Fairtrade city — varför inte?

I Sundbyberg pågår en diskussion ifall kommunen ska ansöka om att bli s.k. fairtrade city och frågan torde dyka upp i fullmäktige det närmaste året.

Det är dock inte en fråga som enbart berör Sundbyberg utan i landet finns flera städer som redan är fairtrade city liksom städer där diskussionen förs eller har förts. Men, låt oss inleda med vad fairtrade är och vad det innebär.

Fairtrade

Fairtrade började i Sverige som rättvisemärkt, men sedan ett år tillbaka har man även i Sverige valt att kommunicera den internationella termen Fair trade. I grunden är tanken både vettig och sympatisk; som konsumenter ska vi använda vår konsumentmakt och köpa produkter som producerats under vettiga villkor. De som arbetar på kaffeplantager ska ha tillgång till vettiga arbetsvillkor, barnen ska ha tillgång till skola, etc.

Det stora problemet med fair trade är att man ser den fria marknaden som nÃ¥got negativt, och att man inte förstÃ¥tt hur viktigt globalisering och frihandel varit för att bekämpa fattigdomen. Istället för att hjälpa — exempelvis — fattiga kaffebönder i afrikanska länder att modernisera sitt jordbruk och hitta andra intäktskällor försöker man istället lÃ¥sa världsmarknadspriserna och införa planekonomi pÃ¥ de produkter som man ägnar sig Ã¥t.

Alla som har nÃ¥gon som helst kunskap om hur planekonomi fungerar — eller snarare inte fungerar — inser ganska snabbt att detta inte är en särskilt lämplig modell. Istället för att följa världsmarknadspriser — och erbjuda ett prispÃ¥slag pÃ¥ detta för de som erbjuder sina anställda bra villkor och erbjuda hjälp med omställning för de som inte kan möta konkurrensen — försöker man sätta en miniminivÃ¥ pÃ¥ rÃ¥varupriset för de distributörer som ingÃ¥r i fair trade.

Detta i sin tur innebär att de som deltar i systemet kan slÃ¥ ut andra producenter. Om man överproducerar en vara — exempelvis kaffe — sÃ¥ att rÃ¥varans pris sjunker under den garantinivÃ¥ som fair trade erbjuder sÃ¥ slÃ¥r man ut de kaffebönder som inte ingÃ¥r i fair trade; detta eftersom de inte har tillgÃ¥ng till denna prisgaranti.

Som konsument känns det givetvis bra att köpa kaffe som är rättvisemärkt, då man tror att man hjälper fattiga kaffebönder, men istället betalar man ett extra pålägg som dels går till administration av fair trade systemet (att betala lönen för en tjänsteman i Sverige var kanske inte anledningen till att man köpte rättvisemärkt kaffe) och till att hålla olönsamma kaffeplantager under armarna samtidigt som bättre fungerande plantager slås ut.

Om vi fortsätter med kaffe som exempel så kan vi i rapporten Vad rättvisemärkt inte berättar (PDF) (ISBN 978-91-7566-525-2 , Timbro förlag) läsa bland annat:

Men är det inte då, precis som Rättvisemärkt säger, vettigt att ge producenterna ett fast pris så att de slipper osäkerheten på kaffemarknaden? Jo, det är det. Faktum är att kaffemarknaden är så pass instabil att få, om ens några, hade odlat kaffe utan någon form av försäljningsgaranti. Just därför erbjuder multinationella företag garantipriser till sina kaffeproducenter.

Men garantipriser försäkrar inte bönder mot de långsiktiga, strukturella förändringar som sker på kaffemarknaden. Och under det senaste decenniet har mycket förändrats. Gynnsamt klimat och teknisk utveckling i länder som Vietnam och Brasilien har gjort att samma arbete som förr sköttes av 1 000 personer nu kan hanteras av 5 personer och en skördetröska.

Den ökade produktiviteten har gett sänkta priser. Självklart blir det svårt för mindre jordbruk att konkurrera mot sådan effektivitet. Konsekvensen? Bara i Centralamerika har 200 000 bönder förlorat sina jobb de senaste fem åren.

Vilket givetvis inte är roligt för de som förlorat sitt jobb. Men, nu var väl poängen med rättvisemärkt att säkerställa goda villkor för de som jobbar som kaffebönder? Inte att säkerställa att de som jobbar med kaffeodling kan göra det om 10, 20 eller 30 år? Att 200.000 personer förlorat sitt jobb i Centralamerika är dock ett problem för just de 200.000 personer som förlorat sitt jobb. För att se hur det ser ut globalt måste vi dock läsa nästa stycke:

Rättvisemärkt har rätt i att fasta priser skulle ha skyddat dessa bönder från konkurs. Men att förespråka en sådan lösning är att bara berätta halva sanningen. För under samma period som bönder i Centralamerika förlorade sina jobb, kom en våg av välstånd till Vietnam. Från att ha varit 300 000 personer som arbetade i kaffeindustrin 1999, försörjer sig i dag 4–5 miljoner vietnameser på samma industri.


Hade Rättvisemärkt fått bestämma, det vill säga att bönderna erbjudits ett fast pris, skulle denna utveckling aldrig ha skett. Bönderna i Centralamerika hade fortfarande odlat kaffe med 300 år gammal teknik och de vietnamesiska bönderna, ja, de hade inte odlat alls.

Och då blir bilden med ens ännu sämre för rättvisemärkt och den planekonomiska delen av deras koncept framträder; att förhindra utveckling och höjning av välstånd genom att konservera gamla strukturer och metoder.

Timbropropaganda

Jag inser givetvis att jag riskerar att få kritik om att jag för vidare högerpropaganda eller Timbropropaganda genom att citera en rapport från Timbro. Men, rapporter från Timbro är givetvis varken bättre eller sämre än andra rapporter. Det man ska titta på är vilket faktaunderlag man utgått ifrån, och vilka olika slutsatser som dras. I det här fallet drar jag samma slutsatser som författarna.

Men, för all del, vi kan titta på en annan rapport. I det här fallet rapporten Vad uppnås med rättvisemärkning? (PDF) (utgiven av Agrifood, som i sin tur är ett samarbete mellan SLU och LU). Den skriver bland annat:

Sammanfattningsvis har Fairtrade vissa positiva effekter. […] Dock finns att antal svagheter. Framför allt kan ett minimipris aldrig komma att omfatta nÃ¥got större antal fattiga jordbrukare. Fairtrade är och förblir därför en nischmarknad för ett fÃ¥tal producenter och ett begränsat antal produkter. Därmed kan märkningen aldrig fÃ¥ nÃ¥gon betydande effekt pÃ¥ världens fattigdom. Dessutom är Fairtrade ineffektivt bÃ¥de när det gäller att transferera resurser frÃ¥n konsument till producent och när det gäller att hantera övriga problem som till exempel bristande kredit och för fÃ¥ skolor.

Detta skulle man kunna sammanfatta som att ambitionen är god, men att resultaten saknas. Viktigast är dock följande passage i rapporten:

Avslutningsvis har märkningen vissa positiva effekter i liten skala, men modellen kan inte skalas upp till större volymer. Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.

Och där kommer vi in pÃ¥ problemets kärna för rättvisemärkning; den fÃ¥r konsumenter att tro att de hjälper utvecklingsländer när effekten istället riskerar att bli den motsatta. Vill man stötta utvecklingsländer — vilket jag vill — bör man arbeta för en ökad globalisering och frihandel; ingenting annat. Att handla rättvisemärkt handlar enbart om att döva ett dÃ¥ligt samvete och är en ”feelgood-handling”.

Kaffe, kaffe, kaffe

Innan jag går in på fairtrade city vill jag bemöta ett problem med det resonemang som jag fört i första halvan, och det är fokuset på kaffe. Jag valde kaffe som råvara eftersom det var det jag tyckte det fanns mest data på och det är en råvara som man inte kan ställa om till (eller från) på ett år, utan det kräver lite långsiktigare investeringar.

Men, resonemanget kan föras kring vilken rÃ¥vara som helst som är rättvisemärkt. En annan rÃ¥vara som är intressant är bomull, som även den finns som rättvisemärkt vara. Det stora problemet med bomull är dock inte om den är rättvisemärkt eller ej, utan dess miljöbelastning. För ett kilo bomull krävs det — om produktionen sköts pÃ¥ billigast vis — 350 liter vatten och ett kilo kemikalier för att förvandla bomullsfibrerna till bomullstyg. Om detta görs i en miljö som saknar rening sÃ¥ rinner dessa kemikalier rakt ut i marken och de som arbetar med produktionen drar pÃ¥ sig skador av arbetet.

Dessutom ska denna bomull odlas. För att odla ett kilo bomullsfibrer krävs minst 10.000 liter vatten. Hur viktig är då rättvisemärkningen om din bomullsskjorta gjort slut på 10.000 liter vatten i ett utvecklingsland (som ofta har brist på rent vatten) och dessutom släppt ut ett kilo kemikalier i marken?

Förutom att vi i högre utsträckning borde välja tyger av andra material (ull, lin, hampa, etc) och minska vÃ¥r konsumtion av textilier sÃ¥ uppstÃ¥r det ett problem om konsumenten gÃ¥r pÃ¥ rättvisemärkt när han eller hon handlar kläder. Det är nämligen sÃ¥ mycket viktigare — bÃ¥de för oss och för utvecklingsländerna — att vi väljer ekologiskt framställd bomull. Ett första steg du kan ta som konsument här är att gÃ¥ pÃ¥ Naturskyddsföreningens bra miljöval.

Fairtrade city

Men, nu var det fairtrade som artikeln skulle handa om, och inte om miljöfrågor (även om dessa givetvis är viktiga). Vad innebär det då att vara en fairtrade city? Om du följer länken så får du en lista på allt det innebär, men låt oss lyfta några av de åtaganden man gör:

  • Kommunen ska kunna erbjuda Fairtrade-märkta produkter inom kommunens avtal för sÃ¥ mÃ¥nga produkter som möjligt. Exempelvis frukter, te, kaffe, socker och profilkläder.
    • När vi nu vet att det pÃ¥ vissa produkter innebär en planekonomi, att det inte är en effektiv metod i global skala och när det dessutom riskerar att öka miljöbelastningen sÃ¥ verkar det väl ändÃ¥ lite kontraproduktivt?
  • En lokal styrgrupp tillsätts för att säkerställa fortsatt stöd för att uppnÃ¥ Fairtrade Citystatus och för att kontrollera att kriterierna efterlevs. Rapportering Ã¥rligen till Fairtrade Sverige är obligatorisk
    • Ökad administration och ökade kostnader för kommunen alltsÃ¥
  • Ett utbud av Fairtrade-produkter ska finnas tillgängligt för konsumenter i livsmedelsaffärer, pÃ¥ caféer, restauranger och hotell. Dessa produkter bör skyltas med informationsmaterial sÃ¥ det är lätt att hitta dem.
    • Vi ska alltsÃ¥ säga Ã¥t vÃ¥ra näringsidkare vilka produkter de ska ta in och hur dessa ska marknadsföras. Mer planekonomi…

Självklart ska vi som politiker aktivt bidra till en rättvisare värld och till att lyfta fler ur fattigdom och att fler får skäliga levnadsvillkor. Detta gör vi dock bäst genom att använda instrumenten globalisering och frihandel. Dessa två verktyg har mer effektivt än några andra instrument bidragit till en minskad fattigdom i världen.

Planekonomi har vi provat förut och den fungerar inte. Därför bör man vara skeptisk till konceptet rättvisemärkt. Därför bör inte Sundbyberg bli en fairtrade city.

15 thoughts on “Fairtrade city — varför inte?

  1. Rapporter från Timbro är givetvis ofta vinklade. Det är ju Timbros uttalade syfte. Vad Timbro inte berättar är att huvudsyftet med Rättvisemärkt (Fair Trade) är bättre förhållanden för arbetarna som gör jobbet. Och att Timbro menar (utan egentlig grund) att så kan man inte göra. Premiera arbetarna först fungerar inte menar man. Helt utan evidens om man så säger.

  2. Och vad Timbros rapport, liksom andra rapporter på området, visar är att rättvisemärkt lyckas väldigt dåligt med den ambitionen, samtidigt som man försöker skapa en planekonomi för de som ingår.

    Det är en vacker ambition, men de lyckas väldigt dåligt kort sagt.

  3. Nja, det är vad Timbro säger står i rapporterna, men det är inte helt korrekt. Har du läst själva rapporterna? (Strunta i de som är gjord av Timbros systerorganisationer. De har du så att säga redan läst.)

    Det alla tycks vara överens om är att det finns fördelar med Rättvisemärkt och det finns nackdelar. Om jag skulle sammanfatta så skulle jag peka på att kriterierna för Rättvisemärkt även bör omfatta distribution och affärsledet. De tar en del av kakan idag och därför bör man tänka sig för vilken affär man handlar rättvisemärkt i.

    Och försöka få dem att påverka distributionen bör jag väl tillägga. Samma problem men i större grad finns med ekologiska varor. Distributörerna tar där så mycket ibland att det är billigare att köpa en vara i butik i Tyskland än att köpa den hos distributören i Sverige. Varför angriper inte Timbro det här? (Gissning: Det handlar ju om de som försörjer dem. De med mycket pengar.)

    Ett rÃ¥d till de som värnar om Rättvisemärkt och ekologiskt: Börja pÃ¥ allvar fundera pÃ¥ distributionsledet. Det lokala i Sverige är inte oviktigt. Bygg upp ett eget. Se till att de inblandade kan räkna. (Ekonomer har en ganska skral matematisk utbildning. Jag har ibland häpnat när jag pratat med universitetsekonomer om den matematik de tycker är komplicerad – och tillämplig.)

  4. Jag har läst Timbros rapport, liksom rapporten från Agrifood (SLU / LU) som du inte gärna kan kalla en systerorganisation till Timbro.

    Problemet med Rättvisemärkt handlar dock primärt — för mig — om att man konserverar gamla marknader och försöker skapa en planekonomi för vissa varor. Jag tror pÃ¥ marknadsekonomi, och dÃ¥ gärna i kombination med ett samvete. Exempelvis köper jag för tillfället inte produkter frÃ¥n Apple baserat pÃ¥ hur arbetarna hos en av deras underleverantör i Kina behandlas. SÃ¥dana aktioner tror jag mer pÃ¥, dvs att gÃ¥ pÃ¥ den del av kedjan som har högst förädlingsvärde.

    Sedan är det svårt som konsument; även om man köper ekologisk bomull, handlar från butiker som kontrollerar sina leverantörer, etc, så kan man aldrig vara helt säker. Det är också därför jag har så svårt för rättvisemärkt eftersom det handlar om att köpa sig fri; är det bara rättvisemärkt så är det ok. Men, när man sedan går in och tittar på hur verkligheten ser ut så stämmer det inte riktigt.

    Jag ser hellre att min kommun lägger tid och resurser på att handla etiskt än att friköpa sig genom att bli en fairtrade city.

  5. Rättvisemärkt handlar ju först och främst om just såna frågor som gör att du för tillfället inte köper från Apple.

    Så jag antar då att du är positiv till den grundläggande idén i Rättvisemärkt. Kanske många på Timbro också är det. Frågan är i så fall varför de försöker skjuta Rättvisemärkt i sank med pengar de får från näringslivet.

    En del av slutsatserna i Timbros debatt-artikel (och systerorganisationernas artiklar) är helt enkelt grova förvanskningar av verkligheten. Ett exempel: Rättvisemärkt har en otroligt liten del av marknaden som det ser ut nu. Trots det påstår Timbro att Rättvisemärkt har en märkbart negativ inverkan på marknaden. Det är rimligtvis fel.

    Så Timbro har ett annat ärende än det man officiellt medger. Och de får med dig på det. Vill du det?

  6. Timbro är en viktig tankesmedja och jag använder ibland deras skrifter som inspiration i politiska frågor. Jag har absolut inga problem med att stå på samma sida som dem i en politisk fråga, även om jag inte håller med dem om allt.

    I just den här frÃ¥gan handlade dock inte om rättvisemärkt i sig, eller att Timbro är emot, utan om att jag vill hindra Sundbyberg frÃ¥n att bli en ”Fair trade city” och dÃ¥ var Timbros rapport en viktig del när jag skulle vässa min argumentation i frÃ¥gan.

    Jag tror inte på rättvisemärkt och handlar inte rättvisemärkta produkter specifikt (däremot undviker jag inte en vara enbart för att den är rättvisemärkt) men jag har inga problem med om andra gör en annan bedömning och väljer rättvisemärkt.

    Jag vill dock inte att kommunen ska göra det valet för sina medborgare.

  7. Vad är det som gör att du bojkottar Apple (en tämligen meningslös åtgärd om det inte finns en samlad kampanj såvitt jag förstår), men inte tycker om Rättvisemärkt som ju kämpar för samma saker mer organiserat?

  8. Därför att rättvisemärkt konserverar gamla marknader och gamla strukturer. Jag ser inget självändamål med att kaffe ska odlas i Afrika och Sydamerika, men inte i Asien, vilket är en av effekterna med Rättvisemärkts filosofi.

    Jag ser hellre att kaffebonden i Afrika fÃ¥r hjälp att hitta andra — mer lönsamma — marknader att verka pÃ¥, där han tack vare frihandel och globalisering kan förbättra sin ekonomiska situation.

    Via Kiva lånar jag ofta ut pengar till småbönder som vill hitta andra marknader eller att expandera på marknader där de är konkurrenskraftiga. Senaste utlåningen var till en svinbonde om jag inte minns fel.

    Jag tror på globalisering, frihandel och marknadsekonomi. Rättvisemärkt tror på planekonomi och konservering av befintliga strukturer. Vi är helt enkelt inte kompatibla med varandra.

  9. Du menar att Rättvisemärkt med en väldigt liten del av marknaden (ungefär 0.5%) konserverar gamla marknader och motverkar nytt? Det är fullständigt orimligt såvitt jag förstår. Timbro påstår det, men som jag sa ligger det något helt annat bakom. Folk på Timbro är inte idioter, men de har en avsikt med det de skriver.

    Om Rättvisemärkt skulle växa till att bli en ekonomisk maktfaktor mÃ¥ste man naturligtvis beakta inflytanden av det slag Timbro pÃ¥stÃ¥r att de har nu. (Välkommen att stödja Rättvisemärkt sÃ¥ att vi nÃ¥r dit – om hundra Ã¥r!)

    Roligt att du uppmärksammar Kiva, men har inte Timbro (eller någon annan marknadsliberal tankesmedja, minns inte vilken) kritiserat mikrolånen på ungefär samma sätt som man nu kritiserar Rättvisemärkt, dvs att det snedvrider marknaden, binder de som deltar och förhindrar utveckling? (Och orsaken är såvitt jag förstår precis densamma: Timbro värnar om den som har mycket pengar.)

  10. Det man behöver veta om planekonomi är att den fungerar när alla som ingår i den vill vara en del av den (även om det aldrig fungerar lika bra som marknadsekonomi; egoism är en mer effektiv drivkraft än altruism) men inte om deltagare inte vill vara en del av den.

    Jag _vill inte_ vara del av en planekonomi, och därför vill jag inte heller att min kommun ska bli en fair trade city. Borde inte även du tycka att det är bättre om rättvisemärkt bärs upp av de som faktiskt tror på idén och inte av personer som påtvingas modellen?

    Sedan finns det mycket som man kritisera när det kommer till mikrolån (däribland Kiva). Framförallt har de samma problem som rättvisemärkt, dvs att en del av medlem går till overheadkostnader i den rika delen av världen. Dessutom är räntorna ofta svinigt höga och det finns en del väldigt skrupelfria aktörer på marknaden.

    Men, till skillnad från rättvisemärkt så _tror_ jag att Kiva har positiva effekter och därför pumpar jag in 100 dollar per år i systemet.

  11. Marknadsekonomi/planekonomi? Rättvisemärkt är inte planekonomi. Dina antaganden om planekonomins styrkor/svagheter vet jag inte om jag orkar diskutera nu. (I Sovjet misslyckades planekonomin kanske främst för att flaskhalsar uppstod. Större företag har liknande problem men överlever tack vare att vi inte håller efter oligopol skulle jag vilja påstå. Men be mig inte om vetenskapliga referenser, jag läser inte såna i ekonomi längre.)

    Att egoism är en bättre drivkraft än altruism är väl högst ifrågasatt. Vad man kan säga är att man kan konstruera samhället så att egoism får större utrymme än altruism än tvärtom. Vilket föredrar du?

    Rättvisemärkt är ett försök att ge altruismen större utrymme – därav Timbros förskräckelse. Stora förmögenheter motiveras nämligen delvis med att egoismen är det enda rätta.

    Men trots att du inte tror att egoismen är det enda rätta så kämpar du här för att egoismen ska få större utrymme. Som jag förstår det är det för att det i slutänden leder till bättre tillvaro för alla.

    Att det ofta blir så tror jag snarare beror på att altruismen i oss är en verkligt stark kraft. Det är t ex det kärleksbudet i religionerna handlar om. Utan altruismen tror jag att egoismens verkningar skulle vara helt förödande. Tror inte du det?

Comments are closed.