Vintertid – kapitel 2

Här kommer nu kapitel 2. För den som missat kapitel 1 så finns det här

Här introduceras den andra (av tre) personer som boken cirkulerar kring. Karaktären var egentligen skapad för en helt annan bok, en bok som aldrig blev av, så jag återanvände honom här med vissa justeringar så att han skulle passa in bättre.

Kapitel 2

Marmat vaknade med ett ryck och mindes med ens var han var. Dagens första tanke var densamma som gårdagens sista; han ville verkligen inte vara här. Han sjönk tillbaka på kudden, slöt ögonen och tänkte tillbaka.

Två år i rad hade han lyckats undkomma uttagningarna till de manliga magikernas utbildning. Hade han bara lyckats hålla sig undan två gånger till skulle han ha varit för gammal. Även om han hade hört att de kvinnliga magikerna tog in äldre studenter, om de uppvisade talang, så höll de manliga magikerna strikt på traditionen; när en pojke fyllt sexton år så var han en man och inte längre lämplig för utbildning till magiker.

För det var just en man som Marmat hade längtat efter att bli, att hålla på och vifta med händerna och låtsas som om man kunde trolla var någonting som passade sig för kvinnor och barn. I den här frågan var han verkligen inte överens med sina föräldrar.

Hans föräldrar hade pratat om att de hoppades att han hade fallenhet för magi så länge som han kunde minnas. Detta var ovanligt i hans by som låg i en region där magikernas inflytande var litet, och när han var liten hade han tyckt att det lät spännande att bli en magiker precis som hans ena farbror. Men, när Marmat fyllde elva hade hans kusin Marosia kommit på besök efter att precis ha genomgått träningen till soldat.
Marmat kunde fortfarande minnas kusinens raka hållning, en röst som var barsk och uppfordrande, harnesken som skimrade som silver och det välputsade bredsvärdet.

Då, just då, i precis den stunden hade Marmat bestämt sig för att han ville bli soldat. När hans föräldrar vägrat lyssna på honom och envisats med att han skulle gå på uttagningen, tre dagar efter att han hade fyllt tolv, så hade han tänkt rymma hemifrån och söka till militären.

Byns jägare lyckades dock spåra upp honom redan efter fyra dagar, men vid det laget hade han åtminstone lyckats undvika uttagningarna. Senare hade Marmat fått lära sig att man måste vara sexton år för att kunna bli soldat, men det visste han inte då.

När han fyllde tretton hade han förberett sig i flera veckor; han hade ordnat en sovplats långt in i skogen och han hade smugglat undan tillräckligt med mat för att klara sig i två veckor. Planen hade lyckats till perfektion, och när han återvände till byn hade uttagningen redan varit.

Han hade tänkt göra samma sak i år igen, men eftersom det precis hade snöat hade det varit enkelt att spåra honom. Hans föräldrar hade den här gången förberett sig, och så fort som han inte kom ner till morgonmål hade de skickat en av byns jägare att spåra honom, vilket inte ens tog en halv dag.

Nu var Marmat inte en person som gav upp i första taget, varmed hans föräldrar fått släpa honom – skrikande och sparkandes – till uttagningen.

När de hade kommit till uttagningen hade Marmat suttit med armarna i kors och vägrat att göra någonting av det han blivit tillsagd att göra; de kunde knappast välja honom om han vägrade att spela med.

Han hade känt sig så smart när han vägrat delta i deras fånigheter och han hade känt sig så dum när de trots detta valde honom. Det var då han blev helt övertygad om att det här med magi bara var ruffel och båg; hade det varit på riktigt hade de givetvis valt någon som uppvisat något som helst intresse och någon som helst talang.

Trots sin motvilja kunde inte Marmat hindra det som följde, utan han blev ivägfraktad – för han kände sig mer som ofrivillig last än som en resenär – till Zoream där de manliga magikerna höll sin utbildning. Väl här hade han blivit anvisad ett rum. En cell – eller egentligen ett rum, men Marmat föredrog att kalla det en cell – på två gånger fyra fullsteg med en enkel säng, en byrå med en enkel spegel och ett tvättfat.

Marmat tänkte dock inte spela deras spel. Om han vägrade att delta i utbildningen borde de väl tröttna och skicka hem honom? Så hade han tänkt för tre dagar sedan när han anlände.

Varje dag sedan dess hade varit samma sak. På morgonen hade någon knackat på och sagt att morgonmålet var serverat i matsalen. Marmat hade hållit tyst och stannat kvar i sängen. Sexton klockringningar – varav två dubbla sådana – senare hade någon knackat på dörren igen och sagt att dagmålet var serverad i matsalen.

Återigen hade Marmat hållit sin tunga och stannat kvar i sängen. Slutligen framåt kvällen hade dagens sista knackning kommit, åtföljt av orden att kvällsmålet var serverad i matsalen.

Han hade inte gett vika. Han hade hållit sin tystnad. Han hade stannat i sängen. Men nu, efter tre dagar i sängen och tre dagar utan mat började han känna sig illamående.
Hungerkänslorna hade försvunnit redan dag två, och han hade druckit lite vatten från vattenkannan bredvid tvättfatet. Tre dagar utan mat är dock mycket för en pojke som fortfarande växer och både hans kläder – liksom sängkläderna – började få en väldigt speciell doft. Hans nattkärl verkade dock någon ha tömt medan han sov.

Eftersom Marmat fortfarande ville bli soldat kunde han inte gärna svälta sig själv allt för länge. Dessutom hade han börjat undra varför ingen verkade bry sig om att han satt kvar inne på sitt rum hela tiden. Han bestämde sig därmed för att utforska lite grann. Men det kunde han inte gärna göra så länge som han låg kvar här i sängen.

Han gnuggade sig i ögonen och öppnade dem sedan; hans ljusblåa ögon nu återigen fokuserade på världen runt omkring honom. Det han behövde göra nu var att tvätta av sig och byta kläder; han hade fortfarande på sig samma kläder som han kom i och han hade inte ens brytt sig om att ta av sig dem innan han hade gått och lagt sig.

En gäspning och tre steg senare stod han framför det tvättfat och den enkla spegel som fanns i rummet och han tittade sig själv i spegeln. Han hade inte tvättat sig sedan resan vilket gjorde att han var rejält smutsig.
Efter lite tvål och vatten kunde man återigen se fräknarna i hans ljusa ansikte och gnuggningen hade gjort att ansiktet antagit en något rödlätt ton som dock snabbt återgick till hans normala färg. Hans kortklippta kastanjebruna hår stod åt alla möjliga håll så han blötte ned det och kammade det så att de flesta hårstråna gick ungefär åt samma håll.

Hans vinterkläder, anpassade för ett kallare klimat, var alldeles för varma för vädret här. Dessutom hade han både rest och sovit i dem nu och de började lukta konstigt. Det var lika bra att klä av sig alltihop och han slängde dem i en hög på golvet innan han tvättade sig även nedanför halsen.

Nu skulle han bara hitta lite nya kläder också. Det enda som fanns i byrån var någon typ av vita bomullsbyxor med snöre i midjan och en vit enkel skjorta, men hellre det än att gå naken. Kläderna passade bra, åtminstone på längden eftersom han inte var så mycket längre än de flesta pojkar i hans ålder, men däremot satt de lite stramt runt midjan. ”Tur att man kan reglera vidden med repet” tänkte han för sig själv.

I byrån fanns även ett par enkla sandaler vilka verkade svala och sköna och antagligen passade bättre än de kängor han haft på sig under resan hit. Precis när han var redo att ge sig ut på upptäcktsfärd knackade det på dörren igen, följt av det vanliga utropet om att morgonmålet var serverat i matsalen. Eftersom Marmat inte ville ge intryck av att han gett upp sitt vägrade bestämde han sig för att vänta en stund innan han gav sig ut

Efter att ha lyssnat genom dörren en stund drog han slutsatsen att korridoren utanför nu var tom, och han öppnade dörren för första gången sedan han kom hit.

Han blinkade förvånat några gånger. Då han tidigare hade anlänt sent på kvällen så kände han först inte igen sig. En korridor ser väldigt annorlunda ut sent på natten när den knappt är upplyst av facklor och på morgonen då solen strålar in.

Visserligen var det fortfarande senvinter – eller möjligen tidig vår – men Zoream låg långt söderut och temperaturen var redan uppe i plusgrader och på eftermiddagen var det inte ovanligt med temperatur över tio grader.

Ena sidan av korridoren, den sida som han nu hade ryggen mot efter att ha lämnat sitt rum, såg ut ungefär som förväntat; en lång rad med dörrar åt både höger och vänster med fem fullstegs avstånd mellan dem. Mellan varannan dörr, det vill säga med cirka tio fullstegs avstånd, fanns fackelhållare med numera släckta facklor.

Den andra sidan såg dock inte alls ut som Marmat hade väntat sig. Korridoren var fyra fullsteg bred, men på den andra sidan där Marmat hade förväntat sig en vägg, var istället ett antal valv som öppnade upp mot någon typ av innergård. Nyfiket rörde han sig mot valven och tittade ut och ner på en innergård med ett öppet torg. Runt innergården löpte valv i en fyrkant på den andra våningen, vilket händelsevis var samma våning som Marmat befann sig på.

På bottenvåningen verkade det vara samma konstruktion, även om delar av valven där doldes av stora grönskande buskar. Innergården delades i två delar av en fontän i mitten av gården som porlade ut i två bäckar åt vardera hållet.

Detta delade innergården i två delar, där den närmare halvan hade ett antal träbord uppställda. Vid träborden satt ett antal pojkar i olika åldrar och åt morgonmål. Marmat drog slutsatsen att detta måste vara matsalen och han undrade en kort stund hur de gjorde när det regnade eftersom innergården inte hade något tak, utan tittade man uppåt såg man enbart en klarblå himmel med något enstaka moln.

Alla funderingar kring arkitekturen försvann dock snabbt när hans näsa förnam doften av morgonmål. Doften av bacon väckte de hungerkänslor som han lyckats förtränga inne i rummet och han beslöt sig för att leta upp en trappa ned till innergården.

Precis där korridoren svängde och bildade ett hörn fann han en trappa och han tog sig snabbt ned till innergården där han via doften snabbt lokaliserade var maten serverades. Maten låg uppdukad så att man själv kunde välja vad man ville äta.

Marmat, som var uppväxt i norr och van vid proteinrika morgonmål slevade snabbt upp bacon, några korvar och äggröra på en tallrik och letade upp en ledig plats vid ett av borden. Medvetet valde han en plats där han skulle få sitta ensam eftersom han inte var det minsta sugen på att prata med andra just nu.

Den första tallriken försvann med en rasande fart och under fullständigt fokus på själva ätandet. Med hungern någorlunda stillad tog han en andra tallrik som åts under lugnare former. Samtidigt tog han sig tiden att studera omgivningen.

Runt ett trettiotal pojkar, mellan tolv och sjutton år gamla, satt och åt, utspridda på fem olika bord. Vid det sjätte bordet satt han i ensamt majestät. I korridorerna på den andra våningen kunde han se fler pojkar som var på väg till eller från morgonmålen, och en medelålders man – kocken? – fyllde på de maträtter som man kunde välja på från en vagn som såg ut att sväva ovanför marken. ”Det måste vara en synvilla” tänkte han för sig själv.

Han noterade även att de som hade ätit färdigt ställde sin tomma tallrik på ett särskilt bord ämnat för detta och även om han inte var det minsta samarbetsvillig så var han alldeles för väluppfostrad för att inte göra samma sak själv när han var färdig med morgonmålet.

Mätt och belåten – så belåten som man nu kan vara när man är på en plats där man inte vill vara – bestämde han sig för att fortsätta utforska området.

Den byggnad som han befann sig i just nu var enkel att hitta i då den var kvadratisk till formen med alla korridorer ut mot innergården. Kunde han bara hitta tillbaks till det här huset borde han även kunna hitta sitt rum. Nu var dock frågan om resten av området var lika enkelt.

På andra sidan fontänen och dess två bäckar fanns ett område med planteringar och bänkar; antagligen ämnet för avkoppling och samtal. Men, bortanför detta, mitt i den korridor som låg mitt emot hans egen fanns ett stort valv som verkade vara en utgång från den här byggnaden.

Med raska steg begav han sig ditåt och efter att ha passerat genom valvet befann han sig utanför byggnaden. Till höger fanns någon sorts försvarsmur, rakt fram en likadan byggnad som den han nyss lämnat och till vänster verkade finnas ytterligare två byggnader och vad som fanns bortom dem kunde han inte se härifrån. Den kvadratiska formen verkade i vilket fall bibehållet och det fanns åtminstone fyra byggnader på området.

Men, nu var det inte byggnaderna som intresserade honom, utan muren. En försvarsmur innebär åtminstone en port och en port innebär en möjlighet att lämna området. Kunde han bara komma härifrån var han övertygad att han skulle kunna ta sig till arméns träningsläger, och där skulle han säkert kunna lura dem att han faktiskt var sexton år; han var i den åldern då pojkar brukade sluta växa.

Han behövde inte följa muren särskilt länge innan han kom fram till ett valv med två rejäla dörrar i någon sorts metall. Han skulle aldrig kunna öppna någon av dessa dörrar själv, men som tur var fanns det en mindre dörr – i mer mänsklig storlek – vid sidan av.

Efter att ha öppnat dörren kom han i ett stort valv som sträckte sig flera fullsteg genom muren. Några fullsteg bort såg han ett likadant par med dörrar, av samma rejäla storlek, som han antog var själva utgången.
Raskt stegade han iväg mot dessa, med förhoppningen att det även där skulle finnas en mindre dörr som han kunde gå ut igenom. Tyvärr kom han inte mer än ett fullsteg innan en beväpnad vakt kom ut från ett sidorum och barskt kommenderade honom att stanna.

”Ange namn och ärende!” sa den barska rösten. Marmat angav sitt namn och att han skulle ut och handla grönsaker till köket, med en förhoppning om att det var den typ av ärenden som passerande genom de här portarna ofta hade.

”Varken namn eller ärende är registrerat i dagens logg. Jag kan inte tillåta passage” var det svar han fick. Marmat insåg att han inte skulle kunna prata sig förbi vakten. Nedstämd återvände han till innanför muren, med förhoppningen att han skulle kunna hitta en annan utgång.

Väl tillbaka började han stega vidare längs muren, inte beredd att ge upp riktigt än, när en bekant röst hördes bakom honom.

”Du kommer bara att bli besviken fler gånger om du försöker med fler utgångar. Vakterna har strikta order att enbart släppa igenom personer som finns på deras lista, och du står inte uppskriven någonstans” sade rösten.

Marmat vände sig om och kände omedelbart igen personen som Hairal, den magiker som hållit i uttagningarna och som också tagit honom hit till magikernas skola i Zoream. ”Du!”, sade Marmat. ”Det var du som tvingade mig hit och nu tänker ni hålla mig som fånge här tills jag gör som ni säger?”

”Nej, du är inte fånge. Du kan röra dig fritt innanför muren och du väljer själv om du vill delta i utbildningen eller inte. När du väl slutfört utbildningen bestämmer du själv om du vill stanna eller inte” var det svar Marmat fick.

Skillnaden mellan den beskrivningen och att vara en fånge framstod som hårfin för honom. Marmat kände det som om han inte kunde förlora mer, utan att han lika gärna kunde vara ärlig i sitt svar. ”Jag tänker inte bli magiker! Tänker ni hålla mig fången tills jag dör?” sade han och kände sig bitter över hur han behandlades.

”Återigen, du är inte fånge. Om du väljer att inleda träningen till magiker så kan du lämna oss när utbildningen väl är avslutad. Väljer du istället att aldrig inleda din utbildning kommer du att sändas härifrån på din sextonårsdag. Vi inleder aldrig träningen till magiker med någon som fyllt sexton år.” Svaret som Marmat fick erbjöd dock en öppning, som han lika gärna kunde prova.

”Så jag kan göra vad jag vill så länge som jag är här?” frågade han, vilket besvarades med det korta svaret ”Korrekt”. Han fortsatte tankegången med frågan ”Och om jag inte deltar i några lektioner i magi så kan jag lämna när jag fyllt sexton år?” Återigen möttes Marmat av det korta svaret ”Korrekt”.

”Och då kan jag resa var jag vill, även till arméns träningsläger?” fortsatte Marmat vilket den här gången gav ett längre svar: ”Om det är dit du vill så ordnar vi med resan dit. Du kan dock aldrig mer återvända hit om du inte inleder din träning”. Han kanske inbillade sig, men Marmat tyckte sig se sorg i Hairals ansikte när han svarade.

Svaret gladde Marmat då han lika gärna kunde invänta sin sextonårsdag här, men en fråga gnagde i bakhuvudet. ”En sista fråga: varför tvingade ni mig hit om det ändå är upp till mig om jag ska lära mig någonting?”

”Din fallenhet för magi är uppenbar och det är vår plikt att ge dig möjligheten att dra nytta av din talang. All vår utbildning bygger dock på frivillighet och vi kan aldrig tvinga någon att lära sig. Vill du slösa bort din talang är det ditt val” blev svaret.

Med de orden vände Hairal ryggen till Marmat och började gå bort från honom. Marmat kände sig kluven; å ena sidan var han arg över att han tvingades vara här och att han inte fick lämna förrän om två år.

Å andra sidan bestämde han själv vad han ville göra med sin tid här, vilket han var glad över. Kanske fanns det möjlighet att träna med vakterna under tiden han var här, så att han fick någon nytta av den här vistelsen.