Språkbruk och verklighetsuppfattning

Att ord har makt kommer knappast som en överraskning. Det är därför politiker ofta väljer ord för att förmedla en uppfattning genom själva valet. Ett exempel är när Socialdemokraterna började kalla jobbskatteavdraget för ”pensionärsskatt”. Det var givetvis en helt felaktig beskrivning, men man lyckades sätta en helt annan bild av vad jobbskatteavdraget handlade om än dess egentliga syfte.

På samma sätt är det med många ordval; genom att kalla RUT-avdraget för pigavdrag så ger man det en negativ stämpel; genom att kalla a-kassan för en försäkring så kan man låtsas som om systemet är självförsörjande; kallar man en inkomstskatt för värnskatt så kan man låtsas som om man värnar vissa grupper.

Vissa ord har använts sÃ¥ länge att de satt en världsbild, eller en värderingsgrund som man förmedla. Ett tydligt exempel är när det kommer till skatter och bidrag. Jag blir lika förvÃ¥nad — och irriterad — varje gÃ¥ng som sänkta bidrag beskrivs som att ”man tar frÃ¥n de som har det sämst” eller när en skattesänkning beskrivs som att ”man ger till de rika”.

Det finns tvÃ¥ sätt att se pÃ¥ individen kontra samhället; antingen sÃ¥ bestÃ¥r samhället av individer, där individerna äger rätten till det de skapar. Eller sÃ¥ är samhället det överordnade, där allting som skapas tillfaller samhället som i sin tur fördelar detta efter behov. Det sistnämnda skulle kunna beskrivas som ”FrÃ¥n var och en efter förmÃ¥ga, till var och en efter behov”, dvs en kommunistisk syn pÃ¥ samhället där individen är ointressant.

Problemet är bara att denna världsbild tycks ha satt sig hos mÃ¥nga personer i Sverige, där ”rika ska sättas Ã¥t” och där förmÃ¥ner förvandlats till rättigheter; det viktiga är inte om man behöver ett bidrag utan att man ”har rätt till det”.

Vad är skatt?

Om vi börjar med skatter, vad är detta? Om man ser enbart till negativa rättigheter, och då specifikt rätten till egendom, så skulle man kunna se all skatt som stöld. Någon annan tar en del av dina pengar.

Samtidigt menar jag, som liberal, att det inte finns enbart negativa rättigheter utan även positiva sådana, vilket i sin tur ger att det i ett samhälle finns ett socialt kontrakt där vi gemensamt finansierar sådant som behöver finnas i ett samhälle där alla ska ha samma möjligheter. Vi avstår en del av våra pengar för att alla ska ha rätt till utbildning, vi avstår en annan del för att alla ska ha rätt till sjukvård och vi avstår en tredje del för att den som för tillfället är satt på obestånd (exempelvis genom sjukdom eller arbetslöshet) ska kunna få ett värdigt liv.

Det finns alltsÃ¥ en underförstÃ¥dd överenskommelse om att vi under delar av livet avstÃ¥r en del av vÃ¥ra inkomster för att sedan under andra delar av livet kunna dra nytta av andras inkomster. Därför hÃ¥ller jag inte med om pÃ¥stÃ¥endet ”skatt är stöld” men jag tycker samtidigt att det är viktigt att pÃ¥peka att när vi betalar skatt sÃ¥ tar staten (eller landstinget, eller kommunen) en del av vÃ¥ra pengar för att kunna finansiera sÃ¥dant som vi är överens om att finansiera gemensamt, sÃ¥ att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter.

Därför kan en skattesänkning — per definition — aldrig ge pengar till nÃ¥gon utan det handlar istället om att ta mindre pengar frÃ¥n skattebetalarna. Det är ocksÃ¥ därför som det är oärligt att kalla jobbskatteavdraget för pensionärsskatt, eftersom ingen fÃ¥r höjd skatt. Däremot sänks skatten pÃ¥ arbetsinkomster.

PÃ¥ samma sätt kan man inte — om man vill vara ärlig — kalla en skatt för värnskatt, eftersom det inte är nÃ¥gon som ”värnas” genom att de tvingas avstÃ¥ ännu mer av sina pengar. Värnandet sker istället genom hur skattepengarna används, sÃ¥ man skulle kunna tala om ett ”värnbidrag” om man under en lÃ¥gkonjunktur ökar ett specifikt bidrag.

Ett bidrag är aldrig en rättighet

De bidrag som under åren införts i Sverige, exempelvis föräldrapenning, sjukpenning, a-kassa, pension, etc, är förmåner som införts för att skapa ett bättre samhälle. Men, de är just förmåner och inga rättigheter. För vissa av dessa bidrag har vi gjort vägval i samhället. När ATP infördes valde de som röstade då mellan ett bidragssystem (dvs ATP) eller ett system där man själv sparade ihop sin pension. Vi valde då att låta pensionerna vara bidrag, dvs de som arbetar betalar skatter som i sin tur finansierar pensionerna för de som gått i pension.

Nu är systemet omgjort, eftersom det höll på att kollapsa, och vi sparar själva ihop en större del av vår pension. Men, basen i pensionssystemet är fortfarande ett bidrag som finansieras av skattebetalarna.

PÃ¥ samma sätt är a-kassan ett bidrag. De avgifter som tas in räcker inte för att täcka utgifterna, utan staten skjuter till pengar. A-kasan blir därmed ett omställningsbidrag för att man ska slippa hamna pÃ¥ bar backe medan man letar ett nytt jobb och blir självförsörjande igen. Om nivÃ¥erna i a-kassan sänks sÃ¥ ”tar” man inte pengar frÃ¥n nÃ¥gon utan istället ger man mindre i bidrag.

Detta är viktigt att komma ihÃ¥g. VÃ¥ra bidragssystem är rimliga bidrag om man ska ha ett medmänskligt samhälle där vi hjälper varandra och där alla har samma möjligheter, men det är fortfarande bidrag. Det är inga rättigheter och de pengar jag tidigare betalat in i skatt finns inte pÃ¥ ett särskilt konto märkt ”Mattias Lönnqvist” utan de perioder jag levt pÃ¥ bidrag (exempelvis de tvÃ¥ Ã¥r där jag var arbetslös större delen av tiden) sÃ¥ fick jag bidrag som finansierades av de som just dÃ¥ arbetade. PÃ¥ samma sätt betalades min skolgÃ¥ng av de som dÃ¥ arbetade, och när jag väl gÃ¥r i pension (som sisÃ¥där en 30 Ã¥r) sÃ¥ kommer delar av min pension att betalas av de som dÃ¥ arbetar.

Mer om bidrag

Detta gäller analogt för alla typer av bidrag. Jag tycker att vi ska ge mycket i bistÃ¥nd, gärna mer än en procent av BNP och jag blev oerhört besviken när alliansen minskade bistÃ¥ndet med 1 miljard (även om man kallade det för avskrivning av ett lÃ¥n), men det är fortfarande ett minskat bidrag, dvs att man ger mindre pengar. Alliansen ”tog” inte pengar frÃ¥n nÃ¥gon, utan man gav mindre. Jag skulle gärna sett att man gav mer istället, men det var ingen som blev bestulen.

Sammanfattning

Det är viktigt att komma ihåg att när vi betalar skatt så tar staten en del av våra pengar. Vilket jag tycker är helt ok, men det är fortfarande mina pengar som jag blir av med. Likaledes är det viktigt att komma ihåg att alla bidrag är pengar som vi får, pengar som tidigare tillhört någon annan.

Därför kan en skattesänkning per definition aldrig ge pengar till någon eftersom det handlar om att staten (landstinget, kommunen) tar ifrån individerna mindre pengar.

Sänker man ett bidrag så tar man inte heller pengar från någon, utan man ger mindre.

LÃ¥t oss inte glömma — eller gömma i felaktig terminologi — att det är skattebetalarna, dvs individerna, som finansierar vÃ¥ra gemensamma Ã¥taganden. Staten (landstinget, kommunen) har inga egna pengar utan det är vi som skattebetalare som finansierar verksamheten. Det är ocksÃ¥ därför jag gillar budgetdisciplin eftersom jag ogillar när nÃ¥gon slösar med mina pengar.

5 thoughts on “SprÃ¥kbruk och verklighetsuppfattning

  1. Sanslöst darvel om hur bidrag och skatt ska definieras, det är klart att pengarna för a-kassan inte
    räcker nu med den höga arbetslöshet som vi fortfarande har trots att regeringen slår sig för bröstet
    och skryter om bl a jobbskatteavdragets positiva effekter. Det har kostat ca 80 miljarder hittills,
    ändå är inte steg fem genomfört än (gubevars). Men a-kassa är inte bidrag utan försäkring som
    betalas in av löntagarna kontinuerligt. Har du en ny helförsäkring på t ex bilen så får du full ersätt-
    ning vid stöld, även om du bara betalt in första gången. Inte tusan kallas det för försäkringsbidrag.
    Principen är densamma, sen får du tycka vad du vill. Om du svarar Mattias så återkommer jag med
    min syn på definitionen skatt.
     
     

  2. För en försäkring gäller två saker:

    1. Det är frivilligt att delta. Därför är varken föräldrapenning eller sjukpenning försäkringar, eftersom man inte kan välja om man vill delta eller ej. Här finns dock vissa gränsfall som trafikförsäkringen som inte är frivillig om man vill köra med bilen på allmän väg. I just gränsfallen tycker jag att det är acceptabelt att kalla det en försäkring även om det inte till 100% uppfyller villkoren.

    2. Kostnaderna inom försäkringen bekostas av de som tecknat densamma. Det måste inte täckas för varje år, men måste under en längre period gå åtminstone plus minus noll. Därmed är inte a-kassan en försäkring eftersom staten skjuter till större delen av de pengar som betalas ut.

    De ursprungliga a-kassorna var rena försäkringar, där ett antal personer gick ihop och delade på den finansiella risken som det innebar att bli av med arbetet. Det var först 1935 som staten gick och täckte den finansiella risken, och då slutade a-kassan att vara en försäkring och blev istället ett statligt bidrag

    Möjligen skulle man kunna kalla a-kassan för en ”statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring” men eftersom ”statsunderstödd” betyder ”beroende av bidrag” sÃ¥ är det enklare — och kortare — att kalla det för bidrag rakt av istället.

    Och de pengar som a-kassorna fått in i avgifter har _aldrig_ räckt för att täcka kostnaderna. Inte ens i slutet av 80-talet när ekonomin var överhettad och vi hade extrem arbetskraftsbrist i Sverige (det var då man kunde gå direkt från gymnasiet och få en fast anställning på kortare tid än 3 månader)

  3. Jag delar inte din syn på tolkningen av bidrag, du har rätt i att a-kassan inte täcks fullt ut av inbetalningarna.
    Man kan se det så här, ska vi kalla det för bidrag så håller nog inte en arbetstagare med som har jobbat i t ex 30 år, sen blir
    han arbetslös och stämplar i 2 månader. Denne person ser inte sina 2 månader som bidrag, han har med råge betalt in
    mer än själva utbetalningen. Detta blir för han och andra som kanske aldrig blir arbetslösa, en solidarisk inbetalning till
    de som får mer i ersättning än de betalt in. Det är precis samma sak med bil, hus, övrig egendom och personförsäkringar.
    Vissa människor får ut full ersättning minus självrisk, om huset brunnit ner under förutsättning att inga oegentligheter har
    förekommit, finns inte en chans att deras inbetalningar täcker detta oavsett hur länge de haft försäkringen. Detta är samma
    sak som a-kassan, andra försäkringstagare täcker detta solidariskt med sina inbetalningar, men kanske själva aldrig behöver
    någon ersättning från försäkringsbolaget. Glöm inte att a-kassan också är frivillig.
     
    När det gäller skatter så är min åsikt att detta också är en gemensam solidarisk handling. Får du en inkomst genom jobb
    eller en vinst vid försäljning, så är det istället en skyldighet att av denna inkomst eller förtjänst bidra till att bygga upp
    både infrastruktur och sociala tjänster (vård, skola, omsorg mm). Denna är tjänster som du själv mer eller mindre kommer
    att behöva under ditt liv, med andra ord återigen solidarisk skattepolitik. En tolkning av skatt kan inte per definition stanna
    vid sänkningar och höjningar, utan måste ses som en helhet där det handlar om att finansiera hela vårt samhälle efter invid-
    uell förmåga. Jag är dock ingen total skattefanatiker utan förordar proportionell skatt före progressiv dito. Men tack för ditt svar. 

      
     
     
     

  4. Nja, jag tror du missförstår mig. Jag kanske var otydlig.

    När jag påpekar att en försäkring måste vara självfinansierad för att kallas försäkring, så syftar jag på systemet i sig. En brandförsäkring räknas alltså inte på om en person fått ut mer i ersättning än han/hon betalat in i premier, utan om alla som ingår i systemet betalat in mer än alla ersättningar som betalats ut.

    Om Kalle råkar ut för att huset brinner ner så spelar det alltså ingen roll hur mycket Kalle betalat in (så länge som han betalt den senaste premien) utan om Kalle, Olle, Stina, Lisa och alla andra som har samma försäkring har betalat in mer pengar än vad som betalas ut i ersättningar det året.

    På samma sätt med a-kassan. Om alla vi som är medlemmar i a-kassan (själv gick jag med 1994, så det är inte direkt så att jag är motståndare till a-kassan i sig) betalar in mer i avgifter under ett år än vad som samma år betalas ut i ersättningar så är systemet självfinansierande och därmed en försäkring. Detta är exakt vad a-kassorna var från början, innan staten tog över finansieringen. I dagsläget så täcker avgifterna de administriva kostnaderna, men inte mycket mer.

    Den arbetstagare som betalat a-kasse-avgiften i 30 Ã¥r har om han är medlem i AEA och beräknat pÃ¥ dagens avgift betalat 30 Ã¥r, 12 mÃ¥nader per Ã¥r och 90 kronor per mÃ¥nad. Detta blir totalt 30*12*90 = 32.400 kronor. Högsta dagpenning är 680 kronor per dag och dÃ¥ räcker dessa 32.400 kronor till 47,7 dagpenningar. Det är i snitt (om jag minns rätt) 22 dagpenningar pÃ¥ en mÃ¥nad, sÃ¥ dessa 32.400 kronor till 2 mÃ¥nader plus 3,7 dagar till. Det är inte vad jag skulle kalla för ” har med rÃ¥ge betalt in mer än själva utbetalningen”

    Men, det är alltså inte per person man räknar utan per system, dvs om utbetalningarna från AEA (plus administriva kostnader) täcks av de avgifter som alla som är medlemmar i AEA betalar in.

    Vad gäller skatter så har jag redovisat att jag ser dessa som acceptabla och att de är en del av det (implicita) sociala kontrakt som vi ingår med varandra i ett samhälle. Vi går alla med på att gemensamt finansiera sådant som vi anser vara nödvändigt för ett medmänskligt samhälle där alla har samma rättigheter och möjligheter (så långt det är möjligt, jag kan exempelvis inte bli hockeyproffs i NHL hur gärna jag än vill)

    Men, min poäng var — och är — att vi inte fÃ¥r glömma att dessa pengar kommer frÃ¥n skattebetalarna. Staten, kommunen och landstinget har inga egna pengar utan det är pengar som betalas in av invÃ¥narna (de skatter som är bolagsskatter är även de pengar som skapas av invÃ¥narna) och det är därmed vÃ¥ra pengar till att börja med.

    Jag vill inte gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att skandera ”skatt är stöld” men jag ogillar starkt den förhärskande synen pÃ¥ skatt, där det ses som att det är statens pengar och vi ska vara tacksamma för det vi fÃ¥r behÃ¥lla.

    Det är både rimligt och vettigt att vi betalar skatt, men det är våra pengar som vi betalar. Sänker man skatten så får vi behålla mer av våra pengar. Sedan kan man inte sänka skatten hur som helst, eftersom det då omöjliggör det sociala kontrakt som vi ingår som medborgare, men eftersom det är våra pengar både kan och ska vi ha åsikter om dem.

    Därför kan en skattesänkning heller aldrig _ge_ pengar till någon, utan man minskar hur mycket man _tar_ från skattebetalarna. En bidragssänkning kan aldrig _ta_ pengar från någon, utan man minskar hur mycket man ger. Däremot är det både omänskligt och osolidariskt och i strid med det sociala kontrakten att sänka bidragen för mycket. Jag anser mig inte ha ingått något socialt kontrakt som låter folk svälta ihjäl eller som tvingar någon att lämna hus och hem när de blir arbetslösa. Men, oavsett hur mycket ett bidrag sänks så _tar_ vi inte pengar från någon. Däremot kanske vi _ger_ omänskligt lite.

    Och med proportionell skatt menar du platt skatt, antar jag. Det är händelsevis den skattemodell som jag föredrar, dock med kombinationen att avskaffa alla statliga löneskatter och ersätt trygghetssystemen med ett grundavdrag istället.

Comments are closed.