Så har den traditionella vårfesten ägt rum (eller egentligen håller den väl fortfarande på, men den är slut för mig) och som vanligt var det en trevlig tillställning. Vädret hade gärna fått vara bättre, då det var småkallt, blåsigt och varierande mängd duggregn.

Men, det är alltid trevligt att komma ut i folkvimlet och få en möjlighet att prata politik under mer avslappnade formet. Givetvis passade jag även på att fota lite grann, nu när jag köpt ny kamera och allt.

Som vanligt kan man klicka på bilderna för en större version.

Här har vi precis packat upp våra bokbord. Den här gången stod vi bredvid Kristdemokraterna och Moderaterna, vilket kändes ovant men trevligt.

Henrik pratar med några blivande väljare, och vi ser Moderaternas bord i bakgrunden.

Nina i samspråk med några borgeliga kollegor.

Anna-Lena och Ulrika plockar ihop lite material innan de ger sig ut i folkvimlet.

Ett av alla musikaliska inslag under kvällen.

Även miljöpartiet var där. De stod lite längre ner (eller upp, beroende på hur man ser på det) på gatan än oss och jag stötte på dem när jag tog en liten fotoutflykt.

Jessica i samspråk med en Sundbybergare.

Som en sista bild, vårt bokbord sett från andra hållet.

För de som bor i Sundbyberg, eller i närheten; ni har väl inte glömt bort att det är vårfest ikväll? Som vanligt äger den rum på Sturegatan (som därför är avstängd för trafik) och den äger rum mellan 18 & 22.

Själv kommer jag att finnas ganska högt upp på Sturegatan, i närheten av Nordea, iklädd Folkpartijacka.

Kom gärna dit och prata, ställ frågor eller ta lite godis (eller för all del alla tre). Det kommer att finnas Folkpartister där åtminstone mellan 18 & 20. Hur det blir efter 20 beror lite grann på vädret, och antalet besökare.

Uppdatering: Inte helt oväntat har Peter valt att ta bort sitt inlägg när det började bränna om fötterna. En inte helt ovanlig debattstrategi från rasister. Även knepet “men, det var ju bara för att skapa debatt, ju” förekommer på hans blogg.

Uppdatering 2: Inte heller helt oväntat att några mer förutseende personer än mig sparade inlägget. Det går att läsa både hos Lennart Regebro och pophöger.

Uppdatering 3: Nu har tydligen Peter blivit polisanmäld.

Via Henrik Alexandersson hamnade jag på Peter Kennerfalks blogg och ett hatiskt inlägg om Polacker i allmänhet och Maciej Zaremba i synnerhet.

Han skriver bland annat:

Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser[...]Men någon annan ambition än att fylla sin plånbok och bankböcker har aldrig denne rabbulist[så!] haft.”

För den som — liksom jag — undrar vad en rabbulist är så misstänker jag att Peter egentligen menar en rabulist och det är en nedsättande term för någon som man kategoriserar som “en skrikig talare [...] uppviglare [eller] skrävlande politiker”.

Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan hata en person — däremot kan man hata den politik som den personen står för — eller hur man kan ta ut sitt hat på en hel folkgrupp. Men det finns faktiskt ett parti där den typen av beteende skulle ses som ok, och det är Sverigedemokraterna. Tydligen har Peter hamnat i fel parti och jag utgår från att han snarast korrigerar sitt misstag och lämnar Socialdemokraterna.

För — och det vill jag vara tydlig med — detta är inte en typisk Socialdemokratisk ståndpunkt. Jag kritiserar ganska ofta Socialdemokrater på denna blogg, men då för deras politik. Faktum är att de flesta Socialdemokrater jag träffat faktiskt är både trevliga och vettiga personer, som aldrig skulle uttrycka sig — eller tänka — som Peter gör i sin blogg.

Politik handlar dessutom till stor del om konflikter, och finns det ingen konflikt får man skapa en genom att spetsa till sin argumentation något. Det finns dock några gränser som man — i mitt tycke — inte får passera. En sådan gräns är att skilja mellan sak och person, dvs man kritiserar åsikten snarare än personen[1].

En annan gräns är att man inte klumpar ihop folk, att man behandlar folk som individer. Är man liberal så ser man individen, och ser man individen kan man inte vara rasist[2].

Jag utgår givetvis ifrån att Socialdemokraterna “tar Peter i örat” för detta grova övertramp, och om han inte ber om ursäkt borde han uteslutas; men det beslutet är til syvende og sidst faktiskt upp till Socialdemokraterna.

Slutligen; läs mer hos Mathias Sundin, kulturrevolution, sagor från livbåten, Bloggen Bent, pophöger, eller Dyslesbisk.

---

[1] Jo, jag är ibland nära den gränsen, och några gånger har jag även trampat över den. Jag försöker dock undvika det, och om någon tagit illa vid sig så ber jag om ursäkt för detta.

[2] Därmed inte sagt att man måste vara rasist bara för att man inte är — eller kallar sig — liberal. Det finns även de som kallar sig liberala som skulle kunna kategoriseras som rasister, men då är man faktiskt inte liberal på riktigt.

Kimberly Bostwick måste ha ett av världens coolaste jobb — jag har tyvärr ingen fallenhet för biologi själv — och hon har bland annat forskat på världens coolaste fågel. Mer i nedanstående klipp (som är från YouTube som vanligt) :

Det är nästan så att man blir kär (och inte i fågeln då)

Jag har lagt in en sida om vilka upphovsrättsliga villkor som gäller för det som publiceras — av mig — på min blogg.

Det borde inte försvåra för någon — och citaträtten finns givetvis kvar — men jag vill tydliggöra att det jag skapat bara är tillgängligt för spridning så länge som man anger källa och så länge som man inte tar betalt.

Eller, kort sagt; försök inte tjäna pengar på mitt arbete och försök inte sno credd.

Tillägg: Om jag skulle ha missat att ange skapare för något material som finns på bloggen, dvs för sådant material som jag inte skapat själv, uppskattar jag givetvis om man påpekar det. Mina kontaktuppgifter finns här.

SvD skriver idag om TV4:s “scoop”, dvs att Moderaterna fick 30 miljoner i stöd av hemliga bidragsgivare. Även DN uppmärksammar detta.

Hur mycket är då 30 miljoner? För en privatperson är det givetvis massvis med pengar; fick jag 30 miljoner skulle jag kunna leva — gott — på avkastningen resten av livet, men hur mycket är det för ett politiskt parti?

För Folkpartiet i Sundbyberg hade det varit mycket pengar. I valrörelsen 2006 la vi ca sexhundratusen (600.000) kronor på valrörelsen, och det är den dyraste valrörelse vi någonsin bedrivit. Anledningen till att vi ens kunde lägga så mycket beror givetvis på att det gick bra i valet 2002 och vi kunde därför spara in en hel del pengar. I nästa valrörelse kommer vi — antagligen — att ha cirka hälften att lägga på valkampanjande.

Så, sett ur det perspektivet är det givetvis mycket pengar; det är ca 50 gånger mer än vi la på en valrörelse.

Men, nu var gåvan till Moderaterna på nationell nivå, och då får vi jämföra med några siffror som är just på nationell nivå. I valrörelsen 2002 bidrog LO med mellan 70 & 98 miljoner till Socialdemokraternas kampanjande. Ovanpå detta tillkom att LO gav bort arbetskraft till ett värde av mellan 200 & 300 miljoner.

Total summa mellan 270 och 398 miljoner alltså, dvs ca tio gånger mer än det Moderaterna fick, och detta enbart från en bidragsgivare.

Men, invänder säkert vän av ordning; finns det inte risk för att pengarna ska ses som en muta, att det finns krav på motprestationer? Visst, det finns alltid en sådan risk med att gåvor har “strings attached”, dvs att givaren förväntar sig något i gengäld. Notera dock att LO för sina (ca) 300 miljoner ställer krav både på politik och på att få ett antal egna riksdagsledamöter. Om det inte räknas som en muta så finns det ingenting som kan räknas som muta när det kommer till stöd till valkampanjer.

Sorry, men om vi ska börja titta på vad som kan räknas som mutor och oskäliga gåvor så måste vi börja med LO:s gåvor till SAP. När dessa är avskaffade kan vi börja diskutera om andra gåvor är att betrakta som mutor, eller oskäliga av andra skäl.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag även Ingerös blogginlägg.

Innan jag går in på vad som behandlades så tänkte jag säga några ord kring formerna för kommunfullmäktige. Under förra mandatperioden så flyttade man runt lite grann med tiderna och placerade interpellationerna först, mellan 17 & 18. Detta med tanken att det kanske är det som medborgarna helst vill lyssna på, och därmed skulle det få en fast tid.

Detta fungerar dock inte särskilt väl; eftersom interpellationerna aldrig — eller nästan aldrig — blir färdigbehandlade på en timme så blir det interpellationer både före och efter alla andra ärenden, och därmed blir det en hel del rundgång i debatten; något som märktes allt för väl när samma ämne diskuterades i en timme först och sedan i ytterligare en timme och femton minuter senare på kvällen.

Jag skulle därför föredra om man placerade medborgarförslagen mellan 17 & 18; dels för att dessa brukar hinna bli färdigbehandlade på en timme, men också för att jag misstänker att fler åhörare faktiskt är intresserade av dessa än interpellationerna. Dessutom tycker jag att man kan fundera på om man inte skulle ha kommunfullmäktige oftare, men ha enbart beslutsärenden vartannat fullmäktige och enbart interpellationer vartannat.

Hursomhaver, över till gårdagkvällens aktiviteter. Jag väljer att inte ta ärendena i den ordning som de kom, utan jag grupperar istället ihop dem efter ämne. Dessutom kommer jag inte att kommentera alla ämnen som diskuterades, utan väljer ut de som jag tycker är intressanta att skriva om (den som förväntar sig ett strikt referat av mötet blir antagligen besviken)

Beslutsärenden

Om vi börjar med beslutsärenden, dvs ärenden där fullmäktige faktiskt fattar ett beslut[1], var det flera ärenden som rörde detaljplaner och avtal, dvs att man ska bygga någonting någonstans och/eller att någon köper en fastighet eller en markplätt.

Här blev det en lång diskussion kring Vargen 2 (Friluftsvägen/Skogsbacken) men inte kring ärendet i sig — där man med undantag av vänsterpartiet, som ville ha återremiss, faktiskt var ganska överens — utan kring helt andra frågor som diskussionen snabbt urartade i. Egentligen är det inte så konstigt att vi var överens över blockgränsen eftersom det är ett ärende som till stor del beretts[2] av den gamla majoriteten och den nya majoriteten har helt enkelt gått vidare med ärendet.

Det som istället diskuterades var den temporära lösningen på Vackra vägen där oppositionsrådet blandade härskartekniker, överdrifter och rena lögner i ett försök att kasta skit på Folkpartiet, Moderaterna, Kultur-, Idrotts- och Myndighetsutskottet (och därmed mig, eftersom jag sitter som ordförande i utskottet). Det blir extra fult när Helene vet att jag sitter bland åhörarna och att jag inte har någon som helst möjlighet att försvara mig — eller mitt utskott — mot hennes attacker.

Men, bara för att klargöra några punkter kring Vackra vägen och den eventuella tillfälliga förskolapaviljongen där:

1. Även Socialdemokraterna tyckte att det var en acceptabel lösning när de fortfarande var tvungna att ta ansvar för vilka beslut som fattades. Att man nu tycker tvärtom beror givetvis på att ett oppositionsparti inte behöver ta ansvar för den löpande driften i en kommun.
2. Eftersom det råder brist på platser inom förskolan så behövs nya platser. En paviljong på Vackra vägen är kanske inte den bästa lösningen, men det är bättre än ingen lösning alls.
3. Det fanns en tydlig majoritet i utskottet för beslutet; två tredjedelar för att vara exakt, vilket är både en majoritet, en absolut majoritet och en kvalificerad majoritet. Det går inte att ha så mycket mer majoritet så länge man inte har konsensus.
4. Helene vet mycket väl att utskottet heter Kultur-, Idrotts- och Myndighetsutskottet (eller KIM-utskottet). Att hålla på och kalla det “utskottet som ingen vet vad det heter” och “kultur och någonting utskottet” är bara ett sätt att försöka förlöjliga utskottet och dess ledamöter (och därmed henne själv).
5. Det stämmer inte att utskottet helt blint går på förvaltningens förslag, som Helene antydde. Däremot är det korrekt att jag som Ordförande litar på att förvaltningen ger oss förtroendevalda korrekt information.
6. Inte heller stämmer det att alliansen är splittrad i den här frågan. Det är sant att en av ledamöterna inte delade partilinjen i den här frågan, men frågan är förankrad i samarbetet.

Även Gustaf Wibergs inlägg anser jag innehöll ett sakfel, men där handlar det mer om en tolkningsfråga. Han menade att vi hade stoppat projektet Mobil förskola vilket jag anser är en inkorrekt beskrivning. Vi tycker att projektet är bra, men att det ska tas via nämndens budget; inte som ett extra anslag från kommunstyrelsen.

Intressant att notera var även att i frågan kring försäljning av marken Svanen 1 (Tulegatan 74-78) var hela fullmäktiga överens, med undantag av Vänsterpartiet. Det är inte ofta man får höra Socialdemokrater och Vänsterpartister hamna i polemik med varandra, men här var de långt ifrån överens.

Interpellationer

Lejonparten av fullmäktige upptogs dock av Interpellationer och debatter kring dessa. Framförallt var det två interpellationer kring skolan som svävade ut och blev en väldigt lång debatt. Först en timme under interpellationsdebatten 17-18 och sedan 1,25 timmar efter beslutsärendena. Jag kommer i min redogörelse att till och från väva ihop diskussionerna, eftersom det blir lite väl långrandigt annars.

Det som var intressantast med den första interpellationsdebatten var egentligen inte sakinnehållet, utan Helenes totala omsvängning. Hon inledde med att stark kritisera Bo x 2 (Genfors, kommunstyrelsens ordförande och Nilsson, Utbildningsnämndens ordförande) och anklagade dem för lögner. Halvvägs in i debatten pratade hon istället om halvsanningar, för att i slutet av debatten säga att hon och Bosse (som här, och i resten av texten, syftar på Bo Nilsson) nog egentligen var överens. Men, det tillhör iofs inte ovanligheterna att Helene ljuger om andra eller att hon saknar stringens när hon debatterar med Folkpartister. Vilket är synd, eftersom jag tror att både hon, Socialdemokraterna och fullmäktige skulle vinna på en mindre destruktiv debattstil.

Debatten inleddes med ett antal inkorrekta påståenden från Helene om att vi “tvångsprivatiserar” (en villfarelse som även normalt sett kloka Nathalie verkar ha gått på), att “det är inte personalen som fått erbjudandet [om att avknoppa]“, att vi “hotar med att lägga ner [om de inte tar över]“ och att det “ska inte finnas några kommunala alternativ”.

Bo Nilsson (FP), utbildningsnämndens ordförande, var inte helt glad när han därefter gick upp i talarstolen. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett honom så upprörd; han verkade riktigt förbannad över en del av det som Helene hade kläckt ur sig och han anklagade henne även för att blåljuga. Han korrigerade Helene på ett flertal punkter, och påpekade bland annat att “vi har offentliggjort vad vi vill göra [...] vi har inte vänt oss direkt till enskilda lärare [och] vi uppmuntrar till att så många som möjligt deltar i ombildningen”.

Bosse förklarade även att alliansen vill ha ytterligare en skola i Duvbo och om vi ska ha två skolor i Duvbo är det naturligt att den ena skolan är en friskola.

Johan Reuterham (V) inledde därefter en formaliadiskussion genom att ställa frågan om vem som tar beslut om att (eventuellt) lägga ner kommunal verksamhet. Jag tar upp Johans fråga eftersom jag antar att det är fler som vill veta hur processen ser ut.

Bosse förklarade att gången för Örskolan är denna:

• I höst kommer utbildningsnämnden att uttala sig för om en avknoppning, dvs huruvida man tycker det är bra.
• Detta används som underlag när skolverket fattar sitt beslut om det ska få bildas en friskola eller ej.
• Slutligen är det upp till fullmäktige som tar det slutgiltiga beslutet om att lägga ner den kommunala skolan (så att friskolan kan ta över)
• Kommunen har sedan ett arbetsgivaransvar för den personal som vill kvarstå hos kommunen.

Därefter svävade diskussionen ut igen, med jämförelser med Tibble-gymnasiet, och diskussionen lyckades till och med komma in på föregående skolministern innan den återvände mer till interpellationen.

Bosse poängterade även att det är viktigt att lärare och personal dels har ett reellt förslag att ta ställning till, liksom att det är viktigt att man har lärare och personal med sig. Han sa bland annat “Jag kan inte tänka mig att rösta emot 84% av lärarna”.

Mer om interpellationer

Här kunde man kanske tycka att frågan var färdigdiskuterad, men när interpellationerna återupptogs så drogs ovanstående ytterligare ett varv. En anledning kan vara att Inger Lundberg som inledde — eftersom hon hade ställt interpellationen — inte tog med något av det som hade sagts den första timmen, utan hon återupprepade glatt alla de felaktigheter som Bosse redan hade korrigerat. Det var ungefär då jag insåg att detta skulle bli en lång kväll…

En del nytt kom dock fram under denna andra vända, bland annat pratade Bosse om planerna på en kulturskola i Hallonbergen. Han påpekade också att “i Duvbo har sossarna pratat om en andra skola i tio år. Vi gör någonting istället”.

Kvällens minst givande inlägg var från den ledamot som mest var intresserad av att veta vilken lärare hennes barnbarn skulle få till höstterminen; som om det hade någon som helst relevans i diskussionen. Jag tycker dock att Bosse fick till ett bra svar med “Det är inte mitt uppdrag att svara på vilken lärare som ditt barnbarn ska få”.

Därefter ägnades ca en halvtimme åt två motioner från Mariam Osman Sherifay (S). Den första behandlade frågan kring sommarjobb genom kommunens försorg där Mariam på allvar menade att det var bättre att sätta målet högt och misslyckas än att sätta målet på realiserbar nivå och lyckas. Detta eftersom majoriteten hade sänkt antalet sommarjobb till 75 eftersom det visat sig vara den nivå som kommunen kan klara av.

Det fördes också en diskussion kring huruvida det var korrekt att det skulle utgå ersättning till de som deltar i Summer School. Likaledes fördes en diskussion kring vilka urvalskriterier som använts vid tillsättningen av sommarjobben. Där kunde Nina Lundström (FP) lugna Cyrus Pairawan (MP) med att nämnden belyser urvalskriterier såsom kön, härkomst, ålder, men att vissa jobb är inte tillgängliga för alla sökande eftersom lagen ställer krav på ålder.

Slutligen fördes en diskussion kring barnomsorg, där mitt bestående intryck är att Mariam hävdade (i min tolkning) att en nämndordförande inte ska lita på vad förvaltningen säger. Alternativt kunde man tolka det som (i en mer illvillig tolkning) att socialdemokraterna har alltid rätt.

De tre sista Interpellationerna (från Gustaf Wiberg, MP) blev bordlagda eftersom fullmäktige inte hann med dem.

Uppdatering: Noterar att även Nathalie skrivit om KF, fast från ett helt annat perspektiv.

---

[1] Jo, ska man vara petig så fattas det beslut på alla punkter, men på exempelvis en interpellation så handlar beslutet om huruvida fullmäktige ska godkänna behandlingen av interpellation, dvs beslutet påverkar ingenting annat än mötet i sig.

[2]Behandlats, utretts, stötts och blötts, eller vad man nu vill kalla det.

Varning: Nedanstående är kategoriserat som självömkan. Läs på egen risk.

Jag trodde det var den vanliga vintertröttheten som gjorde att jag kände mig så sliten, men nu har det varit vår — och sol — så länge att det kan inte bero enbart på det.

Börjar allt mer tro på att det är min nuvarande arbetsbelastning; det känns som om jag inte gör annat än att jobba och syssla med politik. Mina normala andningshål — helgerna, då jag brukar “sova ifatt” — har varit allt för få på sistone, då politiken, och en del andra åtaganden, har lagt beslag på en hel del av dem.

Eller så är det mitt undermedvetna som tröttnat på min livsstil; människan är kanske inte konstruerad för att soloflyga allt för länge.

Det känns som om jag behöver semester, eller en livsstilsförändring, eller kanske bara en vecka utan konstant sömnbrist, eller ett hugg, eller så kanske det räcker med att jag börjar träna regelbundet igen (det var typ fyra år sedan nu).

Eller så kanske det räcker med att gnälla av sig lite grann i bloggen. Jag hoppas på det sistnämnda.

Nu blir jag väl anklagad för att vara fackföreningsfientlig[1], men jag har svårt att känna sympati för HTF och deras strejk. Visserligen kan jag uppskatta ironin i att ett fackförbund drar igång en strejk som i förlängningen riskerar att leda till att bolaget omstruktureras, läggs ner eller säljs; alla tre med resultatet att flera — eller alla — HTF-medlemmar förlorar sitt jobb och istället tvingas jobba för företag med sämre villkor, exempelvis Ryanair.

Ironin skulle dock vara enklare att uppskatta om jag inte råkade gilla SAS och faktiskt föredrog att flyga med dem före lågprisbolag som Ryanair. Men, jag får väl byta till något annat bolag i Star Alliance, typ Lufthansa.

Det känns — för mig — lättare att sympatisera med underbetalda grupper som kämpar för anständiga villkor, än rena lyxstrejker; som SAS-strejken eller gruvarbetarna hos LKAB. Eller så är jag kanske arbetarfientlig när jag tycker att ett jobb utan personalansvar och utan krav på högskoleutbildning väldigt sällan motiverar 30.000 — eller mer — i månaden. Vad vet jag.

Jonas Gudmundson skriver en läsvärd krönika på SvD idag där han väl sammanfattar det som är min största invändning mot strejken:

Det vore tråkigt om den duktiga kabinpersonalens fackklubb skulle låta drömmar om fornstora dar riskera värdefulla arbetstillfällen.

Även Expressens krönikör Karin Olsson är läsvärd

---

[1]För det är jag verkligen inte. Jag har varit medlem i CF (numera Sveriges Ingenjörer) sedan 94 och jag tycker att tanken på att organisera sig gemensamt är sympatisk. Däremot skulle man väl kunna kalla mig för LO-skeptisk eftersom jag tycker att LO-förbunden i allmänhet sällan ser till sina medlemmars bästa på lång sikt.

Hur mycket jag än hoppas att detta är en bluff, och att de lyckas lura mig, så måste jag nog utgå ifrån att det är sant; en sjuåring som väger 220 kg och som dubblat sin vikt på fem år.

Vad är det för föräldrar som hatar sitt barn så fullständigt att de försöker ta livet av det? Det är bara konstatera att även om en överväldigande majoritet av världens föräldrar vill sina barn väl och gör allt de kan för att hjälpa dem, så finns det fortfarande vissa föräldrar som inte borde få fortsätta vara föräldrar.

Som liberal tycker jag att staten ska vara försiktig med tvångsmedel när det kommer till hur föräldrar uppfostrar sina barn, men i det här fallet borde barnet tas under tvångsvård och föräldrarna fråntas sin föräldraroll.

Klippet nedan från YouTube (länkat i Expressens artikel ovan)

Efter lite googling så verkar det som om Jessica idag är nio år och har tappat 150 kg, dvs hon har fått hjälp och är inte längre sjukligt fet.

Det förhindrar dock inte att hennes föräldrar borde dömas för barnmisshandel för sin extremt grymma behandling av sin dotter.

Här är i alla fall en video med en uppdatering av hur hennes situation var två år senare:

Allt givetvis med reservationen att jag inte är säker på sanningshalten i ovanstående. Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att det är ett ovanligt osmakligt skämt.