Jag tillhör de som anser att politik bör diskuteras utifrån fakta, och retoriskt brukar det ibland slå över; jag använder ofta för mycket logos och för lite pathos i min argumentation.

Utifrån dessa fakta kan man sedan argumentera, dra slutsatser och landa i olika ställningstagande. Så länge som man utgår från samma faktabas kan man föra en intellektuellt hederlig diskussion där man kan få en viss förståelse för varför någon tycker på ett visst sätt.

Men, om en sådan debatt ska kunna ske måste man utgå från absoluta fakta, och inte relativa fakta. När man relativiserar siffror, dvs ställer dem i relation till andra siffror, så gör man en värdering; man går in i slutsatsdelen av argumentationen men framställer det som om man är kvar i faktadelen.

Som ett exempel så har jag tidigare skrivit om att fattigdomen inte ökat. Det är nämligen vad fakta säger; antalet fattiga har inte ökat. Men, detta passar inte in i de rödgrönas argumentation, eftersom de då inte kan framställa det som om vi fått det sämre under alliansen. Istället använder man relativ fattigdom. Men, relativ fattigdom är inte neutrala data, det är inte fakta, utan det är siffror som relativiserats för att säga någonting annat. Man har alltså tagit en slutsats, ett ställningstagande, en argumentation, och kallat det för fakta.

Ett annat exempel; de “progressiva” bloggarna går just nu i spinn över att bloggen storstad relativiserat statsskulden. Hur stor statsskulden är säger i sig inte så mycket, men det är en ren faktauppgift; den är inte överlastad med åsikter och tyckanden utan säger svart på vitt hur stor statsskulden är. Därmed fungerar dessa siffror alldeles utmärkt som underlag i en diskussion, eftersom det är rena fakta som inte borde behöva diskuteras.

Men, dessa fakta visar en bild som Socialdemokraterna ogillar; den visar nämligen hur statsskulden minskat under alliansen — trots lågkonjunktur — och hur den ökade 2002-2006 när Socialdemokraterna styrde i högkonjunktur. Det innebär att om man tillmäter statsskulden ett värde i en politisk diskussion kring ekonomiskt ansvarstagande (vilket man givetvis kan ha olika åsikter om) så visar den att alliansen sköter ekonomin bättre än socialdemokraterna gjorde.

Det Marika (som driver bloggen storstad) då gjort är att relativisera statsskulden så att siffrorna ska läsas på ett annat sätt; hon går in i slutsatsdragandet och argumenteringen men framställer det som om hon är kvar i faktadelen. Vilket jag menar är intellektuellt ohederligt.

Statsskulden ökar när staten har ett underskott, och minskar när staten har ett överskott. Över en konjunkturcykel ska staten dessutom ha ett visst överskott, men det innebär att man enstaka år kan ha ett underskott utan att för den delen missköta ekonomin. Enligt traditionell Keynesiansk ekonomi är det dessutom positivt om budgetunderskottet ökar i lågkonjunktur eftersom staten då bör låna pengar för att elda på konjunkturen. Även om Keynes idéer till viss del är utfasade så anses det fortfarande sunt att göra vissa stimulanser i lågkonjunktur; det var bland annat därför Socialdemokraterna införde ROT-avdrag under förra lågkonjunkturen.

Men, vad händer då om man kopplar ihop statsskuld och BNP? Jo, det innebär att när man får en lågkonjunktur så får man en dubbel effekt; dels så kan staten ta ett underskott (dvs öka statsskulden) och dels kan BNP sjunka (eller dess tillväxt minska/avstanna). Mäter man då statsskuld som del av BNP så ger det dubbel effekt. Det som Socialdemokraterna i grunden tycker är positivt — att stimulera ekonomin i lågkonjunktur — ser då ut som om det vore negativt.

Låt mig ta ett annat exempel på relativa data som visar vad jag menar. Låt oss anta att Adam & Eva båda tjänar 15.000 kronor i månaden (efter skatt) och att båda röker. Adam röker ca ett paket om dagen vilket kostar 50 kronor om dagen, eller 1500 kronor på en månad. Eva röker hälften så mycket, dvs för 750 kronor per månad.

Om vi då jämför Adam & Eva med absoluta tal så röker Adam dubbelt så många cigaretter som Eva, och han lägger dubbelt så många kronor per månad på rökandet. Relativt, så lägger Adam 10% av sin disponibla inkomst på rökningen, och Eva 5%. Adam är alltså dubbelt så hälsovådlig som Eva.

Men, låt oss anta att Eva går ner på halvtid. Hennes disponibla inkomst blir då hälften (ja, jag räknar bort olika tröskeleffekter i skattesystemet) dvs 7.500 kronor per månad. Eva väljer dessutom att skära ner på andra kostnader, dvs hon minskar inte sin rökning.

I absoluta tal så röker Adam fortfarande dubbelt så mycket som Eva, men i relativa termer så röker de lika mycket. Vilken är då den rimliga slutsatsen att dra? Är det att Eva är lika hälsovådlig som Adam? Eller är det att relativa termer bör användas med stor försiktighet?

Så, om vi återvänder till statskulden; varför skulle då sossarna vilja använda en relativ term här istället för en absolut? Drabbar det inte dem lika hårt? Nej, det beror på att de borgerliga har fått ta ansvaret för de två stora lågkonjunkturerna sedan oljekrisen. Först fick man städa upp efter sossarnas inflationspolitik under åren 92-94, och nu senast har alliansen fått ta ansvar under finanskrisen.

Så, med det i bakhuvudet, låt oss ta en titt på Marikas graf över statsskulden som del av BNP:

De röda fälten är borgerliga regeringar, och då ser det ju lite illa ut; det ser faktiskt ut som om de borgerliga inte kan sköta ekonomin. Men, låt oss titta på BNP-utvecklingen mellan 1990-2010:

Här ser vi två tydliga dippar i BNP:n, dels 92-94 när den borgerliga regeringen var tvungna att städa efter sossarna, och dels 2008-2010 när den borgerliga regeringen tvingades hantera finanskrisen. Jag har valt att ta med även Finlands och Danmarks utveckling för att visa att Sverige inte var de enda som hade nedgångar i BNP.

Slutligen kan vi titta på statsskulden 1990-2010:

Det vi ser är att den ökar 92-94, liksom 2003-2006. Vi ser också hur den under den här mandatperioden faktiskt minskat (även om den ökar mellan 2008 & 2009). Men, om man då gör som Marika, och relativiserar så får det tre effekter:

1. Under perioden 92-94 så förstärker statsskuldens ökning och BNP:s nedgång varandra så att det ser värre ut än vad det är.
2. Det döljer det faktum att statsskulden ökade under förra mandatperioden.
3. Det får det att framstå som om statskulden ökat den här mandatperioden när den egentligen minskat.

Sedan kan man givetvis argumentera för att statsskulden borde ha ökat mindre under lågkonjunkturen 92-94 (eller mer) och man kan argumentera för att BNP-tillväxt är viktigare än minskad statskuld, eller vad man nu vill argumentera för. Men, allt detta är argument och argument bör bottna i fakta.

Fakta är att statskulden minskat den här mandatperioden, och att den ökade förra mandatperioden. Man kan ha olika åsikter om vad dessa fakta betyder, och man kan dra en massa olika slutsatser. Men, att framställa det som att det relativa begreppet “statsskuld som del av BNP” är fakta (eller mer relevant i en diskussion) och att det absoluta begreppet “statsskuld” inte är det; det är intellektuellt ohederligt och ger sken av att verkligheten ser ut på ett annat sätt än den verkligen gör.

På samma sätt är det ohederligt att tala om sysselsättning när man menar sysselsättningsgrad. Sysselsättning är en absolut term, och fakta är att den ökat under alliansen (trots finanskris). Utifrån den absoluta termen sysselsättning kan man sedan argumentera, och då — exempelvis — hävda att eftersom sysselsättningsgraden sjunkit så har inte sysselsättningen ökat tillräckligt, men då ska man göra just det och inte komma med argument som saknar verklighetsanknytning. Allt annat är intellektuellt ohederligt.

Så, låt oss skilja på fakta (dvs absoluta siffror) och slutsatser/jämförelser/argumentation (dvs relativa siffror). En diskussion som utgår från fakta är en diskussion där båda sidor kan lära sig från varandra. En diskussion som utgår från åsikter blir mest plakatpolitik av det hela.

I veckans “Mitt i” tidningar, som kom idag, publiceras en SIFO-undersökning av hur Stockholmarna tänkt rösta i riksdagsvalet. Klicka på nedanstående bild att se hela grafiken:

Tyvärr anger inte “Mitt i” om undersökningen gjorts bland boende i Stockholms stad, eller i Stockholms län (inklusive Stockholms stad). Men, eftersom resultaten är publicerade även i “Mitt i Sundbyberg” så antar jag att man mätt i hela länet.

Dock bör man ha i åtanke att frågan som ställts är hur man ska rösta i riksdagsvalet. Därmed blir det lite svårt att säga någonting om de olika kommunalvalen, eller om landstingsvalet, mer än att siffrorna ser bra ut för alliansen och för Folkpartiet.

Målsättningen för Folkpartiet i Sundbyberg är att återta de mandat vi tappade i senaste valet, och alltså komma tillbaks upp på 8 mandat, vilket inte borde vara omöjligt med de här siffrorna i ryggen.

Samtidigt har DN publicerat en Synovate-undersökning som visar hur de boende i Stockholms stad tänkt rösta i kommunalvalet (klicka på bilden för att se hela) :

Även här ett tydligt borgerligt övertag, men återigen svårt att säga någonting om landstinget eller om Sundbyberg; eftersom man mätt hur de svarande skulle rösta i kommunalvalet i Stockholms stad. Vi kan räkna med att de extremt starka siffrorna för MP är väldigt specifika för Stockholms stad, men det siffrorna pekar på är — återigen — att alliansen borde vinna i både landstinget liksom i Sundbybergs stad.

Dessutom ser vi även här en indikation på att Folkpartiet kan gå framåt i kommunalvalet, och att vår ambition om (minst) 8 mandat faktiskt är möjlig att uppnå.

Mer om opinionssiffrorna i Stockholm kan du läsa hos Rasmus (liberal).

Igår levererades vår valstuga. Det är första gången som FP har en valstuga sedan jag flyttade till Sundbyberg och huvudskälet till att vi valde att återgå till att ha en valstuga är att vår valanalys efter valet 2006 visade att just valstugan var någonting som många saknade, och då vi inte hade någon permanent plats var det många som hade problem att hitta oss.

Tyvärr har det nu blivit ganska trångt på Stationsgatan, mycket beroende på att Vänsterpartiets valstuga är gigantiskt stor och därmed går ut på kullerstenen. Hade den varit en meter kortare på bredden hade man kunnat placera den mellan trädet och lyktstolpen, där den egentligen skulle ha stått.

Här följer några bilder från lossningen av stugan. Klicka på bilderna för en större version.

eller när media tycks glömma att oberoende inte betyder samma sak som socialdemokrat.

Som vi redan etablerat så är svenska journalister rejält vänstervridna, vilket i sin tur innebär att om media är vriden åt något håll så är det vänster. Men eftersom de röda gärna drar snyftvalser och vill framställa sig som underdogs så hävdas gång på gång att media är höger och att det pågår någon borgerlig konspiration för att kontrollera media.

Därför är det kanske inte så förvånande att dyngspridarna på Alliansfritt kom i extas när de noterade (för något avslöjande är det givetvis inte när man använder sig av allmänt kända fakta) att TV4:as retorikexpert har en bakgrund i Folkpartiet.

Läser man i artikeln i DN så framställs det som om TV4 hade frågat Camilla om hon hade en partipolitisk koppling och att hon då svarat nej. Skulle så vara fallet bör givetvis Camilla klandras för att hon inte varit ärlig mot uppdragsgivaren, men det gör henne inte mer (eller mindre) partisk som bedömare.

Nu tror jag dock inte att TV4 brytt sig om vilka åsikter Camilla haft som privatperson utan enbart om huruvida Camilla kunnat leverera professionella och korrekta bedömningar av det retoriska i talen (som faktiskt kan bedömas oavsett vad man tycker om innehållet). Påståendet att TV4 skulle ställa krav på “neutrala” bedömare när det kommer till politiken klingar ganska falskt när man vet att de anställt Lena Sundström. Lena är allmänt känd som tokvänster, och hon har aldrig gjort en enda saklig eller opartisk rapportering när det kommer till politik eller samhällsfrågor i hela sitt liv.

Så, då måste man ställa sig frågan; varför är TV4 så noggranna i det här fallet? Varför är de så noggranna att de ställer krav på att en retorikexpert inte får ha politiska åsikter? Det gör de inte; det de ställer krav på att experten inte får ha borgerliga sympatier.

TV4 har nämligen alltid varit en av sossarnas ivrigaste supportrar, vilket inte är så konstigt. Det är tack vare Socialdemokraterna som TV4 kunnat få den starka position som de har i dagsläget. De har så pass länge fått vara landets enda nationella reklam-kanalen; en reklamfinansierad förlängning av SVT kort sagt. TV4 drivs säkerligen enligt ekonomiskt sunda principer, och däribland ingår att man inte biter den hand som föder en. När nu sossarna utstöter primalskrik över att de vågat hyra in någon som inte är sosse så räddar de sitt eget skinn genom att snabbt sparka Camilla.

Dessutom får en av de bloggare som är avlönad av de rödgröna ett “scoop” också, så kan de fortsätta låtsas som om de är relevanta i samhällsdebatten.

Men, jag hade antagligen inte bloggat om det slutat där. Som jag nämnt tidigare så kan Camilla klandras om hon inte informerat TV4 om sina politiska uppdrag, och när hon nu lämnat partipolitiken bakom sig så borde hon ha lämnat sina uppdrag.

Men, efter att ha gett sig på Camilla, så gav de sig på en partikamrat till mig här i Sundbyberg, Martina Skowronska. Precis som SvD skriver så bedömde hon de retoriska kvaliteterna i talen under Almedalsveckan, och hon var samtidigt medlem i Folkpartiet.

I fallet med Camilla så fördes det fram att problemet var att hon hade uppdrag för Folkpartiet, men Martina har inga uppdrag för oss. Detta eftersom hon är en ny medlem och vi är i slutet på en mandatperiod; om Martina själv vill är jag överygad om att vi kan hitta några uppdrag som hon skulle klara av galant efter valet, men så här nära inpå valet så ger vi inte uppdrag till nya medlemmar. Inte ens om de är så smarta och framåt som Martina är.

Sedan hade jag — som valledare — räknat med att kunna dra nytta av henne i valrörelsen, men den aktiva delen av denna börjar inte förrän i slutet av denna vecka. Hittills är det mest valledningen och de medlemmar som har toppuppdrag som satts i arbete. Så när Martina säger att hon inte har (eller inte haft) uppdrag för Folkpartiet så är det helt korrekt.

Därför tar jag också anstöt när bloggen “Röda Berget” skriver:

Eftersom jag inte är bekant med hur (S) i Malmö fungerar skulle jag aldrig få för mig att recensera hur de planerar sin valrörelse, men som sosse kan man tydligen göra vilka antaganden som helst.

Men, hur är det då; är inte Martinas analyser präglade av hennes partimedlemskap? Låt oss till att börja med notera att jag faktiskt tror att de flesta kan hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll; det är därför jag faktiskt inte är särskilt oroad över att journalister i så hög utsträckning är vänster; anledningen till att jag tar upp det är för att punktera myten om att media är höger.

Men, låt oss studera Martinas analys av Björklunds tal. Som Folkpartist borde hon ju hylla hans tal, om det nu vore så att hon inte kan hålla isär sina roller. Men vad skriver hon då?

Ja, det är ju verkligen opartiskt lovordande av Björklund … Men, låt oss fortsätta:

Allvarligt; den som påstår att Martina låter sitt personliga ställningstagande inom partipolitiken påverka sitt arbete har uppenbarligen inte läst hennes analyser. Det är sakliga analyser av den retoriska delen, utan osakliga tyckanden.

Men, är då inte retorik en bedömningssport? Ett område utan några egentliga vetenskapliga kopplingar och där bedömaren mest spelar på volley utan någon egentlig analys?

Nej, verkligen inte. Retorik är en vetenskap, även om den givetvis inte innehåller absoluta sanningar på samma sätt som matematiken. Inom matematiken kan vi säga att 1+1 = 2 (givet vissa axiom) men inom samhällsvetenskapen saknas den typen av absoluta sanningar, vilket givetvis gör dem svårare.

Om vi slår upp retorik hos Wikipedia (som inte heller är källan till all kunskap, man måste vara källkritisk när man läser artiklar hos Wikipedia eftersom de ibland innehåller felaktigheter) så beskrivs retorik som:

Retorik handlar om att övertyga (men inte om att övertala), dvs om att framföra ett budskap på ett sådant sätt att lyssnaren blir övertygad. Budskapet i sig är ointressant, utan retorisk analys handlar om att analysera om hur väl talaren framförde sitt budskap (oavsett vad budskapet är). Därför kan en Folkpartist mycket väl analysera den retoriska delen hos en vänsterpartist och vice versa; så länge som man har integritet i sin yrkesroll.

En retorisk analys görs utifrån partesmodellen (dvs arbetsgång), utifrån disposition (dvs talets delar) och utifrån Elocutio (dvs språklig utformning). Framförallt kan det vara värt att poängtera vad retorisk analys är:

Så, när man påstår att en retorisk analys handlar om tyckande — att det skulle vara en bedömningssport — så visar man inte bara sin okunskap om området utan man uppvisar ett enormt förakt för den vetenskap som retorik faktiskt är. Det är ett kunskapsförakt på rent Gargantuanska nivåer.

Att TV4 vek sig för sossekritik kan man som sagt förstå; de är inte beredda att bita den hand som föder dem. Men, att SvD inte vågar stå upp för att en retorisk analys handlar om yrkeskunskap och inte om vaga tyckanden tycker jag är oerhört svagt. Jag har alltid sett SvD som den fria borgerliga rösten i mediavärlden (DN är alldeles för sossig för att kunna axla den manteln) och att då vika sig för socialdemokratiska krokodiltårar är svagt, så oerhört svagt. Skäms!

Alla goda ting är tre, så jag tänkte avsluta (och knyta ihop) med en tredje observation. Det tredje exemplet på att många sossar ser just socialdemokratin som norm; att alla som inte är sossar är partiska och “särintressen” står denna gång LO för.

De hade bokat in Linda Bengtzing till en familjedag där hon skulle underhålla de besökande. När de upptäckte att hon uppträtt på ett Center-arrangemang valde de dock att avboka.

Råkar man inte hålla med sossarna till 100% så är man tydligen opålitlig, kan inte skilja på personliga värderingar och sin yrkesroll, och är ett farligt särintresse som ska hindras på alla möjliga sätt.

Alla dessa tre exempel tecknar en otäck bild; en bild där socialdemokrater vägrar acceptera att man kan tänkas sympatisera med eller rösta på ett annat parti. De övriga partierna i den rödgröna alliansen verkar de motvilligt acceptera, men de är nog lite suspekta ändå.

Vilket är en oerhört tragisk syn på verkligheten. Jag bedömer inte någon utifrån deras politiska engagemang. Jag är bekant med ett antal personer från de rödgröna som är både trevliga, smarta och intressanta att prata med (ja, även vänsterpartister). Jag tror inte att de delar den världsbild som LO och Alliansfritt Sverige målar upp; där alla borgerliga är onda personer som har en hemlig plan för världsherravälde (vilket ger lite ZOG-vibbar). Men, det är beklagligt när två dominerande aktörer på den politiska scenen agerar på det här sättet.

Man kanske inte ska vänta sig mer från LO; de har trots allt ägnat de senaste 20 åren åt att köra över sina egna medlemmar och att köra Negative campaigning och för varje val så har deras övertramp blivit grövre och grövre.

Inte heller Alliansfritt Sverige har direkt gjort sig kända som några som vill diskutera politik (när skrev de senast om de rödgrönas politik? har det ens hänt?) utan de har ägnat det senaste året åt dyngspridning (gärna utblandat med lögner om Folkpartiets politik; eftersom de tycks hata Folkpartiet och Centerpartiet extra mycket) och de är Bloggosfärens fanbärare för Negative campaigning, smutskastning och osakliga påståenden.

Men, samtidigt tycker jag att det är tråkigt med den här utvecklingen. Framförallt när man ser hur de “progressiva” nätrötterna hakar på. Jag hade hoppats att bloggosfären hade kunnat sätta en högre nivå, och när till och Tokmoderaten tycker att det gått för långt, då har man verkligen sjunkit lågt. Vilket inte är menat som kritik mot Fredrik Antonsson, men hans varudeklaration är faktiskt:

Läs även Per Altenberg om valrörelsen som spårade ur, Andreas Froby om rörelsen som inte kan skilja på politik och personer, Frank Thorén Hall om LO åsiktsdiskriminerar och Helena von Schantz om fackföreningarna och demokratin.

Läs även Per Pettersson som skriver om varudeklaration.

Egentligen har jag inte riktigt tid att skriva ett blogginlägg just nu, men det har varit ett sånt extremt gnällande om Björklunds uttalande i dag, där en del kommentarer varit så fullständigt åt fanders, att jag kände att jag var tvungen att skriva några ord.

Tidsbristen gör dock att jag klipper och klistrar lite från ett mail som jag skrev på en maillista där jag är med:

Det finns flera delar i det hela:

1. Frågan kring religionsfrihet. Den applicerar faktiskt inte alls här. Religionsfrihet ger ingen rätt att se ut hur man vill, var man vill. Däremot skulle det vara applicerbart om det handlade om en offentlig plats.
2. Skolan som arbetsplats. Rektorn har givetvis rätt att ställa rimliga klädkrav på de anställda. Att kräva att de anställda visar ansiktet i kontakten med elever, andra anställda och föräldrar är på inget sätt orimiligt.
3. Skolan som skola. För vuxna elever är kravet inte heller problematiskt. Däremot ser jag ett problem om det hamnar i konflikt med skolplikten och minderårigas okränkbara rätt till en utbildning.
4. Hantering. Jag tycker Björklund skött det hela mindre bra, av flera skäl:
   1. Det är svårt att undvika att se att detta förs fram så nära valet. Även om förslaget givetvis inte är främlingsfientligt så går det lätt att inse att det kan uppfattas så.
   2. Förslaget har sin grund i den DO-anmälan som lämnats in när en (vuxen) kvinnlig elev påstod sig vara diskriminerad för att hon inte fick ha Niqab på sig i klassrummet. Det är problematiskt att DO tagit 1,5 år på sig och fortfarande inte kommit med ett utslag, och om DO finner att det är diskriminering så krävs en lagändring. Men, Björklund skulle givetvis ha väntat till _efter_ DO:s utslag.
   3. Så länge det handlar om att stärka rektors rätt att införa förbud är det positivt, men Björklund verkar spinna iväg på att införa ett generellt förbud också. Det ogillar jag starkt.

Sedan kan man givetvis vara både för och emot förslaget av olika skäl. Det har dock varken med religionsfrihet eller liberalism att göra.

Det finns massa media som skrivit om det redan, men om någon mot all förmodan inte har aning om vad jag skriver om så kan man läsa mer hos — exempelvis — SvD

DO:s extremt långa behandling av ärendet kan man läsa om hos Lotta Edholm.

Och för ovanlighetens skull kan jag länka till någon på vänsterkanten också: alliansfritt. Diskussionstråden är stor humor i vissa delar.

Uppdatering:

Läs gärna dagens ledare i DN som är inne på samma spår som jag är, dvs att ett lagförslag hade varit befogat om DO hade fällt Stockholms stad för diskriminering, men att eventuella förslag till lagändringar bör vänta tills efter att DO kommit med sitt utlåtande.