Vintertid – bakgrund och kapitel 1

Vintertid är den första bok jag skrivit, och stora delar av den skrevs som en del av Nanowrimo (googla om du är intresserad av vad det är) vilket innebär att jag aldrig gick tillbaka till sådant jag skrivit utan hela tiden siktade framåt med ambitionen att låta berättelsen berätta sig själv.

Det gör att jag i efterhand tycker att vissa delar inte riktigt hänger ihop, och att sprÃ¥kbruket behöver ändras pÃ¥ en del del ställen. Men, en del av processen är att föra den här diskussionen med mig själv (och förhoppningsvis andra 🙂 ) via bloggen.

Det finns två saker som jag vill tillägga innan jag lägger in kapitel 1:

1. Det finns egentligen ett kapitel noll, som är en kort bakgrund. Jag är inte helt övertygad om att det kapitlet egentligen tillför någonting till berättelsen så jag har lyft ut det just nu medan jag funderar.
2. Boken följer huvudsakligen tre personer; Ella, Marmat och Tirandim. De får vardera ett kapitel var innan jag går tillbaka till den första personen. Så, Ella som ni stöter på i kapitel 1 kommer sedan tillbaka i kapitel 4, 7, etc.

Med den introduktionen så kommer här kapitel 1:

Kapitel 1

Ella tittade ut genom fönstret där vintern höll på att övergå till vår; mellan fläckarna av snö stack det fram gröna plättar och floden i närheten var fylld till brädden av nysmält snö.

Tänk så annorlunda landskapet såg ut nu, jämfört med när hon först anlände till staden för några månvarv sedan. Resan var tillräckligt länge sedan för att hon skulle kunna se tillbaka enbart på de roliga delarna av dem nu, men just då upplevde hon resan mest som jobbig och tidsödande.

Efter att ha deltagit i de årliga uttagningarna hade hon fått beskedet att hon hade fallenhet för magi, och att hon var antagen till akademins utbildning. Visserligen var det färre som sökte till utbildningen för varje år, och därmed var det numera lättare att bli antagen, men man måste fortfarande ha någon fallenhet för magi för att kunna bli antagen.

I Ellas familj hade man alltid – åtminstone så långt tillbaks som någon i släkten kunde minnas – sökt sig till magiskolan och det sågs som en stor ära att bli antagen, men hennes familj var på många sätt annorlunda.

De flesta i byn var mer intresserade av att ta över familjens jordbruk, eller familjens hantverk, eller – som de flesta av hennes kompisar – av att gifta sig. De få som sökte utbildning utanför byn sökte sig oftast till Wamecacu, landets huvudstad, och kyrkans utbildning där. Delvis beroende på att Wamecacu låg enbart fyra dagsmarscher – eller två dagsritter – bort, men också för att kyrkan allt mer tagit över rollen som den ledande auktoriteten i landet.
I de berättelser om hur det var förr, som Ella älskade att höra sin mormor berätta, hade hon lärt sig att för många, många, år sedan var det magikerna man vände sig till när man behövde vägledning, eller hjälp med att bota sjukdomar, eller när man behövde hjälp mot naturens krafter. Ella suckade över alla de gånger som byborna hade vänt sig till kyrkan för hjälp istället; särskilt eftersom de sällan var till någon verklig hjälp.

Inte heller skulle resan till Sadalino, den stad hon befann sig i nu, ha varit någon större utmaning på den tiden. Wamecacu var en gång i tiden navet för de reseportaler som fanns i rikets större städer. Från dessa kunde man ta sig till Wamecacu och från Wamecacu kunde man ta sig till vilken som helst av dessa portaler. Numera kontrollerades dock portalcentret av kyrkan och de hade under lång tid begränsat användandet av dessa.

Officiellt hette det att resandet via portaler var farliga och att man riskerade att förlora sin själ om man reste med dessa, men Ella hade lyssnat på alla dessa historier från förr om hur tusentals regelbundet reste med dessa och hon kunde därför inte tro på den officiella versionen. Hon kunde inte heller förstå varför kyrkan hade valt att begränsa användandet av dem; det lät som om resande inte hade varit någon direkt ansträngning förr i tiden.

Istället för att använda portalen fick hon nu resa med båt norrut från Wamecacu. Båtresan var inte så ansträngande, men hon fick spendera de första tre dagarna till sängs, illamående från båtens gungningar. När hon väl mådde bättre följde ytterligare ett antal dagar fullständigt uttråkad eftersom det inte fanns någonting att göra på båten.

Det jobbiga var istället när de kommit halvvägs och inte längre kunde åka båt på grund av isbildning i floden. Istället gick andra halvan av resan till häst och till fots, genom ökande mängder snö och ett väder som blev kallare för varje dag. För Ella, som växt upp i ett område där de flesta vintrar var snöfria och där man en riktigt kall vinter hade snö i några få veckor var det en stor omställning. Inte bara kylan var ovan för henne utan hon blev snabbt nedkyld när hon satt till häst eftersom hon inte fick regelbunden rörelse och hon hade inte rätt kläder för den här väderleken.

Det blev en väldig kall upplevelse, där hon konstant kände sig frusen och hon hann knappt bli av med en förkylning innan nästa slog till. Med fyra veckor till häst hann hon bli förkyld fyra eller fem gånger, och trots att magigillet skickat med en fullärd magiker som kunde lindra förkylningar och bidra med värme i tälten på nätterna, så var det fortfarande en prövande resa, och hon kunde fortfarande minnas glädjen när hon såg silhuetten av Sadalino på avstånd.

En knackning på dörren fick Ella att återvända till nutid, och med en rysning tog hon sig ur sängen – det var fortfarande kyligt i rummen på morgnarna – och stack fötterna i ett par tofflor. Efter att ha dragit på sig en morgonrock hasade hon de få stegen i rummet fram till dörren och öppnade.

Utanför stod Wasa, en adept som anlänt ungefär samtidigt som Ella och de hade genomgått introduktionskursen tillsammans.

Wasa var på många sätt Ellas motsats, men ändå hade de nästan omedelbart blivit goda vänner. Där Ella var kort och lite rund var Wasa lång och smal. Ellas runda ansikte med fräknar och ljust gröna ögon mötte hos Wasa ett smalt ansikte med tunna drag och mörkt blåa ögon.

Håret, som hos Ella var lockigt och ljust var hos Wasa rakt och mörkt. Dessutom skiljde de sig i sättet där Ella var morgontrött och lite bekväm av sig medan Wasa var morgonpigg och ständigt tycktes ha nya projekt på gång som upptog hennes tid.

Wasa stegade in i rummet på sitt vanliga energiska vis. Hon var både nytvättad, nykammad och iklädd den dräkt som adepter bar; en enkel fotsid klänning i ljusblå ull med ett läderbälte i midjan. Till det hörde ett par robusta läderkängor och en färgglad sjal. Just sjalen var det enda personliga klädesplagget som tilläts för adepter, så länge som den inte var enfärgad. Enfärgade sjalar var nämligen med ett undantag reserverade för färdigutbildade magiker.

Ett fullsteg in i rummet vände sig Wasa mot Ella och gav henne ett höjt ögonbryn. ”Har du inte klätt på dig än? Och inte har du bäddat heller. Vi har ju lektion snart och jag vill gärna hinna äta morgonmål först.” var den inte helt oväntade kommentaren från Wasa. De hade haft den här diskussionen förut eftersom de var så olika.

”Jag hade nog tänkt skippa morgonmål idag”, svarade Ella. ”Jag är inte så hungrig.” Vilket inte var helt sant; Ella skulle mycket väl kunna tänka sig att äta någonting, men hon lämnade ogärna den varma sängen när det var så här kallt på morgnarna.
Dessutom sov hon gärna en extra klockringning, eller två, eftersom lektionerna alltid började för tidigt i hennes tycke.

Ella hade inte trott att Wasa skulle kunna höja ögonbrynet ännu mer, men tydligen fanns det utrymme kvar i hennes smala ansikte. ”Nu är du bara fånig” kom svaret ifrån Wasa. ”Du vet att jag vet att du gärna äter morgonmål med god aptit. Du är bara osedvanligt långsam på morgnarna.”

Med den kommentaren vände sig Wasa mot Ellas säng och började i raskt takt att bädda den. ”Seså, se till att klä på dig nu så att vi kan gå iväg till morgonmålen.”

Ella muttrade lite grann, men erkände sig besegrad genom att dra av sig nattsärken och sätta på sig en likadan fotsid klänning som Wasa hade. Eftersom Ella inte haft med sig någon sjal på resan – det brukade inte behövas i det klimat som hon var uppväxt i – fick hon hålla tillgodo med den sjal som ingick i standardklädseln. En ljusblå sjal av samma färg som klänningen, vilket var adepternas färg här.

Istället för att ägna tid åt att borsta håret – vilket med hennes långa, ljusröda, lockar brukade ta en bra stund – band hon upp håret i en enkel knut innan hon snabbt snörade på sig sina kängor. Hon gäspade demonstrativt, för att poängtera att hon hade behövt sova en bra stund till, innan hon lämnade rummet med Wasa i släptåg.

”Är du säker på att du inte ska göra någonting med håret? Jag kan fläta det åt dig om du vill.” hörde hon från Wasa som följde henne hack i häl. ”Jag trodde du hade bråttom till morgonmålen” var Ellas enda svar vilket, till hennes förvåning, faktiskt fick tyst på Wasa.
Den tystnaden varade inte länge innan hon började prata om dagens lektioner och hur roligt det skulle bli att äntligen få lära sig magi efter alla lektioner om magins och gillets historia. ”Det är på tiden att vi får börja lära oss lite magi också.” hörde Ella när hon lite förstrött lyssnade på Wasa samtidigt som hon funderade på vad hon skulle äta till morgonmål.

Visserligen hade Ella varit här i några månvarv, men hon hade fortfarande lite problem att hitta till matsalen. Korridorerna svängde än åt ena och än åt andra hållet och hon hade fortfarande inte sett en enda korridor – eller vägg – som utgjorde en rak linje utan allting var kurvat eller rundat. ”Det ser ut som om min farbror byggt väggarna när han druckit för mycket öl på krogen” tänkte hon för sig själv samtidigt som hon kvävde en fnissning.

Ett antal kurvor, böjar och svängar senare nådde de i alla fall den trappa som ledde ner till matsalen. Som alla andra trappor här var det en spiraltrappa Doften av stekt kött slog emot henne, vilket fick henne att bli lätt illamående. Hon kunde inte förstå hur man kunde äta kött på morgonen, utan hon föredrog frukt, vilket inte alltid fanns; eller någon form av gröt, vilket alltid fanns.

Faktum är att Ella inte riktigt kunde förstå den fäbless för kött som kocken tycktes ha. Hennes by låg precis vid floden och hon åt ofta fisk under sin uppväxt. Kött hade varit någonting ovanligt, och det var sällan man kände doften av stekt kött i byn. Stekt fisk var å andra sidan vanligt, liksom kokt fisk, rökt fisk, torkad fisk och rå fisk.

Ella kände hur munnen vattnades när hon tänkte på all fisk och hon hoppades att det kanske skulle finnas stekt fisk till morgonmål. Hon hade flera gånger bett kocken tillaga detta, men hittills aldrig fått det.

Någon fisk – vare sig stekt eller i annan form – fanns dock inte, utan Ella fick hålla till godo med gröt och färsk frukt. Så här års, i den norra delen av landet, fanns inte så mycket att välja på, men magikerna hade ett flertal växthus och kunde åtminstone erbjuda olika typer av citrusfrukter och någon typ av äpplen. Mellan tuggorna slängde hon ett öga på Wasas morgonmål och noterade att vännen, som vanligt, hade lastat upp alla möjliga former av korvar tillsammans med både stekta och kokta ägg.

Nu var inte vikt eller utseende särskilt viktigt för Ella, men hon var likväl förvånad över hur Wasa kunde vara så trådsmal med tanke på att hon åt mer än hennes pappa; och Ellas pappa hade haft en ansenlig rondör så långt tillbaka som hon kunde minnas.

Morgonmålet sköljde hon ner med klart källvatten och efter att ha konstaterat att även Wasa ätit färdigt reste hon sig och plockade undan efter sig. Från centrala tornet hördes den dubbla klockringning som indikerade att dagens första lektioner skulle börja om en klockringning, varmed både hon och Wasa styrde stegen mot lektionssalen för nybörjare.

Återigen färdades de genom korridorer som bestod av kurvor, böjar och svängar – till och från avbrutet av ett eller flera runda rum som de var tvungna att passera – innan de nådde sitt mål.
Eftersom Ella var morgontrött hade hon anlänt precis i sista stund till den första lektionen, och hennes bänk var därmed längst fram, precis framför lärarens kateder. Det var tydligen den minst populära platsen. Då varken Ella eller Wasa hade haft någon bänkgranne hade de parats ihop i bänkparet längst fram, även om Ella hellre hade flyttat bakåt till Wasas bänk längre bak i rummet.

Nu hade hon den plats hon hade och det var inte mycket att göra åt det, även om hon hellre hade suttit någon annan stans. När man sitter längst fram får man alltid de frågor som ingen annan vill besvara i klassen och eftersom Ella inte alltid gjorde sina läxor hade hon flera gånger fått skämmas när hon inte kunde svaret på lärarens frågor.

Men, nu hade de tagit sig igenom segmentet om magins och magikernas historia, och det skulle inte längre göra någonting om hon inte kunde alla detaljer därifrån. Till Ellas förvåning var det dock Estsuldra, deras lärare i historia som inledde lektionen. Det var sagt att de skulle få en annan lärare i introduktion till magi och Ella hade hoppats på en yngre – och mindre sträng – lärare.

Estsuldra var i sextioårsåldern och hade varit verksam som lärare här vid skolan ända sedan hon själv var klar med sin utbildning för fyrtio år sedan. Ella visste detta eftersom Estsuldra själv vid flera tillfällen tagit upp detta och då hon ofta föraktfullt fnös åt de magiker som gav sig ut i världen.

”Vad ska de ut där och göra? Allt vi behöver finns här, och här finns också världens största bibliotek med tusentals böcker om magi och magins historia” hade hon flera gånger poängterat.
Även om Ella trivdes här hade hon själv inga planer att stanna kvar när hon var klar med sin utbildning. Hon ville ut och se världen, och få se några av de underverk som magin hade skapat. Att spendera resten av sitt liv här framstod som … tråkigt, kort sagt.

En harkling från Estsuldra och sorlet i klassrummet tystnade omedelbart. Under de första lektionerna hade några fortsatt prata med varandra efter den första harklingen, och de hade snabbt fått lära sig att Estsuldra tillhörde de lärare som praktiserade en väldigt strikt disciplin.

Den pekpinne som Estsuldra hade med sig var inte enbart ämnad för att peka på saker, och har man väl spenderat en lektion stående – för att det gör för ont för att sitta ned – så vill man inte gärna bli bestraffad igen. Ella hade själv plågsamma minnen av det efter att ha slarvat med läxorna en gång för mycket och den natten hade hon sovit på mage.

Estsuldra tog till orda: ”Idag skulle ni ha haft er första lektion i praktisk magi. Jag är dock inte övertygad om att ni verkligen lärt er tillräckligt för att gå vidare med utbildningen, utan istället kommer vi att ha ett litet förhör.”

Ella kände hur magen knöt sig på henne vid de orden. Hon hade med flit valt att hoppa över repetitionen av sina anteckningar igår kväll, eftersom hon inte skulle behöva ägna sig mer åt historia. Det här skulle ha blivit en så bra dag, trots den tidiga morgonen, men nu kändes det som om det här kunde bli den värsta dagen i hennes liv.

”Reglerna för förhöret är väldigt enkla”, fortsatte Estsuldra samtidigt som hon ställde fram två mörka skålar på bordet. ”I den ena skålen finns alla de frågor som jag ställt under mina lektioner, och i den andra skålen finns lappar med era namn. Jag kommer att läsa frågan, och den person vars namn jag dragit ska svara.”

Flera av eleverna skruvade på sig, och Ella misstänkte att hon inte var den enda som slarvat med gårdagens repetitioner.

”Om ni svarar rätt skriver jag ett plus på er lapp och lägger tillbaks den i skålen. När ni fått tre plus har ni klarat kursen och ni går då in i rummet här bredvid”, sade Estsuldra samtidigt som hon pekade på en dörr i till höger om Ella, ”och där kommer sedan kursen i praktisk magi att hållas av Sofyn som blir er nya lärare.”

”Svarar ni istället fel kommer jag att skriva ett minustecken på er lapp och lägga tillbaks den. Den som får tre minustecken har misslyckats med kursen och ni går istället in genom den dörren”, fortsatte Estsuldra och pekade på en dörr till vänster om Ella, ”där det kommer avgöras om ni ska få en ny chans att genomgå den här kursen eller om ni ska skickas härifrån som det misslyckande ni är.”

Klumpen i Ellas mage växte och hon blev alldeles kall inombords. Skickas härifrån? Det här var allt hon någonsin hade drömt om och att skickas hem igen efter bara några månvarv? Vad skulle hennes föräldrar säga? Hur skulle hon någonsin våga visa sitt ansikte i byn om hon skickades hem nu?

Ella kände det som om hon skulle kräkas när som helst och hon höll nästan på att svimma. Det som fick henne att samla sig var när hon såg minen på Estsuldras ansikte; det såg ut som ett hånleende som spelade på hennes läppar.

Här satt Ella och led och Estsuldra njöt av det. Hon bestämde sig för att hon aldrig i livet skulle låta Estsuldra vinna. Hon skulle klara det här provet på något vis. Hon tänkte inte låta sig besegras så lätt.

8 thoughts on “Vintertid – bakgrund och kapitel 1

  1. Rent språkligt tycker jag det här kapitlet fungerar, men det är två möjliga förändringar som ligger och skaver i bakhuvudet.

    1. Att skriva om kapitlet helt, antingen så att reseberättelsen kommer senare och att boken inleds med hur Ella och Wasa möttes och blev vänner (som mer kommer som en passus här). I sådana fall kan reseberättelsen komma som en rekapitulering senare.
    2. Att ändra berättelsen (kräver också en ganska stor omskrivning) så att Wasa blir huvudpersonen. Det skulle passa bättre med en del senare kapitel där Wasa får en väldigt stor roll, men samtidigt så är det Ella som _är_ huvudpersonen i mitt huvud. Wasa är inte alls lika definierad som Ella är. Plus, att Ella var den första personen jag skrev om. På något sätt är hon själva essensen för att boken blev av.

    Som ett mindre huvudbry har vi Wasas namn. Det kändes rätt när jag skrev boken, men nu när jag läser om så får namnet mig mest att tänka på Gustaf Vasa.

Comments are closed.