Vintertid – kapitel 5

I kapitel 5 återvänder vi till Marmat och den frågeställning som jag hade innan jag skrev kapitlet var hur länge han skulle obstruera och vägra utbildningen i magi. Jag tog beslutet att hans karaktär (och berättelse) faktiskt blir intressantare om han påbörjar utbildningen någon gång, så kapitlet avslutas med en ögonöppnare för honom.

För den som missat tidigare kapitel så har du kapitel 4 här (och varje kapitel har en länk till föregående kapitel).

Kapitel 5

Marmat funderade på vad han skulle göra härnäst. Visserligen skulle han kunna prova fler utgångar, och se om han kunde komma härifrån. Oavsett vad han tyckte om att vara här, liksom om Hairal som tvingat honom hit, så trodde han inte att Hairal hade ljugit för honom.

Att prova ett antal utgångar bara för att bli besviken varje gång låg inte för honom. Dessutom ville han inte att allt för många skulle känna till hans vilja att lämna magikerna.

Istället beslutade han sig för att utforska de byggnader som låg på området tills han hittade någonting intressant. Enklast var att börja med den byggnad som låg mitt emot det hus som hans rum fanns i; att utforska närområdet först framstod som en bra plan.

Från utsidan såg detta ut hus precis som det han lämnat; släta väggar med en enkel dörr och slitsar till fönster. Antagligen var även insidan likadan, men för att vara helt säker gick Marmat fram och kände på dörren.

Den öppnades utan problem, men två saker skilde snabbt detta hus från det han kom ifrån; doften av sågspån och ljuden av trä mot trä och metall mot metall.

Insidan av huset påminde om det förra, med korridorer och trappor mot ytterväggarna men det förra huset hade haft en innergård med porlande vatten och lummiga träd.
Här var innergården här istället en stor fyrkant täckt med sågspån. Denna fyrkant, som Marmat bedömde var cirka 20 gånger 20 fullsteg bestod av ett enkelt jordgolv med sågspån på.

Innergården var dock fylld med diverse ställningar med vapen, sköldar och rustningar. Ett antal personer – Marmat bedömde dem vara ett trettiotal, och de flesta i hans ålder – var inbegripna i olika vapenövningar med varandra.

Marmat bestämde sig för att stanna kvar och titta och försökte välja en plats där ingen skulle lägga märke till honom. Det dröjde dock inte länge innan en man i trettioårsåldern med bestämda steg gick fram till honom.

”Du!”, sade mannen med en barsk stämma, ”Vad gör du här?”. Mannen sÃ¥g inte ut som en magiker; han var bÃ¥de lÃ¥ngt mer muskulös än de magiker Marmat hittills stött pÃ¥ och han var klädd i ringbrynja och läderbyxor, med dubbla svärd pÃ¥ ryggen. Mannen var svartmuskig, med ett renrakat ansikte med ett flertal ärr och han bar det halvlÃ¥nga hÃ¥ret i en enkel tofs.

”Hör du inte vad jag säger pojk? Vad gör du här?” upprepades frÃ¥gan, och Marmat insÃ¥g med en rodning att han stÃ¥tt och stirrat med halvöppen mun; han mÃ¥ste ha sett korkad ut där han stod. ”Jag … jag …”, stammade Marmat i ett försök till svar innan han blev avbruten av mannen.

”Det här är ingen underhÃ¥llning. De som är här deltar i träningen och de som inte ska delta i träningen är inte här.” Med den korta instruktionen överräckte mannen ett träsvärd till Marmat.
”Men … men … ” försökte Marmat svara; han hade egentligen tänkt säga att han var här hos magikerna och inte hade menat att störa deras träning när han blev avhuggen av mannen igen.

”StÃ¥ inte bara där som ett fÃ¥n, utan visa mig vad du kan göra med ett svärd.” var den enkla instruktion som Marmat fick. Hellre än att förklara vem han var verkade det enklare att faktiskt göra som han blev tillsagd. Ett problem var dock att även om Marmat sett svärd tidigare, sÃ¥ används dessa enbart av soldater och Marmats erfarenhet av vapen sträckte sig till sÃ¥dana som man använder pÃ¥ en bondgÃ¥rd och enklare vapen för jakt pÃ¥ smÃ¥vilt.

”Men, ett svärd är väl bara som en stor kniv” tänkte Marmat för sig själv och gjorde ett utfall mot mannen med träsvärdet. Mannen gled dock enkelt undan och Marmat höll pÃ¥ att snubbla när det mÃ¥l han gjort utfall mot inte längre fanns där. ”Bättre kan du”, sade mannen med uppfordrande ton. ”Anfall igen.”

Detta scenario upprepades även andra försöket, liksom tredje, liksom femte, liksom tionde. Den stora skillnaden var att Marmat inte snubblade lika mycket när målet flyttade på sig, liksom att han vid tionde försöket hade börjat svettas och han var tvungen att ta djupa andetag för att få tillräckligt med luft.

”NÃ¥, dina färdigheter i anfall lämnar mycket i övrigt att önska. LÃ¥t oss se om du är lika dÃ¥lig pÃ¥ att försvara dig som är i att anfalla.” Med de orden gick mannen iväg nÃ¥gra fullsteg och hämtade ytterligare ett träsvärd; uppenbarligen ämnat för honom själv.
”Du väljer själv om du vill undvika attacken genom att flytta pÃ¥ dig, eller genom att parera med ditt svärd. Huvudsaken är att du inte blir träffad. Redo?” var den korta introduktion som Marmat fick. Han nickade till svar och blixtsnabbt svarade mannen med ett utfall riktat mot hans huvud.

I sista stund lyckades Marmat möta utfallet med sitt eget svärd. Han var glad att slippa få hugget i huvudet men glädjen var kortvarig då hans arm nästan domnade av kraften från slaget som han parerade. Det fanns dock ingen tid för vila eftersom nästa hugg kom direkt efter, och nästa, och nästa.

Efter vad som kändes som hundra slag – men som i verkligheten antagligen var närmare tio än hundra – var Marmat helt slut i armarna och han var tvungen att använda det sista av sin viljestyrka för att med båda händerna föra upp svärdet i försvarsposition igen.

Med båda armarna darrande av utmattning och med svetten rinnande ner i ögonen förberedde sig Marmat för det hugg som han redan nu visste att han inte skulle orka parera och som antagligen skulle slå honom medvetslös om det träffade i huvudet.

”NÃ¥ja. Du mÃ¥ sakna bÃ¥de erfarenhet och talang, men du verkar Ã¥tminstone inte vara viljesvag”, var inte en kommentar som Marmat hade förväntat sig frÃ¥n mannen. ”Jag har ingen aning om ifall du har nÃ¥gon talang inom magi, men jag hÃ¥ller helt med Hairal om en sak; nÃ¥got soldatämne är du inte.”

Marmat tittade med förvåning på mannen. Han visste alltså vem han var och varför han var där? Varför hade han då låtit honom delta? Innan han kunde ställa sin fråga fortsatte mannen:

”Jag tycker att det är ett slöseri med tid om du ska delta i vapenövningar, men hellre det än att du ska drälla omkring utan nÃ¥gonting att göra. Vill du hellre delta i vapenövningar – trots att du saknar talang – fÃ¥r du göra det.”

”Du behöver dock arbeta pÃ¥ bÃ¥de din kondition och din styrka. Efter varje träningspass här förväntar jag mig att du springer sÃ¥ mÃ¥nga varv som du orkar längs med insidan av muren, liksom att du gör hundra armhävningar varje morgon och kväll. Om de villkoren är acceptabla för dig kan du delta i vÃ¥ra vapenövningar.”

Marmat nickade, fast bestämd att motbevisa mannen och visa att han visst hade vad som behövdes för att bli en god soldat.

”Bra, dÃ¥ ses vi samma tid i morgon”, med en tydlig ton av avsked i rösten. ”Förresten sÃ¥ är mitt namn Zhao. Du kan kalla mig det, eller mäster.”

”Ja, mäster”, svarade Marmat utan att tänka samtidigt som mannen vände ryggen mot honom och med bestämda steg gick mot nästa elev som behövde hans uppmärksamhet.

Efter lektionen gjorde Marmat som han blivit tillsagd och ägnade sig först åt en löptur efter vapenträningen och efter kvällsmålen gjorde han sina armhävningar.

Innan han slocknade och sov den utmattades sömn hann han notera att någon bytt hans sängkläder medan han varit borta från rummet. Detta gladde honom eftersom han inte gärna hade använt samma sängkläder ytterligare en natt.

De närmsta veckorna förflöt som i en dimma; en dimma fylld med träningsvärk. Varje dag var samma sak; upp med solen, hundra armhävningar, morgonmål, träning med Zhao i fyra klockringningar, återhämtning och dagmål följt av ett träningspass längs med muren och sedan ytterligare hundra armhävningar innan dagen avslutades med kvällsvard för att därefter stupa i säng.

Marmat tyckte sig dock märka framsteg. De hundra armhävningarna var i början både med visst fusk och med flera pauser för att komma upp i hundra stycken men efter ett månvarv orkade han med sina hundra armhävningar i ett pass.

Där Marmat i början hade kroknat av utmattning och legat och flämtat efter luft redan efter fem varv längs med muren orkade han nu med tio varv i högt tempo innan han började flåsa och var tvungen att sänka tempot. Dessutom tyckte han att både byxor och skjorta kändes rymligare nu än när han hade tagit dem på sig första gången.

Han upplevde även att träningen gick bättre. Även om han fortfarande inte lyckats träffa Zhao en enda gång var det nu flera gånger per pass som Zhao faktiskt var tvungen att reflektera hans svärd med sitt eget.
Tidigare hade han alltid kunnat glida undan alla Marmats hugg och detta med lätthet. Dessutom lyckades Marmat nu även undvika en del av Zhaos utfall utan att behöva parera slaget.

Marmat var dock fortfarande rejält mör efter varje träningspass, och det bultade i både händer och armar i slutet av de slagserier som Zhao utdelade. Men, Marmat tyckte sig märka att Zhao inte såg riktigt lika fördömande ut under träningspassen och han hade slutat säga att Marmat helt saknade talang. Från en person som Zhao kändes detta nästan som beröm.

Träningen fortsatte på samma sätt i ytterligare några veckor och Marmat hade vid det laget nästan förträngt att han bodde i adepternas hus och egentligen förväntades träna magi snarare än krigskonst.

En dag när han kom till sin dagliga träning såg han till sin förvåning fler pojkar i samma ålder som sig själv, men klädda i de vita bomullskläder som visade att man var en adept hos magikerna. De pojkar som han tränat med hittills hade haft vanliga arbetskläder på sig och var antagligen söner till de som arbetade som vakter åt magikerna, men nu var det alltså en grupp pojkar klätt i vitt; blivande magiker.

Zhao vände sig emot Marmat när han anlände med orden ”Normalt sett skulle detta ha varit första gÃ¥ngen som du tränat stridskonst, där du skulle ha använt dig av dina magiska färdigheter för att försvara dig mot en attack. ”
”Nu har du dock valt att träna svärdskonst istället, och därför kommer du att tillhöra den anfallande sidan. För att undvika sammanblandning behöver du dock byta om till andra kläder innan sÃ¥ att ingen tror att du tillhör magikerna.”

Med de orden överräckte Zhao ett par enkla skinnbyxor och en väldigt enkel ringbrynja till Marmat, som han snabbt bytte om. Efter mer än ett månvarv med enkla bomullskläder kändes vikten ovan för Marmat, men han vande sig snabbt vid att det tyngde och skavde lite ovant.

”Reglerna för den här striden är enkla”, inledde Zhao. ”Vit klädsel är ett lag och icke-vit klädsel det andra. Man kan anfalla vem som helst i det andra laget och inga begränsningar finns i vem i det laget man anfaller, eller hur mÃ¥nga som anfaller. Det finns dock tre begränsningar.”

”Ett”, fortsatte Zhao, ”Ingen fÃ¥r använda dödliga vapen. Det innebär träningsvapen i trä för icke-magiker och ingen magi som ger allvarliga skador för magiker. TvÃ¥, den som tar sÃ¥dan skada att han börjar blöda mÃ¥ste ge upp och lämna stridszonen.”

”Slutligen, tre, sÃ¥ markerar man skada eller att man av annat skäl mÃ¥ste ge upp genom att sträcka upp bÃ¥da armarna. Person med uppsträckta armar fÃ¥r inte anfallas och mÃ¥ste omedelbart lämna stridsomrÃ¥det.”

Zhao avslutade sin dragning med att fråga om alla var klara och efter att de flesta nickat ja på frågan inledde han striden.

Marmat var inledningsvis väldigt nöjd med sig själv. Nu skulle han få en chans ett demonstrera hur meningslöst denna så kallade magi var och hur mycket smartare han hade varit genom att fokusera sin energi på vapenövningar istället.

Han hade dock aldrig varit särskilt förtjust i att använda fula knep och han såg inte sig själv som en fegis, så istället för att anfalla någon som redan var i strid valde han ut en ensam pojke från magikerna som verkade vara i ungefär samma ålder som han själv.

Pojken var visserligen obeväpnad, men om han nu gav sig in i strid utan vapen så var det hans val. Det var fortfarande inte en orättvis strid. Marmat gjorde ett utfall och förväntade sig att motståndaren skulle ducka slaget, men han bara stod där. Någon fotsid innan svärdet skulle landa på pojkens huvud tog det dock stopp, ungefär som om han var omgiven av en osynlig vägg.

Marmat blinkade förvånat och kände sig minst sagt förvirrad; vad var det som hade hänt egentligen? Han borde ju ha träffat utan problem. Det måste ha varit någon illusion; den typ av lurendrejerier som så kallade magiker ägnade sig åt.

Trots att han gjorde utfall på utfall, och trots att alla borde ha träffat, så blev resultatet detsamma varje gång; varje slag möttes av en osynlig vägg och inget av Marmats slag gick in. I ren frustration släppte Marmat sitt vapen och övergick istället till att slåss med nävarna.

Om han bara kunde brotta ner pojken på golvet borde han kunna få in några träffar på pojken och bevisa att magi inte hade något värde; att det är stridskonst man behöver för att vinna en strid.

Men, trots sin träning och trots ett månvarv med ökad kondition och styrka kunde Marmat inte få grepp på sin motståndare. Varje gång han försökte möttes han av en osynlig vägg och han nådde aldrig ända fram.

Att han inte lyckades få grepp på sin motståndare var dock inte det värsta, utan det var istället att hans motståndare bara stod där utan att anstränga sig, och att han log. Det var kanske inte menat så, men Marmat upplevde det som ett hånleende. Här hade han slitit i ett månvarvs tid och så stod hans motståndare bara där och Marmat kunde inte rå på honom.

När Marmat trodde att han nått kulmen på sin frustration; när han kände att det här inte kunde bli värre så hände någonting. Marmat förstod inte vad, men helt plötsligt sträckte hans motståndare ut armarna och den vägg som han tidigare slagits emot slog nu emot honom med full kraft och Marmat slungades bakåt.

Efter en luftfärd pÃ¥ drygt tvÃ¥ fullsteg landade Marmat med ryggen pÃ¥ golvet och hans sista tanke innan det svartnade för ögonen var ”Jag hade nog fel; magi verkar fungera trots allt.”