Vintertid – kapitel 7

I kapitel 7 återvänder vi till Ella igen. Det här är ett av de kapitel som jag känner behöver arbete. Jag tycker beskrivningen av magin känns akademisk och torr och jag vill att läsaren ska få en känsla för hur magin fungerar; inte en akademisk rapport. Dessutom tycker jag inte dynamiken mellan Ella och Wasa fungerar i det här kapitlet. Det känns inte riktigt äkta.

Som tidigare så länkar jag även till föregående kapitel, här har du kapitel 6.

Kapitel 7

Ella vaknade av att det knackade på dörren. Hon var tröttare än vanligt eftersom hon hade suttit och väntat på Wasa, men vännen kom aldrig till sitt rum, och till sist hade kvällen blivit natt och Ella hade känt sig tvungen att gå till sitt eget rum och få lite sömn.

Hon undrade vart vännen hade gått efter lektionen, men just nu låg hennes fokus på detta infernaliska bultande på dörren; kunde hon inte så sova i fred? Eftersom hon inte hört några klockringningar kunde det inte gärna vara morgon än.

Med en rysning steg Ella upp ur sängen – hur kunde det vara sÃ¥ otroligt kallt? – och letade upp sina tofflor innan hon hasade mot dörren som hon öppnade; redo att skälla ut vem det än var som hade väckt henne. Hon möttes av Wasa som med ett leende hälsade henne med ett ”God morgon sömntuta.”

Ella gnuggade sig i ögonen; hur kunde Wasa vara här sÃ¥ tidigt, och hur kunde hon vara sÃ¥ pigg? Hon gäspade stort innan hon frÃ¥gade; ”Vad gör du här? Det kan väl inte vara morgon ännu?”.

Svaret frÃ¥n Wasa fick henne dock att vakna snabbt; ”DÃ¥ var det tur att jag gick för att hämta dig. Första ringningen inför lektionerna har redan varit och de flesta sitter nu och äter morgonmÃ¥l. Om du skyndar dig pÃ¥ sÃ¥ hinner du plocka upp en smörgÃ¥s pÃ¥ vägen.”
”Du brukar alltid klaga pÃ¥ att jag kommer för tidigt pÃ¥ morgonen sÃ¥ jag tänkte att du skulle fÃ¥ förbereda dig i ditt eget tempo idag.”

Ella visste inte riktigt vad hon skulle tro. Wasa brukade alltid komma förbi på morgonen, och de brukade alltid äta morgonmål tillsammans. Dessutom hade hon försvunnit efter gårdagens lektion, och hon hade inte kommit till sitt rum; trots att Ella väntade väldigt länge utanför hennes rum.

Hon nickade matt och började klä pÃ¥ sig, samtidigt som hon mumlade ”GÃ¥ i förväg du”. Hon kunde se att Wasa inte förstod varför hon var sÃ¥ korthuggen och att hennes vän blev snopen av hennes avhuggna svar, men hon var morgontrött och morgonsur och hon kunde fortfarande inte förstÃ¥ varför hennes väninna hade undvikit henne igÃ¥r.

Oavsett vilket så lämnades hon ensam med sina bestyr och hon bytte snabbt kläder och gjorde sig redo för dagens lektion. På vägen till lektionen plockade hon dessutom på sig några bröd som hon tuggade på medan hon i raskt tempo rörde sig till lektionssalen.

Även idag möttes de av ett glatt ”God morgon” frÃ¥n Sofyn, vilket Ã¥terigen möttes av ett ”God morgon” frÃ¥n klassen. Ella tog sin plats bredvid Wasa utan att säga nÃ¥gonting till henne, och hon kunde känna att nÃ¥gonting var fel; hennes väninna hade tagit illa vid sig av hennes avfärdande tidigare. Nu var hon dock tvungen att fokusera sig pÃ¥ lektionen. Det borde finnas tid för dem att prata efter lektionen.

Sofyn inledde ”Som ni säkert minns frÃ¥n igÃ¥r sÃ¥ finns de magiska elementen i allt och den första övningen handlar om att försöka hitta den här första trÃ¥den som ni kan känna. När man sysslar med magi behöver man inte säga nÃ¥gonting speciellt och inte heller göra nÃ¥gra rörelser, men mÃ¥nga upplever det som enklare att känna elementen om man rör händerna framför sig.”

”Ni väljer själva om ni vill använda händerna som hjälp, men om ni använder rörelser för att lära er känna magin kommer ni att fÃ¥ svÃ¥rare att skapa magi i framtiden utan att använda era händer.”

”Den första övningen är enkel; jag har förberett genom att förstärka en trÃ¥d av varje element i rummet, och dessa trÃ¥dar gÃ¥r igenom era bänkar. Jag vill att ni alla blundar och försöker känna trÃ¥darna framför er. Tänk er att ni för första gÃ¥ngen försöker känna en doft, eller förnimma en smekning; det är nu första gÃ¥ngen ni ska försöka känna nÃ¥gonting som ni aldrig upplevt förut. Blunda och bara känn.”

Sofyns röst fortsatte med samma instruktioner och den var väldigt rogivande medan Ella satt där med slutna ögon. Först förstod hon inte alls hur hon skulle kunna känna någonting, men efter ett tag blev det som Sofyn sa på något sätt självklart och hon försökte känna framför sig. Hon började med att sträcka fram en hand, men drog den snabbt tillbaka eftersom hon inte ville använda händerna om detta inte skulle behövas.

Ella tyckte att det kändes som en evighet innan hon plötsligt tyckte att hon kände någonting. Hon kunde inte riktigt förklara det, men det kändes som en lätt upphöjning. Hon släppte känslan och försökte igen, och jo, där var någonting. Det kändes som om någonting stack upp, och inte bara en gång, utan två och sedan tre gånger.

Ella släppte känslan och försökte en tredje gång. Den här gången var det lättare att sträcka ut, och hon hittade snabbt tre upphöjningar. Det var en väldigt konstig känsla, ungefär som om hon för första gången i sitt liv kunde känna dofter.

Hon tänkte för sig själv att så här måste det vara för någon som varit blind hela sitt liv och som plötsligt kan se; uppfattningen krävde ingen ansträngning men hon hade aldrig försökt känna världen omkring sig på det här sättet. Det var verkligen en helt ny känsla.

Hennes tankar avbröts av Sofyn, som nu började tala igen. ”Eftersom jag är en erfaren magiker kan jag inte bara skapa trÃ¥dar av olika element och se dem, utan jag kan ocksÃ¥ se när ni fÃ¥r den här första förnimmelsen; jag kan se hur era egna element sträcks ut och möter de element som jag placerat ut i rummet. Det gläder mig att se att ni alla fÃ¥tt en första känning av ett element.

”Ni har alla känt av detta på olika sätt och i olika utsträckning, men att kunna känna elementen är första steget på vägen till att lära sig magi. Jag vill att ni håller känslan för er själva eftersom det bara blir svårare om ni försöker känna samma saker som era kamrater.”

”Lite längre fram i den här kursen ska ni fÃ¥ dela med er av hur det kändes första gÃ¥ngen, sÃ¥ kom ihÃ¥g den här känslan, men det är en framtida övning sÃ¥ just nu vill jag att ni är helt egoistiska och fokuserar enbart pÃ¥ er själva.”

Sofyn fortsatte ”SÃ¥ här första gÃ¥ngerna som man sträcker ut sitt medvetande och försöker känna magin tappar man dessutom känslan för tid. Hur lÃ¥ng tid tror ni att lektionen hÃ¥llit pÃ¥ hittills?” frÃ¥gade Sofyn klassen. NÃ¥gon av Ellas klasskamrater tog mod till sig och svarade ”ett kort ögonblick” och nÃ¥gon annan svarade ”en klockringning”.

Ella var själv övertygad om att de enbart hÃ¥llit pÃ¥ en kort stund, ungefär sÃ¥ lÃ¥ng tid som det tog att klä pÃ¥ sig pÃ¥ morgonen. ”Faktum är”, fortsatte Sofyn, ”att vi hÃ¥llit pÃ¥ halva dagen och jag tycker att det kan vara dags att ta en paus för att äta mat.” Med den kommentaren insÃ¥g Ella helt plötsligt hur hungrig hon var, och hon var inte den enda eftersom flera magar helt plötsligt kurrade. Sofyn avrundade lektionen med ”Vi ses här efter matrasten, och glöm inte; ingen tränar pÃ¥ egen hand.”

Ella hade hoppats på att hon skulle kunna få prata med Wasa under mittenmålen, så att de skulle kunna reda ut det problem de verkade ha, men hennes väninna var snabbast ut ur klassrummet och Ella kunde inte finna henne under dagmålet. Hon åt därför sitt dagmål i ensamhet och undrade varför Wasa bar sig så konstigt åt.

Ã…ter i klassrummet fortsatte lektionen. De fick upprepa övningen med att känna efter trÃ¥dar och för varje försök gick det lättare för Ella, och efter en lÃ¥ng stund – hur lÃ¥ng? – avbröts övningen Ã¥terigen av Sofyns röst. ”Bra, nu har ni alla fÃ¥tt en första känsla för hur man känner av de trÃ¥dar som finns omkring oss. Jag har gjort övningen enklare genom att börja med ganska tjocka trÃ¥dar, men allt eftersom övningen pÃ¥gÃ¥tt har jag minskat styrkan, och därmed ocksÃ¥ storleken pÃ¥ dem.”

”Nu tänkte jag att vi skulle lära oss att känna skillnad pÃ¥ trÃ¥dar beroende pÃ¥ vilket element de bestÃ¥r av. För att göra detta har jag förberett en övning i rummet bredvid. Jag vill att ni alla gÃ¥r in i det rummet och ställer er pÃ¥ varsin sida om det lÃ¥ngbord som finns i rummet.”

Med de orden tog Sofyn snabbt täten in i nästa rum och klassen följde efter henne. Rummet såg ut precis som det klassrum de hade lämnat, förutom att bänkarna här stod hopskjutna och bildade ett långbord mitt i rummet.
Eleverna tog varsin plats längs med bänkarna, och det var gott om plats så att de inte behövde stå och trängas. Ella var lite förvånad över att Wasa hade valt en plats en bit ifrån henne, men hon försökte koncentrera sig på övningen istället.

Sofyn inledde övningen. ”Gör som ni brukar när ni känner efter den trÃ¥d som finns framför er pÃ¥ bordet, men istället för att bara notera att den är där ska ni försöka ta tag i trÃ¥den, att verkligen fÃ¥ ett grepp om den. Om det hade varit en trÃ¥d i en matta sÃ¥ är det som när man nyper Ã¥t trÃ¥den med fingrarna. Ni ska inte försöka flytta pÃ¥ trÃ¥den, eller lyfta den, utan enbart ta tag i den ordentligt.”
Ella gjorde som hon hade gjort hela dagen; hon blundade och försökte känna var tråden fanns. Återigen var det någonting som tog emot, och hon kände att någonting fanns där. Men, även om det fanns någonting där kände hon inte att hon kunde ta tag i det; när hon försökte trycka på så kändes det som om upphöjningen flyttade på sig. Hon kände hur svettpärlor bröt ut på pannan av ansträngning och frustration.

Hon förnam Sofyn bakom sig precis innan hon hörde hennes röst i örat; ”Du anstränger dig för mycket och knuffar bort trÃ¥den istället för att fÃ¥nga den. Börja med att bara gÃ¥ fram tills du känner trÃ¥den och stanna där. Nicka när du precis känner trÃ¥den.”

Ella släppte ansträngningen började om som Sofyn ville; när hon precis kunde känna trÃ¥den där, precis som om hennes sinne vilade emot som en lätt tryckning pÃ¥ trÃ¥den sÃ¥ nickade hon. Sofyn fortsatte. ”Bra, försök nu omsluta trÃ¥den; tryck inte pÃ¥ den och använd inte styrka, utan bara omslut den. Rör vid trÃ¥den; framÃ¥t, bakÃ¥t och i sidled, men tryck inte pÃ¥ trÃ¥den. Känner du hur du kan röra dig utmed upphöjningen, utan att trycka pÃ¥ den?”

Ella gjorde som hon blev tillsagd och upplevde att om hon rörde försiktigt vid tråden så kunde hon så att säga glida längs med den. Hon nickade.

”Fortsätt nu glida utmed trÃ¥den utan att trycka pÃ¥ den. Det är ungefär som när din hand försiktigt omsluter ett ägg. Du trycker aldrig pÃ¥ ägget utan bara lÃ¥ter handen glida längs med ägget tills du omslutit det. Känner du hur du hÃ¥ller runt trÃ¥den istället för att peta pÃ¥ den?”
Ella nickade igen. ”Nu när du hÃ¥ller runt trÃ¥den”, fortsatte Sofyn, ”sÃ¥ kan du försiktigt känna pÃ¥ den. Tryck inte för hÃ¥rt utan känn bara efter, ungefär som om du tvinnade en trÃ¥d mellan fingrarna.”

Hon kunde känna tråden. Nu kanske inte känna var rätt ord eftersom det inte var något föremål som hon höll i med fingrarna, utan snarare någonting som hennes magiska kraft höll i; om hon skulle öppna ögonen skulle hon bara se tom luft där.

Men ändÃ¥, hon kunde verkligen känna nÃ¥gonting och hon tryckte försiktigt pÃ¥ trÃ¥den. Den kändes fuktig, ungefär som när man tar tag i vÃ¥ta skosnören eller som ett tunt rep som legat i vatten. ”Det känns … blött”, sa hon halvt till sig självt och halvt till Sofyn.

”Korrekt”, kom svaret frÃ¥n Sofyn. ”Det är elementet vatten som du hÃ¥ller i just nu och de flesta upplever det som fuktigt. NÃ¥gra fÃ¥ kan känna det som is eller snö, eller som en fuktig utandning utomhus pÃ¥ vintern, men blött är den vanligaste upplevelsen av elementet. Släpp nu trÃ¥den helt och upprepa tills du kan ta tag i trÃ¥den direkt, utan att behöva gnida längs med trÃ¥den.”

Övningen pågick ett bra tag till; med ögonen slutna och fokuserad på övningen var det svårt att få en uppfattning om tid och rum; här och nu var det bara de magiska trådarna och ansträngningen att finna, ta tag i och känna på trådarna som gällde. Ella upplevde dock att det gick lättare för varje gång.

Koncentrationen bröts av Sofyn, som med klar och tydlig röst förkunnade: ”Bra! Ni kan alla släppa den trÃ¥d ni hÃ¥ller i, och sedan kan ni öppna ögonen.” Ella blinkade över det plötsliga ljuset när hon öppnande ögonen; hon hade helt vant sig vid det mörker som blir när man har ögonen stängda.

”Ni har nu alla bÃ¥de hittat och känt pÃ¥ en trÃ¥d, och ni har alla upplevt hur elementet vatten känns. Jag började med vatten eftersom vi kvinnor ofta har lätt för vatten och dÃ¥ blir det ett bra element att börja med. ”

”Ni har fÃ¥tt göra övningarna med slutna ögon; detta eftersom det blir lättare sÃ¥ när man börjar sin träning. När ni fÃ¥r lite mer vana ska vi börja träna pÃ¥ att göra övningarna med öppna ögon, men innan ni vant er vid att känna efter magin sÃ¥ blir synintrycken bara förvirrande.”

”En del av er öppnade ögonen under övningen och ni upplevde alla hur ni dÃ¥ tappade den trÃ¥d som ni kände pÃ¥; detta eftersom era ögon helt plötsligt visade att det inte finns nÃ¥gonting där.”

Ett antal nickningar runt om i rummet gjorde det tydligt att flera av eleverna faktiskt hade öppnat sina ögon, och Ella var lite förvånad att hon själv aldrig hade försökt det; hon brukade vara den nyfikna typen som alltid skulle titta, men hon hade tydligen varit så fokuserad på övningen att hon glömt att titta.

Vilket hon var glad för; det hade varit svårt nog ändå och genom att följa instruktionerna hade hon sluppit besvikelsen över att helt plötsligt tappa sin tråd.
”Det fÃ¥r räcka för idag”, avrundade Sofyn. ”Imorgon ska vi känna pÃ¥ de övriga elementen och särskilt eld och metall kommer att bli en utmaning för flera av er. Det är därför viktigt att ni alla fÃ¥r ordentligt med sömn i natt, sÃ¥ att ni är utvilade och pigga när lektionen börjar.”

”Dessutom pÃ¥minner jag om det som jag sagt varje lektion; ni är absolut förbjudna att öva pÃ¥ egen hand. Ni har fortfarande för lite träning för att kunna skada nÃ¥gon, men för varje dag ökar den risken. Det är ocksÃ¥ viktigt att ni är helt utvilade imorgon och om ni ska spendera kvällen med att känna efter trÃ¥dar i era rum kommer ni inte att orka med övningen i morgon.”

”Glöm inte heller att jag under träningen kunde se när ni faktiskt fick tag i en trÃ¥d och höll i den. Alla fullärda magiker här kan göra samma sak, sÃ¥ tro inte att ni kan öva pÃ¥ egen hand i smyg. Det är inte bara jag som kan bestraffa er om ni övar pÃ¥ egen hand, utan det är en plikt som tillkommer alla magiker som finns i byggnaden. En del av dem kommer med glädje att utdela värre straff än jag nÃ¥gonsin kan hitta pÃ¥.”

Med den olycksbådande varningen avslutade Sofyn lektionen och efter ett välbehövligt kvällsmål gick Ella till sitt rum för att sova. Hon brukade inte vara den följsamma typen som gjorde exakt vad hon blev tillsagd, men hon var helt enkelt för trött för att orka göra någonting annat än att gå och lägga sig; till och med det kändes som en utmaning så trött som hon var.