… den här gången heller. Men, låt mig backa några år.

När jag flyttade till Sundbyberg i december år 2000 var jag ganska övertygad om att jag aldrig skulle behöva skaffa bil. Med kollektivtrafik och jobb inom tunnelbaneavstånd såg jag helt enkelt inte behovet.

Inte blev mitt behov större när jag 2004 började arbeta på gångavstånd från hemmet, och inte heller när jag blev konsult 2007 (med hemmakontor i Frösunda) såg jag något behov av bil. Det var först hösten 2008 som jag upplevde ett behov av att ha tillgång till bil mer regelbundet.

Jag jobbade då i Södertälje och efter att ha blivit stående på centralstationen i ett antal timmar vid ett antal tillfällen, utan någon som helst möjlighet att ta mig ut till kunden började jag allvarligt att överväga att skaffa bil. Särskilt eftersom resultatet av att jag inte kunde ta mig till Södertälje var att kunden inte fick den tjänst som efterfrågades och att jag inte kunde fakturera de timmar jag behövde.

Det jag behövde då var primärt en pendlarbil, för att köra till Södertälje på morgonen och hem på kvällen. Dessutom ville jag kunna åka och storhandla och några gånger per år (midsommar, julen och några tillfällen till) ville jag ha möjligheten att kunna åka lite längre sträckor (Linköping, Mjölby, etc).

Helst ville jag ha en elbil, mycket eftersom jag ogärna använder fossila bränslen för transporter (bortsett från sträckor som är så långa att de kräver flyg, där anser jag att det inte finns så mycket att välja på). År 2008 fanns det dock inga verkliga alternativ, utan jag valde till slut att skaffa en Toyota Prius (dvs en hybrid) istället. Hade jag köpt bil så skulle jag i ärlighetens namn inte haft råd med den, men då hade jag istället möjligheten att ta den som en tjänstebil med bruttolöneavdrag, och då blev kostnaden finansiellt överkomlig (även om det fortfarande inte var direkt billigt)

Bortsett från en del strul (som Toyota till slut fixade) så var jag oerhört nöjd med bilen, och jag hade gärna haft den längre än jag hade. Men, eftersom jag bytte arbetsgivare 2011 kunde jag inte behålla bilen; det blir effekten av att ha en tjänstebil.

Eftersom jag då inte längre pendlade till Södertälje hade jag först tänkt mig klara mig utan bil. Men, dels hade jag vant mig vid att ha bil, dels var det flera tillfällen då jag var tvungen att hyra bil eftersom jag inte hade fått ihop min kalender annars, så jag bestämde mig för att skaffa bil igen.

Bilpool

Ursprungligen var dock planen att jag skulle klara mig med att vara med i en bilpool. Jag anmälde mig till Sunfleet och var ganska nöjd med det; tills jag hade behov av bil. Tyvärr hade jag inte kollat upp vilka bilar som fanns i bilpoolen i Sundbyberg och när det visade sig att det inte fanns någon som helst möjlighet att nyttja bilarna mellan 08.00 och 17.00 på vardagar så blev det hela väldigt värdelöst.

Dessutom var det bara marginellt billigare än att hyra bil, och de bilar som fanns kvällstid och helger var inte bilar som intresserade mig. Ärligt talar tycker jag inte att en Volvo V70 är en miljöbil, även om den går på etanol.

En bil som fungerar?

Eftersom det faktiskt hänt en del sedan 2008 bestämde jag mig för att inventera elbilsmarknaden; vad som fanns och vad som kunde fungera för mina behov. Det gick dock väldigt snabbt för mig att konstatera att elbil inte fungerar med mina behov. Jag har nämligen två behov:

1. Kortare pendlingsresor

För det här behovet finns ett antal bilar som skulle kunna fungera, dvs elbilar med en räckvidd på drygt 100 kilometer. Det täcker gott och väl mina resebehov under en vanlig arbetsdag. Istället är det infrastrukturen som fallerar för mig.

Om det ska fungera behöver man ställa bilen på laddning över natten. Det kräver i sin tur tillgång till eluttag i närheten av bilen. Jag har ingen parkering i närheten av min bostad så jag kan inte dra en sladd från lägenheten utan är istället beroende av ett eluttag på parkeringsplatsen. Bor man på Mjölnerbacken — som jag gör — finns inte det alternativet. Det är helt enkelt inte möjligt att använda en elbil som pendlarbil för mig.

Hade jag haft tillgång till eluttag så hade det funnits några olika bilar att välja på, exempelvis Nissan Leaf, Mitsubishi i-Miev och Peugeot iOn med flera — om de är tillgängliga i Europa än. Om någon av dem finns i Sverige, så hade den fungerat för kortare pendling, men det hade då förutsatt att det funnits ladduttag på min parkering. Vilket det som sagt inte finns.

2. Längre resor

Eftersom det redan fallerat på punkt 1 så var det egentligen ingen poäng med att kolla hur väl olika bilar uppfyller punkt 2, men bara för att inventera marknaden så kollade jag även detta.

Jag har varken råd eller lust att äga flera bilar. Jag var därmed tvungen att hitta en bil som uppfyllde även mitt behov av lite längre resor. Då fungerar inte bilarna i punkt 1 eftersom de har en räckvidd på drygt 100 km. Det en bil behöver klara minimum för mig är 300 km. Om jag ska längre än så kan jag i sådana fall planera in ett stopp i Mjölby eller Linköping.

För att kunna ta mig ner till Lund skulle jag dock helst behöva att bilen klarar 400 km, eftersom jag annars behöver mer än ett stopp på vägen. Ännu trevligare är givetvis om bilen skulle klara 700 km, eller om det fanns snabbladdarstolpar längs med motorvägarna.

Men, sätter man 300 km som minimum så finns det faktiskt en elbil som klarar mina krav, och det är Tesla Roadster. De anger själva att den ska klara 340 km på en laddning (men här anger de 225 miles som faktiskt är 394 km) och den uppfyller dessutom någonting som var ett önskemål (men inte ett krav) på en ny bil; det är en cab.

Problemet är bara att bilen kostar en mille, och det är långt, långt, långt mycket mer än jag har råd (och är beredd) att lägga på en bil.

Hybrider och liknande

Ett alternativ är då en hybrid, typ Toyota Prius men det är fortfarande primärt en bensindriven bil, även om den snittar på en halv liter milen och den går inte att köra mer än någon mil på el. Dessutom är de ganska dyra i nyskick och även begagnad så går de på en del. Dessutom är livslängden på batterierna ungefär 10 år så ska man köpa begagnat gäller det att man säljer den igen innan bilen blivit så gammal. Men, jag gillar som sagt Prius och hade kunnat tänka mig en sådan om de inte varit så pass dyra som de är.

Ett bättre alternativ är då Opel Ampera (som är den europeiska modellbeteckningen på Chevrolet Volt). Det är en elbil, där batteriet räcker ca 60 km. Fördelen är att den även har en liten bensinmotor som går igång och laddar batteriet när det börjar bli tomt, och med full tank så kommer man ca 500 km.

Den hade då kunnat fungera som ren elbil för punkt 1 ovan (dvs arbetspendling) förutsatt att det funnits möjlighet att ladda bilen på parkeringen och som dessutom inte hade varit begränsad i räckvidd och därmed tillåtit även längre resor.

Hade den här bilen legat inom mina ekonomiska ramar och om jag hade kunnat lösa problemet med laddning på parkeringen och om bilen hade funnits tillgänglig att köpa, hade jag definitivt köpt den. Men, nu finns det (som sagt) inga eluttag på min parkeringsplats, och jag är i dagsläget inte beredd att lägga över 400.000 på en bil. I framtiden kanske jag tillåter mig själv en större budget, men den här gången låg maximal kostnad på 125.000 kronor.

Det bidde ingen elbil

Så, då blev det ingen elbil den här gången heller. I grunden är jag positivt inställd till elbilar och jag skulle gärna köpa en i framtiden. Dock behövs det i sådana fall en vettig infrastruktur där man kan ladda bilen på parkeringsplatsen och där man kan hitta laddstolpar för snabbladdning längs med Europavägarna.

Dessutom behövs det en bil med vettig räckvidd (eller med extra bensinmotor, som i fallet med Opeln ovan) så att man slipper ladda bilen en gång i timmen på längre resor.

Därmed förvandlade jag även mitt önskemål om en cab till ett krav. Ska jag bli tvungen att köpa en begagnad bensinare så vill jag åtminstone ha en bil där man kan fälla ner taket på sommaren. Det slutade med att jag köpte en Opel Tigra Twintop, 2005 års modell med nedfällbart plåttak. En bil som jag hittills (jag har bara haft den i en vecka) är nöjd med, men det är ingen miljöbil direkt.

Lärdom

Och vad kan man lära sig av det? Jo, att det inte räcker med att vilja vara miljövänlig, utan det måste också finnas rimliga förutsättningar att vara det. I dagsläget är tyvärr elbilar enbart för dem med väldigt begränsade behov eller med väldigt tjocka plånböcker.

Vilket jag tycker är väldigt synd.

Jag skriv tidigare om rättvisemärkt och då framförallt med fokus på varför Sundbyberg inte borde bli en s.k. fairtrade city. Men, jag tog även upp viss kritik mot rättvisemärkt i sig.

Några dagar senare nämnde jag fair trade igen, dock mer som en passus i ett inlägg som mest hade fokus på annat.

Nu blev jag dock tipsad om rapporten “Profits and poverty: Certification’s troubled link for Nicaragua’s organic and fairtrade coffee producers”. Normalt sett brukar jag läsa rapporter som jag länkar till, men eftersom rapporten kostar $40 så går jag direkt på sammanfattningen:

Det är intressant, eftersom det visar att de kaffebönder som valt att delta i fair trade inte vunnit på det, utan det har istället varit en förlustaffär. Alla de svenskar som köpt rättvisemärkt kaffe med tanken att man ska hjälpa fattiga bönder har istället bidragit till att dessa bönder fått en ännu sämre ekonomi.

Tipset om rapporten fick jag hos Nonicoclolasos och jag kom till den artikeln genom att följa en länk hos Peace, love and capitalism.

Jag läser i SvD att Kristdemokraternas Skånedistrikt vill tillåta adoption även för homosexuella. Det ser jag som positivt eftersom det innebär att KD:s familjepolitik skulle bli lite modernare och lite rimligare.

Men, inte helt oväntat så stöter förslaget på patrull hos andra Kristdemokrater. Yvonne Andersson, som sitter i riksdagen för KD, säger så här:

Argument, eller någon form av evidens för sitt ställningstagande tycks hon inte anse sig behöva. Men, hur konsekvent är hon då i sin linje? Är hon motståndare även till adoption för ensamstående?

Tydligen, och det är positivt att hon åtminstone är konsekvent i sitt ställningstagande, även om jag inte delar hennes åsikt. Men, det hade varit intressant om SvD dragit konsekvensfrågan lite längre. Rimligtvis bör då Yvonne även tycka:

• Att gifta par inte ska få skilja sig innan alla barn fyllt 18 år.
• Att ensamstående föräldrar ska tvingas gifta sig; annars tas barnet från dem.
• Att ogifta mödrar ska fråntas barnet vid födseln.
• Att ensamstående som skaffar barn genom insemination ska fråntas barnet.

Det blir väldigt många barn som ska tvångsomhändertas och sedan adopteras ut i “riktiga” familjer, dvs familjer med en man och en kvinna som är gifta med varandra (eller möjligen lever under sambo-förhållande)

Och det känns ju som en fräsch och modern familjepolitik — om vi hade levt på 1800-talet, dvs.

Det blir lite blandat i det här inlägget, men på något sätt kändes det fel med rubriken “gott och blandat”. Därav den något otympliga rubriken.

Kommunal propaganda

Nyligen kom Svenskt näringslivs årliga undersökning om företagsklimatet i landets kommuner. Man kan givetvis ha olika åsikter om hur viktig och relevant denna undersökning är. Jag tycker själv att det är en viktig indikator, men jag är samtidigt medveten om att inte alla delar den bilden.

Samtidigt har näringslivsrankingen varit ett viktigt argument från de styrande i kommunen, en signal om hur duktiga man är. Att vi backade 2008 (som rörde 2007) var man snabba att skylla på det borgerliga styret 2007, och kommunens hemsida brukar gärna lyfta fram hur duktiga vi är.

Men, i den senaste undersökningen — den som kom 2011 men rör året 2010 — så rasade Sundbyberg i rankingen. Från plats 10 till plats 26, som dessutom är en plats sämre än den ranking som vi hade 2008 (för året 2007). Om nu det borgerliga styret misslyckades under 2007 så måste det rödgröna styret ha misslyckats ännu mer 2010.

Låt mig dock återgå till rubriken här; om propaganda. När Sundbyberg nu misslyckas kapitalt i årets ranking så borde det väl vara räfts- och rättarting på kommunens hemsida? Inte direkt. På kommunens hemsida lyckas man framställa det som en framgång att vi nått plats 26. Bland annat skriver man:

Men hallå? Hur kan man framställa det som att kommunen lyckats bra när vi backat 16 placeringar på listan? Läser man enbart på kommunens hemsida skulle man nästan kunna tro att vår ranking förbättrats när sanningen är att vi rasat på listan.

Det enda positiva i sammanhanget är att Miljöpartiet erkänner att det är deras fel.

Fair trade

För några veckor sedan skrev jag en artikel om fair trade och fair trade city; en artikel som jag fick en del positiv respons på.

Jag tänker inte återupprepa mig, eftersom artikeln är ganska färsk, men jag noterar inlägget på SvD brännpunkt om just Fair trade city. I sammanhanget tycker jag att det är värt att uppmärksamma att det inte enbart är Timbro som har kritik mot rättvisemärkt.

Tröskeleffekter

En lite luddig rubrik kanske. Det jag är ute efter är att föra ett resonemang kring när vi gör justeringar för vissa grupper, men därigenom skapar tröskeleffekter som gör att vi permanentar en struktur som vi egentligen var ute efter att åtgärda.

Ursprunget till den här texten var länsförbundets senaste ordförandeträff där ordförande för de olika kommunföreningarna i länet samlades för informationsutbyte och diskussioner. Inbjuden var även Erik Ullenhag i egenskap av ny ordförande för länsförbundet. Erik höll ett intressant anförande, och det är alltid en fröjd att lyssna på Ullenhag; faktum är att jag är övertygad om att vi skulle dubbla våra siffror i nästa val om vi körde enbart reklamfilmer med Erik.

Men, ett av de ämnen som Erik kom in på var den timglas-struktur som finns i svenskt näringsliv där vi har många småföretag och gott om riktigt stora företag. Det som saknas är medelstora företag; de där företagen som kommit förbi småbolagsstorleken men som inte ännu är nästa Ericsson eller nästa Ikea eller nästa H&M.

Nu är detta givetvis en komplex fråga, och det går inte att peka ut en åtgärd, men ett problem som finns är de tröskeleffekter som vi politiker skapat. Ett exempel är det undantag från LAS som finns för små bolag, där man får undanta två personer från turordningsreglerna vid nedskärningar. Det är ett alldeles utmärkt undantag som varit viktiga för småbolag. Men, så fort bolagen passerar den magiska gränsen i antalet anställda så har de inte längre det undantaget. Finns det någon som tror att detta motiverar de bolag som är precis på gränsen till att växa mer?

Det finns andra exempel. I dagsläget måste du upprätta en jämställdhetsplan om du har 25 anställda eller fler (innan den 1/1 2009 var gränsen 10 anställda). En arbetsgivare som har 24 anställda får då en tröskeleffekt om man anställer en person till eftersom man då ska lägga tid och kraft (och pengar) på att upprätta en jämställdhetsplan.

Min åsikt, generellt, är att vi har för många regler, lagar och förordningar för företag och att vi borde skära ner i denna flora. Men, minst lika viktigt är att titta över dessa tröskeleffekter. Om någon lyckas starta ett företag och komma upp i 24 anställda så vill vi givetvis att den företagaren ska bli motiverad att anställa ännu fler; 25 eller 50 eller 100 eller ännu fler. Då behöver vi gå igenom vilka regler som skapar tröskeleffekter.

Detta bör vi dessutom ha i åtanke när vi skapar nya lagar eller ändrar befintliga. Nu senast var det Miljöpartiet som ville avskaffa sjuköneansvaret för företag med färre än 10 anställda. Detta är i sig ett jättebra förslag, och det glädjer mig att MP vill förbättra för småföretagare. Men, vi får en ny tröskeleffekt. Med 10 anställda ska man inte bara betala sjuklönen för denna nya anställda, utan även för de 9 anställda som man tidigare sluppit kostnaden för. Om anställningen i sin tur beror på sjukdomar så blir kostnaden dubbel.

Där Miljöpartiet hade ett bra förslag i sin budget (trots tröskeleffekter) så hade Vänsterpartiet istället ett dåligt förslag med tröskeleffekter. Vänsterpartiet vill avskaffa jobbskatteavdragen (ja, alla fyra) med gigantiska skattehöjningar för de flesta som arbetar. Dock skulle man inte ha skattehöjningar för inkomster på 25.000 eller mindre (med reservation för att jag kan minnas siffran fel).

Givetvis går ett sådant system att skapa rent praktiskt, men det blir gigantiska tröskeleffekter. Den som tjänar precis under gränsen har ingen som helst motivation att jobba mer eller förhandla fram en högre lön, och den som ligger över gränsen är snarast motiverad att sänka lönen.

Det innebär både tröskeleffekter, ökat svartjobbande och ett evinnerligt rundande av skattesystemet genom fringisar och andra löneförmåner. I slutändan kommer det att leda till att staten får in mindre i skatt, så allting som Vänsterpartiet hade tänkt finansiera genom sin ändring av skatterna fryser inne eftersom det inte finns några pengar till det.

Vilket också är någonting som man bör ha i åtanke varje gång som man diskuterar ändringar i skattesystemet; vilka sidoeffekter får det? Ibland ser man — exempelvis — beräkningar på att vi skulle kunna ha “gratis” kollektivtrafik genom att höja landstingsskatten. Vad dessa beräkningar alltid saknar (förutom att de baseras på inkorrekta siffror) är hur det påverkar skatteutjämningssystemet. Om Stockholms läns landsting höjer landstingsskatten med 1 krona så går inte hela höjningen in i landstingets budget utan en del försvinner ut i andra delar av landet.

Det pågår en diskussion — både på bloggar och twitter — om skolan, om skolk och om skolk i betygen. Åsikterna går att åt alla möjliga håll, och även om jag själv anser att det är bra att ha med frånvaro i terminsbetygen (men inte i slutbetygen) så tycker jag att det är spännande att följa en debatt med så mycket känslor och så mycket åsikter. Ibland verkar det som om alla har en åsikt så snart det handlar om skolan.

Vad jag blir riktigt trött på är dock folk som kommer med hemsnickrade definitioner på liberalism och hävdar att sossarna skulle vara mer liberala i skolfrågan för att Juholt nu råkar vara emot frånvaro i betyget.

Ursäkta, men hur tänkte ni nu? Att man tycker att ett förslag från Folkpartiet är dåligt gör inte förslaget i sig oliberalt (eller liberalt) och många politiska frågor saknar helt den ideologiska dimensionen. Man kan vara för frånvaro i betygen med liberala resonemang, man kan vara emot frånvaro i betygen med liberala resonemang och man kan vara för — eller emot — frånvaro i betygen att blanda in liberalism överhuvudtaget.

Hävdar man att det är oliberalt att vara för frånvaro i betyg så har man de facto diskvalificerat sig från debatten eftersom man uppenbarligen inte vet vad man talar om. Punkt.