Anonyma politiker och media

Svenska dagbladet tar i en artikel upp att lokalpolitikerna i Stockholm är okända, dvs att väldigt få väljare känner igen stadens toppolitiker.

Inledningsvis har jag några invändningar mot upplägget:

  1. Är det verkligen utseendet som är det viktiga? Vore det inte mer relevant att fråga vem Sten Nordin är, än att visa en bild på honom?
  2. Man bortser både från de politiker som finns i landstinget (som är politiker för hela länet, och inte bara Stockholms stad) liksom de politiker som finns i andra kommuner i länet.
  3. Vi har fortfarande partival i Sverige, och även om jag är anhängare av utökat personval så är det viktiga att väljarna vet vad partierna står för så länge som det är partival.

Men, bortsett från de invändningarna så håller jag om att det är ett problem att så få politiker är kända bland väljarna. Däremot håller jag inte riktigt med om analysen i artikel nummer två på temat; dolda makthavare hotar demokratin.

Det är ett problem med dolda makthavare, men våra folkvalda är inte dolda. En dold makthavare är istället en politiker med makt som saknar väljarmandat och som inte kommunicerar med väljarna.

Ur ett Sundbybergsperspektiv tillhör jag de dolda makthavarna till första halvan; jag är inte invald av väljarna någonstans men jag har stort inflytande på Folkpartiets politik i Sundbyberg. Under 2007 var jag dessutom politiskt ansvarig för kultur-, idrotts- och fritidsfrågor i Sundbyberg (plus vissa myndighetsfrågor) och hade givetvis ett stort inflytande på den typen av frågor i Sundbyberg. Det är en plattform som jag aldrig hade väljarstöd till, utan det var partiet som satte mig där (sedan menar jag givetvis att det var en välförtjänt utnämning, annars hade jag inte tackat ja)

Däremot har jag aldrig försökt gömma mig, och jag försöker kommunicera via de kanaler som jag har tillgång till. Sedan finns det politiker som verkligen är osynliga för väljarna, samtidigt som de har makt. Dessa kallas ibland för grå eminenser, men det behöver inte handla om trotjänare utan kan lika gärna vara yngre förmågor som har stor möjlighet att påverka men som inte har officiella uppdrag.

I vilket fall; att ha makt utan att vara känd, utan att granskas och utan att väljarna vet vem det är; det är ett problem. Men, det är inte fallet här. De personer som berörs i artikeln är gruppledare för sina partier och de är borgarråd eller oppositionsråd. Medierna skulle kunna granska dem, om de ville.

Och det är där som jag menar att analysen brister. Den media som finns i Stockholm (SvD & DN som rikstidningar, Metro som gratistidning) har inget större intresse av lokal politik. De skriver sällan om lokala frågor, och ännu mer sällan om lokala politiker. Skulle de skriva om en lokal fråga är det oftast Moderaterna eller Sossarna som citeras (att det finns fler partier i Stockholms län tycks sällan vara relevant för media).

Går man ut till andra kommuner i länet blir det ännu sämre. I fallet Sundbyberg skrivs det ytterst sällan om kommunen, och den här mandatperioden är det framförallt kuppen i Sundbyberg som det skrivits om (och även då var det framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna som kom till tals) och sedan några kortare artiklar när det blivit politiskt bråk.

Vilket jag på sitt sätt kan förstå; både SvD och DN är rikstidningar och en stor del av deras läsare är helt enkelt inte intresserade av vad som händer lokalt i Stockholms län. Men, det innebär att vi inte har någon lokal media som skriver om lokala frågor. Jämför man med Linköping, där jag spenderade mina första 30 år, fanns där Corren som lägger ett antal sidor på lokala frågor, där till och med Mjölby har sin egen sida i tidningen.

Det vi har i Sundbyberg är ”Mitt i Sundbyberg”, en gratistidning som kommer ut en gÃ¥ng i veckan och där 80% av tidningen är annonser. Det är inga djuplodande reportage i den tidningen, och de skriver sällan om politik. Givetvis är det bättre än ingenting, men som politiker i Sundbyberg har du inte media att vända dig till pÃ¥ samma sätt som i kommuner utanför Stockholms län.

Därmed borde en analys om osynliga politiker i Stockholm handla mer om medias roll. Om politikerna här är okända beror det mer på att media inte rapporterar tillräckligt mycket om politiken i Stockholm, än om att politikerna inte skulle försöka nog.

Även Peter Andersson skriver om artiklarna.

2 thoughts on “Anonyma politiker och media

  1. Hej Mattias
    Du har helt rätt. Hur skall folk bli kända om de aldrig syns i medierna – medierna som inte finns!
    Sanningen är att skillnaden mellan Linköping och Stockholm, eller Sundbyberg och Mjölby, att här i Stora Stockholmsregionen, befinner vi som sysslar med politik i medieskugga.
    Jag ser det som riksdagsledamot också: Man måste vara extrovert och tycka idiotiska saker för att alls bli intressant.
    Den som jobbar likt mig med skatter – sänkta för löntagare, företagare, pensionärer – har ju aldrig en chans att komma i tidningen eller TV.
    Och jag tänker inte springa naken pÃ¥ Sergels torg eller tycka nÃ¥got koko för att bli ”nÃ¥gon”.
    Jag n̦jer mig med att ha varit den flitigaste debatțren i riksdagen b̴de 2002-2006 och 2006-2010 Рf̦r liberala positioner.
    Alltid något, som han sa som passerade Åmål.
    Gunnar Andrén
    PS. Dessutom har Mattias rätt i att det i första hand handlar om personval. Och då spelar det ju inte så stor roll som SvD tror hur jag eller Mattias ser ut, däremot vad jag, han och Nina Lundström tycker.
    F.ö. var den senaste som tyckte att jag var söt min mamma. Och hon dog 1991. DS

  2. Gunnar, tack för kommentaren och jag håller helt med; vad man uträttar politiskt är viktigare än om väljarna känner till en som person. Samtidigt är det alltid trevligt att få lite uppskattning för det man utför.

    Vi får se till att ordna ett bra resultat för Folkpartiet och en fortsatt alliansregering så att vi får behålla dig i riksdagen och så att du kan fortsätta hålla liberalismens fana högt i talarstolen.

Comments are closed.