Att samla på uppdrag

I samband med att Bodström nu lämnar riksdagen sÃ¥ gjorde SvD en sammanställning över de uppdrag som Bodström. Att han har uppdrag utanför politiken ser jag inget problem med — sÃ¥ länge som det inte negativt inverkar pÃ¥ hans förtroendeuppdrag som politiker — utan jag tycker snarare att det är positivt med politiker som lever ute i verkligheten.

Däremot kan man se samma sak hos Bodström som hos många andra topp-politiker; att de tycks ha som hobby att samla på olika uppdrag. Att politiker har många uppdrag är inte alltid negativt; ett kommunalråd har exempelvis ett antal andra uppdrag som han/hon måste ha för att kunna sköta sin roll. Är man kommunalråd med ansvar för skolfrågor är det en fördel att sitta som ordförande för utbildningsnämnden också; för att ta ett exempel.

Men, det finns också en fördel med att sprida de uppdrag som kan spridas då det ger fler personer möjlighet att öka sin kompetens, det ger fler synvinklar i politiken och det finns ett värde i att många har ett politiskt engagemang.

Jag tycker själv att jag ligger på gränsen till för många uppdrag just nu, med både kommunstyrelse, stadsbyggnadsnämnden och kultur- och fritidsnämnden. Däremot är jag inte ordinarie ledamot i alla dessa nämnder, och jag har nyligen gjort mig av med uppdraget i JUMP-utskottet. Nu fanns (och finns) det skäl till att jag sitter på flera olika ställen, men det kan bli ett problem när en person har för många uppdrag; man får inte tillräcklig kunskapsspridning, man riskerar att bli utbränd och det finns en risk att man inte hinner fullgöra sina uppdrag tillräckligt bra.

Även när det kommer till Folkpartiets utskottsplaceringar i riksdagen tycker jag att det finns de som har för många uppdrag, och då särskilt Carl B Hamilton. Han sitter både som ordinarie finansutskottet och som ordförande i EU-nämnden. Dessutom är han partiets talesman i ekonomiska frågor.

Nu är det inget fel på Carl B Hamiltons kompetens, utan han är både kunnig och ambitiös, men han kommer inte ut särskilt mycket i media. Då tycker jag att det vore bättre att sätta in någon annan på en av dessa poster, för att se om han/hon kan komma ut bättre, plus att kanske få till en generationsväxling. I EU-nämnden har vi Fredrik Malm som ersättare, en person som tidigare lyckats komma ut i mediabruset i internationella frågor och som kanske skulle kunna få mer mediauppmärksamhet om han vore ordförande.

Men, det här inlägget handlar egentligen inte så mycket om personer (därför exemplifierade jag med mig själv) utan mer om att det inte är lämpligt när politiker sitter på för många uppdrag. Det finns inget självändamål i att ha en så lång lista med uppdrag som möjligt, utan snarare bör man få ut så mycket kvalitet som möjligt av de uppdrag man har.