Kryssa Mattias

Liberal fritidspolitiker i Sundbyberg

De som är beredda att ge upp väsentliga friheter för att få
lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet.
(Benjamin Franklin)

  • Nya inlägg

  • Senaste kommentarer

  • Senaste Trackbacks:

  • Allmänt

  • Andra bloggar

  • Liberaler

  • Mer från/om mig

  • Politik

  • Politiska bloggar i Sundbyberg

  • Kampanjer

    • Stöd Israel
  • Ekonomiskt stöd

  • Länkregistrering

  • Technorati

  • Networked blogs

  • Licensvillkor

  • Creative Commons License
    Alla texter och alla bilder är licensierade under en Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell- Dela Lika 2.5 Sverige Licens.
  • Arkiv för månaden juli 2010

    Anonyma politiker och media

    Skrivet av Mattias den 29 juli 2010

    Svenska dagbladet tar i en artikel upp att lokalpolitikerna i Stockholm är okända, dvs att väldigt få väljare känner igen stadens toppolitiker.

    Inledningsvis har jag några invändningar mot upplägget:

    1. Är det verkligen utseendet som är det viktiga? Vore det inte mer relevant att fråga vem Sten Nordin är, än att visa en bild på honom?
    2. Man bortser både från de politiker som finns i landstinget (som är politiker för hela länet, och inte bara Stockholms stad) liksom de politiker som finns i andra kommuner i länet.
    3. Vi har fortfarande partival i Sverige, och även om jag är anhängare av utökat personval så är det viktiga att väljarna vet vad partierna står för så länge som det är partival.

    Men, bortsett från de invändningarna så håller jag om att det är ett problem att så få politiker är kända bland väljarna. Däremot håller jag inte riktigt med om analysen i artikel nummer två på temat; dolda makthavare hotar demokratin.

    Det är ett problem med dolda makthavare, men våra folkvalda är inte dolda. En dold makthavare är istället en politiker med makt som saknar väljarmandat och som inte kommunicerar med väljarna.

    Ur ett Sundbybergsperspektiv tillhör jag de dolda makthavarna till första halvan; jag är inte invald av väljarna någonstans men jag har stort inflytande på Folkpartiets politik i Sundbyberg. Under 2007 var jag dessutom politiskt ansvarig för kultur-, idrotts- och fritidsfrågor i Sundbyberg (plus vissa myndighetsfrågor) och hade givetvis ett stort inflytande på den typen av frågor i Sundbyberg. Det är en plattform som jag aldrig hade väljarstöd till, utan det var partiet som satte mig där (sedan menar jag givetvis att det var en välförtjänt utnämning, annars hade jag inte tackat ja)

    Däremot har jag aldrig försökt gömma mig, och jag försöker kommunicera via de kanaler som jag har tillgång till. Sedan finns det politiker som verkligen är osynliga för väljarna, samtidigt som de har makt. Dessa kallas ibland för grå eminenser, men det behöver inte handla om trotjänare utan kan lika gärna vara yngre förmågor som har stor möjlighet att påverka men som inte har officiella uppdrag.

    I vilket fall; att ha makt utan att vara känd, utan att granskas och utan att väljarna vet vem det är; det är ett problem. Men, det är inte fallet här. De personer som berörs i artikeln är gruppledare för sina partier och de är borgarråd eller oppositionsråd. Medierna skulle kunna granska dem, om de ville.

    Och det är där som jag menar att analysen brister. Den media som finns i Stockholm (SvD & DN som rikstidningar, Metro som gratistidning) har inget större intresse av lokal politik. De skriver sällan om lokala frågor, och ännu mer sällan om lokala politiker. Skulle de skriva om en lokal fråga är det oftast Moderaterna eller Sossarna som citeras (att det finns fler partier i Stockholms län tycks sällan vara relevant för media).

    Går man ut till andra kommuner i länet blir det ännu sämre. I fallet Sundbyberg skrivs det ytterst sällan om kommunen, och den här mandatperioden är det framförallt kuppen i Sundbyberg som det skrivits om (och även då var det framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna som kom till tals) och sedan några kortare artiklar när det blivit politiskt bråk.

    Vilket jag på sitt sätt kan förstå; både SvD och DN är rikstidningar och en stor del av deras läsare är helt enkelt inte intresserade av vad som händer lokalt i Stockholms län. Men, det innebär att vi inte har någon lokal media som skriver om lokala frågor. Jämför man med Linköping, där jag spenderade mina första 30 år, fanns där Corren som lägger ett antal sidor på lokala frågor, där till och med Mjölby har sin egen sida i tidningen.

    Det vi har i Sundbyberg är “Mitt i Sundbyberg”, en gratistidning som kommer ut en gång i veckan och där 80% av tidningen är annonser. Det är inga djuplodande reportage i den tidningen, och de skriver sällan om politik. Givetvis är det bättre än ingenting, men som politiker i Sundbyberg har du inte media att vända dig till på samma sätt som i kommuner utanför Stockholms län.

    Därmed borde en analys om osynliga politiker i Stockholm handla mer om medias roll. Om politikerna här är okända beror det mer på att media inte rapporterar tillräckligt mycket om politiken i Stockholm, än om att politikerna inte skulle försöka nog.

    Även Peter Andersson skriver om artiklarna.

    Postat i Landstinget, Sundbyberg, Valet 2010 | 2 Kommentarer »

    Vård i världsklass — nu även för psykiatrin

    Skrivet av Mattias den 29 juli 2010

    Vården i Stockholm har länge hållit hög kvalitet; jag skulle till och med vilja påstå att vår vård är i världsklass kvalitetsmässigt. Det har dock länge funnits två problem; köerna och psykiatrin.

    Att vår vård är bra hjälper inte så länge som man står i kö; i väntan på behandling. Det är därför som jag är så glad att Folkpartiets kamp lett till vårdval och minskade köer, och med ytterligare en mandatperiod kan vi fortsätta minska köerna samtidigt som vi upprätthåller kvaliteten.

    Men, ett sorgebarn har länge varit psykiatrin (och där ömmar jag extra mycket för barn- och ungdomspsykiatrin, liksom psykiatri för unga vuxna) där kvaliteten helt enkelt varit för låg.

    Därför blir jag så glad när Birgitta Rydberg skriver om just Psykiatrin och om hur Folkpartiet har förslagen som behövs för att stärka psykiatrin.

    Jag måste dessutom säga att Birgitta går från klarhet till klarhet som Folkpartiets gruppledare i landstinget. För ett år sedan var jag ganska negativ till Birgitta eftersom hon dels var emot ett sprutbytesprogram och dels för att landstinget skulle ägna sig åt omskärelser. Just omskärelse är vi fortfarande inte överens om, men i sprutbytesfrågan var Birgitta en drivande kraft bakom att Stockholms läns landsting nu inför ett sådant och att även denna del av vården präglas av evidens.

    Evidens är dessutom en aspekt som Birgitta tar upp i sin artikel, där hon skriver:

    Ett annat viktigt tema för framtidens psykiatri är evidens: flumpsykiatrin måste slutligen rensas bort, där den fortfarande finns. Det föråldrade och icke fungerande måste försvinna, vetenskap och beprövad erfarenhet gälla för all vård och behandling. Liksom valfriheten är det något som ska vara lika självklart i psykiatrin som i övrig vård.

    Vilket även det gör mig glad. Jag är en stark anhängare av mer evidens inom politiken, och då särskilt inom vården. Vården ska inte syssla med åtgärder som inte har någon positiv effekt bortsett från placebo (eller ännu värre; som är skadliga). För kroppsliga sjukdomar har vi till exempel homeopatin som inte hör hemma i modern sjukvård.

    Kort sagt, ett väldigt glädjande besked så här inför valrörelsen; Folkpartiet fortsätter att ha den bästa politiken för landstinget.

    Uppdatering: Läs gärna Jessica Ericsson som skriver tänkvärt och insatt om psykiatrin.

    Postat i Landstinget, Valet 2010 | En kommentar »

    Return of “folkhälsofascism”

    Skrivet av Mattias den 28 juli 2010

    Jag har tidigare skrivit om folkhälsofascism och hur kommuner som arbetsgivare tycker sig ha rätt att hindra de anställda från att snusa eller röka på arbetstid.

    Precis som då tycker jag att det finns begränsningar som är rimliga, exempelvis att man inte får röka i offentliga lokaler; att man inte får nyttja tobak i situationer där man arbetar med barn och ungdomar; att man inte ska kunna ta rökpaus när man själv vill.

    Därför har jag heller inga problem med landsting som förbjuder de anställda att röka annat än på lunchen (och då ombytta till privata kläder) och jag tycker inte att det är problematiskt att patienter tvingas gå ut från sjukhuset för att kunna röka (även om jag tycker att det ska kunna finnas vissa undantag).

    Det jag har problem med är när landsting — som i artikeln i SvD — anser sig ha rätt att förhindra folk från att snusa, eller när man förbjuder försäljning av tobak på sjukhuset. Som jag påpekat tidigare är snus alldeles utmärkt som rökavvänjning och eftersom snusets skadeverkningar är begränsade är det inget folkhälsoproblem om folk snusar.

    Jag tänker därför här och nu utöka min personvalsplattform för landstinget. Om jag blir invald lovar jag att rösta nej till alla förslag om att införa snusningsförbud i landstingets lokaler; detta oavsett om förbudet är riktat mot anställda/personal eller mot patienter/anhöriga. Jag lovar dessutom att rösta nej till alla förslag om att förbjuda försäljning av snus i butiker lokaliserade i landstingets lokaler.

    I sammanhanget vill jag påminna om läkareden:

    Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

    Det står ingenting om att agera folkhälsopolis eller att försvåra livet för patienter, anhöriga eller kollegor. Ett generellt tobaksförbud är inte i linje med en god folkhälsopolitik och det kränker ett antal liberala principer. Låt de som vill snusa göra det och ägna er åt verkliga hälsoproblem istället.

    Och för formens skull; som nikotinist och kedjesnusare är jag givetvis partisk i frågan. Det ändrar dock inte att jag har fakta på min sida.

    Postat i Landstinget, Valet 2010 | Kommentering avstängd

    Return of “Mediernas påstådda högervridning”

    Skrivet av Mattias den 26 juli 2010

    För drygt fyra år sedan skrev jag ett inlägg om mediernas påstådda högervridning där jag pekade på att det inte finns några data som stöder den myten.

    Men, eftersom det snart är val så var det kanske inte oväntat att ett antal sossar skulle börja dra snyftvalser om hur synd det är om dem. Först var det överste Nätrot himself (ni vet, han som tycker att enbart progressiva bloggar är relevanta) som grät ut om hur mycket större resurser som de borgerliga har. Detta kan enkelt vederläggas genom att titta på hur mycket som LO stöttar med (ytterligare en fyra år gammal artikel som blev obehagligt aktuell).

    Därefter följde Johan Westerholm upp med en artikel om att media är högervriden. En upprinnelse till den diskussionen var den här tråden hos tokmoderaten där jag postade en syrlig kommentar om att ifall media var vriden åt något håll så var det åt vänster. Men, låt oss gå igenom hur resonemanget kring medias påstådda högervridning förs, och hur enkelt det är att vederlägga påståendet.

    Ledarsidorna

    De rögrönas argument: Eftersom en majoritet av svenska dagstidningar har borgerliga ledarsidor så är svensk media borgerlig.

    Analys: Det är korrekt att av dagspressen (som inte är samma sak som media, men låt oss hålla oss till morgon- och kvällstidningar som utkommer 3 gånger per vecka eller oftare, bara för argumentationens skull) har en överväldigande majoritet ledarsidor med borgerlig prägling (vilket väl om något tyder på att de borgerliga partierna har en bättre näringslivspolitik, men vi kan ta den diskussionen någon annan gång).

    Men, för att detta ska vara relevant så ska något av följande villkor vara uppfyllt:

    1. En majoritet läser ledarsidan
    2. Ledarsidans politiska färg avspeglar sig i resten av tidningen

    Om vi börjar med den första punkten; hur många läser vad i en dagstidning? Om vi går till boken Det nya Sverige (hela boken finns att ladda ner som PDF för den som så önskar) så finns på sidan 336 en tabell som visar hur stor del av läsarna som läser olika delar i en tidning. Denna tabell domineras av lokala nyheter som läses av 87 procent (och 35 procent läser alla artiklar inom kategorin). Sedan går siffrorna nedåt.

    För kategorin “ledare och kommentarer” så är det 41 procent som läser denna kategori (och 12 procent som läser allting inom kategorin). I sammanhanget kan det vara värt att notera att “ekonomi” läses av 41 procent och “inrikespolitik” av 61 procent, men jag återkommer till de två siffrorna senare.

    När vi nu har avfärdat punkt 1, eftersom de flesta faktiskt inte läser ledarsidan, så kan vi gå till punkt 2; är journalister viljelösa mähän som låter ledarredaktionen bestämma hur de ska skriva sina artiklar?

    Det finns inga data som styrker den tesen, och i sammanhanget kan det vara värt att klippa in två citat. Citat ett är från Kent Asp, en känd forskare när det kommer till medier:

    I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter. En journalist med moderata partisympatier och en journalist med vänsterpartisympatier gör därför oftast samma nyhetsbedömning.

    Det andra citatet hämtar jag från en ledare i SEKO-tidningen (26/4 2006). SEKO är som bekant ett av sossarnas fackförbund:

    [...]Asps siffror visar inte heller på vilket sätt journalisternas partisympatier skulle slå igenom i deras rapportering. När jag varit ute och talat om journalistik och massmedier i organisationsvärlden har jag ofta mött uppfattningen att alla journalister har en dold agenda, en politisk dagordning som de egentligen, bakom alla fina ord om objektivitet och opartiskhet, vill pracka på medborgarna. Så är det naturligtvis inte. De allra flesta journalister vill berätta mångsidigt.[...]

    Så. påståendet om att journalister skulle låta ledarsidan diktera att de ska ha en viss partipolitisk spinn på sina artiklar kan vi avfärda; åtminstone så länge som ingen presenterar bevis för att det skulle vara annorlunda.

    Journalisterna

    När argumentet kring ledarsidorna faller (och som ni ser är det ganska enkelt att visa att det argumentet inte håller) så ger man sig på journalisterna. Man hävdar att journalister i allmänhet är högervridna, och att detta skulle påverka nyhetsartiklarna. Hur är det då med journalisternas partisympatier?

    Om vi då väljer att titta på rapporten Journalistkårens partisympatier (rapporten “Rättvisa nyhetsmedier” från 2006 bemötte jag redan 2006, se den första länken i inlägget) som Johan själv länkar till (jag utgår alltså från samma faktaunderlag som Johan gör sina påståenden från) så ser man på sidan fem (5) en tabell över journalisternas partisympatier.

    Där kan vi utläsa att 2005 hade 33% av journalisterna sympatier för de borgerliga partierna och 67% hade sympatier för de rödgröna. Aj då, Johan, det är ju precis tvärtemot vad du hävdar. Detta blev ju då lite prekärt för Johan; den rapport han hänvisar till säger precis tvärtom mot vad han hävdar. Men, då tar Johan till standardknep 1A när statistiken säger någonting annat än det man vill att den ska säga, man väljer ut en delmängd.

    Så, delmängden som väljs ut är journalister “som dagligen arbetar med politisk eller ekonomisk nyhetsrapportering”. Nu kan det i sammanhanget vara värt att dra sig till minnes siffrorna från tidigare:

    För kategorin “ledare och kommentarer” så är det 41 procent som läser denna kategori (och 12 procent som läser allting inom kategorin). I sammanhanget kan det vara värt att notera att “ekonomi” läses av 41 procent och “inrikespolitik” av 61 procent, men jag återkommer till de två siffrorna senare.

    Utan att förklara varför ekonomijournalister skulle vara extra relevanta (trots att lika få läser ekonomidelen som ledarsidan) så väljs just ekonomijournalister ut. Men ok, vi följer Johans tankespår (även om hans sortering är tveksam) och tittar på dessa siffror som vi då hittar på sidan 14.

    Inom gruppen politik är 61% rödgröna och bara 39% föredrar alliansen. Inom gruppen ekonomi är 61% rödgröna även här, och 39% gillar alliansen bäst. Sammanvägt blir siffrorna för politik och ekonomi 60% för de rödgröna och 40% för alliansen (och anledningen till att det inte blir samma siffror har med avrundning att göra)

    Så, inte ens med den här begränsningen fick Johan igenom sin poäng. Dessutom börjar vi få ett problematiskt litet urval att arbeta med. Medan gruppen “alla journalister som svarat” är 913 stycken, så är den här gruppen 113 stycken. Det innebär att minsta avvikelse i urvalet kommer att ge genomslag på procentsiffrorna. Hade en sosse till svarat på enkäten så hade de rödgröna ökat med en procentenhet och hade en moderat till svarar på enkäten så hade alliansen ökat med en procentenhet.

    Rapporten anger ingenting om konfidensgrad eller konfidensintervall och det är svårt att se hur stickprovet här skulle vara statistiskt relevant. Men ok, vi köper siffrorna ändå, trots att underlaget egentligen är för litet för att dra slutsatser. Trots detta får Johan inte rätt; siffrorna talar fortfarande emot hans test.

    Men, skam den som ger sig? Om man tar en ännu mindre delmängd så kanske Johan kan hitta stöd för sin tes? Han går då istället till gruppen “journalister som dagligen arbetar med politisk och/eller ekonomisk nyhetsrapportering i Stockholm” och de siffrorna hittar vi på sidan 15.

    Woot! Success! Här visar det sig att 53% har sympatier för alliansen och 47% för de rödgröna. Då måste väl Johan ha rätt?

    Nej, faktiskt inte. Den här gruppen består av 47 personer. Om gruppen ändras med en enda person så sticker siffrorna iväg. Ett svar till från en journalist med rödgröna sympatier och siffrorna ändras. Här är det 25 (av 47) som angett alliansen som preferens och 22 som angett de rödgröna. Lägger vi till 1 rödgrön journalist blir siffran för de rödgröna 48%. Två till och siffran blir 49% och tre till och siffran blir 50%. Samma sak om färre journalister med allianssympatier har svarat.

    För att kunna använda ett så här litet urval måste vi säkerställa att i den här lilla gruppen (“journalister som dagligen arbetar med politisk och/eller ekonomisk nyhetsrapportering i Stockholm”) så spelar politiska preferenser inte in överhuvudtaget när det kommer till benägenhet att svara.

    Det går helt enkelt inte att dra de slutsatser som Johan drar; inte om vi vill kunna uttala oss med någon egentlig konfidens.

    Radio / TV

    Om vi dessutom lämnar dagspressen, och tittar på media i ett större sammanhang; hur ser det ut där? Har de borgerliga ett övertag där kanske?

    Kort svar: Nej. Tittar vi på public service (SVT+SR) så ser vi (sidan 16) att sympatierna för de rödgröna där ligger på 71% och för alliansen på 29%. För de kommersiella kanalerna ligger siffrorna på 39% för alliansen och 61% för de rödgröna. Vi kan ta vilket media som helst; det är fortfarande en övervikt för journalister med rödgröna sympatier. Det finns inte en enda siffra som styrker påståendet att journalister eller media skulle vara högervridet. Inte en enda.

    Sammanfattning

    Vi kan alltså avfärda argumentet kring ledarsidar, och det enda sättet att hitta några siffror som antyder att journalister är högervridna är genom att välja ett så litet underlag att det inte går att dra några slutsatser alls.

    Tror man att journalister låter sin politiska färg påverka arbetet; så att artiklarna får en partipolitisk prägel är det alltså mer korrekt att hävda att media är vänstervriden.

    Jag tror däremot på journalisternas integritet och yrkesskicklighet, och citerar återigen Kent Asp:

    I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter. En journalist med moderata partisympatier och en journalist med vänsterpartisympatier gör därför oftast samma nyhetsbedömning.

    Att media är högervriden är alltså en myt. VSB.

    Postat i Sverige, Valet 2010 | 2 Kommentarer »

    Ordlista för bloggosfären

    Skrivet av Mattias den 26 juli 2010

    När man kommenterar på andras bloggar kan det lätt uppstå missförstånd; skriven text är svår att få fram känslor i och där talad kommunikation är synkron och omedelbar så är ett kommentarsfält asynkront och med fördröjningar.

    För att underlätta kommunikation på bloggar på vänsterhalvan, de s.k. netroots, har jag därför tagit fram en liten kort parlör så att några missförstånd kan undvikas:

    • Progressiv
      • Att man tycker exakt likadant som partihögkvarteret på Sveavägen. Exempel: Netroots är progressiva, eller i Aftonbladets partibarometer är de rödgröna partierna progressiva.
    • Fattig
      • Att man inte har råd att köpa allting som alla andra kan köpa. Exempel om man inte kan köpa flera par märkesjeans, eller den senaste platt-tv:n, så är man fattig.
    • Högervriden
      • En grupp där färre än 75% är rödgröna är högervriden. Exempel: svenska journalister är bara till 2/3 sympatisörer med ett rödgrönt parti. Därför är de högervridna.
    • Orättvist
      • Allting som ger de borgerliga likvärdiga villkor med de rödgröna är orättvist. Exempel: LO stöttar (S) med 400 miljoner i valrörelsen, och de rödgröna har ytterligare ca 100 miljoner i tillgångar till valrörelsen. Slår man ihop resurserna hos de borgerliga och de tankesmedjor som räknas som borgerliga så har de tillsammans ungefär lika mycket som de rödgröna plus LO. Detta är orättvist.
    • Stödtrupper
      • Alla organisationer som i någon fråga har samma åsikt som de borgerliga är stödtrupper till de borgerliga. Organisationer som de facto kampanjar för en socialdemokratisk valvinst är “fristående organisationer med gemensam värdegrund”. Exempel: skattebetalarnas förening och villaägarna är borgerliga kampanjorganisationer. Hyresgästföreningen och ABF är fristående organisationer som inte har någon som helst koppling till (S).
    • Fakta & åsikter
      • Allt som de progressiva tycker är fakta, och fakta som talar emot detta är åsikter. Exempel: att huvuddelen av jobbskatteavdraget gått till låg- och medelinkomsttagare är inte fakta eftersom det inte stämmer med vad de progressiva tycker.
    • Öppen debatt
      • Tillämpas på en del progressiva bloggar och betyder att bloggen censurerar åsikter som de ogillar. Exempel: du tycker inte som jag, så då släpper jag inte igenom din kommentar.

    Förhoppningsvis underlättar detta er navigering i bloggosfären.

    Postat i Valet 2010 | 6 Kommentarer »

    Hvad vilja Mattias?

    Skrivet av Mattias den 25 juli 2010

    Fredrik Antonsson, mer känd som tokmoderaten bjöd in till en diskussion kring vad jag vill som bloggare; vad som är mitt syfte, mitt mål och mina drivkrafter. Eller, för att citera frågan ordagrant: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

    Ursprung

    Jag började blogga för drygt fyra år sedan. Från början var min blogg ämnad som en personvalsplattform, och syftet var helt enkelt att pusha för mig själv; att med hjälp av nya media få fler att kryssa mig. Den ambitionen får man väl konstatera att jag misslyckades kapitalt med.

    Sedan får man väl konstatera att min förutsägelse i september 2006 inte riktigt stämde. Det blev inte mindre politik — som jag trodde — utan mer; mångfalt mer till och med. Väljarna gav mig ingen politisk plattform men partiet — och mina partikamrater — gjorde det istället, vilket jag är tacksam för. Även om den här mandatperioden varit slitig ibland så ångrar jag inte all tid som jag lagt ner, och jag skulle göra det igen.

    Ändrat fokus

    Trots att ursprungsplanen var att lägga ner bloggen efter valet så valde jag att fortsätta med bloggandet. Det blev dock ett annat fokus. Eftersom jag var (och för all del är) djupt involverad i Sundbybergspolitiken valde jag att byta fokus till Sundbyberg, dvs jag ville skriva om politik i Sundbyberg i första hand, Stockholms län i andra hand och rikspolitik i tredje hand. När det kommer till rikspolitik valde jag att behålla mitt tidigare fokus, dvs integritetsfrågor.

    Någonting jag inte valde att ändra fokus på dock var partilojaliteten. Jag har aldrig haft som ambition att vara en partimegafon, och jag kommer aldrig att försvara allting som mitt parti gör; sådant som kräver kritik tänker jag också kritisera. Däremot, har jag några begränsningar:

    1. Jag skriver aldrig sådant som jag får veta i förtroende. Det spelar ingen roll om det är ett privat samtal, interna diskussioner i kommunstyrelsegruppen, eller olika typer av förhandlingar med andra; det jag får veta i förtroende sprider jag inte vidare. Det är framför allt en principsak, men givetvis spelar det in att jag skulle hållas utanför viktig information om jag började glappa om en massa saker.
    2. Jag tar kritik internt, när det går. Viss kritik, och vissa frågor, får bättre effekt om man tar kritiken internt. Det viktiga för mig är inte om alla som läser min blogg får reda på att jag är motståndare till en viss fråga, utan att jag uppnår resultat.
    3. Jag tonar ner kritiken när vi börjar närma oss ett val. Det kan upplevas som fegt, men för mig är det viktigare att alliansen vinner valet än att kommentera det som alliansen gör fel. Jag kommenterar fortfarande en del som jag tycker är riktigt tokigt (typ Ask och hennes lila kuvert) men det sista halvåret inför ett val är min blogg fokuserad på att vinna valet.

    Det ändrade fokuset har, tillsammans med ojämn arbetsbelastning, lett till en väldigt ojämn frekvens i mitt bloggande. I samband med kuppen i Sundbyberg skrev jag massvis om Sundbyberg och vad som hände (och Antonsson var en flitig kommentator, eftersom han inte hade börjat blogga då) men under andra perioder har det inte funnits så mycket att kommentera i Sundbyberg — alternativt så har jag inte hunnit.

    Men, mitt primära fokus handlar om att blogga om vad som händer i Sundbyberg, liksom om mig själv som politiker. Eftersom vi nu närmar oss valet har det blivit mer fokus på mig som person igen, och bloggen är återigen en del av min personvalskampanj.

    Principer

    Jag anser att politik är en kontaktsport, och jag gärna i när jag bloggar. Jag angriper gärna politiska motståndare när jag anser det befogat, men jag försöker hålla mig till dem som politiker. Jag försöker undvika att angripa någon som person, och istället angripa dem som politiker (eller som bloggare). Gränsdragningen är inte helt trivial, så några gånger har jag faktiskt tonat ner kritik eftersom den uppfattats som riktad mot personen.

    När det kommer till kommentarer har jag en öppen policy, där jag släpper igenom det mesta i kommentarsväg. Jag är dock mer förlåtande till personangrepp på mig än mot andra, och jag släpper inte igenom kommentarer som är lagbrott eller som försöker framställa andra som brottslingar. Genom åren har jag behövt blockera en IP-adress, och av 848 kommentarer är det två eller tre som jag helt vägrat släppa igenom och en eller två där jag strukit delar av kommentaren innan jag släppt igenom den.

    Dessutom menar jag att politik handlar om fakta och slutsatser/åsikter. Jag har ofta med en faktabakgrund i mina inlägg och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är mina slutsatser/åsikter utifrån dessa. Bland det värsta jag vet är bloggare som kallar åsikter för fakta, och jag försöker vara tydlig med vad som är fakta och vad som är åsikter; liksom hur jag landat i mina åsikter utifrån detta. Samma faktabakgrund kan faktiskt leda till helt olika åsikter, beroende på hur man applicerar dessa fakta, liksom hur man tolkar dem.

    Som skribent kan jag ibland vara både bitsk, arrogant och dryg; även om jag försöker hålla nere dessa personlighetsdrag. Jag beklagar inte när meningsmotståndare ogillar det jag skriver (och framför allt älskar jag kommentarer av typen “mina folkpartikompisar skrattar åt dig och tycker att du är pinsam) men däremot beklagar jag när någon känt sig sårad.

    Under åren har jag fått en del hotbrev och det har gjorts försök att få mig att stänga ner min blogg; sådant sporrar mig bara att skriva mer dock.

    Mål och syfte

    Som jag redan sagt så skriver jag en hel del om Sundbyberg och det har en viss anknytning till vad mina mål och syften är. Jag skriver för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga; frågor som jag anser att fler behöver få läsa om. Det kan handla om lokala frågor som inte lyfts fram eftersom vi inte har någon lokal media, men det kan även handla om rikstäckande frågor som jag menar att traditionell media

    Ett annat syfte med min blogg så är inpå valet är givetvis att bidra till en alliansseger och ett bra resultat för Folkpartiet. Jag är folkpartist och jag är en av partiets valarbetare. Det är också därför jag inte tänker argumentera för att man ska rösta på Piratpartiet (vilket jag gör en längre utläggning om här) eller uppmana till röster på andra partier än Folkpartiet.

    Däremot har jag som ett mål att pusha för artiklar som jag gillar, idéer som jag tycker är bra eller personer som jag tycker skriver bra. När jag länkar till andra så är det innehållet jag länkar till, inte att personen är aktiv i ett visst part. Inte heller skulle jag exkludera någon för att de är aktiva i fel parti.

    Som en del av det sistnämnda syftet deltar jag även aktivt i samarbetet liberala bloggare och lite mindre aktivt i samarbetet alliansbloggare. Detta för att bli uppmärksammad på bra artiklar och ämnen som behöver lyftas.

    Samarbeten

    Därmed kommer vi in på olika typer av samarbeten, exempelvis Netroots och liberala bloggare. För mig handlar ett samarbete om att individer stöttar varandra; man pushar det man tycker är bra, man kommer med feedback till varandra, och ibland hjälper man varandra att lyfta ett ämne. Det är dock fortfarande individen som är fokus; olika personer som stöttar varandra. Netroots framstår för mig som mer kollektiv; man agerar som en grupp; man resonerar som en grupp; man tycker som en grupp.

    Ett sådant synsätt skulle aldrig fungera för mig. Gruppen (oavsett vilken grupp det är) kan aldrig vara överordnad individen. Av samma skäl skulle jag aldrig kunna vara progressiv eftersom ordet progressiv i Sverige betyder “tycker som Sveavägen”. Jag håller gärna med ett parti när de tycker rätt, men jag skulle aldrig hålla med en avsändare baserat på avsändaren, utan det viktiga är budskapet.

    Sammanfattning

    Så, i sammanfattning, för att besvara frågan: “Men vad vill du med ditt bloggande, och varför vill du det?”

    Jag vill:

    • Lyfta frågor som jag tycker är viktiga
    • Berätta om vad som händer i Sundbyberg
    • Få fler att rösta på Folkpartiet och att kryssa mig (under valrörelser)
    • Lyfta områden där mitt parti kan förbättra sig (när det inte är valrörelse)
    • Tipsa om andra skribenter som skriver bra och tänkvärt
    • Bli en bättre skribent (övning ger färdighet)
    • Ha kul (vilket gäller allt jag gör; är det inte roligt är jag inte intresserad)

    Postat i Landstinget, Liberalism, Personligt, Politikern, Sundbyberg, Valet 2010 | 2 Kommentarer »

    Fler av Folkpartiets visioner förverkligas

    Skrivet av Mattias den 24 juli 2010

    I SvD har de gått igenom vad partierna i landstinget vill genomföra under nästa mandatperiod, och artikeln med Moderaterna innehåller besked om att Moderaterna nu ansluter till Folkpartiets förslag; att privatisera Danderyds sjukhus. Vår gruppledare i landstinget, Birgitta Rydberg, skriver mer om detta.

    Hon tar även upp att Ilja Batljan öppnar upp för ett mer konstruktivt klimat i landstinget. Det finns dock två problem som jag tycker är värda att lyfta i sammanhanget:

    1. Ilja kommer inte vara kvar i landstinget efter valet. Ledare för oppositionen blir istället någon annan socialdemokrat och övriga toppkandidater för (S) har inte gjort sig kända för att bidra till konstruktiva diskussioner eller söka breda överenskommelser.
    2. Socialdemokraterna samarbetar med (MP) & (V). Dessa två partier vill riva upp det väl fungerande vårdvalet och höja skatten i landstinget. De rödgröna går helt enkelt till val på en återställarpolitik med målsättningen att återinföra de köer som fanns 2006 när alliansen tog över.

    Det blir allt tydligare att Stockholms läns landsting behöver ytterligare en mandatperiod med allians-styre. Helst då med Folkpartiet i en tongivande position.

    Postat i Landstinget, Valet 2010 | 2 Kommentarer »

    Rätt igen!

    Skrivet av Mattias den 22 juli 2010

    Jag har tidigare skrivit om korståget mot snus och att det inte finns några bevis för att snus skulle leda till ökade skador. Jag citerar mig själv:

    Det finns alltså inget vetenskapligt stöd för det korståg som Gunvor G Ericsson (MP) för [...] Snarare pekar de data som vi har på att snus faktiskt hindrar folk från att röka. [...] Givetvis vore det bättre om ingen rökte eller snusade alls, men kampen mot tobak bör sättas in mot att förhindra nyrekrytering. [...]

    Därför är det glädjande att både DN och SvD publicerar artiklar som redogör för en norsk studie som visar att “snusning är mer effektivt för den som vill sluta röka än andra substitut som nikotintuggummin”.

    Därav rubriken; jag hade rätt igen och snusmotståndarna hade fel. Även Anders Ekberg tar upp detta och argumenterar för att förbudet mot snus inom EU borde tas bort. Någonting som jag helt och hållet håller med om.

    Postat i EU, Sverige, Valet 2010 | En kommentar »

    Censurivrarna har vunnit — serier är nu officiellt skadliga

    Skrivet av Mattias den 21 juli 2010

    I mitten av 80-talet fastnade jag för s.k.[1] vuxenserier och jag köpte de flesta av de tidningar som Horst Schröder gav ut[2]. Av dessa var tidningen Pox min favorit; jag fastnade för de lite mörkare berättelser som fanns där, och tidningen var lite mer avantgarde än resten av tidningarna.[3]

    Dessa serier, varav en del innehöll naket, erotiska segment eller till och med bilder av nästan pornografisk karaktär, ledde till att Folkaktionen mot Pornografi (FMP)[4] anmälde tidningen för skildring av våldspornografi. Schröder vann rättegången och frikändes, men FMP vann ändå i slutändan eftersom kostnaderna — tillsammans med att flera butiker vägrade sälja Schröders tidningar — tog knäcken på förlaget.

    Efter att den svenska marknaden för s.k. vuxenserier därmed hade blivit lustmördad av FMP gick det några år då jag inte läste serier alls (mer än stripparna i dagstidningen då). I slutet av 90-talet fastnade jag dock för den japanska konstformen Anime[5] och därmed också för Manga.

    Detta intresse ledde till att jag köpte ett antal Anime-filmer på dvd (och min absoluta favoritfilm är fortfarande 火垂るの墓 (Hotaru no hakaeldflugornas grav)) och att jag senare fastnade även för Manga eftersom jag ville läsa förlagan till en del av de serier som jag fastnat för på DVD. Detta intresse ledde även till att jag gick med i Mangakai som på den tiden var Sveriges äldsta och största förening för intresserade av Manga och Anime.[6] Föreningen grundades en gång i tiden av Simon Lundström som numera är en av Sveriges ledande översättare och kunskapare inom området Anime och Manga. Simon var dessutom ordförande under den period som jag satt i föreningens styrelse. Tyvärr har jag inte haft någon egentlig kontakt med varken Simon, eller någon av de andra som jag lärde känna under min tid i föreningen. Några av dem har jag stött på i andra sammanhang, men jag har ärligt talat extremt dålig koll på vad som hänt i Sverige när det kommer till Manga och Anime de senaste åren, och det är flera år sedan jag senast köpte en manga-pocket.

    Nutid

    Vilket för oss till nutid, men ytterligare en kort tillbakablick först. När tryckfrihetsförordningen ändrades 1998 (lag 1998:1438 om jag förstått det hela rätt) så blev det olagligt att inneha barnpornografi. I grunden en vettig ändring eftersom ett fotografi eller en film med barnpornografi inte kan uppstå utan att ett barn utsätts för grova sexuella övergrepp.

    Problemet är bara att denna lag appliceras även på tecknat eller digitalt framställt material. Om någon ritar en bild på en 14-årig flicka som har sex med en 14-årig pojke så är det barnpornografi; trots att här inte finns något offer och trots att åldersbedömningen är väldigt godtycklig. Det innebär att det är olagligt att inneha den bilden. Ur det perspektivet är det antagligen bra att jag inte har kvar specialnumret av Pox som utgavs i samband med rättegången, eftersom åtminstone en av de teckningarna borde klassas som barnporr enligt lagen. [7]

    Tyvärr har vi nu fått ett exempel på detta. Arbetarbladet rapporterar att en översättare av japansk Manga och Anime fällts för innehav av barnporr. Eftersom jag vet vem översättaren i fråga är så vet jag också att det inte kan röra sig om några grova bilder, utan snarare om lite naket där åldern på de tecknade personerna kan vara lite svåra att fastställa. Den som vill läsa mer om de specifika bilderna rekommenderas att gå in på facebook-gruppen Stop comics censorship in Sweden!. Passa gärna på att gå med i gruppen också.

    Just denna händelse skriver även Motpol om, och för ovanlighetens skull ska jag dessutom länka till Aftonbladet kultur som har en alldeles utmärkt artikel om ämnet. Jag väljer att citera en passage från den utmärkta artikeln hos Aftonbladet:

    En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

    Idén att en pornografisk bild i sig utgör ett övergrepp skapades av porrmotståndarna Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon på tidigt 80-tal och har nått in i svensk lagstiftning via lobbyingorganisationen Ecpat.

    Egentligen skulle jag vilja gilla Ecpat, och stöda deras arbete, men just det här visar att Ecpat inte handlar om att skydda barn från övergrepp, utan om att de vill vara moralpoliser som ska bestämma vad som ska vara tillåtet att skildra i tecknad form.

    Det riktigt otäcka är dock inte att man kan bli fälld för att man innehar en bild som någon moralist ogillar. Inte heller är det otäckaste att en riktigt sjysst kille blir fälld för innehav av barnpornografi (även om det i sig är riktigt otäckt). Det otäcka är vad som är nästa steg? I dagsläget omfattar förbudet inte skriven text (utan illustrationer), men jag ser det inte som otroligt att lagen kan utökas till det. Ni inser vad som händer då? Då blir böcker som Lolita förbjudna, men även en hel del klassisk litteratur. Bland annat skulle det då bli förbjudet att inneha en bibel, eftersom den beskriver sexuella handlingar som inbegriper någon som är under 18 år.

    Exempel från bibeln (första mosebok, 19:e kapitlet) :

    Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta.

    Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: “Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp.

    Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: “I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far.

    Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.

    Detta skulle inte gå att framställa varken på film eller i tecknad form med dagens lagstiftning. Utökas lagstiftningen till att gälla skriven text skulle det därmed vara innehav av barnpornografi om man har en bibel hemma. Men, det är klart, vi ska väl inte banga för lite bokbål bara för att vi kallar oss en demokrati?

    Problemet är att det finns många som vill väl, men resultatet blir så fel. Det var samma sak när det kom förslag på censur av nätet. Man vill skydda barnen, men det slutar med att ingen blir skyddad och att vi alla får ännu färre friheter och rättigheter. Om du följer länken till min tidigare artikel måste jag dock avråda från att göra den googling som jag skriver om i den. Du bryter nämligen mot lagen och kan fällas för innehav av barnpornografi om du gör den. Bara som en varning så att jag inte skickar någon i fängelse av misstag.

    Det är också därför jag helt valt att undvika illiustrationer i den här posten. Jag är ärligt talat rädd för den här lagen, och vad den innebär, och jag vågar inte välja några illustrationer av rädsla att jag omedvetet ska bryta mot lagen. Ett samhälle där medborgarna behöver känna rädsla över vad de tycker, tänker och uttrycker är inte det samhälle jag vill ha. Tyvärr är det så samhället ser ut nu.

    Sammanfattning

    Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

    Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?`


    Uppdatering: Läs även Liberatis utmärkta artikel, Per Petterssons sammanställning och Johan Ingerös artikel.

    Uppdatering 2: Läs gärna även sagor från livbåten som går igenom själva domen och analyserar och argumenterar utifrån den. Definitivt läsvärt. Även Niklas skriver om fallet; inte helt oväntat då censur brukar vara ett rött skynke för liberaler.

    Uppdatering 3: Expressens ledare lyfter frågan, och i samma tidning förklarar My Bergström varför “porrmanga” inte hotar våra barn. Läs även Per Hagwall.



    [1] Jag skriver “så kallade” eftersom det antyder att serier generellt skulle rikta sig till barn. Serier, liksom böcker, filmer, pjäser, etc, är alla olika kulturformer. Ingen av dem riktar sig som form till en specifik grupp utan det är innehållet som avgör målgrupp. En barnfilm riktar sig till barn (men kan uppskattas av vuxna också), liksom en barnbok riktar sig till barn och en barnserie riktar sig till barn.

    [2] Tyvärr gjorde jag mig av med mina tidningar i samband med en flytt.

    [3] Det var först när tidningen Inferno gavs ut som jag fick en ny favorit. Det var också då jag fastnade för Sandman som är en av de absolut bästa serier som någonsin gjorts.

    [4] Ytterligare en moralkonservativ grupp som får moralpanik över det mesta, och som gärna vill bestämma vad andra ska tycka och tänka. De är numera nedlagda, men du kan läsa om deras tokerier här.

    [5] Eftersom mina första Anime-filmer beställdes från Usa, och då jag i början läste in mig på ämnet på amerikanska webb-siter, uttalar jag fortfarande Anime med engelsk betoning, dvs med tyst e. Jag är väl bekant med att ordet på japanska uttalas inklusive e (eftersom det med katakana skrivs アニメ dvs a – ni – me ) men min hjärna är felprogrammerad på det ordet. Jag gör fel även på sake som jag uttalar saké eftersom det var så jag fick lära mig ordet en gång i tiden.

    [6] Jag har ärligt talat ingen aning om föreningen är aktiv längre. Webbsidan har inte uppdaterats på länge, men å andra sidan har de förnyat domänen så någon typ av verksamhet verkar fortfarande finnas.

    [7] Det är också i samband med denna lag som jag slutgiltigt blev Republikan. En av de drivande bakom lagändringen var drottningen, vilket är ett flagrant åsidosättande av Torekov-överenskommelsen.

    Postat i censur, Kultur | 35 Kommentarer »

    Tidernas bästa spel

    Skrivet av Mattias den 20 juli 2010

    Ett av mina stora intressen är datorer och tv-spel, och genom åren har jag spelat igenom ett antal spel. Det är dock sällan jag skriver om det på bloggen. Innan politiken började ta upp all min fria tid skrev jag dock en del recensioner av spel (på siten spelforum.nu — som exempel min recension på Hearts of iron) och eftersom sommaren brukar vara lågsäsong för politiken tänkte jag fylla ut med ett — eller flera — inlägg kring spel.

    Jag börjar en tio-i-topp-lista, över de 10 spel som jag anser är de bästa som gjorts. Många spel släpps dessutom med uppföljare, och expansioner, och jag var tvungen att göra en avgränsning här. Jag har valt att bedöma separata spel utifrån sig själva. En expansion (som kräver originalspelet installerat) räknar jag in i spelet, men inte fristående spel i en serie. Spelserien kan dock ge bonuspoäng om det väger jämnt mellan två titlar.

    Fokus i den här artikeln är vilka spel som är mina topp-10, och varför. Det blir alltså inga recensioner av spelen. Om någon av titlarna fångar ditt intresse så finns det en hel drös med recensioner på nätet. Google är din vän kort sagt.

    Efter topplistan kommer jag även ta upp några titlar som föll på mållinjen. För varje titel anger jag plattform, dvs vilka maskiner som spelet finns till, liksom vilken plattform jag helst spelar på. Men, låt oss börja listan bakifrån:


    10. Soul Calibur

    Plattform(ar): Namco System 12, Dreamcast, Xbox live arcade (XLA)
    Plattform jag föredrar: Dreamcast

    Jag har aldrig varit någon större fantast av fighting-spel, och den som letar efter titlar som Street Fighter 2 — eller liknande — på min lista kommer att bli besvikna. Men, en av de titlar som det talades mest om till Dreamcast när jag köpte den var just Soul Calibur, och jag bestämde mig för att chansa; trots att jag egentligen inte är så förtjust i fightingspel.

    Soul Calibur
    Skärmdump av Soul Calibur. Klicka för större version

    Eftersom spelet hamnade på min topp-10 kan man dra slutsatsen att jag inte blev besviken. Det som fick mig att fastna var att kontrollerna var lätta att komma in i (även om det som i alla fightingspel kräver en hel del övning om man ska bli riktigt bra, och någon som spelat mycket fightingspel lär garanterat spöa mig i Soul Calibur) men också att grafiken var imponerande, att musiken var bra, och att det var ett riktigt bra karaktärsgalleri.

    Som en sidonot: för de flesta spel där Dreamcast är en av plattformarna kommer jag också att ange just Dreamcast som favoritplattform. För mig var — och är — Dreamcast den bästa spelkonsollen i förra generationen (dvs Sega Dreamcast, Nintendo Gamecube, Sony PS2, Microsoft Xbox) och det var en tung dag när Sega la ner produktionen och slutade tillverka spelkonsoller.


    9. Jagged Alliance 2

    Plattform(ar): PC (Windows och Linux)
    Plattform jag föredrar: PC (Windows)

    Strategispel är en favoritkategori för mig, men jag hade tidigare inte fastnat för strategispel på gruppnivå (dvs där man kontroller specifika individer) men detta spel var ingången i den genren för mig.

    I grunden är det ett ganska enkelt spel; hyr in legoknektar och ta över olika städer i en bananrepublik (eller en monarki i det här fallet) för att på så sätt samla ihop pengar som används till ny utrustning och till att hyra fler legoknektar. Till slut är man redo att ge sig på huvudstaden och befria landet.

    Mer än hälften av tiden sitter man i omgångsbaserade strider, där man ska orsaka fienden så mycket skada som möjligt samtidigt som man försöker hålla liv i sin trupp.

    Spelet har över 10 år på nacken nu, men i samband med den här artikeln installerade jag spelet igen och det håller fortfarande riktigt väl.


    8. Heroes of Might & Magic 3

    Plattform(ar): PC (Windows och Linux), Macintosh, Gameboy Color
    Plattform jag föredrar: PC (Windows)

    Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att välja här, dvs om jag skulle välja Heroes of Might & Magic (HoMM) 2 eller 3. Tvåan har lite bättre huvudberättelse, men trean är mer balanserat och har några trupper som jag verkligen gillar.

    Det blev trean till sist. HoMM 1 är en bra start på serien, men når bara upp till knähöjd på tvåan. Fyran i serien är ett fullständigt misslyckande och det enda spelet i serien som jag inte lagt några veckors speltid på. Femman är en bra nytändning, men når inte riktigt upp till tvåan eller trean.

    HoMM-serien är definitivt en variant av strategispel som jag gillar, och det är ett bra exempel på 4X (eXplore, eXpand, eXploit, eXterminate) där man både utforskar, skaffar resurser, bygger ut och krigar. Jämfört med — exempelvis — civilization är fokus mycket mer på striderna här, och man kan utan problem sitta i en timma med en riktigt svår strid för att kunna vinna den.

    Trots att jag tycker att HoMM3 är roligare än HoMM2 så har jag faktiskt spenderat mer tid på HoMM2. Mycket beroende på att jag plockade ner en massa hemmagjorda kartor (HoMM har alltid haft ett aktivt community) och spelade dessa. Plus att HoMM3 “krockade” med några andra spel som jag ville spela.

    Som en sidonot: det fanns en planerad version till DreamCast också, men den släpptes aldrig


    7. Master of Orion 2

    Plattform(ar): PC (MS-Dos/Windows), Macintosh
    Plattform jag föredrar: PC (Windows)

    Under min studietid stötte jag på ett för mig okänt spel; Master of Orion (MOO). Trots en hel del brister fastnade jag för spelet och när uppföljaren MOO2 kom köpte jag givetvis detta, vilket retrospektivt var en bra investering med tanke på hur mycket jag spelat det.


    Klicka för större version

    Även detta är ett 4X-spel, här dock med lite mindre fokus på striderna och där forskning och diplomati kommer till. Liksom många andra 4X finns det två svagheter i spelet:

    1. Spelet är väldigt beroende av en bra start. Får man inte fart på sin koloni redan från början så kommer man ohjälpligt efter (såvida man inte spelar på lätt svårighetsnivå)
    2. När man börjar få många planeter (i fallet med MOO2, i andra spel kan det vara städer, regioner, länder, etc) så blir det väldigt mycket micro management. Man får lägga väldigt mycket tid på att få fart på sina nya planeter och att underhålla de gamla, och efter ett tag låter man helt enkelt en del av riket vara orört.

    Även om striderna inte är lika viktiga här som i HoMM så innehåller striderna den komponent som verkligen lyfter spelet; möjligheten att designa sina egna skepp. Istället för att vara låst till ett antal färdiga skepp kan man istället designa den typ av skepp som man själv vill ha. Jag brukar alltid ha ett antal olika “stinger”-skepp, dvs små, snabba skepp med 2-3 vapen på. Dessa kan man bygga en masse och orsaka en hel del roligheter med.


    6. Monkey Island

    Plattform(ar): PC (Dos/Scumm-VM), Amiga, Atari ST, FM Towns, Macintosh, Sega Mega-CD (plus alla plattformar som SCUMM-VM finns på)
    Plattform jag föredrar: PC (Scumm-VM)
    Spelet finns även i enhanced edition:
    Plattform(ar) enhanced edition: PC (Windows), Macintosh, iPhone, Xbox360, PS3
    Plattform jag föredrar: PS3

    Här var det ett svårt val mellan Monkey Island 1 (The secret of Monkey Island) och Monkey Island 2 (LeChuck’s revenge) men det utföll till ettans fördel av flera skäl:

    1. Jag spelade det först.
    2. Humorn är snäppet bättre. Även om “the monkey wrench” i tvåan fick mig att skratta så att tårarna rann så skrattade jag ännu mer när Guybrush ramlar ner från klippan i ettan (ett skämt som är helt oförståeligt om man inte spelat en massa äventyrsspel från Sierra Online)
    3. Storyn håller ihop lite bättre och det är ett riktigt bra slut. I tvåan är slutet lite mer “internt skämt mellan LucasFilms fans” typ.

    Bilden ovan är från originalversionen, och jag spelade det själv på en PC en gång i tiden. Första gången med “internal speaker” (vilket inte är en höjdare, alla som hade PC innan ljudkorten blev standard vet vad jag menar) och andra gången med mitt nyinköpta Soundblaster Pro.

    Egentligen är det lite förvånande att det inte är fler äventyrspel på min topp-10. Mellan 82 & 92 var just äventyrsspel min favorit-genre, men det var en genre som inte klarade av att spelen utvecklades. De blev färre och färre och sålde sämre och sämre, och numera är det väldigt få äventyrsspel som släpps.

    Det som kommit på sistone är dels ett nytt spel i Monkey Island serien, liksom ett nytt spel om Sam & Max, men också remakes på Monkey Island 1 & 2, och bilden ovan är från remaken. Det innebär — förutom bättre grafik — att vi fått tal även i Monkey Island 1, vilket lyfter spelet.

    För remaken gäller även här att ettan är snäppet bättre än tvåan. Dessutom avråder jag från iPhone-versionen. Det är snyggt, men styrningen är meckig på en iPhone. Då spelar jag hellre på PS3:an, bekvämt tillbakalutad i tv-soffan.

    Som ett tillägg: Scumm-VM är en tilläggsmjukvara som låter dig spela gamla klassiska äventyrsspel från LucasArts utan att behöva krångla med inställningar. Många av dem är släppta för DOS och kräver en hel del krångel om man ska köra dem “på riktigt”.


    5. Jet Set radio

    Plattform(ar): Dreamcast, Gameboy Advance
    Plattform jag föredrar: Dreamcast

    I min barndom spelade jag en hel del konsoll-spel (ColecoVision och IntelliVision var mina favoriter) men efter några år på Commodore 64 övergick jag helt till datorer, och länge var jag nöjd med att spela enbart på min PC (som jag skaffade efter c64:an).

    Men, så blev jag nyfiken på Segas nya konsoll, Sega Dreamcast, och framförallt ville jag ville prova det rollspel som utlovades; Shenmue. I väntan på det provade jag Jet Set Radio, där det enda jag visste var att de hade en ny typ av grafik (det som kallas cell-shading).


    Klicka för större version

    Jag fastnade direkt. Det var första gången på länge som jag spelade ett spel som inte var strategi (eller rollspel) och där jag verkligen nötte spelet. Det fick mig att återupptäcka hur kul actionspel kan vara och hur kul det är när man verkligen lär sig ett spel och blir bra på det.

    Dessutom fick det mig att minnas hur kul det kan vara med konsoller, och numera har jag drygt 10 olika konsoller stående (dock är det bara fyra av dem som är permanent inkopplade). Däremot avråder jag er ifrån att prova GBA-versionen eftersom styrningen inte är någon höjdare i den versionen (vilket du kan läsa mer om här).


    4. Tempest 2000

    Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh, Atari Jaguar, Sega Saturn, Playstation 1
    Plattform jag föredrar: Atari Jaguar

    Ok, den här var svårplacerad. Tempest från Atari är en riktigt klassisk titel, en titel som använde vektor-skärm på ett strålande sätt och som bara pumpade ut action. Ett briljant spel som var ett tekniskt mästerverk när det kom.

    Tempest 2000, skapat av legenden Jeff Minter till Ataris sista försök att ta sig tillbaks in i konsollbranschen, Atari Jaguar (en underbar maskin för övrigt), lyckas behålla den känslan och gör det ännu bättre med ett tempohöjande ljudspår; med powerups som lyfter spelet; med nya banor och fiender; med en undarbar vektorgrafik som bara skriker teknik.

    Samtidigt har det inte riktigt samma hållbarhet som topp-3. Man kan mycket väl spela Tempest 2000 i en hel helg, och sedan bli sugen på att spela igen en vecka senare. Men att nöta det dag ut och dag in känns inte riktigt aktuellt. Det är inte ett sådant spel som man kan välja om man bara ska spela ett enda spel det närmaste året, vilket faktiskt gäller för topp-3.

    Det var nära dock, och ett tag hade jag spelet på plats 1, men jag insåg att det var nostalgin som talade där och varma minnen från timmar i arkadhallen när jag var yngre. Det är fortfarande ett förbannat bra spel dock, och tillsammans med Aliens vs Predators är det skäl nog att skaffa ett Atari Jaguar (även om både PC-versionen och Sega Saturn versionen är bra).


    Klicka för större version

    Dessutom är Tempest (inklusive Tempest 2000 och den svåråtkomliga Tempest 3000 som jag inte lyckats få tag i än) en av de speltitlar som jag samlar på (även om den samlingen inte är den mest prioriterade; den hade kunnat vara större om jag varit beredd att lägga 2000 kronor på ett ovanligt exemplar, men nu är jag inte det) och du ser samlingen i fotot ovan.

    3. Baldurs gate 2

    Plattform(ar): PC (Windows), Macintosh
    Plattform jag föredrar: PC (Windows)

    När vi kom upp till topp-3 så blev det svårt, och det är i princip dagsform som avgör vilket jag rankar som bäst. I vissa fall har ålder fått fälla avgörandet; om jag tycker att två spel är lika bra (men på olika meriter) så är det det äldre spelet som vinner.

    Baldurs gate är i mitt tycke den bästa rollspelsserie som gjorts. Det finns några som nästan når upp till samma nivå, där Planescape:Torment kommer närmast, men ingen slår Baldurs Gate som spelserie, och Baldurs Gate 2 (inklusive expansionen Throne of Bhaal). Inget annat rollspel har givit mig lika många timmar av glädje. Inget annat rollspel har varit lika komplett, med ett underbart persongalleri, briljant interaktion med NPC (Non-Player Characters) och med lika stort omspelningsvärde. Under flera år ominstallerade jag spelet en gång per år bara för att kunna spela igenom ytterligare en gång.

    Visst, det finns massvis med rollspel som är snyggare, som har bättre stridssystem, där själva grundstoryn är bättre, etc. Men inget av dem matchar Baldurs Gate när det kommer till karaktärsgalleriet och interaktionen mellan karaktärerna. Det som kommer närmast är just Planescape:Torment.

    Jag skulle nästan kunna ge min högra arm för en fortsättning på Baldurs Gate 2 (där man spelar som nybörjar-gud) eller en remake med en modernare motor.

    “Go for the eyes Boo, GO FOR THE EYES!!”


    2. Civilization

    Plattform(ar): PC (MS-Dos / Windows), Macintosh, Amiga, Atari ST, Super NES, PlayStation
    Plattform jag föredrar: PC (Windows)

    För att vara helt ärlig; anledningen till att ettan kom etta och inte Civilization är helt och hållet nostalgiska skäl. Hade jag kört spelserier skulle dessutom Civilization-serien ha vunnit, eftersom både Civ 1 och Civ 2 är grymt bra.

    Jag rankar dock Civ 1 snäppet högre än Civ 2 eftersom jag verkligen tokspelat Civ 1 och lärde mig varenda lite detalj och vartenda litet knep som fanns. Till slut var spelet inte någon större utmaning ens på svåraste nivån med maximalt antal motståndare.

    Men, låt oss börja från början. På den här tiden (91) hängde jag en hel del på olika BBS:er, och framförallt s.k. Warez-BBS:er (som en sidonot; som politiskt aktiv bör jag väl tillägga att det inte var olagligt, på den tiden) och jag tankade ofta ner nya releaser för att prova dem. Just Civilization hade jag inte hört talas om (detta var före webben, nyheter om spel kunde man få via tidningar eller UseNet) och jag tankade ner och installerade det.

    Jag fastnade direkt för det, och köpte därför spelet (och så finns det de som påstår att bolagen förlorar på piratkopiering … ) och några dagar senare hade jag fått spelet, läst manualen och satt igång ordentligt.

    Efter det spelade jag Civilization dagligen i drygt ett år. Det första halvåret brukade jag vakna runt 3 på eftermiddagen; satte igång datorn och civilization och sedan spelade jag tills jag höll på att svimma av hunger. En kort matpaus och sedan spelade jag tills jag stupade i säng av trötthet runt 7-8 på morgonen.

    Mitt spelande kostade mig tre läsperioder (dvs 3/4 av ett läsår) och var en anledning till att jag fick klara mig utan studiemedel i en termin medan jag “lästa ikapp”.

    Jag har aldrig fastnat för ett spel på samma sätt igen (som tur är) och jag har aldrig spelat ett spel så intensivt som just Civilization. Tvåan var bra, men fick mig inte att fastna på samma sätt och både trean och fyran tyckte jag var sådär. Trean är faktiskt riktigt kasst om jag ska vara ärlig.


    1. Boulderdash

    Plattform(ar): Arkad, Atari 400/800, Apple II, MSX, ZX Spectrum, Commodore 64, ColecoVision, NES, BBC Micro, Acorn Electron, PC (Dos), Amstrad CPC, Amiga, iPhone, Gameboy Color, Gameboy Advance
    Plattform jag föredrar: Commodore 64, Gameboy Advance (originalet följer med i spelet Boulder Dash EX)

    Som jag nämnde redan på Civilization så är nostalgi en viktig faktor här. Jag fastnade stenhårt för Boulder Dash på commodore 64 tiden, och det faktum att det kom en massa hemmagjorda banor minskade inte mitt intresse.

    Man kan se det som fusk, men jag har valt att väga in dessa hemmagjorda banor i spelets värde; jag ser dem helt enkelt som expansioner. Detta förlänger spelvärdet enormt. Dessutom är spelvärdet i grundspelet så bra att jag de senaste 26 åren (spelet släpptes 1984) återvänt till spelet gång på gång, och varje gång som det släpps en ny version eller konvertering eller uppföljare så köper jag den. Helt osett.


    Klicka för större version

    Mitt stora samlarobjekt när det kommer till gamla spel är just Boulderdash. Även här samlar jag med viss måtta. Jag har sett några riktigt ovanliga versioner på eBay, men de ligger ofta på 400-600 kronor och riktigt så mycket är jag inte beredd att lägga. Inte just nu i alla fall.

    Även om jag inte spelat Boulder Dash lika intensivt som Civilization; även om Boulder Dash inte har samma djup som Baldurs Gate 2; även om det är det äldsta spelet i topp-10 så tycker jag att Boulder Dash fortfarande håller, och att det förtjänar sin plats.

    En annan dag kanske ordningen på topp-3 hade sett annorlunda ut, men mina topp-3 skulle vara desamma.


    Nästan med på listan

    Det är givetvis en massa titlar som inte kom med, men som fortfarande är bra spel. Bland annat har jag inte berört mitt riktigt stora samlarintresse; spel på cartridge till commodore 64.


    Klicka för större version

    Det släpptes över 10.000 titlar till Commodore 64 och de flesta av dem på kassett. Något tusental släpptes även på diskett, och några hundra på cartridge. Just cartridge till c64 är mitt stora samlarintresse och i början köpte jag allt jag hittade på cartridge, men numera köper jag bara spel som jag tycker är bra och/eller som kommer med kartong och manual.

    Ingen av dessa titlar är dock som enskilt spel tillräckligt bra för att komma med på topp-10, utan den här samlingen handlar om att samla på titlar till den bästa maskin som någonsin tillverkats; commodore 64. (Det som ligger närmast att ta sig in är annars Gorf, men det har lite för dålig hållbarhet.)

    Några andra titlar som nästan tog sig in på topp-10:

    • Might & Magic VI
      • Det var det spel som fick mig att fastna för rollspel på datorn igen och jag har lagt massvis med timmar på det. Så här i efterhand inser jag dock att spelmotorn var ganska kass och att det mest är en “dungeon crawl”. Då tyckte jag att det var kul dock, och det är lite roligt eftersom handlingen i Might & Magic 6,7,8 liksom i HoMM 2, 3, 4 hänger ihop.
    • Shogun: Total War
      • Total War serien är på många sätt briljant, men ingen av titlarna (Shogun, Medieval, Mediaval 2, Rome, Empire, Napoleon) kvalar in på listan. Framförallt är strategidelen av spelen svaga, medan taktikdelen oftast är briljant. Det ska bli intressant att se om nästa titel, Shogun 2, kan ta sig in på topp-10. Som spelserie skulle jag antagligen ha med Total War dock.
    • Tetris
      • Nja. Det var kul i några månader, men jag tycker man tröttnar ganska fort. Kul som exempel inom kognitiv psykologi dock.
    • Warcraft 2
      • Warcraft 2 är på många sätt ett briljant RTS (Real Time Strategy) som satte fart på hela det segmentet. Problemet är bara att RTS inte är riktig strategi och om ett spel inte är strategi eller rollspel ska det vara verkligt speciellt för att komma med på min topp-10. WC2 är inte tillräckligt speciellt för detta.
    • Starcraft
      • Samma sak som med WC2. RTS är inte riktig strategi. Handlingen (med mellanspelen) är briljant dock.
    • Splinter Cell
      • För mig är detta kronjuvelen inom genren Stealth och det är ett utmärkt FPS. Det är bara inte tillräckligt bra för att kvala in på topp-10.
    • The Sims
      • Sims är verkligen ett spel som man kan fastna i, och under några månader spelade jag det en hel del. Jag tycker dock att man tröttnar för snabbt. Det finns inte den hållbarhet som krävs för topp-10.
    • Lemmings
      • Jag spelade aldrig Lemmings på c64 (det släpptes efter att jag bytte till PC) men spelet var kanonkul på PC. När jag gått tillbaks till spelet senare (bland annat på PS3) så känner jag dock inte att spelet lyckas fånga mig igen och jag tröttnar ganska snabbt.
    • Sim city
      • Detta spelade jag på c64:an, men fastnade inte för det då. Däremot fastnade jag för det på PC, men även detta är ett spel som inte riktigt håller i längden. Det är kul i några månader, men inte mer.
    • Need for Speed Underground
    • Shenmue
      • Den titel som fick mig att köpa en Dreamcast, och spelet var ett försök att förnya rollspelsgenren, men ettan når inte ända fram och tvåan blev framstressad och slutar mitt i.
    • KOTOR/Jade Empire/Dragon Age/Mass Effect 1/2
      • Det har släppts massvis med bra rollspel där några av de bästa titlarna de senaste åren är KOTOR (Knights of the old republic 1 & 2), Jade Empire, Dragon Age och Mass effect 1 & 2. Alla är väl värda att spela, och ligger precis under topp-listan, men de når inte riktigt ända fram. Karaktärerna är inte riktigt lika bra som i Baldurs gate, och interaktionen är inte lika djup. Dragon age och Mass Effect ligger dock ganska nära topp 10.

    Postat i IT, Kultur, Kultur och nöjen, Personligt | 3 Kommentarer »