Kapitel 3 – ny version

Det här är en omarbetat version av kapitel 3 där jag dels plockat det evinnerliga vaknandet, men framförallt jobbat med att få bort vissa delar som var ologiska (som att vakterna lät dem behålla sina vapen) och att få upp lite mer tempo. Det här blir då tredje versionen av det här kapitlet eftersom det finns en ursprunglig version som inte överlevde första genomläsningen.

KAPITEL 3

Det var mörkt. Hon var hungrig och frusen. Kylan gjorde det svårt att sova mer än någon timme i taget och hon var så trött. I flera dagar hade hon suttit inspärrad i det förrådshus som ibland användes som fängelse i byn tillsammans med sin syster och sin mor.

Till igår, åtminstone. Då hade de släpat iväg hennes mor till torget mitt i byn där byborna – under applåder och jubel – hade fäst ett rep runt hennes hals och dragit upp henne i luften. Bilden av modern hade etsat sig fast i minnet hos henne; hur hennes ansikte blivit blåare och blåare; hur hon utan resultat sparkat med benen i ett försök att komma loss; hur hon in i det sista kämpat emot döden. Hon och hennes syster hade släpats med och tvingats titta på.

Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken på henne, men samtidigt kunde hon inte tro att det var sant; att hennes mor var död och att det varit deras grannar som dödat henne. Att byborna såg ner på hennes familj var ingen hemlighet. De hade varit utstötta sedan hennes far – det kräket – hade lämnat dem för att återvända till Zoream och de andra värdelösa magiker som bodde där. De var inte populära innan dess, men då hade de åtminstone lämnats ifred.

Magiker var inte populära i byn, och med all rätt. De var trots allt mörkermän som inte gjorde ett vettigt handtag. Istället levde de gott på den skräck som byborna kände inför deras krafter. De krävde – och fick – ett tionde av alla som bodde i området och ingen vågade säga emot dem.
Byborna hade fruktat honom och så länge som hennes far – det kräket – hade delat bostad med dem hade de övriga byborna lämnat dem ifred. Hon hade hört att hela regionen en gång i tiden varit ett magiskt protektorat där manliga magiker hade styrt och ställt som de velat och där de hade kunnat ta vad de velat.

Deras mor, som hade varit en enkel vävares dotter hade tillhört det som hennes far hade tagit när han bodde i byn. På den tiden bodde de i det fina huset i mitten av byn istället för det ruckel som de kallat hem de senaste åren.

Det var först när hennes far hade lämnat dem som hon hade förstått hur illa sedda magiker var, eller vilken dålig människa hennes far hade varit. Trots att de blivit tvungna att flytta till ett ruckel, och trots att de vissa dagar inte haft någonting annat än torrt bröd att äta så hade hennes mor varit mycket gladare sedan hennes far lämnat dem utan att förklara varför.

Under de senaste hundra åren hade magikernas makt i området minskat, och hennes far hade varit den sista magikern som lämnat området. Så länge som han var kvar upprätthölls den fruktan som fanns för magiker, men, efter att han smitit med svansen mellan benen så hade resten av byn blivit allt mer fientlig.

Hennes mor – som var en oerhört duktig sömmerska – hade haft allt svårare att få jobb och det senaste året hade de inte haft några beställningar alls på sömnadsjobb. Ju längre tid som gått sedan hennes far försvunnit, desto mer hade bybornas fiendskap växt.
Eftersom ingen längre oroade sig över att hennes far skulle återvända var det inte heller någon som av rädsla försökte hålla sig väl med dem. Snarare riskerade den som visade dem någon vänlighet att råka ut för vrede från övriga bybor.

Trots detta hade hennes mor lyckats ställa mat på bordet; Tirandim hade inte riktigt förstått hur och hon ville inte lyssna på det elaka prat som hävdade att hennes mor sålde sällskap till män i byn. Det var inget bra liv, och de övriga byborna undvek dem bäst de kunde, men de hade hankat sig fram och fientligheten i byn hade stannat vid onda blickar och elaka kommentarer bakom deras ryggar.

Hennes mor hade flera gånger sagt att de kanske borde lämna byn och bosätta sig någon annan stans, men de saknade vänner i grannbyarna och skulle antagligen bli lika dåligt behandlade där.

De flesta verkade ändå förstått att varken Tirandim eller hennes syster hade haft någon skuld i hur hennes far agerade. De verkade rikta sin bitterhet mot hennes mor, men då enbart i form av elaka ord och menande blickar.

Tills för en vecka sedan, det vill säga. Mitt under kvällsmålet hade byns äldste, tillsammans med de män som var ansvariga för byns frivilliga vaktkår, stövlat in och förklarat att de var under arrest. Det hade inte funnits något sätt för dem att undkomma och de halvt letts och halvt släpats till det provisoriska fängelse där hon var nu och där de spenderat sina nätter.

Dagarna hade de spenderat i byns värdshus där byborna hållit en rättegång mot dem. Om man nu kunde kalla det rättegång, tänkte hon bittert. Det hade varit uppenbart att de varit dömda på förhand, och trots att hennes mor flera gånger försökt få byborna att förstå att de inte kunde lastas för vad andra hade gjort, så hade ingen velat lyssna på vad hon sagt.

Hon kunde förstå att byborna hatade magiker; det gjorde hon också. Men, hon kunde inte förstå varför hon, hennes syster eller hennes mor skulle ha en skuld i hans agerande. De var väl ändå lika mycket offer för den ondska som är magi som alla andra i byn?

Hennes ögon var vana vid det mörker som rådde i rummet. Bristen på fönster och ljus utifrån gjorde det svårt att bedöma om det var natt eller dag. Det var helt tyst i rummet och tyst utanför. Antagligen var det fortfarande natt.

Lite ljus sipprade in under dörren och det ljuset var tillräckligt för att kunna se konturer och hennes blick sökte efter systern. Hon kände hur hjärtat nästan stannade när systern inte var där. Det var sagt att rättegången mot systern skulle börja idag, så hon borde fortfarande ha varit kvar i rummet.

Hade de tagit systern någon annanstans? Levde hon fortfarande? Hon kände sig nästan förlamad av oro och rädsla, samtidigt som hela kroppen skakade. En del av skakningarna berodde på kylan, men det var inte bara kylan som fick henne att darra som ett löv.

I samma stund, när hon trodde att det inte skulle kunna bli värre öppnades dörren till rummet. Var det hennes tur att dö nu? Hon ville verkligen inte dö än; hon hade inte ens börjat leva än. Skulle hon kunna göra ett flyktförsök? En spänning byggdes upp i kroppen när hon gjorde sig redo för ett desperat försök att fly ut genom dörren; det fick bära eller brista.

Spänningen släppte i samma stund som hon såg siluetten i dörren; det var inte den av någon av deras vakter utan den av en ung kvinna. Ett litet hopp tändes i hennes hjärta. Kanske hennes syster fortfarande levde?

Hon hörde systerns välbekanta röst som viskade Ã¥t henne att komma, och att skynda sig pÃ¥. För första gÃ¥ngen pÃ¥ länge sÃ¥ kände hon en glädje och hade det inte varit sÃ¥ mörkt i rummet hade man kunnat se glädjen som fortplantade sig i hennes ansikte i form av ett stort leende. ”Vad är det som händer?” frÃ¥gade hon sin syster.


Systern hyssjade henne och viskade sÃ¥ lÃ¥gt att hon knappt hörde; ”Jag förklarar sen! Följ mig nu!”. Hon hade massvis med frÃ¥gor till systern; vad hade hänt med vakten? Hur kunde de vara fria? Varför hade hon inte varit i rummet när hon vaknade?

Men allvaret i systerns röst fick henne att låta bli frågorna. Åtminstone för tillfället; det borde finnas tillfälle att ställa dem senare. Istället följde hon i tystnad efter sin syster ut ur förrådshuset. Hon noterade att det inte fanns några vakter utanför heller, och att den första gryningen precis kommit och att det därmed inte skulle vara mörkt länge till.

De smög ut ur byn, vilket underlättades av att fängelset låg i utkanten av byn och de behövde inte smyga många fullsteg innan de var inne i skogen där de kunde börja springa. Hennes syster höll henne hårt i handen. I den andra handen höll hon en enkel tygpåse. Tirandim var tvungen att springa så snabbt hon kunde för att kunna hålla jämna steg och undvika att ramla omkull.

De fortsatte springa allt medan natten övergick till dag. Vid det här laget hade alla i byn vaknat och deras flykt borde ha blivit upptäckt. Hon flämtade av ansträngning och det blev svårare och svårare för henne att hänga med.

Hon flämtade av ansträngning och det blev svårare och svårare för henne att hänga med. Till slut kunde hon enbart koncentrera sig på att sätta det ena benet framför det andra, steg efter steg efter steg. Hennes hjärta slog snabbt och hårt men hon hade fortfarande krafter kvar. Hon hade kunnat fortsätta springa ett tag till.

I ett ögonblick sprang hon och i nästa ögonblick flög hon genom luften. Hon kunde se hur marken kom närmare och närmare, men hon hann inte föra upp armarna som skydd. Istället var det hennes ansikte — och dÃ¥ särskilt näsan — som fick ta smällen. Smärtan var sÃ¥ kraftig att hon en kort stund tappade medvetandet.

När hon öppnade ögonen igen var det systerns oroliga ansikte hon möttes av. Systern hade vänt henne på rygg och även om smärtan hade klingat av lite grann så gjorde det fortfarande rejält ont. Särskilt från näsan som dessutom kändes helt täppt. Hon hade en smak av blod i munnen och hon kände efter med tungan om alla tänder var kvar. Det var en lättnad att blodet verkade ha kommit från näsan.

Systern rev av en bit av sin klänning; en klänning som redan innan hade ett antal revor från deras språngmarsch genom skogen. Tirandim hade ingen möjlighet att studera sin egen klänning, ryggliggande som hon var, men den såg antagligen lika skadad ut.

Området de var i var sankt, så det var inga större problem för systern att hitta vatten att fukta trasan med, även om de inte kunde dricka det vattnet. Hon blötte tygtrasan med detta innan hon torkade av det värsta i Tirandims ansikte.

Av tygtrasan gjorde hon sedan ett enkelt bandage som hon lindade runt Tirandims näsa och ansikte. ”Jag skulle gärna lÃ¥ta dig vila lite, men vi mÃ¥ste ta oss sÃ¥ lÃ¥ngt bort frÃ¥n byn som möjligt. Orkar du gÃ¥ en bit till?”, frÃ¥gade systern. Tirandim nickade, och de gav sig av i ett raskt tempo. De sprang inte längre, men de höll fortfarande en hög fart.

De fortsatte färdas tills solen stod som högst på himlen. Det brukade betyda att det var dags för dagmål och hon kände sig också rejält hungrig. Hennes syster satte sig ned och signalerade åt henne att göra samma sak.

Ur den bruna pÃ¥sen, som systern haft med sig sedan flykten tog hon fram en bit bröd, en liten bit ost och lite korv. Dessutom tog hon fram tvÃ¥ enkla fickknivar. Hon delade korven i tvÃ¥ delar och överräckte korvhalvan tillsammans med kniven till Tirandim: ”Ät upp. Jag vet inte när vi kan fÃ¥ tag i mat nästa gÃ¥ng.”

”Var har du fÃ¥tt maten och knivarna ifrÃ¥n?” frÃ¥gade hon samtidigt som hon började äta. Hon hade inte förväntat sig det svar hon fick: ”Jag fick det av vakten, men jag vill inte prata om det just nu.” Svaret förvirrade henne; varför skulle vakten ge dem mat och knivar och varför ville hennes syster inte prata om det?

”Men…” hann hon pÃ¥börja nästa frÃ¥ga innan systern med kall röst avbröt henne med ett ”Inte nu!”. Systern brukade aldrig snäsa av henne pÃ¥ det här sättet, och det var en kyla i hennes röst. Hon kunde känna att nÃ¥gonting var väldigt fel, men det var tydligt att det inte skulle hjälpa att ställa fler frÃ¥gor.

Resten av måltiden åts därför i tystnad och de reste sig för att fortsätta flykten. Tirandim stoppade ned kniven i fickan. Det var inte mycket till kniv, men det var bättre än ingenting. De hade kommit en rejäl sträcka från byn nu, vilket hade gjort att de vågat stanna för att äta och de behövde inte längre hålla samma höga tempo.

Även om deras situation fortfarande var svår kändes det som om de hade lämnat det svåraste bakom sig. Kanske skulle hon och hennes kunna starta ett nytt liv i Certdar som var den stad som hennes syster sagt att de var på väg till.

Det var dÃ¥ hon hörde det; röster och hundskall en bit bort. Hon blev alldeles kall inombords; hade byns jägare lyckats spÃ¥ra dem ända hit? Hon tittade pÃ¥ sin syster och hon kunde se samma skräck i hennes ansikte. ”Spring!” var allt hennes syster sa, och sprang var vad de gjorde.

Egentligen hade de ingen chans; två flickor utan vana av skogen eller jakt och inte klädda för att springa i terräng mot byns jägare som spenderade större delen av sitt arbete i skogen. De var vana att ta upp jakten på olika villebråd. Men, de vägrade båda inse hur liten chans de egentligen hade och de sprang allt de orkade.

Hennes syster verkade acceptera hur allvarligt läget var innan hon själv gjorde det. Helt plötsligt upptäckte hon att systern hade stannat. Osäker på vad hon skulle göra stannade även Tirandim.

”Spring!”, ropade systern. ”Jag ska försöka hindra dem sÃ¥ att du kan komma undan.”. Hon stod där rÃ¥dvill; hur skulle hon kunna lämna sin syster där? Hon skulle inte ha en chans mot jägarna och de skulle snart släpa tillbaks henne till byn. Hon sÃ¥g att systern hade tagit fram sin kniv. De smÃ¥ fickknivar som systern hade plockat fram ur pÃ¥sen hade fungerat bra mot bröd och korv, men hur mycket nytta skulle de göra mot jägare med pilbÃ¥gar och jaktknivar?

”Spring!”, skrek systern Ã¥t henne. Hennes röst hade en beslutsamhet blandad med panik och det fanns en bestämdhet i rösten som gjorde att hon inte kunde säga emot. SÃ¥ hon sprang.

I bakgrunden hörde hon röster som skrek. Hennes systers röst var en av dem, men hon kunde inte höra vad de skrek och hon kunde inte avgöra vad som hände. Hon kunde inte göra annat än att springa så snabbt som hon orkade.


Smärtan över moderns öde, blandat med oro över vad som skulle hända med systern fick hennes ögon att tåras igen, och tårar blandat med svett gjorde det svårt att se igen.
Därför såg hon inte stupet förrän det var för sent. I det ena ögonblicket sprang hon allt hon orkade och i nästa ögonblick föll hon handlöst några fullsteg ned i en flod. Vattnet var iskallt och det var knappt att hon lyckades ta sig till ytan igen.

All snö som smält och runnit ned från bergen en bit bort hade gjort att skogens bäckar och vattendrag var fyllda till brädden och hon kunde knappt hålla sig över vattenytan när floden forsade fram i hög hastighet. Hon var kall och trött och hon insåg att hon inte skulle klara sig länge i floden. Desperat försökte hon simma in till kanten, men floden var för stark; hon orkade inte.

”Ska det ta slut sÃ¥ här?” tänkte hon och hon kände hur kampviljan var pÃ¥ väg att lämna henne. Hon hade nästan gett upp när hon sÃ¥g ett nedfallet träd lite längre fram. Med lite tur borde hon kunna fÃ¥ tag i trädet och kanske ta sig in till stranden.

Hon använde all sin viljestyrka för att trycka bort trötthet och kyla. Hon hade en uppgift nu; att få tag i en gren på trädet. Hennes första försök var misslyckat. Hennes hastighet i floden var allt för hög och även om hon lyckades ta tag i grenen så kunde hon inte hålla fast.

Hennes andra försök var inte lika misslyckat och hon lyckades nästan hålla kvar innan hon slutligen tappade greppet. Nu hade hon lyckats sänka sin hastighet så mycket att hon borde kunna få ett bra grepp om nästa gren. Samtidigt så var det hennes sista chans. Om hon inte lyckades få ett bra grepp om den grenen så skulle det vara för sent; hon skulle svepas med i floden och drunkna.

Trots kylan, trots smärtan och händer som blödde efter två misslyckade försök så lyckades hon få ett ordentligt grepp om grenen. Långsamt, långsamt drog hon sig upp med grenen mot trädets stam, och sedan vidare upp på stammen. Väl där lyckades hon sedan dra sig in till stranden och när hon äntligen kommit upp ur floden var hon helt utmattad.

Helst skulle hon vilja ligga kvar på stranden och kanske sova några timmar, men hon visste att det skulle vara en dödsdom. Hon var dyngsur och kall och hon skulle frysa ihjäl om hon inte gjorde någonting.

Med en ansträngning reste hon sig upp och gick några meter in i skogen. Om jägarna följt efter skulle de inte se henne här. Hon tog av sig sina dyngsura kläder och försökte krama ur så mycket vatten som möjligt.
Samtidigt försökte hon hela tiden röra på sig för att försöka få upp värmen i kroppen. Några av träden hade fortfarande kvar höstens löv, och de gav henne en möjlighet att torka av sig lite grann i alla fall.

Att ta på sig sina blöta kläder igen var inte lätt; de var kalla och klibbade mot kroppen men hon kunde inte gå omkring naken i skogen. Då skulle hon snabbt frysa ihjäl. Istället hoppades hon på att kläderna skulle torka när hon rörde på sig och hon började gå i den riktning som hon trodde att Certdar låg.

Framåt kvällen var kläderna fortfarande inte helt torra, men de var inte så fuktiga att de kylde ned henne längre. Hon tänkte att det kanske skulle vara bättre att gå även på natten, men hon var så trött att varje steg kändes som det sista hon orkade ta. Det skulle trots allt vara bättre att försöka hitta någon sovplats nu än att ramla ihop i en liten hög senare under natten.

Hon hittade ett omkullvält träd vars rötter erbjöd ett visst skydd mot vinden och en lövhög som fanns kvar sedan hösten tillsammans med mossa som var någorlunda torr erbjöd lite skydd mot kylan. Utmattad efter att sprungit och gått hela dagen föll hon i sömn. Det var den utmattades sömn och det gjorde att hon slapp drömmar.