Ändringar i opinionen

Jag skriver sällan om opinionsundersökningar, då de är svårtolkade och svänger en hel del. Som Carl Melin påpekar på DN Debatt så behöver metoderna för opinionsundersökningarna anpassas till ett annat samhälle med andra kommunikationsformer och med mer rörliga väljare.

Dessutom är det inte resultatet pÃ¥ träning som räknas, utan det är match-resultatet — dvs de siffror som räknas ihop pÃ¥ valdagen — som räknas.

Samtidigt så pekar både DN (DN/Synovate, 26/3) och Aftonbladet (Aftonbladet/United minds, 30/3) på att skillnaden mellan blocken minskar, där alliansens partier går framåt, samtidigt som de rödgröna backar.

Det är egentligen inte så konstigt. I över tre år har de rödgröna kunnat kritisera regeringen utan att bli synade på vilken politik de själva vill föra. Om man jämför regeringens politik med en idealbild så är det självklart att regeringens politik framstår som mindre bra; det går helt enkelt alltid att förbättra en politik (även om alliansens för en bra politik, och gör ett långt bättre jobb än de rödgröna gjorde förra mandatperioden). Om väljarna då får frågan om de vill ha alliansens bra politik, eller en ännu bättre politik, så väljer de givetvis den ännu bättre politiken.

Men, det är inte det valet som vi ställs inför pÃ¥ valdagen, utan dÃ¥ ska väljarna välja mellan alliansens politik och de rödgrönas politik, och när de rödgröna tvingas tala om sin egen politik sÃ¥ tappar de ocksÃ¥ väljare. Extra tydligt blir detta i United Minds undersökning där Miljöpartiet tappar rejält. Media har nu gullat med Miljöpartiet i ett Ã¥r, men när media äntligen börjar granska vilken politik som de stÃ¥r för — och när väljarna inser att miljöpartiet inte alls stÃ¥r för en rödgrön skatteväxling utan istället en röd-röd skattechock — sÃ¥ tappar de ocksÃ¥ i opinionen. Sedan är frÃ¥gan om medias granskning har börjat i tid, eller om den är tillräcklig.

Vi kan bland annat se att Miljöpartiet vill återinföra friåret om de kommer till makten. Efter att alliansen äntligen fått fart på landet igen, och att det numera lönar sig att arbeta igen, så vill Miljöpartiet bryta den utvecklingen och införa belöningar för drönartillvaro, där man ska få betalt för att pilla sig i naveln i ett år. Om skattesystemet belönar de som kostar skattemedel, istället för att belöna de som drar in skattemedel, tror ni då att vi får mer pengar till offentliga utgifter, eller färre? Svaret är givetvis att staten får in mindre pengar, och vi får därmed mindre pengar att satsa på de områden som verkligen behöver stärkas.

För oss som bor i Stockholm vore det dessutom katastrofalt om Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) fick igenom sin vilja och därmed stoppade förbifart Stockholm. Förbifarten behövs, och då inte primärt för bilisternas skull, utan för kollektivtrafikens. Vi utnyttjar redan spårbunden trafik (tunnelbana och pendeltåg) maximalt. Det enda sättet att transportera fler personer kollektivt (på kortare sikt, att bygga ut den spårbundna trafiken är svårt, dyrt och tar lång tid) är genom fler bussar. Bussarna åker på vägar och om vägarna är fullproppade med bilar så kommer de inte fram. Genom att bygga förbifart Stockholm så avlastar vi Essingeleden och en del andra vägar i Stockholm, och därmed får vi plats med fler bussar.

Förbifart Stockholm står alltså inte i kontrast mot kollektivtrafiken, utan det är en vital del i satsningen på kollektivtrafik i regionen. Här ska jag dock berömma Socialdemokraterna som har insett detta och som ställer sig bakom förbifart Stockholm. Problemet för Socialdemokraterna är bara att de samarbetar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som båda säger blankt nej till förbifarten. Med ett rödgrönt styre blir det därför ingen förbifart Stockholm.


Läs mer om opinionsundersökningen hos Seved Monke, Tokmoderaten och Kent Persson.

Läs mer om förbifart Stockholm hos Seved Monke, Mark Klamberg, Maria Wallhager, Magnus Andersson, Nina Larsson, Lotta Edholm och Per Ankersjö.