunskaper vi har. De måste kompletteras med rapporten i sig, så att man kan se hur de har räknat. Har de exempelvis räknat med sådant som att en del hamnar på andra sidan av tröskeleffekter?

Ska man gå på siffrorna från Metro så skulle höginkomsttagarna (om vi nu låtsas att man är höginkomsttagare vid 27.500 kronor) få en genomsnittlig sänkning på 2000 kronor, och detta stämmer inte med DN:s siffror.

Sedan kan det givetvis bero på att DN har felaktiga siffror, eller att jag gjort ett felaktigt antagande, eller räknat käpprätt fel.

Occams rakkniv säger dock att RUT:s utredning inte kan tolkas på det sätt som görs från vänsterhåll, utan att det troligaste är att jobbavdraget huvudsakligen går till låg- och medelinkomsttagare.

Men det var väl inte lika spännande att skriva en artikel om antar jag.

Rekommenderar även Lennart Regebros föredömliga artikel på samma tema.

Som Linköpingsbo i exil är det givetvis glädjande att LHC, eller klubben, nu tagit sig till SM-final för första gången någonsin.

Givetvis i den enda sport som verkligen räknas; hockey!

Bilden från Aftonbladet, klicka för en större version.

Aftonbladet har nu en stor kampanj om att man ska minska sin klimatpåverkan. Inget fel i det givetvis, men deras “test” är så fånigt utformat att man blir mörkrädd.

Jag svarade helt sanningsärligt på deras frågor, vilket innebär att jag får en låg miljöpåverkan, men det är också svårt att minska från en låg nivå. Att tvätta en maskin i veckan kan inte minskas i deras test, eftersom nästa nivå är noll (och att aldrig tvätta, utan istället köpa nya kläder hela tiden, är knappast miljövänligare) .

Det innebar att min “nya” nivå blev samma miljöpåverkan som min gamla, och jag fick som kommentar på testet att “jag nog kunde göra mer”

Utgår man istället från hög nivå (typ 10 maskiner i veckan) och minskar till en fortfarande hög nivå (5 maskiner i veckan) får man veta hur duktig man är, och hur mycket man minskar utsläppen. Men, det är ju fullständigt ointressant! Det viktiga måste väl vara hur stor ens miljöpåverkan är; inte hur mycket man minskar den.

Om Al Gore gör av med hälften så mycket el så blir han givetvis mindre miljöbuse än vad han är idag, men han konsumerar fortfarande mer el än mig och är fortfarande en större miljöbuse än vad jag är.

Den vanliga vänster-höger-skalan inom politiken är ofta allt för trubbig för att — i mitt tycke — kunna användas särskilt effektivt. Jag har tidigare stött på det som kallas för Political Compass men det var några år sedan jag gjorde deras test.

I samband med en diskussion kring just vänster-höger-skalan drog jag mig till minnes dessa kompass, och gjorde om testet.

Det visar sig att min minnesbild var ganska korrekt, dvs att att jag var höger på en ekonomisk skala och “vänster” på en frihetlig skala (där individuell frihet betyder vänster i det här fallet, men egentligen är skalan nedåt och uppåt), eller för att ta värdena så hade jag:

Economic Left/Right: 2.88
Social Libertarian/Authoritarian: -6.87

Kompassen, så som de definierar den har två axlar, frihetlig/auktoritär och ekonomisk frihet, enligt nedanstående:

Jag passade på att skapa en bild av grafen, med mig själv (den röda cirkeln) i förhållande till en del kända politiker, vilket gav följande bild (det går att köpa bilden på deras hemsida, och eftersom jag gillar initiativet så har jag ingenting emot att bidra med en hundring) :

 (Klicka på bilden för att få den i större format)

Att hamna nära Milton Friedman känns inte helt fel.

Noterar för övrigt att Stephen Lynch kommer till Stockholm den 8:e juni. Ingen lokal är angiven än, men jag planerar definitivt att gå.

Klipper in ett klipp med honom från YouTube så att alla läsare ska förstå hur rolig han är:

Det har nu gått nästan 11 månader sedan jag skrev mitt första inlägg och därmed officiellt startade min blogg.

Från början var det tänkt som en kampanjblogg under valrörelsen, och jag hade egentligen tänkt avsluta bloggen efter valet, men jag tyckte (och tycker) att det är så pass roligt att skriva att jag bestämde mig för att fortsätta (även om jag ibland inte hinner blogga så mycket som jag skulle vilja).

Oavsett vilket har bloggen nu kommit upp i 200 inlägg (och för tillfället 240 kommentarer) vilket känns som en lagom ambitiös start på bloggen. Den sjätte maj (6/5) fyller bloggen ett år, och i någon form tänkte jag väl uppmärksamma det också.

Jag brukar försöka undvika att gnälla på allianskamrater och jag inser dessutom att de flesta inte är lika intresserade av formalia som jag är, men jag måste få gnälla av mig lite grann. Dessutom tycker jag att jag har en friare roll på min blogg.

På senaste fullmäktige tillät presidiet (dvs kommunfullmäktiges ordförande, liksom de två vice ordförande) replik på snudd på allting. Detta ger en väldigt konstig debatt eftersom två personer kan växla repliker och kontrarepliker fram och tillbaks. Ibland såg det nästan ut som om två personer förde en dialog inför ett lyssnande auditorium.

Det innebar också att övriga ledamöter fick vänta väldigt länge på sin chans, och debatten blev onödigt utdragen. Det är därför viktigt att den som agerar som ordförande för tillfället:

1. Begränsar replikrätten till den som blivit apostroferad, dvs blivit nämnd vid namn. Det räcker inte med att ens politik eller ens uttalande blivit bemött utan man måste vara nämnd vid namn.
2. Inte uppmuntrar till replikering genom att fråga om någon vill ha replik. Det är ledamöternas ansvar att bevaka sin replikrätt, inte presidiets.
3. Har en strikt tolkning av apostroferingen, så att replikerandet inte blir allt för vanligt.
4. Initierar en diskussion med gruppledarna efter mötet om ovanstående inte hjälper.
5. Vid inskränkningar i replikrätten (när en ledamot begär det och fullmäktige röstar ja till detta) ser till att dessa inskränkningar hålls.

Som åhörare tycker jag att det är grymt irriterande med detta överutnyttjande av replikrätten.

Precis som jag misstänkte i mitt tidigare inlägg om kommunstyrelsen så blev kvällens kommunfullmäktige desto längre. Visserligen hann vi med alla ärenden, men inte med någon större marginal.

Ett antal frågor diskuterades, däribland centrumutveckling, ägardirektiv för förvaltaren, etableringar i Sundbyberg, liksom Socialdemokraternas vanliga anklagelser om att Folkpartiet bytt åsikt i ungefär alla frågor sedan valet.

Det intressanta med centrumutvecklingen var framförallt diskussionen kring Lorry, även om diskussionen tog ett rejält stickspår med diskussioner om en eventuell flytt av kommunhuset. Men, för att fortsätta med Lorry gjorde Socialdemokraterna en stor poäng av att det är välkänt var Socialdemokraterna står i frågan. Det är helt korrekt, Socialdemokraterna har aldrig gjort någon hemlighet av att de gärna pytsar in en halv miljard i ett bergrumsgarage för att lösa parkeringsfrågan för Lorry.

Likaledes har vi i Folkpartiet aldrig gjort någon hemlighet av att vi är för Lorryprojektet, så länge som kommunen inte går in med kapital i projektet. Istället vill vi att det ska lösas av de kommersiella aktörerna och om de inte ser en kommersiell lösning finns det heller ingen anledning för kommunen att gå in i projektet.

Därför är det lite förvånande att Socialdemokraterna nu spelar förvånande och indignerade, och det är också förvånande att de inte drev igenom projektet innan valet. De visste redan då att om det skulle bli maktskifte så skulle vi sätta stopp för att pytsa in kommunala pengar i ett bergrumsgarage.

Ägardirektiv för Förvaltaren

Äntligen kom vi till skott med att ta nya ägardirektiv, och det är först nu som arbetet med ombildning kan ta egentlig fart. Det är också först nu som man skulle kunna skriva giftiga insändare om att arbetet försenas av regeringen.

Det blev en ganska lång diskussion i fullmäktige, en diskussion som inte var oväntad; varken till längd eller innehåll. Tyvärr var det ofta en ganska låg anständighetsnivån, och oppositionsrådet gjorde sitt bästa för att dra ner den på sandlådenivå. Bland annat hävdade hon att “informationen i valet var knapphändig” kring ombildningen och vad de borgeliga partierna ville göra.

Detta är givetvis rent skitsnack! Folkpartiet var ytterst tydliga i valrörelsen om att vi ville påbörja en ombildning och att vi ville ge hyresgästerna hos förvaltaren en chans att friköpa. Vi tog också upp andra saker som vi gärna skulle se, exempelvis ägarlägenheter, men vi påstod aldrig att detta var någonting som vi i Sundbyberg kunde ordna utan att det krävs ett riksdagsbeslut. Däremot fördes det ut en del desinformation om vår bostadspolitik under valrörelsen, men den desinformationen kom från Socialdemokraterna och deras kampanjorganisationer.

Livligast diskussion blev det dock om varför inte alla ombildningar tas upp i fullmäktige. Det finns två enkla skäl till detta:

1. Det har man aldrig gjort förut (och för Socialdemokraterna tycks det vara mycket viktigt hur allting har gjorts förut)
2. Vi skulle inte få någonting gjort i kommunen om vi ska hålla på och diskutera ombildningen till bostadsrätter i tre timmar på varje kommunfullmäktige. Nog för att det är viktigt att politiska beslut belyses och diskuteras, men en maratondebatt om bostadsformer på varje kommunfullmäktige?

Det framkom också kritik mot att det inte nyproduceras några hyresrätter; en kritik som jag delvis delar. Dock bör man vara medveten om att det krävs statliga beslut för att det ska bli lönsamt att bygga hyresrätter, liksom att det inte byggdes hyresrätter under den förra mandatperioden.

Slutligen kom det intressanta påståendet att “det finns tillräckligt med bostadsrätter” i Sundbyberg. Om detta vore sant — vilket det givetvis inte är — så skulle priserna inte stiga; prisutvecklingen är en tydlig signal om att det finns för få bostadsrätter och för få lägenheter i Stockholmsregionen. Dessutom är det ett kraftigt underbetyg till den förra majoriteten eftersom de godkände en hel del nya bostadsrätter. Slutade de behövas efter maktskiftet?

Interpellationer

Flera interpellationer var uppe till diskussion. Bland annat tycks inte Socialdemokraterna se skillnaden mellan den oro som Folkpartiet uttryckte över statens intentioner att tvångsflytta Svenska spel och företagets nuvarande diskussioner om att byta lokaler.

I det första fallet handlade det om ett rent politiskt beslut, där vi som politiker har en möjlighet att påverka de politiker på riksnivå som vill flytta verksamheten. I andra fallet handlar det om att Svenska spel har ett kontrakt till 2011 och att de därefter eventuellt ska flytta till den nya nationalarenan. En politiskt styrd tvångsförflyttning går att stoppa politiskt. En affärsmässigt betingad förflyttning kan inte — och ska inte — politiker förhindra.

Den sista interpellationen som behandlades var en repris på en interpellation som Helene hade uppe även på förra kommunfullmäktige, men hon lämnade in den igen för att hon var “missnöjd med svaret”.

Riktigt intressant var följande replikväxling (ej ordagrant) mellan oppositionsrådet Helene och kommunalrådet Nina:

Helene: Ett bra svar som äntligen besvarade mina frågor.
Nina: Det är samma svar som förra gången. Jag klippte in mitt gamla svar.
Helene: Ja, det är verkligen ett dåligt svar, och det är tydligt att det är samma svar som förra gången.

Helene försökte även blanda ihop korten, bland annat genom att anknyta till en motion som vi skrev under förra året om föreningen Jukola och deras brist på lokaler; någonting som inte har med Sossarnas vilja att köpa Folkets hus att göra.

Värt att notera var även hur Helene slutade gnälla om dåliga svar när Nina exemplifierade med ett interpellationssvar som Helene hade skrivit förra mandatperioden. Det var ett svar på en av mina interpellationer och handlade om studenbostäder; eller snarare bristen på dessa. Den interpellationen besvarades med sju ord, vilket är väldigt lite på en interpellation som ställer tre frågor och som är ganska utförlig (en A4 och en hel del arbete för att leta fram all information som behövdes för att kunna ställa frågorna).

Sett ur det perspektivet är den nuvarande majoritetens interpellationssvar rena uppslagsverken i sin utförlighet. Som sagt, man bör vara försiktig med att kasta sten i glashus.

Det var ett extra kommunstyrelsemöte i morse, och det måste ha gått till historien som ett av de kortaste kommunstyrelsemötena någonsin; med två beslutspunkter och en informationspunkt fanns det iofs utrymme för att det skulle kunna bli ganska kort.

Allt som allt blev mötet fyra (4) minuter långt, mycket beroende på att det inte blev någon diskussion på någon punkt. Den punkt som hade mest potential att ge diskussioner var frågan kring arvodena i förvaltaren, men då det slutliga förslaget blev oförändrade arvoden fanns det inte mycket att diskutera.

Bortsett från att vara ett kort möte var det dessutom ett ganska ödsligt sådant. Både majoriteten och oppositionen lyckades bli fulltaliga, men bara precis. Alla närvarande ersättare tjänstgjorde, så om någon hade blivit akut sjuk eller fått andra förhinder i sista hand hade det kunnat påverka majoritetsförhållandena.

Nu spelade det inte så stor roll, eftersom de två beslutspunkterna togs utan diskussion och i enighet, men det ser — i mitt tycke — inte så bra ut när kommunstyrelsen knappt blir fulltaliga (däremot var det antagligen ingen risk för beslutsförheten, även om jag inte har de reglerna tillgängliga just nu).

Däremot misstänker jag att det blir desto fler diskussioner på kvällens kommunfullmäktigemöte.

Någon gång per år måste man få vara lite narcissistisk och vilken dag passar bättre än ens födelsedag?

Jag hittade inga bra “ja-må-han-leva-sånger” på YouTube, så istället valde jag David Bowies Space oddity eftersom det är en bra låt som hade release samma år som mig.