Kapitel 1 – ny version

Jag provade att skriva om kapitel 1 (det första utkastet hittar du här) för att få till lite bättre flöde. Jag har inte helt släppt tanken att skriva om kapitlet helt, men just nu får det vara så här.

KAPITEL 1

Ella tittade ut genom fönstret där vintern höll på att övergå till vår; mellan fläckarna av snö stack det fram gröna plättar och floden i närheten var fylld till brädden av nysmält snö.

Tänk så annorlunda landskapet såg ut nu, jämfört med när hon först anlände till staden för några månvarv sedan. Resan var tillräckligt länge sedan för att hon skulle kunna se tillbaka enbart på de roliga delarna av dem nu, men just då upplevde hon resan mest som jobbig och tidsödande.

Efter att ha deltagit i de årliga uttagningarna hade hon fått beskedet att hon hade fallenhet för magi, och att hon var antagen till akademins utbildning. Visserligen var det färre som sökte till utbildningen för varje år, och därmed var det numera lättare att bli antagen, men man måste fortfarande ha någon fallenhet för magi för att kunna bli antagen.

I Ellas familj hade man alltid – åtminstone så långt tillbaks som någon i släkten kunde minnas – sökt sig till magiskolan och det sågs som en stor ära att bli antagen, men hennes familj var på många sätt annorlunda.

De flesta i byn var mer intresserade av att ta över familjens jordbruk, eller familjens hantverk, eller – som de flesta av hennes kompisar – av att gifta sig. De få som sökte utbildning utanför byn sökte sig oftast till Wamecacu, landets huvudstad, och kyrkans utbildning där. Delvis beroende på att Wamecacu låg enbart fyra dagsmarscher – eller två dagsritter – bort, men också för att kyrkan allt mer tagit över rollen som den ledande auktoriteten i landet.
I de berättelser om hur det var förr, som Ella älskade att höra sin mormor berätta, hade hon lärt sig att för många, många, år sedan var det magikerna man vände sig till när man behövde vägledning, eller hjälp med att bota sjukdomar, eller när man behövde hjälp mot naturens krafter. Ella suckade över alla de gånger som byborna hade vänt sig till kyrkan för hjälp istället; särskilt eftersom de sällan var till någon verklig hjälp.

Inte heller skulle resan till Sadalino, den stad hon befann sig i nu, ha varit någon större utmaning på den tiden. Wamecacu var en gång i tiden navet för de reseportaler som fanns i rikets större städer. Från dessa kunde man ta sig till Wamecacu och från Wamecacu kunde man ta sig till vilken som helst av dessa portaler. Numera kontrollerades dock portalcentret av kyrkan och de hade under lång tid begränsat användandet av dessa.

Officiellt hette det att resandet via portaler var farliga och att man riskerade att förlora sin själ om man reste med dessa, men Ella hade lyssnat på alla dessa historier från förr om hur tusentals regelbundet reste med dessa och hon kunde därför inte tro på den officiella versionen. Hon kunde inte heller förstå varför kyrkan hade valt att begränsa användandet av dem; det lät som om resande inte hade varit någon direkt ansträngning förr i tiden.

Istället för att använda portalen fick hon nu resa med båt norrut från Wamecacu. Båtresan var inte så ansträngande, men hon fick spendera de första tre dagarna till sängs, illamående från båtens gungningar. När hon väl mådde bättre följde ytterligare ett antal dagar fullständigt uttråkad eftersom det inte fanns någonting att göra på båten.

Det jobbiga var istället när de kommit halvvägs och inte längre kunde åka båt på grund av isbildning i floden. Istället gick andra halvan av resan till häst och till fots, genom ökande mängder snö och ett väder som blev kallare för varje dag. För Ella, som växt upp i ett område där de flesta vintrar var snöfria och där man en riktigt kall vinter hade snö i några få veckor var det en stor omställning. Inte bara kylan var ovan för henne utan hon blev snabbt nedkyld när hon satt till häst eftersom hon inte fick regelbunden rörelse och hon hade inte rätt kläder för den här väderleken.

Det blev en väldig kall upplevelse, där hon konstant kände sig frusen och hon hann knappt bli av med en förkylning innan nästa slog till. Med fyra veckor till häst hann hon bli förkyld fyra eller fem gånger, och trots att magigillet skickat med en fullärd magiker som kunde lindra förkylningar och bidra med värme i tälten på nätterna, så var det fortfarande en prövande resa, och hon kunde fortfarande minnas glädjen när hon såg silhuetten av Sadalino på avstånd.


En knackning pÃ¥ dörren avbröt Ellas halvslummer i sängen. Med en rysning tog hon sig ur sängen — det var fortfarande kyligt i rummen pÃ¥ morgnarna — och stack fötterna i ett par tofflor.
Utanför stod Wasa, en adept som anlänt ungefär samtidigt som Ella och hon hade genomgått introduktionskursen tillsammans med henne.

På många sätt var de lika varandra, men på andra sätt inte alls. De kompletterade varandra, men man kunde inte beskylla dem för att se likadana ut. Ella var kortare och rundare än Wasa och Ellas runda, fräkniga ansikte med ljust gröna ögon speglades inte av Wasa långsmala ansikte med tunna drag och mörkt blå ögon.

Håret, som hos Ella var lockigt och ljust var hos Wasa rakt och mörkt. Dessutom skiljde de sig i sättet där Ella var morgontrött och lite bekväm av sig medan Wasa var morgonpigg och ständigt tycktes ha nya projekt på gång som upptog hennes tid.

Wasa stegade in i rummet på sitt vanliga energiska vis. Hon var både nytvättad, nykammad och iklädd den dräkt som adepter bar; en enkel fotsid klänning i ljusblå ull med ett läderbälte i midjan. Till det hörde ett par robusta läderkängor och en färgglad sjal. Just sjalen var det enda personliga klädesplagget som tilläts för adepter, så länge som den inte var enfärgad. Enfärgade sjalar var nämligen med ett undantag reserverade för färdigutbildade magiker.

Wasa hann inte ta mÃ¥nga steg in i rummet innan hon stannade upp med ett förvÃ¥nat ögonbryn riktat mot Ella. ”Varför har du inte klätt pÃ¥ dig än? Eller bäddat sängen? Hur ska vi hinna äta morgonmÃ¥l om du inte är klar när det är dags att gÃ¥?”. En underton av irritation hade smugit sig in i Wasas vanligen vänliga röst.

Ella kände mest för att sticka ut tungan mot Wasa och återvända till sängen; hennes vän verkade inte förstå hur trött hon var på morgonen. Men, hon hade inga andra vänner än Wasa och det verkade inte så roligt att vara tvungen att äta frukost ensam. Istället försökte hon med en undanflykt.

”Jag hade nog tänkt skippa morgonmÃ¥l idag”, svarade Ella. ”Jag är inte sÃ¥ hungrig.” Vilket inte var helt sant; Ella skulle mycket väl kunna tänka sig att äta nÃ¥gonting, men hon lämnade ogärna den varma sängen när det var sÃ¥ här kallt pÃ¥ morgnarna. Dessutom sov hon gärna en extra klockringning, eller tvÃ¥, eftersom lektionerna alltid började för tidigt i hennes tycke.

Nu var det inte längre förvÃ¥ning som präglade Wasas ansikte utan rynkan vid ögonbrynen och hennes avsmalnande ögon tydde snarare pÃ¥ irritation över Ellas undanflykter. ”Nu är du bara fÃ¥nig” kom svaret ifrÃ¥n Wasa. ”Du vet att jag vet att du gärna äter morgonmÃ¥l med god aptit. Du är bara osedvanligt lÃ¥ngsam pÃ¥ morgnarna.”

Med den kommentaren vände sig Wasa mot Ellas säng och började i raskt takt att bädda den. ”SesÃ¥, se till att klä pÃ¥ dig nu sÃ¥ att vi kan gÃ¥ iväg till morgonmÃ¥len.”

Ella muttrade lite grann, men erkände sig besegrad genom att dra av sig nattsärken och sätta pÃ¥ sig en likadan fotsid klänning som Wasa hade. Eftersom Ella inte haft med sig nÃ¥gon sjal pÃ¥ resan – det brukade inte behövas i det klimat som hon var uppväxt i – fick hon hÃ¥lla tillgodo med den sjal som ingick i standardklädseln. En randig sjal i samma blÃ¥a färg som klänningen — vilket var adepternas färg här — och vita band.

Istället för att ägna tid åt att borsta håret – vilket med hennes långa, ljusröda, lockar brukade ta en bra stund – band hon upp håret i en enkel knut innan hon snabbt snörade på sig sina kängor. Hon gäspade demonstrativt, för att poängtera att hon hade behövt sova en bra stund till, innan hon lämnade rummet i sällskap med Wasa.

”Är du säker pÃ¥ att du inte ska göra nÃ¥gonting med hÃ¥ret? Jag kan fläta det Ã¥t dig om du vill.” hörde hon frÃ¥n Wasa som följde henne hack i häl. ”Jag trodde du hade brÃ¥ttom till morgonmÃ¥len” var Ellas enda svar vilket, till hennes förvÃ¥ning, faktiskt fick tyst pÃ¥ Wasa.


Den tystnaden varade inte länge innan hon började prata om dagens lektioner och hur roligt det skulle bli att äntligen fÃ¥ lära sig magi efter alla lektioner om magins och gillets historia. ”Det är pÃ¥ tiden att vi fÃ¥r en annan lärare än Estsuldra”. Ella nickade lite förstrött fullt upptagen med funderingar om vad hon skulle äta till morgonmÃ¥l.

Visserligen hade Ella varit här i nÃ¥gra mÃ¥nvarv, men hon hade fortfarande lite problem att hitta till matsalen. Korridorerna svängde än Ã¥t ena och än Ã¥t andra hÃ¥llet och hon hade fortfarande inte sett en enda korridor — eller vägg — som utgjorde en rät linje utan allting var kurvat eller rundat. ”Det ser ut som om min farbror byggt väggarna här när han druckit för mycket öl pÃ¥ krogen” möttes av en fnissning frÃ¥n vännen.

Ett antal kurvor, böjar och svängar senare nådde de i alla fall den trappa som ledde ner till matsalen. Som alla andra trappor här var det en spiraltrappa Doften av stekt kött slog emot henne, vilket fick henne att bli lätt illamående. Hon var inte van vid doften av stekt kött, eller starka dofter från morgonmålet.

Ella kunde inte riktigt förstå den fäbless för kött som kocken tycktes ha. Hennes by låg precis vid floden och hon åt ofta fisk under sin uppväxt. Kött hade varit någonting ovanligt, och det var sällan man kände doften av kött i byn. Kokt fisk var å andra sidan vanligt, liksom torkad fisk, inlagd fisk och rå fisk. Däremot var stekt fisk eller grillad fisk ovanligare.

Ella kände hur munnen vattnades när hon tänkte på all fisk och hon hoppades att det kanske skulle finnas någon form av fisk till morgonmål. Hon hade flera gånger bett kocken tillaga detta, men hittills aldrig fått det.

Då det återigen helt saknades fisk i utbudet fick Ella hålla till godo med gröt och färsk frukt. Så här års, i den norra delen av landet, fanns inte så mycket att välja på, men magikerna hade ett flertal växthus och kunde åtminstone erbjuda olika typer av citrusfrukter och någon typ av äpplen. Mellan tuggorna slängde hon ett öga på Wasas morgonmål och noterade att vännen, som vanligt, hade lastat upp alla möjliga former av korvar tillsammans med både stekta och kokta ägg.

Även om Ella under hela sin uppväxt fått höra att det var insidan som räknades och att man inte skulle fokusera på någons utseende kände hon ändå ett styng av avund över hur Wasa kunde vara så smal med tanke på att hon åt mer än hennes pappa; och Ellas pappa hade haft en ansenlig rondör så långt tillbaka som hon kunde minnas. Om Ella hade ätit lika mycket som Wasa så hade hon kunnat rulla fram i korridorerna.

Morgonmålet sköljde hon ner med klart källvatten och efter att ha konstaterat att även Wasa ätit färdigt reste hon sig och plockade undan efter sig. Från centrala tornet hördes den dubbla klockringning som indikerade att dagens första lektioner skulle börja om en klockringning, varmed både hon och Wasa styrde stegen mot lektionssalen för nybörjare.


Återigen färdades de genom korridorer som bestod av kurvor, böjar och svängar – till och från avbrutet av ett eller flera runda rum som de var tvungna att passera – innan de nådde sitt mål.

Eftersom Ella hade anlänt precis i sista stund till den första lektionen hade hon inte haft någon möjlighet att välja bänkplats utan hon fick den plats som var över; längst fram, precis framför lärarens kateder. Däremot hade Wasa satt sig på den andra platsen längst fram, helt frivilligt, vilket hade förvånat Ella då. Nu var hon dock glad över detta eftersom det var på det sättet hon hade lärt känna Wasa.

När man sitter längst fram får man alltid de frågor som ingen annan vill besvara i klassen och eftersom Ella inte alltid gjorde sina läxor hade hon flera gånger fått skämmas när hon inte kunde svaret på lärarens frågor.

Men, nu hade de tagit sig igenom segmentet om magins och magikernas historia, och det skulle inte längre göra någonting om hon inte kunde alla detaljer därifrån. Till Ellas förvåning var det dock Estsuldra, deras lärare i historia som inledde lektionen. Det var sagt att de skulle få en annan lärare i introduktion till magi och Ella hade hoppats på en yngre – och mindre sträng – lärare.

Estsuldra var i sextioårsåldern och hade varit verksam som lärare här vid skolan ända sedan hon själv var klar med sin utbildning för fyrtio år sedan. Ella visste detta eftersom Estsuldra själv vid flera tillfällen tagit upp detta och då hon ofta föraktfullt fnös åt de magiker som gav sig ut i världen.

”Vad ska de ut där och göra? Allt vi behöver finns här, och här finns ocksÃ¥ världens största bibliotek med tusentals böcker om magi och magins historia” hade hon flera gÃ¥nger poängterat.
Även om Ella trivdes här hade hon själv inga planer att stanna kvar när hon var klar med sin utbildning. Hon ville ut och se världen, och fÃ¥ se nÃ¥gra av de underverk som magin hade skapat. Att spendera resten av sitt liv här framstod som … trÃ¥kigt, kort sagt.

En harkling från Estsuldra och sorlet i klassrummet tystnade omedelbart. Under de första lektionerna hade några fortsatt prata med varandra efter den första harklingen, och de hade snabbt fått lära sig att Estsuldra tillhörde de lärare som praktiserade en väldigt strikt disciplin.

Den pekpinne som Estsuldra hade med sig var inte enbart ämnad för att peka på saker, och har man väl spenderat en lektion stående – för att det gör för ont för att sitta ned – så vill man inte gärna bli bestraffad igen. Ella hade själv plågsamma minnen av det efter att ha slarvat med läxorna en gång för mycket och den natten hade hon sovit på mage.

Estsuldra tog till orda: ”Idag skulle ni ha haft er första lektion i praktisk magi. Jag är dock inte övertygad om att ni verkligen lärt er tillräckligt för att gÃ¥ vidare med utbildningen, utan istället kommer vi att ha ett litet förhör.”

Ella kände hur magen knöt sig på henne vid de orden. Hon hade med flit valt att hoppa över repetitionen av sina anteckningar igår kväll, eftersom hon inte skulle behöva ägna sig mer åt historia. Det här skulle ha blivit en så bra dag, trots den tidiga morgonen, men nu kändes det som om det här kunde bli den värsta dagen i hennes liv.

”Reglerna för förhöret är väldigt enkla”, fortsatte Estsuldra samtidigt som hon ställde fram tvÃ¥ mörka skÃ¥lar pÃ¥ bordet. ”I den ena skÃ¥len finns alla de frÃ¥gor som jag ställt under mina lektioner, och i den andra skÃ¥len finns lappar med era namn. Jag kommer att läsa frÃ¥gan, och den person vars namn jag dragit ska svara.”

Flera av eleverna skruvade på sig, och Ella misstänkte att hon inte var den enda som slarvat med gårdagens repetitioner.

”Om ni svarar rätt skriver jag ett plus pÃ¥ er lapp och lägger tillbaks den i skÃ¥len. När ni fÃ¥tt tre plus har ni klarat kursen och ni gÃ¥r dÃ¥ in i rummet här bredvid”, sade Estsuldra samtidigt som hon pekade pÃ¥ en dörr i till höger om Ella, ”och där kommer sedan kursen i praktisk magi att hÃ¥llas av Sofyn som blir er nya lärare.”

”Svarar ni istället fel kommer jag att skriva ett minustecken pÃ¥ er lapp och lägga tillbaks den. Den som fÃ¥r tre minustecken har misslyckats med kursen och ni gÃ¥r istället in genom den dörren”, fortsatte Estsuldra och pekade pÃ¥ en dörr till vänster om Ella, ”där det kommer avgöras om ni ska fÃ¥ en ny chans att genomgÃ¥ den här kursen eller om ni ska skickas härifrÃ¥n som det misslyckande ni är.”

Klumpen i Ellas mage växte och hon blev alldeles kall inombords. Skickas härifrån? Det här var allt hon någonsin hade drömt om och att skickas hem igen efter bara några månvarv? Vad skulle hennes föräldrar säga? Hur skulle hon någonsin våga visa sitt ansikte i byn om hon skickades hem nu?

Klumpen i magen gick över i en isande känsla. Visste Estsuldra att hon hade hoppat över läxläsningen? Estsuldra hade flera gånger kallat henne för lat och omotiverad i klassen, trots att hon inte misslyckats med fler frågor än andra i klassen. Ibland hade hon känt det som om Estsuldra hade någonting emot henne personligen. Det som fick henne att samla sig var när hon såg minen på Estsuldras ansikte; det såg ut som ett hånleende som spelade på hennes läppar.

Här satt Ella och led och Estsuldra njöt av det. Hon bestämde sig för att hon aldrig i livet skulle låta Estsuldra vinna. Hon skulle klara det här provet på något vis. Hon tänkte inte låta sig besegras så lätt.