Vintertid – kapitel 9

Eftersom jag postar bÃ¥de gamla kapitel och omarbetade versioner sÃ¥ börjar jag bli lite förvirrad kring innehÃ¥llet, men det här är i alla fall kapitel 9 där vi Ã¥tervänder till Tirandim. Jag noterar att hennes kapitel Ã¥terigen börjar med att hon vaknar…

Alla kapitel (hittills) kan du hitta här.

Kapitel 9

Tirandim vaknade av att världen rörde på sig. Hon visste inte riktigt var hon var först, men när hon slog upp ögonen så förstod hon att hon satt på Mishis rygg, och att någon spänt fast henne så att hon inte skulle ramla av. Hon hade dessutom någon typ av skinn över axlarna så att hon inte skulle behöva frysa.

En bekant röst bakom henne sade ”Nä men, se vem som äntligen vaknat. Vi började fundera pÃ¥ om du skulle sova i hundra Ã¥r. Är du hungrig eller kan vi fortsätta gÃ¥ tills solnedgÃ¥ngen dÃ¥ vi slÃ¥r läger?”

Tirandim kände efter, men hon var faktiskt inte särskilt hungrig. Däremot var hon väldigt törstig och hennes ord kom ut som ett kraxande ”Vatten?”

”Stanna ett ögonblick, Mishi, är du snäll”, kom instruktionen frÃ¥n den gamle mannen som Mishi kallade mäster. Tirandim undrade om han hade ett namn eller om alla kallade honom mäster; det kändes som om han var en sÃ¥dan person som alltid behandlades med vördnad.

Tirandim kände hur remmen som höll henne uppe på Mishis rygg lossades och strax därefter sänktes hon varsamt ner till marken. Även om Tirandim inte var stor för sin ålder blev hon ändå imponerad över att Mishi orkat bära henne; hon var trots allt ganska kort och hade inte sett särskilt muskulös ut när hon såg henne vid lägerelden.

Väl nere på marken kunde hon titta bakom sig, där hon såg att mannen tagit av sig ryggsäcken – en ryggsäck som ut att vara mer lämplig i storlek för Mishi – och hur han precis tagit fram ett vattenskinn från denna. Han räckte skinnet till henne och bad henne dricka.

Det tog ett flertal klunkar innan det kändes som om Tirandims strupe inte längre var helt uttorkad och efter ytterligare ett antal klunkar hade törsten äntligen släppt. Hon lämnade tillbaka vattenskinnet och tackade för vattnet.

”Seså, det var så lite så”, svarade mannen. Det finns gott om vatten i skogen och vi kan alltid fylla på nytt nästa gång vi passerar en bäck.”

Mannen tittade på henne med sina stålblå ögon; ”Nå, tror du att du orkar gå en bit nu, eller ska Mishi behöva fortsätta bära på dig? Hon har klagat en bra stund över att du är tung och att du dräglar henne i nacken när du sover.”

Kommentaren fick Tirandim att rodna; hon kan inte gärna ha gjort ett bra första intryck. Först försökte hon stjäla deras mat, därefter somnade hon direkt efter maten, och nu hade de fått bära runt på henne som ett litet barn.

Skammen ersattes med skräck när tanken slog henne; hon visste ju fortfarande inte vilka de var. Hon visste att kvinnan hette Mishi och att mannen kallades mäster, och hon visste att de hade stött på henne i skogen och försökt få henne vänligt inställd genom att bjuda på mat, men mer än så visste hon inte.

Hon kände sig alldeles kall inombords; tänk om byborna hade skickat dem för att ta henne tillbaka till byn. Eller, nästan lika illa, de kanske jobbade för magikerna och nu skulle de ta henne till hennes far. Hon tog några steg bakåt, osäker på hur hon skulle ta sig ur den här knipan; hur kunde hon ha varit så dum att hon litade på dem bara för att de råkade bjuda på mat. Hon var verkligen lättlurad.

Eftersom hon var utvilad och hade fått mat var hon dock ganska säker på att hon skulle kunna springa ifrån dem och sedan kunna gömma sig i skogen. Med den tanken i bakhuvudet vände hon sig snabbt och sprang så snabbt hon kunde, rakt ut i skogen. Tyvärr kom hon inte många fullsteg innan hon snubblade på en rot som hon inte hade sett och hon föll snett framåt, med huvudet rakt in i ett träd.

Ljudet när hon kraschade in i trädet hade antagligen kunnat väcka en död och det gjorde rejält ont. Hon kände också hur någonting varmt och blött började rinna ner för pannan på henne.

”Men kära nån, hur gick det lilla vän?” hörde hon från mannen. Fortfarande övertygad om att de ville henne illa – mannens vänlighet måste ha varit ett skådespel, ingen kan vara så snäll och vänlig utan att ha baktankar – försökte hon resa sig för att återuppta sin flykt, men smällen mot trädet hade gjort henne alldeles yr och hon kunde inte resa sig.

Nu såg hon dessutom hur Mishi var på väg mot henne. Antagligen tänkte hon binda fast henne ordentligt den här gången så att hon inte skulle kunna fly.
Det upplevda hotet, i kombination med en kraftig smärta i huvudet från kollisionen med trädet fick Tirandim att bryta ut i gråt och mellan snyftningarna försökte hon få dem att lämna henne i fred.

”Snälla, ta mig inte tillbaka till byn. De tänker bara skada mig; precis som de dödade min mamma och precis som de skadade min syster”, snyftade hon. Tanken på modern och systern gjorde dock gråten värre och hennes snyftningar var nu helt okontrollerbara.

”Men kära barn”, svarade mannen, ”vi vet inte vilken by du kommer ifrån. Hur ska vi då kunna ta dig tillbaka?”
Just då var Mishi nästan framme vid Tirandim och i desperation drog hon den lilla fickkniv som hon hade med sig och riktade mot Mishi. ”Stopp, håll dig borta”, halvt skrek hon åt henne.

”Mishi, ta några steg tillbaka så att hon får en chans att lugna ned sig” sa mannen med lugn röst och till Tirandims förvåning tog Mishi några steg tillbaka.

”Se så, kan du inte berätta för mig vad det är som oroar dig så kanske jag kan hjälpa dig”, fortsatte mannen med vänlig röst. ”Vi vill dig verkligen ingenting illa.”

Tirandim ville inte tro på honom. Om han inte jobbade för byborna så jobbade han säkert för magikerna. Eller han kanske var magiker själv? ”Jag tror dig inte!” skrek Tirandim till svar. ”Om ni inte tänker ta mig tillbaka till byn så jobbar ni säkert för magikerna. Hellre dör jag än låter någon ta mig till dem.”

Hon hade trott att mannen skulle komma med fler ord om att han inte ville henne illa, eller att han skulle ge order till Mishi om att binda henne. Vad hon inte hade räknat med, ens om hon fått gissa hundra gånger, var hur han reagerade.

Han brast nämligen ut i gapskratt. ”Ha ha, magikerna! Har du hört något så roligt, Mishi? Skulle vi jobba för magikerna? Lilla vän, magikerna är de sista jag eller Mishi skulle jobba för.”

”Om du lugnar ner dig lite grann och låter Mishi binda om ditt sår så ska jag berätta vem vi jobbar för. Sedan får du själv välja om du vill slå följe med oss eller om du hellre vill resa på egen hand. Kan vi göra så?”

Eftersom Tirandim började få problem med att se, med en sörja av blod och tårar i ögonen och då världen fortfarande snurrade en hel del så gick hon surmulet med på mannens förslag. ”Ja, men jag håller i kniven tills jag vet vilka ni är”, svarade hon.

”Det går bra”, svarade mannen, ”men försök låta bli att skada Mishi. Jag är ganska förtjust i henne.” Med de orden satte sig mannen på huk och inväntade att Mishi rengjorde hennes sår, förband det, och torkade bort det värsta av den blandning av smuts, jord, tårar och blod som fanns i hennes ansikte.

”Det är antagligen mitt fel”, inledde mannen. ”Jag utgår alltid från att alla vet vem den store Skaparen är och att de då ska veta att jag är präst i hans kyrka. Men, i den här regionen har de flesta inte hört talas om honom och de lider i sin okunskap.”
”Mitt namn är Risurra, och jag har varit en av Skaparens präster i fyrtio år. Under trettio av dessa år har jag bott i klostret i Certdar, och varje år har jag gett mig ut på vandring i området runt omkring för att försöka frälsa några vilsna själar.”

”Mishi, som reser med mig, är en prästlärling som är ute på sin läroresa, som är sista steget innan man blir fullvärdig präst och jag är hennes ledsagare och guide på den resan.”

”Skaparens kyrka, som är vår kyrka, försöker sprida Skaparens budskap, om hur han skapade världen och hur den världen var ett paradis tills ondskan uppsökte den. Den ondskan är magin och vi är motståndare till allt vad magi och magiker heter.”

”Som du säkert förstår gör det att vi inte är så populära hos magikerna som fortfarande är starka i det här området även om deras inflytande minskat. Därför reser vi enkelt klädda så att vi inte ska dra uppmärksamhet till oss. Vårt kall är att frälsa vilsna själar, inte att söka strid mot magikerna. I sin ondska är de alldeles för kraftfulla för att möta man mot man så istället försvagar vi dem genom att sprida Skaparens budskap.”

Tirandim var inte säker på om hon kunde tro på det mannen sa; det lät alldeles för bra med några som var motståndare till magikerna och att just dessa hade stött på henne just här, just nu när hon så desperat behövde hjälp att fly från byn och att låta magikerna betala för det som hänt hennes mor.

”Bevisa det”, spottade hon ur sig som svar. ”Hur ska jag annars kunna veta att du inte försöker lura mig.” Hennes svar fick Risurra att titta på henne med sina blåa ögon och det kändes som en evighet innan han svarade.

”Vi kan inte bevisa Skaparens existens, eller sanningen i hans ord. Det handlar enbart om tro. Antingen tror man på honom och på hans budskap, eller så gör man det inte. Jag är rädd att jag inte kan erbjuda några bevis, kära barn.”

”Men, som jag lovat. Du väljer själv om du vill resa med oss, eller om du hellre reser på egen hand. Precis som du väljer själv om du vill tro på mig eller inte. Vi kan ge oss av nu på direkten om du vill, och du kommer aldrig att behöva se oss igen, såvida du inte själv vill.”

”Kom Mishi, låt oss packa ihop och ge oss av, så att flickebarnet inte skadar sig själv fler gånger.” Med de orden reste han sig, och började gå. Mishi tog den ryggsäck som mannen tidigare burit och följde efter honom. Tirandim såg dem gå iväg, medan hon satt där och funderade på vad han hade sagt.

Innan de hade hunnit utom hörhåll hade hon dock bestämt sig. De hade hela tiden varit vänliga mot henne. De hade delat sin mat, och burit henne när hon varit för utmattad för att ens stå upp. De hade behandlat henne respektfullt och kärleksfullt och inte ens när hon dragit kniv mot dem hade de blivit arga.

”Vänta!” ropade hon. ”Låt mig följa med er!”

2 thoughts on “Vintertid – kapitel 9

Comments are closed.