… är det alldeles utmärkt att DN redan nu börjar varna om vad en röst på Mona i valet 2010 innebär; en regering med minst en kommunist som minister. Om det upprepas tillräckligt många gånger kan Sverige fortsätta sin stolta tradition att aldrig ha med kommunister i regeringen.

Det känns som läge att citera Palme här:

Historien har lärt oss att när diktaturer kommer till makten är det de fackliga friheterna som först tas bort och de fackliga ledarna som blir förtryckets första offer, som jagas till fängelser, tortyrkammare och avrättningskammare. Så var det i nazismens Tyskland, i kommunisternas länder, så är det i dag över stora delar av Latinamerika.

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin har en debattartikel i DN om att de vid en ytterst eventuell valvinst ska återställa A-kassan. Med återställa menar de i det här fallet införa de förändringar som de gick till val på 2006.

Vårt gemensamma besked är att vi tänker riva upp Reinfeldtregeringens beslut att sänka ersättningen från a-kassan. Den borgerliga regeringens försämring av arbetslöshetskassan drabbar dem med lägst löner hårdast. En anställd som har 25 000 kronor i månadslön förlorar nästan halva sin inkomst vid arbetslöshet.

Det första man kan fundera på i ovanstånde citat är vilken verklighet som Mona och Wanja lever i; när blev 25.000 kronor i månaden en låg inkomst? I dagsläget är taket i a-kassan 20.075, och 80% på detta ger 16.060 före skatt eller 11.000 efter skatt. 20.000 per månad är en genomsnittslig lön för en försäljare inom detaljhandeln, 16.000 motsvarar medellönen för en städare.

Vård- och omsorgspersonal ligger på 19.000 och en ingenjör på 24.000. Då har vi dessutom passerat att antal lärargrupper. Enligt Monas synsätt är alltså alla dessa grupper låginkomsttagare. För att komma upp över 25.000, och därmed inte längre vara låginkomsttagare behöver man vara logoped, akutsjuksköterska eller speciallärare. Icke specialiserade sjuksköterskor och lärare är alltså — enligt Mona — låginkomsttagare.

Detta tyder på samma brist på verklighetskontakt som hos Monas företrädare, som bland flera grodor bland annat sagt:

Ja, det kan jag förstå. Jag kan säga så här, det går inte någonsin att förklara de löner vi har för människor som kanske lever på 20, 25 tusen i månaden. Det går inte.

Bortsett från att debattartikeln är ett tecken på synnerligen dålig verklighetskontakt så framträder en annan bild; det handlar inte om låginkomsttagarna. Istället är det medelinkomsttagarna man siktat in sig på, dvs samma grupp som man prioriterade i valrörelsen 2006 då (S) ville höja taket i A-kassan.

Det är givetvis en giltig politisk strategi — medelklassen har länge satts på undantag i Sverige — men då vore det ärligare att säga det istället för att måla upp dimridåer om någonting annat.

Någonting man bör vara medveten om är nämligen att vänster- och högerblocket faktiskt är ganska överens när det kommer till A-kassan. Båda blocken är för en nedtrappning med tiden, men det borgeliga blocket vill ha en något snabbara nedtrappning. Båda blocken är överens om att man ska kunna ställa krav på att den arbetssökande söker jobb utanför sin bransch och utanför sin region. Skillnaden är att vänsterblocket vill att man ska ha 100 dagar på sig innan det kravet blir aktuellt. Det är inga jätteskillnader i hur vi ser på a-kassan, utan den stora skillnaden är dels i retoriken, men framförallt i att (S) vill höja taket för att även höginkomsttagare ska få 80% vid arbetslöshet.

Med tanke på att den som tjänar 25.000 faktiskt har råd att teckna en tilläggsförsäkring, något som många fackförbund också erbjuder, så är det verkligen en lyxreform som socialdemokraterna driver.

Men det är klart, vänsterbloggarna går på det stenhårt och utbrister i lyckorus om hur bra detta är för låginkomsttagarna. Pyttsan! Det här är en reform för medel- och höginkomsttagare. Framförallt är det en reform ämnad att göra LO:s mest välbetalda grupp, Byggnads, lyckliga.

Det enda positiva med artikeln är att Socialdemokraterna och LO numera erkänner att A-kassan är ett omställningsbidrag och ingenting annat. Det är onekligen på tiden att även de förstår syftet med A-kassan.

Jag mjukstartar efter mitt uppehåll med att citera ett av alla bra inlägg som skrivits på olika svenska bloggar under de dagar då min blogg gått på sparlåga.

Citatet kommer från dyslesbisk och kan ses som ett svar på alla de sossar som önskar att Folkpartiet ska ta en kraftig vänstersväng och återigen bli Socialdemokraterna light (antagligen med förhoppningen att man ska kunna använda FP som ett lydigt stödparti och fortsätta bilda minoritetsregeringar):

Kamrater,

Ni röstade för helvete inte på Bengt Westerberg heller.

Det råder en viss stiltje på bloggen just nu, vilket framförallt beror på att jag precis bytt jobb. Att få in rutinerna på en ny arbetsplats kräver alltid lite extra tid och lite extra ansträngning.

Förhoppningsvis blir det lite mer regelbundna postningar snart. Om inte annat kommer det ett eller två inlägg och Folkpartiets kommunala riksmöte som äger rum i helgen i Örebro.

I en artikel i gårdagens DN framstår det som om Sundbybergs politiska ledning tvingat skolledningen att ombilda S:t Martins och Löfströms till friskolor. De skriver visserligen pressat men undertexten tvång är tydlig i artikeln, och det skrivs även i klartext:

Många rektorer känner sig mer eller mindre tvingade att privatisera sina skolor.

Nu är dock inte DN:s beskrivning helt korrekt. Låt oss ta bakgrunden först.

Bakgrund

Det fanns tidigare två gymnasier i kommunal regi; dels Lötgymnasiet och dels S:t Martins som drevs tillsammans med Solna. I samband med att utbildningssamarbetet med Solna avslutades under förra mandatperioden ville inte Solna längre fortsätta att driva skolan. Det naturliga hade då varit att göra om skolan till en friskola, men istället valde Sundbybergs dåvarande majoritet, under ledning av Socialdemokraterna, att ta över skolan och driva den själva. Att skolan sedan låg i Solna kommun och var en utmärkt skola att omvandla till friskola brydde man sig inte om.

Sundbybergs andra gymnasieskola var Lötgymnasiet som drogs med ett dåligt rykte, slitna lokaler och ständiga underskott i budgeten. Efter att Gymnasie- och kompetensnämnden (som tidigare hade ansvaret för gymnasieskolorna) gått back ett antal år i rad insåg även Socialdemokraterna att någonting behövde göras. De valde dock att förflytta skolan till nya lokaler i — konstpaus — Solna, istället för att lägga ner skolan vilket hade varit det vettigare alternativet.

Nu hade alltså Sundbyberg två kommunala gymnasier, och båda låg i Solna kommun. Dessutom hade ingen av skolorna en majoritet studenter från Sundbyberg, och likaledes gick inte en majoritet av Sundbybergs ungdomar på dessa skolor. (Tyvärr kunde jag inte hitta den statistik som jag grävde fram för ett halvår sedan, men jag minns det som att ungefär hälften av Sundbybergs ungdomar gick på andra gymnasieskolor)

Till råga på allt så fortsatte gymnasieverksamheten att gå med underskott, och Gymnasie- och kompetensnämnden fortsatte att överskrida sin budget.

Efter valet

När kommunen hade skiftat majoritet beslutade sig den nya majoriteten, dvs alliansen, för att lösa problemet. Den enklaste, och bästa, lösningen var att helt enkelt lägga ner dessa skolor. Det råder ett överskott på gymnasieplatser i Sockholmsregion och då finns inget behov för kommunen att bedriva samma typ av verksamhet. Som en del av denna nedläggning stoppades intagningen och ledningen informerades.

Efter det är mitt intryck att intresset att ombilda till friskola faktiskt kom från skolans ledning. Vi har inga ideologiska bindningar som säger att alla skolor ska ombildas, utan vårt mål var att lösa ekonomin; vilket i förlängningen ledde till beslutet att lägga ner verksamheten. Om sedan ledningen gör en analys om säger att de kan få ekonomi i verksamheten och att de därför vill fortsätta driva skolan som en friskola är det givetvis bara positivt.

Men, något tvång har aldrig förekommit.

Frågan är om det är en slump, eller om det är ett koordinerat angrepp på Kymlinge som grönområde. Antagligen det förstnämnda, men jag får en otäck känsla när artiklarna kommer så pass nära varandra.

Först var det veckans nummer av Mitt i Sundbyberg (artikeln ej på nätet) där huvudnyheten är att Norrenergi letar en lämplig plats för ett nytt värmeverk och att de ser Kymlinge som en lämplig placering. Bortsett från att jag ogillar placeringen är det dessutom lite konstigt att VD:n, Hans Grafström, inte nämnde denna placering när han informerade på det senaste kommunstyrelsemötet. Detta trots att han fick flera frågor kring placering.

Flera av ledamöterna i styrelsen för Norrenergi uttalar sig kring en sådan placering. Vice ordförande, Hans Beausang (M), har följande att säga:

Den bullerstörda hörnan uppe vid E4:an ligger nära en kraftledning, det är bra om anläggningen ska producera el. Vi skulle också slippa tunga transporter inne i Sundbyberg.

Mest förvånad blir jag dock av uttalandet från Miljöpartiets representant, Vikas Mohan:

Det är en viktig fråga som kräver mer information och en djupgående analys. Därför vill jag inte ta ställning till den nu.

Innebär detta att Miljöpartiet bytt åsikt och nu vill bygga i Kymlinge?

Den andra artikeln är från dagens city där det är en intervju med Kristina Axén Olin om hennes visioner för Stockholm (ej heller denna artikel på nätet). Just Kymlinge berörs faktiskt i denna intervju, trots att det är mark som Stockholm inte äger. Jag citerar ifrån artikeln:

Gränsdragningen mot Solna och Sundbyberg är hon [Axén Olin] inte heller så noga med. Längs Kymlingelänken vill hon att Stockholm köper marken från Sundbyberg.

- De vill ha det som picknickområde. Landsortsmentalitet, tycker Axén Olin och ritar in ett par rejäla kåkar.

Oavsett om det är en slump eller tecken på en synkroniserad attack på Kymlinge är det skönt att den politiska plattformen för alliansen i Sundbyberg är så pass tydlig på denna punkt. Jag citerar:

Miljöfrågorna är avgörande för att uppnå en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Sundbyberg står inför en expansiv fas med omfattande nybyggnation och vikten av en ansvarsfull miljöpolitik ökar. En god tillväxt måste gå hand i hand med en sund miljö. Kymlinge skall bevaras som grönområde och naturreservat med tillgänglighet för friluftslivet.

För att vara extra tydlig passar jag dock på att återupprepa ett av de löften som vi gav i valrörelsen 2006:

Även stadsbor behöver natur. Kymlinge är vår stads naturliga rekreationsområde. Vi tror att Sundbybergarna blir lyckligare av ett grönt Kymlinge. Vi vill öka tillgängligheten för det fria friluftslivet. Vår vision är att bevara Kymlinge obebyggt.

Jag kunde bara inte avhålla mig från att posta den här underbara länken. När du tröttnat på att förklara skillnaden mellan “lose” och “loose” liksom mellan “loser” och “looser” så skicka dem bara till den här websidan.

I höst är det landsmöte, och för första gången har jag skickat in en motion till detta landsmöte. Nu hoppas jag bara att web-gränssnittet för motionsinlämning fungerar så att min motion kom med också (deadline är idag kl 17.00).

Min motion behandlar indelningen i valkretsar i kommunalvalet, någonting som jag skrivit om tidigare på bloggen. Det är dock inget kommunalt beslut, utan för att avskaffa valkretsarna i Sundbyberg behövs en ändring av vallagen (1997:157) och detta är i sådana fall ett riksdagsbeslut. Inspirerad av Centerpartisten Magnus Persson kompletterade jag dessutom motionen med ett stycke om kommunala utjämningsmandat. Detta då det i stora kommuner (exempelvis Stockholms kommun) inte är realistiskt med en valkrets.

Här följer i vilket fall motionen i sin helhet:

I ett parlamentariskt system där röster omvandlas till mandat kommer man aldrig att hitta ett system som är hundraprocentigt rättvist; det blir alltid en avvägning mellan vad som är praktiskt och vilka prioriteringar man väljer att göra.

Detta innebär inte att Sveriges vallag (1997:157) inte kan förbättras. Ett problem som uppstår i både små och stora kommuner är indelningen i valkretsar. Vallagen, kapitel 2, §6, säger följande:

Om en kommun har fler än 6 000 personer som har rösträtt, får kommunen delas in i två eller flera valkretsar. Om det finns fler än 24 000 som har rösträtt i en kommun eller om det för kommunen skall utses minst 51 fullmäktige, skall kommunen delas in i två eller flera valkretsar. En kommun som har färre än 6 000 personer som har rösträtt får delas in i två eller flera valkretsar bara om det finns synnerliga skäl därför att kommunen sträcker sig över ett betydande geografiskt område eller har andra geografiska förhållanden som motiverar en sådan indelning.

För att ta min egen kommun, Sundbyberg, som exempel hade vi i valet 2006 totalt 27.642 röstberättigade i kommunen (källa: valmyndigheten) och vi har dessutom 51 fullmäktige, vilket innebär att kommunen är tvungen att ha minst två valkretsar. Denna valkretsindelning påverkar sedan hur mandaten fördelas.

I valet 2002 ledde valkretsindelningen till att Centerpartiet inte fick det mandat de skulle ha fått om kommunen hade varit en valkrets, och de kom därmed inte in i kommunfullmäktige. Däremot påverkades inte blockfördelningen i kommunen då detta mandat gick till Moderaterna. I valet 2006 var det istället Miljöpartiet som vann ett mandat på valkretsindelningen och istället förlorade Moderaterna ett mandat. Då Miljöpartiet i Sundbyberg tillhör vänstersamarbetet så påverkar detta förhållandet mellan blocken och istället för en skillnad på tre mandat är det nu istället ett mandat som skiljer blocken åt. Detta ska ställas i relation till att det är sju procentenheter som skiljer blocken åt.

I riktigt stora kommuner, exempelvis Stockholms kommun, blir problemet annorlunda. Där vore det ogörligt att ha en valkrets för hela kommunen, men man får fortfarande situationen att valkretsarna gör valsystemet skevt. Ett parti som är starkt i en valkrets kan komma in, medan ett parti som tar fler röster i kommunen totalt kan hamna utanför fullmäktiga enbart på grund av att rösterna fördelar sig jämnt mellan valkretsarna. Ett extremt regionalt parti — exempelvis ett parti som inriktar sig på enbart en stadsdel — kan därmed få en valteknisk fördel i jämförelse med partier av motsvarande storlek som attraherar väljare mer jämnt inom kommunen.

Lösningen för stora kommuner är däremot inte ett avskaffande av valkretsarna, eftersom det skapar en hel del praktiska problem, utan istället att ge kommunerna en möjlighet att införa utjämningsmandat.

Min motion lyfter därmed fram tre kärnpunkter:

1. att vallagen (1997:157) behöver reformeras
2. att det bör vara upp till kommunen att avgöra när det behövs valkretsar
3. att de kommuner som så önskar ska ha rätt att använda utjämningsmandat för att kompensera för de regionala orättvisor som finns inbyggda i ett valkretssystem.

Därmed vill jag yrka:

• att Landsmötet ställer sig positivt till en reformering av vallagen (1997:157)
• att Landsmötet ställer sig positivt till att landets kommuner — oavsett dessa kommuners storlek — själva får avgöra när det är lämpligt att dela in kommunen i valkretsar
• att Landsmötet ställer sig positivt till att kommuner som är indelade i valkretsar får använda sig av utjämningsmandat.

Det är gamla nyheter, och det är inte direkt första gången som kravet förs fram, men nu kräver i vilket fall Folkpartiet i Dalarna att Leijonborg avgår. Nu har jag egentligen inga invändningar mot kravet; som jag skrev i valrörelsen så tyckte jag redan då att Leijonborg skulle avgå. Inte (!) för att jag tror att han var inblandad[1] i den så kallade spionskandalen[2], utan för att han och partiledningen hanterade den extremt klumpig.

Sedan har jag inte blivit mer positivt inställd till hans partiledarskap av att han varit helt osynlig sedan valnatten, med vissa undantag. Jag skulle faktiskt se ett värde i en partiledare som inte sitter i regeringen, eftersom det ger partiledaren utrymme att arbeta med opinion och internt arbete.

Sedan kan man reagera olika på kravet. Johan Ingerö har en — som vanligt — välskriven analys och genomgång av det historiska. Rättshaveristen Jinge kryddar rena faktafel med fantasifulla konspirationsteorier och kulturbloggen anser att Björklund är ungefär lika illa som Leijonborg.

Själv ser jag det som naturligt att Leijonborg avgår; inte bara pga hur illa den s.k. spionskandalen hanterades, och inte bara för att han varit fascinerande osynlig sedan valet. Lika viktigt är att han varit partiledare i tio år och riksdagsledamot i över 20 år. Man ska inte göra samma sak allt för länge och en åsikt som jag delar med Miljöpartiet är att man ska begränsa antalet mandatperioder som man kan sitta i riksdagen. Folkpartiet behöver förnyelse, Folkpartiets riksdagsgrupp behöver förnyelse och Folkpartiets ledning behöver förnyelse. Däremot behöver inte regeringen förnyelse och därför ser jag inget problem med att Leijonborg fortsätter som utbildningsminister fram till valet 2010.

Det är också därför som jag inte vill se Björklund som ordförande. Björklund har varit vice ordförande i tio år (först som andre vice och sedan som förste vice) och har suttit i partistyrelsen i tolv år. Han står helt enkelt inte för någon förnyelse, och då bortser jag helt ifrån att han ibland tycks vara mer intresserad av form än innehåll, dvs han pratar gärna om ordning i skolan utan att prata om varför denna ordning behövs. Dessutom är mitt intryck att han snarare tillhör samma konservativa falang som Rojas och Johan Pehrson.

För att uppnå en förnyelse, och få en partiledare som är i grunden liberal, finns ett antal namn man skulle välja. Cecilia Malmström har visserligen nackdelen att hon suttit i partistyrelsen i tio år, men hon då hon inte varit vice ordförande så ser jag henne fortfarande som någon som kan förnya partiet. Större nackdel är då att även hon är minister och även hon har varit ganska osynlig sedan valet.

Ett annat namn är Maria Wallhager som är landstingsråd i Stockholms läns landsting och ordförande i Stockholms länsförbund. Hennes stora nackdel är att hon inte sitter i riksdagen, men jag ser det å andra som ett klart mindre problem. En annan nackdel är att hon som landstingsråd är väldigt uppknuten med landstingets verksamhet.

Några andra namn, som jag tänker slänga ur mig utan någon egentlig analys, är Martin Andreasson, Karin Pilsäter, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wigström. Jag är givetvis medveten om att min lista huvudsakligen innehåller kvinnor, men det är inget medvetet val utan beror enbart på att Folkpartiet har väldigt många duktiga kvinnor som skulle kunna axla manteln och enda anledningen till att jag inte har med Nina Lundström i min lista är för att jag — av rent egoistiska skäl — vill behålla henne som kommunalråd i Sundbyberg.

Men, för att sammanfatta; Folkpartiet behöver en ny partiledare och det finns massvis med lämpliga namn. Ett lämpligt tillfälle att byta partiledare är på landsmötet i höst.

Jag försökte hitta någon lämplig video med rätt påskkänsla, men hittade ingenting. Istället blev det en musikvideo med Goto80, en av mina favoriter inom genren chipmusik (eller bitpop).

Just den här låten råkar jag dessutom ha som ringsignal på mobilen för tillfället.

Planerar inget bloggande under påskhelgen, utan tänkte istället koppla av, spela lite spel och kanske ta en bägare eller två.