Översättningar, verkshöjd och upphovsrätt

Via Johanna Nylander fick jag tips om denna utmärkta artikel kring upphovsrätt, sett ur ett översättningsperspektiv.

Översättare är dessa okända hjältar som låter oss ta del av verk på språk som vi inte behärskar, exempelvis Lars Vargö som bland annat översatt ett antal japanska noveller i novellsamlingen Icke brännbara sopor, William Scott Wilson som översatt Hagakure (till engelska), Takashi Kojima som översatt Akutagawa Ryūnosukes Rashomon (till engelska) och Philip Gabriel som översatt Umibe no Kafka (Kafka on the Shore) (återigen till engelska).

Nu blev det mycket japanska titlar ovan, helt enkelt eftersom jag läser en del japansk litteratur, men mina – ytterst blygsamma – japanskakunskaper tillÃ¥ter mig inte att läsa pÃ¥ originalsprÃ¥k, utan jag är beroende av en översättning. Engelsk litteratur kan jag Ã¥ andra sidan tillgodogöra mig pÃ¥ originalsprÃ¥k och därmed läser jag oftast inte heller översättningar.

Artikeln som nämns i början tar bland annat upp vanföreställningen att översättning skulle vara ett maskinellt yrke, där skönheten i ett översatt verk skulle härstamma enbart från ursprungsskribenten och att översättaren inte bidragit till verkshöjden. Jag citerar:

Det räcker med att lägga en originaltext och en översättning bredvid varandra för att se att något har hänt när det ena blev det andra: texterna är inte identiska. Ändå finns en besynnerlig föreställning om att det går att översätta ett uttryck till ett annat utan att ändra på uttrycket, att en översättning är samma text som dess original – ”bara på ett annat språk”.

Artikeln gör sedan en jämförelse med andra avbildningar och förändringar av ett konstverk:

Men den som betraktar en tavla föreställande Stockholms stadshus betraktar ju inte Stockholms stadshus, utan konstnärens avbildning av arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Och pÃ¥ samma sätt är en översättning ingen identisk kopia av ett original. […] En översättning är en omformulering av en text i ett nytt sprÃ¥k utifrÃ¥n en personlig tolkning av texten. En översättning har därför tvÃ¥ författare. […] Översättning är inte kopiering, utan ett kollektivt författarskap.

Författaren tar dessutom upp en del kritik mot nuvarande upphovsrättslagar. Den första kritiken handlar om efterlevandeskyddet, en kritik som gör det uppenbart att nuvarande lagstiftning inte handlar om skydd av kultur, utan om skydd av ekonomiska fördelar:

Nuvarande rättsregim bestämmer att upphovsmannens ättlingar äger rätten till upphovsmannens verk under sjuttio Ã¥r efter dennes död. NÃ¥ – är det nu rimligt att en konstnärs ättlingar ska stÃ¥ i vägen för spridandet av den avlidne konstnärens alster? […] Men om det finns nÃ¥gonting mer […] dÃ¥ är det väl rimligare att rättigheterna till ett konstverk blir allmän egendom sÃ¥ fort konstnären gÃ¥r i graven, sÃ¥ att det blir lättare att närma sig detta andra eller kanske egentliga syfte med konsten?

Det är en intressant frågeställning; har inte kultur fler syften än att skapa välstånd hos skaparens efterlevande? För att ta ett exempel ur populärkulturen; hur gagnas kultursektorn av att bolaget Disney fortfarande äger rättigheterna till det som skapades av konstnären Walt Disney?

Den andra kritiken riktar in sig på översättarens ogina lott, nämligen att hennes (eller hans) arbete inte tillmäts något värde; varken kulturellt eller ekonomiskt. I en riktigt bra översättning blir översättaren snarare medförfattare till det översatta verket, något som inte speglas varken kulturellt, i uppmärksamhet eller finansiellt.

Nuvarande rättsregim bestämmer ocksÃ¥ att författaren övertrumfar översättaren när det gäller förfoganderätten till översättarens verk. […] Javisst ska de ha ersättning, alla ska ha mat pÃ¥ bordet. Men, för det första, ska den ene upphovsmannens rätt till ersättning sÃ¥ fullständigt trumfa över den andre upphovsmannens, översättarens, rätt till rimlig ersättning? Redan det att översättaren har fört över författarens text till ett annat sprÃ¥komrÃ¥de är ju en ersättning i sig, kan man tycka [och] sÃ¥ fÃ¥r faktiskt författaren en del av kakan redan dÃ¥ han säljer rättigheterna till det utländska förlaget. Ska han verkligen fÃ¥ hela kakbiten bara för att han har ”uttryckt en specifik individualitet” pÃ¥ sitt eget sprÃ¥k?! Hans medförfattare fÃ¥r ju ingenting […] Skulle det inte vara rimligt om översättaren helt ägde rätten i det nya landet till den text som han eller hon har skapat? I nuläget är det tvärtom. Applicerat pÃ¥ den tidigare bilden utanför Stockholms stadshus skulle samma logik innebära att arkitekt Ragnar Östbergs ättlingar skulle äga juridisk rätt till alla de mÃ¥lningar av stadshuset som görs av de kluddar som sitter och mÃ¥lar där pÃ¥ kajen.