Vaxholmskonflikten

Som bekant är nu Vaxholmskonflikten uppe i EU-domstolen. Det framställs ibland som att detta skulle handla om att värna ”den svenska modellen” där jämbördiga parter, i form av arbetsgivare och fackförbund tecknar avtal som ger arbetarna bra villkor. Detta är dock inte en korrekt beskrivning.

Istället handlar det om att Byggnads inte ville släppa in ett utländsk företag eller utländska arbetare pÃ¥ den svenska marknaden. Det var aldrig nÃ¥gon frÃ¥ga om solidaritet, utan nu skulle man hindra utlänningar frÃ¥n att ta jobben frÃ¥n svenskarna. ”Blott Sverige svenska byggjobbare har” [1] för att travestera Carl Jonas Love Almqvist.

Det man ska vara medveten om är att arbetsgivaren, Laval & Partneri Baltic Bygg, var beredda att teckna kollektivavtal och därigenom betala sina arbetare miniminivÃ¥n enligt Byggnads kollektivavtal. Problemet för Laval var bara att Byggnads inte var intresserade av att ha dem i Sverige. De var utlänningar och skulle ut och därför krävde man en betydligt högre timlön — en timlön nÃ¥got högre än snittlönen för byggarbetare i Stockholm — för att teckna kollektivavtal.

Genom att kräva en oanständigt hög lönenivå, 145 kronor per timme, så visste Byggnads att arbetsgivaren inte skulle kunna teckna avtal; det hade då inte gått att få någon ekonomi i bygget och Byggnads krävde inte avtalet för att skydda de utländska arbetarna, utan för att hålla dem borta från Sverige. Dessutom frångick man gängse förhandlingsordning där avtal tecknas först, och lön förhandlas därefter. För att citera ur protokollet:

För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder.

Allt detta är väl känt, och har varit det länge. Den som händelsevis fortfarande lever i villfarelsen att Byggnads agerade rätt och riktigt bör läsa Maciej Zarembas artikelserie om den polska rörmokaren, och då särskilt del 2 som behandlar just denna konflikt.

Som borgelig — bÃ¥de väljare och fritidspolitiker — stör det mig nÃ¥got enormt att en borgelig regering faktiskt ställer sig pÃ¥ den sida som tar till utpressning och maffiametoder, precis som man tillÃ¥ter fackets maffiametoder i andra sammanhang, exempelvis blockaden mot salladsbaren ”wild’n fresh”.

Jag har givetvis ingenting emot fackförbund eller att de har en stark ställning — jag är själv medlem i facket sedan tolv Ã¥r tillbaks — men det mÃ¥ste finnas en proportionalitet och grundläggande spelregler. Att facket kan ta till blockadÃ¥tgärder mot ett utländskt företag bara för att de rÃ¥kar vara utlänningar, eller att de kan blockera en hel saluhall för att nÃ¥gra anställda inte vill ha kollektivavtal är bortom alla rimliga gränser.

Det rimliga vore givetvis att facket enbart ska kunna kräva kollektivavtal om de har medlemmar som begär det. För utländska företag borde en rimlig nivå vara att företagen ska nå upp till miniminåven i kollektivavtalen. Alternativt kan man även gå lagstiftningsvägen vilket jag personligen inte har några invändningar mot.


[1]

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien?
Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

2 thoughts on “Vaxholmskonflikten

Comments are closed.