Kapitel 5 – ny version

Här är en omarbetad version av kapitel 5. Den stora skillnaden här är att jag skurit ned (rejält) på hur mycket tid som förflyter. Detta för att Ella, Marmat och Tirandim ska vara någorlunda synkroniserade tidsmässigt. Det gör dock kapitlet kortare.

KAPITEL 5

Marmat funderade på vad han skulle göra härnäst. Visserligen skulle han kunna prova fler utgångar, och se om han kunde komma härifrån. Oavsett vad han tyckte om att vara här, liksom om Hairal som tvingat honom hit, så trodde han inte att Hairal hade ljugit för honom.

Att prova ett antal utgångar bara för att bli besviken varje gång låg inte för honom. Istället beslutade han sig för att utforska de byggnader som låg på området tills han hittade någonting intressant. Enklast var att börja med den byggnad som låg mitt emot det hus som hans rum fanns i; att utforska närområdet först framstod som en bra plan.

Från utsidan såg detta ut hus precis som det han lämnat; släta väggar med en enkel dörr och slitsar till fönster. Antagligen var även insidan likadan, men för att vara helt säker gick Marmat fram och kände på dörren.

Den öppnades utan problem, men två saker skilde snabbt detta hus från det han kom ifrån; doften av sågspån och ljuden av trä mot trä och metall mot metall.

Insidan av huset påminde om det förra, med korridorer och trappor mot ytterväggarna men det förra huset hade haft en innergård med porlande vatten och lummiga träd.
Här var innergården istället en stor fyrkant täckt med sågspån. Denna fyrkant, som Marmat bedömde var cirka 20 gånger 20 fullsteg bestod av ett enkelt jordgolv med sågspån på.

Innergården var dock fylld med diverse ställningar med vapen, sköldar och rustningar. Ett antal personer – Marmat bedömde dem vara ett trettiotal, och de flesta i hans ålder – var inbegripna i olika vapenövningar med varandra.

Marmat bestämde sig för att stanna kvar och titta och försökte välja en plats där ingen skulle lägga märke till honom. Det dröjde dock inte länge innan en man med bestämda steg gick fram till honom.

”Du!”, sade mannen med en barsk stämma, ”Vad gör du här?”. Mannen sÃ¥g inte ut som en magiker; han var bÃ¥de lÃ¥ngt mer muskulös än de magiker Marmat hittills stött pÃ¥ och han var klädd i ringbrynja och läderbyxor, med dubbla svärd pÃ¥ ryggen. Mannen som var i trettioÃ¥rsÃ¥ldern var svartmuskig, med ett renrakat ansikte. Hans ansikte var täckt av ett flertal ärr och han bar det halvlÃ¥nga hÃ¥ret i en enkel tofs.

”Hör du inte vad jag säger pojk? Vad gör du här?” upprepades frÃ¥gan, och Marmat insÃ¥g med en rodning att han stÃ¥tt och stirrat med halvöppen mun; han mÃ¥ste ha sett korkad ut där han stod. ”Jag … jag …”, stammade Marmat i ett försök till svar innan han blev avbruten av mannen.

”Det här är ingen underhÃ¥llning. De som är här deltar i träningen och de som inte ska delta i träningen är inte här.” Med den korta instruktionen överräckte mannen ett träsvärd till Marmat.
”Men … men … ” försökte Marmat svara; han hade egentligen tänkt säga att han var här hos magikerna och inte hade menat att störa deras träning när han blev avhuggen av mannen igen.

”StÃ¥ inte bara där som ett fÃ¥n, utan visa mig vad du kan göra med ett svärd.” var den enkla instruktion som Marmat fick. För första gÃ¥ngen pÃ¥ länge kändes det som om han hade lite tur. Hans stora dröm var att fÃ¥ bli soldat och att lära sig stridskonst och nu fick han en möjlighet att lära sig.

Det var en ovan situation för Marmat. Han hade aldrig hållit i ett svärd tidigare och han hade ingen vana av andra vapen än de pilbågar som de i byn använde vid jakt. Trots att svärdet var i trä kändes det tungt och otympligt.

”Men, ett svärd är väl bara som en stor kniv” tänkte Marmat för sig själv och gjorde ett utfall mot mannen med träsvärdet. Mannen gled dock enkelt undan och Marmat höll pÃ¥ att snubbla när det mÃ¥l han gjort utfall mot inte längre fanns där. ”Bättre kan du”, sade mannen med uppfordrande ton. ”Anfall igen.”

Detta scenario upprepades även andra försöket, liksom tredje, liksom femte, liksom tionde. Den stora skillnaden var att Marmat inte snubblade lika mycket när målet flyttade på sig. Redan vid sitt tionde utfall hade han börjat svettas och han kände hur han började bli andfådd av ansträngningen.

”NÃ¥, dina färdigheter i anfall var ingenting att hurra över. LÃ¥t oss se om du är lika dÃ¥lig pÃ¥ att försvara dig som är i att anfalla.” Med de orden gick mannen iväg nÃ¥gra fullsteg och hämtade ytterligare ett träsvärd; uppenbarligen ämnat för honom själv.

”Du väljer själv om du vill undvika attacken genom att flytta pÃ¥ dig, eller genom att parera med ditt svärd. Huvudsaken är att du inte blir träffad. Redo?” var den korta introduktion som Marmat fick. Han nickade till svar och blixtsnabbt svarade mannen med ett utfall riktat mot hans huvud.

I sista stund lyckades Marmat möta utfallet med sitt eget svärd. Han var glad att slippa få hugget i huvudet men glädjen var kortvarig då hans arm nästan domnade av kraften från slaget som han parerade. Det fanns dock ingen tid för vila eftersom nästa hugg kom direkt efter, och nästa, och nästa.

Efter vad som kändes som hundra slag – men som i verkligheten antagligen var närmare tio än hundra – var Marmat helt slut i armarna och han var tvungen att använda det sista av sin viljestyrka för att med båda händerna föra upp svärdet i försvarsposition igen.

Med båda armarna darrande av utmattning och med svetten rinnande ner i ögonen förberedde sig Marmat för det hugg som han redan nu visste att han inte skulle orka parera och som antagligen skulle slå honom medvetslös om det träffade i huvudet.

”NÃ¥ja. Du mÃ¥ sakna bÃ¥de erfarenhet och talang, men du verkar Ã¥tminstone inte vara viljesvag”, var inte en kommentar som Marmat hade förväntat sig frÃ¥n mannen. ”Jag har ingen aning om ifall du har nÃ¥gon talang inom magi, men jag hÃ¥ller helt med Hairal om en sak; nÃ¥got soldatämne är du inte.”

Marmat tittade med förvåning på mannen. Han visste alltså vem han var och varför han var där? Varför hade han då låtit honom delta? Innan han kunde ställa sin fråga fortsatte mannen:

”Jag tycker att det är ett slöseri med tid om du ska delta i vapenövningar, men hellre det än att du ska drälla omkring utan nÃ¥gonting att göra. Vill du hellre delta i vapenövningar – trots att du saknar talang – fÃ¥r du göra det.”

”Du behöver arbeta pÃ¥ bÃ¥de din kondition och din styrka. SÃ¥ länge som vi övar med träsvärd kan dessa användas för att möta attacken. Med riktiga svärd kommer eggen snart att vara förstörd om du parerar med eggen. Därför behöver din balans och din kondition förbättras sÃ¥ att du kan undvika huggen sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt och enbart parera i yttersta nödfall.”

”Efter varje träningspass här förväntar jag mig att du springer sÃ¥ mÃ¥nga varv som du orkar längs med insidan av muren, liksom att du gör hundra armhävningar varje morgon och kväll. Om de villkoren är acceptabla för dig kan du delta i vÃ¥ra vapenövningar.”

Marmat nickade, fast bestämd att motbevisa mannen och visa att han visst hade vad som behövdes för att bli en god soldat.

”Bra, dÃ¥ ses vi samma tid i morgon”, med en tydlig ton av avsked i rösten. ”Förresten sÃ¥ är mitt namn Zhao. Du kan kalla mig det, eller mäster.”

”Ja, mäster”, svarade Marmat utan att tänka samtidigt som mannen vände ryggen mot honom och med bestämda steg gick mot nästa elev som behövde hans uppmärksamhet.

Efter lektionen gjorde Marmat som han blivit tillsagd och ägnade sig först åt en löptur . Senare, efter kvällsmålet gjorde han sina armhävningar.

Han var så trött efter all träning att han hade kunnat somna var som helst, men det kändes extra skönt att återvända till rummet och glida ned i sängen. Hans säng var bäddad med nytvättade lakan vilket kändes väldigt lyxigt. Samma ögonblick som han la huvudet på kudden somnade han.


Det var med blandade känslor han vaknade dagen därpå; glädje över att han nu fick vapenträning och äntligen fick lära sig någonting vettigt; smärta i form av träningsvärk och blåmärken från dagen innan; ett pirr i magen över vad som skulle hända idag; oro över om Zhao skulle ändra sig och inte låta honom delta mer.

Fast besluten om att följa instruktionerna klev han ur sängen för att göra sina armhävningar. De hade varit tunga igår, men det var ingenting emot hur de kändes nu. Träningsvärken gjorde dem jobbigare än igår och när väl träningsvärken började släppa så kändes armarna sladdriga och instabila. På något sätt lyckades han slutföra armhävningarna, även om han fuskade ganska rejält de sista tjugo.

Efter att ha tvättat av sig och nytt till nya underkläder begav han sig till matsalen för en rejäl frukost. Han åt mer än han brukade till frukost, men inte så mycket att han blev proppmätt. Han ville gärna inte vara allt för däst under träningspassen.

Dagens träningspass förflöt ungefär som gårdagens, men med några viktiga skillnader. Dels deltog han nu i flera träningspass och varje pass hade pauser mellan sig, inklusive en längre paus för dagmål. Dels blev han idag matchad mot andra elever vilket gjorde att han bättre kunde försvara sig. Dessa elever var fortfarande mycket bättre än han, men han var inte lika underlägsen som han hade varit mot Zhao. Han lyckades både undvika en hel del hugg och han fick dessutom in några halvträffar på sina motståndare.

Vid ett tillfälle under dagen tyckte han sig se Hairal i lokalen, men han var fullt upptagen med att undvika att bli träffad och när han senare såg sig om i lokalen såg han honom inte. Det kanske var han som hade sett i syne?

Den här dagen avslutades som den förra, men en löptur och hundra armhävningar innan han kröp ned i sängen. Inte heller idag tog det mer än ett ögonblick innan han somnade.

Läs mer

3 thoughts on “Kapitel 5 – ny version

Comments are closed.