I Sundbyberg pågår en diskussion ifall kommunen ska ansöka om att bli s.k. fairtrade city och frågan torde dyka upp i fullmäktige det närmaste året.

Det är dock inte en fråga som enbart berör Sundbyberg utan i landet finns flera städer som redan är fairtrade city liksom städer där diskussionen förs eller har förts. Men, låt oss inleda med vad fairtrade är och vad det innebär.

Fairtrade

Fairtrade började i Sverige som rättvisemärkt, men sedan ett år tillbaka har man även i Sverige valt att kommunicera den internationella termen Fair trade. I grunden är tanken både vettig och sympatisk; som konsumenter ska vi använda vår konsumentmakt och köpa produkter som producerats under vettiga villkor. De som arbetar på kaffeplantager ska ha tillgång till vettiga arbetsvillkor, barnen ska ha tillgång till skola, etc.

Det stora problemet med fair trade är att man ser den fria marknaden som något negativt, och att man inte förstått hur viktigt globalisering och frihandel varit för att bekämpa fattigdomen. Istället för att hjälpa — exempelvis — fattiga kaffebönder i afrikanska länder att modernisera sitt jordbruk och hitta andra intäktskällor försöker man istället låsa världsmarknadspriserna och införa planekonomi på de produkter som man ägnar sig åt.

Alla som har någon som helst kunskap om hur planekonomi fungerar — eller snarare inte fungerar — inser ganska snabbt att detta inte är en särskilt lämplig modell. Istället för att följa världsmarknadspriser — och erbjuda ett prispåslag på detta för de som erbjuder sina anställda bra villkor och erbjuda hjälp med omställning för de som inte kan möta konkurrensen — försöker man sätta en miniminivå på råvarupriset för de distributörer som ingår i fair trade.

Detta i sin tur innebär att de som deltar i systemet kan slå ut andra producenter. Om man överproducerar en vara — exempelvis kaffe — så att råvarans pris sjunker under den garantinivå som fair trade erbjuder så slår man ut de kaffebönder som inte ingår i fair trade; detta eftersom de inte har tillgång till denna prisgaranti.

Som konsument känns det givetvis bra att köpa kaffe som är rättvisemärkt, då man tror att man hjälper fattiga kaffebönder, men istället betalar man ett extra pålägg som dels går till administration av fair trade systemet (att betala lönen för en tjänsteman i Sverige var kanske inte anledningen till att man köpte rättvisemärkt kaffe) och till att hålla olönsamma kaffeplantager under armarna samtidigt som bättre fungerande plantager slås ut.

Om vi fortsätter med kaffe som exempel så kan vi i rapporten Vad rättvisemärkt inte berättar (PDF) (ISBN 978-91-7566-525-2 , Timbro förlag) läsa bland annat:

Vilket givetvis inte är roligt för de som förlorat sitt jobb. Men, nu var väl poängen med rättvisemärkt att säkerställa goda villkor för de som jobbar som kaffebönder? Inte att säkerställa att de som jobbar med kaffeodling kan göra det om 10, 20 eller 30 år? Att 200.000 personer förlorat sitt jobb i Centralamerika är dock ett problem för just de 200.000 personer som förlorat sitt jobb. För att se hur det ser ut globalt måste vi dock läsa nästa stycke:

Och då blir bilden med ens ännu sämre för rättvisemärkt och den planekonomiska delen av deras koncept framträder; att förhindra utveckling och höjning av välstånd genom att konservera gamla strukturer och metoder.

Timbropropaganda

Jag inser givetvis att jag riskerar att få kritik om att jag för vidare högerpropaganda eller Timbropropaganda genom att citera en rapport från Timbro. Men, rapporter från Timbro är givetvis varken bättre eller sämre än andra rapporter. Det man ska titta på är vilket faktaunderlag man utgått ifrån, och vilka olika slutsatser som dras. I det här fallet drar jag samma slutsatser som författarna.

Men, för all del, vi kan titta på en annan rapport. I det här fallet rapporten Vad uppnås med rättvisemärkning? (PDF) (utgiven av Agrifood, som i sin tur är ett samarbete mellan SLU och LU). Den skriver bland annat:

Detta skulle man kunna sammanfatta som att ambitionen är god, men att resultaten saknas. Viktigast är dock följande passage i rapporten:

Och där kommer vi in på problemets kärna för rättvisemärkning; den får konsumenter att tro att de hjälper utvecklingsländer när effekten istället riskerar att bli den motsatta. Vill man stötta utvecklingsländer — vilket jag vill — bör man arbeta för en ökad globalisering och frihandel; ingenting annat. Att handla rättvisemärkt handlar enbart om att döva ett dåligt samvete och är en “feelgood-handling”.

Kaffe, kaffe, kaffe

Innan jag går in på fairtrade city vill jag bemöta ett problem med det resonemang som jag fört i första halvan, och det är fokuset på kaffe. Jag valde kaffe som råvara eftersom det var det jag tyckte det fanns mest data på och det är en råvara som man inte kan ställa om till (eller från) på ett år, utan det kräver lite långsiktigare investeringar.

Men, resonemanget kan föras kring vilken råvara som helst som är rättvisemärkt. En annan råvara som är intressant är bomull, som även den finns som rättvisemärkt vara. Det stora problemet med bomull är dock inte om den är rättvisemärkt eller ej, utan dess miljöbelastning. För ett kilo bomull krävs det — om produktionen sköts på billigast vis — 350 liter vatten och ett kilo kemikalier för att förvandla bomullsfibrerna till bomullstyg. Om detta görs i en miljö som saknar rening så rinner dessa kemikalier rakt ut i marken och de som arbetar med produktionen drar på sig skador av arbetet.

Dessutom ska denna bomull odlas. För att odla ett kilo bomullsfibrer krävs minst 10.000 liter vatten. Hur viktig är då rättvisemärkningen om din bomullsskjorta gjort slut på 10.000 liter vatten i ett utvecklingsland (som ofta har brist på rent vatten) och dessutom släppt ut ett kilo kemikalier i marken?

Förutom att vi i högre utsträckning borde välja tyger av andra material (ull, lin, hampa, etc) och minska vår konsumtion av textilier så uppstår det ett problem om konsumenten går på rättvisemärkt när han eller hon handlar kläder. Det är nämligen så mycket viktigare — både för oss och för utvecklingsländerna — att vi väljer ekologiskt framställd bomull. Ett första steg du kan ta som konsument här är att gå på Naturskyddsföreningens bra miljöval.

Fairtrade city

Men, nu var det fairtrade som artikeln skulle handa om, och inte om miljöfrågor (även om dessa givetvis är viktiga). Vad innebär det då att vara en fairtrade city? Om du följer länken så får du en lista på allt det innebär, men låt oss lyfta några av de åtaganden man gör:

• Kommunen ska kunna erbjuda Fairtrade-märkta produkter inom kommunens avtal för så många produkter som möjligt. Exempelvis frukter, te, kaffe, socker och profilkläder.
  • När vi nu vet att det på vissa produkter innebär en planekonomi, att det inte är en effektiv metod i global skala och när det dessutom riskerar att öka miljöbelastningen så verkar det väl ändå lite kontraproduktivt?
• En lokal styrgrupp tillsätts för att säkerställa fortsatt stöd för att uppnå Fairtrade Citystatus och för att kontrollera att kriterierna efterlevs. Rapportering årligen till Fairtrade Sverige är obligatorisk
  • Ökad administration och ökade kostnader för kommunen alltså
• Ett utbud av Fairtrade-produkter ska finnas tillgängligt för konsumenter i livsmedelsaffärer, på caféer, restauranger och hotell. Dessa produkter bör skyltas med informationsmaterial så det är lätt att hitta dem.
  • Vi ska alltså säga åt våra näringsidkare vilka produkter de ska ta in och hur dessa ska marknadsföras. Mer planekonomi…

Självklart ska vi som politiker aktivt bidra till en rättvisare värld och till att lyfta fler ur fattigdom och att fler får skäliga levnadsvillkor. Detta gör vi dock bäst genom att använda instrumenten globalisering och frihandel. Dessa två verktyg har mer effektivt än några andra instrument bidragit till en minskad fattigdom i världen.

Planekonomi har vi provat förut och den fungerar inte. Därför bör man vara skeptisk till konceptet rättvisemärkt. Därför bör inte Sundbyberg bli en fairtrade city.

I helgen (fredag em till lördag em) hade vi en planeringskonferens för Folkpartiet i Sundbyberg, där vi diskuterade en ny kommunikationsplattform. Vi har tidigare — anser vi själva då — varit duktiga på att använda nya kanaler (vi var bland annat första parti i Sundbyberg att använda Twitter som en officiell kanal) men det har spretat en del, där vi växlat lite grann mellan olika kanaler.

Ett tydligt exempel på detta är YouTube där vår tidigare kommunikation i den kanalen byggt enbart på när jag haft tid (och lust, och ork) att klippa ihop filmer. Därför har vi nu skapat en officiell YouTube-kanal för Folkpartiet i Sundbyberg, med ambitionen att regelbundet lägga ut klipp om vår politik.

Det första klippet är ovanstående, som gjordes för att gå igenom de verktyg som finns och för att säkerställa att fler personer i föreningen kan använda YouTube som kanal. Filmen finns även utlagd på vår hemsida. Någon bestämd periodicitet finns inte för kanalen, men ambitionen är att komma med ett intressant klipp per månad, och då ett kortare klipp på någon eller några minuter som tar upp en intressant politisk fråga.

Hur pass laddade — och fyllda med konfliktfrågor — som en nämnd eller en styrelse i kommunen är varierar med tiden. När jag återgick till Stadsbyggnads- och miljönämnden (SMN) i Sundbyberg — 1/1 2008, efter att tidigare ha suttit där 2003-2004 — hade vi precis haft ett maktskifte där Socialdemokraterna återtagit makten tack vare två avhoppare i fullmäktige.

Det var en period där Socialdemokraterna skulle ändra på allt, och där nämndens arbete präglades av konflikt och olika åsikter i ett antal frågor; bland annat kring strandpromenaden som vi från Folkpartiet försökte rädda. Detta ledda i sin tur till att vi från Folkpartiet la ett antal yrkanden, yttranden, reservationer och ledamotsinitiativ.

Den här mandatperioden har istället haft väldigt få konfliktfrågor hittills, med resultatet att det finns mycket färre skrivelser från Folkpartiet i den nämnden. Det ska inte tolkas som att vi dragit ner på tempot, eller att vi inte längre skulle driva en egen linje; vi har “bara” haft väldigt få ärenden med en ideologisk laddning eller där partiernas olika synsätt på stadsbyggnadsfrågor lyser igenom.

Man skulle till och med kunna hävda att nästa nämnd (imorgon, onsdag) faktiskt är riktigt tråkig. Ett antal ärenden är ren myndighetsutövning, och där är det svensk lag som styr. Det gör också att jag väljer att prioritera ett annat möte som krockar med detta; eftersom jag numera är ersättare i den nämnden är jag inte längre tvungen att gå på alla möten. Under förra mandatperioden var jag ordinarie ledamot, och då valde jag alltid nämnden vid kalenderkrockar. Att byta från att vara ordinarie ledamot till att bli ersättare har gett mig en något ökad flexibilitet kalendermässigt.

SMN: Ekbacksgränd

Men, det finns ett ärende där vi kommer att lägga ett s.k. särskilt yttrande. Ett sådant lägger man när man tycker att ärendet i sig är vettigt (eller om man inte tänkt delta i beslutet, men så är inte fallet här) men vill göra ett påpekande; eller flera.

Ärendet ifråga rör en detaljplaneändring för området Sundbyberg 2:22 och då specifikt för området Ekbacksgränd. Här vill man bygga ett nytt hus i närheten av Ekbackens äldreboende, på det område som ligger vid Järnvägen. Från Folkpartiet är vi i grunden positiva till detta, men väljer att lyfta några frågor:

1. Bullerfrågan: en byggnation i närheten av järnvägen riskerar att bli bullerstört, och det är då viktigt att man bygger på ett sådant sätt att bullret kommer ner i vettiga nivåer. För inomhusmiljöer innebär det maximalt 55 decibel. Som jämförelse ligger ett normal samtal på 50-70 decibel.
2. Kommunal service: Om det nu ska flytta in personer i det här huset så måste de ha tillgång till kommunal service. Det innebär att det ska finnas förskoleverksamhet i närområdet. Det innebär att skolverksamhet på lågstadienivå ska ligga på gångavstånd. Det innebär att det måste finnas plats i Sundbybergs skolor för de barn som flyttar in. Etc.
3. Trafik: Ekbacksgränd ansluter till Järnvägsgatan och Järnvägsgatan är redan hårt trafikerad. I dagsläget är det stopplikt för de som kör ut på Järnvägsgatan och de kan i rusningstrafik bli stående väldigt länge. Detta måste åtgärdas och antagligen krävs en ljusreglerad korsning eller en rondell. Dessutom leder ökad trafik till ökade utsläpp, vilket i sin tur minskar luftkvaliteten. Därmed behöver luftkvaliteten mätas redan nu, för att kunna avgöra om vi behöver ta till åtgärder för att minska nedsmutsningen.
4. Grönområden: Området ifråga har ett grönområde i form av ett antal träd (området är lite för litet för att jag som skogsägare ska kunna kalla det för en skog) och en del av dessa försvinner när man bygger. Det är dock viktigt att inte hela grönområdet försvinner; dels fungerar en del av träden som bullerskydd mot järnvägen och dels ligger en del av träden i närheten av en existerande förskola och kan därmed fungera som lekområde för dessa förskolebarn.

Får vi igenom våra önskemål är vi dock positiva till denna förtätning. Folkpartiet har aldrig varit motståndare till förtätningar i sig, men vi menar att varje förtätning måste göras förnuftigt och i dialog med de som bor i närområdet eller som på andra sätt påverkas av en förtätning. Det är också därför som vi bråkat om vissa nybyggnationer (exempelvis på Hamngatan där vi invänt att strandpromenaden inte fått tillräckligt skydd) men helt släppt igenom andra nybyggnationer (exempelvis radhusen i Rissne).

Kultur och fritid (KOF)

Inom kultur och fritid (vilket även inkluderar idrott) är det nästan tvärtom, dvs det är sällan som det är några stora åsiktsskillnader. Ibland kan det finnas lite olika detaljåsikter (exempelvis kring hur bidrag ska fördelas) men det är inte så ofta som vi har stora diskussioner.

Det finns dock undantag, och ett sådant är upphandling. Från Folkpartiet och Moderaterna driver vi hårt att om man ska upphandla en verksamhet så ska det göras korrekt. För Socialdemokraterna är det dock viktigare att värna Unga Örnar och därför vägrar man göra en korrekt upphandling av kolloverksamheten och därför vill man inte överhuvudtaget diskutera en upphandling av fritidsgårdsverksamheten. Detta trots att kostnaderna stiger samtidigt som besöken blir färre i en av kommunens fritidsgårdar.

KOF: Upphandling av biblioteksverksamhet

På nästa nämnd (på torsdag) är det dock framförallt två motioner som det borde bli diskussion om. Den ena motionen handlar om att biblioteksverksamheten borde upphandlas, och den är lagd av Moderaterna. Denna motion nämns även lite kort i veckans “Mitt i Sundbyberg”. Förslaget här är att när huvudbiblioteket ska flyttas från Järnvägsgatan till nya lokaler så ska man passa på att upphandla verksamheten.

Vilket komplicerar frågan både för mig och för Folkpartiet. Folkpartiet i Nacka har deltagit i beslutet att upphandla biblioteksverksamhet och i grunden är driftsform oviktigt; precis som för skolan är det verksamhetens kvalitet som är det primära och inte vem som råkar vara utförare. Att upphandla biblioteksverksamheten — eller delar av den — kan både göras med säkerställd kvalitet och med de folkbildnings- och demokratiaspekter som biblioteksverksamheten ska innehålla. En upphandling behöver i sig inte vara negativ.

Men, samtidigt menar vi att tidpunkten “i samband med flytten” inte är den bästa tidpunkten att göra detta, utan snarare den sämsta. Ska man göra en upphandling så borde den ha gjorts i god tid innan flytten, eller så bör den vänta tills verksamheten i de nya lokalerna hunnit etablera sig så att man inte skapar situationen “hela havet stormar”. Frågan är dessutom om det är lämpligt att börja med att upphandla huvudbiblioteket. Eftersom väldigt lite biblioteksverksamhet bedrivs av andra aktörer än Sveriges kommuner vore det lämpligare att utvärdera verksamheten i upphandlad form genom att börja med ett stadsdelsbibliotek.

Därför kommer vi att säga nej till motionen i nämnden. Inte för att vi är emot upphandling generellt — för det är vi verkligen inte — och inte för att vi är emot upphandling av biblioteksverksamhet, utan helt enkelt för att vi tycker att tidpunkten är olämpligt vald.

Den andra motionen handlar om obligatoriska föräldrasamtal när ungdomar omhändertas för att de är för berusade för att ta hand om sig själva. I grunden är förvaltningens svar här korrekt, dvs vi kan inte tvinga föräldrarna att komma på samtal, men det borde inte hindra oss från att alltid bjuda in till samtal. Sedan är det tyvärr alltid så att vissa föräldrar (även om de är få) skiter i vad deras barn gör eller att de är på väg att förstöra sina liv.

Kommunstyrelsen (KS)

Den nämnd som har flest diskussioner (även om den inte kan mäta sig med kommunfullmäktige) är antagligen kommunstyrelsen. Visserligen har vi ibland extremt korta möten (rekordet är typ 8 minuter) men ordinarie kommunstyrelsemöten med ordinarie ärenden brukar leda till en hel del diskussioner. Det är också här som partierna etablerar sina åsikter och synpunkter innan kommunfullmäktige, så det brukar bli en hel del yrkanden och yttranden.

Senaste kommunstyrelsen hade vi igår (måndag) och som vanligt när det är ombildningsärenden uppe så blev det en del diskussion kring dessa. Från Folkpartiet är vi positiva till ombildningar, men vi tycker att processen kompliceras i onödan av att man hela tiden bildar dotter-dotter-bolag för dessa ombildningar.

Från Folkpartiet hade vi dessutom några påpekanden kring Milo-området och en gång- och cykelväg i Kymlinge. Detta eftersom det är områden där vi länge drivit ett antal frågor.

En lång diskussion blev det kring upphandlingspolicyn. En upphandling görs för att öka kvaliteten i en verksamhet, eller för att få en viss kvalitet till en lägre kostnad (eller både och). Därför är det viktigt att prisinstrumentet är en viktig del av upphandlingen, och för att uppnå detta ska man inte överlasta en upphandling med en massa andra krav. Ju fler krav man ställer och ju fler faktorer som avgör vem som vinner en upphandling, desto lägre vikt får priset.

Om man då som Socialdemokraterna (och deras stödpartier) slänger in en massa andra krav i upphandlingspolicyn (och i kommande upphandlingar) så ökar man det pris som kommunen kommer att få betala. Den här gången la man bland annat på krav om praktikplatser. Det är givetvis positivt om fler praktikplatser skapas i kommunen — så att fler kan få arbetslivserfarenhet och ta steget från arbetslöshet — men det är inte särskilt ekonomiskt att skapa dessa platser via upphandlingar. Det är ett dyrt sätt för kommunen, och vi kan inte heller styra att dessa platser går till kommunmedborgare. Vill man arbeta med att skapa fler praktikplatser finns det bättre — och mer ekonomiska — sätt att göra detta.

KS: Om medborgardialog

Intressant nog dök det upp ett medborgarförslag om att kommunen borde ha en chatt/debattsida för kommunens invånare. Kommunen hade länge en debattsida, men Socialdemokraterna la ner den eftersom man hade problem med anonyma inlägg med grova personangrepp. Från Folkpartiet ville vi att kommunen skulle ta det ansvar man har enligt lag (lagen om elektroniska anslagstavlor) och skärpa upp reglerna så att diskussionsforumet skulle fungera bättre.

Det var man dock inte intresserad av från Socialdemokraterna utan man la helt enkelt ner diskussionsforumet istället och ströp därmed debatten. I den vevan lovade man att införa regelbundna chattar istället, men av det löftet bidde det inte ens en tummetott.

Eftersom det är lätt att lösa båda frågorna — diskussionsforum och chattar — rent tekniskt så är det enbart en ambitionsfråga; har det nuvarande styret en ambition om att det ska finnas en dialog mellan medborgare och folkvalda? Jag hoppas det, men de har inte visat några ambitioner i den riktningen hittills.

Mer från KS

Kommunstyrelsen hade ytterligare en ansökan om kameraövervakning att ta ställning till, och återigen lyfte vi frågan om en kameraövervakningspolicy. Efter att ha tjatat om detta i över ett år ser det nu äntligen ut som om Folkpartiet kan få genomslag för vår begäran om detta och troligen kommer vi att få en policy i kommunen. Sedan måste vi se till att det blir en bra policy också.

I samband med att Socialdemokraterna gjorde om nämndorganisationen (med syfte att få fram fler arvoderingar) så delade man barn- och utbildningsnämnden i två olika nämnder; förskolenämnden och grundskole- och gymnasienämnden. Detta gjordes utan någon som helst planering eller utredning innan och från Folkpartiet varnade vi för att ogenomtänkta ändringar i nämndorganisationen inte är särskilt lämpliga; man får alltid en efterbörd i form av effekter som man inte tänkte på innan.

Det visade sig att vi återigen fick rätt. Kommunstyrelsen blev nu tvungna att göra en budgetjustering, dvs man tog pengar från en nämnd och skickade till en annan. Hade man utrett frågan ordentligt (och gjort ändringen till den 1/1 2012 istället) så hade man kunnat göra en mer korrekt budget och sluppit den här typen av omflyttningar av pengar.

Sedan kan man givetvis ställa sig frågan om ändringen borde ha gjorts alls; det har fortfarande inte förts fram några vettiga argument för varför vi skulle ändra nämndorganisationen här; mer än att det nuvarande styret ville ha fler poster och arvoderingar att fördela då.

Kommande punkter

En diskussion som borde komma upp under året är Vänsterpartiets begäran om att Sundbyberg ska bli en s.k. Fair trade city. I mitt nästa inlägg tänkte jag gå in på varför detta är ett dåligt förslag och varför vi borde säga nej till detta. Det är dock en diskussion som vi inte haft i vår fullmäktigegrupp ännu, så jag vill betona att jag enbart företräder mina egna åsikter i frågan.

Den här bloggen startades en gång i tiden (maj 2006) som en personvalsplattform till valet 2006, och den skulle sedan läggas ner. Efter valet gjorde jag istället om den till en kommunikationsplattform för att föra ut vilken politik vi drev i majoritet, och efter kuppen i Sundbyberg (2007) blev fokus istället på hur illa socialdemokraterna skötte kommunen.

Efter valet 2010 har jag i ärlighetens namn varit lite less på bloggen, och haft svårt att fokusera vilka ämnen jag ska skriva om. Dessutom har jag varit inblandad mitt i smeten i en del av de händelser som präglat kommunen efter valet, och av respekt till konfidentiell information varit tvungen att vara väldigt försiktig med vad jag skriver.

Jag har dock beslutat mig att göra en omstart på bloggen. Fokus kommer fortfarande att bli Sundbyberg, men jag kommer att lägga mer tid på stora övergripande frågor (exempelvis frågan om Norrenergi som är en väldigt viktig fråga politiskt och ekonomiskt) och mindre på andra frågor.

Även i fortsättningen kommer jag utgå en del från mina uppdrag, vilket innebär vissa rapporter om viktiga frågor i fullmäktige, kommunstyrelsen och kultur- och fritidsnämnden. Eftersom jag lämnat över ansvaret för stadsbyggnadsfrågor blir det dock mindre om dessa frågor.

Mitt mål blir dock inte att blogga flera gånger per vecka, utan istället kommer jag att prioritera det som jag tycker är roligast; långa, genomarbetade inlägg med mycket fakta i. Då och då uppblandat med lite kortare inlägg också.

Slutligen kommer jag att lägga lite mer fokus på nationell politik och politik på landstingsnivå. Dock är jag inte det minsta intresserad av att hålla på och kommentera ledarfrågor inom olika partier; även om bloggen hade varit aktiv när sossarna valde ny partiledare så är det inte den typ av frågor jag vill skriva om.

Jag hoppas att jag behållit några läsare trots detta uppehåll, och min tillgängliga tid kommer att fortsätta gå i vågor; vissa veckor kan det bli flera inlägg (och kanske till och med dagligen) och vissa veckor kommer det inte att bli något inlägg alls. För tillfället jobbar jag med tre lite längre inlägg:

1. Ett lokalt inlägg om Norrenergi, och då både med historik och om vad som krävs i framtiden. Bland annat kommer jag att punktera myten att dimslöjan läggs ner 2014.
2. Ett inlägg som berör både Sundbyberg, Sverige och världen i stort, om rättvisemärkt, och då framförallt om “Fairtrade city”, någonting som jag anser att Sundbyberg bör undvika.
3. Slutligen ett inlägg om hur politiken (och förvaltningen) bör bli bättre på att använda modern teknik och hur vi som politiker borde bli förebilder i arbetet med att skapa “det papperslösa kontoret” (eller åtminstone “det inte så pappersdränkta kontoret”)

Dessutom är det snart motionsstopp till Folkpartiets landsmöte. Jag planerar att inlämna några motioner i alla fall, och jag kommer att avrapportera detta här.