Har fler blivit fattiga?

Det påstås på flera ställen att fattigdomen ökat, bland annat hos DN, liksom Expressen och på Politikerbloggen. Just på politikerbloggen finns dessutom nedanstående klipp från TV4-nyheterna (notera att de inleder med reklam först)

Det låter ju inte bra, om det vore sant. Problemet är bara att det inte är korrekt. Det RUT:s rapport mäter är den relativa fattigdomen, vilket är ett oerhört luddigt och felvisande begrepp.

Relativ fattigdom definieras som “60% (eller mindre) än medianinkomsten”. Det innebär att när medianinkomsten (dvs den inkomst som ligger precis i mitten) ökar, så ökas även gränsen för relativ fattigdom. När medianinkomsten är 10.000 per månad så är gränsen för relativ fattigdom 6.000 per månad, och om medianinkomsten ökar till 20.000 så stiger gränsen för relativ fattigdom till 12.000 per månad.

Några exempel på hur fel det slår om man använder relativ fattigdom som beskrivning för hur stor fattigdomen är:

  1. Den tredjedel som tjänar minst får en realinkomstökning på 2%, tredjedelen i mitten en realinkomstökning på 4% och den tredjedel som tjänar mest får en realinkomstökning på 6%. Då får alla en bättre ekonomi och fattigdomen minskar. Men, samtidigt ökar den relativa fattigomen.
  2. Den tredjedel som tjänar minst får en realinkomstsänkning på 1%, mittentredjedelen en realinkomstsänkning på 2% och övre tredjedelen en realinkomstsänkning på 3%. Då får alla en sämre ekonomi, fattigdomen ökar, men den relativa fattigdomen minskar.
  3. I en grupp på 10 personer så tjänar 4 av dem 11.995 per månad (efter skatt), 2 av dem tjänar 20.000 per månad (efter skatt) och 4 av dem tjänar 24.000 per månad (efter skatt). I denna grupp är medianinkomsten 20.000 per månad (efter skatt) vilket sätter det relativa fattigsdomsbegreppet på 12.000 per månad. I denna grupp är alltså den relativa fattigdomen 40% trots att ingen av dem är fattiga.
  4. I en grupp på 10 personer så tjänar 4 av dem 5.000 per månad, 6 av dem tjänar 6.000 kronor. I denna grupp är medianinkomsten 6.000 kronor per månad, och den relativa fattigdomsgränsen är då 3.200 kronor. I denna grupp är ingen fattig enligt det relativa fattigdomsbegreppet.

Vi kan alltså bli fattigare, men framstå som om fattigdomen minskat om vi använder det relativa begreppet. På samma sätt kan vi alla bli rikare (dvs den faktiska fattigdomen minskar) men enligt det relativa begreppet ser det istället ut som om vi blivit fattigare.

Istället är det mer korrekt — och ärligare — att använda just fattigdom som fattigdomsbegrepp. Det ger att man bör använda definitionen “den inkomstnivå som kan anses vara minimum för att försörja en familj med mat, bostad, kläder, medicinska behov och så vidare”.

Då får vi olika nivåer för fattigdom över riket, vilket faktiskt är rimligt. Med de boendekostnader som finns i Stockholm måste man helt enkelt tjäna mer här — för att inte behöva känna sig fattig — än man måste göra i många andra kommuner. Där 7.000 kronor räcker till både mat och hyra i en del kommuner, så räcker 7.000 inte ens till boendekostnaden för en normalfamilj i Stockholm.

Men, hur ser det då ut med fattigdomen i Sverige? Vi kan börja med att titta på nedanstående graf från SCB (som tyvärr bara sträcker sig till 2006)

Här ser vi att fattigdomen har två toppar; 82/83 liksom 96/97. Fattigdomen har faktiskt minskat fram till 2006 (och efter det finns inga värden i grafen). Men, om vi vill ha lite mer aktuell statistik då?

Då kan vi gå till Social rapport 2010 (PDF-varning) från Socialstyrelsen. Låt mig helt enkelt citera (sidan 9) :

Mellan åren 2000 och 2007 ökade realinkomsterna i Sverige i alla inkomstsikt och andelen med disponibla inkomster under den absoluta fattigdomsgränsen sjönk från 8 till 5 procent av befolkningen. Dessutom minskade andelen personer som lever i hushåll med ekonomiskt bistånd. När konjunkturerna är goda ökar möjligheterna att ta sig ur fattigdom och biståndstagande.

Fattigdomen har alltså minskat i Sverige, även om vi mäter fram till och med 2007. Även i Socialstyrelsens rapport kan man notera hyr meningslös termen relativ fattigdom är:

Utvecklingen har medfört en minskad fattigdom i absolut bemärkelse samtidigt som fattigdomen ökat i relativa termer, det vill säga mätt som andelen personer med disponibla inkomster under 60 procent av medianinkomsten.

Så, fattigdomen har alltså minskat, men om vi använder termen relativ fattigdom som fattigdomsbegrepp så framstår det som om vi blivit fattigare. Dessutom kan vi analysera fattigdomen noggrannare, genom att titta på långvarig fattigdom. Tillfällig fattigdom är sällan ett verkligt problem, medan långvarig fattigdom är problematiskt:

Risken för långvarig fattigdom (fem år eller längre) är ändå relativt liten, bara mellan 3 och 4 procent av befolkningen är långvarigt fattiga under ett givet år.

Fortsätter vi i Socialstyrelsens rapport så hittar vi på sidan 95 följande tabell, som även den visar hur meningslös termen relativ fattigdom är (klicka på bilden för en större version)

Det finns ingen kommun i Sverige där den som är “relativt fattig” är fattig på riktig och behöver understöd. I små kommuner kan vi se att den som ligger 2.000 kronor över gränsen för stöd fortfarande betraktas som fattig enligt det relativa begreppet.

Vi kan även titta på följande tabell över inkomstutvecklingen:

Inte heller denna bild ger stöd till tesen att fler blivit fattiga. Men, däremot kan man utläsa någonting annat; de som faktiskt är fattiga (dvs fattiga på riktigt, inte de hitte-på-fattiga som S+V kör med) har halkat efter och har fått det ännu svårare mellan 1991 och 2007. Mest har de halkat efter under Socialdemokratiskt styre dock.

På sidan 98 finns dock den tabell som jag tycker är intressantast i hela rapporten:

Det vi kan se i denna tabell är följande:

  • Antalet verkligt fattiga (75% av absoluta fattigdomsnivån) är låg, och har minskat 2003-2007. Däremot kan vi se en puckel 2002 när förra lågkonjunkturen slog till som värst.
  • Antalet fattiga (100% av absoluta fattigdomsnivån) har minskat kraftigt sedan toppen 1996. Vänligen notera att den stora ökningen av fattiga inte var 91-94 under borgerligt styre, utan 94-96 under Socialdemokraterna.
  • Antalet personer med pressade marginaler, dvs grafen avsaknad av kontantmarginal (vilket betyder att man inte klarar av en oväntad utgift, exempelvis då tvättmaskinen går sönder) har också minskat. Detta är positivt eftersom den som saknar marginaler behöver handla på kredit om exempelvis tvättmaskinen går sönder, och som vi alla vet så kan kreditköp förstöra en redan pressad ekonomi.

Allt som allt kan vi därmed konstatera:

  1. Antalet fattiga har inte blivit fler.
  2. Relativ fattigdom är ett meningslöst begrepp.
  3. De som verkligen är fattiga har fått se sin situation försämrad de senaste 20 åren.
  4. Det stora problemet är långvarig fattigdom, och det är fortfarande väldigt få som fastnar i långvarig fattigdom.
  5. Vänsterpartiet försöker svartmåla verkligheten för att plocka billiga politiska poänger.
  • Anonym

    Det finns väldigt viktiga faktorer i dessa ekvationer som handlar om att så länge det finns vapen i Sverige och vapenproduktion så bidrar vapen över hela världen både till försämrade ekonomiska balanser globalt – och även i Sverige.

    Se till att få ut vapenindustrin från Sverige – och få bort usa:s bombande i Norrland i sommar – så kanske jag kommer att fundera mer på att kunna kryssa dig i politiska val.

    Att vi dessutom måste se till så att Sverige aldrig någonsin blir medlem i nato – håller jag för självklart… Delar du inte den uppfattningen är du för evigt borta från kandidatur för kryss från mig.

  • Jag är både för NATO-medlemskap, liksom att svensk vapenindustri ska få exportera sina vapen. Tillverkar man vapen bör man vara medveten om vad de kan användas till.

    Så nej, jag har inte rätt politisk profil för dig. Pacifist har jag inte varit på över 10 år.

  • Anonym

    Då var det över 10 år sedan du eventuellt var intressant för mig politiskt.

  • Pingback: ()