Vintertid – kapitel 10

Här följer nu kapitel 10 (tidigare kapitel här) och det skiljer sig lite grann.

Tanken var att 1-9 skulle vara mina huvudpersoner, liksom 11-19 och 21-29 och ovanpå det skulle det finnas 0,10,20,30 som bröt av lite grann och gav en lite bredare bild. Dessutom skulle tiotalen sätta upp lite krokar som jag kunde haka upp andra delar av berättelsen på.

Men, nu har jag tagit bort kapitel 0 (även om jag inte bestämt mig för om det är för all framtid) och de krokar som jag placerade ut här använde jag aldrig. SÃ¥, antingen behöver jag fÃ¥ in de delarna senare, eller sÃ¥ behöver jag skriva om det här kapitlet sÃ¥ att det bättre knyter ihop med de berättelser som finns. Dessutom tycker jag att jag kunde fÃ¥tt till konflikten mellan kyrka och stat lite bättre, och jag har funderingar pÃ¥ om jag ska sno lite dynamik frÃ¥n verkligheten, och dÃ¥ mer specifikt worms-konkordatet som handlar om hur pÃ¥vens (Calixtus II) makt hanterades av kejseren Henrik V (i det tysk-romerska riket). Värt att googla för övrigt 🙂

Kapitel 10

Stendrum satt på sin tron och betraktade läget i landet. De kallade honom kung, men frågan var om det här landet egentligen hade en kung. I den södra delen av landet styrde magigillet – eller egentligen den manliga halvan av detta – och även om de på papperet styrde i hans namn så visste både han och de att det var helt upp till dem hur mycket överhöghet han hade som kung.

De samlade in skatt i hans namn, och oftast brukade en del av denna skatt vidarebefordras till rikets skattkistor, men vissa år var denna vidarebefordrade del mest symbolisk och Stendrum kunde inte skicka sina egna fogdar utan att skapa en konflikt med magigillet.

Det fanns dessutom en överenskommelse om att de upprätthöll lag och ordning i den södra delen av landet, vilket i realiteten innebar att det egentligen var de som styrde där.

Det var visserligen bättre än för 500 år sedan. När Stendrums förfader en gång i tiden hade slutit en överenskommelse med Skaparens kyrka – som då var en liten och nästan okänd religion som konkurrerade med flera andra religioner i landet – hade magikerna styrt hela landet och kungamakten hade enbart en ceremoniell funktion.

Kungen skulle godkänna ledamöterna i det råd som styrde landet, men det var underförstått att kungen inte hade rätt att vägra de namn som föreslogs av magiska rådet. De höll dessutom sina möten utan kungens inblandning. Enda gången de var tvungna att kalla in kungen var om något ärende rörde utrikespolitik; vilket hände väldigt sällan eftersom riket inte hade landgräns mot något annat rike.

Den plan som hade dragits upp av hans förfader och de präster som då ledde Skaparens kyrka hade verkat fungera bra, till en början. Magikernas makt hade minskat kraftigt och de hade till och med splittrats i två delar.

Men, trots att 500 år hade gått hade magikerna fortfarande kontroll över den södra delen av landet, och även om den kvinnliga delen av gillet numera följde de påbud som kom från huvudstaden var det uppenbart att kungens – hans – makt över magikerna var väldigt begränsad.

Till råga på allt hade Skaparens kyrka snabbt positionerat sig så att de nu satt på en del av makten, och här i Wamecacu – hans egen huvudstad – var det kyrkan som styrde, snarare än han.

Stendrum suckade djupt. De planer som hans förfader hade dragit upp hade till en början fungerat väl, men frågan är om landets kung verkligen hade så mycket mer att säga till om nu, jämfört med då. Dessutom hade priset varit högt; de magiska underverk som då fanns i landet hade fungerat allt sämre och numera var de helt beroende av hästar för transporter i riket, vilket var ett både långsammare och omständligare sätt att frakta människor och varor.

Att landet hade haft fred med sina grannar i över femhundra år kunde också förklaras med den avskräckningseffekt som deras magiska vapen hade haft. Bland annat fanns ett antal föremål längs med kusterna som förhindrade fientliga skepp att segla allt för nära, men dessa hade nu slutat fungera.

Så snart som någon av deras grannar fick kännedom om att de nu helt saknade magiska vapen skulle de kunna få för sig att anfalla; och antagligen kunna åstadkomma en hel del skada.

Visserligen hade riket fortfarande en storslagen armé och en imponerande flotta. En stark flotta hade de alltid haft och de senaste 20 åren hade Stendrum investerat stora delar av rikets intäkter i armén – både som en förberedelse för attacker från någon granne, men också som ett sätt att skapa en tredje kraft att balansera kyrka och magiker med – men Stendrum var osäker på hur långt det skulle räcka om någon anföll.

De kraftiga investeringarna i militären hade dessutom lett till att bönder och köpmän börjat knota om det höga skattetrycket och att de inte fick tillräckligt valuta för de pengar som de betalade i skatt. Till råga på allt började hans amiraler klaga över att de inte fick samma ekonomiska förstärkning som armén.

Stendrum suckade tungt igen; om han åtminstone haft lite vettiga skatteintäkter från södra delen av riket, då hade han kanske inte behövt höja skatterna så mycket som han gjort.

Som om det inte hade räckt med de bekymmer han hade som rikets kung så brottades han med sin roll som familjens överhuvud. Hans äldsta dotter, Lyali, hade alltid haft en stark vilja och för några månvarv sedan hade hon förkunnat att hon tänkte resa till Sadalino för att lära sig magi.

Han undslapp sig ytterligare en suck. Han visste att han aldrig skulle kunna vinna en diskussion med sin dotter, så han hade gett med sig; med förhoppningen att hon skulle tröttna snabbt på även detta.

I början hade det sett bra ut, för varje brev som kom så verkade Lyali allt mer uttråkad av magiträningen, men det senaste brevet hade tytt på en nytändning; att Lyali bestämt sig för att för första gången i sitt liv slutföra någonting. Återigen suckade Stendrum medan han undrade varför inte Lyali hade kunnat finna den motivationen i något av sina tidigare projekt. Antagligen för att hon visste hur mycket Stendrum ogillade att hans äldsta dotter tränade för att bli magiker.

Under de 500 år som deras ätt hade styrt landet, ända sedan deras förfader utmanat magikerna och också säkrat att tronen ärvdes istället för att ha en vald kung hade deras ätt definierats av att de var i opposition mot magin och lierade med Skaparens kyrka.

Redan nu – trots att han försökt hemlighålla det – gnällde prästerna över hans dotters ambitioner och Stendrum funderade på om han skulle behöva skicka sin andra dotter, Ilmani, till prästerna för utbildning; som en form av kompensation.
Han ville egentligen inte skicka någon av sina döttrar någonstans. Deras uppgift var att gifta sig med de ätter som han behövde stärka banden till och det var sönerna som skulle gå på rätt utbildningar; en var i armén och en var i flottan. Men hans döttrar hade haft en imponerande förmåga att linda honom kring sina lillfingrar och få sin vilja igenom. Inte ens hans viljestarka hustru hade kunnat förmå Lyali att ändra sig.

En fördel med att samma ätt hade suttit på tronen så länge var att han hade tillgång till en utförlig dokumentation om hur det hade fungerat tidigare. En del av Stendrums utbildning till regent – för att kunna ta över efter sin far – var att läsa igenom de journaler och anteckningar som tidigare regenter hade skrivit. Detta för att kunna lära sig av de villkor som gällde då och de utmaningar som de hade stött på.

Därmed visste han att innan ätten hade lierat sig med Skaparens kyrka i ett försök att ge mer makt till kungahuset på bekostnad av magigillet hade det funnits ett utvecklat samarbete mellan kungafamiljen och magikerna.

Både den äldsta sonen och den äldsta dottern hade då skickats på utbildning hos magikerna och där den äldsta sonen efter avslutad utbildning återvänt för att förbereda sig på ett liv i kronans tjänst så brukade dottern stanna kvar som fullvärdig magiker. Detta hade lett till att de ofta haft ett viss inflytande hos kvinnornas råd, medan männens råd ofta varit mer fientligt inställda.

Att männen skulle motsätta sig de politiska förändringarna för 500 år sedan var därför inte oväntat, men Stendrums förfader hade varit övertygad om att magikerna efter en del interna stridigheter skulle välja att acceptera förändringen.

Han hade haft fel; väldigt fel. Efter flera år av interna stridigheter hade gillet splittrats i två delar; de kvinnliga magikerna som var mer intresserade av att hjälpa befolkningen – och som därmed kunde tänka sig att vara lojala mot kungamakten – hade stannat kvar i Sadalino och de hade inte lagt sig i den maktkamp som pågick i landet.

De manliga magikerna hade däremot varit mer intresserade av att styra landet och de hade därmed dragit till strid. Inledningsvis hade de samlat sina styrkor i Zoream där de länge haft ett centrum för experiment och utveckling av vapen som använde magin som drivkraft, innan de hade dragit till strid.

I början hade de manliga magikerna haft stora framgångar. Även om de kvinnliga magikerna var lojala mot kungamakten så vägrade de att använda magi som vapen och de kunde enbart bidra med viss hjälp i försvar och genom att hjälpa till att läka de som skadats.

Fram till dess hade samarbetet med Skaparens kyrka varit på kungens villkor, men kyrkan hade i den här striden spelat en avgörande roll i att stoppa de manliga magikerna och man hade till slut lyckats få dem att retirera till den södra delen av landet.

Vad det var kyrkan hade gjort för att vända balansen fanns inte nedtecknat, utan det angavs bara som ”händelsen” i journalerna. Antagligen visste inte heller hans förfader vad det var kyrkan hade gjort och de var inte villiga att dela med sig av sin hemlighet.

Det hade dock lett till att de kunnat kväsa upproret och en form av fred hade förhandlats fram som hade lett till den maktbalans som rådde just nu. Det innebar att kungahuset rent formellt styrde över den södra tredjedelen av landet men i praktiken var det de manliga magikerna som styrde.

Landet var därmed uppdelat i tre delar. Den södra delen av landet styrdes av de manliga magikerna, medan kungen – med visst stöd från de kvinnliga magikerna – hade kontroll över den norra delen av landet. Kyrkan var de som styrde den mittersta delen av landet, inklusive landets huvudstad. Kyrkan hade dock alltid varit diskret med detta och låtit kungamakten framställa det som om det var de som styrde i Wamecacu.

Det positiva med Lyalis ambitioner var å andra sidan att de kvinnliga magikerna såg positivt på detta, och med den svaga position som han hade behövde han de få allierade han hade; åtminstone tills han hunnit bygga upp militären så att de kunde bli en verklig maktfaktor även i politiken.

Han suckade tungt samtidigt som han stegade fram och tillbaka över stengolvet, djupt försjunken i sina tankar och bekymmer.