Kryssa Mattias

Liberal fritidspolitiker i Sundbyberg

De som är beredda att ge upp väsentliga friheter för att få
lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet.
(Benjamin Franklin)

  • Nya inlägg

  • Senaste kommentarer

  • Senaste Trackbacks:

  • Allmänt

  • Andra bloggar

  • Liberaler

  • Mer från/om mig

  • Politik

  • Politiska bloggar i Sundbyberg

  • Kampanjer

    • Stöd Israel
  • Ekonomiskt stöd

  • Länkregistrering

  • Technorati

  • Networked blogs

  • Licensvillkor

  • Creative Commons License
    Alla texter och alla bilder är licensierade under en Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell- Dela Lika 2.5 Sverige Licens.
  • Arkiv för månaden april 2010

    Omskärelse, igen

    Skrivet av Mattias den 29 april 2010

    Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om omskärelse: del 1, som är ganska provokativt skrivet; del 2, där jag fortfarande var förbannad; del 3, som är en genomgång av faktabasen; del 4, som kom lite senare.

    Men, nu är frågan uppe igen, eftersom några västsvenska läkare tar sitt ansvar och vägrar utföra omskärelser. Även Sebastian Bjernegård skriver med anledning av detta. Sebastian har, liksom jag, kommit till slutsatsen att detta övergrepp på barnet inte är förenligt med liberalism och att värna individen. Vill någon omskära sig när de är äldre kan de givetvis göra det, men småpojkar ska inte utsättas för detta övergrepp.

    Vilket också är en anledning till att jag har med detta ställningstagande i min landstingsplattform.

    Postat i Landstinget, Liberalism, Valet 2010 | 5 Kommentarer »

    When copyright goes bad

    Skrivet av Mattias den 26 april 2010

    Nedanstående klipp är ganska långt (15 minuter) men väl värt att se, och behandlar problemen med copyright så som det fungerar idag:

    Ytterligare ett argument (bland många) mot Ipred-lagen, och som bekant är ett avskaffande av både Ipred-lagen och FRA-lagen en del av min personvalsplattform.

    (tipstack: Opassande)

    Postat i Immaterialrätt, Valet 2010 | Kommentarer inaktiverade för When copyright goes bad

    Den politiska bloggosfären och debatten däromkring

    Skrivet av Mattias den 26 april 2010

    En viss metadebatt försiggår, där politiska bloggare diskuterar politiska bloggar.

    Det inleddes med att Sanna Rayman skrev blogginlägget bloggosfär i lågkonjunktur vilket tolkades på olika sätt. Min lokala moderata kollega Fredrik Antonsson såg det som en hyllning till bloggare som vågar spreta och gå emot partilinjen. Lite senare filosoferar han mer på en meta-nivå kring frågan. Folkpartikollegan Seved Monke ser istället inlägget som ett angrepp på bloggosfären i allmänhet och politiska bloggar i synnerhet. Dessutom har han en av de mer spännande diskussionerna i kommentarsfältet till inlägget. Mary breddar hela diskussionen.

    Men, jag ska inte ägna hela inlägget åt länkande. Jag tycker att metadiskussioner är intressanta, men samtidigt lite svåra; detta eftersom man måste ta några steg utåt för att försöka se frågan utifrån.

    I grunden tycker jag att Sanna har en poäng. Eftersom det är svårt att föra en diskussion utan att generalisera — såvida man inte tänker spendera en vecka på att skriva varje inläg — så kommer jag också att generalisera här.

    Generalisering 1: jag kommer att dela in bloggar i politiska bloggar och icke-politiska bloggar. Jag är givetvis medveten om att det är en generalisering som är orättvis mot alla de bloggar som inte handlar om politik, eftersom de inte definierar sig som “icke politik” utan istället som bloggar om mode, konst, kultur, livsstil, etc. Men, det gör inte så mycket i det här fallet eftersom jag “bara” vill exkludera de bloggar som inte handlar om politik; mitt resonemang är alltså enbart applicerbart på politiska bloggar, där min egen blogg ingår.

    Periodicitet

    När det kommer till politiska bloggar så har dessa en viss periodicitet. Ett valår, som detta, så vaknar fler bloggar till liv; bloggar som sedan läggs ned. Inget fel i det, min egen blogg var från början planerad att läggas ner efter valet 2006, men jag valde istället att permanenta den.

    Precis som en del bloggar startades inför valet 2006, och sedan lades ner, så räknar jag med att en del av de bloggar som startats i år också kommer att läggas ner efter valet. Antalet politiska bloggar växer, men vi får räkna med att se peakar i kurvan när det är valår.

    Jag ser inte detta som konstigt, eller ens negativt. Under ett valår så vill fler diskutera politik, och ju fler kanaler desto bättre. Även de bloggar som funnits långt innan valet — och som planeras fortsätta efter valet — tjänar på dessa tillfälliga bloggar som dyker upp, eftersom de skapar ett intresse för att läsa om — och diskutera — politik.

    Partigängare kontra frifräsare

    Bland politiska bloggar kan man dela upp dessa i partimedlemmar kontra icke partimedlemmar. Likaledes kan man dela upp bloggarna i partilojala kontra kritiska mot alla. Här råder en viss överlappning, där partimedlemmar är mer partilojala och icke partimedlemmar oftare är kritiska även mot det parti som man sympatiserar med.

    Samtidigt är det svårt att generalisera här. Det finns många bloggare som både är medlemmar i ett parti — och aktiva i dem — som samtidigt vågar vara kritiska mot sitt eget parti. Jag anser mig själv tillhöra dem som kritiserar mitt parti, när jag anser att det behövs, och det som är gemensamt för alla bloggar som jag länkat till i det här inlägget är att de vågar gå emot partilinjen när de tycker att det är motiverat.

    Jag tänker till och med gå så långt som att hävda att en bra blogg kan inte drivas av någon som är 100% lojal partigängare, som håller med partiet om allt. Den person som håller med ett parti — oavsett vilket parti det är — om precis allt, som aldrig har kritik mot ett parti, tänker inte själv. Tänker man inte själv är man heller inte intressant att läsa.

    Varför ska man läsa en blogg om det bara är en papegoja som återupprepar partilinjen? Då kan man lika gärna gå till källan ifråga, dvs partiet i fråga.

    Kärnan i kritiken

    Det är också här som jag tycker att Sanna sätter fingret på problemet med en del politiska bloggar. Om allt man ägnar sig åt är att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen så är man ointressant. Eller för att citera Sannas inlägg:

    Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.

    Jag deltar ibland i korslänkande, där ett antal liberala bloggar lyfter varandra för att en viss fråga ska synas. I de fallen tycker jag att det är relevant, eftersom det är frågor som är viktiga för oss, och vi vill lyfta att Folkpartiet har bra politik.

    Däremot skulle jag aldrig delta i ett länkande bara för att det är en Folkpartist som skriver någonting. Jag länkar till sådant som är intressant, eller som är bra skrivet, eller som jag håller med om (och ibland sådant som uppfyller alla tre). Länkande till någon bara för att han/hon är i samma parti som mig är ointressant, och jag tror (och hoppas) att de flesta liberaler resonerar som mig.

    Oavsett vilket parti — eller vilken ideologi — som man tillhör så anser jag att man sänker värdet på sin blogg om man länkar urskillningslöst. Varje länk man gör som skribent är en rekommendation om att det man länkar till är läsvärt. En icke genomtänkt länkning sänker därmed värdet på ens egen blogg.

    Sedan tänker jag inte peka ut något parti — eller någon blogg — som mer benägen att ha meningslösa länkar. De som läser min blogg är fullt kapabla att själva avgöra vilka bloggar som de tycker är läsvärda och vilka som ägnar sig åt meningslöst AOL:ande (eller för all del, +1:ande för de som inte var med på den tiden).

    Avslutning

    Men, jag ser det delvis som ett övergående problem. Just nu är det mycket bloggväggar och korslänkningar eftersom det är ett enkelt sätt att lyfta en fråga i bloggosfären. När valet väl är över och/eller när Knuff ändrat sina algoritmer så kommer fenomenet att minska.

    Samtidigt kommer vi att få se en nedgång i antalet politiska bloggar efter valet. Delvis för att en del bloggar är rena valrörelsebloggar. Delvis för att en del bloggare tröttnar och kommer att vara utbrända efter valet.

    Eventuella maktskiften kommer också att minska mängden politiska bloggar. Att byta mellan majoritet och opposition (eller vice versa) är inte helt trivialt, och särskilt inte om valresultat gör att man hamnar på politiska positioner där det är svårare att uttala sig.

    Däremot ser jag inte utvecklingen som något problem; varken det ryggdunkande som pågår på vissa ställen, eller den tillväxt som skett i bloggosfären. Jag ser det som en naturlig utveckling; det är den strategi som fungerar bäst just nu, och politiker är som människor i stort; vi väljer framgångsrika strategier när vi kan. Varför välja den slingriga och smala stigen när vi har en motorväg precis bredvid?

    Postat i Politikern, Sverige, Valet 2010 | 2 Kommentarer »

    Kampanj i Järfälla

    Skrivet av Mattias den 25 april 2010

    I går hade Folkpartiet i Järfälla dörrknackningskampanj. Eftersom jag gillar dörrknackning och i vilket fall skulle träffa Peter (deras politiska sekreterare) på eftermiddagen så slog jag två flugor i en smäll och deltog. Det gav mig dessutom chansen att ta lite foton både på mig själv och Nina som behövdes till nästa nummer av Sundbybergsliberalen.

    Bilden ovan (klicka för en större version) är från innan vi satte igång. Det är samling i Järfälla centrum, och alla hade inte kommit än så jag roade mig med att fota lite grann. Just nu är jag dock mest inne på svartvit fotografering, som är en utmaning i sig.

    Bilden ovan (klicka för en större version) tycker jag har en tydlig 60-talskänsla. Både Järfälla centrum, mopeden och Peters klädsel bidrar till den känslan och det svartvita blir då pricken över i:et som fullbordar illusionen.

    På den här bilden (klicka för större) får man inte samma illusion, trots det svartvita. Både Folkparti-jackan och barnvagnen passar helt enkelt inte in i 60-talet.

    Slutligen en bild (klicka för större bild) som egentligen inte skulle ha varit i svartvitt, utan i färg, men jag missade att ställa om kameran. Det är Martin Andreasson från Solna som ansluter.

    Allt som allt en lyckad dag, både vädermässigt, kampanjmässigt, socialt och fotograferingsmässigt.

    Postat i Fotografering, Svart-vitt, Valet 2010 | En kommentar »

    Har fler blivit fattiga?

    Skrivet av Mattias den 16 april 2010

    Det påstås på flera ställen att fattigdomen ökat, bland annat hos DN, liksom Expressen och på Politikerbloggen. Just på politikerbloggen finns dessutom nedanstående klipp från TV4-nyheterna (notera att de inleder med reklam först)

    Det låter ju inte bra, om det vore sant. Problemet är bara att det inte är korrekt. Det RUT:s rapport mäter är den relativa fattigdomen, vilket är ett oerhört luddigt och felvisande begrepp.

    Relativ fattigdom definieras som “60% (eller mindre) än medianinkomsten”. Det innebär att när medianinkomsten (dvs den inkomst som ligger precis i mitten) ökar, så ökas även gränsen för relativ fattigdom. När medianinkomsten är 10.000 per månad så är gränsen för relativ fattigdom 6.000 per månad, och om medianinkomsten ökar till 20.000 så stiger gränsen för relativ fattigdom till 12.000 per månad.

    Några exempel på hur fel det slår om man använder relativ fattigdom som beskrivning för hur stor fattigdomen är:

    1. Den tredjedel som tjänar minst får en realinkomstökning på 2%, tredjedelen i mitten en realinkomstökning på 4% och den tredjedel som tjänar mest får en realinkomstökning på 6%. Då får alla en bättre ekonomi och fattigdomen minskar. Men, samtidigt ökar den relativa fattigomen.
    2. Den tredjedel som tjänar minst får en realinkomstsänkning på 1%, mittentredjedelen en realinkomstsänkning på 2% och övre tredjedelen en realinkomstsänkning på 3%. Då får alla en sämre ekonomi, fattigdomen ökar, men den relativa fattigdomen minskar.
    3. I en grupp på 10 personer så tjänar 4 av dem 11.995 per månad (efter skatt), 2 av dem tjänar 20.000 per månad (efter skatt) och 4 av dem tjänar 24.000 per månad (efter skatt). I denna grupp är medianinkomsten 20.000 per månad (efter skatt) vilket sätter det relativa fattigsdomsbegreppet på 12.000 per månad. I denna grupp är alltså den relativa fattigdomen 40% trots att ingen av dem är fattiga.
    4. I en grupp på 10 personer så tjänar 4 av dem 5.000 per månad, 6 av dem tjänar 6.000 kronor. I denna grupp är medianinkomsten 6.000 kronor per månad, och den relativa fattigdomsgränsen är då 3.200 kronor. I denna grupp är ingen fattig enligt det relativa fattigdomsbegreppet.

    Vi kan alltså bli fattigare, men framstå som om fattigdomen minskat om vi använder det relativa begreppet. På samma sätt kan vi alla bli rikare (dvs den faktiska fattigdomen minskar) men enligt det relativa begreppet ser det istället ut som om vi blivit fattigare.

    Istället är det mer korrekt — och ärligare — att använda just fattigdom som fattigdomsbegrepp. Det ger att man bör använda definitionen “den inkomstnivå som kan anses vara minimum för att försörja en familj med mat, bostad, kläder, medicinska behov och så vidare”.

    Då får vi olika nivåer för fattigdom över riket, vilket faktiskt är rimligt. Med de boendekostnader som finns i Stockholm måste man helt enkelt tjäna mer här — för att inte behöva känna sig fattig — än man måste göra i många andra kommuner. Där 7.000 kronor räcker till både mat och hyra i en del kommuner, så räcker 7.000 inte ens till boendekostnaden för en normalfamilj i Stockholm.

    Men, hur ser det då ut med fattigdomen i Sverige? Vi kan börja med att titta på nedanstående graf från SCB (som tyvärr bara sträcker sig till 2006)

    Här ser vi att fattigdomen har två toppar; 82/83 liksom 96/97. Fattigdomen har faktiskt minskat fram till 2006 (och efter det finns inga värden i grafen). Men, om vi vill ha lite mer aktuell statistik då?

    Då kan vi gå till Social rapport 2010 (PDF-varning) från Socialstyrelsen. Låt mig helt enkelt citera (sidan 9) :

    Mellan åren 2000 och 2007 ökade realinkomsterna i Sverige i alla inkomstsikt och andelen med disponibla inkomster under den absoluta fattigdomsgränsen sjönk från 8 till 5 procent av befolkningen. Dessutom minskade andelen personer som lever i hushåll med ekonomiskt bistånd. När konjunkturerna är goda ökar möjligheterna att ta sig ur fattigdom och biståndstagande.

    Fattigdomen har alltså minskat i Sverige, även om vi mäter fram till och med 2007. Även i Socialstyrelsens rapport kan man notera hyr meningslös termen relativ fattigdom är:

    Utvecklingen har medfört en minskad fattigdom i absolut bemärkelse samtidigt som fattigdomen ökat i relativa termer, det vill säga mätt som andelen personer med disponibla inkomster under 60 procent av medianinkomsten.

    Så, fattigdomen har alltså minskat, men om vi använder termen relativ fattigdom som fattigdomsbegrepp så framstår det som om vi blivit fattigare. Dessutom kan vi analysera fattigdomen noggrannare, genom att titta på långvarig fattigdom. Tillfällig fattigdom är sällan ett verkligt problem, medan långvarig fattigdom är problematiskt:

    Risken för långvarig fattigdom (fem år eller längre) är ändå relativt liten, bara mellan 3 och 4 procent av befolkningen är långvarigt fattiga under ett givet år.

    Fortsätter vi i Socialstyrelsens rapport så hittar vi på sidan 95 följande tabell, som även den visar hur meningslös termen relativ fattigdom är (klicka på bilden för en större version)

    Det finns ingen kommun i Sverige där den som är “relativt fattig” är fattig på riktig och behöver understöd. I små kommuner kan vi se att den som ligger 2.000 kronor över gränsen för stöd fortfarande betraktas som fattig enligt det relativa begreppet.

    Vi kan även titta på följande tabell över inkomstutvecklingen:

    Inte heller denna bild ger stöd till tesen att fler blivit fattiga. Men, däremot kan man utläsa någonting annat; de som faktiskt är fattiga (dvs fattiga på riktigt, inte de hitte-på-fattiga som S+V kör med) har halkat efter och har fått det ännu svårare mellan 1991 och 2007. Mest har de halkat efter under Socialdemokratiskt styre dock.

    På sidan 98 finns dock den tabell som jag tycker är intressantast i hela rapporten:

    Det vi kan se i denna tabell är följande:

    • Antalet verkligt fattiga (75% av absoluta fattigdomsnivån) är låg, och har minskat 2003-2007. Däremot kan vi se en puckel 2002 när förra lågkonjunkturen slog till som värst.
    • Antalet fattiga (100% av absoluta fattigdomsnivån) har minskat kraftigt sedan toppen 1996. Vänligen notera att den stora ökningen av fattiga inte var 91-94 under borgerligt styre, utan 94-96 under Socialdemokraterna.
    • Antalet personer med pressade marginaler, dvs grafen avsaknad av kontantmarginal (vilket betyder att man inte klarar av en oväntad utgift, exempelvis då tvättmaskinen går sönder) har också minskat. Detta är positivt eftersom den som saknar marginaler behöver handla på kredit om exempelvis tvättmaskinen går sönder, och som vi alla vet så kan kreditköp förstöra en redan pressad ekonomi.

    Allt som allt kan vi därmed konstatera:

    1. Antalet fattiga har inte blivit fler.
    2. Relativ fattigdom är ett meningslöst begrepp.
    3. De som verkligen är fattiga har fått se sin situation försämrad de senaste 20 åren.
    4. Det stora problemet är långvarig fattigdom, och det är fortfarande väldigt få som fastnar i långvarig fattigdom.
    5. Vänsterpartiet försöker svartmåla verkligheten för att plocka billiga politiska poänger.

    Postat i Sverige, Valet 2010 | 4 Kommentarer »

    Parboendegaranti

    Skrivet av Mattias den 7 april 2010

    Hur kan någonting som är laddat med så mycket hjärta och empati låta så torftigt? Parboendegaranti låter som en byråkratisk term, men den är så mycket mer.

    När vi fyller 18 år räknas vi som myndiga och därmed vuxna. Vi har rätt att fatta beslut om det mesta i vårt liv (även om vi måste vänta tills vi är 20 år innan vi får köpa en flaska vin, och sedan måste man vänta ytterligare några år om man vill adoptera).

    Men, i korthet så är vi myndiga och vi bestämmer över oss själva; tills vi blir gamla. När man passerat en viss ålder, när åldern gör att kroppen inte riktigt svarar mot hjärnans signaler så blir vi betraktade som barn igen. Helt plötsligt får vi inte bestämma över vårt eget liv, och helt plötsligt äger vi inte rätten att leva det som är kvar av livet på våra egna villkor.

    Ett exempel på detta är äldreboenden där de boende inte själva får bestämma när de ska gå och lägga sig. Pensionärer som fått handla på systembolaget i 50 år får inte dricka vin till maten på sitt äldreboende, och par som varit gifta i över 60 år får inte längre bo ihop.

    Detta är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Det finns ingen värdighet i att vuxna människor som bestämt över sig själva i 50 år plötsligt ska fråntas den rätten. Man är inte mindre värd som människa — eller som medborgare — bara för att man kommit till åren.

    Därför är det oerhört viktigt — och nödvändigt — att Folkpartiet driver kravet om en parboendegaranti. Det är inte tillräckligt för att återupprätta de äldres ställning i samhället, men det är ett första steg. Det är också att bedriva politik med hjärtat, att ha empati som politiker; oavsett hur torftigt ordet i sig låter.


    Även Hans Åberg, Rasmus Jonlund, Carl Larsson, Andreas Froby, Niklas Frykman, Annika Beijbom, Carina Boberg, Linnéa Darell, Runo Johansson, Fredrik Sneibjerg skriver om parboendegarantin.

    Postat i Landstinget, Sverige, Valet 2010 | 3 Kommentarer »

    Dessa evinnerliga attacker på snuset

    Skrivet av Mattias den 6 april 2010

    Ok, låt mig inleda med att jag som snusare är partisk i frågan, men nu börjar jag ledsna på dessa ogrundade attacker på snuset.

    Under EP-valrörelsen gick Ella Bohlin (KD) ut och propagerade för ett snus-förbud utan att ha några egentliga fakta som understödde den linjen. Den brist på forskningsresultat som pekar åt ena eller andra hållet skulle möjligen kunna motivera en försiktighetsprincip, där vi inom EU har som policy att inga nya nikotinprodukter ska införas, men Ella ville gå ett steg längre och helst förbjuda snus i Sverige också:

    I stället borde vi öppna för en diskussion kring orimligheten i att Sverige har detta undantag[…]

    På politikerbloggen har Miljöpartiets talesman i folkhälsofrågor, Gunvor G Ericsson, flera gånger argumenterat för att snus är skadligt, inte har några positiva effekter på rökning och att det borde förbjudas. Den 4:e februari publicerades hennes inlägg Inte försvarbart att Sverige tvingar på EU hälsofarligt snus. Detta följde hon upp den 12:e februari med inlägget Moderaterna har gått på myten om att snus minskar rökning och den 6:e april var det dags igen; Björling pressas om snusexporten

    Men, vad är det då för argument som förs fram? Jo, det kan sammanfattas i två delar.

    Folkhälsorapporten “Hälsa på lika villkor” och uttalanden i läkartidningen

    Påståendet här är att denna rapport skulle visa på att snusning inte alls lett till minskad rökning. Där citeras bland annat följande:

    Högst fem procent av svenska män har haft hjälp av snus i sitt rökslut. I stället för att främja snusanvändning behövs kraftfulla förebyggande åtgärder mot rökning.

    Som en sido-not: Detta citat är hämtat från läkartidningen, 2008, och jag kan inte hitta det i rapporten ifråga. Eftersom jag inte läst artikeln i läkartidningen i fråga så tolkar jag dock det som skrivs att denna slutsats är hämtad från rapporten.

    Det påståendet har flera problem:

    1. Den siffran går inte att dra ifrån faktaunderlaget.
    2. Även om den vore sann så är 5% mycket. Det är 100 färre fall av lungcancer varje år (3.300 insjuknar i lungcancer varje år, 5% av detta är 165, vilket jag avrundat ner till 100 eftersom det fortfarande är vanligare med snus bland män). Det är alltså minst 100 personer per år som Gunvor gott tycker kan dö i lungcancer varje år av ideologiska skäl.
    3. Det finns ingen korrelation mellan mening ett och två, och inget motsatsförhållande. Meningarna hör helt enkelt inte ihop.

    Det som borde ha stått är istället:

    Åtminstone fem procent av svenska män har haft hjälp av snus i sitt rökslut, vilket lett färre fall av lungcancer. Detta behöver dock kompletteras med kraftfulla förebyggande åtgärder mot rökning.

    Det är händelsevis den linje som jag företräder: få färre att insjukna i lungcancer och KOL, få färre ungdomar att börja röka, arbeta pro-aktivt mot rökning i offentliga miljöer, arbeta mot budskap som glorifierar rökning.

    Nästa citat handlar om i vilken utsträckning snusare har rökt innan:

    Att både snusa och röka är vanligt. År 2005 var 36 av de vuxna snusarna också rökare, 26 procent hade rökt tidigare medan 39 procent aldrig rökt.

    Detta tolkar förbudsivrare som Gunvor att de 39% som aldrig rökt är tobaksbrukare som inte skulle skulle ha varit nikotinister om det inte varit för snuset. Men, en sådan slutsats går inte att dra; det är rent önsketänkande från Gunvors sida.

    När jag gick i högstadiet så var det en del som började röka, och en del som började snusa. Detta beroende på grupptryck och beroende på vilka man umgicks med. Själv föll jag för grupptrycket och började snusa. Bland mina kvinnliga klasskamrater började de som föll för grupptrycket istället att röka. Jag är fullständigt övertygad att om inte snuset hade funnits så hade både jag, och många av mina kamrater börjat röka istället. När man är 14 gör man ingen bedömning av vad som är skadligt (allvarligt talat, när jag var 14 så var jag odödlig) utan man går på grupptryck och på vad som är häftigt. Det var häftigt att snusa och det var häftigt att röka och jag är tacksam att jag fastnade för den mindre skadliga varianten snus istället för rökning.

    Hade Gunvor fått bestämma så skulle jag ha börjat röka istället och då hade jag kunnat se fram mot både KOL och lungcancer.

    Samtidigt ignorerar de gärna den andra siffran, dvs att 26% hade rökt tidigare. Det är alltså, om dessa siffror är korrekta, drygt 800 personer per år som undviker lungcancer tack vare snuset. Jag upprepar; enligt de siffror som Gunvor själv använder som faktaunderlag så är det 800 personer per år som Gunvor vill skicka i en förtida grav. Finns det ingen hejd på hur många hon vill ta livet av?

    I denna sammanställning hänvisar man dessutom gärna till Health Effects of Smokeless Tobacco Products, The Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks (Scenihr) och påstår att denna säger:

    Det finns de som hävdar att rökningen i Sverige har minskat på grund av snuset. En nyligen presenterad vetenskaplig EU-rapport som har undersökt snus har slagit fast att det saknas bevis för att det skulle finnas ett orsakssamband mellan rök- och snustrender i Sverige. Rökning har dessutom minskat i flera befolkningar, utan att snusning ökat, enligt EU:s expertgrupp.

    Health effects of smokeless tobacco products 2009

    Men, vad säger den rapporten då? Jo, om man börjar med sammanfattningen, den del som man kan läsa om man inte orkar plöja hela rapporten, så står där:

    Due to insufficient evidence it is not possible to draw conclusions as to the relative effectiveness of smokeless tobacco as an aid to smoking cessation in comparison with established therapies.

    och vidare:

    There is some evidence from the USA that smokeless tobacco use may lead to subsequent cigarette smoking. The Swedish data, with its prospective and long-term follow-up do not support the hypothesis that smokeless tobacco (i.e. Swedish snus) is a gateway to future smoking. Social, cultural and product differences between North America and Europe and within Europe suggest caution in translating findings across countries.

    Vad innebär då detta? Jo, två saker:

    1. Det finns ingen forskning som entydigt pekar åt något håll. Vi kan inte med säkerhet säga att snusning minskar rökningen, men vi kan inte heller säga att snusning inte minskar rökning.
    2. Det är svårt att dra slutsatser om ett land eller en region baserat på ett annat land eller region

    Så ja, det är korrekt att det inte är bevisat att snusning leder till minskad rökning. Men det är också korrekt att det inte finns några bevis på motsatsen.

    Men, vad har vi då för data att gå på? Låt oss börja med nedanstående bild:

    Här ser vi försäljningen av tobak i Sverige, uppdelat på snus och cigaretter (klicka på bilden för en större bild). Vi kan se hur tobaksbruket totalt minskar, hur snusning ökar och hur rökningen minskar rejält. Siffrorna antyder att rökningen minskat pga snusningen, men det är inget bevis för det.

    Nästa bild (alla dessa bilder är från ovanstående rapport) ser ut så här:

    Här ser vi att rökningen minskat mer bland män än kvinnor, men också att snusning ökat mer bland män än kvinnor. Även dessa siffror antyder att snuset är en förklaring till minskningen av rökning.

    Låt oss titta på ytterligare en bild:

    Återigen ser vi hur snusningen verkar vara en orsak till att rökningen hålls nere. Dessutom ser vi hur snusningen ligger ganska konstant, medan samhällets attityd till tobak verkar slå igenom just i rökningen, dvs åtgärder mot tobak leder till minskad rökning.

    Låt oss då jämföra med Norge, vårt grannland där snuset inte haft en lika stark marknad som i Sverige. Vi ser då följande graf:

    Här blir det väldigt intressant. Vi ser här hur tobakskonsumtionen legat på en stabil nivå runt 40% mellan 1985 och 2006. Men, där rökningen stod för 90% av konsumtionen 1985 står den 2006 för 70% och siffran sjunker år för år.

    Det är helt korrekt att detta inte är vetenskapliga bevis för att snusningen lett till minskad rökning, men statistiken pekar i den riktningen och det är den mest troliga förklaringen.

    Så, även om det inte går att bevisa att snusning lett en minskning av rökning så är det den mest troliga förklaringen, och det är definitivt inget argument mot snus.

    Hälsa

    Hur ser det då ut på hälsosidan? Det vi kan konstatera är att lungcancer är den cancerform som starkast förknippas med rökning. Lungcancer drabbar 3300 patienter varje år och det är den femte vanligaste cancerformen i Sverige. Rökningen ligger bakom 80–90 procent av lungcancerfallen.

    Den cancerform som mest data pekar på skulle kunna ha ett samband med snusning är bukspottkörtelcancer. Data antyder att det kan finnas en förhöjd risk för snusare här. Som en jämförelse så är det 900 personer per år som drabbas av bukspottkörtelcancer. Så, även om godtar hypotesen att snus ökar denna risk så är det en klart mindre risk än för lungcancer. Men, då ska vi också ha i åtanke att rökare har dubbelt så hög risk för bukspottkörtelcancer som icke rökare, så det är fortfarande bättre att snusa än röka.

    Det finns också vissa forskningsdata som pekar på att det skulle kunna finnas en ökad risk för muncancer. Muncancer drabbar drygt 500 personer per år. Även här är rökning en riskfaktor (liksom alkohol) så återigen är inte detta ett argument mot snuset, så länge som man jämför med rökning.

    Hur är det då med påståendet att det skulle öka risken för hjärtinfarkt? Det är inte heller korrekt. Däremot riskerar en nikotinist (och det gäller även de som utnyttjar nikotintuggummin) större skador om en infarkt uppstår. Jag citerar:

    Till skillnad mot rökning ger snusning dock ingen ökad risk för hjärtinfarkt, visar studien. Däremot ökar risken att dö om man drabbas.

    – Djurförsök har visat att hjärtmuskeln vid infarkt lättare drabbas av större skador och oregelbunden hjärtverksamhet när det finns nikotin i kroppen, säger Göran Pershagen

    Sammanfattning

    Det finns alltså inget vetenskapligt stöd för det korståg som Gunvor G Ericsson (MP) för, eller den position som Elle Bohlin (KD) intog under EP-valet. Snarare pekar de data som vi har på att snus faktiskt hindrar folk från att röka. Men visst, det är inte bevisat att snusningen minskar rökning. Statistiskt finns det dock en sannolikhet för det.

    Givetvis vore det bättre om ingen rökte eller snusade alls, men kampen mot tobak bör sättas in mot att förhindra nyrekrytering. Om jag inte hade börjat snusa när jag var 14 är sannolikheten hög att jag inte hade snusat idag. Men, man kan inte gå tillbaks i tiden och rätta till misstag som man gjort.

    Med tanke på att Gunvor G Ericsson är Miljöpartiets talesman i folkhälsofrågor är det också stor risk att hon får inflytande på folkhälsopolitiken om de rödgröna vinner valet. Vill ni verkligen ha en sådan person — någon som med glädje skickar rökare in i en för tidig grav — som folkhälsominister? Snacka om drakonisk politik!

    Postat i EU, Internationellt, Sverige, Valet 2010 | 4 Kommentarer »

    Andreasviklund.com till salu

    Skrivet av Mattias den 5 april 2010

    Normalt sett skriver jag inte om ifall en domän eller site är till salu, men jag gör ett undantag i det här fallet.

    Via E24.se ser jag att Andreas Viklund blivit skönstaxerad och nu är tvungen att sälja sin site för att försöka lösa en skatteskuld som uppstod pga denna skönstaxering.

    Utan att ha läst skattemyndighetens utredning så känns det spontant som om de tagit i i överkant; jag har svårt att se att en site — inte ens en så populär site som Andreas site — kan dra in så mycket i annonsintäkter att det skulle motivera en sådan skönstaxering.

    Även om jag aldrig tidigare besökt Andreas site, så är jag givetvis väl bekant med hans arbete. En av hans mallar, WP-Andreas09, är den mall som jag utgick från när jag skapade min blogg, och mycket av hans design är kvar i orört skick. Jag har pillat i lite detaljer, men grunddesignen är för bra för att jag ska vilja ändra den.

    I vilket fall så hoppas jag att Andreas fortsätter att skapa mallar för bloggar och hemsidor, oavsett vad som händer med den här skatteskulden. Andreas är så pass duktig, och hans mallar så pass bra, att hans fortsatta arbete skulle vara till nytta för hela bloggosfären.


    När jag ändå var inne på E24.se noterade jag skatteverket nu ska hårdgranska diverse bloggar. Det berör inte mig personligen; när jag startade bloggen bestämde jag mig för att inte ha annonser och för att inte göra reklam i någon form. Dels för att slippa hålla på och deklarera dessa sidoinkomster, men framförallt för att min neutralitet inte ska kunna ifrågasättas och för att inte behöva riskera publicera budskap som jag inte står för. Hade jag använt google-ads hade jag löpt risken att få reklam för SD (de var tidigare aktiva med att göra reklam den vägen). Eller så hade det kanske dykt upp reklam för något annat parti, exempelvis som när Monica Green gjorde reklam för moderaterna.

    På min blogg ger jag stöd till sådan politik som jag gillar, och ingenting annat, och skulle jag ha reklamrutor så kontrollerar jag inte innehållet till 100%. Plus då att jag tycker att deklarationen är tillräckligt krånglig som den är, utan att behöva hålla på och deklarera sidoverksamheter. Jag utgår dock från att skatteverket nu granskar fler som gör reklam på sina bloggar, och de kan ju börja med att kolla att Monica Green tar upp sina sidoinkomster. Som riksdagsledamot utgår jag från att hon föregår med gott exempel och redogör för sina reklamintäkter.


    Det finns dock ett undantag från min princip om att inte ta emot stöd för bloggen, och det handlar om kostnader för mina valkampanjer. Precis som förra valet kommer jag dock redovisa varenda intäkt och utgift som jag haft. Som exempel kan ni se mina redovisningar för maj 2006, juni 2006, juli 2006 och augusti 2006.

    Den observanta läsaren kan notera att det inte finns någon redovisning för september, men jag hade inga intäkter där, utan bara en massa kostnader för reklam (sökordsannonsering via Google för att vara specifik).

    En sammanfattning av dessa kostnader och gåvor är att jag stod för ungefär en tredjedel av kostnaden, en av mina släktningar stod för en tredjedel och kommunföreningen stod för ungefär en tredjedel. Vilket var en ren vinstaffär för partiet eftersom det mesta av mitt arbete ledde till röster på partiet och inte kryss på mig (även om det givetvis är svårt att mäta några exakta siffror).

    I vilket fall, rena gåvor — som i det här fallet — ska inte tas upp i deklarationen, så därmed slapp jag det extra arbetet. Samtidigt kunde jag ha fullständig transparens i min kampanj, där det framgick tydligt hur min kampanj var finansierad. Jag kommer att göra samma typ av redovisning även denna gång, men inte förrän jag har några utgifter att redovisa (och kostnaderna för bloggen räknar jag inte in den här gången, eftersom de kostnaderna skulle jag ha haft ändå).

    Postat i Landstinget, Politikern, Sundbyberg, Sverige, Valet 2010 | En kommentar »

    Mindre glad påsk

    Skrivet av Mattias den 4 april 2010

    Jag hade egentligen tänkt att koppla bort rikspolitik och bloggande i några dagar under påsken för att ägna mig åt annat, exempelvis att proppa i mig osunda mängder ägg, softa i soffan framför några av de filmer som jag köpt men inte hunnit titta på, och sedan någon dag för att jobba ifatt allt som behövs av valplanering i Sundbyberg.

    Men, i min mailbox fortsätter det att ramla in mail om censurering av nätet, och jag kan inte bara ignorera frågan. Jag kommer inte att skriva ett långt inlägg, eftersom jag varken orkar eller hinner just nu. Vill ni läsa ett långt, och väl genomtänkt, inlägg med massvis av länkar så rekommenderar jag istället Per Petterson som skrivit inlägg som defnitivt är läsvärt.

    Lite kortare, men fortfarande läsvärt, är Zetterman som verkar känna samma sorg som jag gör; att förslaget kommer från Folkpartisten Cecilia Malmström. Jag betvivlar inte att Cecilia vill skydda barnen, men som liberal borde hon förstå att censur inte är rätt väg att gå, och att vi inte skyddar någon alls.

    Jag vill i det här sammanhanget betona att jag inte är det minsta intresserad av att skydda barnpornografi (oavsett om den är pedofil eller hebefil) och att jag inte har några som helst problem med lagar som förbjuder minderåriga att medverka i pornografiska alster. Men, att censurera nätet skyddar ingen; det förhindrar inte övergrepp på barn och det stoppar inte distributionen av barnporr på nätet. Det är alltså ingen avvägningsfråga mellan censur och att stoppa barnporr, utan det är en avvägning mellan censur utan effekt och ingen censur.

    Dessutom, fundera på vilka bilder som eventuellt kan tänkas stoppas. För den som vill bli illamående, för en sökning på “lolicon” på images.google.com. Vidriga bilder, ja, men allihop är tecknade. Vilka offer är det som ska skyddas här? Tecknarna?

    Men, invänder någon kanske; är då inte filter en bra väg att stoppa barnporr? Problemet här är att dessa filter är grovmaskiga (dvs de missar en hel del) samtidigt som de blockerar legitima siter. En av de siter som tidigare fastnade i ett av de barnporr-filter som används är korebonsai.com. Ni behöver inte oroa er för att klicka på länken, siten handlar enbart om bonsai-träd, och alla bilder är på olika Bonsai-träd. Det enda “farliga” med sidan är att man blir lite sugen på att köpa ett bonsai-träd (och de är inte billiga om man vill ha ett i någorlunda storlek)

    Det blir då någon hemlig organisation som avgör vad som ska vara tillgängligt, samtidigt som de som faktiskt distribuerar barnporr har andra kanaler. För några år sedan var binärgrupperna på NetNews (eller Usenet, eller vad som nu är termen nu för tiden, jag läser inte där regelbundet) populära för att distribuera porr. En annan distributionsform är privata FTP-siter som givetvis inte påverkas av något censur-filter. Inte heller hjälper filter mot spridning via torrents eller annan fildelningsteknik.

    Men, det största problemet är det sluttande planet, där mer och mer blir förbjudet. Nästa steg kanske blir omoralisk porr, därefter all porr och därefter omoraliska bilder. Även Mikael Ståldal tar upp problematiken med det sluttande planet.

    Om man inte drar gränsen vid “ingen censur” så blir det alltid bedömningar, och det blir alltid så att det skapas en ny maktfaktor som bestämmer vad vi ska få se och vad vi inte ska få se. Det kommer alltid att missbrukas för att blockera annat som man ogillar. Ett exempel är Kopimi som blockerades med barnporrfiltret för att någon ogillade deras budskap.

    Allt detta är problem som är lätta att förutse när någon pratar om censur, och som liberaler borde vi inte förfalla till sådan plakatpolitik. Lägg hellre resurserna på att spåra upp (och lagföra) de som producerar barnporr. Det vore ett vällovligt initiativ, och någonting som verkligen hjälper de barn som utsätts för övergrepp.


    Uppdatering: Läs även Andreas Fröby som lyfter fram vad som är bra i Cecilia Malmströms förslag (samtidigt som han poängterar att censur-delen inte är bra) liksom OlofB som förklarar tekniken bakom filter på ett pedagogiskt sätt.

    Postat i EU, Internationellt, Liberalism, Sverige | 3 Kommentarer »

    Första april

    Skrivet av Mattias den 1 april 2010

    Idag var det visst första april igen, och det stora nöjet är då att leta upp april-skämt.

    Nu har det inte hunnit vara första april så länge än, men det här är garanterat ett april-skämt:

    DN: Nytt FN-organ ska begränsa ditt internetanvändande.

    Jag uppdaterar inlägget när jag hittat fler skämt, men nu börjar det bli dags att sova efter att ha lagt ett antal timmar på att skriva en ansökan om projektstöd för Folkpartiet i Sundbyberg.


    Uppdatering 1:

    Jag trodde först att det här debattinlägget på politikerbloggen var ett aprilskämt, men det verkar vara sant.

    Artikeln i SydSvenskan, om Alkohol och lyx på tågen är jag lite osäker på. Det skulle kunna vara ett aprilskämt, men det skulle även kunna vara sant.

    Jag hade hoppats att debattartikeln i DN, om en ny sockerskatt skulle vara ett aprilskämt, men den verkar också — tyvärr — sann. Just sockerskatt var faktiskt ett av de första inlägg som jag skrev på min blogg, för snart 4 år sedan (den sjätte maj, 2006, skrev jag mitt första offentliga inlägg och då öppnade bloggen officiellt efter lite testkörning).

    André Assarson har också uppmärksammat artikeln i DN, och även han försöker se sockerskatten som ett aprilskämt först.

    Även Seved Monke uppmärksammar DN:s aprilskämt och hans spontana reaktion verkar vara samma som jag hade när jag först läste den; det otäcka är att det finns de som gärna skulle reglera och kontrollera nätet, och som gärna gör nätet till syndabockar till allt ont i världen.

    Bloggen Futuriteter spekulerar i om en debattartikel på SvD möjligen är ett aprilskämt (dock helt utan humor). Tyvärr är — som Futuriteter konstaterar — varken debattartikeln eller Ipred ett aprilskämt. Som aprilskämt skulle Ipred-lagen vara lite humor; men i verkligheten ger det bara en besk smak i munnen.

    Besök även aprilskämt.sesom samlar ett antal riktiga aprilskämt. Just Google translate for animals tycker jag är riktigt roligt.

    Postat i Humor | 2 Kommentarer »