How do you tell a communist? Well, it’s someone who reads Marx and Lenin. And how do you tell an anti-Communist? It’s someone who understands Marx and Lenin.
Det känns som om jag behöver publicera två ursäkter idag:
För det första, mina ursäkter över att det inte blir någon livebloggning från fullmäktige idag. Jag hinner inte besöka dagens fullmäktige, och då blir det svårt att blogga därifrån. Förhoppningsvis kan jag återuppta mitt livebloggande nästa gång.
För det andra vill jag be om ursäkt för den låga uppdateringsfrekvensen på sistone. Att ta på sig tre nämnduppdrag i kombination med att vara föreningsordförande, valledare och lite annat har gett en ganska hög belastning. Jag räknar dock med att vara lite mer aktiv i framtiden och utlovar därför minst tre poster den här veckan (exklusive denna post)
Till dessa poster kommer upp kan ni roa er med följande video:
Dels ser jag inget problem i att en politiker väljer att strippa på sin fritid, men om man dessutom läser om vad det egentligen handlar om blir man ju ännu mer konfunderad:
- Vi tar av oss kläderna i hyfsad takt till musik, men vi visar inte de vulgära delarna. Vi behåller hatten och kalsongerna, säger Mats Hallsten.
Så jag letar och letar, men det står inte första april någonstans utan det verkar — helt barockt — vara på allvar. Själv suckar jag mest och undrar vad man gör i ett borgerligt parti om man är så trångsynt som de allianspolitiker som inte kan acceptera att en politiker tar av sig kläderna på sin fritid.
Jag får ibland beskyllningen att jag skulle framställa liberaler — eller folkpartister — som guds bästa barn; som några som aldrig gör fel. Givetvis är så inte fallet, även folkpartister är människor med de fel och brister som vi alla har i olika utsträckning.
Det innebär att även folkpartister ibland kommer att uppmärksammas för att de gjort något riktigt puckat. Ett exempel är Jodenius och hans inblandning i det s.k. dataintrånget. Ett mer färskt exempel är LUF:aren Isak Bergdahl, där politikerbloggen igår uppmärksammade att han burit sig extremt korkat, omoget och rent ut sagt idiotiskt åt:
Isak Bergdahl, styrelseledamot i liberala ungdomsförbundet, anklagas för att under valborgsfirandet i Uppsala ha gjort en hitlerhälsning och skrikit “sieg heil” mot två socialdemokrater.
Det uppmärksammades sedan även av flera traditionella media, däribland SvD och DN.
En tröst i bedrövelsen — för det är alltid en bedrövelse när partikamrater bär sig illa åt — är dock att Isak har både vett nog att skämmas och ryggrad nog att erkänna det:
- Det var jävligt omdömeslöst. Jag vill helst glömma saken. Det var bara dåligt [...]
[...] Oerhört osmakligt.[...]
[...] Det innebär ju att jag är omdömeslös, det här var en omdömeslös handling.
Det är dock viktigt att betona att två fel gör inte ett rätt; att Ingiberg (och en del andra sossar) tidigare gjort bort sig kapitalt ursäktar på inget vis Isaks agerande. Det ursäktar inte heller de två SSU:arnas reaktion, nämligen att de … [konstpaus] … polisanmält Isak. De hävdar att de skulle ha känt sig hotade, vilket givetvis är rent skitsnack. Så nu tar de upp polisiära resurser; resurser som skulle kunna ha använts på riktiga hot (någonting som tyvärr många politiker råkar ut för).
Frågan är om det är själva uttrycket “Sieg heil” som de kände sig så “hotade” av. Då borde de i sådana fall bli hemskt upprörda över denna låt med Stockholms negrer:
Eller är det kanske armviftandet? Då blir den här musikvideon till den klassiska DAF-låten Der Mussolini jobbig att titta på.
Nej, jag tror faktiskt inte att ens SSU:are är så känsliga. Snarare är det så att de såg chansen att ta en politisk poäng och då använde de rättsväsendet till detta. Svagt av alla tre, även om det på inget vis ursäktar Isaks agerande.
Fascinerande nog är det idag tvåårsjubileum för min blogg och den går nu in på år tre. Det som är fascinerande är att bloggen från början var tänkt som min personvalsplattform, men sedan skulle den läggas ned.
Tyvärr — eller som tur är, beroende på perspektiv — tyckte jag att det var så roligt att skriva att jag lät bloggen fortsätta.
Hur som haver; jag antar att rubriken tarvar en förklaring? Jag försökte hitta någon lämplig video som kunde illustrera att bloggen nu går in på år tre. Efter mycket sökande fick jag ta till mina extremt begränsade kunskaper i Japanska och jag sökte helt enkelt på ichi ni san, dvs ett två tre.
Det gav den här videon som är tillräckligt sockrad för att duga som födelsedagsbakelse:
Nej, jag demonstrerar aldrig på första maj. Jag har aldrig riktigt förstått varför sossarna demonstrerar mot sig själva och det stör mig att en dag som stod för lika rättigheter och för ett rättvisare samhälle så blatant kidnappats av ett politiskt parti.
Jag väljer istället att posta början på den fjärde versen av sången internationalen. Denna vers brukar sossarna aldrig sjunga, antagligen för att den tydliggör hur långt från arbetarrörelsens ideal de numera står.
Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
