Kapitel 6 – ny version

För Tirandim krävdes inte en lika stor omarbetning av kapitel 6, men det krävdes dock några justeringar.

Största utmaningen var dock att hitta ett lämpligt kraftuttryck för en elvaÃ¥rig flicka i en värld som saknar bÃ¥de djävulen och helvetet, och som dessutom inte är bekant med ”Skaparen”

KAPITEL 6

Tirandim frös så hon skakade; hur många gånger hade hon vaknat under natten och försökt få upp värmen i kroppen för att försöka få ytterligare en kort slummer? Visserligen befann hon sig fortfarande i den södra delen av landet, vilket innebar att även om det fortfarande var vinter så var det aldrig särskilt kallt på dagarna och det var sällan som de hade någon större mängd snö.

Men på nätterna var det så pass kallt att det bildades is på vattenpölarna, och Tirandim var inte klädd för att sova utomhus. Problemet var att hennes flykt från byn hade skett helt utan planering eller förberedelse och det enda hon hade med sig var de kläder hon hade haft på sig den olycksaliga dag då hon och hennes syster hade flytt från byn.

Förutom bristen på varma kläder som gjorde att hon – trots att hon var fullständigt utmattad – inte fick mer än en kort stund sömn innan kylan väckte henne så började hon känna av bristen på matsäck.

Nu var hon visserligen van vid knappa förhållanden; de hade haft det knapert sedan hennes far försvunnit och några gånger per månvarv brukade de få lägga sig med kurrande magar, men nu hade hon inte ätit ordentligt på fyra dagar. Eller var det fem dagar? Nej, Tirandim var ganska säker på att det gått fyra dagar sedan hennes flykt.

Hon hade passat på att dricka när hon passerat en bäck eller en flod, men däremot kunde hon inte ta med sig någon vätska utan var tvungen att passa på när hon hittade vatten någonstans.
Några enstaka bär som överlevt vintern stack fram nu när nästan all snö smält bort, men innan våren kom i blom skulle det inte finnas mycket ätligt att plocka i skogen. Inte heller hjälpte det att hon hade hittat några löv, som hon visste var ätliga.

Det var tillräckligt mycket för att i början stilla den värsta hungern, men hon fick inte i sig mycket näring. Inte heller hade hon direkt något hull att ta av och hon började känna sig yr av både brist på mat och brist på sömn.

Till råga på allt var hon inte säker på om hon färdades i rätt riktning. Hon hade aldrig lämnat byn under sin uppväxt och hon hade bara en vag känsla för vilken riktning som var norr; vilket borde vara rätt riktning mot Certdar. Det var dock hennes syster som hade vetat i vilken riktning de skulle gå och hennes fall ned i floden hade fått henne att tappa riktningen. Kanske hade hon kunnat hitta riktningen själv om hon bara hade fått gå lika länge i byskolan som systern hade gjort.

Så länge som hennes far hade bott med dem hade byborna, om än motvilligt, låtit Tirandim och hennes syster – hon kände hur tanken på systern fick tårarna att komma igen – delta i byskolan men så snart som fadern hade övergivit dem hade det varit slut på skolgången. Hennes mor hade gjort sitt bästa för att lära Tirandim i hemmet, men hon hade inte så mycket mer skolgång att lära ut i sin tur.

Det gjorde att Tirandim kunde läsa och skriva, åtminstone hjälpligt, men hon hade inte hunnit särskilt långt i vare sig geografi eller historia. Inte för att hon normalt sett saknade dessa kunskaper.
Hennes mål hade varit att bli en lika duktig sömmerska som sin mor, men just nu kändes det tröstlöst när hon inte ens visste i vilken riktning som Certdar låg, eller hur långt det var dit.

Inte heller var hon säker på varför hon skulle ta sig till Certdar. Det hade varit systerns plan, men de hade aldrig haft en möjlighet att prata om varför de skulle just dit. Det hela började kännas tröstlöst och hon kände sig redo att ge upp; att bara sjunka ihop i en liten hög och tyna bort där och då.

Medan hon låg där, oförmögen att ta sig till någonting så kände hon hur magen mullrade. Hon förstod inte riktigt varför; hon hade knappt ätit de senaste tre dagarna och allt vad hungerkänslor hette hade för länge sedan försvunnit. Det borde helt enkelt inte finnas någon anledning för hennes mage att bära sig åt.

Men strax därefter märkte även hennes medvetande vad hennes undermedvetna redan hade reagerat på; hon kände doften av rök och av kött som grillades över en öppen eld. Hennes mage knöt sig av hungersmärtor och munnen fuktades snabbt av saliv samtidigt som hon bestämde sig för att ta reda på var doften kom ifrån.

Tirandim rörde sig i riktning mot doften, på darrande ben och så tyst och försiktigt som hon kunde. Hon var ganska övertygad om att hon varit helt ljudlös när hon kom fram till en glänta och i den gläntan såg hon en lägereld med en kanin uppspänd över elden. Åtminstone såg det ut som en kanin från det här avståndet.

En man satt med ryggen mot henne framför elden och han verkade fokuserad på att snurra på köttet över elden. Eftersom hon enbart såg ryggtavlan på mannen var det svårt att säga hur gammal han var. Hans gråa hår, som föll fritt ned till axlarna, antydde att han var äldre än femtio år, men samtidigt var det ryggtavlan hos någon som uppenbarligen var vältränad och hemma i byn hade män i den åldern aldrig varit särskilt vältränade. Eller långhåriga heller för den delen.

Tankarna rusade genom Tirandims hjärna; skulle hon vänta tills mannen var tvungen att göra någonting annat och försöka ta maten då? Skulle hon ge sig till känna och hoppas på mannens goda vilja? Skulle hon försöka slå en sten i huvudet på mannen och stjäla köttet? Skulle hon kanske bara rusa fram och sno maten och hoppas på att mannen inte skulle orka följa efter.


Medan hon stod där och funderade så gav sig hennes mage till känna med ett ljudligt mullrande. Tirandim blev helt förskräckt; hela överraskningsmomentet skulle nu försvinna. Medan hon stod där, i valet och kvalet över om hon skulle smyga iväg igen kände hon en sval hand som tog ett stadigt grepp om hennes nacke.

En röst bakom henne, en kvinna sÃ¥ vitt hon kunde bedöma, vände sig mot mannen med orden ”Här har vi visst en liten tjuv, mäster. Vad ska vi göra med henne?”.
Tirandim stelnade; hade de hört henne komma och hur kunde de veta att hon ville stjäla deras mat?

Mannen vred på huvudet. Fårorna i ansiktet visade vad hon gissat redan från hårfärgen; han var någonstans mellan femtio och sextio år gammal. I ansiktet fanns två blå ögon som verkade kunna se rakt in i henne.

”SesÃ¥, Mishi”, kom svaret frÃ¥n mannen vid elden. ”Släpp den stackars flickan innan du skrämmer livet ur henne. Hon är knappast en tjuv; dÃ¥ hade vi inte hört henne pÃ¥ lÃ¥ngt avstÃ¥nd.” Tirandim rodnade lätt när hon hörde detta; hon hade ju faktiskt tänkt stjäla deras mat och hon hade trott att hon smugit sig ljudlöst mot lägerelden.

”Dessutom hörde bÃ¥de du och jag”, fortsatte mannen vid elden, ”att hon är väldigt hungrig. Varför bjuder du inte in henne att dela vÃ¥r enkla mÃ¥ltid istället”. Samtidigt som greppet om Tirandims nacke släppte hörde hon svaret frÃ¥n kvinnan ”Ja mäster”.

Tirandim visste inte riktigt vad hon skulle göra; hennes instinkt sa henne att hon var på flykt och att hon borde utnyttja tillfället och fly. Samtidigt hade hon knappt ätit sedan den där ödesdigra natten och tanken på en nyligen grillad kanin fick hennes mage att ge ifrån sig ännu mer ljud samtidigt som saliven rann till i munnen.

”NÃ¥, unga dam”, fortsatte mannen vid elden. ”Jag vet inte vad du rÃ¥kat ut för, men vid den store Skaparen svär jag att vi inte menar dig nÃ¥got illa. SesÃ¥, slÃ¥ dig ner här”, sade mannen samtidigt som han försiktigt klappade marken bredvid sig, ”och fÃ¥ lite mat i magen. Jag hör ju att du inte ätit pÃ¥ länge och kaninen räcker till oss alla tre.”

Tirandim rörde sig sakta mot elden. Hon var fortfarande inte övertygad om att de inte ville henne nÃ¥gonting illa. Hennes hunger i kombination med nyfikenhet pÃ¥ vem den där ”Skaparen” var vann dock över hennes försiktighet.

Hon slog sig försiktigt ned bredvid mannen, men valde en ställning så att hon snabbt skulle kunna komma på fötter om det behövdes och hon försökte sätta sig så långt bort som möjligt utan att visa hur rädd hon var.

”Men lilla vän, du ser ju helt förstörd ut. Du har ju blod i halva ansiktet och om jag inte ser helt fel sÃ¥ har du brutit näsbenet. Det är bäst att du lÃ¥ter mig rätta till det, annars kommer det att läka helt snett. TillÃ¥ter du att jag fixar till det?”

Tirandim nickade, osäker på vad mannen skulle hitta på. Två kraftfulla händer tog tag i hennes näsa; en vid näsroten och en vid nästippen. En kraftig smärta for genom näsan när mannen ryckte hennes näsben på plats och det näsblod som haft uppehåll i några dagar återvände nu.

”AAAAAJ!! KrÃ¥kröv!”, skrek hon samtidigt som tÃ¥rar vällde upp i ögonen av smärta. ”Det gjodbbe omt! Slempropp!”. ”Tsk, tsk”, svarade mannen, ”du svär som en grönsakshandlerska. Det var enda sättet att fÃ¥ näsan att läka rätt. Annars skulle din näsa ha blivit helt sned. Det här hjälper dock.”

Med de orden tog mannen fram någon sorts salva som han smörjde in näsan med innan han la på ett nytt – och rent – bandage om hennes näsa. Smärtan klingade snabbt av; antagligen tack vare salvan.

”Här, ta en bit kött”, sade mannen samtidigt som han bröt av an bit kött frÃ¥n kaninen och räckte till henne. Tirandim Ã¥t fort; hon hade nog aldrig ätit sÃ¥ fort nÃ¥gon gÃ¥ng och delar av kaninen svalde hon utan att tugga, samtidigt som köttsafterna rann ned för hakan pÃ¥ henne.

”Du ska inte andas in maten. Prova att tugga nästa gÃ¥ng”, sa mannen med ett skratt. ”Ta gärna en bit bröd och lite vatten ocksÃ¥”, hörde hon frÃ¥n mannen samtidigt som han sträckte fram en bit bröd och ett vattenskinn mot henne. Girigt tog hon emot mat och dryck, och inte heller denna gÃ¥ng tog det särskilt lÃ¥ng tid innan hon hade ätit upp brödbiten och tömt skinnet pÃ¥ vatten.

Medan hon Ã¥t tittade mannen pÃ¥ henne med sorgsna ögon och även om hon inte förstod varför kände sig Tirandim allt mer säker pÃ¥ att han inte ville skada henne. ”Stackars barn, sÃ¥ du ser ut”, sade mannen när hon hade slukat även brödet. Vad är det som hänt med dig?”. Innan hon hade en chans att svara höll han upp handen och fortsatte ”Svara inte pÃ¥ det, utan ät tills du är mätt först. Du ser ut att behöva det.”

Tirandim tog med glädje emot ännu en bit kött och den här gången kunde hon tugga köttet så långsamt att hon kände smaken av det. Det smakade ljuvligt. Ytterligare lite mer kött, en brödbit till och lite mer vatten så var hon för första gången på flera dagar mätt. Till hennes förvåning var hon också oerhört trött. Hon borde inte bli trött nu; att somna bland personer som hon inte visste vilka de var kunde vara farligt, men hur hon än kämpade så kunde hon inte hålla sig vaken.

Tirandim mer eller mindre föll ihop pÃ¥ marken; oförmögen att hÃ¥lla sig vaken. NÃ¥gonstans i bakgrunden, i gränslandet mot sömnen hörde hon mannen säga nÃ¥gonting om ”stackars barn” och att det nu var deras ansvar att se till att hon fick det hon behövde, men hon var för trött för att registrera vad som sades. Precis innan hon slocknade kändes det som om kylan försvann, som om nÃ¥gon dragit ett täcke över henne.

Läs mer