Vintertid – kapitel 3

I det tredje kapitlet introduceras den tredje (och sista) av de tre huvudpersonerna. Hon har en mörkare bakgrund än de andra två, men hennes bakgrund var från början ännu mörkare. I den första versionen så hade hon en mycket mörkare bakgrund, och efter att några testläsare bett mig skriva om kapitlet så fick hon en lite annan bakgrund. Någon gång kanske jag publicerar original-versionen.

För den som inte läst kapitel 2 så finns det här.

Kapitel 3

Tirandim vaknade i mörkret och det tog henne ett ögonblick att minnas var hon var. Hon satt inspärrad i det förrådshus som ibland användes som fängelse i byn. Här hade hon suttit i några dagar tillsammans med sin syster och sin mor.

Till igår, åtminstone. Då hade de släpat iväg hennes mor till torget mitt i byn där byborna – under applåder och jubel – hade fäst ett rep runt hennes hals och dragit upp henne i luften. Bilden av modern hade etsat sig fast i minnet hos henne; hur hennes ansikte blivit blåare och blåare; hur hon utan resultat sparkat med benen i ett försök att komma loss; hur hon in i det sista kämpat emot döden.

Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken på henne, men samtidigt kunde hon inte tro att det var sant; att hennes mor var död och att det varit deras grannar som dödat henne. Att byborna såg ner på hennes familj var ingen hemlighet. De hade varit utstötta sedan hennes far – det kräket – hade lämnat dem för att återvända till Zoream och de andra värdelösa magiker som bodde där. De var inte populära innan dess, men då hade de åtminstone lämnats ifred.

Magiker var inte populära i byn, och med all rätt. De var trots allt mörkermän som inte gjorde ett vettigt handtag utan istället levde gott på den skräck som byborna kände inför deras krafter. De krävde – och fick – ett tionde av alla som bodde i området och ingen vågade säga emot dem.
Byborna hade fruktat honom och så länge som hennes far – det kräket – hade delat bostad med dem hade de övriga byborna lämnat dem ifred. Hon hade hört att hela regionen en gång i tiden varit ett magiskt protektorat där manliga magiker hade styrt och ställt som de velat och där de hade kunnat ta vad de velat.

Deras mor, som hade varit en enkel vävares dotter hade tillhört det som hennes far hade tagit när han bodde i byn. På den tiden bodde de dock i det fina huset i mitten av byn istället för det ruckel som de kallat hem de senaste åren.

Det var först när hennes far hade lämnat dem som hon hade förstått hur illa sedda magiker var, eller vilken dålig människa hennes far hade varit. Trots att de blivit tvungna att flytta till ett ruckel, och trots att de vissa dagar inte haft någonting annat än torrt bröd att äta så hade hennes mor varit mycket gladare sedan hennes far lämnat dem utan att förklara varför.

Under de senaste hundra åren hade magikernas makt i området minskat, och hennes far hade varit den sista magikern som lämnat området. Så länge som han var kvar upprätthölls den fruktan som fanns för magiker, men, efter att han smitit med svansen mellan benen så hade resten av byn blivit allt mer fientlig.

Hennes mor – som var en oerhört duktig sömmerska – hade haft allt svårare att få jobb och det senaste året hade de inte haft några beställningar alls på sömnadsjobb. Ju längre tid som gått sedan hennes far försvunnit, desto mer hade bybornas fiendskap växt.
Eftersom ingen längre oroade sig över att hennes far skulle återvända var det inte heller någon som av rädsla försökte hålla sig väl med dem. Snarare riskerade den som visade dem någon vänlighet att råka ut för vrede från övriga bybor.

Trots detta hade hennes mor lyckats ställa mat på bordet; Tirandim hade inte riktigt förstått hur och hon ville inte lyssna på det elaka prat som hävdade att hennes mor sålde sällskap till män i byn. Det var inget bra liv, och de övriga byborna undvek dem bäst de kunde, men de hade hankat sig fram och fientligheten i byn hade stannat vid onda blickar och elaka kommentarer bakom deras ryggar.

Hennes mor hade flera gånger sagt att de kanske borde lämna byn och bosätta sig någon annan stans, men de saknade vänner i grannbyarna och skulle antagligen bli lika dåligt behandlade där.

De flesta verkade ändå förstått att varken Tirandim eller hennes syster hade haft någon skuld i hur hennes far agerade, utan de verkade rikta sin bitterhet mot hennes mor, men då enbart i form av elaka ord och menande blickar.

Tills för en vecka sedan, det vill säga. Mitt under kvällsmålet hade byns äldste, tillsammans med de män som var ansvariga för byns frivilliga vaktkår, stövlat in och förklarat att de var under arrest. Det hade inte funnits något sätt för dem att undkomma och de halvt letts och halvt släpats till det provisoriska fängelse där hon var nu och där de spenderat sina nätter.

Dagarna hade de spenderat i byns värdshus där byborna hållit en rättegång mot dem. Om man nu kunde kalla det rättegång, tänkte hon bittert. Det hade varit uppenbart att de varit dömda på förhand, och trots att hennes mor flera gånger försökt få byborna att förstå att de inte kunde lastas för vad andra hade gjort, så hade ingen velat lyssna på vad hon sagt.

Hon kunde förstå att byborna hatade magiker; det gjorde hon också. Men, hon kunde inte förstå varför hon, hennes syster eller hennes mor skulle ha en skuld i hans agerande. De var väl ändå lika mycket offer för den ondska som är magi som alla andra i byn?

Ögonen hade nu vant sig vid det mörker som rådde i rummet. Det var fortfarande tidig vår, och det fanns fortfarande några få fläckar av snö kvar. Det innebar att det var mörkt ute på morgonen, men även när solen hade gått upp fanns det bara några få springor som släppte in ljus. Deras enda ljuskälla hade därmed varit det lilla ljus som sipprade in under dörren.

Det ljuset var dock tillräckligt för att kunna se konturer och hennes blick sökte efter systern. Hon kände hur hjärtat nästan stannade när systern inte var där. Det var sagt att rättegången mot systern skulle börja idag, så hon borde fortfarande ha varit kvar i rummet.

Hade de tagit systern någon annanstans? Levde hennes syster fortfarande? Hon kände sig nästan förlamad av oro och rädsla, samtidigt som hela kroppen skakade. En del av skakningarna berodde på kylan, men det var inte bara kylan som fick henne att darra som ett löv.
I samma stund, när hon trodde att det inte skulle kunna bli värre öppnades dörren till rummet. Var det hennes tur att dö nu? Hon ville verkligen inte dö än; hon hade inte ens börjat leva än. Skulle hon kunna göra ett flyktförsök?

Till sin lättnad var det dock inte silhuetten av en man som syntes i dörröppningen, utan av en ung kvinna. Kanske hennes syster fortfarande levde trots allt? Systern viskade åt henne att komma, och att skynda sig på. Hon frågade vad det var som hände.

”Shh! Vi måste vara tysta, annars väcker vi vakterna. Jag lyckades övertala nattvakten att släppa ut oss, men vi måste skynda oss på eftersom det är vaktbyte i gryningen och solen går snart upp.”

”Men”, viskade Tirandim, ”hur fick du honom att släppa ut oss? Jag trodde att alla i byn hatade oss, och att ingen skulle hjälpa oss.”. Systern tittade en kort stund på henne och Tirandim tyckte att systern såg plågad ut när hon svarade. ”Vi hinner inte prata om det nu. Jag ska förklara senare. Men kom nu! Vi måste skynda oss på!”

De smög ut ur byn, vilket underlättades av att fängelset låg i utkanten av byn och de behövde inte smyga många fullsteg innan de var inne i skogen där de kunde börja springa. Hennes syster höll henne hårt i handen och hon var tvungen att springa så snabbt hon kunde för att kunna hålla jämna steg med systern och undvika att ramla omkull.

När solen väl steg upp och gryningen övergick i morgonen så sprang de fortfarande. Hon flämtade av ansträngning och det blev svårare och svårare för henne att hänga med.
Till slut kunde hon enbart koncentrera sig på att sätta det ena benet framför det andra, steg efter steg efter steg. Hennes hjärta slog så snabbt och hårt att hon trodde att det skulle hoppa ut ur kroppen och hennes bröstkorg brände som om hon hade andats in eld. Hon hade en blodsmak i munnen och hon började få svårt att se på grund av svetten som rann ned i ögonen på henne.

I ett ögonblick sprang hon och i nästa ögonblick flög hon genom luften. Hon kunde se hur marken kom närmare och närmare, men det fanns ingenting hon kunde gör för att hindra smällen. Hon slog i marken med en smäll. Det gjorde ont, och hon kände sig omtöcknad. Smaken av blod i munnen var nu starkare och det var först när hon – med stort besvär – reste sig på knä som hon insåg att blodet kom från näsan där det forsade fram.

”Hur gick det?”, kom den bekymrade frågan från systern. Hon vände sig mot systern och försökte ge henne ett leende för att stilla hennes oro, men det fick motsatt effekt. Systern såg helt förfärad ut. ”Du blöder ju! Gör det ont?”

Hon skakade på huvudet. Det var inte helt sant, eftersom det faktiskt gjorde lite ont, men just nu kände hon mer en dov bultning i ansiktet än en smärta. Systern rev av en bit av sin klänning; som redan innan hade ett antal revor från deras språngmarsch genom skogen. Tirandim tittade ned på sin egen klänning och såg att den såg ungefär likadan ut.

Området de var i var sankt, så det var inga större problem för systern att hitta vatten att fukta trasan med, även om de inte kunde dricka det vattnet. Hon blötte tygtrasan med detta innan hon torkade av det värsta i Tirandims ansikte.
Av tygtrasan gjorde hon sedan ett enkelt bandage som hon lindade runt Tirandims näsa och ansikte. ”Jag skulle gärna låta dig vila lite, men vi måste ta oss så långt bort från byn som möjligt. Orkar du gå en bit till?”, frågade systern. Tirandim nickade, och de gav sig av i ett raskt tempo. De sprang inte längre, men de höll fortfarande en hög fart.

Solen stod nu som högst på himlen, vilket brukade betyda att det var dags för dagmål, vilket hennes mage påminde henne om med ett högljutt kurrande. Eftersom de hade flytt i all hast hade Tirandim dock ingen mat med sig. Hennes syster verkade dock ha planerat så gott det gick och hon tog fram en torr brödbit som de delade på. De hittade en bäck i närheten som gav vatten att skölja ned brödet med.

Efter dagmålet – om man nu kunde kalla en brödbit för mat – började de gå igen. De kände att de kommit tillräckligt långt bort ifrån byn nu, och de höll inte samma tempo som tidigare. Även om deras situation fortfarande var svår kändes det som om de hade lämnat det svåraste bakom sig. Kanske skulle hon och hennes kunna starta ett nytt liv i Certdar som var den stad som hennes syster sagt att de var på väg till.

Det var då hon hörde det; röster och hundskall en bit bort. Hon blev alldeles kall inombords; hade byns jägare lyckats spåra dem ända hit? Hon tittade på sin syster och hon kunde se samma skräck i hennes ansikte. ”Spring!” var allt hennes syster sa, och sprang var vad de gjorde.

Egentligen hade de ingen chans; två flickor utan vana av skogen eller jakt och inte klädda för att springa i terräng mot byns jägare som spenderade större delen av sitt arbete i skogen. De var vana att ta upp jakten på olika villebråd. Men, de vägrade båda inse hur liten chans de egentligen hade och de sprang allt de orkade.

Hennes syster verkade acceptera hur allvarligt läget var innan hon gjorde det. Helt plötsligt upptäckte hon att systern hade stannat. Osäker på vad hon skulle göra stannade även Tirandim.

”Spring!”, ropade systern. ”Jag ska försöka hindra dem så att du kan komma undan.”. Hon stod där rådvill; hur skulle hon kunna lämna sin syster där? Hon skulle inte ha en chans mot jägarna och de skulle snart släpa tillbaks henne till byn. Hon såg att systern hade tagit fram en kniv. De hade båda fått behålla sina fickknivar när de fängslades eftersom de inte upplevdes som något hot. Men en liten kniv skulle inte hjälpa mot jägare med pilbågar och jaktknivar.

”Spring!”, skrek systern åt henne. Hennes röst hade en beslutsamhet blandad med panik och det fanns en bestämdhet i rösten som gjorde att hon inte kunde säga emot. Så hon sprang.

I bakgrunden hörde hon röster som skrek. Hennes systers röst var en av dem, men hon kunde inte höra vad de skrek och hon kunde inte avgöra vad som hände. Det hon kunde göra var att springa och sprang var vad hon gjorde.
Smärtan över moderns öde, blandat med oro över vad som skulle hända med systern fick hennes ögon att tåras igen, och tårar blandat med svett gjorde det svårt att se igen.
Därför såg hon inte stupet förrän det var för sent. I det ena ögonblicket sprang hon allt hon orkade och i nästa ögonblick föll hon handlöst några fullsteg ned i en flod. Vattnet var iskallt och det var knappt att hon lyckades ta sig till ytan igen.

All snö som smält och runnit ned från bergen en bit bort hade gjort att skogens bäckar och vattendrag var fyllda till brädden och hon kunde knappt hålla sig över vattenytan när floden forsade fram i hög hastighet. Hon var kall och trött och hon insåg att hon inte skulle klara sig länge i floden. Desperat försökte hon simma in till kanten, men floden var för stark; hon orkade inte.

”Ska det ta slut så här?” tänkte hon och hon kände hur kampviljan var på väg att lämna henne. Hon hade nästan gett upp när hon såg ett nedfallet träd lite längre fram. Med lite tur borde hon kunna få tag i trädet och kanske ta sig in till stranden.

Med sina sista krafter lyckades hon till slut ta sig ut ur floden och hon låg vid vattenbrynet helt utmattad. Helst skulle hon bara vilja sova här, men hon visste att det skulle vara en dödsdom. Hon var dyngsur och kall och hon skulle frysa ihjäl om hon inte gjorde någonting.

Med en ansträngning reste hon sig upp och gick några meter in i skogen. Om jägarna följt efter skulle de inte se henne här. Hon tog av sig sina dyngsura kläder och försökte krama ur så mycket vatten som möjligt.
Samtidigt försökte hon hela tiden röra på sig för att försöka få upp värmen i kroppen. Några av träden hade fortfarande kvar höstens löv, och de gav henne en möjlighet att torka av sig lite grann i alla fall.

Att ta på sig sina blöta kläder igen var inte lätt; de var kalla och klibbade mot kroppen men hon kunde inte gå omkring naken i skogen. Då skulle hon snabbt frysa ihjäl. Istället hoppades hon på att kläderna skulle torka när hon rörde på sig och hon började gå i den riktning som hon trodde att Certdar låg.

Framåt kvällen var kläderna fortfarande inte helt torra, men de var inte så fuktiga att de kylde ned henne längre. Hon tänkte att det kanske skulle vara bättre att gå även på natten, men hon var så trött att varje steg kändes som det sista hon orkade ta. Det skulle trots allt vara bättre att försöka hitta någon sovplats nu än att ramla ihop i en liten hög senare under natten.

Hon hittade ett omkullvält träd vars rötter erbjöd ett visst skydd mot vinden och en lövhög som fanns kvar sedan hösten tillsammans med mossa som var någorlunda torr erbjöd lite skydd mot kylan. Utmattad efter att sprungit och gått hela dagen föll hon i sömn. Det var den utmattades sömn och det gjorde att hon slapp drömmar.