Vintertid – kapitel 11

I kapitel 11 återvänder vi till vår huvudberättelse (efter utvikningen i kapitel 10) och då till Ella.

Det här kapitlet stämmer inte tidsmässigt dock. Redan i kapitel 5 hade Marmat en lÃ¥ng tidsperiod (typ en mÃ¥nad) som förflöt samtidigt som Ella hade en dag. Det blir därmed konstigt att försöka ”komma ifatt” tidsmässigt här.

Istället kommer jag försöka flytta fram Marmats ”kalenderhopp” till kapitel 8 och flytta tillbaka Ellas ”kalenderhopp” till kapitel 7, vilket i sin tur tarvar en viss omskrivning här.

Kapitel 11

Ella vaknade av att det knackade på dörren, vilket förvånade henne. Det hade gått tre veckor sedan de inledde övningarna i magi, och tre veckor sedan Wasa senast kom och hämtade henne för morgonmål.

Under dessa tre veckor hade hon – med varierande framgång – självt fått se till att vakna i tid för att hinna med morgonmål innan lektionerna började, och det hade flera gånger hänt att hon fått försöka klara sig på en smörgås som hon plockat upp på vägen till lektionerna.

Att hon inte alltid hann äta morgonmål var dock inte det stora problemet, utan istället undrade hon vad som hade hänt med hennes vän, Wasa. Hon kom alltid på lektionerna, men hon kom alltid i sista stund och försvann alltid direkt efter den sista lektionen, ungefär som om hon undvek Ella. Ella undrade om det var hennes fel, om hon kanske gjort Wasa ledsen över någonting.

Flera gånger hade hon väntat utanför Wasas rum efter att lektionerna var slut, med förhoppningen att hon skulle få en chans att prata med henne, men varje gång hade hon till slut varit tvungen att ge upp av trötthet och gå och lägga sig. Vad Wasa gjorde på kvällarna visste hon inte, men att hon inte var i sitt rum och sov var uppenbart från hur trött hon såg ut.

Wasa hade alltid varit strålande glad med skrattgropar i kinderna och ett leende som gick hela vägen från läpparna till ögonen, men på sistone hade hon hållit sig för själv och sett nedstämd ut. Dessutom började hennes ansikte anta en askgrå ton, ungefär som om hon sovit alldeles för lite eller jobbat allt för hårt. Eller både och.

Ella var ganska övertygad om att det inte var studierna som tyngde Wasa; hon hade alltid varit både flitig och haft lätt för sig och de få gånger som vännerna diskuterat problem med studierna hade det varit Ella som haft problem, och då oftast på grund av viss lathet när det kom till läxorna.

Därför kändes det så ovant att någon knackade på dörren att Ellas hjärta slog några extra slag. Hennes förhoppning var att Wasa återigen skulle komma och väcka henne och ta med henne till morgonmålen. Kanske allting skulle bli som vanligt igen.

Men, någonting var fel. Det var inte den vanliga rappa knackningen som brukade signalera Wasas energiska entré, utan det var en mycket svagare knackning. Dessutom var det väldigt mörkt ute och baserat på hur trött Ella kände sig skulle det dröja länge innan gryningens första klockringning.

Oavsett vem det var som knackade på dörren, eller varför, skulle Ella aldrig få svar på den frågan om hon bara låg kvar i sängen så hon tog på sig tofflorna och hasade till dörren. Inte ens när hon var så här trött skulle hon göra om misstaget att försöka gå barfota på det här iskalla golvet. Trots att de nu var inne i våren och snön helt försvunnit så blev stengolven fortfarande iskalla på natten.
Ella öppnade dörren och hennes glädje över att se Wasa vändes snabbt till oro när hon såg att vännen verkade väldigt nedstämd. Hennes ansikte var smutsigt och hon såg om möjligt ännu gråare ut än vanligt. I smutsen fanns spår av tårar och hennes ögon var rödgråtna.

”Kan jag få sova här i natt?” kom frågan från Wasa, vilket förvånade Ella. Visserligen hade de inte rumsarrest på nätterna, men när de hade anlänt och fått sina rum hade det noga angetts att noviser förväntades vara i sina egna rum på natten och att noviser som var ute och smög på natten kunde räkna med att bli bestraffade. Ella hade varit ganska säker på att om någon skulle bryta mot den regeln så skulle det vara hon, och inte Wasa.

Det kändes inte som rätt tillfälle att fråga Wasa vad hon gjorde här mitt i natten, eller vad hon sysslat med de senaste veckorna. Det fanns tid för de frågorna senare och just nu verkade Wasa mest behöva en vän som fanns där för henne.

”Javisst, självklart, kom in” blev därför svaret från Ella. När Wasa väl kommit in i rummet och Ella stängt dörren bakom dem vände hon sig mot Wasa och försökte låta bli att visa hur nyfiken eller orolig hon var, utan frågade istället ”Vill du prata om det?”

Vännen skakade på huvudet och svarade mumlande ”Inte just nu. Om du kan vänta till imorgon så ska jag förklara allt.” Eftersom morgondagen var en fridag och de alltid var lediga på fridagar så skulle de ha gott om tid för att prata då. Dessutom var Ella i ärlighetens namn egentligen för trött för att göra någonting annat än att sova just nu.
Även om det inte var några breda sängar de hade som noviser var det fortfarande en vuxensäng och bortsett från att det var lite trångt var det inte så svårt för två tolvåringar att få plats i samma säng, särskilt inte när en av dem är ledsen och gärna sover på den andres arm.

Ella vaknade av att solen sken in genom fönstret och av doften av morgonmål. Så här på fridagar fick de sova hur länge de ville, men de flesta ville fortfarande ha morgonmål så den serverades ända fram tills de började plocka fram dagmålet. Wasa låg fortfarande hopkurad mot henne, och Ellas vänstra arm hade somnat eftersom Wasa använt den som kudde.

Försiktigt lyckades hon få bort armen – med visst besvär då man inte har mycket styrsel på armar som somnat – utan att väcka Wasa och hon smög försiktigt ut ur rummet. Fridagar hade nämligen ytterligare en fördel; det var enda dagen på veckan som man kunde gå ner till matsalen i morgonrock och hämta upp morgonmål till rummet.

Normalt sett brukade Ella äta sina morgonmål därnere, eftersom hon föredrog sällskapet, men just idag tänkte hon överraska Wasa med morgonmål på sängen.

Kocken slängde ett frågande ögonbryn åt henne när hon lastade på mer än vanligt på morgonmåltallriken och särskilt när hon lastade på både bacon och korv, men till Ellas lättnad så sa hon ingenting. Ella var inte säker på om hon skulle kunna komma på en trovärdig lögn om varför hon för första gången tog kötträtter till morgonmålen.
Med en dignande bricka, full med bacon, korvar, ägg, gröt, frukter och två stora glas med mjölk, återvände hon till rummet där Wasa fortfarande sov. Hon ställde ifrån sig brickan på sidobordet och bestämde sig sedan för att väcka Wasa genom att försiktigt blåsa henne i örat. Ellas mamma hade väckt henne så ibland och hon hade alltid tyckt att det varit ett behagligt sätt att vakna.

Den första vindpusten gav ingen direkt reaktion, mer än att Wasa förde upp ena handen i sömnen, som om hon försökte vifta bort någonting från ansiktet. Inte heller på andra försöket vaknade Wasa, men tredje gången gillt så vaknade hon till sist och slog upp ögonen.

Wasa öppnade ögonen och blinkade några gånger innan hon gnuggade sig i ögonen och reste sig halvt om halvt i sömnen. ”God morgon, sömntuta” sa Ella med illa dold förtjusning. Annars brukade det alltid vara Wasa som hälsade på henne med den frasen. ”Är du hungrig? Jag har varit och hämtat morgonmål” fortsatte hon och pekade mot brickan.

Ljudet från Wasas mage avslöjade omedelbart att det var hon och hon kvävde en gäspning samtidigt som hon svarade att ”Jo, lite grann är jag väl det”. Ella räckte henne tallriken med korv, ägg och bacon tillsammans med en gaffel. Därefter drog hon fram en pinnstol till sidobordet och högg in på gröten som hon hade dränkt med honung och bitar av äpple.

De två vännerna åt i tysthet tills tallrikarna var tomma och Ella plockade undan disken innan hon satte sig med korslagda ben på sängens fotända.
”Nå? Du lovade att berätta allt idag. Jag har varit så orolig de senaste veckorna. Jag trodde att du kanske inte ville vara min vän längre” sa hon och fick kämpa mot en tår som ville leta sig fram i ena ögat.

”Nej, inget sådant”, kom svaret från Wasa. ”Kommer du ihåg vår första lektion i magi, när Sofyn nämnde min syster?”. Ella nickade till svar och Wasa fortsatte. ”Det påminde mig om varför jag kom hit, och jag bestämde mig för att inte skjuta upp letandet efter svar. Men, låt mig börja från början.”

”Min äldsta syster, Tomo, var tio år äldre än mig och jag har väldigt få minnen av henne eftersom jag bara vara två år när hon åkte hit för att träna sig till magiker. En gång per år brukade hon komma hem på besök och hennes historier härifrån fick mig att bestämma mig för att även jag skulle träna magi när jag blev gammal nog. Jag hade sett fram emot att få se henne lite oftare när jag väl kom hit, men för två år sedan kom det bud från magiskolan.”

En tår rann ner för Wasas kind när hon fortsatte. ”Brevet sa att Tomo hade råkat ut för en olycka i sitt forsknings-projekt och att hon tyvärr avlidit av sina skador. Kroppen hade blivit så illa tilltygad att de varit tvungna att kremera kroppen och allt vi fick med brevet var en kruka med hennes aska i. Min mor skickade flera brev hit, för att fråga vad som hade hänt, och vad min syster egentligen hade forskat på. ”

”När Tomo blev antagen som fullvärdig magiker för fyra år sedan hade hon valt att stanna kvar och forska på magins historia, och varken jag eller min mamma kunde förstå hur magins historia skulle kunna leda till olyckor; det låter väldigt ofarligt.”

Wasa tog en kort paus, för att samla sig innan hon fortsatte. ”Jag bestämde mig i vilket fall för att ändå söka hit så snart jag kunde med ambitionen att försöka få ett svar på vad som hade hänt. Min mor var inte särskilt glad över mitt beslut. Hon var orolig över att även jag skulle råka ut för någonting, men när jag väl bestämt mig för någonting så genomför jag det.”

Ella nickade som svar; det var en egenskap hos Wasa som hon hade lagt märke till flera gånger. Det var också en egenskap som hade gjort att hon faktiskt kommit upp i tid för morgonmål de flesta dagar. Hon kände att Wasa inte var riktigt klar med berättelsen och inväntade att hon skulle fortsätta.

”När Sofyn så nämnde att hon hade känt min syster påmindes jag om varför jag kommit hit, och jag bestämde mig för att prata med Sofyn och försöka få henne att förstå att jag och min mamma fortfarande väntade på ett svar om vad som hade hänt. Först försökte hon avstyra mig, men hon förstod ganska snart att jag inte tänkte ge mig.”

Jo, Wasa hade ofta den effekten på folk tänkte Ella för sig själv och hon misstänkte att det kanske inte hade gått riktigt så fort eller lätt som hon beskrev att övertala Sofyn.

”I vilket fall”, fortsatte Wasa, ”avslöjade Sofyn att hon inte visste så mycket om Tomos projekt, mer än att hon hade forskat på anledningen till vad som hade hänt när magigillet hade splittrats en gång i tiden, liksom varför de flesta magiska underverk från förr i tiden knappt fungerar numera.”

”Jag fick några ledtrådar av Sofyn, och tack vare dessa kunde jag sedan gräva mig vidare med hjälp av en del av de böcker som finns i biblioteket. De senaste veckorna har jag spenderat all ledig tid där, med många sena kvällar läsandes olika texter från tiden kring splittringen. Till slut kom jag fram till att det enda stället där jag kan hitta mina svar är i östra tornet och igår lyckades jag till slut hitta ett sätt att ta mig in där.”

Förfärat slog Ella händerna framför munnen. ”Men …”, stammade hon, ”men, där är det ju förbjudet att vistas. Du kan bli utslängd om nÃ¥gon vet att du varit där.” Wasa nickade.

”Jag vet”, svarade hon, ”men jag är inte orolig för mig själv. Det som oroar mig, och som fick mig att till slut anförtro mig till dig är att jag behöver hjälp för att hitta mina svar. Jag vill egentligen inte utsätta dig för risken, men jag behöver verkligen hjälp och du är den enda som jag litar på tillräckligt mycket för att våga fråga.”

Wasa såg lättad ut, nu när hon hade avslöjat sin hemlighet och Ella tittade på sin vän samtidigt som hon funderade på vad hon hade sagt. Visst, hon ville verkligen hjälpa sin vän, men var hon beredd att riskera sin framtid här på skolan?

Vad var viktigast; vänskapen eller hennes drömmar om att bli en magiker? Hon bestämde sig dock snabbt; vänskap var viktigare än hennes drömmar om att kunna använda magi. Vad skulle hon ha för glädje av magi om hon svek sin bästa vän nu när hon verkligen behövde hennes hjälp. Hon nickade försiktigt innan hon svarade.

”Ok. Jag ska hjälpa dig, men då måste du lova att vi är verkligt försiktiga. Jag vill inte bli utslängd härifrån, och ännu mindre vill jag att du ska råka ut för samma sak som din syster. Lovar du det?”

Wasas ansikte sprack upp i ett stort leende och hon kastade sig i famnen på Ella och gav henne en kram så intensiv att Ella trodde att hon skulle trycka luften ur henne. ”Tack, snälla, snälla”, kom svaret från Wasa. ”Givetvis lovar jag att vara försiktig. Du anar inte hur mycket det här betyder för mig.”

Ella anade dock mycket väl hur mycket det betydde.

Läs mer

3 thoughts on “Vintertid – kapitel 11

Comments are closed.