Nedanstående är humor i form av satir. Du behöver inte tycka att det är roligt — vi har alla olika former av humor — men oavsett om du skrattar eller ej; ta det inte allt för allvarligt.

En liten saga

Det var en gång, för inte alls länge sedan faktiskt, i ett land långt upp i norr. Landet hette landet falukorv eftersom de som bodde där en gång i tiden åt falukorv varje dag. Falukorv var en precis lagom maträtt som inte smakade allt för mycket och som inte oroade magen.

I landet Falukorv fanns många städer och byar. En av dessa byar låg precis mitt emellan en vik och en kulle och byn hade därför döpts till Vikbykulle. Denna by skiljde sig från sina grannar eftersom byn alltid hade styrts av den röda draken. Det var en drake som hade landat i byn när de hade befriats från sina tidigare härskare och från början var det en snäll drake. Draken hade hjälpt de som behövde hjälp och draken brukade ta ifrån sin egen skattgömma för att hjälpa de som hade det svårt.

Allt eftersom åren gick blev dock draken grinigare och snålare och draken fördelade inte längre välstånd till byinvånarna utan enbart till sin egen lilla skatthög och till sina få vänner. Som ni säkert förstår så hade en så otrevlig och vresig drake skrämt bort de flesta av sina tidigare vänner, men några fanns fortfarande kvar.

Där fanns byns gamar; de hade varit unga och fyllda av välvilja en gång i tiden men numera var de lika gamla, vresiga och argsinta som draken. De ville fortfarande tro att de var unga dock och kallade sig gärna för de ungdomliga gamarna. Deras jobb var att svepa ner ifrån drakborgen till byn och tillfångata barn i byn. Dessa fördes sedan till drakborgen och släpptes inte förrän de hade lovat draken evig trohet och lärt sig att rabbla ramsan “Draken är en god och generös härskare som vill oss vårt bästa” även om man väckte dem mitt i natten. Men, eftersom gamarna började bli gamla så missade de fler och fler barn för varje år; barn som fick växa och bilda sig en egen uppfattning om draken.

En annan av drakens få vänner var jordkullebeskyddarna. De påstod sig skydda byns invånare — eller åtminstone den stora majoritet som bodde i byns jordkullar; många av dem fanns samlade i smultronkullen som var den smultronbetäckta kulle som gett namn till staden eller i Slynne som var en lite modernare samling jordkullar. Deras skydd handlade dock mest om att varje år se till att draken fick ett större arrende för jordkullarna.

I byn fanns också DBK, Drakens BokKlubb, som såg till att byns invånare läste böcker som prisade draken, gamarna och jordkullebeskyddarna.

Men, allt eftersom åren gick så var det fler och fler av byns invånare som tröttnade på draken och att draken alltid roffade åt sig så mycket. De lyssnade mer och mer på byns frihetskämpar. Dessa frihetskämpar kunde kännas igen på att de ofta bar blåa kläder. Några utav dem blandade de blåa kläderna med gröna kläder, men de var noggranna med att alltid ha något blått klädesplagg så att de inte skulle sammanblandas med MossParaden. MossParaden var nämligen även de kompis med draken och deras mål var att paradera på all mossa och annat grönt i byn så att det försvann. Anledningen till att de var klädda i grönt var för att det var deras slogan; “Grönt på oss, men ingen annan stans.”

Till slut var det så många som stödde frihetskämparna att man kunde kasta ut draken och hans vänner ifrån drakborgen som nu blev frihetens palats. Stor glädje utbröt i byn över att man äntligen blivit av med draken och fick bestämma över sina egna liv igen.

Detta kunde dock inte draken tolerera. Hur vågade byinvånarna vända sig emot draken; gamarna skulle ju säkerställa evinnerlig lojalitet och kärlek ifrån byns invånare. Draken observerade dock att två av frihetskämparna inte gick klädda i blått utan att de hade dolt sina röda kläder med en blå mantel.

Aha, tänkte draken, här har jag kanske min chans? Draken vände sig till en av dem och frågade:
– Om du kan få precis vad du vill, kan du hjälpa mig att återta drakborgen?
– Ja, svarade mannen, jag vill bli stor och stark och få allt jag pekar på.
– Bra, svarade draken, jag ska kalla dig Jätten Glufs Glufs och du ska få din önskan uppfylld.

Draken vände sig till den andra mannen och frågade vad han ville ha, men han fick inget svar. Jätten Glufs-Glufs tog då till orda och sa:
– Min vän här gör precis vad jag säger åt honom men han säger aldrig vad han tycker. Han gillar dock saker som skiner så ge honom någonting som blänker så blir han glad.
– Bra, svarade draken, du ska få den här gyllene blazern och du ska numera få heta Guldblazern.

Med detta var draken nöjd. Nu fanns chansen att återta drakborgen — något annat namn på byggnaden vägrade draken att godta — genom dessa två. De ledde honom genom en lönngång och i släptåg hade draken sina två viktigaste vänner; MossParaden och Vindflöjeln. Just Vindflöjeln var en intressant person som aldrig hade några egna åsikter. Det viktiga för Vindflöjeln var att tycka som draken, och lite till. Om draken ville beslagta hälften av byns skatter så ville Vindflöjeln ta hälften och lite till och när draken ville hindra byns invånare från att säga elaka saker om draken så föreslog Vindflöjeln att man skulle förbjuda även sådana tankar.

De smög in i borgen och gemensamt kastade de ut alla frihetskämpar. Draken var nöjd och satte sig själv på tronen igen. På sin högra sidan placerade draken en tron för MossParaden och på vänster sida en tron för Vindflöjeln. Vid fötterna placerade draken sina nya vänner Jätten Glufs-Glufs och guldblazern, som nu båda såg fram emot sin belöning.

Utanför borgen skrek byinvånarna ut sin förtvivlan och ilska; de hade kämpat så länge för att få tillbaks sin frihet och nu satt draken i drakborgen igen. Draken hade roffat åt sig alla pengar som byborna samlat ihop för att hjälpa byns äldre så att de skulle komma ifrån fattighuset och de pengar som man samlat ihop för att byns barn skulle få gå i skola och lära sig saker och ting. Dessa pengar började nu draken pytsa ut på en grop mitt i byn som snabbt fylldes med vatten, på ett fint hus där man skulle förvara fina bilder på draken och på en jättestor ugn som skulle hålla drakborgen varm. MossParaden var särskilt glada över ugnen eftersom den byggdes i byns stora mossområde, så att byn numera var helt befriad ifrån grönt.

Det såg ut som slutet på byns frihetskamp … eller?

Just nu pågår interpellationsdebatten. Vi väntar fortfarande på ett svar om varför man riggat upphandlingen av kolloverksamheten så att Unga Örnar ska få den.

Tyvärr lär vi aldrig få något svar eftersom Socialdemokraterna inte vill medge att de riggat anbudssystemet så att Unga Örnar ska vinna. Precis som de inte vill medge att de riggat fritidsgårdssystemet så att Unga Örnar ska få uppdraget att driva fritidsgården Gluggen gång på gång på gång.

Uppdatering 1

Det är beklagligt att Kultur- och fritidsnämndens ordförande Nathalie Sundesten Landin inte förstått skillnaden mellan ett kommunalt uppdrag (som ska upphandlas) och en bra verksamhet som utförs av föreningar.

Edit: Här blev det helt obegripligt. La till lite text. Tillägget är kursiverat.

Om en förening gör någonting bra, exempelvis anordnar en fotbollskola, inom en verksamhet som kommunen inte sköter; i det här fallet fritidsaktiviteten fotboll. Då kan det vara vettigt att kommunen går in och stöttar den verksamheten. Det handlar då om ett föreningsdrivet initiativ — som skulle ha ägt rum ändå — som kommunen går in och stöttar för att uppmärksamma det (och med tanken att kommunens tillskott ska kunna höja kvaliteten ännu mer)

Kolloverksamhet å andra sidan är en kommunal verksamhet som kommunen själva tar initiativ till. Denna kan man då sköta i egen regi, eller så kan man upphandla. Man vänder sig inte till sina kompisar i Unga Örnar (där Nathalie dessutom sitter som ordförande för Unga Örnar på länsnivå och därmed är jävig) och ber dem fixa det och man riggar inte upphandlingen så att ingen annan kan konkurrera.

Samma sak med fritidsgårdsverksamheten där man inte ens låtsas försöka upphandla den utan direkt ger den till Unga Örnar utan någon granskning av verksamheten. Unga Örnar är som bekant en av socialdemokraternas stödorganisationer vars syfte är att indoktrinera barn som är för unga för att luras med i SSU.

Och så undrar en del hur Sundbyberg kunnat vara en röd kommun i 87 år…

Nu är det dock slut på interpellationsdebatten och dags för upprop inför resten av fullmäktige.

Uppdatering 2

Nathalie var på mig om att hon inte alls var ordförande i länet längre, men då har de missat att uppdatera på Unga Örnars hemsida i sådana fall.

Har jag gått ut med inkorrekt information så ber jag dock om ursäkt, men jag vidhåller att sossarna riggat systemet så att Unga Örnar ska vinna. Det är dock förmildrande att även SIK deltar i kolloverksamheten och jag är övertygad om att SIK (eller Sundbybergs idrottsallians) skulle kunna vinna en upphandling på egen hand.

Uppdatering 3

Och där blev Fredrik Antonsson (M) vald som vice ordförande i Globaliseringsrådet. Jag tror att vi båda är lika frågande till vad syftet med rådet är. Ryktet säger att Fredrik ser fram mot många vänortsbesök

Innan dess hanterade vi revisionsberättelsen där vi från Alliansen ville bordlägga eftersom vi fick ut berättelsen på mötet (den var fortfarande varm ifrån kopiatorn var det någon som beskrev det som) och därmed inte hade haft tid att behandla den.

På en direkt fråga från Bengt Sjöholm (KD) om det var någonting som gjorde att vi var tvungna att behandla frågan i dag så var svaret från kommunstyrelsens ordförande, Helene Hellmark Knutsson: “Nej, men vi vill” [ej ordagrant citat]. Tydligen fanns inget intresse från majoriteten för att oppositionen (den opposition som väljarna ville skulle styra) skulle få en chans att läsa in sig. Vi ordnade dock en minoritetsbordläggning så frågan kommer upp nästa gång.

Eftersom revisionsberättelsen bordlades så bordlades även årsredovisningen.

En annan fråga som diskuterades var frågan om en konsthall som jag skrivit om en del tidigare. Under historiken tog Helene upp stiftelsens skapande (som var före min tid) liksom att kommunen numera äger konstverken. Det kan vara värt att notera att vi i oppositionen var emot att konstverken köptes eftersom vi hade ett så förmånligt avtal med Kraft Foods.

Vidare menade hon att “[hon] hoppades att vi skulle få en bred uppslutning kring denna satsning”, vilket är lite intressant. Från oppositionens sida har vi nämligen sagt nej, nej och nej till denna satsning. Så varför trodde hon att vi skulle säga ja nu? Ingen av den kritik som vi fört fram har ju bemötts.

Nina Lundström (FP) tog också upp den intressanta frågeställningen hur parkeringsfrågan skulle lösas. Här hade majoriteten inget svar mer än att diskussioner förs med Förvaltaren kring Lönnen 1 & 2, men man har alltså inga klara lösningar.

Uppdatering 4

Under medborgarförslagen uppstod en diskussion kring medborgarkontor där vi från Folkpartiets sida menar att det vore bättre att satsa resurser på stadens bibliotek och utveckla det till en centralpunkt för information och kommunikation tillsammans med stadshuset.

En intressant frågeställning som uppstod var frågan om kommunens hemsida och varför den numera är rödfärgad så är svaret att färgändringen skedde 2008, under den tid som socialdemokraterna satt i majoritet. Nu kan det vara värt att notera att färgändringen knappast var politisk, utan man gjorde en omdesign av hemsidan som började kännas väldigt gammal.

Däremot var jag negativ till färgändringen i arbetsgruppen Min Sida som var politisk referensgrupp. Detta hade dock ingenting med att rött är vänsterns färg utan det enkla faktum att rött gör det svårläst. Tyvärr valde förvaltningen att inte lyssna på den synpunkten vilket gör att jag sedan dess är tveksam till hela den arbetsgruppen; det känns som att vi politiker sitter som någon sorts alibi samtidigt som vi inte har någon möjlighet att påverka.

Även om jag inte bojkottar arbetsgruppen (jag skulle hellre lämna ett uppdrag än bojkotta det) så anstränger jag mig inte längre genom att ta ut semester eller kompledighet för att kunna gå på just dessa möten. Vilket är synd eftersom kommunen skulle vinna på att arbetsgruppens synpunkter togs tillvara.

En lång diskussion uppstod kring Centerpartiets motion om spårteknik/spårbilar. Tyvärr får man väl konstatera att Robert Ahl (MP) mest bluddrade (vilket iofs är en förbättring, MP brukar ju ofta sitta tyst under fullmäktigemötena) och han hade dessutom inte läst motionen eftersom han ställde frågor vars svar fanns i Centerpartiets motion.

Som ordförande i klimat- och hållbarhetsrådet tycker jag att Robert borde ha varit mer påläst och tydligare. Dessutom är frågan varför detta råd inte tar ställning för spårteknik; det är helt i linje med det arbete som rådet borde bedriva.

Uppdatering 5

Ytterligare en lång diskussion blev kring Folkpartiets motion om att öppna tunnelbanestationen i Kymlinge som ett sätt att åka kollektivt till Sundbybergs grönkil.

Här kan man konstatera att KD & C stöder FP:s linje, att Moderaterna inte vill öppna stationen för att de tycker att grönområdet är för litet (och för välbesökt) och att S, V & MP vill bebygga hela området med kraftvärmeverk, kontor, bostäder och ett Campus. Först därefter — dvs när hela grönområdet är bebyggt — är de beredda att verka för att stationen öppnas.

Uppdatering 6

Under diskussionen kring Moderaternas motion “Låt oss lära av Rinkebyakademin” hittade kommunstyrelsens ordförande en ny bottennivå i sin argumentation när hon menade att eftersom regeringen hade bidragit till att skapa 120.000 nya jobb så var det också regeringens fel att det nu försvinner 250.000 jobb under lågkonjunkturen.

Men, Helene vet lika väl som alla andra att detta inte är jämförbara siffror. När regeringen pratade om 120.000 skapade jobb så stödde man sig på siffror från Konjunkturinstitutet som visade att en tredjedel av de jobb som tillkommit 2007 (dvs 120.000) berodde på regeringens åtgärder och övriga två tredjedelar berodde på högkonjunkturen.

Däremot, den nedgång som vi ser nu beror på en global finanskris med tillhörande lågkonjunktur och arbetslöshet.

Att då — som Helene — jämföra dessa siffror är antingen okunnigt eller oärligt. Problemet är bara att jag är säker på att Helene faktiskt förstår skillnaden, men att hon gör jämförelsen ändå med förhoppningen på att plocka politiska poäng på någonting som hon vet inte är sant.

Det hade man kanske kunnat förvänta sig från en SSU:are, eller en del S-sympatisör som frekventerar olika forum (däribland politikerbloggen) men inte från någon som är kommunstyrelsens ordförande.

Uppdatering 7

Och precis när jag tryckte på posta uppdatering så tog Hannes Holmér upp just dessa 120.000 jobb och att de berodde på regeringens politik. “Great minds think alike” eller något.

Uppdatering 8

Lång diskussion om Moderaternas motion som ständigt ramlade in på rikspolitik och där socialdemokraterna virrade in sig i alla möjliga och omöjliga resonemang om varför man inte kunde bifalla motionen.

Uppdatering 9

På interpellationen “Vad har majoriteten svarat Fortum och
Täby kommun gällande energifrågor?” ställd av Nina Lundström (FP) blev ytterligare en lång diskussion, där jag tyvärr missade delar av denna eftersom jag var ute i hallen och diskuterade med några kollegor.

Intressantast — i den del som jag hörde — var kommunalrådets påtagliga irritation över att Folkpartiet återkommer med frågor kring Norrenergi, Kymlinge och kraftvärmeverk i regionen. Men, om vi bara kunde få svar på våra frågor så skulle vi inte behöva ställa fråga på fråga. Det här är en fråga som vi ställt ett antal gånger men enbart fått svävande svar på och till slut hade vi inte mycket annat val än att ta till interpellationsverktyget.

Uppdatering 9 Uppdatering 10

Edit: Blev visst två stycken uppdatering 9. Nu korrigerat.

Nu skickar sossarna fram sin torped i dessa frågor, Mats Andersson, för att försöka driva in diskussionen på ett helt annat område. Antagligen för att de inte kan svara på det som interpellationen handlar om och för att sossarna inte klarar av att försvara sitt agerande.

Återigen kan man dessutom konstatera att transparens i beslutsprocessen inte är sossarnas paradgren.

Uppdatering 11 (den sista?)

Och där tog den interpellationsdebatten slut kvart över 10. För att fullmäktige skulle hinna med en skriftlig fråga[1] så bordlades de två sista interpellationerna och de tas upp på nästa fullmäktige.

Frågan handlade om en cykelpassage genom Milo-området så att cyklisterna skulle slippa ta en lång omväg. Från kommunalrådet Jan Jogell (S) som också är ordförande i stadsbyggnadsnämnden fick vi ett positivt svar, dvs att han ska göra vad han kan; vilket vi tackar för.

Edit: vid en genomläsning ser jag att nedanstående stycke kan tolkas som kritik mot Jan Jogell, vilket inte var min mening. Jag har inga problem med att kritisera Jan när han förtjänar det men i det här fallet ville jag bara förtydliga att kommunen inte “äger” frågan utan vi är beroende av en välvillig respons från fortifikationsverket. Så att ingen får orimliga förväntningar på vad kommunen kan göra i frågan.

Däremot bör det påpekas att det är fortifikationsverket som äger marken så från kommunens sida går det inte att utlova en lösning, men det är vår förhoppning att fortifikationsverket ska ställa sig mer positiva till en förfrågan från ett kommunalråd i kommunen än de hade varit om frågan kommit från en “vanlig” medborgare eller från Folkpartiets gruppledare.

Därefter presenterades nya motioner och interpellationer och fullmäktige avslutades 22.22 (dvs 8 minuter före sista tidpunkt).

Något tillspetsad rubrik

Inför valet 2010 — som kan verka långt borta, men som faktiskt börjar förberedas nu genom framtagande av program inför valet, nomineringar inför valen, etc — så tänkte jag återigen kandidera i alla tre valen, dvs till kommunen, landstinget och riksdagen.

Förra valet, dvs 2006, misslyckades jag med att komma tillräckligt högt i provvalet för att få vara med på valsedeln till riksdagen, men den här gången hoppas jag få delta i alla tre valen.

Jag har därmed börjat arbeta med mina personvalsplattformar, och du kan följa arbetet på fliken “personvalsplattformar” ovan (eller klicka här).

Men, i det arbetet hoppas jag få hjälp av mina läsare, och därav den tillspetsade rubriken. Om du har åsikter om frågor som jag borde driva så tar jag gärna emot förslag. Likaledes tar jag gärna emot synpunkter på de punkter som redan finns listade (i dagsläget saknas landstinget och riksdagen, jag återkommer på dessa) liksom kritik (både positiv och negativ).

Jag tänker inte ställa ut några löften om att driva just de frågor som ni vill att jag ska driva — det är trots allt min plattform och jag måste kunna stå för de åsikter jag för ut — men jag lovar att läsa de förslag som ställs, liksom att svara på varför (eller varför inte) jag tar med en punkt i min plattform.

(Och ja, en del av inspirationen kommer från FP Stockholms programarbete, men det passar samtidigt väl in i den syn på politik som jag har, dvs att ska handla om en dialog)

Johan Ingerö uppmärksammar problematiken med lokala folkomröstningar, men eftersom han är mer negativ till dessa än vad jag är så skrev jag ett långt svar.

Mitt svar blev dock så pass långt att det förtjänar ett eget inlägg här, och då kan jag dessutom brodera ut lite grann.

Inledning

DN har idag en artikel om hur svårt det är att få till kommunala folkomröstningar. Problemet är dock att folkomröstningar är ett svårt instrument; ett instrument som inte alltid låter sig användas.

Ett exempel som tas upp i artikeln är en begäran i Karlsborg om prioriteringar inom barnomsorgen:

Det här skulle vara en svår folkomröstning att genomföra eftersom en bra folkomröstning bör ha två tydliga alternativ att ta ställning till, och här är frågan vilka de två alternativen skulle vara. Det belyser också ett annat problem:

Det är nämligen ett problem om de som inte är politiskt aktiva upplever det som att folkomröstningar är den enda vägen som finns för att påverka kommunens politiker.

Om folkomröstningar i sig

Jag tycker folkomröstningsverktyget — oavsett om man kallar det för en lokal folkomröstning eller ett rådslag — kan vara vettigt om det används på rätt sätt. Med rådslag menar jag här när man har någon typ av lokal omröstning, men som inte helt följer de strikta regler som finns för folkomröstningar. Det kan handla om att man har en annan åldersgräns, att man gör en geografisk begränsning, att omröstningen sker via webb/sms/etc.

Rätt sätt att genomföra en folkomröstning (eller ett rådslag) är för mig:

1. Det måste vara tydligt vad man tar ställning till, dvs tydliga alternativ
2. Alla alternativ måste presenteras på ett objektivt, sakligt och rättvist sätt.
3. Det måste framgå vad effekten blir, i alla dess delar, för de som röstar.
4. Det bör vara en ny frågeställning, någonting som väljarna inte fick ta ställning till i allmänna val.

Det innebär i fallet med Karlsborg att man måste kunna ställa två tydliga alternativ mot varandra, dvs vad är alternativet till besparingar? En skattehöjning? Hur säkerställer man att skattehöjningen i sådana fall kommer just barnomsorgen till del och inte försvinner in i den allmänna kommunala budgeten?

Dessutom bör man ställa sig frågan om kommuninvånarna fick möjlighet att ta ställning till detta i kommunalvalet. Om ett parti — eller flera — gick till val på mer pengar till barnomsorgen, och detta alternativ inte fick majoritet, så har ju väljarna redan tagit ställning.

Exempel från Sundbyberg

För att visa vad jag menar, låt mig exemplifiera med några exempel från Sundbyberg:

I : Under mandatperioden 98-02 gjorde socialdemokraterna en skattehöjning på 90 öre i kommunen. Detta var någonting som man inte hade nämnt i valet. Från Folkpartiets sida samlade vi därför in underskrifter för en folkomröstning, men fick inte igenom en folkomröstning i fullmäktige.

I det här fallet har vi två klara alternativ; höj skatten eller höj inte skatten. De som ville ha en skattehöjning hade kunnat köra sina argument (exempelvis att man höjer skatten istället för att spara i verksamheten) och de som inte ville ha en skattehöjning hade kunnat köra sina argument (exempelvis att det mesta av skatteökningen skulle ätas upp av det kommunala utjämningssystemet, eller att det handlade om att prioritera kommunens medel bättre)

Här fanns dessutom argumentet att ingen hade gått ut med en skattehöjning i valrörelsen 98 och det var alltså en fråga som väljarna inte hade fått ta ställning till.

II : När vi vann valet 06 (även om vi senare förloarde makten pga två moderata avhoppare som inte respekterade väljarnas vilja) så hade alla borgerliga partier gått till val på att ombilda delar av det kommunala bostadsbeståndet. Detta gillade inte HGF så de samlade ihop namn för en folkomröstning.

Här är en folkomröstning mer tveksamt (vi tog själva ställning mot en sådan) eftersom:

1. Väljarna fick ta ställning till den här frågan i valet 06.
2. Varje ombildning är i sig en lokal folkomröstning som dessutom kräver kvalificerad majoritet.
3. Det är inte en helt lätt-bedömd fråga. Bolaget behövde en del av de pengar som de drog in på ombildningar och utan ombildningar behövde bolagets kassa stärkas på andra sätt. Då måste omröstningen även innehålla hur denna kassaförstärkning ska ske annars.

Från Folkpartiets sida sa vi därför nej till omröstningen, men vi drev på att kommunfullmäktige skulle ta ställning (eftersom kommuninvånarna har rätt att kräva att frågan behandlas inom ett år)

Noterbart i det här fallet är att S+V stödde folkomröstningen när de satt i opposition, men inte när de satt i majoritet.

III : I kommunen har vi haft ett antal rådslag, vilka kan jämställas med folkomröstningar (med vissa skillnader enligt tidigare beskrivning)

• I fallet med vad vi skulle göra med vattentornet så saknades tydliga alternativ, utan medborgarna fick ta ställning till två väldigt likartade alternativ. (mer info här, här och här)
• I fallet med utomhus-badet så fick de två lokaliseringarna varsin helsida, medan nej-alternativet nämndes i förbifarten. Dessutom presenterades inte kostnad eller finansiering. (mer info här)

Sammantaget så uppfyllde de inte de krav som man kan ställa på en folkomröstning (eller ett rådslag)

Så, i korthet; folkomröstningar kan vara bra, men det är alldeles för lätt att slarva bort det och i Sundbyberg slarvar man bort det i varenda rådslag man håller.

Under talet av Irans president Ahmadinejad, på FN:s konferens om rasism så valde Sveriges diplomat, Hans Dahlgren, liksom ett antal andra väst-diplomater att lämna mötet i protest mot hans vidriga tal.

Birgitta Ohlsson, FP, sammanfattar det hela ganska väl:

Men, från den diktaturkramande vänstern kommer det klagomål som vanligt. Kalle Larsson (V) har följande att säga:

Man kanske inte ska förvänta sig mer från någon som är medlem i ett parti som stöttat diktaturen i Sovjet, som stöttat diktaturen i DDR, som stöttat diktaturen i Nordkorea, som stöttat diktaturen i Kina och som fortfarande stöttar diktaturen på Kuba.

Riktigt magstarkt blir det dock först när man inser att oppositionen tycker att vi skulle ha deltagit fullt ut i konferensen, dvs skickat en minister:

Jag tycker det kan vara värt att exemplifiera med följande videoklipp:

Talaren är Ashraf El Hagog, den palestinska läkare som felaktigt anklagades för att ha spridit HIV i Libyen och som efter ett icke verkställt dödsstraff och 8 år i fängelse till slut släpptes av Libyen.

Han ställer här frågan hur Libyen kan vara ordförandeland för en konferens om rasism när deras regim uppenbarligen är rasister.

Det vore bättre om Sverige, och andra demokratier, lämnade FN och bildade ett nytt världsförbund för demokratiska stater. FN har blivit förstört av diverse diktaturer som fullständigt förstört världsorganisationen.

Jag funderade ett tag på om jag skulle beröra frågan alls, men eftersom jag skrev om inledningen[1] på Pirate Bay-rättegången så känns det lämpligt med en kommentar nu när vi nått en första slutpunkt (men däremot inte den sista; “Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. but it is, perhaps, the end of the beginning.” för att citera Churchill).

Det finns flera saker man kan konstera om de fällande domarna i Pirate Bay-målet (aftonbladet) och de är i korthet:

1: Tingsrättens ledamöter saknar helt den tekniska kompetens som behövs för att kunna bedöma om ett brott begåtts. Hade de haft basala kunskaper om internet, peer-to-peer och torrent-trackers så hade de insett att det inte kan vara ett brott att driva en katalogtjänst av det här slaget.

I det här sammanhanget är DN:s artikel extra intressant och då särskilt kommentaren från Roger Wallis:

2: Vilket för oss in på följdeffekterna. Tingsrättens domslut innebär nämligen att det går utmärkt att — som Roger påpekar ovan — stämma bredbandsleverantörer. Men, inte bara de, utan det går även utmärkt att stämma Google (som i det här exemplet katalogiserar torrents (dvs precis det som Pirate Bay-killarna fälldes för)) eller YouTube som ofta har upphovsrättsskyddat material liggande (och de förmedlar ingen katalogtjänst, utan har de facto upphovsrättsskyddat material på sina servrar; även om de plockar bort det om de uppmärksammas på det).

“You broke teh internet!” kort sagt.

3: Dessutom är ju påföljden horribel. Johan Ingerö har en utmärkt jämförelse mellan olika straffpåföljder:

Detta att jämföra med ett “brott” (där citationstecknen reflekterar min syn på fildelning, jag ska inte uttala mig om Ingerös ståndpunkt) som helt saknar offer och där de som “utsätts” faktiskt vinner ekonomiskt på det hela.

Sedan finns det givetvis folk som Dick Harrison inte förstått någonting alls, men man kanske inte ska förvänta sig mer av någon som tycker att det är ok att sextrakassera sina kvinnliga doktorander.

Han säger bland annat:

Vi får verkligen hoppas att det inte blir vägledande, sett till de effekter som jag räknar upp i punkt 2. Sedan har jag inte missat ironin i att en professor i historia applåderar de värsta ludditer vi sett sedan katolska kyrkans härjningar på medeltiden.

• Opassande: Tingsrätten har bestämt — TPB är cheferna över internet och oss alla
• Copyriot: Har antipiraterna en egen releasegrupp i tingsrätten?
• Henrik Alexandersson: TPB: I dag börjar kriget om framtiden på allvar
• Deep edition: Domen är en fällande dom mot demokratin

• Svensk polis i Hollywoods ledband

• Det riktigt otäcka är angreppet på rättssäkerheten och den personliga integriteten
• En rejäl sörja är vad det är
• Biltullar, mediavridning och pirate bay
• Det handlar fortfarande om rättsäkerheten

I en artikel i DN påstås hälften av a-kassans medlemmar inte kommer att få a-kassa.

Det refereras till en TCO-undersökning som skulle påstå detta, men problemet är bara att någon sådan undersökning inte verkar finnas. Jag har sökt igenom TCO:s webbplats utan att få någon träff, och jag kan hitta undersökningar som påstår:

• Att täckningsgraden sjunkit till 58% (rapport här). Den rapporten har dock problemet att begreppet täckningsgrad inte presenteras noggrannare. Är det 58% av de som är medlemmar i a-kassan som har rätt till a-kassa, eller 58% av de som är arbetslösa som har rätt till a-kassa? Det är nämligen en väldigt stor skillnad. Noterbart är att samma täckningsgrad (hur det nu än definierades) var 65% år 2005, så det är ingen stor förändring vi talar om (en sänkning med med 9% eller 7 procentenheter)
• Att det finns ett antal myter om a-kassan (rapport här). Denna rapport innehåller dock felaktiga påståenden, såsom att a-kassan skulle vara överfinansierad. Överfinansierad blir den först när medlemsavgifterna i a-kassan överstiger kostnaderna för administration plus utbetalda ersättningar. Arbetsgivaravgiften (eller mer specifikt arbetsmarknadsavgiften) är en skatt och ska inte räknas in i finansieringen.
• Och ett antal andra rapporter. Ingen som styrker påståendet att 50% av a-kassans medlemmar inte skulle vara berättigade till a-kassa.

Så, i chatten som anordnades av DN så ställde jag följande fråga:

På vilket jag fick svaret:

Vilket dels inte står i artikeln och dels rör en osannolik — och ointressant — hypotetisk situation. Dessutom besvarar det inte min fråga.

Så, tyvärr verkar det som om DN här är lydiga budbärare till TCO och sprider det budskap som de vill sprida. Ett TCO som oftast agerar som lydiga stödtrupper till socialdemokraterna.

Vilket får mig att återigen tipsa att om man vill vara medlem i ett fackförbund som är partipolitiskt obundet — och därmed ser till sina medlemmars bästa i första hand — så väljer man ett SACO-förbund eller syndikalisternas fackförening.

Innan förra valet så skrev jag om återvinningscentralen i Sundbyberg. Som jag skrev då var problemet att vänsterkartellen valde att lägga ned den gamla återvinningscentralen utan att ha en lösning på var den nya återvinningsanläggningen skulle ligga.

Detta var i juni 2006, dvs för nästan tre år sedan. Sedan dess har vi haft en tillfällig återvinningscentral ett tag och även hyrt in oss på återvinningsanläggningen i Bromma. Eftersom Stockholms stad ska införa ett kortsystem för sina centraler (vilket utestänger alla som inte bor i Stockholm) så kan vi inte använda den lösningen längre, så den 18:e april (dvs på lördag) så öppnas Kvarnkullens återvinningscentral på Enköpingsvägen 129 upp igen (mer info här).

Dock kommer den tillfälliga återvinningscentralen bara att vara öppen till den 30:e juni 2010. Efter det vet vi inte vad som händer. Tre år efter att sossarna stängde kommunens återvinningscentral med argumentet att “det löser sig alltid” så står vi fortfarande utan en ny återvinningscentral. Om de inte löser problemet inom ett år så kommer våra kommuninvånare vara tvingade att åka till Täby, Upplands väsby eller Järfälla för sådant avfall som inte kan slängas i de vanliga soporna och som inte täcks av återvinningsstationerna.

Man tycker ju att det då borde vara en prioriterad fråga; att man faktiskt skulle försöka lösa det problem som vänsterkartellen skapat helt på egen hand, men nääää. Svaret är att “vi jobbar på det” vilket brukar betyda att ingenting händer i frågan. Tydligen anser vänsterkartellen att det är viktigare att lägga tid och resurser på baseboll-anläggningar, konsthallar och utomhusbad. Eller; är det kanske det som är det egentliga syftet med utomhusbadet? Att vi ska slänga våra sopor där.

Alliansen anammar nu ytterligare en del av Folkpartiets skolpolitik och det ska nu bli tillåtet att stänga av stökiga elever. Bra!

Det innebär att vi tar ytterligare ett steg bort från den flumskola som präglade skolan under 70- och 80-talet och som förstörde skolgången för tusentals elever.

Dock är detta bara ett steg på vägen och det krävs fler åtgärder inom skolan, däribland:

• mer resurser till skolan — framförallt för att stötta svaga elever

• avskaffa de sammanhållna klasserna och ha nivåbaserade grupper istället
• utöka hemkunskapen och gör det till ett “livsförberedande” ämne där man täcker näringskunskap, personlig ekonomi, etc.
• anpassa utbildningen efter elevernas behov och förutsättningar. Det är inget fel i att vissa elever får lära sig mer inom ett ämne än andra.
• stärk läraryrkets status (vilket givetvis kostar pengar)

Det var länge sedan jag skrev om piratkopiering — min senaste seriösa artikel är från november 2006, även om jag skrev en mer lättsam artikel i september 2007 — och det har inte berott på ointresse eller okunskap.

Det är ett ämne som jag tycker är väldigt intressant, men jag har valt att ha mitt fokus på Sundbyberg och det finns så många andra som skriver bra om ämnet, däribland opassande.se. Eftersom vi är ganska få som skriver om Sundbyberg och då jag — helt oblygt — tillhör den grupp som kan politiska frågor i Sundbyberg bäst så har jag valt det fokuset.

Men, samtidigt har jag länge funderat på att skriva ytterligare en artikel om piratkopiering, Ipred och rättssäkerhet, och den kommer här.

Grundförutsättningar

Jag kommer i den här artikeln inte att ta ställning för eller emot kopiering; jag kommer varken att inta en upphovsrättsfundamentalistisk position eller en information-vill-vara-fri-position.

Istället kommer jag att konstatera att så länge som vi har upphovsrätt så kommer vi att ha piratkopiering och så länge som vi har piratkopiering så kommer vi att ha både de som vill att det ska vara utan straff-påföljd och med, och vi kommer att ha personer och organisationer som kommer att argumentera utifrån sina åsikter och förutsättningar.

Bakgrund

Lite bakgrund om mig själv först. Jag tillhör de som växte upp med hemdatorer och som minns alla skräckkampanjer kring piratkopiering. Jag minns när kassettbanden skulle slå ut musikindustrin, jag minns hur piratkopiering på kassett sågs som ett hot mot spelindustrin. Jag har varit med och sett hur den s.k. scenen vuxit fram och jag har själv varit en aktiv deltagare i den när commodore 64:an (c-64:an) var den dominerande hemdatorn.

Jag har kopierat filmer, skivor och spel; det sistnämnda i tusental. Som en aktiv deltagare i piratscenen på c-64:an var jag medlem i en av de elit-grupper som fanns och jag har skyfflat piratkopior en masse. När det var som mest aktivt skickade jag ut ca 100 disketter per vecka och varje diskett innehöll mellan 5 & 10 piratkopierade spel.

Jag är dessutom en storkonsument av musik, film och spel. Mina samlingar av dvdfilmer, spel till olika plattformar och skivor tar upp ca 5 bokhyllor och under årens lopp har jag lagt mer pengar på att köpa media i olika former än vad en genomsnittlig svensk lägger ut på en livstid. När jag flyttade för två år sedan så slängde jag 4-5 papperskassar fullproppade med originalfilmer på VHS.

Jag köper i korthet inte argumentet att branschen skulle förlora pengar på piratkopiering och precis som DN påpekade för ett år sedan så handlar piratkopiering i väldigt liten utsträckning om att det skulle vara gratis, eller att man inte vill betala. Eller, så kan vi ta rapporten från KTH som visar att fildelare köper mer musik.

Piratkopiering och spelbranschen

Innan jag övergår till huvudämnen, låt oss göra en kort djupdykning i den svenska spelbranschen. Hur många här känner till DICE, eller Digital Illusions CE? De flesta är säkert bekanta med att de är Sveriges mest framgångsrika spelföretag, att de numera ägs av Electronic Arts och att de ligger bakom den framgångsrika spelserien Battlefield.

Vad färre antagligen känner till är att deras första titel var Pinball Dreams, ett flipperspel till Amigan. Ännu färre lär ha koll på att de killar som utvecklade spelet hade sin bakgrund i scenen på Amigan och innan dess c-64:an, i gruppen The Silents. Visste du till exempel att denna grupp hade två s.k. copy-partyn i Alvesta; hel-helgsträffar med tre syften; knäcka spel, kopiera spel och tävla i demoprogrammering.

Utan piratkopieringen på c-64:an så hade det inte växt fram en pirat-scen, en pirat-scen som utvecklades till en demo-scen; en demo-scen som utgör rötterna för detta spelbolag. Utan piratkopiering inget Battelfield.

Eller, ta exemplet Starbreeze. De ligger bland annat bakom spelen The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay och The Darkness. Detta företag har sina rötter i PC-gruppen Triton som i sin tur verkade på PC-scenen; en scen som inte skulle ha funnits utan piratkopieringen. Det var piratkopieringen som byggde upp den infrastruktur som möjliggjorde demoscenen.

Så när anitpiratbyrån faller ut i hätska utfall mot scenen så får man inte glömma att det är just scenen som var en viktig förutsättning för många av de bolag som de företräder.

Disclaimer: Jag har inte varit aktiv på PC-scenen på 15 år — och min senaste kontakt med scenen var den demoscen som fortfarande lever på c-64:an för några år sedan — så jag vill inte uttala mig om hur den utvecklats sedan dess, men jag tycker att denna historiska tillbakablick är viktig.

Men, jag ska inte dyka allt för djupt i huruvida piratkopiering är positivt eller negativt. Som jag skrev i början så är inte poängen med den här artikeln att ta ställning i den frågan, utan att peka på problemen med Ipred i relation till rättssäkerheten.

Ipred och rättssäkerhet

Det stora problemet med rättsfall kring piratkopiering av filmer, spel och musik är att det är digitala distributionsvägar och digitala spel. Visst finns det fortfarande i vissa länder en piratkopiering som sker på tryckta media, men de fall som kan bli aktuella i Sverige handlar om digital distribution.

Digital distribution har nackdelen att det då handlar om digitala spår, vi pratar om att använda skärmdumpar och loggfiler som spår. Jag har tidigare tagit upp exempelvis bevismaskinen som kan användas för att skapa “bevis” för piratkopiering.

Bilden ovan (klicka för större version) är skapad i just bevismaskinen och tycks indikera att antipiratbyrån (det är ip-adressen för www.antipiratbyran.se som visas) håller på och tankar ner en upphovsrättsskyddad fil.

Och det är just det som är problemet med om någon annan än polisen tar fram bevisen när det är digitala bevis; det går inte att säkerställa att bevisen är korrekta. Det är både enkelt att fabricera bevis, och då antipiratbyrån är part i målet så har de givetvis ett intresse av att få fram bevis även om dessa inte finns.

Loggar och skärmdumpar borde inte ha värde i en rättegång så länge som det inte är polisen — och enbart polisen, dvs utan “hjälp” från antipiratbyrån — som ansvarar för insamlandet och hanteringen av bevis.

Men, just nu ser det — tack vare Ipred-lagen — ut som om dessa “bevis” skulle vara tillräckliga för att få ut information om vem som har en ip-adress, och dessa “bevis” kan ligga till grund för att polisen ska få beslagta datorer och andra “bevis”.

Noll rättssäkerhet

Just därför finns ingen rättssäkerhet i hanterandet. Om man tycker att piratkopiering ska vara förbjudet så ska det hanteras av rättsväsendet. Bevisinsamlandet ska skötas av polisen och det ska hanteras som vanliga brottsmål, inte som sker nu.

Extra illa är dessutom att IP-adressen anses som knuten till en abbonnent. Det innebär att — tills rätten säger annorlunda — så har jag ansvar för vad andra gör på någon av mina datorer; jag har ansvar för vad som försiggår på mitt öppna trådlösa nätverk; jag har ansvar för om någon som hälsar på mig kopplar upp sig på mitt fasta nätverk (ja, jag har nätverksuttag i de flesta av mina rum, undantaget är köket) ; jag har ansvar för om jag konfigurerat min server fel så att andra kan skapa nedladdningar på den.

Så, även om man är motståndare till piratkopiering och även om man lider av vanföreställningen att “kopiering är stöld” så kan man inte vara för Ipred-lagen; inte om man värnar om rättssäkerheten.

Och ja, det gäller även för mina partikamrater som dumt nog röstade igenom detta i riksdagen. Gör om; gör rätt!