Jag har inte bloggat mycket sedan valet, vilket beror på två skäl:

1. Alla möten äter effektivt upp min lediga tid. När väl allt efterarbete efter valet (förhandlingar, nomineringar, etc) är klart så blir min kalender lite mer mänsklig.
2. Eftersom jag deltar i en del förhandlingar, och får information från andra, så vill jag inte riskera att skriva någonting som är intern information. Det effektivaste sättet att sabotera en förhandling är att avslöja vad som sägs och varför. Dessutom är den information som jag får i förtroende och då kan jag inte skriva om den på bloggen.

Därför tänker jag inte ens kommentera vilka förhandlingar som är klara och vad som kan tänkas vara kvar. När information blir officiell kommer även mina läsare att få den.

Jag räknar med att kunna blogga mer regelbundet från början av november, och jag hoppas att ni som läser bloggen har en förståelse för varför jag inte kan avslöja interna diskussioner.

Som en sidonot så fick jag hem Falllout: New Vegas i veckan. Har bara hunnit spela en halvtimme hittills, men det ser lovande ut.

När den här mandatperioden (2006-2010, vi har inte skiftat i kommunerna än utan går på valresultatet 2006) inleddes hade jag ansvaret för kultur- och idrottsfrågor i kommunen, som ordförande för “Kultur-, idrotts- och myndighetsutskottet” som var ett utskott under kommunstyrelsen.

När vi tappade makten 2007, pga två avhoppade moderater, tappade jag också det ansvaret. I samband med den nya nämndorganisationen 1/1 2008 gjorde jag och Nina Lundström en rockad; jag tog över ansvaret för stadsbyggnadsfrågor i Folkpartiet i Sundbyberg och hon tog över ansvaret för kultur-, idrotts- och fritidsfrågor.

Jag stannade dock kvar som ersättare i den nybildade nämnden; dels för att ge en viss kontinuitet och dels för att stötta vår gruppledare i nämnden. Dessutom tycker jag att frågorna är intressanta och även om det är jobbigt att sitta i två nämnder så var det värt arbetsinsatsen.

Från och med fullmäktige i måndags (18/10) har jag dock övertagit ansvaret för dessa frågor igen, och är numera andra vice ordförande i nämnden. Det är ett ganska kort uppdrag, eftersom nämndens ansvar tar slut den 31/12, men på sitt sätt känns det som om cirkeln är sluten. Eller, för att vara helt sluten borde vi få tillbaks den majoritet som väljarna gav oss i valet 2006, men det lär tyvärr inte hända den här mandatperioden.

I vilket fall så har det varit spännande att följa dessa frågor under fyra år; både i opposition och majoritet; både som ansvarig och som en del av Kultur- och fritids-gruppen i Folkpartiet Sundbyberg; både i utskott och nämnd.

I dagsläget vet jag inte vilka frågor jag får glädjen att ägna mig åt under nästa mandatperiod, men jag räknar med att det kommer att bli lika intressant — och lika intensivt — nästa mandatperiod.

I samband med att Bodström nu lämnar riksdagen så gjorde SvD en sammanställning över de uppdrag som Bodström. Att han har uppdrag utanför politiken ser jag inget problem med — så länge som det inte negativt inverkar på hans förtroendeuppdrag som politiker — utan jag tycker snarare att det är positivt med politiker som lever ute i verkligheten.

Däremot kan man se samma sak hos Bodström som hos många andra topp-politiker; att de tycks ha som hobby att samla på olika uppdrag. Att politiker har många uppdrag är inte alltid negativt; ett kommunalråd har exempelvis ett antal andra uppdrag som han/hon måste ha för att kunna sköta sin roll. Är man kommunalråd med ansvar för skolfrågor är det en fördel att sitta som ordförande för utbildningsnämnden också; för att ta ett exempel.

Men, det finns också en fördel med att sprida de uppdrag som kan spridas då det ger fler personer möjlighet att öka sin kompetens, det ger fler synvinklar i politiken och det finns ett värde i att många har ett politiskt engagemang.

Jag tycker själv att jag ligger på gränsen till för många uppdrag just nu, med både kommunstyrelse, stadsbyggnadsnämnden och kultur- och fritidsnämnden. Däremot är jag inte ordinarie ledamot i alla dessa nämnder, och jag har nyligen gjort mig av med uppdraget i JUMP-utskottet. Nu fanns (och finns) det skäl till att jag sitter på flera olika ställen, men det kan bli ett problem när en person har för många uppdrag; man får inte tillräcklig kunskapsspridning, man riskerar att bli utbränd och det finns en risk att man inte hinner fullgöra sina uppdrag tillräckligt bra.

Även när det kommer till Folkpartiets utskottsplaceringar i riksdagen tycker jag att det finns de som har för många uppdrag, och då särskilt Carl B Hamilton. Han sitter både som ordinarie finansutskottet och som ordförande i EU-nämnden. Dessutom är han partiets talesman i ekonomiska frågor.

Nu är det inget fel på Carl B Hamiltons kompetens, utan han är både kunnig och ambitiös, men han kommer inte ut särskilt mycket i media. Då tycker jag att det vore bättre att sätta in någon annan på en av dessa poster, för att se om han/hon kan komma ut bättre, plus att kanske få till en generationsväxling. I EU-nämnden har vi Fredrik Malm som ersättare, en person som tidigare lyckats komma ut i mediabruset i internationella frågor och som kanske skulle kunna få mer mediauppmärksamhet om han vore ordförande.

Men, det här inlägget handlar egentligen inte så mycket om personer (därför exemplifierade jag med mig själv) utan mer om att det inte är lämpligt när politiker sitter på för många uppdrag. Det finns inget självändamål i att ha en så lång lista med uppdrag som möjligt, utan snarare bör man få ut så mycket kvalitet som möjligt av de uppdrag man har.

Jag har haft en låg profil på bloggen sedan valet, med väldigt få uppdateringar. Detta beroende på två skäl:

1. Jag har haft extremt mycket att göra. Jag tog ut tre veckors semester för valrörelsen, men det innebär att jag har massvis att jobba ifatt på jobbet. Som konsult måste jag sätta kundens behöv i första rummet och det har gett ett ganska intensivt schema. Samtidigt har vardagsrutinerna rullat igång igen i politiken, med styrelsemöten, föreningsmöten, nämndsammanträden etc. Även om vi haft val så skiftas inte fullmäktige förrän den 1/11 och det är först då som vi får en ny kommunstyrelse. Den 1/1 2011 skiftas nämnderna och det är först då som de nya nämndledamöterna tillträder. Det innebär att jag fortfarande sitter i kommunstyrelsen, i stadsbyggnadsnämnden och i kultur- och fritidsnämnden, med de ansvar som följer därav. Bara för att nämnderna är i slutet av sin mandatperiod kan man inte slå av på takten utan det är fortfarande handlingar som ska läsas, yrkanden som ska förberedas, etc.
2. Väldigt lite är fortfarande klart i de förhandlingar som förs. Det innebär att jag dels saknar en hel del information (exempelvis vilka politiska frågor jag kommer få ägna mig åt de närmaste fyra åren) samtidigt som stora delar av den lilla information som jag har är sådan information som jag inte kan gå ut med. Jag kan inte kommentera pågående förhandlingar, eller hur olika poster kommer att fördela sig eftersom jag i vissa fall saknar informationen och i andra fall skulle påverka pågående förhandlingar.

Eftersom mitt fokus är på Sundbyberg i första hand, landstinget i andra hand och övrig politik i tredje hand väljer jag att hålla uppdateringsfrekvensen på bloggen låg till dess att det finns information som jag faktiskt kan gå ut med.

Men, till dess ska jag försöka kommentera lite grann om politiken på riksnivå, men det blir några kortare nedslag.

Regeringen

Jag har inte särskilt många invändningar kring regeringsbildningen, och tycker det verkar vara en ganska vettig regering. Dock är jag besviken över att Beatrice Ask är kvar som justitieminister. Hennes enda fördel som just justitieminister är att hon inte är Thomas Bodström, men i övrigt är det inte mycket som talar för henne. Ur ett liberalt perspektiv har hon varit en katastrof den senaste mandatperioden, och i en regering som består av liberaler och konservativa är det extra viktigt att ha någon med liberala värderingar på just justitieministerposten.

Däremot tycker jag inte att justitieministern behöver vara jurist eller ha en bakgrund inom juridiken. Det är dock en fördel om man då har en minister som lyssnar på sina sakkunniga och som förstår sådana finesser som att man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas (ja, jag syftar på de gredelina kuverten här)

I viss mån är det dock en lite färglös regering; det var väldigt få “skelett” som ministrarna hade i garderoben, och det hade varit trevligt med lite fler ministrar som haft ett liv utanför politiken.

Desto trevligare var det att Ullenhag blev minister, liksom att Moderaterna inte förvandlades till “jätten Glufs-Glufs” som åt upp sina samarbetspartners. Likaledes är jag glad att Folkpartiet fick behålla ansvaret för skolan eftersom vi har den bästa skolpolitiken.

Religionen i skolan

Det har framförts kritik mot att Björklund vill poängtera kristendomen i religionsundervisningen, men i sak anser jag att han har rätt. I grunden borde inte religion finnas med i grundskolan alls (eller möjligen som en kort introduktionskurs på 40 timmar i nian) men om ämnet ska finnas med i läroplanen bör fokus också ligga på kristendomen.

Inte då för att vi är ett särskilt kristet land, eller för att kristendomen skulle vara finare, utan för att kristendomen är den största religionen i Sverige — har varit så i 1000 år — och för att den därmed påverkat vårt samhälle mer.

Våra helgdagar — med undantagen första maj och sjätte juni — är alla kristna högtider och vårt samhälle är uppbyggt kring just kristendomen. Som ett ämne som ligger i skärningspunkten mellan historia och samhällskunskap är det därför rimligt att kristendomen ges en större plats i religionsundervisning; om man nu överhuvudtaget ska ha med ämnet i läroplanen.

Jag gillar siffror, och i det här inlägget kommer det att bli väldigt mycket siffror fram och tillbaks. Huvudfokus blir på att analysera Sundbyberg, men det blir en kort passage om landstinget (om de blir klara med sammanräkningen någon gång) liksom om riksdagsvalet också.

Personkryss i Sundbyberg

Det är ganska få som brukar kryssa sig in i fullmäktige, och så även den här gången. Även i detta val var Nina Lundström den enda Folkpartist som fick tillräckligt många kryss för att bli personvald. Nu kan man givetvis invända att hon stod etta på listan och skulle ha kommit in ändå, men att vara personvald ger ett lite starkare mandat i interna diskussioner, och Nina fortsätter att vara vår mest kända — och mest populära — politiker.

Ser man till personvalskryssen och rangordnar enbart på dessa så ser topp-5 ut så här för FP i Sundbyberg:

1. Nina Lundström — 155 kryss (plats 1 på listan)
2. Anna-Lena Hammarin — 64 kryss (plats 4 på listan)
3. Mattias Lönnqvist — 50 kryss (plats 3 på listan)
4. Johan Storåkers — 44 kryss (plats 2 på listan)
5. Henrik Persson — 38 kryss (plats 5 på listan)

Skillnaden i plats på listan och antalet kryss är alltså ganska liten (det är Anna-Lena och Johan som bytt plats med varandra) och med så här få kryss går det egentligen inte att dra några slutsatser, mer än att jag tycker att det är roligt med siffror.

I övriga partier är det några få som kryssat sig in. I Moderaterna är det Carl Grufman, men även han är etta på sin lista. I Miljöpartiet är Annika Hirvonen inkryssad, vilket innebär att hon går från den andra plats hon stod på till första plats. I Vänsterpartiet kryssade sig både Bert Jageby (etta på listan) och Marielle Nakunzi Andreasson (tvåa på listan) in.

Det är först när vi går till Socialdemokraterna som vi ser någon överraskning. Att Jonas Nygren (etta på listan) skulle bli inkryssad är ingen förvåning, och det är inte heller så förvånande att Mariam Osman Sherifay kryssade sig in, då hon stod på plats 6 på listan (även om det givetvis är ett bra resultat av henne). Den stora förvåningen är att Hiwet Hagos, som stod på plats 24, kryssade sig in. I södra Sundbyberg (centrala, Lilla Alby, Storskogen) hade hon bara 8 kryss (som jämförelse hade jag 26 i södra) men i norra Sundbyberg (Hallonbergen, Rissne, Ör, Duvbo, Ursvik, Tulemarken) hade hon 199 kryss, vilket är fjärde flest kryss i hela valkretsen. Som jämförelse hade jag 24 kryss i norra (och då bor jag ändå i Rissne och borde ha kunnat få en del kryss i just Rissne).

I vilket fall kan man inte göra annat än gratulera Hiwet till en oerhört lyckad kryssningskampanj. Jag tror att många av hennes kryss kom i Hallonbergen, men det går inte att utläsa på valmyndighetens hemsida.

När det kommer till mig personligen så är jag å ena sidan besviken över att jag inte drog fler kryss, men å andra sidan har jag som valledare valt att fokusera min energi på föreningen; på att Folkpartiet skulle göra ett så bra resultat som möjligt. Vi nådde inte ända fram, men jag känner att min prioritering var rätt i det här fallet.

Sedan kan man jämföra de 50 kryss som jag fick den här gången, med de 8 kryss som jag fick 2006. Det var jag oerhört besviken över då, även om jag hämtade mig ganska snabbt från den besvikelsen, men jämfört med 8 kryss så är givetvis 50 kryss en framgång. Det är trots allt sexfaldigt antal kryss, och lyckas jag med samma ökning 2014 så innebär det 300 kryss (vilket inte är en helt realistisk målsättning)

Samtidigt var 2006 en försämring jämfört med 2002, då jag fick 12 kryss och då jag inte bedrev någon personvalskampanj alls (och dessutom var ganska nyinflyttad i Sundbyberg). Men, 2002 gjorde FP ett väldigt starkt resultat, så det är inte helt lätt att jämföra 2002 och 2006 (och inte helt lätt att jämföra 2006 med 2010 heller).

Mandat

Hur mandaten fördelade sig är väl känt vid det här laget, men jag tar dem en gång till:

1. Moderaterna — 16 mandat — 7724 röster (32,91 %)
2. Socialdemokraterna — 15 mandat — 7021 röster (29,91%)
3. Miljöpartiet — 6 mandat — 2425 röster (10,33%)
4. Folkpartiet — 4 mandat — 2155 röster (9,18%)
5. Vänsterpartiet — 4 mandat — 1578 röster (6,72%)
6. Kristdemokraterna — 2 mandat — 920 röster (3,92%)
7. Centerpartiet — 2 mandat — 783 röster (3,34%)
8. Sverigedemokraterna — 2 mandat — 783 röster (3,34%)

Sammanställer man detta i blocken så får man:

1. Alliansen — 24 mandat — 11582 röster — 49,35%
2. Rödgröna — 25 mandat — 11024 röster — 46,96%

Alliansen fick alltså fler röster än de rödgröna, samtidigt som de rödgröna fick flest mandat. Detta beror i sin tur på att vi har två valkretsar i Sundbyberg. Hade Sundbyberg varit en valkrets så skulle FP haft 5 mandat, Moderaterna 17 mandat, V 3 mandat och MP 5 mandat, övriga partier inga förändringar, vilket hade varit mer rättvist (som i proportionerligt) än nuvarande resultat, men nu är sällan politik särskilt rättvis.

Tittar man då på kostnaden, dvs hur många röster varje mandat kostade så ser vi följande siffror:

1. Folkpartiet: 538,75 röster per mandat
2. Moderaterna: 482,75 röster per mandat
3. Socialdemokraterna: 468,07 röster per mandat
4. Kristdemokraterna: 460 röster per mandat
5. Miljöpartiet: 404,17 röster per mandat
6. Vänsterpartiet: 394,50 röster per mandat
7. Centern: 391,50 röster per mandat

(SD tar jag inte med, eftersom de har exakt samma siffror som Centern)

Absolut dyrast är alltså mandaten för Folkpartiet, där varje mandat motsvarar 584 (avrundat) röster, medan Vänsterpartiets mandat enbart motsvarar 395 röster. Med samma kostnad för FP som för V så skulle våra 2155 röster ha gett 5,5 (dvs 5) mandat, och med MP:s siffror hade våra röster gett 5,3 (dvs 5) mandat.

Hade V haft lika hög kostnad som oss så hade deras 1578 röster gett 2,93 (dvs 2) mandat och MP hade på sina 2425 röster fått 4,5 (dvs 4 mandat). Nu hjälper dock inte den här sifferexercisen, mer än att visa på att valkretsarna skapar en del tråkiga effekter, att det är de borgerliga partierna som förlorar på den, och att vi — precis som jag skrev för fyra år sedan — borde avskaffa valkretsarna i kommunalvalen. Åtminstone i kommuner som har färre än 100.000 invånare.

Landstinget

När jag började skriva på det här inlägget, i tisdags, fanns inga siffror alls för landstinget. Det var typ 2 av 1215 distrikt räknade. Men, eftersom jag haft svårt att hitta tid att skriva mellan arbete (där jag ska försöka arbeta ifatt det arbete som “låg på vänt” under valrörelsen) och olika politiska möten, så började det ramla in siffror allt eftersom, och i dagsläget påstår valmyndighetens hemsida att alla distrikt är färdigräknade.

Jag måste erkänna att landstingsrösterna är det som jag varit mest nervös över. Det här är andra gången som jag kandiderar till landstinget, men förra gången stod jag långt ner på listan. Den stora nackdelen med landstinget är att det är svårt att följa landstingsfrågorna om man inte sitter i landstingsfullmäktige, eller åtminstone är ersättare. Man får nämligen inga handlingar, är inte inbjuden på gruppmöten och kan inte ha uppdrag i landstinget (till skillnad från kommunen där man kan sitta i en nämnd utan att vara invald i fullmäktige).

Det i sin tur gör att varje valrörelse inleds med en väldans massa inläsning, för att att kunna svara på frågor som rör landstinget, och om man lägger ner all den tiden (och kraften) och sedan inte kommer in; ja då får man börja om från noll i nästa val.

I valet 2006 fick vi två mandat i valkrets nord, och i varje valkrets har man tre ersättare. Därför bad jag vår representant i valberedning att kämpa för att vi skulle få ett namn från Sundbyberg på plats 4, vilket också är den plats som jag hamnade på (eftersom jag var den kandidat från Sundbyberg som fick flest röster i provvalet till landstinget). Då skulle vi fortfarande få representation om vi tappade ett mandat eller om någon kryssade sig förbi.

Däremot skulle vi tappa vår representation (och jag skulle inte få bli ersättare i landstingsfullmäktige) om vi både tappade ett mandat och om någon samtidigt skulle kryssa sig förbi. Att vi tappade ett mandat blev klart redan förra veckan, så nu blev det en väldigt nervös sammanräkning; om någon på platserna 5-22 skulle kryssa sig in (eller någon från en annan valkrets) skulle vi inte ha någon från Sundbyberg i landstingsgruppen.

Att kryssa sig in är svårt, men inte omöjligt, och hade krävt 520 röster. Nu är landstingsvalet “det glömda valet” och det är svårt att nå ut med landstingsfrågor, men varje val brukar det vara några som blir personvalda och med en stark kampanj, ett stort nätverk och lite tur så går det.

Därför var jag nervös; att behöva sitta och uppdatera sammanräkningen och se hur personkryssen föll var en nervös väntan. Den första nervositeten släppte dock när resultaten började komma in i valkrets nord. I början var det mest distrikt i Sundbyberg som kom in, och där hade jag själv en del kryss. Ett tag ledde jag till och med kryssligan och hade Sollentuna och Solna kryssat likadant som i Sundbyberg så hade jag till och med kunnat kryssa mig in.

Sedan var det inte helt oväntat att väljarna i Solna i högre utsträckning kryssade Solna-kandidater, och Sollentunaväljare kryssade Sollentunakandidater. Det innebär att listans toppnamn — Maria Bergström — ganska snart gick om, och i det slutgiltiga resultatet fick jag fjärde flest kryss; vilket känns ganska lämpligt när man står som fjärde namn på listan.

Givetvis tycker jag att det är lite tråkigt för de kandidater som står längre ned på listan — och som la ner tid och energi på sina personvalskampanjer — inte lyckades kryssa sig upp, men samtidigt tänker jag vara ärlig och erkänna att jag är lättad över att de inte kryssade sig förbi mig. Landstingsvalet betyder mycket för mig, både som person, som politiker och som ordförande för Folkpartiet Sundbyberg; vi behöver någon från Sundbybergsföreningen i landstingsgruppen för att få en bättre koppling mellan kommunpolitik och landstingspolitik.

Totalt fick jag 161 kryss, varav 154 kryss var i min valkrets, valkrets nord. Det är 1,48% av rösterna och ett dugligt resultat. Det är långt kvar till de drygt 500 röster som krävs för femprocentsspärren, men ett bra avstamp inför valet 2014.

Lika roligt som de 154 kryss som jag fick i min valkrets var de 7 kryss som jag fick i andra valkretsar. Ja, det är rejält mycket färre kryss än i min valkrets, men för att kunna rösta på mig i någon annan valkrets krävs det en viss ansträngning; man måste hämta en valsedel i Solna, Sollentuna eller Sundbyberg (eller vara ute i god tid och be mig skicka en per post, vilket jag gjorde till några) och sedan ta med den till vallokalen.

Därför är jag lite extra tacksam till de som kryssade mig i valkrets 2 (Bromma-Kungsholmen), i valkrets 3 (Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan), i valkrets Nordväst (Ekerö, Järfälla, Sigtuna, Upplands Väsby, Upplands-Bro) och i valkrets Ost (Lidingö, Nacka, Tyresö, Värmdö).

Ett stort tack till alla som kryssade mig i landstingsvalet; oavsett om ni bor i min valkrets eller någon annan stans i Stockholms län. Även om jag inte blev inkryssad så betyder det mycket för mig och det ger en extra kick att anstränga mig i landstingspolitiken.

Som en jämförelse så fick jag 18 kryss i landstingsvalet 2006, och då enbart i min egen valkrets. Det innebär niofaldigt antal kryss och femfaldigt antal valkretsar. Min målsättning blir därför att göra ett bra arbete i landstinget (och då med mycket fokus på evidens i vården) och att försöka kryssa mig upp på första plats i valet 2014.

Riksdagen

Lite kort om riksdagsvalet; min målsättning för valet 2010 var att få ett vettigt resultat i provvalet, att få stå med på riksdagslistan och att plocka 100 kryss för att visa att integritetsfrågor är viktiga för många väljare.

De två första målsättningarna lyckades jag uppnå, men inte det tredje målet. Jag kommer dock att fortsätta driva just integritetsfrågorna, och jag kommer att fortsätta kämpa för att Folkpartiet ska bli mer liberala i sin politik. Det är ett långsiktigt arbete som jag hoppas ska ge resultat på landsmötet 2011, på landsmötet 2013 och på riksdagslistan 2014.

Sammanfattning

Det finns en del som jag blev lite besviken över, men personval är svårt och vårt valsystem är fortfarande inriktat på partier och inte personer. Samtidigt finns det en del att vara glad över i siffrorna och jag tar det här med mig under mandatperioden och in i nästa val.

Just nu kommer vi lokalt att göra en valutvärderingen, men bortsett från utvärderingar har jag inga planer att blicka bakåt utan nu handlar det om att försöka få igenom så mycket bra politik som möjligt under den här mandatperioden.